Den enes död...

Första gången jag förstod att döden är big business var när min far vek in kepsen. För den som är medlem i Svenska kyrkan (varför i all världen någon fortfarande skulle vara det, gå ur!) ingår de flesta av kyrkans avgifter, präst, lokal osv. Några hundringar för transport till eller från kremering tänker jag inte bråka om, även om jag vet att man är i sin fulla rätt att köra själv.

Men när det kom till begravningskaffet erbjöd kyrkan detta i en närliggande lokal. Det verkade ju praktiskt. Ända tills det framkom att priset för en kopp kaffe och ett par småkakor motsvarade en brakmiddag på restaurang. Pappa var visserligen inte lika snål som jag, men han hade vänt sig i graven om vi betalt flera hundra per kuvert för fika.

Pga orutin bokade vi en av de större begravningsbyråerna, Ignis. De var inte bara stora, de var väldigt dyra också. Vid senare begravningar i familjen har vi använt Edsvikens Juridiska (nej, jag får inte betalt, jag är bara nöjd). Jag fattar att en liten firma har lägre overheadkostnader, men att de kan hålla halva priset måste betyda att jättarna badar i pengar.

Vi frågade en bank om de kunde göra bouppteckning. De kunde de inte utan hänvisade till begravningsbyrån, men så kastade de ur sig att man kan göra den själv. Det hade jag inte ens reflekterat över, men laddade ner blanketten och märkte att det var en baggis.

Efter begravningen hörde dock Ignis av sig och erbjöd sina tjänster. Jag förklarade att jag skulle göra bouppteckningen själv och tänkte att det var färdigt där. Men nej, då fick jag ett mejl där de betonade att jag blir personligt ansvar för bouppteckningen och felaktiga uppgifter skulle kunna ge mig fängelse.

”Begravning? Då har du kommit rätt.”

Då blev jag förbannad. Jag svarade att jag trodde att deras företag skulle hålla sig för goda för att hota människor i sorg med rena maffiametoder. Jag skickade en kopia till vd också, men fick inget svar från vare sig den ena eller andra vilket jag tar som en kraftig dementi på att dessa as skulle hålla sig för goda för någonting alls.

Det får mig att tänka på en scen i P&B. De hade kommit över ett parti gummerade syltetiketter och chefen, spelad av Allan Edwall, fastslår att dessa kan man skicka till änkor. Sagt och gjort, de skickar etiketterna till gråtande änkor som betalar sina döda mäns förmodade köp och gråter vidare.

Gör inte så! Det är sorgligt när en närstående dör, men att inte vilja öppna plånboken på vid gavel för skojare betyder inte att man älskar någon mindre. Jo, skumraskföretag är alltid svårälskade oavsett om det är begravninsbyråjättar eller består av kyrkans män.

Och med det sagt ska jag nu gå på begravning för min mor. Inte min definition på fredagsmys.