tisdag 15 juni 2021

Sparprojekt?

Sommartid är som alltid ett evigt tjat om att ladda batterier, slappa och ta så många bilder som möjligt av sig själv på en veranda med ett glas rosévin, men jag skulle vilja utmana er att lägga lite energi på ett sparprojekt under semestern.

Vad det ska handla om får du bestämma själv. Det kan vara ett renoveringsprojekt, ett odlingsprojekt, rensa ur förråden och sälj på nätet, börja handla i en lågprisbutik och utvärdera vad det ger dig i plånboken, se över alla abonnemang, plocka bär eller koka egen tvål.

Det viktiga är kanske inte ens vad du gör och hur mycket du sparar utan att du startar och slutför ett projekt som syftar till att få ett rikare liv. För har man väl börjat vill man göra det igen och plötsligt sitter du där med en sprängfylld spargris.

För egen del behöver jag inte tänka, jag lever för den där skiten. Just nu har jag ett renoveringsprojekt igång och ett par till på kö, ett par jobbprojekt som jag också hoppas ska leda till mer pengar och jag tittar ständigt över mina utgifter i hopp om att hitta några jag kan ta bort eller ta ner. Jag kanske snarare borde utmana mig själv att sätta mig på balkongen och dricka rosé.

söndag 13 juni 2021

Vakna, snoozefockar!

Pengar i all ära, men den dyrbaraste tillgången vi har är tid eftersom vi inte kan skaffa fram mer. I bästa fall kan vi bromsa förlusten genom att på olika sätt leva nyttigt, men idag är vi alla en dag närmare döden än igår.

Varje gång vi trycker snooze på väckarklockan eller mobilen förlorar vi ungefär en procent av den vakna tiden den dagen. Jag säger förlorar eftersom det är nio vaskade minuter man inte får någon som helst nytta av. Ingen människa är mer utsövd nio minuter senare, om man överhuvudtaget hann somna om.

Jag har snoozat bort mycket tid, så jag är inte ofelbar, men en dag insåg jag att har jag väl vaknat kan jag lika gärna kliva upp. Inte om det är mitt i natten, men vaknar jag av ett alarm finns det ett skäl till uppvaknandet. Genom att inte ens överväga snoozefunktionen slipper jag lägga energi på det utan kan istället rikta fullt fokus på att vakna, kliva upp och göra det jag ska.

Jag kör för övrigt alltid dubbla väckarklockor, så jag måste ändå upp, lokalisera och oskadliggöra den andra väckarklockan innan jag kan somna om. Det var ett knep jag lärde mig när jag jobbade nattskift och skulle vrida dygnet fram och tillbaka. När jag hade vaknat fem på eftermiddagen och insåg att jag skulle vara klarvaken följande natt även om jag hade en ledig vecka framför mig var det dags att göra något.

Numer hoppar jag helst över elektronisk väckning. Har jag ingenting inbokat på morgonen (och det försöker jag låta bli att ha) sover jag tills jag vaknar av mig själv. Antingen har jag något roligt att göra eller också något viktigt. I undantagsfall varken eller, men upprepas det är det dags att göra något åt det. Att trycka bort en procent av dagen är fel metod.

Apropå tid och ledighet är det denna årstid allt färre som läser bloggar. Därför tänker jag precis som vanligt sänka bloggtakten och bara blogga varannan dag de närmaste veckorna. Nästa inlägg på tisdag, sedan torsdag osv. Troligen fortfarande Ekonomibloggsveriges tätaste utgivning, och förhoppningsvis kan vi hjälpas åt att hålla igång kommentarsfältet varje dag.

lördag 12 juni 2021

Mångfald ger kassaklirr?

Det påstås då och då att mångfald på arbetsplatser är en styrka som ger ekonomisk vinning, och när man talar om mångfald menar man inte människor med olika kompetenser utan alltid spridning i etniskt ursprung.

När jag duckduckgoar formuleringen ”Mångfalden bland våra medarbetare” får jag på första sidan upp länkar till SSAB, Attendo, Lenovo, Linde Healthcare, Nibe, Radisson Hotel och HSB som alla talar stolt om att de anställer personal av olika raser. En del av dem kanske gör det också.


Dagens Nyheter – oj, vad blandat...

Jag lägger mig inte i vilka de anställer, men jag är nyfiken på om det finns fakta bakom påståendena om att det lönar sig, annat än att det möjligen ger godhetspoäng eller statliga bidrag att anställa invandrare i så kallade instegsjobb.

I mitt sökande hittar jag det nystartade företaget Includer vars affärsidé är att åka runt hos främst myndigheter, fackförbund och politiska partier och berätta om förträffligheten med mångfald. De fastslår: ”Företag som arbetar framgångsrikt med mångfald och inkludering har oftare högre ekonomisk avkastning.

Men inte heller på företaget vars hela existens bygger på att detta ska tas som sanning hittar jag något som styrker påståendena. VD:n, ”mångfalds- och inkluderingskonsulten” (jag hittar inte på detta) Matilda Bergkvist är universitetsutbildad inom genusvetenskap och diskrimineringsrätt. Och ja, hon är miljöpartist, och precis som alla politiker dålig på att leva som hon lär eftersom samtliga styrelseledamöter och anställda på Includer är vad Zara Larsson skulle kalla ”white as fuck”.

På min senaste fasta anställning hade kanske en tredjedel av personalstyrkan finskt ursprung. Jag vet inte om företaget gick bättre för det. Fast finländare är kanske inte tillräckligt mångfaldiga, vad vet jag.

Jag vet verkligen inte, det är därför jag frågar. Det skulle förvåna mig om ett svenskt företag med företrädesvis svenska intressenter skulle tjäna pengar på etnisk mångfald. Hudfärger i sig ger knappast pengar, inte språkförbistringar heller. Och om så vore borde ju de som hävdar att mångfald ger pengar styrka sina påståenden med fakta.

För det här borde vara lätt att räkna på för den som har tid och lust. Ett diagram där en axel representerar utomeuropeisk procent och en som visar vinst i kronor per anställd. Var finns det diagrammet? Det enda jag ser är en floskelmätare som slår i taket.

fredag 11 juni 2021

Pucko, var god dröj...

Jag registrerade ett Paypalkonto och satte till och med över en hundralapp för att se att det funkade. Jodå, men det var mycket bök när man som jag saknar mobilt bank-ID. Jag vet att jag driver en kamp jag inte kan vinna, men så länge det går att slippa smartphone tänker jag göra det.

T ex kunde jag inte ”bekräfta bankkontot”. Det var inga problem att ändå sätta in pengar från det, men jag tänkte att det nog inte vore lika lätt åt andra hållet. Så jag försökte kontakta kundtjänst. Givetvis fanns ingen mejladress, det gör det ju nästan ingenstans längre. Däremot kunde man chatta – med en jävla robot som naturligtvis inte kunde svara på några frågor, men som lovade att vidarebefordra dem till en mänsklig kollega.

Det var ju schysst, men tog några timmar. Det var inte mer bråttom än så, men när jag till slut fick svar var det skrivet på erbarmligt dålig svenska och besvarade inte mina frågor om bank-ID på kort och mobilt bank-ID utan var svar på frågor jag inte hade ställt.

Okej, tänkte jag. Det är väl en Google Translate-grej. Har de ingen svensk kundtjänst borde de inte uppmana kunder att skriva på svenska, men det kunde ju vara en tillfälligt personalbrist, så jag ställde frågorna på nytt, på engelska och formulerade för … låt oss säga personer med mentala funktionsvariationer för att inte använda det mer korrekta ordet idioter.

Någon dag senare fick jag samma nonsenssvar av samma nonsensmänniska och jag insåg att jag inte med någon integritet kvar kunde stanna som kund. Så jag gjorde det enda rimliga, tog ut min hundralapp (det gick faktiskt, trots att jag fortfarande inte kunnat bekräfta mitt konto) och skickade en sista hälsning till ”kundservice”.

Jag är inte dummare än att jag fattar att Paypal klarar sig bra ändå. Aktien är upp 68 procent det senaste året, börsvärdet är drygt 300 miljarder dollar och de kommer inte samla till krismöte för att en ny kund i ett land de inte känner till lämnat tjänsten i vredesmod, men jag funderar över varför marknaden nöjer sig. Det fanns en tid då företag som inte svarade i telefon ansågs oseriösa. Nu har de inte ens en mejladress där man kan nå dem. I bästa fall kan man ta kontakt via ett formulär eller ställa frågor i ett användarforum där en representant för företaget möjligen dyker in ibland.

Hur blev det så här? Vi får de tjänster vi förtjänar, men jag tycker mig förtjäna bättre.

torsdag 10 juni 2021

Äta kakan och kräva en ny

Jag är den förste att beklaga dig som köper en bostad i ett lugnt område som kommunen sedan väljer att förtäta och kanske till och med kräver dig på avgifter för vägar till de nya grannarna som du varken behöver eller har bett om. Till en gräns. Bor man i ett villaområde kan man inte stoppa världen för att grannen vill bygga en padelbana.

Men så finns det andra som mycket väl borde veta vad de köper. Jag förstå t ex att det kan medföra obehag att bo två kilometer från en flygplats, men flygplansljuden på visningen kunde ha gett en ledtråd, liksom det faktum att huset blev två miljoner billigare än motsvarande hus någon mil bort, så flyttar du till Bromma 2021 kommer det knappast som en chock att huset bott granne med Bromma Flygplats i 85 år.


Bromma Flygplats 1936.

Det är lika förutsägbart som att det finns biltrafik i Stockholm. Eller borde vara. Sveavägen går från Norrtull till Sergels Torg. Det är antagligen Sveriges mest trafikerade gata sedan hundra år tillbaka. Det hindrade dock inte Elisabeth från att flytta dit på 90-talet. Nu kräver hon att vägen stängs av för biltrafik kl 22-06.

Vad händer då, stannar folk hemma? Nej, både motorburen ungdom och bilister som behöver ta sig från A till B kommer att välja andra vägar som inte är dimensionerade för trafiken. Även där bor det folk som då kommer att kräva stopp för biltrafik, och så går det vidare till nästa väg, ända tills Stockholmare på små tvärgator med bilköer mitt i natten kräver ett helt bilfritt city.


Döbelnsgatan 2036.

Jag sympatiserar med behovet att kunna sova med öppet fönster och bara höra fågelkvitter, men då får man välja en bostad som inte ligger vid Sveriges mest trafikerade gata, kanske inte ens innanför tullarna. Det är antagligen också mycket billigare, men kan i gengäld betyda att man inte har gångavstånd till Hötorget eller Stockholms Central.

Själv skulle jag aldrig i livet bo på Sveavägen även om det vore gratis, och går då också miste om närheten till pittoreska Sergels Torg, avgaserna på Norra Länken och knarkhandeln i Kungsträdgården. Jag får försöka leva med sorgen.

onsdag 9 juni 2021

Sälja guld & silver – sponsrat av Guldpost.se

Jag tog med lite smycken till auktionsbyrån som skulle värdera mina tavlor. Det var mammas gamla smycken, lite ringar med någon sten och några guldkedjor. Några välgjorda smycken kunde de sälja, men i de fall de bara betalade metallpriset föreslog de att jag skulle sälja dem till någon som köper guld och silver.

Så vem gör det? Auktionsfirman varnade mig för Guldbrev, och dem har jag hört mycket skit om. Tydligen har de för vana att i alla lägen hitta sämsta tänkbara växlingskurs och de ”sticker ut” hos Konsumentombudsmannen.

Auktionsbyrån tyckte att pantbanker var bättre, så jag gick till en sådan och fick grejerna värderade. De ville nästan inte betala något för silvret (det var inte mycket heller), men hela 5300 kr för guldet. Det var över förväntan, men så hittade jag Guldpost.se som redovisade klart högre guldpriser på sin hemsida och har en garanti som gör att kunden alltid kan säga nej efter värdering och få tillbaka guldet.

Nu hade jag ju pantbankens pris som riktlinje, så jag testade Guldpost. Jag skickade in guldet på fredagen och redan på måndag förmiddag var värderingen klar – 6091 kr. 15 procent mer än pantbanken (och många tusenlappar mer än jag trodde från början), så jag accepterade direkt och efter bara någon timme fanns pengarna på kontot.

Synd att jag inte har mer guld bara. Det är trots allt något visst med lättförtjänta gratispengar.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Guldpost.se, men åsikterna är mina.

tisdag 8 juni 2021

Återanvänd plastförpackningar

Ett år har gått sedan plastpåseskatten infördes. Jag vägrar att betala miljöskatt för plastkassar. Inte bara för att jag är snål utan också för att det inte finns några bevis för att plast skulle vara sämre än något annat material i påsar och att regeringen gärna beskattar plastfria alternativ lika hårt.

Men trots att jag diskat engångspåsarna så försiktigt jag kan har alla påsar jag köpte frukt och grönsaker i 2019 och 2020 nu kasserats med hål i. Så vad gör man då? Återanvänder plastförpackningar man köpt mat i.

Olika förpackningar fyller olika syften. Påsarna som innehållit fem kilo bulgur är perfekta att dra runt en tallrik med matrester som ska in i kylen. Rispåsen kan man t ex ha grönsaker i, som squash eller paprika, som numera läggs direkt på transportbandet i butiken eller köps i papperspåse eftersom engångspåsarna i plast kostar 38 öre i skatt (30 öre i plastskatt och 8 öre i mervärdesskatt på plastskatten).

Till hushållssopor brukade jag använda brödpåsar. Sådana finns fortfarande, men jag har slutat att köpa bröd utan bakar allt själv istället. Men papperspåsar fungerar även till hushållssopor.

De stora plastbärkassarna, de som nu kostar 6-7 kr, köpte jag inte tidigare heller. Precis som för regeringen handlar det inte om miljön för mig utan om att jag föredrar tyg. Har till min glädje konstaterat att skatten blivit ett fiasko och jag tänker inte vika ner mig. Inte ett öre från mig i plastskatt, inte ett öre!

måndag 7 juni 2021

Vi är alla närmast sörjande

Det där lönar sig inte att göra själv”, säger många. Ibland direkt till mig, ibland för att försvara att de lejt egna arbetsuppgifter. I princip har de rätt. Det är något galet med att hjärnkirurgen ska mura sin egen öppna spis istället för att låta ett proffs göra det. Muraren är bäst med murslev, hjärnkirurgen med skalpell.

Om bara alla gjorde sitt bästa hela tiden och hade lite yrkesstolthet, men jag ser ständigt och jämt tecken på motsatsen. Två exempel för att visa vad jag menar:

Sellpy heter ett företag som säljer andras skräp. Själv tar jag bilder på mina grejer, skriver annonser, annonserar, bevakar betalningen, packar, skickar och behåller hela vinsten. Den som inte orkar det kan skicka hela klabbet till Sellpy som tar ungefär hälften av vinsten för att göra det åt dig. Perfekt för den som inte orkar eller hinner, kan tyckas, men ofta blir resultatet ungefär så här.

Hade jag varit sugen på den här ljusstaken hade jag velat veta vad den väger, vad den är tillverkad i för material, hur hög den är, vem som designat den och någonting mer om skicket än ”inga tydliga defekter” som ju säger så lite det överhuvudtaget går. Jag har aldrig provat att fråga Sellpy. En del potentiella kunder gör säkert det, och kanske får de svar, men en del är förlorade pga de hopplösa annonserna.

Den senaste tiden har jag läst många bostadsannonser på nätet, en del skrivna av mäklare, en del privata. Gissa vilka som har flest och bäst bilder, mest utförliga bildtexter och tydligast annonstexter? De privata, varje gång.

Och där har jag också fått tillfälle att testa kvaliteten när jag mejlat följdfrågor. Privata annonsörer svarar snabbt, trevligt och tydligt. Några gånger har de också tagit reda på saker åt mig. Ibland genom egna kontakter på privata företag, ibland har de för min räkning kontaktat myndigheter för att exempelvis kolla coronarestriktioner. Det har jag inte ens bett dem om, de har gjort det ändå, som kundservice.

Okej, jag har också stött på hjälpsamma mäklare, men en del har inte ens bemödat sig att svara. För dem är det bara ett objekt i mängden, precis som för Sellpy, medan en privat annonsör har större egen vinning och därför eget engagemang. Det är orsaken till att jag säljer mina egna grejer och mer eller mindre skrivit mina egna bostadsannonser när jag tröttnat på ordblinda mäklare, och när den dagen kommer tror jag banne mig att jag ska skriva min egen dödsannons. Så att det blir rätt.

söndag 6 juni 2021

Slöhögar i alla läger, förenen eder

En hbtqi+-mötesplats har blivit av med sitt ekonomiska stöd och riskerar nedläggning. Jag vet inte ens vad alla de där bokstäverna står för och är inte särskilt intresserad heller.

Men låt oss släppa den diskussionen och istället prata om ungdomars oförmåga att göra något själva utan att samhället öser skattepengar över dem. När jag var ung fanns inget internet, men på något vis lyckades vi träffa likasinnade ändå, oavsett om vi samlade frimärken eller spelade fotboll.

Idag finns sociala medier, forum och sajter som Meetup.com vars själva idé är att sammanföra människor. Jag har själv åkt och träffat andra som har mina intressen och t ex picknickat med börs- och finansintresserade och sprungit långpass med för mig helt okända människor. Förslaget har kläckts på nätet och oftast inte kostat en krona utöver resan till mötesplatsen.

Det sägs att unga människor är sociala varelser. Det verkar inte så. För jag tror inte att reaktionen är unik för hbtqi+ även om det finns fler sådana exempel, som Södertälje där man sökt bidrag för att ”starta inkluderande platser för unga hbtq-personer”.

Kan de inte bara starta en Facebookgrupp eller annonsera på någon RFSL-sida? Politikerna gör inget, gnäller de. Gör något själva då! Behöver de ett eget hus får de väl gå ihop och köpa eller hyra ett. Sånt har ideella föreningar gjort i alla tider.

lördag 5 juni 2021

Protestera eller betala

Ingen med investeringssparkonto har väl missat att en arbetsgrupp inom socialdemokraterna sagt sig vilja höja skatten på sparande. Man började leka med tanken på att införa ett tak för ISK-sparande så lågt som 100000 kr. Nu pratar man istället om tre miljoner och vid sidan av detta en ”miljonärsskatt” som inte kan tolkas som annat än ett vänsterpopulistiskt namn på förmögenhetsskatt.

Jag har varnat för återinförande av förmögenhetsskatten så länge jag har bloggat (och innan dess också). Jag är ingen Nostradamus, det är bara vanlig enkel logik. Om färre ska finansiera fler och mer måste statens intäkt öka, och man kan inte höja inkomstskatten hur mycket som helst innan det resulterar i en mindre pengahög att beskatta. Punktskatter i all ära, men även om så bensin, plastpåsar och annat chockhöjs till himlen kommer det aldrig täcka regeringens behov av mer pengar att leka med.

Då återstår beskattning av tillgångar. Fastigheter, förmögenhet och transaktioner i form av arv och gåvor. Det enda som hindrar regeringen att gå all-in socialism är väljarnas eventuella vrede. Att ISK-taket inte landar på hundratusen nu beror inte på Magdalena Anderssons barmhärtighet utan att hon inte tror sig komma undan med det, vilket i sin tur beror på vilka samarbetspartier som ställer upp.

Och det, mina vänner, beror på väljarna. Så ni som tycker att världens högsta skattetryck är för högt när det uppenbarligen ändå inte ger oss världens bästa skola, sjukvård, polis, försvar osv bör göra motstånd. Skriv under Frida Bratts upprop, mejla din riksdagsledamot och uppmana andra att göra detsamma.

I det långa loppet är jag övertygad om att det är kört oavsett. När halva befolkningen är arbetslösa kravmaskiner kommer inga skatter i världen täcka ens grundläggande samhällsservice, men viker vi ner oss redan nu kommer snart ISK och KF förbjudas samtidigt som det blir förmögenhetsskatt från första kronan. Upp till kamp!

fredag 4 juni 2021

”Skräpmat”

Inte undra på att folk tycker att mat har blivit dyr när de ser nyttig, ekologisk gratismat som skräp. Bara den senaste veckan har jag hört tre personer berätta om sin kamp för att utrota kirskål. Varför då, det är ju bra mat!

Själv har jag plockat istället. Enligt Skogsskafferiet finns kirskål under perioden mars-september. Man bör i första hand ta späda blad, men jag vet inte om det är så himla noga. Den har ett par giftiga släktingar, men jag tror att man måste vara bra närsynt för att ta fel.

Kirskål går att använda ungefär som spenat. Rå smakar den lite som ruccola, men jag vet inte om jag skulle vilja sätta i mig stora mängder rå kirskål. Jag är å andra sidan inte så förtjust i ruccola heller. I ett första test finhackade jag den som bas i en pastasås och till det var den bra.

Jag kan tänka mig att stuva den på en varm macka eller göra en paj ihop med andra grönsaker och ost. Kirskål ska gå att frysa in också. Har inte provat det, men skulle nog hacka den innan så att man kan ta den direkt från frysen till en stekpanna.

För den stora och växande grupp människor som tycks hata pengar finns det säkert något vakuumförpackat alternativ på Ica till det facila priset av 150 kr/kg.

torsdag 3 juni 2021

Rikast i kommunen

Det är kanske tur att man inte tjänar bäst eller är rikast i sin kommun för då hamnar man på bild i skvallerpressen. Vi har alla sett dem, även om vi inte läser tidningarna, för detta hamnar inte sällan på löpsedlarna.

Det är visserligen offentliga uppgifter, men även om potentiella inbrottstjuvar och kidnappare kan ta fram dem själva behöver man väl inte göra jobbet åt dem? Fattar inte chefredaktörerna (som nog ofta bara är en hårsmån för att själva hamna i sina egna listor) att det kan vara farligt? Fråga Fabian Bengtsson eller Ulrika Bidegård om ni inte tror mig.

Dessutom låtsas ju dessa tidningar (Expressen i just detta fall) att de är journalistiska publikationer, och vad tusan är det för journalistiskt med att outa ”Männen med högst lön i din kommun” eller ”Stockholms rikaste par”? Det liknar listorna i 1980-talets ungdomstidningar Okej, Frida och Ultra med artiklar som ”Sveriges snyggaste tjejer”. Skillnaden var att de stod för att de skapade underhållning för omyndiga, de låtsades inte vara grävande journalister.

Vad är nästa steg - ”Dyraste tavlorna i stan” eller ”Familjerna med sämst inbrottsskydd – vi har hela listan”? Mitt förslag är ”Tidningscheferna med sämst omdöme”. Det vore bara så himla svårt att gradera dem.

onsdag 2 juni 2021

Det är vattenpumpen, Gerd...

Varför ha en gammal bil istället för en ny? En viktig faktor är inköpspriset, en annan är priset på reservdelar och en tredje är möjligheten att laga själv. När vattenpumpen i min gamla Volvo 745 tröttnade kunde jag ha ringt en verkstad som hade bytt ut den för några tusenlappar. Men just tack vare att bilen är drygt 30 år gammal kunde jag istället köpa en ny på Biltema för 439 kr och byta den själv på en förmiddag.

Ju äldre, desto enklare. Jag har haft bilar där man kunnat sitta på framskärmen med fötterna ner i motorrummet, men då får man gå tillbaka ytterligare några decennier vid valet av bilmodell.


Pumpen vid pilen.

Som synes är det trångt, men inte helt hopplöst. Allt som behövdes var några fasta nycklar, en stjärnmejsel och tålamod. Fläkten längst ner i bild demonteras, liksom fläktremmar och kåpor. Jag är teknisk idiot, men med en kompis som kunde peka på plats och en annan på telefon var det bara att skrida till verket.

Efter åtta ”Satan i gatan!” och femton ”Jävla bilhelvete!” hade jag jobbat mig fram till pumpen och tagit bort den.


Gamla till höger, nya till vänster.

Dags att trycka dit den nya och sätta fast den med sex bultar, den ena otillgängligare än den andra.

”Bara” att sätta dit allt igen, som demontering fast tvärtom. Slangar, fläkt, kåpor och remmar. Sedan i med ny kylarvätska – vatten och glykol.

Ny vattenpump och spända fläktremmar – ännu ett mirakel! Eller egentligen inte, men vattenpumpar har tidigare skapat stora bekymmer. Och låtar.

tisdag 1 juni 2021

Var och en blir salig på sina halmgubbar

Detta riskerar att bli ett tjatigt tema i den här bloggen, men irritation och ilska över andras aktiva val slutar aldrig att förvåna mig.


Jag kan naturligtvis inte vara säker på att den Twittertråd det refereras till inte existerar, men hade den gjort det och i twittrarens tycke är så dum att den förtjänar att hånas hade det såklart varit allra enklast att slänga med en länk till den. Men det gjorde han inte, och eftersom jag inte följer honom och inte vill hänga ut honom gör jag nu likadant.

Jag följer inte med i allt som händer på Finanstwitter. Som överallt annars finns det dumheter där även om jag inte skulle sträcka mig så långt som till att kalla det för ett ”antiintellektuellt mörker”. Men jag är rätt säker på att ingen på allvar sagt att man är värdelös med mindre än 50 procents sparkvot.

Så varför ägnar jag ett blogginlägg åt något som troligen inte hänt? För att jag inte tror att twittraren ljuger. När han skriver att han känner sig utpekad som värdelös är det antagligen för att det kändes så. Eller rättare sagt för att han tänker att de kanske har rätt i att han förtjänar kritik.

Det är tufft att känna att man borde skärpa sig, särskilt om det kommer utifrån. Om man t ex tycker att man borde spara tio procent av lönen, men bara sparar fem, så kan man antingen hacka i sig det eller också intala sig själv att man blivit attackerad för att man inte sparar mycket mer än man skulle kunna. För det kan man ju bara vifta bort som dårskap och fortsätta som tidigare.

Kanske överanalyserar jag detta, men om jag läser något som indirekt skulle kunna tas som kritik mot mitt sätt att leva blir jag inte topp tunnor rasande. Efter det skärmdumpade inlägget ovan satt dock ett helt gäng och målade upp bilder av hatande idioter som vigt hela sitt liv åt pengar, hat mot sina medmänniskor och ”en väldig von oben-attityd” (japp, om självkritik varit en valuta hade det funnits rikedom i den tråden).

Att hata någon pga nivån på deras sparande är inte friskt. Jag kan förundras över människor som lyckas gå genom ett helt yrkesliv utan att ha något sparat kapital, särskilt om de anser sig behöva det, men att hata dem skulle inte falla mig in.