torsdag 31 oktober 2019

Gör en pensionsanalys! – sponsrat av Fundler

Ni som följt min blogg länge vet säkert att jag alltid varit skeptisk till ett organiserat pensionssparande. Klart att man ska spara pengar till ålderdomen, men jag har nogsamt undvikit att låsa in pengarna i en renodlad pensionslösning.

Men folk sitter trots mitt gapande med ett privat pensionssparande. Eller tjänstepension, det verkar svårt att undvika numera. Med tanke på att de flesta inte ens orkar sprätta upp det brandgula pensionskuvertet en gång om året är det antagligen många som inte har en aning om var de har sina pensionspengar sparande, och än mindre ifall de sitter bra där de sitter.


Inte minst är det avgiften som saboterar en bra avkastning. För pengar som sparas i decennier gör en tiondels procent i avgift skillnad, och i värsta fall handlar det om flera procent i årlig avgift. Där kommer Fundler in med pensionsförvaltning. Avgiften är så pass låg som 0,74 % plus fondavgifter på c:a 0,2 %, så totalt under 1 %.

Ett annat problem med pensionssparande jämfört med en aktiv fond- eller aktieportfölj är att det med fördel ska vara stor skillnad på placeringarna om man har 3 eller 30 år kvar till pensionering. Risknivån bör vara väsentligt högre om man är ung, men i bägge fallen är det viktigt att tänka på procenten.


Det Fundler gör är att analysera dina pensionsförsäkringar, försäkring för försäkring, identifiera förbättringsmöjligheter och hjälpa dig att genomföra förändringarna. I desktopmiljö (men den där flugan med att surfa på mobilen är väl ändå över snart). Det här kommer ta dig max en kvart, så det krävs inga stora vinster för att det ska vara väl investerad tid.

Låt Fundler göra en pensionsanalys om du är det minsta nyfiken. Du fyller i en fullmakt och låter dem kolla och visa dig vilka förbättringsmöjligheter som finns bland 36000 fonder. Du binder dig inte och kan förkasta alla förslag om de känns fel, men det kan ju inte vara fel att ta reda på vad som går att göra. Att inte göra något alls är en av de största riskerna med pensionen, en risk förvånansvärt många tar varenda dag.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Fundler, men åsikterna är mina. Dock inte denna:
Riskinformation: Historisk utveckling är ingen garanti för framtida avkastning. En investering i värdepapper/fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet. Hos Fundler investeras dina pengar i fonder som är utvalda med omsorg för att du ska få så hög avkastning som möjligt utan att ta onödiga risker. Om investeringen sker i värdepapper som handlas i annan valuta än svenska kronor tillkommer en valutarisk.  

onsdag 30 oktober 2019

Förbrukningsartiklar till överpris

Tydligen har kommuner börjat ta betalt för förbrukningsvaror av gamlingarna på äldreboende, t ex i Landskrona och Gislaved. Och inte dåligt betalt! På kvällstidningssvenska handlar hela kostnaden om toapapper, men även om det omfattar lite mer är det för dyrt med 100-120 kr/månad.


Numera specar inte riksnormen för försörjningsstöd (existensminimum) upp förbrukningsvar och hygienkostnader. Räknar jag bakåt från när man gjorde det skulle kostnaden för en ensamstående vuxen ligga på 270 kr. Men det är genomsnittligt och innefattar allt! Jag tror knappast att pensionärerna får deodoranter, krämer och grejer för den nya avgiften.

Om vi börjar med toapapper köper jag en hel bal för under hundringen, 64 rullar. Skulle tro att det går åt ungefär en i månaden för mig. Avrundar jag uppåt blir det 2 kr. En fast tvål kostar en dryg femma, men även den räcker många månader. Schampo går det inte åt så mycket för mig, men det gäller faktiskt även för de flesta över 80. Räknar de in vad gamlingarna förbrukar i form av disk- och tvättmedel blir summan garanterat tvåsiffrig, men hundra spänn? Inkluderat blöjor kanske, men för en åldring på hemmet är det för böveln en del av vården!

Vakna, fru Olsson! Här är din kateterfaktura.

Jag drar tre slutsatser av utvecklingen:
  1. För en person på äldreboende, som kanske duschar två gånger i veckan är dessa kommuners nya avgift skamligt hög.
  2. Kostnaden är dessutom garanterat täckt av de många gånger svindyra avgifterna för mat och boende.
  3. Nästa gång ansvariga politiker går på toa hoppas jag att de får svår diarré och först efter det upptäcker att toapappret är slut.

tisdag 29 oktober 2019

Om det ser ut som en scam...

Det sägs att internetbluffar av typen Nigeriabrev och pyramidspel utformas medvetet idiotiskt för att snabbt sålla fram de allra dummaste som skulle kunna låta sig luras. Så att man inte bränner energi på människor som ställer kritiska frågor för att sedan ändå dra sig ur. Jag tror att jag såg ett sånt exempel häromdagen:

Vi lär dig hur man investerar.
Idiot-kund: ”Vad bra! Jag fattar ingenting av det (heller).
Börja tjäna pengar på investeringar idag.
Idiot-kund: ”Vilken tur! Det är ju precis idag jag behöver pengar eftersom livet på något konstigt vis sett till att jag aldrig har några. Men det går nog inte för man behöver säkert ha ett stort kapital för att komma igång.
Minimum insättning krävs.
Idiot-kund: ”Det här måste vara min turdag! Minimum är precis den summa jag har i plånboken.


Klickar man sig vidare till deras hemsida får man bl a veta följande:
Bryt den onda cirkeln. Börja tjäna mer än du spenderar.

Jag skulle ödmjuk av livet vilja påstå att det enda vettiga sättet att komma ur den onda cirkeln är att sluta spendera mer än du tjänar, inte att rätta matsäck efter mun. Men jodå, här jobbar vi baklänges och får reda på att man kan ”tjäna över 46000 kr i månaden”. Varför just det beloppet (eller rättare sagt ”över” det beloppet) får vi inte veta. Inte heller vad man ska göra, vari själva jobbet består. Inte närmare än så här:
Vem som helst kan ta sig in på den här lukrativa marknaden och börja tjäna pengar på att investera i aktier, råvaror och valutor online.


Ja, verkligen vem som helst. ”Du behöver ingen tidigare erfarenhet och du kan få utbildning helt gratis.” Jag tänker så här. Varför ge mig utbildning och ”över 46000 kr i månaden” för ett lagligt jobb som vem som helst kan göra? Om en deal verkar vara för bra så är den antagligen det.

Jag kan bara komma på ett undantag – min lägenhet. Rena vrakpriset som synes! Visning på söndag och därefter på tisdag, så dyk upp om du behöver en bostad. Eller sprid ordet till någon som gör det.

måndag 28 oktober 2019

Äntligen lugna gatan?

Ibland blir jag chockad av nyheter, inte för att det som hänt har hänt utan för att det inte hänt tidigare. T ex när Bengt Feldreich dog i förra veckan var jag säker på att det hade hänt för många år sedan. Och när Storstockholms Lokaltrafik dagen därpå avbröt samarbetet med Lugna gatan kunde jag svära på att deras skattefinansierade misshandel avslutats för tjugo år sedan.

Det där var ju en taktik man körde när jag var ung, att få bort de värsta busarna från Stockholms gator genom att betala dem för att leka trygghetsvärdar. Ofta utgick de ifrån Fryshuset som var en samlingsplats för drägg i alla grupperingar, från invandrarkickers till skinheads


Under namn som Non Fighting Generation och Guardian Angels fick de med samhällets goda minne gå runt i matchande jackor och skrämma skiten ur ungdomar på stan. En som jag tror var inblandad i någon av organisationerna var ”Kungen av Kungsan”, Paolo Roberto. Ni vet, skådisen.


Jag kan inte klandra försöket. Visst låter det lite galet att understödja de stökigaste ungarna i hopp om att de ska växa med ansvaret, men hade det funkat skulle upphovsmännen geniförklarats. Fast nu gjorde det ju inte det! Lugna Gatan bildades tydligen 1995. Redan då borde det ha varit uppenbart för socialtjänst, politiker, polisen och alla andra att detta funkade lika dåligt som värstingresorna till Västindien hade gjort.

Jag gjorde några sökningar och upptäckte att nästan det enda som skrivits om dessa organisationer de senaste tjugo åren är just att deras anställda dömts för misshandel eller narkotikabrott. Uppdrag Granskning gjorde ett reportage om detta som både jag och SL måste ha missat.
Uppdrag granskning kan nu avslöja att flera av Lugna gatans trygghetsvärdar begått grova våldsbrott och att flera utreds för brott – samtidigt som de jobbar”.

Men även om SL nu slutat att jobba ihop med Lugna gatan kan jag ge mig tusan på att de kommer att finnas kvar i skattefinansierade projekt i många år framöver. Nej, usch! Tacka vet jag Fasaner på stan.

söndag 27 oktober 2019

Är det här nåt?

The Late Show med David Letterman hade ett stående inslag som hette ”Is this anything?”. Det kunde vara en jonglör eller buktalare som uppträdde i några sekunder varefter Letterman och hans sidekick Paul Shaffer ställde sig frågan: ”Is this anything?” Vanligtvis var svaret nej.


I samband med att jag rensat ut min mammas lägenhet har jag många gånger ställt mig frågan, ”Är det här nåt?” (ja, det kändes logiskt att ta den på svenska). En del ska sparas eller ges bort, en del ska säljas, en del slängas. Men väldigt mycket hamnar i kategorin ”Kan det här vara värt något?”. Det är sånt som saknar värde för mig, men kanske kan vara intressant för någon annan.


Exempelvis uppläggningsfat i keramik (det övergår mitt förstånd varför man inte skulle ställa kastrullen på bordet) och elektriska husgeråd som i och för sig är gamla, men som ändå funkar som de ska. Då gör jag en sökning på den information jag hittar. En av grejerna jag mycket väl hade kunnat kasta hittade jag en identisk kopia av på en auktion hos Bukowskis med fyrsiffriga bud.

Märkligast var nog ändå parfymen. Mamma hade halvfulla flaskor ”eau de toilette” och andra franska begrepp som säger mig rätt lite. Jag frågade kvinnor i släkt och vänkrets, men ingen ville ha dem. Eftersom det var exklusiva märken som t o m jag förstod hade kostat en del (troligen presenter, kan inte tänka mig att hon själv lagt de pengarna) gjorde jag ändå en sökning. Jodå, skvättar av begagnad parfym visade sig betinga ett värde.


Ganska okomplicerat drog jag snabbt ihop ett par tusenlappar i lukta-gott-branschen, men det här är en balansgång. När man ska tömma ett bohag kan man inte utreda varenda grej på väg till containern och har man inte obegränsat med utrymme är det heller inte möjligt. Även om jag efter drygt ett decennium som hobbyförsäljare av begagnad skit tycker att jag skaffat ett hum om vad saker kan vara värda blir jag ständigt förvånad.

lördag 26 oktober 2019

Hur komma undan plastskatten?

Straffskatt på plastpåsar var nästan det första jag skrev om här på bloggen, i nådens år 2016.

Då berättade att jag inte köper plastpåsar och vad jag skulle spara på det ifall påsarna kostade 5 kr/st genom att ta med egna tygpåsar. Kanske är det där vi landar när plastkassarna fr o m första maj nästa år kostar 3 kr bara i skatt.

Det där stör mig som sagt inte. Jag har tagit med egna bärkassar ända sedan de kostade 1 kr. Men att de där små tunna påsarna man använder för frukt och grönt ska kosta pengar har jag svårt att smälta. Jag kan absolut ta med egna till det med, men maten vägs ju inklusive påse. Jag kan väl inte förväntas betala för min egen påse?!


En variant vore om det togs fram ett standardiserat kärl som går att återanvända, t ex en plastburk, där vikten automatiskt dras bort i kassan. Eller papper, men kassapersonalen skulle nog uppskatta om de kan se innehållet utan att öppna emballaget.

Det är oklart för mig om butikerna måste (eller ens vill) ta ut en avgift för varje fruktpåse eller om det bankas in i priset, men jag är inte alls främmande för att lägga alla lösviktsvaror lösa på bandet. Tyvärr för mitt civila motstånd är gul lök det stökigaste jag handlar. Nästan så att jag blir sugen på att regelbundet köpa lösviktsgodis. Ett kilo sura kryptoniter skulle rulla rätt bra på transportbandet.

fredag 25 oktober 2019

Skola i förfall

Vissa dagar tror jag mindre på Sverige än andra. Det är när jag läser sådana här tweets:


Det är så himla lätt att dra ner på skolan för på kort sikt kostar det ingenting. Om årets tioåringar får en dålig skolgång drabbar det inte samhällsekonomin i någon större utsträckning förrän om runt tio år när de hade börjat ge lite intäkter.

Problemet är att när man märker det, och det gör man nu, då är det inte bara att öppna kranen och släppa till resurser, ens om det hade funnits resurser i röret och inte bara rostvatten. För om tweeten stämmer (och jag tvivlar inte) är det inte bara elevernas kunskaper som brister utan även deras lärare och i värsta fall deras lärare. Inte konstigt när man kan bli lärare genom att låta slumpen fylla i högskoleprovet.


Även om utvecklingen skulle vändas nu kommer det att ta decennier innan vi får bra lärare och generationer innan de utbildar vettiga elever. Lyckligtvis finns undantag både i den ena och den andra gruppen, men jag undrar om dessa undantagsfall räcker för att försörja alla andra.

Fast det där med att vända utvecklingen är ju ändå hypotetiskt. Politikerna tävlar om vem som är bäst på att göra ingenting. Jan Björklund hade åtta år på sig att hitta gaspedalen. Fridolin... Ja, ni vet. Och nu sitter Anna Ekström på utbildningsministerposten. Återstår att se vem hon ska skylla på.

torsdag 24 oktober 2019

Förpackningarna krymper

Som snåljåp lever jag efter mottot ”många bäckar små” och kollar alltid jämförelsepriser, som ju ska finnas enligt lag, men när de ändå inte gör det (och det är inte ovanligt) tränar jag huvudräkning. Dock tycker jag att det är ett oskick när förpackningsstorlekarna minskar utan annat skäl än att blåsa oss.

Det måste vara återbäringen!

1,5 liters läsk fanns redan när jag var liten. Då var det glasflaskor trots att det här var långt innan man fick för sig att svenska förpackningar proppar igen Ganges. Men storleken har hängt kvar, i alla fall nästan. Exempelvis Loka säljer numera flaskor på 1,4 liter. Allt annat lika. För ett otränat öga är det samma förpackning, men innehållet är alltså knappt sju procent mindre.

Kaffe har antagligen sålts i halvkilospaket ännu längre. Trots det kör Gevalia och Zoegas nu med 450 gram. Zoegas smakar – rent objektivt – bränt hästbajs, men Gevalia saknar jag. Köper gör jag inte om det inte är ordentlig rea och de första tio procenten krävs för att bara bli ett likvärdigt alternativ.


För något måste man göra som konsument, annars kommer till slut alla drycker säljas i fingerborgsstorlek och koncentraten spädas med 0,3 delar vatten. Vi kommer servera våra middagar på dockserviser och behöva förstoringsglas för att föra maten från uppläggningsfatet till tallriken medelst pincett! Nej okej, kanske inte, men irriterande är det.

onsdag 23 oktober 2019

FIRE från ett annat håll

För 2,5 år sedan refererade jag här på bloggen till en gammal fabel som jag tänker på ibland. Eftersom jag fått några tusen nya läsare ska jag upprepa mig nu:
En uggla glömde bort tiden och hann inte somna innan gryningen. Upp på horisonten stiger ett stort eldklot, allt blir ljust och ugglan ser för första gången färger. Upprymd av upplevelsen försöker han sedan lobba hos sina ugglekompisar att våga stanna uppe och uppleva dagen. ”Det var fantastiskt! Världen är inte alltigenom grå, ni måste se detta!” Men de andra ugglorna vägrar. Någon konstaterar: ”Jag kände en uggla som också yrade om eldklot och färger. Stannar jag uppe blir jag kanske lika galen som honom. Världen är grå, och hör sen!

Vi som förespråkar strävan mot ekonomiskt oberoende eller sätt att bryta heltidsnormen känner igen oss i reaktionen. Den blir sällan ”Vad kul med nya tankar!” utan oftare ”Kom inte här och ifrågasätt mitt liv!”. Därför var det intressant att läsa ett inlägg från min bloggkollega Cosmonomics som är läkare och därför oftare än andra träffar människor som kört fast i livet, psykiskt såväl som fysiskt.

När jag kom ner från scenen efter 45 minuter ståuppkomik hände det ibland att människor som själva aldrig stått på scen kom fram för att berätta vad jag borde ha gjort annorlunda. Något säger mig att läkare sällan behöver höra det och jag tycker att det här inlägget gav bränsle till den teorin.


Men visst är det ändå surt att höra att man kanske inte är på väg åt rätt håll i livet. Behöver man söka vård står man inte heller och stampar utan är troligare på väg åt helt fel håll och behöver ta en omväg tillbaka. Jag har också varit deprimerad och, som de flesta, haft svårare perioder i livet. Har också varit (är?) utbränd och upplever att det svåraste med dylika tillstånd är att se ljus. Inte nödvändigtvis i form av ett eldklot utan bara någon slags strimma av att det kan bli bättre längre fram.

Själv har jag i princip slutat missionera, i alla fall utanför bloggen. Så är jag heller inte läkare, men en uppsida jag tillskansat mig genom att ha haft mindre glada perioder är att kunna tänka utanför boxen, att inte nödvändigtvis göra majoritetens vägval i alla lägen.

tisdag 22 oktober 2019

Homestyling

Behöver man anlita en inredningsstylist när man ska sälja sin bostad? Ni vet, en människa som ställer in nya möbler och piffar till hemmet i största allmänhet. Många tycker det och en mäklare nöjer sig inte ens där utan tycker att man förutom inredare också bör anlita en städfirma och en florist.

Sätt gärna lite blommor på balkongen...

Jag är skeptisk. Räknar man med att få några miljoner för bostaden är varje procent värd ganska mycket, men åtminstone när det gäller lägenheter handlar det nog mest om läget, avgiften och antalet kvadratmeter.

Jag står i begrepp att sälja min mammas lägenhet och har varken anlitat homestylingföretag eller florister. Jag har målat vitt (tror att det är lag på att bostäder måste vara vitlackerade när de ska säljas), städat själv och tycker att de potentiella köparna får nöja sig med mina krukväxter på visningen. Den enda så kallade homestaging som gjorts är att jag lånat ut ett par möbler och gardiner från min lägenhet.

Nej, inte denna.

Jag anlitar knappt ens mäklare eftersom jag använder Hemverket som fixar annons och kontrakt medan kunden själv får hålla i visningarna. Om det blir bättre eller sämre resultat vet man aldrig för det är ju omöjligt att säga hur det hade gått med en annan mäklare. Jag har tidigare bara sålt en enda bostad och den mäklaren var så usel att jag fortfarande blir irriterad trots att det gått över femton år.

måndag 21 oktober 2019

Har Sverige polisbrist?

Sverige har ungefär en polis per 500 invånare, en siffra som legat ganska konstant de senaste åren, men i takt med befolkningsökningen har det blivit aningen mindre polistätt. I en europeisk jämförelse har vi ganska få poliser, men inte minst.


Gnällspikarna säger att vi har för få poliser, men stämmer det? Skulle samhället bli bättre med fler poliser eller finns det andra problem? Det skulle ju kunna vara så att kvaliteten på de poliser vi har är för dålig och/eller att de poliser som finns ägnar sig åt fel saker.

Jag tror på bägge alternativen. För att få in fler i polisutbildningen sänkte man begåvningskravet för några år sedan, från 4 till 3 på en niogradig skala. Jag vet inte vad det gör i antal IQ-poäng (varför använda den skalan när man kan hitta på en egen?), men en trea räknas som under normalintelligent. Behöver vi fler poliser eller bara fler poliser med minst medelmåttig intelligens?


Och prioriterar de rätt? Bara det sista året har vi bl a kunnat läsa om en 60-årig man som åtalades för att ha kissat vid vägkanten utanför Askersund, något som åtminstone alla män gjort sig skyldiga till, och en 91-åring som dömdes för hets mot folkgrupp efter att ha skrivit nedsättande om muslimer på Facebook. Korkat – absolut! Men har polisen verkligen inget bättre för sig än att jaga senila idioter på Facebook?

I Malmö sägs polisen ha det riktigt stressigt. De behöver utöka personalstyrkan för att kunna ta itu med gängskjutningar och knarkhandel. Eller behöver Malmöpolisen fler poliser för att kunna starta en hel dansgrupp?


På börsen brukar man säga att man inte ska slänga bra pengar efter dåliga. Kanske gäller detsamma för poliser.

söndag 20 oktober 2019

Den gnällige konsumenten

Den senaste tiden har jag handlat mer än vanligt eftersom jag har en lägenhet att renovera inför försäljning. Så det har blivit mycket bygg, färg och hushåll. Vi snackar Bauhaus, Clas Ohlson, Jula m fl. Jag handlar i butik, men för att slippa åka runt och leta kollar jag först på nätet, vem som är billigast och om varan finns i lager. Men jag undrar om butikerna någon gång försökt sätta sig in i kundens situation.


Först gäller det sökfunktionen på kedjornas webbsidor. En del kommer med förslag. Skriv ”färg” och du får upp allt från takfärg till färgkritor och ju mer du skriver, desto mer exakta blir förslagen. På andra sidor måste du skriva exakt rätt för att få upp något alls, eller också föreslår den något på måfå. ”Väggfärg” -> Vi tror att du menar ”wellpapp”. Lite som när Fredrik Lindström ville åka från Stockholm till Sölvesborg och SJ:s automatiska telefonsvarare uppfattade det som Örnsköldsvik-Jonsered.


När man väl hittat rätt vara kommer nästa märklighet, sorteringen. Jag skulle t ex köpa en enkel vit toasits och ville veta var den var billigast. Alla webbutiker kan sortera produkterna efter pris, men absolut ingen har det som standardval trots att det måste vara det överlägset vanligaste kundbehovet. ”Mest populär” är en möjlighet. Antar att det betyder den som säljer bäst. Det kan ju ingen kund vilja sortera på, men på många ställen är det standard.

Min personliga favorit är annars ”Sortera efter relevans”. Vad betyder det ens? Har jag skrivit ”wc-sits” i sökfältet är väl alla toaringar lika relevanta? Vad som däremot inte är relevant är webbutikens ”kundanpassade” rekommendation om jacuzzis. De kanske tänker att när jag ändå fräschar upp badrummet med en toalettsits för en hundring vill jag nog köpa en bubbelbalja för trettiotusen.


På hemsidan får jag också reda på var i butiken varan finns, men på samma lagerplats finns naturligtvis också alla andra varor i samma kategori. Därför är det ju bra att artikelnumret finns på hemsidan så att jag vet exakt vad jag ska ha. Eller rättare sagt, det hade varit bra ifall artikelnumret på nätet funnits någonstans på produkten eller åtminstone på hyllkanten. Vilket i stort sett aldrig händer.

Jag fattar att det här är I-landsproblem, men jag tänker att det antagligen finns människor som får betalt för att tänka på just sådana här saker. Som varje dag går till sitt kontor på någon av ovannämnda eller andra butikskedjor för att fixa sånt här. Undrar vad de gör hela dagarna.

lördag 19 oktober 2019

”Han måste fuska”

Jag tror att det började med Ingvar Kamprads död, när en Ung Vänster-broiler och tillika f d Ikea-anställd skrev: “Vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet.” Resonemanget gick ut på att Kamprad byggt sin förmögenhet på att utnyttja andra människor. Det var då jag förstod att det finns människor som utgår ifrån att alla som byggt upp något måste ha tagit genvägar eller fått sin framgång på andras bekostnad.

Det är möjligt att framgångsrika personer trampat på några ömma tår på väg upp, för det gör även vi andra. Men att förutsätta att alla som kommit någon vart måste ha fuskat känns märkligt. Min första fundering är om de inte själva har lyckats med någonting under hela sitt liv. För när man gör det och analyserar det kommer i alla fall jag oftast fram till att jag slitit rätt hårt för framgången.

Löpare som slitit utan framgång.

Jag kommer ständigt tillbaka till Stenmark-citatet: "Jag vet ingenting om tur. Bara att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag." Nu tror jag ingen skulle få för sig att påstå att Stenmark blev bäst i världen för att han hade tur, men när någon lyckas omvandla sin affärsidé till en miljardindustri gör man det.

Årets nobelpristagare i kemi, med det vansinnigt roliga namnet John B. Goodenough, lider av dyslexi och finansierade sina universitetsstudier genom att hjälpa rika skolkamrater med sina studier. Undrar om han också fick höra att han hade tur eller utnyttjade de elever han var läxhjälp åt. Det här är extremfallen, världsmästare och prisvinnare som kanske hade tagit sig fram alldeles oavsett. Men det här kan drabba oss alla så fort vi träffar någon som lyckats sämre på någon enda punkt i livet, vilket såklart är dagligen.


Om jag tar mig själv som exempel (inte för att jag skulle vara särskilt framgångsrik utan för att jag är den person jag har mest koll på) är det t ex inte tur att jag har pengar, att jag är normalviktig eller styr min egen vardag. Jag började som fattig, småfet löneslav, men jag har stretat på, tränat och gjort uppoffringar. Varje gång en prestation viftas bort som lättköpt pissar man på hårt slit.

fredag 18 oktober 2019

Hur mycket ska vi jamsa med Kina?

Länder ska generellt få sköta sina inre angelägenheter, men det måste vara tillåtet att ha åsikter, för såväl privatpersoner, regeringschefer och företag. Och det har vi, åtminstone när någon diktator i Matóbo utrotar en konkurrerande klan.


Sitter diktatorn i Kina är det en annan sak. Förutom att det är en kärnvapennation är det världens största marknad med nästan en och en halv miljard konsumenter. Jag tänker inte fördjupa mig i fallet Hong Kong, men reaktionerna på protesterna tycker jag är intressanta. När ett sketet dataspel retar upp Kina behöver de bara harkla sig lite för att Google ska lyda.

Och de är inte ensamma. Tidigare har bl a Apple agerat på liknande sätt. NBA, det amerikanska basketförbundet, har också bugat och bockat för kineserna. Eftersom basket är stort i Kina och eftersom huvudsponsorn Nike vill sälja skor till kineserna.


Jag fattar, pengar är en stark drivkraft. Men stå då åtminstone för era mjuka ryggradar! Att som Google dra en vals om att spelet bryter mot någon gammal policy de inte brytt sig om tidigare blir bara fånigt. Flera av de här företagen har dessutom haft en hög svansföring i politiska frågor tidigare, men så fort det riskerar att kosta något kryper de till korset.

torsdag 17 oktober 2019

För många möten

Vi har alla haft den där kollegan som alltid hittar skäl till att boka möten, som vill träffas och ”stämma av” allt möjligt med alla möjliga, kanske för att förankra besluten med ”gubbarna på golvet” eller visa handlingskraft inför sina chefer. Jag försökte komma undan för det mesta, men det är inte heller kul att vara medarbetaren som alltid ifrågasätter nyttan. Så då satt man där och hinkade kaffe och lät tankarna fara iväg någon annanstans.


Förr var telefonmöten väldigt krångliga. Så fort mer än två personer skulle prata måste man i förväg beställa gruppsamtal hos Televerket. Högtalartelefoner fanns inte heller. Japp, jag pratar om en tid innan Skype.

Poängen med ny teknik är väl att vi ska slippa träffas i tid och otid för att diskutera allt ”IRL”? Min personliga favorit är e-post. Man skriver vad man vill till en grupp, var och en läser när de har tid, tar tag i de bitar som rör dem och återkopplar när allt är klart.


En fördel till med detta är att det förhindrar agendafria möten. När man måste speca upp i text vad det är som ska avhandlas funkar inte ”Tänkte bara stämma av att ingen har några problem med de nya rutinerna” som ju ibland är den verkliga anledningen till att slå ihjäl två timmar av kollegornas arbetstid. Jag tycker fortfarande att de bästa mötena är de inställda.

onsdag 16 oktober 2019

Väska med pengar

Så har det hänt igen. Privatpersoner hittar en väska full med pengar, denna gång i Kiruna.


Med tanke på att kontanter knappt finns och att man nästan inte kan sätta in några tusen på sitt eget konto utan att utsättas för förhör på banken tänker man sig ju att det bara ska vara kriminella som går runt med en hockeytrunk med sedlar, men märkligt nog verkar det ofta vara vita pengar, och även den här gången.

Men hur går det till, hur slarvar man bort en väska med pengar? Förra året sa en som hittade 84000 kr att ”det är skillnad på mitt och ditt”. Den gången tillhörde pengarna en välgörenhetsorganisation och man kan väl förmoda att de också gjorde den distinktionen. För inte hade de väl gått ifrån väskan om det varit deras egna, privata pengar? Pajasar!


Enligt polisen är ”skälig hittelön” 10 procent, men jag undrar om den icke namngivna välgörenhetsorganisationen släppte till 8400 kr. Åtminstone framgår det inte.

Själv ger jag mig tusan på att skulle jag lämna in en hög med pengar jag hittat skulle det vara afrikanska knarkpengar och så blev det inte ett öre. Eller också skulle polisen sätta dit mig som medskyldig, förutom att jag skulle ha ett mordlystet knarksyndikat efter mig.

Skulle jag hitta en plånbok skulle jag tveklöst lämna den till polisen. Det har jag förresten gjort en gång, men någon hittelön såg jag inte till. Men om jag hittade en resväska med pengar skulle jag fundera ett varv först.

tisdag 15 oktober 2019

Har vi färre saker?

Läste att amerikanska hushåll i snitt har trehundratusen prylar. Jag vet inte om det stämmer eller hur det ser ut i Sverige, men man kan lätt konstatera att det är en himla massa.


Nu funderar jag så här. Under min livstid har den tekniska utvecklingen förändrat våra liv. Vi har fått datorer, mobiltelefoner och internet. Allt detta sammantaget borde väl leda till färre ägodelar? Ta musik som exempel. Där har vi gått från vinylskivor och kassettband till CD, till USB-minnen och vidare till streamingtjänster. Färre prylar, väl?

Men hur anpassade är vi? En del har köpt tillbaka sina skivspelare och börjat lyssna på LP-skivor igen. Själv har jag kvar mina cd-skivor och jag lyssnar ändå aldrig på musik. Jag har en kompis som bränner både filmer och musik på skiva istället för att lägga dem på hårddiskar eller streama.

Var är USB-porten?

Bil behöver man inte heller längre. Uber pressar taxipriset, bilpoolerna blir fler och elcyklar sänker behovet ytterligare. Men nog har vi bil trots att många inte ens har plats med bilen i garaget, där är det ju fullt med prylar vi inte längre använder. Kan det vara så att den tekniska utvecklingen är överflödig när inte evolutionen hänger med och utvecklar människan i samma takt?

måndag 14 oktober 2019

Fossilfri välfärd?

Nu ska Sverige enligt Stefan Löfven bli världens första fossilfria välfärdsland. Tidigare skulle vi få Europas lägsta arbetslöshet och ingen har väl glömt ”vård i världsklass”?

Hur man ska lyckas sägs det som vanligt ingenting om. Vi avvecklar kärnkraften, vill för allt i världen inte utveckla vattenkraften mer och lever i ett land som är solfattigt den del av året när elen behövs som bäst... Och vindkraften är det väl inte längre någon som tror på. Så hur?! Genom att dra ner produktionstakten i industrin och på sikt lägga ner det svenska näringslivet? Hej börskrasch...


Jag tror inte Löfven fattar hur galna de här utspelen låter. Lite som om jag gick ut och sa att jag tänker bli världens bästa höjdhoppare med motiveringen att jag hoppade runt en meter på mellanstadiet och blivit mycket längre sedan dess.

Hur vore det om Löfven klev ner på jorden och tog tag i realistiska och högst reella problem istället för att bekymra sig om Antarktis medeltemperatur om hundra år? Vi lever i ett land med allt fler no-go-zoner, ett land där den grova brottsligheten ökar lavinartat (för nej, det är inte anmälningsbenägenheten som gör att folk hamnar på sjukhus med krossat käkben), ett land där några av våra största sjukhus ställer in operationer för att det saknas medicinsk utrustning för att utföra dem.


Jag kan fortsätta en kvart med att rabbla sånt som blivit sämre, men de som fattar vet och de som fortfarande inte gör det kommer inte låta sig övertygas av några faktauppgifter eller diagram förrän de själva tvingas föda i sin bil och får hålla tummarna för att ingen stjäl eller eldar upp bilen förrän det är klart.

Hela Sverige är på en klassresa från I- till U-land i ett tempo som verkligen är världsklass. Där har vi ett rekordförsök som heter duga. Och så har vi troligen världens mest floskelrika regering, vad det nu är värt. Inte mycket.

söndag 13 oktober 2019

Joker – bara sluta!

Jag skulle inte säga att jag undviker kultur, men jag lyssnar inte på musik, följer inga tv-serier och söker aldrig aktivt efter kultur i någon form förutom böcker. Men inte heller där är jag med i snacket om det senaste och mest aktuella. När det kommer till skönlitteratur kan jag lika gärna läsa en gammal bok som en ny.


Nu har det dock varit omöjligt att undvika filmen Joker. Den recenseras och folk pratar om den precis hela tiden och överallt. Ingenting om denna film intresserar mig och jag kommer garanterat aldrig se den, så jag gör som jag brukar – slår dövörat till och undviker så mycket som möjligt. Samma förhållningssätt som jag har till Melodifestivalen, Game of Thrones och allt annat jag skiter i.

Men hatten av för PR-avdelningen! Det verkar inte gå att komma undan Jokerhelvetet med mindre än att man flyttar till en stuga i skogen och barrikaderar dörren. Filmen kostade 55 miljoner dollar att producera, vilket tydligen är otroligt billigt. Det verkar som att de 50-150 miljoner man ”sparat” har gått oavkortat till att marknadsföringen.


Och det behöver inte sluta där. Redan under premiärhelgen drog filmen in 234 miljoner dollar, så vill de kan de sätta upp en reklamaffisch på varenda offentlig plats i västvärlden och se till att filmen är ”förstasidesstoff” i många månader framöver. Det är nästan så att jag längtar till att det blir val någonstans så att det kan pratas om det istället. Eller VM i sportboll eller hockeybockey, apropå fenomen som inte intresserar mig.

lördag 12 oktober 2019

Vem beställer mat till dörren?

Jag är sist på många bollar och att köpa mat på nätet förstod jag redan när möjligheten kom att här är det inte jag som är målgrupp. Jag handlar mat max en gång i veckan och är in och ut ur butiken på en kvart. Kopplar jag ihop det med något annat ärende blir tidsåtgången inte mycket mer än så och då undrar jag om jag ens skulle tjäna tid på att få maten hemlevererad.


Så hur ser målgruppen ut då? För jag ser ju de där bilarna överallt, så nog tusan finns det kunder, men ingen jag känner beställer mat på nätet förutom någon enstaka som köper färdiga kassar med recept.

”Urbana barnfamiljer”, säger HUI Research. Jag känner sådana, om man med uttrycket menar människor med barn bosatta i Stockholm och Göteborg. Menar man människor som själva skulle titulera sig ”urbana barnfamiljer” känner jag nog ingen. Då ser jag framför mig människor med märkliga frisyrer som refererar till Alex & Sigge eller några andra poddvåp med oklar könsidentitet.


Jag har inget emot att andra handlar på nätet. Visst kan jag undra vem som är så lat, men förr kanske man tänkte: ”Vem är så lat att han inte orkar gå till Posten och betala räkningarna?” Jag fattar att jag är bakåtsträvaren här, men det är jag van vid. Det är enklare och billigare för mig att handla i butik.

Och apropå pengar. Företagen som erbjuder näthandel ”ser stor potential” sedan fler år, men potential kan man inte handla för. De företag som år efter år betalar deras förluster (Clas Ohlson, Kinnevik m fl) ser också potential. Och möjliga synergieffekter, men så länge de inte realiserats blir det inga pengar på det heller.


Kanske är det företagen som levererar deras skåpbilar som är vinnarna, för man ser dem som sagt överallt.

fredag 11 oktober 2019

Skillnad på spar och spar

Pensions- och Trumphatarpodden som trots innehållet fortfarande går under namnet Sparpodden tog i veckan strid mot pensionsbolaget Alecta efter att deras vd Magnus Billing skrivit en debattartikel med rubriken ”Stora aktörer förvrider fakta om pensionerna”.

Jag brukar inte ge mig in i pensionsdebatten, men här har jag några kommentarer. Jag är helt med på att Nordnet vill införa en ny sparform de kallar pensionssparkonto. Ingenting för mig, men om jag jobbat jag på Nordnet hade jag säkert föreslagit något liknande, det är ju det deras uppgift.


Men måste debatten vara så himla svartvit? I Sparpodden sägs bl a:
Om man som ung idag tycker att 'nej, men jag kommer nöja mig med 50 procent av min lön i pension, jag behöver inte ha så mycket mer'... Då så, då behöver vi inte prata om det här. Jag tror att det är många som vill känna att man har en bra levnadsstandard även som äldre.
Vill du ha 53 procent av slutlönen – fine, du behöver inte spara.

Kan vi sluta låtsas som att enda sättet att få ”en bra levnadsstandard även som äldre” är att öronmärka pengar i ett pensionssparande? Nordnet tycker att Billings debattartikel menar att unga inte klarar av att ta rationella beslut, ”Låt staten och Alecta ta hand om det”. Jag håller till viss del med om det, men genom att låtsas som att pensionspengar måste öronmärkas i ett framtida PSK för att inte brännas tidigare ger de honom rätt.

Jag skulle inte drömma om att spara specifikt till pension. Kanske klarar majoriteten inte av att spara pengar utan att låsa dem på ena eller andra sättet, men det lär inte bli fler som kan ta ansvar för sina egna pengar om varken staten eller marknadens aktörer erkänner att det ens går.

torsdag 10 oktober 2019

Obligatoriska avgifter

Det är inte de stora inkomsterna som gör en rik utan de små utgifterna”, sägs det. Små utgifter stör mig, särskilt när de är designade för att glida under radarn. Det bästa sättet för det är att kalla dem ”obligatoriska” får då kommer man ändå inte undan dem och kan lika gärna betala.

Nu kan man t ex ofta välja om man vill ha en faktura på papper och drabbas då av en fakturaavgift. Det må så vara, standardbeloppet 25 kr är nog rimligt. Men fakturaavgift fanns långt innan internet och hemdatorer. En vara/tjänst kostade 500 kr, men slutsumman blev 525 kr inkl fakturaavgift. Och när alla fick pappersfaktura och avgift är jag inte alls säker på att det var självkostnadspris.

Körkort är ett eldorado för obligatoriska avgifter. Man kan inte gå till konkurrenten, så det är bara att hosta upp. Halkkörning, teoriprov, tillverkningskostnad... Det mesta skulle gå att banka ihop till en enda avgift, men istället delar man upp den i en massa små, obligatoriska avgifter. Bara att betala det med.


Häromdagen fick jag en annan, mer otippad men likväl obligatorisk avgift: balsamering av min mor. När en människa dör balsameras kroppen ”enligt fastställd rutin i Stockholms läns landsting” om det går för lång tid mellan dödsfall och begravning. Men kan inte den långa ledtiden i vissa fall bero på de anhöriga? Nej. I detta fall skedde balsameringen på dödsdagen, eftersom bårhuset vet att kyrkans köer i 100 procent av fallen resulterar i att ledtiden går över tidsgränsen.

Åtminstone för kristna. Islamiska begravningar ska enligt muslimska seder helst ske inom 36 timmar. Det klarar inte svenska myndigheter, men jag är rätt säker på att de fixar balsameringsgränsen som ligger på tio dagar. Och – om detta inte redan är övertydligt – detta är inte kritik från mig mot vare sig islam eller muslimer.


Enligt Obduktionslagen (det här är Sverige, vi har lagar för allt) kan de anhöriga begära balsamering, men åt andra hållet finns inga regler. Jag är lite sugen på att bestrida avgiften, bara för att. Jag låter ändå bli, av två skäl: chansen att få rätt är lika med noll och jag har inte tid eller energi att slåss mot den här väderkvarnen just den här gången.

onsdag 9 oktober 2019

Tanterna demonstrerar

Ett gäng pensionärer som kallar sig Tantpatrullen kräver högre pensioner, men inte för alla. Så här säger konstnären Bitte Alling-Ode:
De som har tjänat på fonder och företagande ska inte behöva pension, lägg de pengarna i stället på dem som behöver.
Så det handlar alltså inte om att människor tjänat pengar, det handlar om hur pengarna tjänats. Den som fått dem genom skattefinansierade konstprojekt ska ha högre pension, men den som investerat i svenskt näringsliv eller skapat arbetstillfällen som företagare kan gott vara utan.

Stolt förebild.

Eftersom det är SVT som intervjuar ställs inga följdfrågor på det (eller något annat). Det är synd för jag vill verkligen veta vad det är som är så hemskt med att skapa arbetstillfällen och att betala in höga skatter till det allmänna. Jag talar inte i egen sak här för jag gör varken det ena eller det andra trots att jag är företagare.

På sin hemsida gnäller tanterna över det mesta. Män, såklart, oss är det väl snart skottpengar på. Och att det krävs så mycket arbete för att få pension: ”Om du är född på 80-talet behöver du arbeta tills du är 70 år för att få ut 55% av din lön i pension.


Så hur ska det bli ändring på detta då? Genom att håna människor som sparar pengar i fonder. Genom att ge människor som skapar arbete och välstånd ytterligare incitament att lämna landet. Bra där, på det sättet kommer landet säkert att blomstra. Eller inte.

tisdag 8 oktober 2019

Hade blivit billigare med limo

En advokat får stående ovationer när hon kommer till himlen.
Grattis!” säger Sankte Per. ”Det här är första gången vi fått upp en människa som är 150 år.
Nej, jag är 87”, svarar advokaten.
Jaha, vi utgick från fakturerade timmar.


Det där är en rolig historia, men inte utan verklighetsbakgrund. Många är de advokater som konfronterats med fingrarna i syltburken eftersom det verkar vara praxis att lägga till extra timmar på ett fall för att täcka upp för upplevd låg ersättning eller eventuella obetalda omkostnader.

Tidsspillan är en juridisk term där advokater slänger in lite av varje. När de fastnar i en bilkö, väntar i telefon eller liknande. Alltså det vi andra kallar livet och ”betalar” alldeles själva. Ibland kommer det upp till diskussion, men oftast får de sin vilja fram.


Men nu ska jag ta ett riktigt absurt exempel. Ett målsägandebiträde bestämde sig för att gå från kontoret till åklagarmyndigheten. Nyttigt, miljövänligt och trevligt initiativ om det inte hade varit för att promenaden kostade samhället 633 kr i ”tidsspillan”.

Nu ska Högsta Domstolen (till en kostnad av hundratusentals kronor?) pröva om advokaten borde ha valt något av alla ”för staten mindre kostsamma alternativ”, som taxi. Eller vad sägs om telefon? Ska det kosta flera hundra varje gång en advokat reser sig ur stolen tycker jag inte att de ska lämna kontoret för annat än rättegångar. Eller när de får sparken.

måndag 7 oktober 2019

Bäst före ”bäst före”?

Jag har ärvt en del mat och andra hushållsvaror på sistone. En del har hängt med ett tag. T ex fick jag hem en flaska vinäger som gick ut 2012. Jag vet inte hur den skiljer sig mot färsk vinäger, men jag tycker att den funkar.


Jag tog en huvudvärkstablett i veckan som var utskriven på min pappa. Han dog 2005 (varken av huvudvärk eller av att äta gammal medicin), så om datumet fortfarande gått att läsa hade jag nog konstaterat att den gått ut. Huvudvärken gick ändå över.

Men en del fick åka, som en flaska stelnad chilisås. En kartong buljongtärningar från tidigt 2000-tal fick också gå i soporna. Konsistensen var någonstans mellan marmor och granit. Och även om jag inte köpt in matvarorna stör det mig när jag behöver slänga mat. Den är ändå köpt för skattepengar, hemsläpad från affären och efteråt får man göra ren burken och släpa den till återvinningen. Varje gång jag hör siffror på hur mycket mat som slängs blir jag mållös.

I nästa liv ska jag bli göteborgare.

Det här kastandet jag ägnat mig åt väcker ändå frågan hur man kommer fram till vilket bäst-före-datum man ska sätta och varför. Jag menar, vad tänker de ska hända om man går över tiden, blir vitmögelosten möglig eller ättikan sur? En del gammal mat är bevisligen oätlig, men det märker man ju. Om varken färg, form eller smak har drabbats är maten okej vad det än står på locket.