Var och en blir salig på sina halmgubbar

Detta riskerar att bli ett tjatigt tema i den här bloggen, men irritation och ilska över andras aktiva val slutar aldrig att förvåna mig.

Jag kan naturligtvis inte vara säker på att den Twittertråd det refereras till inte existerar, men hade den gjort det och i twittrarens tycke är så dum att den förtjänar att hånas hade det såklart varit allra enklast att slänga med en länk till den. Men det gjorde han inte, och eftersom jag inte följer honom och inte vill hänga ut honom gör jag nu likadant.

Jag följer inte med i allt som händer på Finanstwitter. Som överallt annars finns det dumheter där även om jag inte skulle sträcka mig så långt som till att kalla det för ett ”antiintellektuellt mörker”. Men jag är rätt säker på att ingen på allvar sagt att man är värdelös med mindre än 50 procents sparkvot.

Så varför ägnar jag ett blogginlägg åt något som troligen inte hänt? För att jag inte tror att twittraren ljuger. När han skriver att han känner sig utpekad som värdelös är det antagligen för att det kändes så. Eller rättare sagt för att han tänker att de kanske har rätt i att han förtjänar kritik.

Det är tufft att känna att man borde skärpa sig, särskilt om det kommer utifrån. Om man t ex tycker att man borde spara tio procent av lönen, men bara sparar fem, så kan man antingen hacka i sig det eller också intala sig själv att man blivit attackerad för att man inte sparar mycket mer än man skulle kunna. För det kan man ju bara vifta bort som dårskap och fortsätta som tidigare.

Kanske överanalyserar jag detta, men om jag läser något som indirekt skulle kunna tas som kritik mot mitt sätt att leva blir jag inte topp tunnor rasande. Efter det skärmdumpade inlägget ovan satt dock ett helt gäng och målade upp bilder av hatande idioter som vigt hela sitt liv åt pengar, hat mot sina medmänniskor och ”en väldig von oben-attityd” (japp, om självkritik varit en valuta hade det funnits rikedom i den tråden).

Att hata någon pga nivån på deras sparande är inte friskt. Jag kan förundras över människor som lyckas gå genom ett helt yrkesliv utan att ha något sparat kapital, särskilt om de anser sig behöva det, men att hata dem skulle inte falla mig in.