Fyra år går fort

Frågan om gårdsförsäljning av öl och vin har stötts och blötts i många år. Förespråkarna vill ge bönder möjligheten att sälja egenproducerade alkoholhaltiga drycker på hemmaplan precis som de säljer ägg och morötter. Motståndarna är rädda för utbredd alkoholism om inte Systembolagets monopol värnas. Jag tänkte inte gå in i den diskussionen mer än att påpeka att Systembolagets monopol rent praktiskt föll med EG-inträdet 1995, så det blir nog svårt att upprätthålla det.

Istället tänkte jag fokusera på politikens skrattretande långsamhet. Med 3,5 år till nästa val och trots att både hans egen partiledare och statsministern gett grönt ljus säger socialminister Forssmed (kd) att han inte kan garantera att förslaget hinner läggas under denna mandatperiod.

Tacka tusan för att man tappar tron på både politiken och politikerna med sådana ledtider. Det betyder ju att till och med i frågor där riksdagsmajoriteten är överens krävs att majoriteten hålls i minst två val. Då handlar detta alltså inte om att överge neutraliteten eller upphäva den fria rörligheten i Norden utan om en relativt obetydlig skitfråga.

Fast för berörda bönder är det såklart ingen skitfråga. De har fått höjda el- och dieselkostnader och många av dem kämpar för sin existens. Att kunna sälja mer av sina produkter direkt till konsument utan att dela med sig till giriga grossister kan göra stor skillnad. Men tydligen inte så stor skillnad att socialministern har tänkt öka arbetstakten.

Storhandla eller inte?

Att storhandla, exempelvis två gånger i månaden, nämns ofta som ett spartips för folk som vill få ner sina matkostnader. Företagarnas avgående vd och Nordnets gamle sparekonom Günther Mårder säger tvärtom när han får frågan:

”Jag vill snarare hävda att det är förenat med väldigt stora risker. När vi storhandlar så köper vi stora paket och då ökar sannolikheten att vi faktiskt ska tvingas slänga saker som vi inte gör av med.”

Ja, om stora paket betyder att man handlar mer än man gör av med innan maten ruttnar är det såklart dumt, men man får väl förutsätta att konsumenter har frys och/eller hjärna. I annat fall hjälper inga förslag. Ska vi ner på den nivån kan jag nämna fler ”problem” med storhandling. Det gäller att kolla att det man köper är prisvärt, inköpet blir inte automatiskt bra bara för att man handlar mycket. Och ligger butiken längre bort (vilket vanligtvis gäller för stormarknader) måste du ta in reskostnaden i ekvationen.

Att köpa mindre förpackningar för att spara pengar låter visserligen idiotiskt, men jag vill ändå ge Günther ett halvt rätt. Det är inte automatiskt sämre att handla ofta så länge man inte köper en massa skit. Då är det viktigare att göra en inköpslista.

Att återanvända gamla kuvert ger pluspoäng.

Har du inte ett fotografiskt minne av kylskåpet kommer du annars missa något, vilket kan göra att mat du redan har hinner bli för gammal i väntan på tillbehöret som du glömmer köpa hem. Inköpslistan hjälper dig också att undvika sånt du egentligen inte gör av med eller ens vill ha om du tänker efter. Så tänk efter före. Håll dig till inköpslistan med mindre än att det dyker upp en rabattvara som (och det är ett viktigt tillägg!) är prisvärd för dig.

Och då kommer vi till fördelen med många inköpstillfällen. Veckans reavaror kommer i många fall vara slut redan på onsdag förmiddag, eller också kommer de inte in förrän på torsdagen eftersom det varit slut hos leverantören. Dessutom dyker det upp andra extrapriser i form av tillfälliga partier och korta datum. Fler köptillfällen ökar din chans till dessa.

Det är nog med handling som med mycket annat, att flera strategier funkar. Det viktigaste är att tänka smart och ta kontroll. Om du handlar en gång om dagen eller en gång i månaden spelar mindre roll.

Självhushållningsliv på landet

En läsare tipsade mig om att Aftonbladet skriver om en familj utanför Sollefteå som valt att stänga av strömmen från elbolaget. Tidigare har SVT skrivit om samma familj som inte bara vill leva utan elräkning utan också utan jobb genom att leva självhushållningsliv på gården.

Från boken Självhushållning av John Seymour.

Jag har roat mig med att läsa kommentarer på Twitter där familjen kallas ”låtsashippies”. Man gör sig också lustig över att familjen har ett bensindrivet elverk när de nu säger sig vilja leva strömlöst, och så uppmanas det till orosanmälningar eftersom deras barn ju måste fara illa av att inte leva som alla andra.

Jag är lite kluven. Inte kring familjen, jag tror att det livet är helt rätt för dem, och kommer de till en annan slutsats längre fram är det väl inte värre än att de får koppla in strömmen och/eller skaffa jobb. Det som skaver lite är istället medias förutsättningslösa hyllning. Att denna familj och andra ens börjat tänka i de här banorna beror ju på att elen blivit snordyr och som någon lite mer balanserad skrev på Twitter kan inte alla backa sig in i framtiden genom att vrida klockan hundra år tillbaka.

Men okej, det kommer ju ändå inte hända, så jag väljer att se det positiva här. Familjen har valt att försöka leva i samklang med djur och natur på ett sätt som berikar deras liv. Kostnaden för livet är 6000 kr/månad. Och så att barnen inte får se Melodifestivalen på storbilds-tv, men jag och många med mig ser inte det som en kostnad utan som en ren vinst.

Rättighet att slå dank?

Nu slås Frankrike i spillror av demonstranter som vill kunna gå i betald pension vid 62 år som allra senast. Demonstranterna i reportaget nämner också 55 och att ”alla i Europa borde arbeta betydligt mindre”. En kvinna som studerar vid en konstskola (hon har alltså inte ens hunnit ut på arbetsmarknaden och redan skriker hon om att lämna den) pratar om hur samhället dragit in konstnärers ”rättigheter”.

Norsk konst.

För det är väl det detta kokar ned till, ”rättigheten” att leva på andras bekostnad. För vem ska betala en allt tidigare pension för en befolkning som pluggar allt senare och lever allt längre, och finansiera hittepåjobb för människor som hellre vill producera konst som saknar betalande köpare än att försörja sig själva?

Jag är den förste att hålla med om att politiker slösar bort skattepengar, men vi kan inte leva på luft heller. Alla kan inte försörja sig själva, men alla måste försörjas, och inte av staten för den har inga egna pengar. Alltså måste vi tjäna våra pengar själva, det är väldigt enkel matematik.

Det fina är att den som vill sluta jobba två år tidigare redan idag kan göra det. Frankrike har ingen arbetsplikt till 62 eller 64, lika lite som Sverige har det till 67. Du kan sluta vid 40 om du vill, men då måste du betala för ditt eget uppehälle. Det finns ingen allmän pengamaskin (även om Riksbankens sedeltryckeri ibland uppfattas som det), den måste du bygga själv. Lev på heltidsjobb, extraknäck eller avkastningen av en aktieportfölj, men lev inte på andra!

Offer för egna beslut

Lokaltidningen Mitti har en artikel jag inte blir klok på. Det är familjen Wessberg/Björk i Brottby norr om Stockholm som har väldigt höga kostnader. De har ett lån på 4 miljoner och betalar varje månad 22000 kr i ränta. Det blir över 6 procent om det stämmer att amorteringarna inte är inräknade. Det låter extremt högt med tanke på att de bott där i fem år. Har de bolån på Bluestep?

Sedan har familjen med två vuxna och två döttrar på 5 och 7 år ett matkonto på 14000 kr/månad. Även om jag tycker att det är en väldigt hög siffra kan man absolut ha det om man har råd. Och det verkar de ha, vilket gör mig ännu mer konfunderad kring artikeln. ”Än så länge lever vi inte så tajt att vi är nära att behöva sälja eller jobba ännu mer”. Men här blir det ändå lite intressant:

”Min pappa förstår inte hur kan vi ha ett matkonto på 14 000 i månaden. Men det är ju inte så svårt. Han säger att vi inte måste ha pålägg på mackorna. Man kan ju bara ha smör. Jag fattar ju det, men samtidigt känns det ovant, säger Roger Wessberg.”

Jag känner varken Roger eller hans pappa, men för 14000 kr behöver man knappast stryka smörgåspåläggen. Jag gissar att pappa Wessberg haft tio relevanta funderingar kring familjens matkostnad och i samband med en diskussion om huruvida det är rimligt att köpa enrisrökt serranoskinka från NK:s delikatessdisk när ungarna antagligen lika gärna äter Pärsons rökta skinka för en bråkdel av priset har pappan slängt ur sig att det går utmärkt att skippa pålägg, och vips gör man detta till en diskussion om huruvida två heltidsarbetande föräldrar borde ha råd med pålägg till sina växande barns mackor.

Så ja, familjen kan fortsätta som tidigare tills skiten träffar fläkten, men eftersom de låter oroliga, familjefadern är företagare i en osäker bransch och de bedömer att huslånet är ungefär lika högt som värdet på huset vore det kanske inte fel med större marginaler. Eftersom de antagligen redan nu jobbar mer än heltid är möjligheten till det främst att minska kostnaderna.

På plussidan är sparpotentialen hög. Matkostnaden kan med lätthet halveras, de säger själva att det finns ”spelrum” i elförbrukningen och även om monstertrucken som står utanför familjens hus på Google Maps ägs via företaget betalar man rimligtvis förmånsvärde och diesel för privatresor själv, så det går att spara. Om man vill! Vill man hellre gnälla över hårda tider kan man göra det, men det sparar man inte en enda krona på.

Håll dig hemma!

När man firar ska man på krogen, när man är ledig ska man utomlands och det tråkigaste som finns anses vara att sitta hemma. Varför det?

Av veckans sju dagar jobbar de flesta fem. Det är således mycket viktigare att lära sig trivas med vardag än med helgdag. Jag har också gått till jobbet mer eller mindre direkt från krogen, men slutade med det i tjugoårsåldern eftersom det är skitjobbigt.

Att lära sig att trivas hemma är inte bara sömn- och tidsbesparande. Det sparar också pengar eftersom hemmet redan finns där och man åker på att betala för det vare sig man är där eller inte. Dessutom är det ingen större mening med att fixa fin inredning, flotta möbler, ett praktiskt kök och en dyr hemmabioanläggning om man inte använder det.

Var och en väljer själv, men de människor jag känner som inte trivs hemma utan ständigt är på resande fot, drar på utlandssemester ett par gånger om året och umgås med vänner på restaurang istället för i hemmet är också de med klart sämst ekonomi.

Alltså, om du inte trivs hemma kan det allra mest effektiva spartipset vara att ställa dig frågan varför, och så se till att ändra på det.

”Den tragiska FIRE-rörelsen”

Jag har inte tänkt recensera alla John Skogmans Affärsvärlden-krönikor, men i februari tog jag upp hans uppmaning att sluta spara till barn och nu har han haft fel igen. Denna gång när han dömer ut hela FIRE-rörelsen som självgoda grötätare.

Han har rätt till sin åsikt (även om jag tycker att just John Skogman ska vara försiktig med att kalla andra självgoda). Jag vill ändå rätta honom på några punkter. Men först, frukost:

Med egenplockade bär.

”Ledighet i all ära, men hur lediga är FIRE-människorna? Ängsligheten gör att de i princip tittar till sin portfölj lika ofta som en tonårskille kollar i sin första porrtidning.”

Jag vill inte veta något om John Skogmans förhållande till porr som tonåring, men jag känner inte igen bilden av FIRE-människors portföljkontroll. Jag undrar vem han pratar om.

”Kanske är det bara jag, men är slutmålet med livet att bli en bag in box-pimplande förtidspensionär som lever så snålt som möjligt och gör så lite som möjligt? Jag förstår absolut charmen i att vara ledig och fri från andras måsten. Men är inte ledigheten bara härlig när det finns något att vara ledig från?”

Att inte ha en fast anställning eller ett liv fullt av måsten är inte detsamma som att vara en bag-in-box-pimplande förtidspensionär. Jag känner ingen med FIRE-ambitioner som vill vara ledig på heltid, även om jag inte ser felet med det. Inte heller tror jag alkoholmissbruket är mer utbrett bland ekonomiskt oberoende. Eller missade jag poängen nu, var det specifikt kartongvin som inte var fint nog åt von Skogman?

”Vad är det då de har lyckats med? Vad är det hemliga receptet som de nu kan dela med sig av? Jo, de har rätt och slätt levt snålt som satan under en lång tid. Svårare än så är det inte.”

Helt riktigt! Låga utgifter ger ett mindre behov av inkomster och detta ger mer frihet. Jag skulle inte kalla det ett hemligt recept, men håll med om att det verkar vara rätt många som är oförstående inför detta samband och särskilt vilken kraft det ger.

”FIRE-gänget kallar det dock inte snålhet. Nej, de lever efter livsvärderingen enkelhet. De är en lite bättre sorts människa, enkel och ödmjuk.”

Jag kallar mig gärna snål, men jag har aldrig någonsin påstått att det gör mig till en bättre människa. Inte ödmjuk heller, även om jag såklart är det i jämförelse med Skogman, Finanstwitters egen Napoleon.

En eftersträvansvärd Skogman – en riktig klippare.

”Det märkliga är också att denna livsstil bara fortsätter. Under parollen att de kan pensionera sig tidigare om de kan få pengarna att räcka längre, fortsätter snålandet på precis samma sätt. Med den missionen framför ögonen rättfärdigar de sin tradiga livsstil för andra.”

Till slut kom John Skogman väldigt nära en insikt, men så slog fördomarna den ur händerna på honom. Nyss störde han sig på att det går att se snålande som eftersträvansvärt under namnet enkelhet. Många som lever sparsamt upptäcker fördelarna med låg konsumtion. Hur enkelt det är, om man så vill. Om man säger sig vilja ha det så, men ändrar sig när förmögenheten stiger är det hycklerivarning, men om man istället fortsätter att leva ekonomiskt är man väl äkta vara? Varför förtjänar man ändå Skogmans förakt?

Eller gör man det? Kanske kom deadline bara obehagligt nära och skribenten bestämde sig för att skriva om ett ämne där han inte tänkt klart, eller inte är tillräckligt intresserad av för att gräva mer? Han insåg säkert att det skulle bli en snackis med hjälp av några provokativa formuleringar. Kanske var inte ambitionerna högre den här gången. Trist, tycker jag, för ämnet förtjänar mer, och det gör faktiskt John Skogman också.

En intervju

Jag har blivit intervjuad, denna gång för Spiltans nygamla sajt Sparklubben. Jag blir alltid lika konfunderad när jag får en intervjuförfrågan. Markus Torgeby skrev i sin utmärkta bok Löparens hjärta (som jag rekommenderar alla att läsa, oavsett om ni är löpare eller inte) att han inte kunde begripa varför folk ville intervjua honom. Allt han gjorde var ju att sova, springa och käka havregrynsgröt, ”Jag gör ju inget!”. Min gissning är att det kan ha haft att göra med att han bodde året runt i en lappkåta han byggt själv.

Jag bor i hus, äger en Volvo och två katter (eller om det är de som äger mig, det är lite oklart). Jag är en aningens bättre sparare än löpare, men jag ser inte riktigt vad jag ska tillföra på det området heller. Jag har inget emot att folk kallar mig supersparare eller extremsparare, men jag reagerar ändå. Jag känner mig inte ett dugg extrem, men jag fattar att jag av många upplevs som konstig i mina val.

Så varför låter jag mig intervjuas? Det handlar inte bara om ett behov av att bli bekräftad, för det börjar faktiskt försvinna. Här kommer en lång förklaring som först inte tycks ha ett skit med saken att göra, men håll ut.

Jag började med ståuppkomik 1999 och innan mitt första uppträdande fick jag tipset att ta kontakt med en ung komiker på uppgång som hette Thomas Järvheden. Så på en klubb han drev tillsammans med Magnus Betnér och Måns Möller under det gemensamma artistnamnet ”Bröderna Graaf” fick jag ställa mig på ett kontor och dra mina skämt inför en grymtande Järvheden som enda publik. Sedan gick han igenom mitt material och skrev tips av typen ”Snabbare punch!” i mitt manus.

”Avslappat och naturligt? Inga problem!”

Jag är osäker på om jag någonsin använde ett enda skämt från det kontoret, men efter lite mejlande fram och tillbaka hade han hjälpt igång mig till en karriär som varade i över tio år. Vid två tillfällen fick jag själv samma fråga från nya komiker, om jag kunde titta på deras material och ge dem lite tips. Det gjorde jag, för det tyckte jag mig vara skyldig efter att själv ha fått samma hjälp.

Jag har lärt mig mycket om sparande av Spiltans Per H Börjesson, men även av andra, så om någon kan inspireras av min resa är det inte mer än rätt att jag pratar om den. Och som jag sa till reportern Helena Svensson, att så mycket pengar som jag tjänat på Spiltans investmentbolagsfonder är det klart jag ställer upp när de frågar.

Bibliotek

Offentliga bibliotek med kostnadsfria lån dök upp i Sverige på 1800-talet. Idag finns 1100 folkbibliotek plus mobila enheter i form av bokbussar och boklådor. Kostnaden för skattebetalarna är många miljarder, uppdelad på stat och kommuner.

Jag är inte alltid (nästan aldrig faktiskt) positiv till samhällsfinansierad service utöver den absolut nödvändiga som polis och försvarsmakt, men jag är övertygad om att bibliotek har en positivt inverkan på såväl medborgare som samhället i stort. De lär barn läsa, ger pensionärer meningsfulla mötesplatser och främjar fortbildning rent allmänt. Man skulle faktiskt kunna säga att bibliotek gynnar demokratin och den enskildes integritet. Det är mycket lättare att sätta sig på och köra med olärda människor.

För dig som individ vill jag propagera för läsande i allmänhet och bibliotek i synnerhet. Genom att läsa blir vi smartare och bättre på att uttrycka oss. Här finns också e-böcker och tidningar, men även ljudböcker och film för kostnadsfri utlåning. Du kan därför med fördel byta ut Netflix, HBO, Spotify, Viaplay och för all del även tv och radio mot biblioteket. På den tiden det delades ut gratistidningar i Stockholms lokaltrafik satt folk ofta och läste sådana på pendeltåg och bussar, men jag hade oftast med mig en biblioteksbok eftersom det ger otroligt mycket mer mening. Idag väljer jag boken framför telefonen i dylika situationer.

Här i Norge där jag befinner mig har man också en levande bibliotekskultur. Norska bibliotek funkar ungefär som svenska. Eller ja, utan slagsmål, droghandel och väktare, men i övrigt. Det är gratis att låna, men ger straffavgifter om man inte lämnar tillbaka i tid, och man kan logga in på nätet för att leta, reservera och låna om.

När jag gick i skolan påstods att Cornelis Vreeswijk lärde sig svenska genom att sitta på biblioteket och traggla igenom Nils Ferlins poesi. Senare har jag läst att Cornelis själv sagt att han lärde sig svenska genom att läsa Fantomen, men det hade inte sålt in litteraturen lika effektivt hos skoleleverna. Jag gillar ändå originalversionen av historien bättre, så nu läser jag biblioteksböcker av Jo Nesbø, Erlend Loe och Ingvar Ambjørnsen för att slipa på norskan.

Politisk ma(k)tkamp

Att den svenska livsmedelsmarknaden är satt ur spel är de flesta överens om. Ett fåtal aktörer styr och kommer märkligt nog oftast till kusligt liknande värderingar av priset på olika matvaror. Nästan så att man misstänker att de samarbetar för att hålla priserna uppe.

SVT frågar sig vad riksdagspartierna vill göra åt saken. Gissningsvis ingenting för då hade de väl gjort det, men vi kan väl ändå höra vad de har att säga, så ska jag på ett pedagogiskt och ödmjukt sätt förklara varför de har fel.

Vänsterpartiet:

”Kräver att regeringen kallar till sig de tre dominerande mataffärsjättarna för att få kontroll på matpriserna. Regeringen bör i första hand försöka få till en frivillig överenskommelse med dessa tre för att stoppa prischocken på mat, men samtidigt vara tydlig med att om detta misslyckas kommer staten gå in med lagstiftning. Det kan vara till exempel åtgärder för ökad konkurrens eller någon form av prisreglering.”

Min kommentar: Politiker har alldeles för mycket makt redan idag. Att de ska gå in och bestämma priset på ost är ingen bra idé. Marknaden behöver bli fri, inte ännu mer reglerad.

Miljöpartiet:

”Vill avskaffa momsen på viktiga basvaror som bröd, mjölk, frukt och grönsaker.”

Min kommentar: Skulle kunderna ens hinna uppfatta ett hack i priskurvan innan de är uppe på all-time-high igen, med enda skillnaden att livsmedelsjättarna får ännu högre marginaler? Ännu fler variationer i momsen skulle dessutom resultera i ännu krångligare administration och byråkrati, men MP har ju aldrig brytt sig om vad deras förslag får för praktiska konsekvenser, så varför börja nu?

”Avskaffa momsen på magiska svampar!”

Centerpartiet:

”Har tagit initiativ till att kalla Konkurrensverkets GD till Näringsutskottet för att förstå om myndigheten verkligen har de vassa verktyg som de behöver i nuläget. Har de inte det så kan vi göra ett utskottsinitiativ och tala om för regeringen vad som måste göras.”

Min kommentar: Förvånansvärt balanserat av riksdagens kanske minst balanserade parti. Centern har åtminstone fattar att konkurrensen är satt ur spel, så i denna fråga kan de vara ”bäst i test”.

Kristdemokraterna:

”Det viktigaste är att få ner inflationen. Det kan politiken hjälpa till med genom en välavvägd och ansvarstagande budget som inte spär på inflationen. Det är därför som vi förordar riktade satsningar till de hushåll som har det svårast.”

Min kommentar: Konjunkturer kommer och går, men oligopolet består, och med riktade satsningar visar KD med allt tydlighet att de inte vill åtgärda problemen utan istället bekämpa symptomen. Det sägs ibland att riksdagen består av åtta socialdemokratiska partier och här visar KD tydligt att de är ett av dem.

Moderaterna:

”Den allra viktigaste uppgiften just nu är att stoppa den skenande inflationen och därmed prishöjningarna. Det är regeringens främsta prioritet. Alla måste dock ta sitt ansvar. Företagen måste se till så att de inte smyghöjer priser och konsumenter får jämföra priser.”

Min kommentar: Inflationsbekämpning här med (se KD). Att säga åt vinstdrivande företag att inte smyghöja priser är såklart poänglöst. De kommer alltid att försöka vinstmaximera. Att uppmana konsumenterna att jämföra priser är dock oväntat tufft från Mesmoderaterna. Kanske har ”Tuffe Uffe” för avsikt att försöka få någon att säga hans öknamn oironiskt, men det lär inte lyckas.

Liberalerna:

”För att få ner de skenande priserna tar vi ansvar med en neutral budget för att Riksbankens arbete för att stoppa inflationen inte ska motverkas.”

Min kommentar: Stora, tungrodda organisationer ska lösa världens alla problem, det är Liberalernas lösning på allt. Det har aldrig fungerat, men den här gången... gör det inte heller det.

Sverigedemokraterna:

”Det finns inte mycket politiker kan göra konkret. Vi kan inte gå in och bestämma priset på potatis, smör eller mjölk. Det vi däremot kan göra är att fokusera på inflationsdämpande åtgärder som exempelvis sänka priserna på insatsvaror.”

Min kommentar: Det enda positiva man kan säga om SD:s uttalande är att de åtminstone gör klart att politiker inte ska in och dutta i priset på potatis. Men väl på ”insatsvaror”, vad nu det är. Annars kör de det vanliga tugget om inflationsbekämpning.

Socialdemokraterna:

”Vi tycker att regeringen omgående behöver kalla till sig aktörerna i livsmedelskedjan för att se vad som går att göra för att hejda prisökningarna. Det är ett rimligt första steg.”

Min kommentar: Sossarna är konsekventa i att adressera alla problem som regeringens. Nåväl, opinionsläget visar att retoriken funkar. ”Kalla till sig aktörerna i livsmedelskedjan” - ska man tjata fram frivilliga prissänkningar? Det lär ta längre tid än en genomsnittlig S-utredning, alltså mer än en mandatperiod, vilket är det längsta en politiker kan räkna till.

”Rent skrivbord igen!”

Men med det sagt har jag ingen universallösning. Helt klart måste konsumenterna göra motstånd genom att inte bara fortsätta gå till sin vanliga butik och köpa det de alltid köper, men det krossar knappast oligopolet och garanterat inte på kort sikt. Se över konkurrenslagstiftningen? Kanske. Jag är glad att jag inte är politiker, så jag släpper fram ”folkdomstolen”. Vad tycker ni behöver göras?

”Ska du göra ingenting då?”

De flesta jag känner som satsat (eller fortfarande satsar) på ekonomisk frihet har gått in för en tidig pensionsålder. Inte 62 utan snarare 40. Då har de heller inte haft för avsikt att aldrig mer jobba. De vill bara ha möjligheten att välja, kanske jobba ideellt ett tag eller ta ett långt sommarlov.

Att inte jobba alls kanske också passar någon, men då tror jag att man helst ska det stegvis. Vi har väl alla träffat den där 65-åringen som plötsligt upplevt sitt liv som helt meningslöst efter att ha gått från fyrtiotimmarsvecka till nolltimmarsvecka. Finns det statistik på hur många som fått hjärtinfarkt första tiden efter pensionering tror jag siffran är hög.

Man kan tycka att en person som levt över sex decennier borde haft tid att skaffa sig hobbies, men många vet inte hur de ska fylla tiden när de plötsligt själva styr den. Av den anledningen tror jag att FIRE kan vara rena hälsokuren. Även om man aldrig skulle nå målet (eller ens vilja ta klivet när man kan) bör man tänka över möjligheterna.

Min åsikt är enkel. Jobba gärna till 67, 70 eller 85, men gör det för att du vill, inte för att du inte vågar låta bli. Och från andra sidan, alla som tar sig rätten att peka finger åt den som slutar jobba vid 40 (eller för den delen 85), har de inte egna liv att hantera? Så länge människor försörjer sig med egna medel tycker jag inte vi andra ska döma. Av nyfikenhet kan vi ställa frågor, men mitt liv är mitt, ditt liv är ditt osv.

Fri kultur?

”Kulturen måste vara fri”, säger kulturminister Liljestrand (M) som en passning till SD som gjort några utspel där de menar att när skattepengar finansierat kultur borde politiker i egenskap av skattebetalarnas representanter få ha ett ord med i laget.

Som vanligt när det kommer till politik vet jag inte vilken sida i debatten jag föraktar mest. Vad är det som är fritt med kultur betalad av folket efter beslut av politiker? Den är naturligtvis inte friare än journalistik betald av makten för att granska makten. Ingen som tänkt det minsta lilla tror att diverse kulturbidrag betalas ut innan det gjorts en bedömning, inte bara av den konstnärliga verkshöjden utan också av eventuella politiska eller andra åsiktsmässiga undertoner.

”Hej Kulturrådet, vi är två mimare som ...”

Det må så vara att bedömningarna görs av tjänstemän och inte politiker, men vad är skillnaden? Tjänstemännen tillsätts av politiker, och det är inte ovanligt att man en mandatperiod är politiker för att bli ”opolitisk tjänsteman” nästkommande fyra år. Att hävda den bidragsfinansierade kulturens oberoende är lika tramsigt som argumentet att SVT inte är statskontrollerat eftersom ”företaget kontrolleras av en stiftelse”. Det spelar tydligen ingen roll vad det är för färg på politikerna. Alla är med i charaden om alltings oberoende. Varför ska vi rösta på politiker om de ändå inte har något inflytande?

Till sakfrågan då. Jag har länge tänkt att staten nog måste vara med på ett hörn för att kulturen ska bestå av något mer än Per Gessle, Camilla Läckberg och annat så slätstruket att absolut ingen skulle sörja om de lägger ner. Alternativet tycks dock bli konst för svampar och maskar eller ”att tänka som troll”.

Jag var själv kulturarbetare i tio år och jag såg inte till några bidrag under den tiden. Hade jag blivit bättre på mitt jobb om staten gett mig pengar? Knappast. Nu bör man väl inte basera en kulturpolitik på en enda person, men jag börjar allt mer luta åt att kultur precis som hantverk, frisersalonger och administratörer skaffar sig sitt existensberättigande bäst genom att finna betalande kunder. Finns ingen som vill betala för produkten – med sina egna och inte andras pengar! – kanske världen klarar sig bäst utan den.

Alltid plats för skräp

Det pratas mycket om den dyra maten, och för all del också ström och drivmedel. Många lider av priserna, det tvivlar jag inte på. Men samtidigt investeras i sånt som inte med bästa välvilja kan klassas som livets nödtorft.

T ex köper svenska folket solsemesterresor som aldrig förr. Systembolaget redovisar visserligen en liten minskning i försäljningen, men inte värre än att den skulle kunna förklaras med att folk köpt ikapp sig på öl från Tyskland och vin och sprit från taxfree när de börjat kunna resa igen.

OLW meddelar att enda anledningen till att de inte sålt mer chips under det senaste året är för att de inte kunnat köpa lika mycket solrosolja från Ukraina som de hade önskat. Godis och tobak har inte heller slutat säljas.

Jag menar inte att det är fel att köpa vare sig semesterresor, öl eller chips, men jag får inte ihop rubrikerna. Visst, jag fattar att det inte nödvändigtvis är samma människor som går ut i pressen och berättar att de inte har råd att äta som sedan köper sprit och snask för att på nyårsafton bokstavligt talat elda upp de pengar som blivit kvar.

Jag är ändå rätt säker på att det finns ett visst överlapp här. Jag chockas som alla andra över ökade kostnader på mat, el och bensin. Mycket går att göra för att kämpa emot, men kanske får vi också acceptera att lägga en större del av av vår disponibla inkomst på mat, boende och transport.

Fler speltorsk på börsen

Spelberoende fascinerar mig. Jag har spelat på det mesta, till och med på tips och trav trots att mitt intresse för dessa verksamheter är noll. Men jag har aldrig känt att jag varit i närheten av att drabbas av speldjävulen. Tjänar jag inte pengar är det inget kul och då slutar jag. Ett tag spelade jag ganska mycket nätpoker, men i takt med att speltorskarna blev färre blev vinsten lägre och då fasade jag ut.

Och jag var ännu sämre som dealer.

Andra drabbas och eftersom jag inte fattar hur de tänker har jag svårt att sätta mig in i hur det funkar, men jag fattar att det är ett helvete så inga pekpinnar från min sida. Enligt Spelberoendes förening är allt fler av speltorskarna på senare tid misslyckade daytraders.

Jag är helt med på att det inte är lätt att tjäna pengar på korta börsaffärer, men att det är lockande att försöka. Men samma sak där, går det dåligt slutar man med fördel så fort som möjligt, och definitivt långt innan man börjat spela kvitt eller dubbelt om hyrespengarna.

Är det så enkelt som att man kollar på andras vinstkurvor och tänker att kan de så kan jag? Fast ser jag Armand Duplantis hoppa sex meter i stav tänker ju inte jag att ”hur svårt kan det där vara?”, lika lite som att jag tror mig kunna knäcka extra som plattsättare eller hjärnkirurg. Hjälp mig förstå, den som kan.

En förebild

Jag snackar sällan om förebilder och känner mig lite för gammal för ren idoldyrkan, men när jag blir vuxen ska jag bli som den norske författaren Thor Gotaas. Inte nog med att han är sjukt produktiv och har gett ut 45 (!) böcker.

Han ger dessutom fullständigt fan i image och gör egna, aktiva val. T ex har han aldrig haft mobiltelefon och trots att han jobbar med en laptop skaffade han sig inte e-post förrän 2015. Han transporterar sig företrädesvis på cykel och skidor, och en månad om året planterar han skog. Inte främst för pengarnas skull (2,40 kr/planta) utan för att det är bra motion.

I huvudsak är han alltså författare, men han skriver bara om sånt som intresserar honom, vilket ibland är rätt smala ämnen såsom utedass, nedlagda hoppbackar och gamla atleter ingen människa längre kommer ihåg. Men han kan få en gråsten att bli intressant, så vid sidan av författandet är han också en av Norges mest anlitade föredragshållare.

Således tror jag honom när han säger sig plantera skog för motionens skull och för att han gillar tanken på att plantera ett träd som kommer att leva i hundra år. Det hindrar honom dock inte från att ha intressanta åsikter även på det privatekonomiska området. I den senaste podden jag hörde honom noterade programledaren att det var hål i Gotaas tröja varpå denne svarade att detta var hans minst trasiga tröja. Den hade han för övrigt fått av skidåkaren Vegard Ulvang.

Vidare sa Gotaas att han hellre skulle bo i ett förråd och skriva böcker än att bo flott och jobba med något icke-produktivt (i den kategorin tycktes han för övrigt lägga de flesta andra yrken). För pengar är inte allt. Den frihet och det oberoende de kan köpa är däremot så nära ”allt” man kan komma.

”FIRE funkar inte”

Planen att bli ekonomiskt oberoende (Financially Independent, Retire Early=FIRE) attackeras ganska ofta. Några av attackerna har jag tagit upp här i bloggen. Främst är det statsmedia som vevat, inte sällan uppbackade av skattefinansierade ekonomer.

Jag tror inte att staten behöver vara rädd för att massor av människor hoppar av ekorrhjulet, men den rädslan kan jag åtminstone förstå. Då är det märkligare när människor som själva testat vill varna andra. Åtminstone utan rationella argument. Några exempel:

App-entreprenören TechLead berättar i en ganska lång video varför FIRE inte var hans grej. Först säger han att det nästan är omöjligt att nå oberoende med nuvarande inflation. Sedan ändrar han sig till att det mer handlar om att han skulle vara en tråkig person att hänga med om han skippade lyxen.

Finansrådgivaren Colin Exelby skräder inte orden utan säger att FIRE är den dummaste ekonomitrenden någonsin. Varför? Jo, för att kunna leva så snålt som du måste göra för att nå ekonomiskt oberoende får du göra en massa uppoffringar du antagligen inte har lust till. Hur är det ens möjligt att generalisera så mycket?!

Sist ut den hawaiianska influensern Sophie vars röst borde säljas på insomningskassetter. 632000 Youtube-prenumeranter håller inte med (eller har svårt att sova). Hennes berättelse går ut på att hon och maken offrade en massa de hade velat ha för att kunna bli ekonomiskt oberoende, och när de väl uppnådde det sörjde de allt de gått miste om. Så ja, där fick Exelby möjligen rätt.

Detta var bara ett axplock. Youtube är fullt av ”FIRE är värre än cancer”-videos och jag fattar inte. Visst, FIRE är inte för alla. Nästan ingenting är det. Men varför lägga energi på att berätta för andra vad man tycker att de inte ska göra? Jag kan varna vänner för dåliga böcker eller filmer, tråkiga föredragshållare eller överskattade racketsporter, men jag gör inte en video eller bloggserie om det.

Sopstöld, vad är det ens?!

Skolmåltidsbiträde är ett ganska dåligt betalt jobb, och väldigt otacksamt. Tackade du någonsin ”mattanterna” för lunchen när du gick i skolan? Jag gjorde det inte. Ändå stod de där dag efter dag och lagade näringsriktig mat för ganska knappa resurser, åt mig och andra bortskämda snorungar som antagligen gjorde det till en sport att inte ens tömma tallrikarna i soporna innan vi slängde in dem i disken.

Så varför jobbar man som skolmåltidsbiträde, om inte för lönens eller matgästernas tacksamhets skull? Kanske för att det är mindre stressigt än i vanliga lunchrestauranger eller för att skolor, till skillnad från många krogar, åtminstone har schysst utrustning och ergonomiskt utformade arbetsstationer. Knappast för att man får mat, för det får man knappast.

Vid arbetsdagens slut finns det ändå matrester. Det är mat som inte kommer att serveras igen, antagligen är det inte ens tillåtet. Den ska slängas. Men kan inte kökspersonalen ta hem den då och servera till sina familjer? Inte i Stockholms stad i alla fall, där sparkade man personal som tog hem dessa kompostsopor.

Inte nog med det, man gjorde det inför elever och övrig personal. Jag undrar hur det efter ett långt yrkesliv känns att få kicken och samtidigt bli utskrattad av ett gäng sadistiska trettonåringar som inte begriper bättre. Det undrade inte cheferna som passade på att dessutom polisanmäla och kräva skadestånd av tanterna. För att de tagit vara på mat som skulle kastas!

Yrkeskriminella?

Nu har tingsrätten ändå friat kvinnorna och de har fått 45000 kr vardera från Stockholms stad, en skitsumma efter att ha blivit felaktigt avskedad under förödmjukande former, uthängd som tjuv i media och haft detta rättsfall hängande över sig i två år.

Alltmedan polis och rättsväsende säger sig knappt ha tid att utreda grövre brott. Ni vet, sådana där som riktiga brottslingar utsatt riktiga brottsoffer för. Istället har man lagt resurser på att jaga ett par tanter för att de tagit hand om elever, sopor och kombinationer av dessa tvenne företeelser. Detta borde någon höjdare få fan för! Men jag skulle inte sätta pengar på att det händer.

Allt är Kalle Moraeus fel!

Det kan diskuteras hur långt kundens respektive bankens ansvar sträcker sig vid bankbedrägerier. Åtminstone förr fanns något som hette oaktsamhet, när kunden lämnat sitt kort utan uppsikt i offentliga miljöer eller skrev pin-koden direkt på kortet. Samtidigt vill ju banken att det ska kännas säkert att använda deras kort och konton, därför kan de ta en och annan smäll på ”blåskontot”. Men det finns väl gränser?

Här är ett exempel som i mitt tycke borde ligga helt och hållet på kunden. En bedragare kontaktade en tant och utgav sig för att vara artisten Kalle Moreaus. Han berättade för kvinnan att han skulle flytta pengar till Sverige och ”behövde pengar till värdetransporten”.

Tanten hjälpte till. En gång. Två gånger. Sedan ringde Nordea upp kunden för att dubbelkolla att allt var i sin ordning, vilket kunden sa att det var. Men det var det inte, hon var i färd med att tömma sina konton för att hjälpa ”Kalle Moraeus” som hon alltså inte kände. Totalt hann det bli över en miljon kronor! Man kan ju tänka sig att om Kalle Moraeus verkligen satt kärvt till hade han ringt en familjemedlem, en släkting, Orsa Spelmän, SVT eller någon annan som han har bättre kontakt med än en tant i Umeå som han aldrig träffat.

Nu kanske ni tycker att jag är fördomsfull, men jag utesluter i alla fall inte tanken att kvinnan har någon slags demensproblematik. Jag är lika övertygad om att kvinnans anhöriga, som nu kräver att banken ska ersätta tanten, varit medvetna om att hon inte är helt hundra uppe i planeten.

Jag fattar att det är skitjobbigt att säga till sin fru, mamma eller syster att ”nu har du inte riktigt koll på vad du gör, så det vore nog bäst om vi tar din bankdosa och bankkort och så hjälper vi dig med att betala räkningar och sånt”. Det är en situation ingen av oss vill hamna i. Men vad är alternativet, att bankens aktieägare och i förlängningen de andra kunderna betalar för att tantens anhöriga ska slippa ta det jobbiga snacket?

Hittills vägrar Nordea och den här gången hoppas jag verkligen att de trotsar eventuella mediedrev och står på sig. Om det är bankens ansvar att en kund loggar in, överför pengar och sedan bekräftar i telefon till banken att allt är okej, då är allt personligt ansvar borta, i alla lägen.

Avslutningsvis: ”SVT har sökt Kalle Moraeus som inte vill kommentera händelsen.” Hur i all världen tänkte reportern här? Vad hade hon väntat sig att få för kommentar? ”Ja, det var ju tråkigt, men jag lovar att det inte var jag som ringde tanten och att jag inte fått så mycket utländska royalties för mina gånglåtar från Dalarna att jag behövt frakta stålar med värdetransport.” Eller att han skulle plocka upp notan för att få reklam för sin nästa skiva? Jag är nästan – men bara nästan – så nyfiken att jag mejlar skjutjärnsjournalisten Hilda Thörn och ställer frågan.

”Krita eller håll käft!”

Aftonbladets ledarsida är inte känd för sina djupa resonerande artiklar, men den här var obegripligare än vanligt. Först och främst för att rubriken, ”Kristersson har aldrig köpt barnmat på krita”, är ett rent klickbete som inte får någon återkoppling eller förklaring i texten.

Men också för att texten saknar en röd tråd. Skribenten Zina Al-Dewany, som är en ny bekantskap för mig, slungar åt alla håll. Hon har hört en intervju (som hon inte länkar till så att läsarna kan få ett sammanhang) där en kvinna antydde att krisen är överdriven eftersom det fortfarande är svårt att boka restaurangbord vid Stureplan i Stockholm. Onekligen ett lite vagt orsakssamband, men det brukar inte vara något problem för Aftonbladets ledarredaktion. Fast det är kanske bara de själva som ska få jobba så.

Den länkade ledartexten är ett bra exempel. Kvinnan på Stureplan påstås vara en belastning för i tur och ordning Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Jag vill ogärna ta någon av dessa i försvar, men med den information vi har kan kvinnan lika gärna vara socialdemokrat eller något annat. Jag ser ingen större skillnad.

Tillbaka till rubriken. Det stämmer säkert att Kristersson aldrig köpt barnmat på kredit. Ska detta faktum i så fall hållas emot honom? Jag tycker tvärtom att det låter ganska dumt att skaffa sig en privatekonomi där man inte budgeterat för mat till sina barn. Eller har vi kommit dithän nu, att om man inte lever hela sitt liv på avbetalning förstår man inte hur ”vanligt folk” har det?

”Jag hör att barnmaten är det som går upp mest i pris nu. Vuxna kan avstå måltider och somna hungriga vissa dagar. Men småbarn? Tipsen ovanifrån är förklädda hån. Laga mer mat själva, planera inköpen, ät inte ute. Som att familjerna inte redan dragit ned på allt de kan.”

Det finns säkert någon enstaka familj som gjort det, men annars skulle jag säga: nej. Snabbmatsrestauranger är fullsatta med barnfamiljer som köper överprisat skräp. Foodora kör hem färdigmat och matbutikerna dignar av mikroportioner. Någon köper allt detta.

Och ska vi hårdra det (och det måste man om man lever på marginalen) menar väl skribenten helfabrikatsburkar när hon skriver att ”barnmaten” går upp mest? Små smakportioner bestående av rotfruktspuré, kyckling och ris till ett hiskeligt kilopris (på Willys upp till 84 kr/kg). Inget fel med det för den som har råd, men om man säger att pengarna inte räcker till mat för hela familjen kan man inte köpa mat med ett genomsnittligt kilopris på 84 kr/kg! Att berätta det är inte ett ”förklätt hån” och det borde faktiskt inte ens behöva sägas.

Matpriserna fortsätter att stiga

Sverige, ”Landet Lagom”, är värst i Norden igen. Denna gång på att höja matpriserna. Under 2022 steg de med 18,6 procent att t ex jämföra med Norges 11,5 procent.

Som orsaker nämns lite av varje. Bl a en omfattande torka för fem år sedan och den där förkylningen som var som värst för två år sedan, men som aldrig tycks bli för gammal att skylla precis vad som helst på. Och så Ukrainakriget nu, vilket blir mer begripligt, men det borde ju inte ge samma utslag på mat som inte ens produceras i Ukraina eller Ryssland.

En chef på Konkurrensverket säger i reportaget att de inte vet varför Sverige sticker ut med stora prisstegringar. Samtidigt säger han att Sverige har ett mycket litet antal stora matkedjor och även om han inte säger det rakt ut är det uppenbart att han menar att konkurrensen inte funkar på den svenska oligopolmarknaden.

Artikeln avslutas med förhoppningen att inflationen avtar i slutet av året, men det låter mer som ett försök att sluta med en ljusglimt än en reell tro på sjunkande matpriser. Själv har jag inte de ambitionerna. Därför kan jag säga att priserna nog aldrig kommer sjunka. Har konsumenterna en gång visat att de är villiga att betala ett högre pris får de fortsätta att göra det. Detsamma gäller för exempelvis el och bensin.

Om det inte blir riktig konkurrens istället för tre samarbetande grossistkedjor måste konsumenterna göra riktigt motstånd. Vi kan t ex odla egen mat i mycket högre utsträckning, handla direkt från bönder, vara otrogna mot våra vanliga matbutiker och handla billigare mat istället för att betala ett högre pris för det vi brukar handla. På dessa sätt slutar Ica, Coop och Axfood tjäna mer pengar för varje prishöjning.

När lågpriskedjorna Willys och Lidl etablerade sig gick priserna även ner hos dåtidens giganter Ica och Coop, så även om det ibland verkar hopplöst är bevisligen inte heller denna bransch okänslig för marknadskrafterna. Så blev det ett försök till ljusglimt även i denna text.

Av lust eller förlust?

Privata Affärer skrev en artikel om att jobba efter 65.

Jag trodde det var standard att jobba åtminstone till 67, men kanske inte för dem som går i pension just nu. Hur som helst fattar jag att den tillfrågade pensionsekonomen helst ser att folk jobbar sig in i döden och sparar allt i deras pensionsfonder, men det blir inte ensidigt positivt bara för att man slänger in ordet ”fördelar” i varannan mening.

Enligt artikeln kommer de flesta företagare jobba efter 65, för de har flest ”fördelar” av att göra det. Fast det kan ju också bero på att företagare beskattas så hårt att många inte ser någon möjlighet att sluta jobba förrän de absolut måste.

Det är inget fel med att jobba sent i livet. Jag hoppas själv att jag kommer att vilja och kunna göra det. Frågan är bara om man gör det för att man har lust eller av tvång. Är det för att finansiera ett aktivt liv på ålderns höst eller för att betala av de lån som finansierat halva livet redan innan eftersom den nyblivne pensionären levt över sina tillgångar?

Hållbarhet är ett aktuellt modeord som slängs in både här och där, men det handlar sällan eller aldrig om privatekonomi. Synd, för alla har nytta av att skaffa sig en hållbar plan för sin ekonomi, nu och i framtiden. Till skillnad från Länsförsäkringars ekonom får jag inte en känsla av att de tillfrågade säger att de ska jobba för att de kan utan för att de måste.

Norsk julekake

Många norrmän äter ett sött matbröd på julen.

I julas lyckades jag få loss grannens recept, men det tog ett par månader innan jag kom till skott. Detta användes i min modifierade variant:

jäst, 25 gram
mjölk, 2,5 dl
vatten, 2,5 dl
vetemjöl, 10 dl
rågsikt, 2,5 dl
smör/margarin, 100 gram
ägg, 1 st
socker, 100 gram
kardemumma, 1 tsk
russin, 50 gram

Blanda mjölk och vatten, värm fingervarmt och lös upp jästen i vätskan. Smält smöret och och tillsätt alla övriga ingredienser. Knåda med händer, degkrokar eller hushållsassistent.

Låt sedan degen jäsa under bakduk i en timme.

Världens nionde underverk: jäsningseffekten.

Forma till två limpor på en bakplåt. Täck med bakduken igen och låt jäsa i ytterligare en halvtimme.

Sätt ugnen på 200 grader. Pensla brödet med vatten, olja eller ägg. In med plåten och vänta tills brödet ser bra ut. För mig tog det drygt tjugo minuter. Ät med något kul pålägg. Själv körde jag norskt fullt ut, så det fick bli brunost.

Kardemumman gav kanske lite väl mycket julstämning för att passa i mars, men brödet funkar att frysa och det kommer ju en ny jul även i år.