1-1=0

”Lägg inte alla ägg i samma korg” säger man om börsen. Sprid dina risker! Samma resonemang kan appliceras på mycket, bl a på kommuner som knyter alltför stora förhoppningar till ett företag som tros ska frälsa kommunen och dess invånare. För snart 50 år sedan skrev Mikael Wiehe sången ”När bolaget kom till byn” med refrängen:

”Det är den vanliga visan,
den gamla kända historien
med samma poänger
och samma refräng,
men så länge vi inte
gör nåt åt saken
får vi väl skylla oss själva
om vi får höra den igen.”

Och nu får vi höra den igen, närmare bestämt i Skellefteå där bostadspriserna störtdyker efter att Northvolt varslat tusentals anställda. Att det i detta fall inte rörde sig om ett rikt bolag, som i Wiehes text, utan om ett nystartat företag nästan utan kunder, spelar ingen roll eftersom statliga pengar gjorde det rikt, eller åtminstone ledningsgruppen.

Wiehes säger indirekt att vi måste göra något åt saken. Vadå? Skellefteå är ändå en relativt stor stad med många skattebetalare sedan tiden innan Northvolt. Sverige är fullt av små bruksorter med en enda stor arbetsgivare och om den flyttar eller går omkull gör hela byn det strax efter.

Ett första steg är att politiker och tjänstemän slutar att tro på guld och gröna skogar när ett företag vill etablera sig, oavsett om det är en serverhall för en multinationell mediejätte eller ett av alla dessa företag som låtsas stå för en hållbar ”grön omställning”, vare sig det gäller batterier, återvinning, vindkraft eller något annat.

Sanningen är att det som historiskt funkat för Sverige är industri och smarta uppfinningar, inte sällan har det handlat om metaller och trävaruindustri. Så då är vi kanske trots allt inne på guld och gröna skogar.

Tänk tvärtom

Min fördom om säsongsarbetande ungdomar på vintersportorter är att de festar hela vintern och super upp hela lönen. Men nu läste jag om en kille som startat ett nyktert våffelkafé i Vemdalen. Jag gillar idén och på sätt och vis tror jag att jag hade gjort det även när jag var 20. Fest i all ära, men det finns en gräns för hur mycket afterski man orkar med.

”Ööh, spela Shoreline!”

Men självklart gillar jag idén ännu mer nu. För att jag nästan inte tål alkohol längre, men ännu mer för att jag gillar sättet att tänka. En alkoholfritt klubb i promilletäta fjälltrakter borde vara ekonomiskt självmord. Just därför är det så rätt.

För även om de flesta vill dricka för det mesta är det alltid några som inte vill det, och för dem finns inget. Sedan är det garanterat en grupp som hänger på för att få variation, kanske gör de det ironiskt, men ironiska pengar räknas också.

Poängen är att vi människor har en förmåga att springa åt samma håll och det är bara en som kommer att komma först åt det hållet, så kanske lönar det sig bättre att springa i motsatt riktning. Det här gäller arbetslivet, börsen och det mesta. När ”alla” tycker sig ha hittat den enda rätta vägen är det hög tid att stanna upp och se vilka luckor marknadens lämmeltåg lämnat efter sig.

Sitta still i båten eller ösa?

Börsen rasar ända ner i källar'n.
Jänkarbolag krympa ner och dö.
Gråter hejdlöst nästan alla kvällar.
Varje siffra lyser våldsamt röd.

Det var ett tag sedan vi såg börser tappa över fem procent enskilda handelsdagar, men i förra veckan var vi där igen. Vad ska man göra då? Stoppa förlusten genom att sälja av allt? Kanske köpa guld som ju sägs vara bra vid ekonomiska kriser? Eller det klassiska tipset om att ta det lugnt och vänta på att det vänder?

Jag tänker inte råda, var och en får agera som den vill, eller inte agera. Det är väl just det sistnämnda som är svårt med att avvakta, att man känner för att göra en konkret förändring när det man gjort tidigare inte längre fungerar, även om det inte alltid är vettigast. Vad ska man i så fall göra istället – tända ett ljus och ha en liten begravningsceremoni för varje miljon som lämnar portföljen?

Jag väljer att lämna börsen rätt mycket åt sitt öde. Jag läser nyheter och matar in mina portföljsiffror varje kväll, men jag försöker att hålla tårarna borta. Förra året gjorde jag mitt bästa börsår någonsin och räknar jag från första januari 2024 fram till nu har jag sannerligen ingenting att klaga över.

Och risken med att hoppa av karusellen på vägen ner är att hux flux drar det iväg upp och händer det direkt efter försäljning har man varit med på hela nedgången, men missar uppgången. Hade jag haft regelbundna inkomster och exempelvis månadssparat hade jag övervägt att lugna mig lite med det, men man kan också resonera för att fortsätta att spara exakt som vanligt, i medgång som motgång.

Jag ägnar dagarna åt annat än att tänka på börsen, jag sysselsätter mig med jobb, träning, idéer och projekt. Det funkar för mig, ända tills det inte funkar. Hur gör ni?

Pensionärer gör det bäst

I en undersökning från Swedbank framgår att det är de äldre som trots låga inkomster har bäst motståndskraft i sin privatekonomi. Swedbank-ekonomen Madelén Falkenhäll förklarar det fint:

”Det är inte en hög inkomst som avgör. Det handlar om hur du hanterar de pengar du har.”

Nu ska sägas att pensionärer har en fördel på sin sida – tid. De har haft många decennier på sig att betala av sina lån, skaffa en buffert och ett sparande som krockkudde mot ekonomiska kriser. Kanske har de också hunnit lära sig att de där kriserna kommer. En del unga tycks tro att det är en naturlag att börsen stiger varje år och att de alltid kommer att ha råd med det de har nu – minst.

Men inte minst tror jag att gamla människor fått lära sig att snåla. De har kanske ingen aning om hur man handlar på Ebay eller beställer mat med hemleverans, men de vet hur man stoppar strumpor och hur man får matresterna att räcka till ytterligare en måltid. Det kan tyckas som ovidkommande kunskaper i vårt moderna samhälle, men som ekonomen ovan säger gäller det att inte leva över sina tillgångar. Det är när de som behöver snåla inte gör det som ekonomin knakar.

Men kanske kommer dessa kunskaper tillbaka. I Swedbanks undersökning hade gruppen 18-29-åringar  skärpt sig. Istället är det 30-39-åringar, som både visar sämst ekonomi och sämst ekonomikunskaper. Rätt sjukt faktiskt, att de som är tio år äldre lyckats gå bakåt både på sparkontot och i kunskapsbanken. Kanske flyttade de hemifrån innan de hann se sina föräldrar slita med familjeekonomin. Eller finns det någon bättre förklaring?

Jag vill ändå tolka det som att ekonomiintresset stiger bland unga och även om de nog inte börjar stoppa strumpor kanske de kan hålla sig undan sms-lån och dylik smörja. Eller också har de bara inte hunnit börja.

Män och kvinnor är olika

Rubriken kan låta självklar, men inte om du läst Nordnets Frida Bratts text ”Färre kvinnor än män har ett eget sparande”. Där litar hon nämligen blint på människors egna känslor kring sparande och att alla är exakt likadana. Lyssna t ex på detta:

”Mer än hälften, 55 procent, av kvinnorna svarar nej på frågan om de har ett eget sparande som är tillräckligt stort för att förändra den egna livssituationen. Motsvarande siffra för män är 50 procent.”

Jag fattar ju att detta var precis vad Frida ville visa i samband med kvinnodagen, men vi som lyckligtvis getts chansen att umgås med både kvinnor och män skulle kunna spåna lite kring vad dessa uppgifter är värda.

Skulle du t ex säga att det finns ett mönster kring behov av säkerhet i din bekantskapskrets, att det ena könet verkar kräva lite större säkerhetsmarginaler än det andra? Det skiljer sig såklart från individ till individ och jag har själv slagsida åt det kvinnliga hållet på denna punkt, men de jag känner som anser att en frisk kropp är tillräcklig garant för att kunna starta ett nytt liv trots ett tomt bankkonto är samtliga män.

Det finns antagligen genetiska skillnader sedan flera tusen år här. Kvinnor tar ett större ansvar för barnen, män för fysisk säkerhet. Således tar männen hand om akuta hot såsom invaderande grizzlybjörnar medan kvinnorna har mer koll på hushållet i sin helhet. Det gäller inte alla familjer, men jag pratar om tydliga mönster ända sedan vi bodde i grottor.

Så varför svarar färre kvinnor än män ja på om de har förutsättningar att ”förändra din egen livssituation, till exempel säga upp dig från jobbet eller bryta upp från en relation”, för att de har färre antal årsförbrukningar på bankkontot eller för att de vill ha större marginaler än männen för att kunna svara ja? Spelar det någon roll? Troligen inte. Målet för Frida Bratt och Nordnet var helt säkert att visa att kvinnor har det sämre än män.

Hade målet istället varit att kvinnor ska få ett bättre sparande kunde man ha pekat på att kvinnor (återigen generellt) sparar med mycket lägre risk – och därmed lägre långsiktig avkastning – än män. Ibland är självförtroende positivt, men om målet med artikeln var att utmåla kvinnor som offer tror jag att den är helt fulländad. Eller är det jag som är en kvinnohatande manschauvinist som inte fattat något? Tyck till i kommentarsfältet, gärna genomtänkt och ännu hellre respektfullt.

Passivt aktiv förvaltning

Kampen mellan aktivt och passivt förvaltade aktiefonder är antagligen lika gammal som indexfonden. Det finns fördelar med bägge. Det som däremot inte har några fördelar är passivt förvaltade fonder till priset av aktiva. Alltså, förvaltaren styr fonden som en indexfond, men tar ändå betalt som om det satt ett gäng medarbetare (inte bara en dator) som räknade och försökte göra bättre affärer än genomsnittet.

Ett av mina första blogginlägg handlade om det, men då hade jag nästan inga läsare. Det är dock inte därför jag tar upp ämnet igen åtta år senare utan för att jag hittade ett bra exempel häromdagen. Titta på det här diagrammet som visar utvecklingen under de senaste tre åren för två Europafonder:

Den övre kurvan tillhör fonden Storebrand Europa A SEK, en passivt förvaltad fond som ”söker att efterlikna utvecklingen på den europeiska aktiemarknaden” och har en avgift på 0,22 procent per år. Den nedre kurvan är SEB Europe Equity Fund D Eur och här ska ni få höra vad mycket tankar det är bakom dess investeringar och som förvaltaren tycker är värda 1,36 procent, alltså sex gånger så mycket:

”Teamets investeringsunivers uppgår till omkring 1000 bolag, vilka är tillräckligt stora för teamet att investera i. Av dessa bedömer teamet att det är omkring 200-300 aktier som har en profil i termer av värdeskapande och kvalitet som är tillräckligt attraktiv.”

Är det då inte märkligt hur lika kurvorna är? När den övre kurvan vänder upp gör också den nedre det, bara inte lika mycket. Det är nästan som att det enda som skiljer dessa fonder åt i termer av kronor och ören är den där extra procenten i avgift, så att den som väljer den dyrare fonden alltid får lite sämre resultat.

Men med det sagt kan det ju vara en ren slump också. Jag är ingen finansiell rådgivare, var och en tar ansvar för sina investeringar som både kan gå upp och ner i värde och bla bla bla, men jag tror att ni fattar vart jag vill komma.

Gasa eller bromsa?

Jag har fått ett dilemma som jag inte förväntar mig hjälp med, men jag tänkte ändå redovisa hur jag tänker. Problematiken påminner nog lite om tillväxtbolag på börsen, men gäller istället en bigård. Jag startade min biodling våren 2022, så jag har precis avslutat min tredje säsong. Jag köpte fyra bisamhällen, har efterhand utökat och har nu tio. Min plan för 2025 var att komma upp i runt femton, men när jag köpt in utrustning har jag tagit höjd för tjugo.

Den här taktiken att hela tiden utvidga har kostat. Från början producerar nya samhällen inte mer honung än de behöver själva, och de gamla samhällena försvagas av att jag plockar ifrån dem ramar fulla med yngel som jag istället ger till nya, svaga kupor. Således blir det mindre honung även i de gamla.

Dessutom innebär tillväxttaktiken att utgifterna ökar. Honungen ger ett överskott, men så måste jag springa iväg och köpa nya bottnar, lådor, ramar, lock, tak, spärrgaller, foderkar och allt annat som behövs i varje kupa, och efter varje större inköp av utrustning tycker jag mig ligga trettiotusen kronor back hur mycket honung jag än säljer.

Jag skulle kunna fortsätta så här och till slut ha hundra bisamhällen betalade med honungspengar och hårt arbete. Om dessa hundra producerar 50 kilo honung var kommer jag det året att kunna sälja fem ton honung till ett miljonvärde. Varför inte, jag har inget akut behov av pengarna. Hade det varit riskfritt hade jag nog gjort så, med reservation för att jag antagligen inte orkar/hinner ha så många bisamhällen. Men kanske hade jag fortsatt till 25 innan jag övervägt vinstmaximering.

Under mitt första år hade Norge ett stort utbrott av yngelröta som ledde till att många biodlare fick avliva sina bin, bränna sin utrustning och i några fall inte ens återanvända lokaler till biodling, och det är bara en av alla sjukdomar som kan drabba en biodling. Andra får sina kupor stulna, en verksamhet som underlättas av att alla norska biodlare är skyldiga att rapportera placeringen av sina kupor till Mattilsynet. Sedan kan tjuvar se dem på en karta på nätet och välja vilka som står bäst till för att stjäla.

Håll koll på övriga djur!

Ibland vet man inte ens vad som hände. En biodlarkollega några kilometer från mig har precis upptäckt att bina lämnat fjorton av hans sexton kupor. Händer det mig (och det kan precis lika gärna hända mig som honom) vet jag inte om jag orkar börja om. Kanske hade jag då sålt all utrustning och förvisso fått tillbaka alla utlagda pengar med marginal, men utan något större klirr i kassan.

Därför vet jag inte hur jag ska göra i år. A: Systematiskt fortsätta att utöka antalet samhällen. B: Nöja mig med det antal som överlever vintern, maximera honungsproduktionen och prioritera ekonomin i år. C: Något helt annat – kanske en försiktig utökning där 2-3 nya samhällen får klara sig bäst de kan utan tillförsel av yngel från mina gamla kupor.

”Sitt still, jag ska räkna er!”

När jag invintrade tio samhällen var jag fast besluten om att skapa nya under 2025, men nu vet jag verkligen inte. Förhoppningsvis blir jag klokare när jag ser hur mina bin klarar vintern och om den drabbade kollegan (som inte tänkt ge sig) får reda på varför hans bin försvann. Jag gillar inte att behöva backa från tidigare planer, men jag vill inte heller få min biodling spolierad utan att först ha tjänat en hacka. Jag menar, en hobby som man inte tjänar pengar på är väl inte värd något?

Nu börjar det igen

Det verkar som det blivit nyår igen, som Big Fish skaldade (för den som har koll på 90-talspunk). Tid att summera året som gått och blicka fram mot nästa.

Här tänkte jag mest hålla mig till ekonomi. Investeringsmässigt blev det ett av mina bästa år någonsin. Aktieportföljen (kan man kalla den så när den bara innehåller fonder?) steg sanslösa 34,1 procent under året, att exempelvis jämföra med Nasdaq på +29,8 och Oslobörsen på futtiga 11,4 procent. Större delen av succén beror på usel utveckling för den norska kronan som till och med gått sämre än den svenska. Nåväl, jag gläds oavsett orsak.

Den övriga ekonomin har varit desto sämre. Som jag nyligen var inne på har företagandet haft klen utdelning på sistone. Antingen får jag hitta nya kunder eller också … gör jag inte det. Och det stora lyftet i biodlingen kom inte i år heller, i alla fall inte ekonomiskt. Men det tänkte jag endera dagen navelskåda i ett alldeles eget inlägg.

Det här var inte det smartaste jag gjort.

Här hemma har jag renoverat en del och det är ju inte heller gratis. Men banne mig inte långt ifrån! Sommarens stora projekt ladumålning kostade bara några tusen. Det är fördelen med att göra det mesta själv, att det blir billigt. Då tar det tid istället, men tid är ju det enda vi har. Inte oändligt, men just nu.

Usch, vad deppigt det här blev nu då. Vilket inte alls var meningen. Jag är rikare än någonsin, friare än någonsin och har kanske fler idéer än någonsin! 2025 ska bli mitt år. Lite som ”The summer of George”, nu händer det liksom.

God fortsättning?

Godhetssignalfel

Vi får se om vi lyckas hålla oss ifrån frågan om elbilens förträfflighet i kommentarsfältet, för den aspekten är jag rätt less på, ointresserad av och det slutar ändå alltid med tycke och smak. Det som intresserar mig är hur opinionen verkar ha svängt. Ett par exempel för att visa vad jag menar.

Vi börjar med företaget Ørland Transport AS som vill bli Norges första fossilfria transportör, genom att helt lämna konventionell diesel och bara ha lastbilar som går på el eller biodiesel.

Jag gissar att företaget hade räknat med idel lyckönskningar, men när nyheten presenterades på Facebook blev de hånade. Så här löd några av kommentarerna:

”Ännu en konkurs att vänta då.”

”Klimatfanatiker förnekar sig inte.”

”Går väl bra så länge staten subventionerar skiten.”

”Grattis! Ni bidrar nu till den totala raseringen av naturen och havsbotten på jakt efter mineraler.”

”Never underestimate the power of stupid people in large groups.”

Lite på samma tema skrev en av Scanias största norska kunder en avsiktsförklaring om att köpa 54 ellastbilar och de fick ungefär samma reaktioner på Facebook. Eller faktiskt ännu elakare. Några kallar chefen dum i huvudet och en konstaterar att han själv ”inte hade klarat att dricka så mycket alkohol som hade krävts för att signera ett sånt avtal”.

Hur det går vet ingen av oss, men jag är helt säker på att om dessa nyheter kommit för bara ett år sedan hade den absoluta majoriteten kommentarer varit positiva och den som sagt något om de ekonomiska riskerna eller ifrågasatt miljönyttan hade bombats med svar om konspirationsteorier och kallats klimatförnekare, putinist eller varför inte nazist? Nu är förhållandet det omvända, minst tre fjärdedelar av tyckarna är kritiska och/eller hatiska.

Min profetia är att den som vill godhetssignalera år 2025 bör komma med något annat än det gröna skiftet. Exakt vad vet jag inte, men eftersom jag inte försöker vinna popularitetstävlingar eller riksdagsval behöver jag inte heller veta, det lär visa sig.

Günthers spartrappa

Jag fick ett tips i kommentarsfältet:

”Sparo, kanske något du vill skriva om - här är det Günther M som tycker man ska ha 200.000:- i buffert, ja det är klart att det är ett klickbete, men som faktiskt verkar även ha både krok och lina.”

Jag tycker att Günther Mårder ger ett sympatiskt intryck, men ibland får jag känslan av att han gör vad som helst för att komma i tidningen. Här var det mycket märkligheter, där han bl a uppmanar rika pensionärer att hjälpa sina barnbarn med bostadslånen. Om de inte samtidigt lär barnbarnen att tänka smart ekonomiskt och bygga upp en egen rikedom tror jag att det rådet enbart kommer leda till att de säljer sina bostäder, maxar lånen och köper dyrare. Vem ska hjälpa dem med det lånet, jultomten?

Över till ”Günthers spar-trappa”:

”Steg 1: Betala av konsumentlån, kreditköp och sms-lån.”

Ja, det är väl rimligt. Det steget borde varje vuxen människa begripa helt själv.

”Steg 2: Om så önskas kan du ta lån som billån, eller andra lite större lån. 'En snöscooter till exempel'.”

Är det jag som inte förstår hans humor eller är han full?

”Ränta på ränta ...”

”Steg 3: Här är det dags att bygga upp en trygghetsbuffert. Hur stor den ska vara beror på hur många oväntade kostnader du kan råka ut för. Ju mer saker som kan gå sönder eller kräva olika typer av investeringar, desto större buffert. Ett hushåll med villa och bil bör ha minst 200 000 kronor.”

Vaneläsare vet vad jag anser om exakta belopp, men han har såklart rätt i att större hushåll kräver större buffert.

”Steg 4: När trygghetsbufferten finns på plats kan du börja investera i sådant som på lång sikt kan leda till färre kostnader. 'Alla typer av underhållsarbeten, som att investera i ett mer värmeeffektivt hus.'”

Inte helt galet tänkt, även om investeringar i den riktningen också går att överdriva. Ärligt talat känns denna punkt mest som något han säger för att bygga upp sin image som ansvarstagande kille eller för att det är sånt journalister vill höra.

”Steg 5: Här är det dags att amortera bostadslånet. Viktigt att komma ihåg är att du var femte år har rätt att omvärdera din bostad, som kan möjliggöra en sänkt månadskostnaden för bostadslånet. Vid detta steg kan det också vara dags att börja investera i värdepapper.”

Så det kunde man inte ha gjort redan vid steg 3 (eller steg 2 som jag fortfarande inte begriper)? Eller innan det där luddet om investeringar för att minska kostnaderna. Ändå friskt att han till slut kom fram till amortering av bostadslånet. Sitt eget då, inte barnbarnens som han tog upp redan innan trappan.

Steg 6: “'Lyxa till det! Nu kan du köpa ostron och champagne. Bara fantasin sätter gränsen', säger sparprofilen.”

”En portion snömos, tack!”

Så tog han till flaskan igen. Nu kanske jag framstår som tråkig, men vad jag hör är: ”Skaffa ett förbannat tråkigt liv i punkt 1-5 så att du behöver regelbundna pauser i punkt 6 för att orka med.” Det är inget fel med att unna sig ostron och champagne om man har det intresset, men är det inte bättre att skapa ett liv man vill leva istället för ett man behöver pausa ifrån? Om vi snackar hållbara förändringar, liksom.

Miljardärshem

Hanna uppmärksammade mig på en artikel i Expressen där Elon Musks pappa Errol Musk pratar om sonens billiga hus som han för övrigt verkar hyra från SpaceX.

Helt klart en blygsam bostad för världens rikaste man även om pappans omdöme ”Det är som att vara ute och campa” är att ta i. Samtidigt inte helt ovanligt. Warren Buffett är känd för sitt relativt enkla hus där han bott sedan 1958.

Inte heller svenska rikingar bor alltid så lyxigt. Så här skrev man om Jonas Birgersson medan han rattade Framfab: ”Samtidigt som han är god för miljarder bor han kvar i sin studentlägenhet i Lund.” Och så här bodde Ingvar Kamprad på slutet:

Min teori är att alla ovannämnda miljardärer saknat behov för att skryta med sin rikedom och därför valt att bo där det passat dem, ointresserade av omvärldens syn på saken. I Musks och Birgerssons fall tror jag att det är praktiskt. Jobbar man jämt är det viktiga med bostaden att den ligger nära jobbet. Buffett verkar älska sitt hus och då finns alla skäl i världen att bo där även om han har råd med något mycket dyrare.

Det här är något vi alla kan lära av. Det är nämligen inte bara miljardärer som kan släppa på prestigen och göra ekonomiska val som passar dem och inte alla andra. Det finns ingen anledning att köpa saker man inte behöver med pengar man inte har för att imponera på människor man inte gillar.

Student och miljonär

När det pratas om ekonomiskt oberoende i media får vi ofta bara höra om extremerna. Antingen om dem som säger sig inte kunna spara en enda krona eller redan har så mycket skulder att loppet nästan verkar kört, eller om människor som anser att man bör ha 20-30 miljoner för att uppnå ekonomisk frihet.

Därför tyckte jag att det var trevligt att läsa om 28-årige Christofer Rube som fått ihop sin första miljon genom sparande och investeringar, trots att han lever på studiebidrag och extrajobb.

Christofer är något så ovanligt som ganska vanlig (ja, jag hörde motsättningen där). Han är inte extremsnål och strävar heller inte efter lyxliv utan vill bara ha mer frihet i framtiden. Det ovanliga skulle möjligen vara att han trots sin ungdom förstått att sparande tar tid. Han har lärt sig om börsen undan för undan, gått med i Unga aktiesparare och hållit fast vid sin strategi. Jag noterar också att  rutinen att spara kom innan intresset för aktier.

Att bli miljonär i Sverige är inte längre en ouppnåelig fantasi, men för många är det ändå helt otänkbart att spara ihop till en miljon. Det känns så avlägset att de inte ens försöker, och då är det banne mig snudd på omöjligt. Men som Christofer säger:

”Jag började tidigt och har varit just målmedveten, sparat ganska mycket varje månad och placerat pengarna. Om man gör det och har runt 7-8 procent i avkastning varje år så tar det inte så lång tid att komma upp i en miljon.”

Annat exempel.

Tänk om fler unga kunde läsa – och förstå! – det rådet istället för att ryckas med av någon börsinfluencer som lurar dem att satsa allt i krypto eller i ett eller två bolag vars börsvärde redan exploderat trots att de inte tjänat fem spänn. Då skulle fler bli friare, och antagligen lite lyckligare också.

Ansvaret för din ekonomi är inte statens

Dagens historia handlar om 49-årige Klas som blev hemlös efter en arbetsskada. Klas verkar inte tycka synd om sig själv och jag har inte för avsikt att göra ner honom, men han är en god illustration på att det är viktigt att se om sitt hus. Även om både finansministrar och ekonomibloggare sagt det tusen gånger går det inte in hos alla, så kanske kan Klas historia väcka fler.

Klas har jobbat hela livet och hade två jobb när olyckan var framme. Försäkringskassan behövde sex månader för att utreda hans fall och under den tiden fick han inga pengar. Socialtjänsten hänvisade till Försäkringskassan som inte gjorde sitt jobb på rimlig tid och det resulterade i att Klas tappade sin bostad.

Fruktansvärt såklart! Så ska det absolut inte vara, men jag blir ändå fundersam över Klas totala chock över att en människa kan hamna mellan stolarna på det här viset.

”När man har jobbat hela sitt liv så tänker man att man byggt upp ett skyddsnät, men jag hade helt fel i det.”

Ja, om du med skyddsnät menar staten och samhället. Det enda skyddsnät du kan lita på fullt ut måste du bygga själv, och jag undrar lite över varför Klas inte gjort det. Han är alltså 49 år och jobbade som rörmokare och dörrvakt. Gissningsvis har han jobbat i 30 år, men tycks inte ha haft sparade pengar eller ägt sitt boende.

Hade han avsatt ett par procent av nettolönen under dessa år till ett stabilt sparande, exempelvis i globala indexfonder, hade han med lätthet klarat ett halvårs inkomstbortfall. Om han så bara hade lagt lika mycket pengar på sparande som han tycks ha investerat i tatueringar hade han haft större krigskassa.

”Fienden kommer! Låt oss ta skydd bakom staten!”

För även om jag håller med honom och alla politiker och myndighetspersoner som säger att så här borde det inte vara, så vet vi ju att Klas varken är den första eller sista att drabbas. Det håller inte att intala sig själv att det här är samhällets ansvar, för även om det på sätt och vis är det (de tar åtminstone betalt för det) hjälper det föga när lägenheten ryker för att sjukpenningen dröjer.

Att man behöver en egen buffert är inte bara en floskel, rätt vad det är behöver du – just du! - pengar för oförutsedda utgifter eller akut och brutalt inkomstbortfall. Staten är inte människans bästa vän, det är hunden. Och hunden kommer inte betala dina räkningar.

Åhléns lämnar politiken

Vi är nog många som undrat vad som hände med Åhléns när de började sälja burkinis för små barn, för att inte tala om när de marknadsförde sitt smink genom att låta en svart man sminka sig i reklamfilmer och på reklampelare.

Inget går att sälja som man mördar med reklam...

Nu har Åhléns nya ägare sedan Ayad Al-Saffar tillsammans med Torsten Janssons bolag köpte butikskedjan av Antonia Ax:son Johnson och vände mångårig förlust till vinst. Det verkar nästan som att det krävdes en invandrare för att dra dessa självklara slutsatser:

”Jag frågar marknadsavdelningen: vem firar ni jul med? Er familj eller era kompisar? Er familj! Då ska vi ha familjer på våra bilder och inte kompisgäng. Åhlénskunder måste känna igen sig i de bilder vi visar upp. Ibland blir det alldeles för woke. När jag köpte Åhléns var det som om de aldrig kunde visa upp en svensk kille eller tjej i reklamen och det blir för udda. Ett exempel är när de visade en vacker mörkhyad kille som de testade smink på. Det blir too much. Bilden var väldigt läcker och skulle passa som tavla bakom en hotellreception men marknadsavdelningen sa att den bilden skulle de tapetsera Sverige med för ett erbjudande på foundation. Jag sa som det var: mina döttrar kommer inte köpa smink på Åhléns för att den här killen sminkar sig. Vad är det för fel på att ha bilder på vanliga tjejer när det är vanliga tjejer som handlar hos oss? Det låter kanske rasistiskt men det är det inte för det är vanlig enkel marknadsföring.”

Gång efter annan visar det sig ju att inte ens de mest inbitna utövarna av woke-religionen är villiga att backa upp sina åsikter med plånboken, så kanske fick Åhléns inte ens dem som kunder. Och så alla vi andra då, från medelålders män less på att alltid framhävas som ondskan i världen, till Al-Saffars döttrar som inte vill få sin grupp representerad av en gubbe.

Som jag tidigare berättat tycker jag att företag ska sälja tjänster och produkter, inte försöka uppfostra konsumenter. Jag kan bara önska Ayad och Torsten lycka till i sin strävan att förvandla Åhléns till den typen av företag som helt opolitiskt låter produkterna tala. Låter dessutom som att det är en intressant börsintroduktion på ingång.

Hur många miljarder behöver du?

Ett mejltips från den flitige kommentatorn och tipsaren ”Surgubben” tar upp en frågeställning jag själv stött och blött. Så här skriver han:

”Jag har ofta undrat över och fascinerats av människor som bränner alla pengar de har som hade räckt till ett liv i överflöd.”

Allas portföljer går upp och ner och det är lätt att vara efterklok, men nu handlar inte detta om oss vanliga dödliga utan om människor som verkligen badat i pengar. Surgubbens exempel nr 1:

Den kanadensiske nickaren Christopher DeVocht började handla med aktier och optioner i Tesla. Om han visste vad han höll på med eller hade grisflax är svårt att säga, men det bar sig inte sämre än att hans 675000 kr växte till 3,2 miljarder (415 miljoner kanadensiska dollar). Så då levde han lycklig i alla sina dagar? Nej, ett år senare rasade Tesla och där satt DeVocht kvar med alla sina pengar. På grund av belåning var han till slut nere på 0.

Själv påstår han att han velat växla ner till säkrare investeringar när han låg på 400 miljoner (50 miljoner CAD), men att bankrådgivarna manade honom att köra vidare. Han har stämt dem så det kanske visar sig vem som sagt vad, men alldeles oavsett var det ju hans pengar och han som valde att inte sälja.

Surgubbens exempel nr 2 är jag mer bekant med:

Norske Einar Aas är en ekonom som jobbat hela sitt liv med investeringar i ström. Han började som riskmanager i ett stort elbolag, startade sedan eget och tjänade hundratals miljoner på strömderivat. Efter några år la han ner företaget och investerade istället pengar på egen hand. Det gick också bra och till slut var han uppe i över två miljarder. Men så gjorde han en affär som gick åt fel håll under för lång tid, och det resulterade i att även han förlorade allt.

Det finns svenska exempel också. Det första jag kommer att tänka på är Lars Gullstedt som ägde Infra City i Upplands Väsby och gick från mångmiljardär till utfattig. Ett annat exempel är Carl-Eric Björkegren, miljardär som försvann för 30 år sedan när hans förmögenhet vänts till personlig konkurs med ett minus på 1,2 miljarder.

Det Surgubben och jag frågar oss är varför. Var finner man drivkraften att försöka tjäna ännu mer pengar när man redan är miljardär? Vill man fortsätta att driva företag, handla med fastigheter, trejda eller för den delen spela poker (som pokerproffset Erick Lindgren som trots vinster på över tio miljoner dollar lyckades gå i personlig konkurs med skulder på lika mycket), så kan man ju göra det i mindre skala.

Varför inte först plocka undan hundra miljoner och därmed säkra ett fortsatt liv i överflöd istället för att spela kvitt eller dubbelt med hela sitt liv? Jag fattar inte och eftersom jag inte räknar med att någonsin bli så rik undrar jag om någon har en teori om hur det funkar i skallen på dessa människor.

”Så stor buffert”

”Så mycket pengar bör du ha just nu” låter Aftonbladet hälsa med hjälp av två sparekonomer. Det verkar väldigt exakt, men sedan blir det som vanligt, en massa abstrakt dravel.

Jag förstår det och det är min första kritik mot den här typen av artiklar. Hur stor buffert du behöver ha beror såklart på dig som person och vilken typ av liv du lever. Till just den här artikelns försvar försöker de åtminstone nyansera lite.

”Fundera på hur många runtomkring dig som är beroende av din inkomst och hur många saker du äger där det kan inträffa saker, säger Emma Persson, sparekonom på Länsförsäkringar.”

Fast i samma andetag pratar hon om antal månadslöner på sparkontot. Hur kan någon tro att det går att jämföra på det viset?! EU-parlamentariker får 207000 kr i månaden efter skatt. Betyder det då att de bör ha drygt fyrahundratusen på ett sparkonto? Självklart inte. Det väsentliga för akutsparandets storlek är såklart inte inkomsterna utan utgifterna. Där är den andra ekonomen, Magnus Hjelmér på Ica Sparbanken, mer balanserad:

”Hyresrätt: då bör du ha en buffert som täcker 1–2 månadskostnader
Bostadsrätt: bufferten bör kunna täcka 2–3 månadskostnader
Villa: då bör du se till att ha en buffert som kan täcka 3–4 månadskostnader”

Men även här är det skillnad på folk och folk. Jag som har extremt låga kostnader bör ta höjd för större katastrofer rent procentuellt, helt enkelt för att om skiten träffar fläkten (vattenskada, större tandläkarräkning ...) drabbar det mig lika hårt i antal kronor som någon som normalt gör av med mer pengar.

Ännu en kritik mot dylika artiklar: Vad är det som är så fantastiskt med sparkonton?

”En huvudregel för buffertsparandet är att den bör finnas lättillgängligt om exempelvis bilen behöver fixas eller om du blir sjukskriven eller av med jobbet.

– Undvik därför att placera pengarna på börsen eftersom det då finns en risk att de minskar i värde på kort sikt. Jag skulle välja att ha pengarna placerade på ett sparkonto med ränta, säger Magnus Hjelmér, vardagsekonom på Ica Banken.”

Tacka vet jag att spara i fonder.

Att få loss pengar genom att sälja en fond eller aktie tar på sin höjd en vecka. Väldigt få räkningar förfaller till betalning två timmar efter fakturadatum. Visst, han har rätt i att börsinvesteringar kan svida att sälja med dålig tajming. Samtidigt säger varenda sparekonom jag hört att eftersom det inte går att tajma börsen finns det aldrig skäl att ligga likvid av den anledningen. Principen kan väl inte gälla bara åt ena hållet?

Okej, jag är inte dummare än att jag fattar att tidningen vill att vi ska klicka på de nio (!) annonser med reklam för sparkonton som följer med artikeln. Det tänker jag inte göra, men så tror jag heller inte på att strukturera sin privatekonomi med hjälp av Aftonbladet.

Unga sparar mer

Ungdomar sparar mer än tidigare, både i fonder och aktier. Det är väl bra? Absolut! Samtidigt kan jag inte låta bli att se historiska paralleller.

Gammal ekonomibloggare minns sitt 80-tal...

Varje gång börsen går upp rejält under lång tid stiger intresset bland nybörjare. När toppen är nådd köper de in sig. Så kommer kraschen och de väntar på en vändning uppåt. Kanske köper de till och med lite mer för ”nu kan det väl inte sjunka mer?”. När allt ser som mörkast ut ger de upp och säljer allt för att inte återvända till börsen på mycket länge.

Kanske väntar de tills det återigen börjar snackas om hur bra det går på börsen, tänk att kunna få passiva inkomster av sitt sparade kapital! Man borde nog köpa in sig i marknaden, det går ju så bra för alla andra. Och när de gör det faller det ihop på nytt.

Bild från Framfabs bolagsstämma år 2000.

Det finns en gammal sägen om att Joseph Kennedy sålde allt när skoputspojken gav honom aktietips. Det var strax innan den stora kraschen 1929. Jag har hört samma historia med en taxichaufför som kommit med tipsen. Antagligen för att skoputsarbranschen fått sig en knäck det senaste seklet, men principen är densamma. När alla bara ser fördelar är det dags att stanna upp och tänka efter.

Samtidigt vittnar berättelsen om ett människoförakt. Jag tvivlar på att utbildning är en faktor i att hitta bra investeringar.1920-talets skoputsare träffade mycket folk precis som 2020-talets taxichaufförer, det ger säkert bra möjligheter att snappa upp ett och annat. Som svensk är det lätt att tänka på Aktiestinsen, en klok man som samlade på pengar istället för högskolepoäng.

Men med det sagt har börsen gått väldigt bra väldigt länge. Inga kurvor bär till himlen, åtminstone inte utan rejäla hack. Kanske är artikeln om ungdomars ökade börssparande ett bra tillfälle att vänja sig vid tanken på att det inte alltid kommer se ut som det gjort de senaste åren.

Vad var det jag sa...

Det är ingen tröst att få rätt om dåliga saker, men jag fortsätter med en dåres envishet flagga för att ingen svensk borde ta pensionen för given, och varje gång det pratas pension i media kommer fler varningstecken. Det senaste i Folksams rapport återgiven i Dagens PS.

Den allmänna pensionen är nu nere i 44 procent av lönen. Dessutom minskar andelen med tjänstepension och Folksams pensionsexpert konstaterar att det inte går ”som det var tänkt”. Som alla vet går prognoser varken att äta eller betala med, så det kvittar hur det var tänkt om det inte blir så.

Nej, varför skulle ett pyramidspel funka bara för att det är utformat av staten? Man höjer riktåldern med ett år snudd på varje år, vilket resulterar i att vi ”ungdomar” aldrig kommer att nå fram om vi så blir 150 år gamla. Det räcker ändå inte, tycker Folksam som säger att åldersgränserna behöver upp ytterligare tre år nu. Det betyder att vi som är 42-56 måste bli 71 innan vi får ta del av våra egna pensionspengar, och de som är ännu yngre måste vänta ännu längre.

I väntan på vadå...

Fast långt innan dess skjuts det såklart på framtiden igen. Jag vet inte om fler kommer lyssna den här gången (när det kommer till pension är det skrämmande många som har en stark tro på att allt blir bra), men jag försöker ändå. Om du inte är politiker och vill få in pengar efter att du inte kan eller vill jobba längre måste du skaffa dem själv i form av passiva inkomster. Det kan vara börsavkastning, hyresintäkter eller ett eget pyramidspel, men du som fram till nu tänkt att staten kommer att fixa det där – sluta med det!

För bra för att vara sant

Jag har gjort dåliga affärer och kommer garanterat göra fler, men jag ligger i lä för personerna i berättelsen om Solid Capital Group, ett fastighetsbolag som lät svenskar investera i i billiga, men topprenoverade bostäder i Cleveland, USA. Jättebra avkastning från dag 1, runt 20 procent, bara att köpa och se pengarna rulla in på kontot.

Jag fattar att passiva inkomster lockar, men hur lätt kan det vara? Om dessa investeringar vore helt riskfria, varför skulle bolaget och dess företrädare dela med sig av dem istället för att ta vinsten själva? Det må vara floskler att det inte finns gratisluncher och att om något verkar för bra för att vara sant är det förmodligen det, men de stämmer.

Ett annat ordspråk är ”Gräv där du står”. Investera i sånt du begriper. Fastigheter väldigt långt bort, som du aldrig har sett och som lyder under en lagstiftning du aldrig behövt förhålla dig till är motsatsen. Jag kan ingenting om amerikansk fastighetslagstiftning och det jag vet om amerikansk juridik har jag snappat upp i amerikanska filmer ”based on a true story”. Då är det en dålig idé att försöka bli amerikansk fastighetsmagnat.

Varför resonerar stockholmaren ”Lena” tvärtom och köper fem hus i Cleveland av en svensk kvinna i trettioårsåldern med tveksam utbildning och obefintliga meriter? För att hon ”vill leva som en rockstjärna”, men är för lat och talanglös för att lyckas utan att spela roulette och hoppas på råflax? Egentligen ännu värre, hon fattade inte ens att det var det hon gjorde.

Efter att ha köpt det femte huset, fortfarande utan att se röken av någon avkastning, bestämde hon sig för att åka till USA och se vad hon köpt. Det var ju så dags. Svaret var ruckel. Den ”nyrenoverade” värmepannan i det första huset såg ut att vara hundra år gammal, i det andra huset var toaletten bortsliten. Övriga hus var ännu sämre.

Jag fattar inte hur lurendrejare av den här typen tänker, men investerarna är ännu mer obegripliga för mig. Om man i vuxen ålder tror att pengar växer på träd, hur förklarar man då för sig själv att man fortfarande inte blivit snuskigt rik? Om någon vill kasta pengar efter mig skulle jag se det som lite av en varningssignal, men dessa husköpare tycks inte ha tänkt en kritisk tanke.

Sjuk av att jobba

Arbetsmiljöverket konstaterar att fler män än kvinnor dör i arbetsplatsolyckor medan kvinnor oftare blir sjuka av sina jobb, inte sällan handlar det om stress över sin arbetssituation:

”Det är främst kvinnor inom vård och omsorg samt utbildning som drabbas av sjukdomar orsakade av organisatoriska och sociala faktorer, som hög arbetsbelastning, med liten möjlighet att påverka sitt arbete och återhämta sig.”

Arbetsmiljöverket vill ställa krav på arbetsgivare och myndigheter och det är säkert både rimligt och bra, men ska vi snacka om faktorer för att påverka sitt arbete tycker jag att ansvaret vilar tungt på oss själva. Ingen kommer att bry sig mer än du själv om hur du har det på jobbet.

Hur påverkar man då sitt jobb? I första hand genom att se till att ha alternativ. Det kan handla om att skaffa sig kunskaper som gör dig populär på arbetsmarknaden, och/eller att starta eget och frilansa så att arbetsgivaren inte kan vara säker på att få behålla dig. Det gör det också lättare att bryta sig loss ur en jobbsituation man inte trivs med.

Allra viktigast är dock pengar. Genom att skaffa sig en buffert av fuck-off-kapital är det lättare att lämna ett jobb man inte vill ha, oavsett om det är för att det innehåller risk för dödliga arbetsplatsolyckor eller att du håller på att bli tokig av maktlöshet över att inte kunna påverka din vardag. Därför behöver alla som kan (och det kan nästan alla) lägga undan en del av sin inkomst till sparande, så att dina pengar kan ge dig passiva inkomster, på börsen, en uthyrningsbostad eller annat, medan du själv jobbar med något du kanske eller kanske inte vill göra hela livet.