Varit naiva igen?

Kontantkrav från Riksbanken – det var väl på tiden?

”I en ny rapport har Riksbanken lagt fram ett antal fokusområden, däribland att man i större utsträckning ska ta emot och betala med kontanter.”

Riksbanken och staten har ju ett märkligt, delvis oberoende förhållande, men hade staten menat allvar med att vilja att kontantanvändandet blir mer normaliserat hade det varit naturligt med lagkrav. Riktiga pengar är ett legitimt betalningsmedel och alla näringsidkare med fysisk försäljning borde vara tvungna att ta emot kontanter.

Så är det i andra länder (här i Norge t ex) och det lär åtminstone inte påverka folks syn på kontanter negativt. För det är ju som vid barnuppfostran, barn gör inte som man säger utan som man gör. Så när staten uppfostrar folk att använda kontanter samtidigt som den inte har några problem med butiker och restauranger som vägrar att befatta sig med dessa kunder blir det väldigt dubbla signaler.

Den svenska modellen?

Oavsett om man tror på fullskaligt världskrig eller ”bara” ett ansträngt förhållande mellan olika länder visste vi att världen förr eller senare skulle hamna i ett mindre stabilt läge. Och vad händer då? Jo, plötsligt behövs kontanter, inhemsk matproduktion, militärt försvar, medicinförråd och lite annat som Sverige fullständigt struntat i under väldigt många år.

Varför händer detta igen och igen? Jag tror t ex inte att det saknades experter som berättade att om man ger sjutton i att underhålla tågrälsen i decennier kommer det att bli ohyggligt dyrt den dag man tvingas att göra det för att överhuvudtaget rädda järnvägen. Ändå står man på och kör huvudet i väggen. Jag antar att ”vi” återigen varit naiva, aningslösa, godtrogna, enfaldiga eller helt jävla dumma i huvudet.

En hall

Jag fick en paus i källarbestyren och tänkte att då kan jag renovera en hall. Det borde ta en vecka. Att jag aldrig lär mig, det tog såklart över en månad plus avbrott för sjukdom i två veckor. Men okej, då jobbade jag inte precis heltid med den mer än högst någon dag.

Rummet hade en omålad vägg som jag tror kommer sig av att de förra ägarna satte upp en skiljevägg för att göra ett badrum av utrymmet bakom. Inget större fel på resten av rummet, men istället för att bara måla en vägg i ungefär samma nyans som resten ville jag hellre göra om hela rummet.

 

Väggar och tak slipades och då upptäckte jag att färgen spruckit i spontarna på många ställen. Det skulle kanske gå att slipa rent, men har det spruckit en gång spricker det väl igen, så jag valde istället att smeta latexfog i sprickorna.

Detta är ett av många rum i huset med korkmatta. Jag har inget religiöst emot det, i ett kök eller annat rum man gör rent ofta kan det till och med vara praktiskt, men eftersom det här är en hall på övervåningen bestämde jag mig för att byta ut den. Under korkmattan låg en spånskiva och under den skulle det kunna dölja sig ett gammaldags trägolv, men det tror jag knappast så jag valde att spara spånskivegolvet som var jämnt och fint.

På det tänkte jag lägga något slags klickgolv/parkett, men upptäckte att det är mycket dyrare nu än när jag senast köpte det, 2006. Laminat kändes som en B-lösning, så jag kollade andrahandsmarknaden och hittade en människa på rimligt avstånd som hade köpt knappt tre paket parkett mer än hon hade behövt. Jag behövde fem kvadratmeter och köpte nu sju för en tusenlapp.

Taklisterna målade jag, men golvsockel fick jag köpa ny eftersom sockeln på den nya väggen inte matchade resten och dessutom var extremt ful. Den nya kostade 257 kr, väggfärgen kostade 777 kr och så gav jag 418 kr för tröskellister och kvartsstav. Takfärg och grundfärg hade sedan tidigare precis som spackel och latexfog. Totalt kostade rummet 2452 kr om jag räknar bort det jag redan hade, och arbetskostnaden får jag skriva av på ”nöjeskontot” eftersom allt gick att göra själv.

Catwalk-prov.

Det här tycker jag är viktigt. Det är så lätt att vänta med någon list för ”rummet funkar ju”, men alla som någonsin ägt sitt hem vet att väntuppgifter ofta kommer att dröja flera år. Kanske tar man inte itu med dem förrän det är dags att sälja och flytta vidare. Därför ger jag mig inte förrän varenda liten skitdetalj är klar.

Före.

Efter.

Jag är nöjd med alltihop. Att få samma färg i hela rummet gjorde en enhetlighet jag har saknat. Samma sak med enhetlig golvlist, och det nya golvet tyckte jag blev ett riktigt lyft. Nu är det bara att ta tag i övriga tolv rum.

Sakletare

Med risk för att göra mig osams med hela Sverige vill jag härmed erkänna att jag aldrig gillat Pippi Långstrump. Jag tycker att det var en självupptagen och stöddig människa jag hade tagit omvägar för att slippa träffa. Men några guldkorn hittade hon, eller rättare sagt den överskattade författaren Astrid Lindgren (några läsare kvar nu?). En av dem var uttrycket sakletare, ”en sån som letar efter saker”. Den som tycker att det här låter som juridisk gråzon kan jag glädja med att en jurist har gått igenom juridiken under Pippis bravader, bl a just detta:

Jag har, helt i enlighet med Lagen om hittegods, 1938:121, lämnat saker till dess rättmätiga ägare, bl a en mobil, ett körkort och en plånbok med innehåll. Och en hörapparat jag hittade på en badstrand lämnade jag till polisen. Hoppas att ägaren fick tillbaka den eftersom jag fick stå och vänta en hel jävla timme hos polisen för att få lämna in den.

Men så hittar jag saker som inte har ägare. Pantburkar såklart, men också byggmaterial. I somras plockade jag upp en tryckimpregnerad sextumsregel (43 kr per löpmeter) längs vägkanten som jag fick användning av veckan därpå. Och häromdagen gick jag förbi en frigolitskiva. Sådana använder jag som isolering under taket i bikupor (håller värmen på vintern och isolerar mot värmen i solsken sommartid) och då ska de vara 46x46 cm.

Den upphittade till vänster.

Som synes är en hörna borta på den övre ”förebilden”. Jag var rädd för att den därigenom skulle bli för liten, men eftersom jag inte hade något måttband med mig fick den ändå följa med hem. Det såg trist ut med frigolit i diket, så jag tänkte att jag i värsta fall får kasta den. Väl hemma konstaterades att den i stort sett var tillräckligt stor, så jag skar bort skadan och kan leva med att det ändå fattas några millimeter.

Jag inser att det är rätt lite pengar i begagnad frigolit, men jag förbrukar dessa plattor (bina äter dem när de kommer åt), det kostade mig ingenting, jag fick tvärtom städa upp lite i närmiljön och jag blir lite glad av sånt här. Förutom att jag tror att det lönar sig att tänka ekonomi även i det lilla genom att befinna sig i ”sakletarläge”. Det får man ge Astrid.

Aktivitetsplikt

Motprestation för försörjningsstöd kommer upp som förslag ibland. Nu senast i Kristinehamn och så läste jag att Malmölistans Nils Littorin vill införa något liknande i Malmö för att rensa upp i eftersatta och skitiga parker. ”Här ser för jävligt ut!”, konstaterar han vid ett besök i Pildammsparken.

Det är väl inte fel tänkt med någon slags aktivitetsplikt? Här snackar vi ju inte om cancersjuka eller handikappade utan om friska människor som står till arbetsmarknadens förfogande, men som just nu inte får något jobb på den vanliga marknaden. Ställt på sin spets kan bidragslivet bli en livsstil, som i denna norska sketch som absolut är sevärd för den som orkar med språket (uføretrygd är en slags sjukförsäkring för dem som av handikapp eller diagnoser inte klarar av ett vanligt jobb, och NAV är Norges arbetsförmedling, försäkringskassa och socialkontor i ett).

Kanske lite speciellt med familjer som levt på socialbidrag i generationer, men jag har träffat människor som trots full arbetskapacitet gått på bidrag i många år. Det är såklart inte rimligt, men börjar det spåra ur tror jag att det är lätt hänt. Kan aktivitetsplikt bryta den onda cirkeln ser jag bara fördelar, men det går såklart att hitta en negativ nyhetsvinkel:

”Hör om varför Kristinehamns kommun genomför satsningen och vad den väntas kosta.”

Ska människor städa parker eller slussas ut i utbildning behöver det anställas personal för att få det att hända. Enligt Littorin handlar det om 6500 bidragstagare i Malmö. Gissningsvis betydligt färre i Kristinehamn, men ändå en ökad belastning på kommunens personal.

”Nummer 37... trettiosju.”

Vad vinner man då? Jobb som behöver göras, men som ingen gör blir äntligen gjorda, vare sig det handlar om att underhålla lekplatser och staket eller städa parker och stränder. Bidragstagarna får ett jobb, ett syfte med att kliva upp på morgnarna och i några fall också ett incitament att ta tag i sitt liv och fixa ett ”riktigt” jobb. Rätt gjort ser jag bara vinnare här. 

Grusad husdröm

Jag har tidigare bott i hus som stått på plintar. Det har sina fördelar, men det blir ju inte mycket till källare då. Har man källare under marknivå vill man hindra vatten från att tränga in genom väggen. Det finns lite olika sätt, från plast och sten upp till dräneringsrör som leder bort vattnet.

Jag har ett gammalt betonghus och en oinredd källare. Fördelen med det är att det inte är så himla noga förutsatt att källaren är torr, men det kan vara värt att kolla på det ändå. Runt huset sitter en platonmatta och utanför den grus. Eller det var åtminstone så en gång i tiden. Nu har gruset sjunkit undan och gräs och jord tagit över ytskiktet. Det gör att man nästan inte kan klippa gräset utan att köra gräsklipparen ända in i fasaden eller använda en trimmer närmast väggen.

Så jag bestämde mig för att gräva bort gräset närmast huset, lägga dit en markduk och fylla på grus upp till marknivå. Eller rättare sagt lite över för man vill ju att regn och smältvatten ska rinna bort från huset, inte in mot väggen.

För ändamålet använde jag ett par spadar i olika storlekar, markduk jag hade sedan gammalt, ett ton grus köptes in och och i övrigt användes bara egen tid. Att jobba med sten och grus är inte min favoritsysselsättning och dessutom var jag fortfarande lite småkrasslig sedan Helvetesinfluensan, så jag delade upp arbetet över några dagar, ett par timmar då och då.

Men nu är det klart och jag räknar med att inte behöva ägna denna del av huset en tanke de närmaste tio åren. När man äger hus finns det alltid något att pyssla med, så jag blir inte sysslolös för det.

Män och kvinnor är olika

Rubriken kan låta självklar, men inte om du läst Nordnets Frida Bratts text ”Färre kvinnor än män har ett eget sparande”. Där litar hon nämligen blint på människors egna känslor kring sparande och att alla är exakt likadana. Lyssna t ex på detta:

”Mer än hälften, 55 procent, av kvinnorna svarar nej på frågan om de har ett eget sparande som är tillräckligt stort för att förändra den egna livssituationen. Motsvarande siffra för män är 50 procent.”

Jag fattar ju att detta var precis vad Frida ville visa i samband med kvinnodagen, men vi som lyckligtvis getts chansen att umgås med både kvinnor och män skulle kunna spåna lite kring vad dessa uppgifter är värda.

Skulle du t ex säga att det finns ett mönster kring behov av säkerhet i din bekantskapskrets, att det ena könet verkar kräva lite större säkerhetsmarginaler än det andra? Det skiljer sig såklart från individ till individ och jag har själv slagsida åt det kvinnliga hållet på denna punkt, men de jag känner som anser att en frisk kropp är tillräcklig garant för att kunna starta ett nytt liv trots ett tomt bankkonto är samtliga män.

Det finns antagligen genetiska skillnader sedan flera tusen år här. Kvinnor tar ett större ansvar för barnen, män för fysisk säkerhet. Således tar männen hand om akuta hot såsom invaderande grizzlybjörnar medan kvinnorna har mer koll på hushållet i sin helhet. Det gäller inte alla familjer, men jag pratar om tydliga mönster ända sedan vi bodde i grottor.

Så varför svarar färre kvinnor än män ja på om de har förutsättningar att ”förändra din egen livssituation, till exempel säga upp dig från jobbet eller bryta upp från en relation”, för att de har färre antal årsförbrukningar på bankkontot eller för att de vill ha större marginaler än männen för att kunna svara ja? Spelar det någon roll? Troligen inte. Målet för Frida Bratt och Nordnet var helt säkert att visa att kvinnor har det sämre än män.

Hade målet istället varit att kvinnor ska få ett bättre sparande kunde man ha pekat på att kvinnor (återigen generellt) sparar med mycket lägre risk – och därmed lägre långsiktig avkastning – än män. Ibland är självförtroende positivt, men om målet med artikeln var att utmåla kvinnor som offer tror jag att den är helt fulländad. Eller är det jag som är en kvinnohatande manschauvinist som inte fattat något? Tyck till i kommentarsfältet, gärna genomtänkt och ännu hellre respektfullt.

Nio av tio lever

I september gav jag mina tio bisamhällen sockervatten, 15 kilo socker per kupa. Sedan är det meningen att bina ska klara sig själva hela vinterhalvåret, genom att packa ihop sig i ett klot med drottningen i mitten och hålla värmen genom att sitta och vibrera.

Men det är lika spännande varje vår. Inte minst förra året när det vid flera tillfällen var över 30 minusgrader. Ska verkligen en grupp insekter klara stormar och kyla helt själva? Vanligtvis är svaret ja. När det blir sol och värme i slutet av vintern ser jag livstecken i kupa efter kupa.

I år har jag gjort det systematiskt genom att slänga på ett foderkar med lite extra mat utifall att årets vår bli lika tveksam som föregående för då riskerar de att svälta ihjäl efter vintern, vilket ju vore försmädligt. När jag ändå lyfte på locken såg jag att kloten var intakta. I några kupor riktigt starka. Bara i en kupa var det så ont om bin att jag är tveksam till om de kommer att överleva (den var för övrigt svag redan i höstas).

Om skiten träffar fläkten tycks jag ändå ha nio samhällen kvar och det är jag väldigt nöjd med. Men det är klart, jag hoppas fortfarande att även det tionde ska stå ut tills värmen återvänder. Ger jag dem några ramar med yngel från starkare samhällen kan de kanske överleva tills faran är över. Ett samhälle värderas till minst 5000 kr, alltså bara bina, inte kupan. Skulle det återhämta sig blir det minst det dubbla i honung i höst. ”Då snackar vi bigga pengar”, som Thorsten Flinck hade sagt.

Någon gång i april vet jag mer, om vi får vår innan dess. Det krävs minst tolv plusgrader för att jag ska inspektera en kupa och kolla att drottningen lever och lägger ägg och att alla de övriga bina mår bra och gör vad de ska. Även jag har frusit min beskärda del i vinter, så det ser jag fram emot.

Deklarera second hand?!

Jag fattar att det finns extremfall där privatpersoner är skyldiga att deklarera begagnatförsäljning, men ingen människa kommer att göra det frivilligt, så när SVT ”reder ut” detta med Skatteverket blir det fånigt.

99 procent eller mer av det som säljs begagnat har en gång i tiden varit värt mer än det senast såldes för. Huruvida det inträffat under den senaste försäljarens ägo går inte att veta, men det gäller såklart även Skatteverket. På de flesta sajter kan de inte ens se försäljningspriset, bara utropspriset. Vad du sedan gjort för deal med köparen kan de omöjligt veta, men de kan fråga. Har du köpt billigt och sålt dyrt är du fortfarande inte skattepliktig med mindre än att du tjänat 50000 kr under året.

Vi kan inte hindra Skatteverket från att plöja ner X antal miljoner i kontroller, men det skulle förvåna mig om de lyckas tvinga en enda människa att skatta vinster på secondhandförsäljning. Och till vilken nytta? Ibland borde staten bara acceptera att här är det pengar vi inte kommer åt utan att lägga minst 5 kr på att få in varje skattekrona.

Förutom att det är en dålig affär på kort sikt riskerar det att få ett i grunden ganska skattetolerant folk att börja hata statens klåfingrighet och istället engagera sig i att slippa betala skatt. Skattesystemet bygger på att människor i allmänhet är okej med att betala skatt, men uppretade människor kommer att börja gå in för att jobba svart, vara tydliga med näringsidkare att ”jag behöver inget kvitto på det jag köper” och i största allmänhet bli avogt inställda till att betala skatter de tidigare tyckt varit rimliga.

Det är vad Skatteverket kan åstadkomma genom att vara alltför nyfikna, för att inte säga giriga. Själv bor jag i Norge där medborgarna ges ganska stora möjligheter att tjäna pengar på hobbyverksamhet eller dra in tillfälliga inkomster utan att behöva skatta bort allt. Jag är övertygad om att den norska staten tjänar på att inte springa av sig benen för att dra in skattepengar de troligtvis ändå aldrig hade kommit åt. Tvärtom!

Gratis körkort

Socialdemokraterna föreslår att ungdomar inskrivna på arbetsförmedlingen ska få gratis körkort. Eller få låna till körkort, ifall S inte får majoritet för sitt gratisförslag. Det finns någon logik i detta, körkort ökar chansen till anställning.

Fast det vet väl såväl ungdomarna som deras föräldrar själva om? Hittills har jag inte träffat någon som blivit förvånad på artonårsdagen. ”Oj, fyller jag år idag?!” Jag var själv långsam med körkortet och tog det inte förrän jag nästan var 20. I mitt fall var det slöhet, inte ekonomi, som gjorde att det tog tid. Att jag till slut fick ändan ur vagnen var mest för att körtillståndet höll på att gå ut, men hade jag behövt körkort tidigare hade jag prioriterat det.

Hela livet handlar om prioriteringar. I Sverige är inte ett körkort så himla dyrt. Den som vill ha det kan utan större problem spara ihop pengarna genom att ta ett extrajobb. Börjar man vid 14-15 års ålder har man många sommarlov, jular, kvällar och helger på sig. Om man inte har föräldrar som hjälper till. På landsbygden tar de flesta körkort strax efter artonårsdagen, trots ”socioekonomiska utmaningar”. Är det verkligen rimligt att den som skiter i allt ska få det serverat av pappa staten medan andra gör uppoffringar?

Och även om körkort underlättar anställning är det väl inte så att det vimlar av lediga chaufförsjobb i Sverige, åtminstone inte för B-körkort. Hade det varit så skulle arbetsgivarna själva erbjuda körkort i utbyte mot jobbkontrakt, såsom bussbolag gjort i alla tider. Jag förstår att politiker gärna vill visa initiativförmåga, men att passivisera folk ännu mer samtidigt som man diskriminerar ansvarsfulla människor är faktiskt bara dumt.

Årets odling

Jag tänkte – som vanligt – att jag hade gott om tid att dra igång årets odlingssäsong, men så kom livet emellan. En influensa som gjorde att jag knappt tog mig upp ur sängen kostade mig nästan två veckor och åtta kilo. Det där sista gjorde inte så mycket. Hälften var onödiga trivselkilon jag ändå tänkt ta tag i och resten har redan kommit tillbaka. Men tolv dagars fördröjning av livet hade jag inte planerat för.

Kaos på flera fronter och bl a hög tid att sätta frön i jorden. Nu hade jag redan köpt in årets grödor och gjort en grov planering av vad som ska ner vart, men man kan inte odla mentalt, jobbet ska göras också.

Högt kilopris.

I år hade jag hittills köpt tolv grönsaker, varav ungefär hälften är gamla bekanta som jag odlat tidigare med viss framgång. Där återfinns bl a morot, squash och grönkål. Några nykomlingar är mangold, blomkål och selleri. En satsning som förvånar mig själv är tomat. Det är den växt jag provat och förkastat flest gånger av alla, det misslyckas varje gång. Samtidigt gillar jag tomater och när ”alla” andra får till det vore det väl själve f-n om inte jag också skulle lyckas. För ändamålet blir det ett slags växthus som jag får återkomma till i ett senare inlägg.

Något annat jag återkommer till är den kryddträdgård i inomhuskrukor jag bestämt mig för att ha. Samtliga kryddor har jag odlat tidigare – basilika, oregano, citronmeliss, mynta och givetvis chili – men inte samtidigt. Jag ser fram emot att alltid ha dessa i färsk form på armlängds avstånd från spisen.

Hälften av grönsakerna förkultiveras nu i krukor inomhus för utplantering runt maj. Då tar jag höjd för att förodlingen blir lika totalt misslyckad som förra året så att jag får köra direktsådd ute när frostrisken är över. Det första problemet är att få plats med allting i bra ljus i rum med hyfsad värme.

Förutom växthus till tomaterna ska jag dessutom snickra några nya odlingslådor till årets potatisodling, så mycket återstår innan jag kan fokusera på ogräsrensning. Jag tycker att jag haft en rätt brant inlärningskurva och de senaste två åren lärt mig mycket om vad som funkar. Det ger en kick att gå ut i trädgården med en kniv och en bunke för att skörda dagens middag, och mat i butik blir ju inte billigare.

Ostbåge för miljonen

En ding ding värld la ner för 25 år sedan. Antagligen för att verkligheten blev så skruvad att det inte funkade att konkurrera för en skämttidning. Dagens exempel, en ostbåge som liknar en Pokémonkaraktär säljs för en miljon.

Enligt uppgift har värdet på denna ostbåge stigit från 3800 kr för fem år sedan. Exakt vad som gjort att den blivit 250 gånger mer värd på fem år är oklart för mig. Kanske bara det faktum att världen blivit 250 gånger galnare.

Nu vill jag inte göra ner människor som ägnar sitt liv åt Pokémon, men för mig blir det en extra aspekt på dårskapen att snackset inte ens föreställer en riktig person. Jag hade inte betalat mer än matvärdet för en potatis föreställande Jesus eller Elvis, men där kan jag åtminstone förstå något av dragningskraften.

Ostbågen är vad jag förstår medvetet gjord för att likna en seriefigur. Jag är för gammal för att bedöma om det lyckats, men det är ingen direkt sensation oavsett. Det är som att folk vill bli lurade! Sedan finns det människor som tycker att Bitcoin är en scam för att valutan inte funnits tidigare. Okej, köp ostbågar istället då.

Köpa sex på Arbetsförmedlingen?

Många uppmärksammade att ett produktionsbolag av vuxenfilm (bolagets formulering) annonserade efter tre kvinnliga skådespelare på Arbetsförmedlingens webbsida Platsbanken.

Arbetsförmedlingens verksamhet är lite oklar för mig eftersom de – tvärtemot vad namnet anger – i stort sett aldrig har förmedlat arbeten, men att förmedla porrskådisar är nog inte en del av kärnverksamheten. Samtidigt kan de inte plocka bort annonser om de inte bryter emot reglerna och att söka efter skådespelare med god hygien till vuxenfilmindustrin gjorde inte det.

Att Arbetsförmedlingen sedan säger att de inte kommer att anvisa platsen till arbetslösa kvinnor med fräsch doft tror jag mest handlar om att filmbolaget inte har kollektivavtal. Det tror jag åtminstone att de inte har eftersom lika lön för lika arbete inte gäller i den industrin, kvinnorna tjänar mycket mer än männen. Den som däremot läser annonsen och tror sig ha det som krävs är välkommen att själv ta kontakt med Film AB Erototon (eller vad de heter, det framgår inte).

Man kan välja att bli upprörd över detta. Jag har defekten att jag inte kan låta bli att tänka ett steg till. Vad hindrar den man (eller kvinna) som tycker att det känns olustigt att annonsera efter sex, eller svara på kvällstidningarnas annonser från dylika aktörer, från att börja filma sin konsumtion av köpesex? Genom att ställa upp en kamera i rummet borde man inte bara kunna kringgå Sexköpslagen (som av någon absurd anledning gör det tillåtet att sälja men inte köpa sex). Han (eller hon) borde då också kunna annonsera efter partner i Arbetsförmedlingens platsbank. 

Vad kostar en kartplats?

Ett mejltips från Henrik som uppmärksammat Skellefteå kommuns anställningsannons för att ”sätta kommunen på kartan”.

Lite oklart vad man egentligen annonserade efter eftersom de sökande själva skulle välja arbetsuppgifter och titel. Klart är däremot att kommunens kommunikationsstrateg (undrar just hur kommunen hade klarat sig utan hennes skarpsinne, kanske värt att prova?) tyckte att detta var ett bra sätt att just sätta kommunen på kartan.

Själv levde jag i villfarelsen att Skellefteå redan fanns på kartan, men eftersom jag aldrig varit sugen på att flytta till kommunen har jag inte funderat så mycket på vad den har att erbjuda. Däremot vet jag vad jag nu associerar kommunen med – gränslöst flum och ett skatteslöseri utan like. Var det vad man ville uppnå?

”Härmed förklarar jag kommunfullmäktigemötet öppnat!”

”Jobbet” gick till slut till en 29-årig förläst Stockholmare som ska fungera som ”demokratiutvecklare”. Att en sådan inte behövdes bevisas bäst genom att man inte har haft någon fram till nu och ingen har klagat. Eller rättare sagt är det säkert många Skelleftebor som klagat på bristande demokrati, men den blir knappast bättre av att man vaskar någon miljon om året för att en tramsig reklamkampanj mynnade ut i en påhittad tjänst.

Jag står över hetsen

Studentmössa är ett ämne jag tagit upp förr. Det är för att det är ett bra exempel på något som gått väldigt fel. Den ”uppfanns” på 1840-talet för att studenterna skulle få ett gemensamt kännetecken. Jag vet inte vad den kostade då, men när jag tog studenten 150 år senare gick de lös på en knapp hundring.

Det gör de faktiskt fortfarande, men nu är de utrustade med en massa tillval som lätt får upp priset till flera tusen. Man kan få sitt namn broderat, fodertyg i ett annat mönster än det traditionella blågula och man kan till och med betala extra för att slippa en söm som går att se om man tittar efter riktigt noga.

Från idén med en uniform mössa har den blivit en individuell klassmarkör. Så kan vi inte ha det, anser politikerna i Botkyrka, Hudiksvall och Varberg. Där tänker man betala elevernas mössor med skattepengar! Oklart om det ens blir billigare för eleverna eller om tillverkarna nu hittar på ännu fler personliga tillval där man kan plöja ner sina pengar, utöver den kommunala pengen.

Det värsta tycker jag inte ens är pengarna som hade gått att använda till något vettigare utan att såväl elever som politiker väljer att helt okritiskt delta i det här spelet. Jag tror att jag gav 75 kr för min mössa. På den tiden tror jag inte ens att det fanns individuella tillval. Hur jag hade gjort idag är omöjligt att veta. Antagligen hade jag köpt en namnlös studentmössa för någon hundring, eller så hade jag struntat i mössa överhuvudtaget. Jag var faktiskt inte dummare som artonåring än att jag redan då förstod att varken studenten eller minnena satt i en keps, och jag hade vägrat att vara med i charaden.

Vi får den inflation vi förtjänar och den som hoppas på rimligare priser i framtiden tack vare rimligare konsumenter kan nog sluta hoppas nu.

Bojkotta verkligheten

En influenser bojkottar de höga matpriserna. Det låter inte jättedumt, men vad är det som har hänt? I protest mot de höga matpriserna har Filippa valt att inte handla mat under en veckas tid. Ska hon svälta? Nej, ”under bojkotten kommer Filippa Lind klara sig på de basvaror hon har i skafferiet”.

Så hon har alltså inte ändrat sina konsumtionsvanor, börjat odla sin egen mat eller handla i de billigaste butikerna? Nej, hon handlar lite extra mat veckan innan. Icahandlarna måtte bäva henne skoningslösa bojkott. Det måste för övrigt betyda att jag bojkottat matbutiker de senaste tre veckorna. Jag hade ingen aning.

Det här kan vara den fånigaste ”bojkott” jag någonsin hört talas om. Man kan kanske inte ställa så höga krav på unga människor som titulerar sig influensers, men det minsta man kan begära av någon som ska genomföra en bojkott är väl att de åtminstone förstår vad ordet betyder?!

”Stridsåtgärd som går ut på att man vägrar att köpa av eller arbeta hos någon och dylikt.”

Nu känns det kanske inte som att fröken Lind har en tydlig adressat för sin bojkott. Hon verkar mest sur för att det är dyrt att köpa olivolja, och lösningen tycker hon är att mathandlare gemensamt bestämmer sig för att genomföra en generell prissänkning på alla basvaror, eller ”i alla fall de flesta basvaror som folk är tvungna att köpa”.

I väntan på det föreslår jag Filippa Lind att hon ansluter sig till verkligheten, letar upp en billigare butik, anpassar sin konsumtion efter plånboken, hoppar över några hel- och halvfabrikat, lär sig laga mat och baka samt startar ett odlingskollektiv på universitet. Mat är dyrt, men det finns ingen anledning att tro att hon kan gnälla ner priserna. Särskilt inte om stridsåtgärden är att tänka bort marknadskrafterna.