Lära känna grannar

En journalist försöker lära känna grannarna i sitt hyreshus genom att bjuda dem på varmkorv på innergården. Gissningsvis ganska poänglöst från en hyresrätt i en svensk stad, men ett lovvärt initiativ.

Grannar är nog det jag uppskattar mest med att bo i villa. Av grannarna i fastigheterna runtomkring min har jag fått massor av hjälp. Av det närmaste paret har jag fått deklarations- och bygghjälp, lånat saker och blivit bjuden på kaffe fler gånger än jag kan minnas. Nästa granne är bonde, så där har jag köpt mjölk och ägg, fått odlingstips, kogödsel, plogad väg och hjälp att dra upp bilen när jag hamnat lite vid sidan av vägen. En tredje granne var jag till på nyårsafton och hos en fjärde firade jag påsk. Av samtliga grannar har jag dessutom fått hjälp med norskan och ett kontaktnät jag inte vet hur jag hade klarat mig utan.

Tyvärr ligger jag på minus gentemot samtliga grannar, men jag försöker återgälda så mycket jag kan. Det har blivit lite flytt- och bärhjälp, blomvattning och posthämtning i semestertider, tips på svenska inköpsställen och för all del lite språkhjälp tillbaka. Det underligaste på det området var översättning av en Björn Afzelius-text (från skånska till norska), men den mest udda granntjänsten var att jag gav bort två bidrottningar med hemleverans.

Att det snackas om grannsamverkan i media nu är för att det är bra om kriget kommer, men jag tycker att det är lika viktigt i fredstid. Grannar är bättre inbrottsskydd än hemlarm, jag har lånat och lånat ut verktyg för många tusenlappar och kontakten med grannarna har besparat mig massor av pengar.

Förutom det som är mätbart i kronor och ören är det byggprojekt som inte hade blivit av utan dem, och så är det ju trevligt också. Så har du inte bra kontakt med dina grannar är det något jag kan rekommendera att få till. Oavsett hur du bor, men villa och landsbygd underlättar.

Är det grannsämja eller grannfejd i ditt bostadsområde? Eller har du det som jag när jag bodde i lägenhet, att allt du vet om grannarna är efternamnet som står på brevlådan? Om de inte hyr i andra hand så att även det är okänt.

Barnbidragens bidrag till ekonomin

I samband med regeringens vårbudget lobbar Socialdemokraterna för höjda barnbidrag, och som av en händelse gör SVT dagen därpå ett reportage om att barnbidragen täcker en lägre andel av barns basbehov än de gjort de senaste 50 åren.

Jag har ingen stark åsikt i frågan. Eftersom svenskarna föder allt färre barn kanske detta kan vara en parameter att skruva på för att bryta utvecklingen, men jag tycker att debatten blir lite ensidig och ytlig. Jag hade velat veta hur basbehoven har förändrats under dessa 50 år. Och hur är det med andra kostnader och bidrag? Var det fri tandvård i Sverige när barnbidraget infördes 1947? Kostnader för läkarbesök? Högkostnadsskydd för mediciner?

Inget av detta i SVT:s rapportering – enligt dem har det bara blivit sämre. En av papporna går så långt som till att kalla barnbidraget för ”en symbolisk summa, men den gör ingen större skillnad”. Tycker han att 1250 kr är symboliskt kan jag berätta att det med råge hade täckt hela min kostnad för mat och kläder, så kanske skulle detsamma kunna gälla för hans treåring.

Det är sant att barnbidragen inte är inflationsskyddade och att en del har det ekonomiskt tufft, men det gäller faktiskt inte bara barnfamiljer. Ingen av föräldrarna i SVT:s reportage framstår som en otacksam kravmaskin, men det blir ändå gnälligt. På slutet säger den enda svenska föräldern i inslaget något tänkvärt:

”Det var ju inte någon som tvingade mig att skaffa barn, så då får jag snällt ta hand om dem.”

Ärligt och befriande! Jättefint att hon vill skaffa barn, jag önskar dem all välgång, men det är som hon påpekar rimligt att ansvaret för barnens försörjning tillfaller föräldrarna. Ska jag komma med ett konkret förslag vore det att omedelbums ta bort flerbarnstillägget och fördela det jämnt över alla barnbidrag. Jag har aldrig förstått vitsen med att fler barn ska ge högre bidrag per barn och ju fler dess högre.

Mat på kredit

Flera läsare har uppmärksammat mig på radioreportaget om att folk skuldsätter sig på Foodora-mat. När man tror att världen inte kan bli galnare finns det alltid en växel till.

Det är fortfarande ”bara” 800 fall om året, men det har fördubblats varje år sedan 2022. Fortsätter den trenden kommer det år 2030 vara över 25000 personer som hamnar hos Kronofogden pga hämtmatsbeställningar i mat-appar. Vi kan väl gissa att det inte var där det började, med en hemlevererad hamburgare. Troligtvis har majoriteten av dem även andra skulder, men det visar ett beteendemönster som går väl ihop med resultatet.

Jag har aldrig beställt mat med hemleverans, jag skulle inte komma på tanken även om jag hade brutit bägge benen och låg sjuk i lunginflammation. Vem gör ens sånt? Det är kanske en överkomlig kostnad om man är en stor familj eller ett större gäng och jag har full förståelse för att ett övertidsarbetande företag beställer pizza till lunchrummet. I alla fall om man betalar fakturan, går familjepizzan till Kronofogden kostar den snabbt fyrsiffrigt.

Men det här handlar inte om företag utan om privatpersoner som lever så långt över sina tillgångar att de inte klarar av att betala räkningarna. Och de nöjer sig inte bara med att köpa restaurangmat, de orkar inte ens ta sig dit och hämta den själva. Hade de istället köpt vanliga livsmedel och lagat sin mat från grunden eller åtminstone halvvägs hade de med all säkerhet inte suttit i denna sits nu.

Om det sedan beror på att de är bortskämda latmaskar som vill ”unna sig”, om de aldrig brytt sig om att lära sig att laga mat, om de hade en trasig barndom som gjort dem handlingsförlamade eller något helt annat får vi inte veta. Spelar det ens någon roll? Och varför drar man inte i nödbromsen innan man hamnar hos Kronofogden för snabbmatsleveranser? Så många frågor.

Billigare kaffe

Det var väl ett redigt klickbete ;-)! Priset på kaffe har nästan blivit det nya vädret – det säkra ämnet i alla sammanhang eftersom man nästan kan vara säker på att den man pratar med håller med och tycker likadant.

Att koka kaffe på sumpen var ett begrepp i min barndom. Eftersom mamma var född i Norrbotten var det kokkaffe som gällde, åtminstone på 70-talet. Jag vet inte om mina föräldrar återanvände kaffesumpen, men omöjligt är det inte.

Jag har fortfarande ett litet lager kaffe inköpt för 35 kr/halvkilo, men jag inser att det lär bli dyrare vid nästa inköp även om det verkar finnas hopp om att priserna ska gå ner ifall det brasilianska vårvädret blir bra. Hur som helst, nu när kaffet blivit så dyrt tänkte jag prova om det går att återanvända sumpen.

Jag använder en vanlig bryggare där jag normalt brygger tio koppar på tio mått malet kaffe, men efter lite experimenterande har jag kommit fram till att jag kan göra en snålvariant varannan gång. Jag låter det gamla engångsfiltret sitta kvar efter den första bryggda kannan. Nästa gång slår jag på ytterligare tre mått kaffe och brygger sex koppar på den gamla sumpen förstärkt med dessa tre nya mått.

Resultat: Helt okej. Det blir nog inte riktigt lika gott som kannan med helt nytt kaffe, men så är jag heller inte killen som har kaffeceremonier med levande ljus. Jag tar en kopp för att jag gillar smaken och eftersmaken, vanligtvis en slät kopp kaffe efter en måltid. Jag kommer inte bjuda på det här ”sekundärkaffet”, men för eget bruk fortsätter jag en stund. På det här sättet får jag ju ut sexton koppar kaffe ur tretton mått och sänker därmed min kaffekostnad med nästan 20 procent.

Hur gör ni? Får kaffet kosta vad det vill utan att ni ändrar era vanor eller har ni redan dragit ner på denna lyxprodukt? Jag är nyfiken och vill gärna höra hur ni tänker kring kaffet.

Den ofrivillige timmermannen

Jag köper färdigkluven ved, men det har jag inte alltid gjort. Första gången jag bodde i vedeldat hus gick jag ihop med ett par kompisar, köpte fyrametersstockar, hyrde en vedkap/klyv och slet dygnet runt tills det var klart. Det lönar sig inte längre. Antagligen har maskinerna blivit så mycket bättre att de som säljer ved inte erbjuder möjligheten. Det som tog mig en helg tar dem några minuter.

När jag häromdagen rensade sly längs min infartsväg (den började bli så smal att vänner med breda bilar inte kände sig välkomna längre) noterade jag några fallna träd i skogen. Det såg trist ut när jag gjort fint närmast vägen. Skogen ägs av min granne, så jag frågade henne om det var okej att jag bränner loss med motorsågen. Ja, i princip, men om jag sågar mig i foten kan hon åka dit för det. Så jag sa:

”Om vi aldrig har haft det här samtalet kan du inte behöva ta ansvar för om jag går upp i skogen och stjäl ved.”

Med det trodde jag att vi var överens, men nej, hennes tro på mig som skogsarbetare var inte större än att hon morgonen därpå rev med sig de där träden med traktorn och la dem på min gårdsplan för vidare behandling.

Jag har som sagt var slutat att hugga ved, men det här ska jag väl klara, tänkte jag. Det är bra motion också. Det gick, men både att först såga stockarna i trettiocentimetersbitar och att sedan hugga upp dem med yxa var ett himla slit. Det stämmer verkligen att ved värmer många gånger.

Till slut fick jag ta fram min lilla vedklyv för de bitar med allra mest kvistar. Den underlättade jobbet, men är alldeles för långsam för att jag skulle vilja klyva allt med den.

Jag har beställt årets ved och när jag får hem den ska den torka innan den travas upp i vedboden. Jag brukar lägga upp den på pallar ute på gården så att det även kommer in luft under veden. Så nu satte jag upp några pallar för den här ”extraveden”, gissningsvis 3-4 kubik.

All ved räknas och just tack vare att jag tagit hand om ved jag fått och även sågat upp spillvirke från byggprojekt kunde jag glädjande nog beställa klart mindre ved i år än i fjol. Den färdigkluvna är hur som helst värd vartenda öre. Just nu har jag träningsvärk i triceps (tror jag, men jag visste inte att jag hade sådana), har svårt att lyfta armarna över huvudet och kan nästan inte knyta högerhanden. Villfarelsen att ”en redig karl ska kunna hugga sig sin egen ved” är nu definitivt ödelagd för mig.

Alla har fel!

Måndag igen. Här kör vi måndag-fredag vare sig någon läser eller inte, det kvittar om det är långfredag eller annandag påsk.

Skådespelaren Ulf Brunnberg har gjort en del bra grejer. Teateruppsättningen Kuta och kör kan vara något av det bästa som gjorts på en svensk teaterscen, hans poliskaraktär i Göta Kanal är fantastisk och även om rollfiguren Vanheden var fånigt överspelad fyllde Brunnberg sin funktion även i Jönssonligan. Dessutom är han härligt frispråkig i samhällsfrågor även om jag långt ifrån alltid håller med.

Därför är det tråkigt att han tycks ha bestämt sig för att gå till historien som en gnällig föredetting genom att lägga extremt mycket energi på att stoppa nyproduktioner av Jönssonligan. Nu genom att han har varumärkesskyddat karaktärerna Sickan och Dynamit-Harry (Vanheden själv var tydligen redan upptagen). I och för sig kan jag tycka att SF:s svar är märkligt:

”Dynamit-Harry och Sickan har använts som namn på karaktärer i Jönssonligan-produktioner i över 40 års tid. Att Ulf Brunnberg har registrerat Dynamit-Harry och Sickan som varumärken är inget som vi bedömer hindrar oss från att fortsätta använda dessa namn på filmkaraktärer, eller att Ulf Brunnberg har några rättigheter som kränks i och med detta.”

Jag menar, vad är poängen med varumärkesskydd om det inte gäller i skarpt läge? Å andra sidan har SF mer pengar än Ulf Brunnberg, så de lär med all säkerhet gå segrande ur den striden, allt medan Ulf går från skådespelare till rättshaverist. Gör något vettigare med den tid du har kvar! Fyll i en rapport och gå vidare.

Missförstå mig rätt. De nya Jönssonligan-filmerna är med all säkerhet plågsamt dåliga, precis som samtliga utgåvor av ”Lilla Jönssonligan”, men det kommer marknaden att berätta. Svenska folket tycks nästan ha slutat att gå på bio, och när det händer väljer de bort svenskproducerad film. Det kan möjligen bero på att publiken inte uppskattar politiskt korrekta remakes av gamla filmer utan vill se något nytt.

Så lägg ner Jönssonligan och låt alla andra återupplivningsförsök gå samma väg! Vi behöver inte 50 nya Beckfilmer, en ny version av Astrid Lindgrens samlade produktion eller Sällskapsresan 17 med Henrik Dorsin som Stig-Helmer och Markoolio som Dr Levander. Bara tröttna!

AI-investeringar

Unga tar ekonomisk rådgivning från artificiell intelligens. Jag är inte förvånad. De flesta jag träffat som är ointresserade av ekonomi har inte velat lära sig hur börsen funkar. De vill bara ha god avkastning.

Det gäller förresten inte bara ekonomi, det gäller det mesta. Den senaste trenden inom viktnedgång är att stoppa i sig ett piller avsett för diabetespatienter. Nog begriper de flesta tjockisar att det är fel väg att gå, men man väljer att ta tabletter som sabbar aptiten istället för att lära sig vad och hur mycket man bör äta och sedan hålla sig till ett kostschema. För att inte tala om träning! Där ”måste” man åtminstone ha en personlig tränare, tänka själv är jobbigt.

Så när AI erbjuder genvägar kommer genvägsmänniskor nappa. För att de är för lata för att göra jobbet själva. AI-robotarna ”har inte alltid ditt bästa i åtanke”, säger Sveriges Radio P3:s tech-reporter och det har hon rätt i. Fast det har ärligt talat inte X-bankens rådgivare heller för då hade de aldrig erbjudit X-bankens egna fond-i-fond-lösning som maximerar bankens vinst på din bekostnad.

Men det största problemet jag ser är AI själv. ChatGPT och allt vad de heter försöker ge de svar frågeställaren önskar, vilket är särskilt olyckligt i börssammanhang där konfirmeringsbias (i brist på svenska ord) är en av de största riskerna för dåliga investeringar. AI är inget sanningsvittne utan jobbar efter de algoritmer den matats med, och som om inte det räcker ljuger den skamlöst.

Så den late får snällt acceptera att han måste göra jobbet själv, även här. Lika bra att inse det så fort som möjligt. Hjärnan förtvinar nämligen av alla genvägar, oavsett om de funkar eller inte.

Makalösa gnällspikar

Föreningen Makalösa föräldrar tycks vara en samling ensamstående gnällkärringar som inte får ekonomin att gå ihop alldeles oavsett. För tre månader sedan tog jag upp Caroline som enligt egen uppgift blev pank varje månad, men skrapade man lite på ytan framkom att hon nyligen köpt en villa, ägde två bilar, raskatter och ungefär så många tatueringar det gick att få plats med.

Ok, det finns värre exempel.

Jag var tvungen att leta upp bloggtexten eftersom samma tidning nu återigen skriver om en trebarnsmamma som heter Caroline och trots att också hon jobbar säger sig bara ha några hundralappar kvar på kontot efter att räkningarna betalats.

Nej, det var en ny Caroline, men hanteringen av privatekonomin tycks vara densamma och även här är det personliga ansvarstagandet för situationen obefintligt. Och återigen verkar det vara mycket som reportern glömt att få med, glömt att fråga om eller helt enkelt struntat i för att inte komplicera nyhetsvinkeln.

Den nya Offer-Caroline säger sig själv ha en nettolön på 16000 kr och ”därtill diverse bidrag”. Vari dessa består och slutsumman på dem var tydligen inte relevant, men det lär åtminstone innefatta barnbidrag (4480 kr inkl flerbarnstillägg) och det framgår av artikeln att hon även har bostadsbidrag. Bara på det är vi nog uppe i 25000 kr, men ”diverse bidrag” i en i övrigt så vinklad artikel betyder knappast två, så låt oss avrunda den förmodade nettosumman till 30000 kr inklusive bidrag.

Inte jättemycket pengar för en mamma med tre minderåriga barn, men när hon säger sig ha 400 kr utöver fasta utgifter tillåter jag mig att tvivla. Vad kan en hyrestrea på 75 kvm i utkanten av Uppsalas kosta? Klart mindre än halva lönen/bidraget, så vart försvinner de övriga 15000 kr? Inte på barnens aktiviteter, sådana säger hon sig inte ha råd med. Så vart?!

Caroline säger att hon äter fyra finncrisp om dagen, ett snacks som kostar 153 kr/kg på Willys, så ska hon ändå snåla hade jag föreslagit något annat, men vi fattar poängen – även denna Caroline svälter. Jag vill inte raljera över andras vikt, men även om hon inte har föregående Offer-Carolines kroppshydda ser hon inte precis undernärd ut. Hon är 38 år och har dubbelt så många hakor som jag. För jo, det är faktiskt relevant. Om hon talat sanning om kosthållet hade hon varit utmärglad, så vad mer ljuger hon om?

Så jag är ledsen. Det är fullt möjligt att det är synd om bägge dessa tjejer, men när nästan allt pekar åt andra hållet har jag svårt att tro på det utan mer information. Istället misstänker jag att de har sanslöst dålig pengahantering och shoppar som om de har två inkomster trots att de bara har en som ett symptom på offerskapet de så tydligt känner och förmedlar. I så fall är det inte minskade bidrag eller hårdare tag från okänsliga politiker som är problemet. Haken är istället en verklighet som inte går ihop med drömmen om ett okomplicerat liv med massor av rättigheter utan skyldigheter eller uppoffringar. Men visst, inget är ju billigare än fria fantasier.

1-1=0

”Lägg inte alla ägg i samma korg” säger man om börsen. Sprid dina risker! Samma resonemang kan appliceras på mycket, bl a på kommuner som knyter alltför stora förhoppningar till ett företag som tros ska frälsa kommunen och dess invånare. För snart 50 år sedan skrev Mikael Wiehe sången ”När bolaget kom till byn” med refrängen:

”Det är den vanliga visan,
den gamla kända historien
med samma poänger
och samma refräng,
men så länge vi inte
gör nåt åt saken
får vi väl skylla oss själva
om vi får höra den igen.”

Och nu får vi höra den igen, närmare bestämt i Skellefteå där bostadspriserna störtdyker efter att Northvolt varslat tusentals anställda. Att det i detta fall inte rörde sig om ett rikt bolag, som i Wiehes text, utan om ett nystartat företag nästan utan kunder, spelar ingen roll eftersom statliga pengar gjorde det rikt, eller åtminstone ledningsgruppen.

Wiehes säger indirekt att vi måste göra något åt saken. Vadå? Skellefteå är ändå en relativt stor stad med många skattebetalare sedan tiden innan Northvolt. Sverige är fullt av små bruksorter med en enda stor arbetsgivare och om den flyttar eller går omkull gör hela byn det strax efter.

Ett första steg är att politiker och tjänstemän slutar att tro på guld och gröna skogar när ett företag vill etablera sig, oavsett om det är en serverhall för en multinationell mediejätte eller ett av alla dessa företag som låtsas stå för en hållbar ”grön omställning”, vare sig det gäller batterier, återvinning, vindkraft eller något annat.

Sanningen är att det som historiskt funkat för Sverige är industri och smarta uppfinningar, inte sällan har det handlat om metaller och trävaruindustri. Så då är vi kanske trots allt inne på guld och gröna skogar.

Största halländska floppen sedan Bildt?

För snart fyra år sedan fick jag ett mejltips från Peter om ett ”exklusivt stugboende” med utedass, utan el eller rinnande vatten, som hyrdes ut till hiskeliga priser och bl a marknadsfördes genom att i samarbete med skattefinansierade Visit Halland bjuda dit en massa influencerbrudar som fick blogga om det. Så här skrev den influencer jag länkade till i det inlägget:

”All matlagning sker utomhus utan rinnande vatten. Vattnet tar de från sjön - de diskar även i det. Flemming berättade att de vill att man ska känna naturen i maten men också känna vart på året vi är med säsonger. De använder sig nästan enbart av egenodlat eller närproducerat och maten som blir över ges till djuren så inget ska wasteas. Det var verkligen ett speciellt ställe. Ingen plats att ladda luren eller tända upp när det blev M Ö R K T.”

En lustig detalj är att jag själv just då åkte runt på husjakt i Norge i en husvagn från 80-talet och inte alls såg det exklusiva i att leva utan rinnande vatten och med tolvvoltsgenererad el som laddade ur ett bilbatteri på nolltid trots att den bara drev laptop och mobil.

Badrumsbild.

Men nu ska inte jag bada i gamla minnen. Historien fick precis en uppföljning när Peter hörde av sig igen och berättade att det ”lyxiga naturhotellet” nu gått omkull. Kvar finns skulder och 158 tunnor med resterna från de exklusiva utedassen.

De halländska skattebetalarna kan nog se sig i månen efter de pengar de ofrivilligt plöjde ner i projektet. Om bidragskapitalisterna åtminstone hade daterat tunnorna kunde konkursförvaltaren sälja influencerbajs. Det måste gå, många influencers tjänar ju massor av pengar trots att de mest producerar skit.

Nya avtal

Att se över sina försäkringar och andra abonnemang är ett spartips alla kommer med. Det går snabbt och kan ge stora pengar över tid. Vi vet alla det där, men hur ofta gör vi det? Jag kan handen på hjärtat säga att om det funkar får det ofta bara rulla på.

Men nu har jag faktiskt rensat lite. Den här bilen har nu fått en försäkring som kommer att kosta mig 745 kr per år jämfört med 1180 kr för den tidigare. Den årliga skatten på 139 kr åker jag på oavsett försäkringsbolag. Ingen jättebesparing, men alltid något.

Så har jag äntligen kommit mig för att byta elleverantör. När jag flyttade hit var det svårt att teckna några avtal eftersom jag från början varken hade personnummer eller den norska lightvarianten D-nummer.

Men jag hade flaggor!

Ström ordnade sig genom att jag behöll samma leverantör som de tidigare ägarna. En av dem hade dessutom en familjemedlem i företaget och möjligen var det därför det löste sig. Jag har haft på känn att de inte varit billigast, men de har en bra app och några jätteskillnader är det inte. Nu har jag ändå bytt till en ny uppstickare för att få en billigare månadskostnad, och så fick jag några hundralappar i rabatt på ett vitvaruköp. Trivs jag inte med dem byter jag igen, det verkar ganska enkelt.

Avslutningsvis ett ofrivilligt byte. Jag hade mobilabonnemang hos ett lågprisdotterbolag till en av de stora operatörerna och var nöjd med det. Men hastigt och olustigt fick jag ett mejl om att deras verksamhet skulle upphöra och jag blev istället överförd till den större ägaren. Priset förblir oförändrat, men de bjöd på någon månadskostnad som välkomstbonus.

Det var ju snällt, men jag är inte dummare än att jag inser att de ganska snart kommer att höja priset. Om inte annat så för att deras gamla kunder inte kommer gilla att vi som kommit in från sidan betalar mycket mindre. Jag har därför börjat se mig om på mobilmarknaden för att vara beredd när aviseringen om höjning kommer. För det gör den och ingen tackar en trogen kund, så då hoppar jag vidare till någon som gör det.

Har du gjort några klipp på abonnemangsmarknaden eller har ett tips (som inte är ren reklam) som andra kan dra nytta av? Låt oss tillsammans sätta nivån för en snål vecka!

Vårt dagliga bröd kastas idag

Apropå dyr mat, läste att det kastas bröd för nio miljarder per år. Det är i runda en slängar en tusenlapp per svensk! Hundratusen ton bröd och aningen mindre söta bakverk.

Någon kan invända att det mesta slängs innan det når konsument, redan på bageriet (ska vi vara ärliga är nog fabrik ett bättre ord för det mesta av det bröd som tillverkas) eller i butik och det kan ju inte vi som konsumenter göra något åt. Ja och nej.

Först skulle jag vilja påstå att det är väldigt mycket bröd som går i soporna i de flesta hem. Ännu värre i företagens fikarum där det gissningsvis också hälls ut åtskilliga kubikmeter kaffe varje år, till ett ständigt ökande pris. Allt detta för att vi plockar fram mer bröd och kokar mer kaffe än det går åt. Bullarna får stå på bordet och kaffet i kannan. Eftersom det inte är våra pengar orkar vi inte bry oss.

Fast grejen är att det är våra pengar! Vare sig pengarna förstörs hos Pågens, Ica, Försäkringskassan eller hemma hos oss själva är det vi som får betala. Därmed inte sagt att vi kan göra något åt det (men det kan vi).

Forskaren i reportaget säger att butikerna gärna vill ha fulla hyllor som när mycket är utplockat skulle kunna ersättas av bilder på bröd. Som konsumenter skulle vi kunna föreslå handlarna det, men själv väljer jag att baka allt mitt bröd själv. Det mesta läggs i frysen direkt efter bakning och tas fram successivt över tid. Bryggt kaffe förvaras i termos, men när det är för kallt går det i mitt tycke hur bra som helst att mikra upp till tre dygn efter bryggning.

Sverige mot konkurs?

Nu tog jag i. Eller gjorde jag det? En artikel i Tidningen Näringslivet med rubriken ”Rekordhög försörjningsbörda hotar Sveriges ekonomi” låter mer negativ än jag någonsin gjort.

Där säger nationalekonomen Andreas Bergh att svenskarna snart får jobba till 75 och: ”Om det ser tufft ut idag, så är det ingenting mot hur det kommer att bli.” Vårdköerna växer, arbetslösheten stiger, pensionärerna blir fler, och värst av allt är nog att det inte verkar finnas någon ljusning framöver.

Att svenskarna blir äldre är ju fakta genom att barnafödandet sjunker. Det har pågått länge. Att ersätta svenskarna genom flyktinginvandring har inte heller funkat, någonsin. Det kan möjligen minska de demografiska utmaningarna, som det heter på politikerspråk. Men det kostar miljarder, det ökar arbetslösheten mer än det fyller upp lediga platser på arbetsmarknaden och dessutom visade det sig att även invandrare blir äldre.

”Jag tror inte att det finns någon lösning”, säger nationalekonomen. Jag vet ingenting om det, men en sak vet jag och det är att jag inte tror på pension från svenska staten, varken före eller efter 75. Jag har sagt det förut, en del håller med, andra gör det inte. En del blir till och med arga, vilket jag inte helt förstår. Det är den verklighet jag tar höjd för. Andra gör som de vill.

Förmultnat problem

För att inte bara blogga om problem jag inte har en lösning på kommer här ett problem som har lösts. I maj förra året bloggade jag om mitt kompostbekymmer. Eftersom jag bara har en varmkompost fylls den på hela tiden och då blir jorden aldrig klar.

Jag tänkte att jag borde skaffa ytterligare en kompost så att en av dem hela tiden slipper påfyllning tills innehållet i den är färdig jord, men i väntan på det satte jag ihop en kubikmeterstor gallerlåda dit jag tömde min kompost.

10-11 månader senare är våren här, årstiden för plantering, och jag kan konstatera att de matrester som hälldes i gallret nu är mörk, fin jord. Det enda livsmedel som går att ana i jorden är äggskal, men jag smular alltid ner dem i komposten. Ju mindre bitar, desto mindre problem.

Så med mindre än att jag ramlar över ytterligare en billig kompostbehållare tror jag att jag fortsätter så här. Mat->Varmkompost->Kompostgaller->Odling. Det finns ingen anledning att lösa problem som i stort sett inte längre är det när det hela tiden dyker upp reella, ibland akuta, problem.

Något som jag hade på känn är däremot hur lite jord det blir. Jag har en jättekompost och vid högtryck, t ex fallfruktssäsong, kan nivån nästan gå upp emot locket, men när jag sedan fyller på som vanligt (lite lökskal, kaffefilter osv) sjunker det snabbt mot botten igen. Ungefär ett års kompost hälldes i kompostgallret och när det nu tömdes fyllde ett års matrester inte ens en skottkärra. Kanonjord, helt säkert, men i år ska jag bygga fyra stora odlingslådor och behöver runt tio kubikmeter jord. När skottkärran tömts behöver jag 9,95 kubik. Så fick jag då ett nytt problem. 

Tänk tvärtom

Min fördom om säsongsarbetande ungdomar på vintersportorter är att de festar hela vintern och super upp hela lönen. Men nu läste jag om en kille som startat ett nyktert våffelkafé i Vemdalen. Jag gillar idén och på sätt och vis tror jag att jag hade gjort det även när jag var 20. Fest i all ära, men det finns en gräns för hur mycket afterski man orkar med.

”Ööh, spela Shoreline!”

Men självklart gillar jag idén ännu mer nu. För att jag nästan inte tål alkohol längre, men ännu mer för att jag gillar sättet att tänka. En alkoholfritt klubb i promilletäta fjälltrakter borde vara ekonomiskt självmord. Just därför är det så rätt.

För även om de flesta vill dricka för det mesta är det alltid några som inte vill det, och för dem finns inget. Sedan är det garanterat en grupp som hänger på för att få variation, kanske gör de det ironiskt, men ironiska pengar räknas också.

Poängen är att vi människor har en förmåga att springa åt samma håll och det är bara en som kommer att komma först åt det hållet, så kanske lönar det sig bättre att springa i motsatt riktning. Det här gäller arbetslivet, börsen och det mesta. När ”alla” tycker sig ha hittat den enda rätta vägen är det hög tid att stanna upp och se vilka luckor marknadens lämmeltåg lämnat efter sig.

Sitta still i båten eller ösa?

Börsen rasar ända ner i källar'n.
Jänkarbolag krympa ner och dö.
Gråter hejdlöst nästan alla kvällar.
Varje siffra lyser våldsamt röd.

Det var ett tag sedan vi såg börser tappa över fem procent enskilda handelsdagar, men i förra veckan var vi där igen. Vad ska man göra då? Stoppa förlusten genom att sälja av allt? Kanske köpa guld som ju sägs vara bra vid ekonomiska kriser? Eller det klassiska tipset om att ta det lugnt och vänta på att det vänder?

Jag tänker inte råda, var och en får agera som den vill, eller inte agera. Det är väl just det sistnämnda som är svårt med att avvakta, att man känner för att göra en konkret förändring när det man gjort tidigare inte längre fungerar, även om det inte alltid är vettigast. Vad ska man i så fall göra istället – tända ett ljus och ha en liten begravningsceremoni för varje miljon som lämnar portföljen?

Jag väljer att lämna börsen rätt mycket åt sitt öde. Jag läser nyheter och matar in mina portföljsiffror varje kväll, men jag försöker att hålla tårarna borta. Förra året gjorde jag mitt bästa börsår någonsin och räknar jag från första januari 2024 fram till nu har jag sannerligen ingenting att klaga över.

Och risken med att hoppa av karusellen på vägen ner är att hux flux drar det iväg upp och händer det direkt efter försäljning har man varit med på hela nedgången, men missar uppgången. Hade jag haft regelbundna inkomster och exempelvis månadssparat hade jag övervägt att lugna mig lite med det, men man kan också resonera för att fortsätta att spara exakt som vanligt, i medgång som motgång.

Jag ägnar dagarna åt annat än att tänka på börsen, jag sysselsätter mig med jobb, träning, idéer och projekt. Det funkar för mig, ända tills det inte funkar. Hur gör ni?

Snål vill ha snål?

Jag såg en video med titeln ”Why I'm so frugal”, som väl kan översättas med ”Varför jag är så sparsam”. Det var en kvinna från Portugal som delade sina spartips. Se den om ni vill, den var nog inte så dum, men mig gav den ingenting. Jag har varit snål för länge för att inte ha hört alla de tipsen sedan tidigare.

Så istället började jag scrolla igenom kommentarerna. Inga större överraskningar där heller. Många höll med kvinnan och tackade för videon. Andra försökte slå henne på fingrarna: ”Du säger att du är sparsam, men du har hund och det är dyrt så du är fejk rätt igenom.” Eller fördöma: ”Man kan leva som du, men det är ett ovärdigt liv.” Och så de missunnsamma: ”Lätt att spara när du är singel och barnlös ...” Men så såg jag följande:

”Var kan jag hitta en kvinna som du?!”

Jag vet inte om det var hans sätt att påtala att det är ont om ekonomiskt sinnade kvinnor eller om hans spartips var att byta ut Tinder mot Youtubes kommentarsfält, men det som väckte mitt intresse var ett av svaren:

”Även om du hittar en kommer hon ändå tycka att du är en snåljåp om du lever som hon!”

Antagligen talar han (för jag utgår ifrån att även detta skrevs av en man) av egen subjektiv erfarenhet, men har han en poäng? Jag är medveten om att det finns snåla människor av alla kön, en del av dem uppskattar andras snålhet, andra inte osv – jag pratar om gruppnivå. Är sparsamhet i den genomsnittliga kvinnans ögon en mindre attraktiv egenskap hos män? Och motsatt, går sparsamma män igång på sparsamma kvinnor eller vill vi helst att det ska få vara vår egen grej?

Jag kan bara tala utifrån mitt eget perspektiv. Jag tycker att sparsamhet är attraktivt. Överhuvudtaget gillar jag kvinnor som tänker själva, och det gör den som inte sväljer normen och reklamen utan går sina egna vägar. Så för mig stämmer det. Och även åt andra hållet, jag är snål och jag är singel.

Barnsvält i Sverige

Nu har några aktivistiska organisationer med verklighetsunderskott återigen dammat av den gamla myten om att en stor andel människor i Sverige inte har råd att äta sig mätta. Hör på detta:

”Bland annat uppger 29 procent av de ensamstående föräldrarna med låga inkomster att de haft svårigheter att äta sig mätta, en ökning med nio procentenheter jämfört med 2024.”

Så tre av tio lågavlönade ensamstående föräldrar påstår sig svälta? Om det stämmer vet bara de själva, men det har i så fall knappast ekonomiska skäl. Jag är själv en vuxen man som äter för långt under existensminimum, och det beror inte på att jag äter lite (det kan ingen som sett mina pastaportioner påstå).

Här är svältande barn – på riktigt!

Minns ni förra gången dessa grupper gick ut och vevade i media om barnsvält? Då fick de svar på tal av debattören Lena Andersson som nämnde havregrynsgröt och ris som exempel på livsmedel som mättar till låg kostnad. Det var inte vad de ville höra.

Men det är faktiskt svårt att veta vad de vill ha för svar. Ja, matpriserna har stigit, men vad ska vi göra då – lägga oss ner och dö? Häromdagen skrev jag om när Edward Blom av välvilja publicerade några mattips och möttes av irritation och ilska. Jag försökte själv uppmuntra en socialdemokrat på Twitter genom att ge mina förslag på vad regeringen kan göra, men inte tackade hon mig för det.

Otack är världens lön.

Vill de bara gnälla ska de såklart få göra det. Men sluta påstå att människor i Sverige idag inte har råd att äta, och faktiskt både gott och nyttigt. Det är helt enkelt inte sant och det sänker trovärdigheten hos Rädda Barnen, Hyresgästföreningen, Majblomman, Röda Korset och alla andra som påstår det. 

Mångsysslare morgondagens melodi?

Jag läser om en kille som både jobbar som stadsarkitekt och präst. Jag förstår att artikeln skrevs för det här sticker ju verkligen ut. Men skulle det behöva vara så? Min känsla är att ”mångsysslare” och ”tusenkonstnärer” var vanligare förr.

Statsarkitektsprästen säger att kommunen underlättat jobbkombinationen för honom, men ska man jobba med två eller flera saker brukar det kräva att man driver ett eget företag där man kan blanda jobb på konsultbasis. När jag var ståuppkomiker tog jag under några år kontorsvikariat på somrarna när det var naturligt ont om firmafester, och idag skulle jag kunna titulera mig själv skribent/biodlare.

Att den här typen av kombijobb är så ovanliga beror på att samhället verkligen inte uppmuntrar till det utan snarare motarbetar. Politiker, för att inte tala om fackförbund, tycker att deltidsjobb är ett slags modernt slaveri och lagstiftningen bekämpar alla anställningsformer som inte är fasta heltidstjänster.

Visst, man kan starta eget, det funkar för mig. Men om arbetsmarknaden vill vara flexibel borde samhället underlätta för människor som inte vill lägga alla jobbägg i samma korg. T ex nu när inhemsk matproduktion kommit i ropet, både av miljöskäl och för att omvärlden är orolig. Då borde man underlätta för så kallade månskensbönder, människor som driver jordbruk, men för småskaligt för att kunna leva fullt ut på det (eftersom samma politiker och myndigheter också gjort det svårare att vara heltidsbonde).

Fram för fler individuella lösningar, flexibla scheman och udda anställningsformer! Det vore bra för samhället, miljön, men inte minst för människorna. Det är väl ändå oss vi bygger samhället för? Eller åtminstone borde göra.

Pensionärer gör det bäst

I en undersökning från Swedbank framgår att det är de äldre som trots låga inkomster har bäst motståndskraft i sin privatekonomi. Swedbank-ekonomen Madelén Falkenhäll förklarar det fint:

”Det är inte en hög inkomst som avgör. Det handlar om hur du hanterar de pengar du har.”

Nu ska sägas att pensionärer har en fördel på sin sida – tid. De har haft många decennier på sig att betala av sina lån, skaffa en buffert och ett sparande som krockkudde mot ekonomiska kriser. Kanske har de också hunnit lära sig att de där kriserna kommer. En del unga tycks tro att det är en naturlag att börsen stiger varje år och att de alltid kommer att ha råd med det de har nu – minst.

Men inte minst tror jag att gamla människor fått lära sig att snåla. De har kanske ingen aning om hur man handlar på Ebay eller beställer mat med hemleverans, men de vet hur man stoppar strumpor och hur man får matresterna att räcka till ytterligare en måltid. Det kan tyckas som ovidkommande kunskaper i vårt moderna samhälle, men som ekonomen ovan säger gäller det att inte leva över sina tillgångar. Det är när de som behöver snåla inte gör det som ekonomin knakar.

Men kanske kommer dessa kunskaper tillbaka. I Swedbanks undersökning hade gruppen 18-29-åringar  skärpt sig. Istället är det 30-39-åringar, som både visar sämst ekonomi och sämst ekonomikunskaper. Rätt sjukt faktiskt, att de som är tio år äldre lyckats gå bakåt både på sparkontot och i kunskapsbanken. Kanske flyttade de hemifrån innan de hann se sina föräldrar slita med familjeekonomin. Eller finns det någon bättre förklaring?

Jag vill ändå tolka det som att ekonomiintresset stiger bland unga och även om de nog inte börjar stoppa strumpor kanske de kan hålla sig undan sms-lån och dylik smörja. Eller också har de bara inte hunnit börja.