söndag 26 juni 2022

Läs inte om mig!

Man ska väl pusha för sina mediala framträdanden, men jag jobbar inte så. Istället vill jag uppmana alla läsare att inte betala pengar för att läsa den här artikeln:

Där står garanterat ingenting som ni inte redan visste om mig, eller i alla fall kan få fram kostnadsfritt. Det tror jag för övrigt gäller alla dessa ”plus”- och ”premium”-artiklar. Gör en webbsökning och ni kommer finna, vare sig det handlar om mina spartips eller på vilket sätt Baren-Miranda och Farmen-Ludde gjort slut.

Skulle ni ha dåligt samvete för att ni inte bidrar till Expressens journalistiska gärning – ha inte det, för det gör ni. Expressen är tillsammans med Aftonbladet den svenska tidning som får mest redaktionsstöd, 3,5 miljoner om året. Hela Bonnierkoncernen drar totalt in 385 miljoner om året i skattepengar för sin publicistiska gärning. Vid sidan av reklam för casinon och förtäckt bordellverksamhet som de samtidigt fördömer på redaktionell plats i tidningen.



Så mitt stående spartips, helt gratis, är att ni alltid skippar dessa låsta artiklar, hur lite de än kostar att läsa. Det är säkert något finstilt som gör att ni blir lurade i slutändan om ni lämnar ifrån er kontaktuppgifter.

Trots att jag riskerar att stöta mig med mäktiga mediehus får jag säga som Lars Demian, att ”nu skriver jag ju inte i Expressen, så jag måste ju säga som det är, och är det någon som blir kränkt eller ledsen så vill jag genast be om ursäkt för det här”.

fredag 24 juni 2022

En platsannons och ett världskrig

Midsommarafton idag, sägs det, men som acklimatiserad utlandssvensk säger jag fredag. Själv tänkte jag ”fira” dagen genom att bära in och stapla upp arton kubikmeter ved. Apropå jobb såg jag en platsannons på nätet:

Internets dom är hård, i alla fall i denna Twittertråd. De flesta tycks överens om att detta är ett rent slavjobb och någon skriver att han inte hade tagit jobbet ens för en halv miljon i månaden. Men vet ni vad – gör inte det då! Det är det som är det fina med en fri arbetsmarknad, att man inte behöver söka jobb man inte vill ha. Åtminstone om man inte är arbetslös och lever på bidrag för då kan man inte välja bort riktigt allt, men här finns det antagligen inget kollektivavtal och då tror jag att det är helt fritt att rata även om du t ex går på a-kassa.

Vad går då själva kritiken ut på? Jo, det verkar vara minst fem jobb i ett, långt över heltid eftersom det både är kontorstid och ”vissa kvällar och helger”. Och så semestrar, men då ska det visst också jobbas.

Okej, formuleringen ”betalda semesterresor” är missvisande om personen ändå förväntas jobba då. Det blir liksom inte semester bara för att man reser utomlands. Men sen då? Att familjen framställer detta som ett bra jobb kan de knappast klandras för. De tycker förmodligen det, och för rätt person kan det mycket väl stämma.

Att man har en kravspecifikation går väl inte heller att säga något om, det har alla arbetsgivare och förmodligen de flesta arbetstagare. Sedan är det såklart bara fantasin som begränsar vad man tolkar in i texten. Att familjen t ex önskar någon som har en ambition att behålla jobbet långsiktigt betyder inte att jobbet inte har normal uppsägningstid.

När jag läser kommentarerna får jag en känsla av att den absoluta merparten av kritiken bottnar i att en välbeställd familj har möjlighet att anställa en tjänsteperson för att underlätta familjens vardag. Usch för rika, helt enkelt. Men vänta nu, ”matlådor”? Kanske är de inte så rika trots allt. Usch för det också.

Själv tycker jag mest synd om föräldrarna som inte verkar ha tid att umgås vare sig med varandra eller med den tvååriga dottern. Om man försöker mäta lycka i frihet snarare än i pengar finns det ingen anledning att känna avundsjuka. För om jag själv också ska tolka in saker i text är det ett ganska stor mått av just avund i dessa formuleringar:

Praktiskt taget omöjligt att ha ett eget liv om man ska uppfylla allt som annonsen kräver; eftersom de dessutom vill att man ska vara kvar hos familjen länge så blir det ett antal år av sitt liv man gör avkall på.

Nanny for life, får lite konstiga SEKT-vibbar av den där annonsen.

För fan, anställ en butler och en 'heltidsnanny' om ni är så jävla täta att ni behöver så mycket hjälp.

Har jag gått och blivit tolerant eller har jag en poäng här?

onsdag 22 juni 2022

Dieselvakt framtidens jobb?

En enda gång har jag drabbats av att få bilen slangad. De tog väl kanske tio liter bensin ur min bil parkerad på det jobb jag hade. Kostnaden på den tiden var försumbar. Jag blev mest sur över att tjuvarna kastade bort eller tog med sig mitt tanklock.

Men i takt med ökande drivmedelspriser blir det såklart allt mer lönsamt att stjäla drivmedel, främst diesel. I ett radioinslag berättar entreprenadfirmor att de fått flera kubikmeter stulna vid vägbyggen och det verkar uppenbart att det är organiserade ligor och inte ungdomar som vill tanka EPA-traktorn utan att betala.

När det kommer till ansvarsfrågan nämner justitieminister Morgan Johansson som vanligt alla utom sig själv. Polisen har sitt ansvar, men främst verkar han lägga ansvaret på företagen:

Samtidigt ska man väl komma ihåg att de här företagen tjänar väl ändå en hel del pengar. De har ju ett eget ansvar också faktiskt, att medverka till att man skyddar sin egendom. Man kan inte bara lägga över allting på att polisen ska lösa alla problem.

Om jag byggde svensk infrastruktur och betalade en hiskelig massa skattepengar i samband med det skulle jag inte jubla över Morgan Johanssons uttalande, men vad man än tycker om det kommer han att få rätt. Ska man freda sin egendom i Sverige framöver lär man få göra det själv.


Bäva månde bovarna!

Jag är uppriktigt förvånad att inte Securitas gått bättre på börsen, men tänker också att dieselvakt kan bli ett framtidsyrke. Precis som brandvakt kräver jobbet inte mycket mer kompetens än att man är på plats, vaken och iakttar vad som sker. Än så länge är dieseln inte så dyr att ligorna kommer att skjuta en vakt för att hindra honom att ringa på förstärkning, men kan man förhindra en stöld på tiotusentals kronor bara genom att gå runt med en ficklampa är det värt en hel del. Eller blir det kanske ett jobb för djur?


Apropå jobb är det många som går på semester ungefär nu. Det gör att färre läsare vill läsa mina dagliga betraktelser, så precis som tidigare somrar låter jag dem nu bli varannandagliga en tid framöver. Alltså kommer nästa inlägg på fredag, sedan söndag osv. Hoppas och tror att ni hittar något läsvärt på mina ”lediga” dagar. Kommentarsfältet t ex :)

tisdag 21 juni 2022

Jag säljer allt

Bob Hund gjorde en skiva som hette ”Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!”. Själen behåller jag, men ”allt ska bort” har jag anammat. I ett halvår har jag tråcklat ut pengar ur Sverige genom att växla med alla som haft norska kronor och behövt svenska. Det har blivit flera hundratusen och besparat mig mycket pengar jämfört med att anlita en bank eller annat växlingsinstitut, men till slut måste jag dra i spaken och komma vidare.

För att kunna flytta hela min ekonomi från Sverige måste jag avveckla aktiedepåerna. Vissa värdepapper går att flytta, men det blir bökigt och jag ser inte poängen. Det är också rätt skönt att göra rent hus och sälja rubbet. Det har jag inte gjort sedan en kompis i finansbranschen ringde mig 11 september 2001 och gallskrek: ”Sälj allt!

Med facit i hand var det redan för sent då. Den här gången är det nödvändigt, men tajmingen kan ju visa sig maximalt usel för det. Men nu är jag igång. För att minimera courtagen måste jag byta courtageklass flera gånger under processens gång, och av någon anledning tillåter inte nätmäklarna att man gör det medan man har aktiva ordrar, trots att deras dator självklart skulle kunna hålla reda på ordningsföljden.


Nej, få se nu... Hur var det nu igen...?

När allt är sålt ska pengarna i alla fall växlas och skickas över till mina norska banker. Exakt hur det ska gå till vet jag inte än även om jag har mina aningar. Storbankerna kan inte berätta vad de tänker ge för växlingskurs förrän i skarpt läge, när man gett dem en beställning. Det viktigaste för mig är att jag värderat alternativen och valt det företag som blåser mig minst.

måndag 20 juni 2022

Symbolpolitiken cyklar i diket

Om någon frågat mig för en vecka sedan om de målade cykelsymbolerna på svenska cykelbanor är av dam- eller herrmodell hade jag inte kunnat svara. Det är en cykel, det är allt jag vet. Men nu vet jag, och antagligen du också, att det var en herrcykel. Detta eftersom Stockholms miljöpartistiska trafikborgarråd Daniel Helldén stolt kunnat berätta att man nu målat över herrcyklar och ersatt dem med damcyklar.


Här ska eldas skattepengar!

Vad kalaset kostat verkar omöjligt att få fram. 11000 kr, säger Helldén, så det är väl vad han har betalat en designer för att retuschera bort den överliggande rambalken på originalbilden. Men ingenting i politiken kostar 11000! Bara bilden här uppe, då Helldén och några riktiga arbetare bränt en halv dag på godhetssignalerandet har garanterat kostat mer än så.

Jag tycker dock inte att prislappen är superviktig. Det intressanta är att politikerna (i detta fall MP understödda av ett högerblock, men nästa gång är det någon annan) leker bort skattebetalarnas pengar på ren skit. För givetvis blir inte cykelbanorna ett dugg mer jämställda av att cykelsymbolerna i gatan avbildar damcyklar, precis lika lite som att kvinnor känner sig mer inkluderade av att ”Herr Gårman” på sina ställen bytts ut mot ”Fru Gårman”. Leder det till något är det i så fall att fler motsätter sig riktig jämställdhet eftersom det pågår så mycket sådant här trams som tar bort fokus från riktiga problem och ojämlikhet.

Men protesterna uteblir. Några sura tweets och ett och annat mem. Själv bidrar jag med detta blogginlägg, vilket inte heller lär revolutionera världen. Inga kravaller, inga strejker. Under tiden demonteras skolan, rättssamhället och sjukvården. För jo, det är samma plånbok – din.

Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.
V
i går till botten där vi står, men Prideflaggan, den går i topp!

söndag 19 juni 2022

Rätt ovist

Fi Lindfors, 42 (eller ”ca 35”, som hon skriver på sin egen hemsida), är en tvåbarnsmamma som säger sig brinna för kvinnors rättigheter. En av dessa rättigheter är i en Expressen-artikel att man efter en separation bör kunna bo lika bra som exet. Eller:

Att båda ska kunna bo okej och likvärdigt efter separation borde vara en no brainer.


En no-brainer.

Varför är det rimligt att bo likvärdigt efter att det tagit slut? Det rimliga efter en separation är väl att bägge parter ska stå på egna ben? Det är ju vuxna, myndiga personer vi pratar om. Det hon säger är att om ena parten har god ekonomi och hög inkomst ska exet kunna åka snålskjuts på det även efter att förhållandet tagit slut. Förresten lär väl det vanliga vara att bägge sänker sin boendestandard, när man har en lön att köpa för istället för två. Fler sanningar från denna snabbtänkande citatmaskin:

Det här med att bara se om sitt när det kommer till det materiella, känns som något män bara kommer undan med.

Är det bara män som tänker, menar hon? Eller att män generellt försöker sko sig på partnerns bekostnad? Vid separationer i min närhet har jag definitivt sett båda varianterna. Visst finns det män som trixat undan tillgångar, men också kvinnor som – inte sällan med de gemensamma barnen som sköld – antagit offerrollen och krävt, krävt och krävt.

Jag har inte sett om mitt hus två gånger, trots att jag ju är en framgångsrik affärs- och karriärskvinna.

Bedrövligt språk, men vad jag antar att hon försöker säga är att hon (trots sin framgångsrika karriär) känt sig lurad vid två separationer. Undrar om männen håller med. Varför jag undrar är för att jag hittar följande rubrik på hennes egen hemsida (ni får leta själva om ni vill bli ”upplysta”):

Män är 100 % ansvariga för oönskade graviditeter.

Jag får därför en känsla av att det där med ansvar är något Fi Lindfors tycker är reserverat för män, för här tycker jag att den rimliga siffran borde vara 50 %. Jag hade accepterat om hon med hänvisning till våldtäkter eller strikt anatomiska skillnader argumenterat för 55 eller 60. 100 % kan jag inte riktigt ta på allvar.

Till slut försöker hon ändå använda botoxbehållaren till något som liknar tänkande:

Det är förmodligen smart att komma med råd om att 'skriva papper', men jag vill hellre uppmana till att prata om värderingar, tankar kring tvåsamhet, drömmar, mål och moral och att välja en partner som resonerar som du i livets alla viktiga frågor.

Ja, det underlättar att ha en samsyn på värderingar och moral, och det underlättar att ha en ständig dialog om pengar. Det gäller förresten även med affärspartners eller andra du ska dela ekonomiska risker med. Men folk förändras, inte minst av att sambon packar sina grejer och drar, så skriv de där pappren också. Det ena utesluter inte det andra. 

lördag 18 juni 2022

E-faktura-krig

Ingen gillar väl att få räkningar, men ännu värre att behöva tjata hem räkningarna. Det började med kommunen. De skickade den kommunala avgiften (fastighetsskatt, sophämtning och slamtömning) som e-faktura. Återfallsläsare känner säkert till att jag inte är så förtjust i e-fakturor. Hur som helst hittade jag ingen e-faktura i min bank. Det gjorde inte bankens kundtjänst heller.

Så jag kontaktade kommunen och frågade vart de skickat dem samt ifrågasatte om jag ens hade ett e-fakturaavtal, för jag var rätt säker på att så inte var fallet. Kommunens faktureringspartner hävdade då att jag hade ett allmänt godkännande av e-fakturaavtal. Tillbaka till banken som kunde lugna mig med att det hade jag inte alls. Kommunens tjänsteman (med den störtsköna titeln ”innfordringskonsulent”) mejlade då fakturan och sa att om jag inte hade godkänt e-faktura som betalningslösning skulle alla framtida fakturor också mejlas.

Utagerat? Nej då, nästa kvartal var det samma visa. Jag vände mig då direkt till den kommunala indrivaren, bifogade hela vår gamla konversation och frågade om vi verkligen skulle behöva ha det här snacket varenda gång. Nu ville hon inte längre hålla faktureringsfirman bakom ryggen utan mejlade dem med en kopia till mig. Det visade sig nämligen att de inte e-fakturerat mig utan förra husägarens tidigare sambo (som säkert hade ännu mindre lust att betala)! Detta hade de lovat att fixa, men struntat i.

Klar med kommunen, men inte med e-faktura-viruset. Jag har ett reningsverk till mitt avlopp. Tillverkaren utför service två gånger om året och även där var det e-fakturakrångel och mejlad faktura som gällde förra gången, och även där ett problem som inte löste sig självt. Nu började detta kännas som en epidemi. Kan företag verkligen skicka e-fakturor om jag inte har den tjänsten och så försvinner de ut i rymden, undrade jag. I Sverige hade jag sagt nej, men Norge har jag aldrig bott i tidigare så jag kollade med banken:

Vi finner ikke noe e-faktura registrert på deg, og hvis du ikke har takket ja til automatisk e-faktura, så får de ikke sendt det. Så da må det komme pr. post eller mail.

Där fick de! Jag kopierade formuleringen, skickade den till kundtjänst på det fakturerande bolaget och skrev att om de vill ha betalt för den aktuella och framtida fakturor är de välkomna att skicka dem till min fysiska eller digitala brevlåda. Tyvärr är jag rädd att jag kommer att behöva citera banksvaret igen, om inte i år, så nästa, och om inte till dessa, till några andra. Den siste idioten är inte född än, det enda man vet om den är att han/hon kommer att skicka e-fakturor som jag inte kommer att betala.

fredag 17 juni 2022

Skambud

Jag har absolut lagt skambud. Oftast för att jag inte velat betala mer, och då vet jag inte riktigt om det kvalar in som skambud. Men jag erkänner att det kan ha hänt i min ungdom att jag slängt ut ett bud helt medveten om att det inte skulle gå igenom, bara för att få förhandlingsmotståndaren ur balans och på så vis få en uppfattning om dennes gränser.


Lugn, Janos! Det kommer säkert bättre bud.

Men på senare tid har jag bara drabbats som säljare. Det senaste exemplet är en bil jag satte ut för 40000 kr. Jag var beredd på prutning, men allt under säg 30000 känns som något annat. Första budet löd på 2500 euro av en person (eller möjligen robot) som hävdade att han ska åka genom halva Europa för att köpa min ”pärla”. Jag svarade inte ens.

Nästa spekulant verkade vara på riktigt. Han hade avslutade affärer med betyg och ett verifierat konto. Hans meddelande löd kort och gott ”20000 kr”, så nu var vi alltså nere på halva priset. Jag tänkte strunta i honom också, men kombinationen tidig morgon och brist på kaffe fick mig att syrligt svara: ”Då är det bäst att du hittar en bil som kostar det då.” Tänkte att det var färdigt med det, men fyra timmar senare hade han tänkt klart:

20000 kr

Igen. Vad tänkte han att det skulle leda till, att jag skulle ha ändrat mig? Det hade jag inte, och även om så vore skulle han få hitta en bulvan för nu skulle jag hellre slå sönder bilen med en kulhammare än sälja till honom. Nu hade jag dock druckit kaffe, så jag behövde inte svara.

Men jag blir nyfiken på hur folk tänker. Hade han i sitt första meddelande skrivit att ”det här låter kanske dumt, men jag har räknat på vad jag vill betala och kommit fram till följande” så hade han fått ett ärligt och artigt svar. Jag är helt okej med att andra gör andra bedömningar och hade jag varit desperat kanske det till och med hade funkat. Vill man handla borde det sällan vara en god idé att först reta säljaren till besinningslöst raseri.

Så tänker jag. Vad är det jag missar?

torsdag 16 juni 2022

Svenska ödehus under konstruktion

Jag förstår trenden med att sydeuropéer köper upp ödehus på den svenska landsbygden. Den holländska familjen i det här inslaget fick tag i två hus i Värmland med en tomt på 40000 m2.

Hur jag än letar hittar jag ingen prislapp. Lite beroende på kvaliteten på medföljande skog tror jag inte att de har betalat många hundratusen. Om motsvarande fastighet ens funnits i Nederländerna hade de fått betala mångmiljonbelopp.

Men detta gör man inte för pengarna. När de är klara har de säkert pytsat in ytterligare ett par miljoner i bygget, och i Säffle kommer de inte ens få tillbaka byggpengarna om de skulle sälja. Då har jag inte ens nämnt den oavlönade arbetstiden. De köpte i slutet av 2020 och först nu har de renoverat ena huset. Det andra har hål i golvet eftersom grävlingarna som bodde i det huset bestämde sig för att tillverka en egen ingång, så gissningsvis har de att göra ett tag där med.

Å andra sidan får de kanske sitt drömboende. Att göra jobbet själv är ett himla slit, men känslan efteråt går inte att värdera i pengar. Bara något så förhållandevis enkelt som att tapetsera och måla går knappt att jämföra med att köpa färdigt eller peka ut material och låta andra fixa.

Jag lägger osunt mycket tid på att följa andras byggprojekt. I sommar har jag egna, men inte i närheten av att bygga en hel bostad från grunden eller (ännu jobbigare) renovera fallfärdiga timmerhus. Får jag den idén hoppas jag att någon stoppar mig. Men det är klart, man skulle ju kanske kunna ... 

onsdag 15 juni 2022

Det stora getingkriget

Jag har aldrig varit förtjust i getingar. Ända sedan jag som barn råkade snubbla in i ett jordgetingbo som gav mig arton stick har vi haft ett ansträngt förhållande. Efter det har jag dock bara fått max ett stick per år, i samband med bärplockning eller när jag trampat på dem på stranden.


Wasp?

Nu är det dock krig på riktigt. I Norge har vi sammetsgetingar, geithams på norska. De kan bli upp till tre centimeter långa, så detta är skräckinjagande individer. Lyckligtvis är inte människa deras huvudnäring, det är bin. Någon fiffig person har räknat ut att bin utgör 84 procent av deras diet. Är de några getingar kan de tugga i sig ett helt bisamhälle genom att hovra utanför kupan och plocka bin i luften, stycka dem och flyga tillbaka till boet med de godaste kroppsdelarna.


Payback time!

Getingarna kan även ta sig in i kupan, men då får de lite för många motståndare på en gång. Jag har sett detta med egna ögon, hur en hel klase bin omringar getingen och kväver den. Det finns grund för uttrycket ”arg som ett bi”.

Men annars hjälper jag gärna till. Jag föder inte upp bin för att de ska bli getingmat, de ska pollinera blommor och – inte minst – förvandla nektar till honung som jag sedan ska förvandla till pengar. Utrustad med håv, flugsmälla och egentillverkade getingfällor tänker jag freda bina till varje pris.

Till våren sätter jag upp holkar i hopp om att getingdrottningarna ska välja att bygga bo i dem. På så vis kan jag utrota hela samhällen. Ni muckar med fel kille!

tisdag 14 juni 2022

Mera matgnäll

Nu duggar det tätt mellan artiklarna om höjda matpriser. Priset på mat kan öka med 12 procent under året, säger SR. Jag fattar att det svider om man redan nu maxat matkontot. För mig märks knappast 12 procent på mat. Den årliga kostnadsökningen i matbutiken motsvarar den ökade kostnaden för 2-3 tankningar av bilen.


Är det möjligen guld?

Men om jag behövde skulle jag lätt kunna pressa matbudgeten med 12 procent. Jag skulle kunna byta ut grönsaker mot rotfrukter, kaffe mot te och matolja mot margarin för att nämna några sparmöjligheter. Gissningsvis har de flesta ännu större möjligheter, genom att sluta köpa hämtmat (eller hemkörd mat, att ens gå till restaurangen själv är väl oldschool) och välja bort helfabrikaten. Ersätt pommes fritesen med godare och nyttigare klyftpotatis du skär själv på några minuter, köp kött på extrapris och lägg i frysen, blanda ihop din egen tacosås osv.

För varje matvara finns minst ett spartips. I inslaget nämns kyckling som något man numera inte köper mitt i veckan utan bara unnar sig till helgen. Laga den från grunden blir den max hälften så dyr som den färdiggrillade. Och kunden som säger sig ”slafsa ihop” makaroner och bruna bönor illustreras med konservburkar. Köp bönorna torkade, så slipper du 60-70 procent av den kostnaden med.

Fast just den kunden gjorde internet en snabb check på:

Har han en lyxbil och nettoinkomst på fyrahundratusen fixar han nog en tolvprocentig mathöjning om han så skulle slafsa ner lite tryffel i bönpastan. Hoppas för övrigt twittrarna skickar en researchräkning till Sveriges Radio. När de nu inte orkade göra jobbet själva, menar jag.

måndag 13 juni 2022

”Du kan alltihop ta med dig dit du går”

Som jag skrev i ett blogginlägg om svensk vård vill jag inte vara den gnällige utlandssvensken som pekar finger åt fel och brister i det gamla hemlandet, men ibland är det svårt att låta bli. Det finns trots allt människor jag bryr mig om som bor kvar i Sverige.

Dagens inlägg handlar om felaktigt utbetalade pensioner. Och inte dåligt fel! När pensionsmyndigheten kontrollerade utländska pensioner hittade man fel i mer än hälften av fallen. Fyra typer av fel nämns:

  1. Familjer får efterlevandepension för personer som sägs ha dött, men som lever i högsta välmåga, inte sällan i Sverige under en annan identitet.
  2. Personer får utländsk pension vid sidan av den svenska, men eftersom ingen berättat det för svenska myndigheter får de för hög pension och eventuellt ett bostadstillägg de aldrig skulle ha fått.
  3. Personen har dött i ett annat land, men det har ingen berättat, så pensionen fortsätter att hämtas ut av släktingar.
  4. Personen bor i USA och har således inte längre någon koppling till Sverige, som ändå glatt betalar ut pension, månad efter månad, år efter år.


"Har du kommit för att ge mig pension?

Vid ett stickprov visade det sig alltså att över hälften (hur mycket över vågar de tydligen inte ens berätta) av de kontrollerade fuskat. Om detta säger chefen för Pensionsmyndighetens kontrollenhet Lisa Nordenhäll: ”Det är en ganska stor andel.” Mm, det är riktigt, majoriteten är ganska många.

Statsminister Andersson sa redan när hon var finansminister att hon ville införa en myndighet ”för kontroll av utbetalningar från välfärdssystemen”. Jag kan tycka att en avdelning kallad kontrollenhet redan borde ha just den funktionen, men inför en ny myndighet om det kan hjälpa. Eller två! Om över hälften fuskar lär varje krona som investeras i kontroller ge flera kronor tillbaka.


Maggan, dags att odla fler sådana här!

Du kan ingenting ta med dig dit du går” sjöng Cornelis i en visa som handlade om att man inte kan få med sig pengar till himlen, men hade han hunnit bli pensionär hade det kanske låtit annorlunda, för i Sverige är tydligen döden rätt flexibel.

Förutom det fusk som beskrivs i artikeln tror jag inte att man ska underskatta signalvärdet. För några decennier sedan minns jag det som skamligt att skattefuska. Hantverkare betalades svart även då, men man talade tyst om det, även vänner emellan. På nittiotalet hade jag en kompis som i flera månader jobbade svart på heltid samtidigt som han tog emot a-kassa. Det var lite stötande för mig och andra som försökte göra rätt för sig.

Idag skulle jag skämmas om jag betalade svensk skatt enligt konstens alla regler, betalade vitt när jag kunde betala svart och vägrade ta emot ersättning jag inte skulle ha rätt till. Jag vet svenskar som aldrig skulle drömma om att skattefuska och jag respekterar deras syn, men vore jag dem skulle jag tala tyst om det 2022.

söndag 12 juni 2022

Sparo goes modeblogg

Så fort något händer i Pernilla Wahlgrens liv måste det tydligen rapporteras på alla möjliga sätt och trots att jag inte precis tillhör målgruppen når informationen ibland även mig. Denna gång har Pernilla Wahlgren ”köpt” en väska.

Citattecknen kommer sig såklart av att med den produktplaceringen till Wahlgrens 733000 följare, Svensk Damtidnings läsare och nu också till oss är det troligare att Chanel betalat henne pengar än tvärtom. Men priset stämmer, den kostar verkligen runt 65000 kr. Även om Wahlgren knappast betalat får man väl anta att andra kunder gör det. Betalar. 65000 kr. För den väskan!

Jag är ingen väskkännare, använder själv mest tygkassar, men hur någon kan betala tusenlappar för den väskan, med bokstäver i olika färger, en jättelogga och en axelrem som hämtad från krimskramsstånden på Drottninggatan i Stockholm, är en gåta för mig. Än värre att de betalar 65 tusenlappar.

Det är exempelvis mer än jag någonsin betalat för en bil. Lever jag sparsamt skulle jag kunna finansiera ett helt år av mitt liv för den pengen. Andra får en damväska som ser ut att vara designad av barnen på Förskolan Blåklinten. Jag kan faktiskt inte tänka mig någon annan anledning att gå runt med den väskan än för att visa andra att man har råd att göra det. I min värld: ”Titta på mig, jag är idiot, men en rik sådan!

Jag strävar alltid efter att vidga mina vyer, så jag vore uppriktigt tacksam om någon skulle kunna förklara vad det är jag missat här. För visst är väl väskan skitful? Och nog får man väl åtminstone 25 stycken snyggare väskor till priset av denna? Inte med en Chanel-logotyp som syns på 200 meters håll, men ska jag agera reklampelare vill jag ha betalt, inte betala.

lördag 11 juni 2022

Vad tusan betyder ”skuldfälla”?

Svenskarnas konsumtionslån har ökat med 80 procent på tio år och uppgår nu till 281 miljarder! Det är ju faktiskt väldigt mycket pengar per person, och då får man väl ändå utgå ifrån att många ligger betydligt högre eftersom andra inte bidrar med en enda krona. Själv har jag aldrig köpt grejer på avbetalning, ens när det varit gratis att dela upp betalningen.

Å andra sidan. Enligt SCB är alla lån utan säkerhet att betrakta som konsumtionslån, vilket inkluderar de flesta billån som ju var och varannan människa tycks ha idag och som garanterat skjutit i höjden under 2010-talet. Inte för att det är mer okej för det, men det är lätt att få uppfattningen att konsumtionslån mest är sms-lån tagna på krogen eller en massa dynga man köper på kredit genom ett upplägg i butiken.

Det som stör mig med den här typen av reportage är att man alltid lägger hela ansvaret på långivarna. Låntagarna har utsatts för en illvillig ”skuldfälla” och mår fruktansvärt dåligt över sin situation. Det kan jag gott tro, men ärligt talat består väl ”fällan” bara av att företag kommer med dåliga erbjudanden? Det sker hela tiden, mycket av det som säljs är ren skit, men det betyder inte att man måste köpa det.

Gör man ändå det får man ta konsekvenserna genom att betala sina skulder. Reportern i inslaget pratar om kommunens budget- och skuldrådgivare. Många av dessa har flera månaders väntetid innan du ens får komma så långt. Ansökan om skuldsanering tar ytterligare ett par månader. Får man inte det, vilket allt färre får, har man tappat uppemot ett halvår.

Klokast är nog att inte sätta sig i den där ”skuldfällan” överhuvudtaget. Köp inget du inte har pengar till. Det tipset ger jag helt gratis och utan väntetid.

fredag 10 juni 2022

Bli inte sur på den du vill bli

Läser en intressant artikel om företag där cheferna under pandemitiden fått smak för hemarbete, så när de anställda blev tillsagda att komma tillbaka till kontoret upptäckte de att cheferna inte själva gör det. Fast nu när de inte längre har något virus att skylla på får de istället säga att de ska på kundbesök eller träffa nya leverantörer.


Möte med ett par yngre intressenter med intressanta tillgångar.

Egentligen fullt logiskt. De märkte att de gillade att hinna träffa sina familjer och kunna lägga upp sin arbetsdag mer som de behagar än de kunde när de satt på kontoret. Då är kanske de underställdas reaktioner märkligare. De hade inga problem att pendla till ”ett litet, mörkt rum” som de delar ihop med andra så länge cheferna tvingades göra detsamma. Under något år fick de testa att slippa jobbresorna och nu när de måste tillbaka är inte problemet att de måste tillbaka, utan istället att cheferna inte måste det. Så länge alla sitter i skiten går det liksom an.

Är det lite samma fenomen som att de tjocka soffpotatisarna trivs med sina liv ända tills en av dem går ner 30 kilo, blir ultralöpare och tränar för Vasaloppet? ”Vad ska det vara bra för, att flänga runt på det där viset...?

Kanske borde den missnöjda PR-anställda i artikeln istället känna tacksamhet gentemot sina chefer som visat att allt är möjligt. Det är inget självändamål att åka buss till och från ett kontor man inte trivs på och vill man inte göra det finns alla möjligheter att slippa. Genom att starta eget och/eller själv bli en sån där chef som kan välja själv. Eller genom att spara ihop de pengar som krävs för att inte längre vara beroende av en stor och stabil månadslön.

torsdag 9 juni 2022

Toa är överkurs

När jag kritiserat politikers löner och förmåner i bloggen har jag ofta fått mothugg. De flesta tycker såklart som jag för det svenska politikerföraktet tycks grundmurat, men någon försvarare smyger sig alltid in och menar att politiker jobbar mycket och därför förtjänar hög lön utan prestationskrav eller närvaroplikt, samt fria resor, gräddfil förbi vårdköerna, vidlyftig representation osv.

Men jag vill gärna höra någon försöka försvara riksdagsmannen och skatteutskottets ordförande Jörgen Hellman (s), som avslöjats med att vara skriven i en ”bostad” utan avlopp, helt uppenbart bara för att få hyran i ”övernattningsbostaden” betald och ett saftigt traktamente på det.


Det här är Jörgen. Var inte som han.

För nej, Jörgen, vi tror inte att du (som dessutom är ordförande för Vänersborgsbostäder) bor 20-30 procent av tiden i en stuga där du varken diskar eller genererar några sopor, att du lånar toan i grannens lada som du inte kan beskriva närmare än att ”det finns en toalett där inne” och där ingen någonsin sett dig. Det trodde uppenbarligen inte Jörgen heller att vi skulle göra eftersom han valde att byta folkbokföringsadress direkt efter intervjun.

För mig är hans skuld tämligen övertygande och nu har han avgått. Återstår att se om det får några andra efterverkningar. Blir han åtalad? Kommer han tvingas att betala tillbaka de 700000 kr han fått i ersättning för att ha bott i ett hus där han uppenbart inte har bott?


Jodå, men man går in från andra sidan!

Jag är rätt säker på att det blir nej på samtliga dessa frågor. Hade den skyldige varit du eller jag hade vi jagats till världens ände, men istället för att betala tillbaka pengarna kommer Jörgen Hellman få ännu mer bidrag för att han blivit av med sitt riksdagsuppdrag. Inte ens oppositionen kommer att kräva något eller göra sig lustiga över det inträffade ifrån talarstolen. Helt enkelt eftersom liknande historier går att hitta om deras företrädare, om de inte redan finns. Föraktet odlas och frodas – av politiker, för politiker.

onsdag 8 juni 2022

Hur skulle orsak kunna ha verkan?!

Att följa skolpersonal på Twitter är ganska intressant. Jag gillar att få en inblick i hjärnor som tänker annorlunda än min och här hittar man väldigt mycket av den varan.

I ursprungstråden framkommer att barnen i familjen sover två och två på varje madrass för att få plats, och alla som antyder att problemet har med föräldrarnas beslut att göra får svar av typen ”Hur ska de kunna ta ansvar för trångboddheten i landet?” och ”Socialen kan inte trolla fram större lägenheter”.

De som menar att föräldrar själva har ett ansvar att inte skaffa fler än sju barn när de bor i en tvåa får höra att de är empatilösa och inte förstår komplexiteten. Nej, så vad är problemet då, att människor inte ska behöva förstå att deras handlingar får konsekvenser och att det är lugnt att låta barn dela säng i ett syrefattigt rum så länge vi inte pratar om det i negativa ordalag?

För mig blir det tydligt att detta är välfärdssamhällets baksida. Jag kan inte tänka mig att föräldrarna jobbar, hur tusan skulle de hinna med det? Förresten hade de knappast bott i en tvåa om de hade haft ekonomi att försörja sig. Precis som rektorn själv konstaterar är deras enda hopp att socialen hjälper dem med en större bostad.

Jag kan inte säga att barnen behöver omhändertas (och en orosanmälan säger ju bara att det kan finnas skäl att se över deras nuvarande situation), men något är fel när ett par startar en regelrätt barnfabrik utan egna inkomster. Försörjningsstöd är till för att ge människor som halkat snett pengar att överleva, inte ett system för att långvarigt betala för människors extremdyra hobbies vare sig det är segelflygning eller barnavel.

tisdag 7 juni 2022

Den är död!

2007 skulle en kompis emigrera och frågade om jag ville ha hans kaffebryggare. Inte ny, men helt felfri. Klart jag ville!

När jag själv lämnade Sverige följde bryggaren med. Till och med under husletarresan eftersom jag hade 220-converter i husvagnen, men jag insåg snabbt att det var enklare att köra snabbkaffe med vatten från gasspisen eftersom det var jobbigt nog att ladda bilbatterier för att räcka till dator, mobil och lampor. Men bryggaren var med och när huset köptes var den det allra första som flyttades in.

I vintras gjorde jag ett blogginlägg om lödning av plast då en spricka i filterhållaren lagades. Någon månad senare började bryggaren läcka vatten. Jag ställde då en gammal metallbricka under bryggaren för att slippa torka efter varje användning. Fast det bar sig inte bättre än att brickan lämnade rostfläckar på underlaget så då satte jag en plastskärbräda under den.

Som ny igen, men kanske var det ändå vattnet som blev början till slutet. Nu har den nämligen utvecklat ett elfel som skulle kunna bero på kortslutning. Jag har automatsäkringar i huset, men noterade att proppen gick då och då. Jag misstänkte först mikrougnen och sedan kylen, men nu står det klart att det är kaffebryggaren som är boven. Det har nämligen gått så långt att säkringen skjuter så fort jag pluggar in bryggaren, den behöver inte ens sättas på.

Vi har haft många fina raster ihop, jag och bryggaren. Den har varit en central figur när jag bjudit på fest, den har hållit mig vaken när jag behövt det och hjälpt mig upp de morgnar när jag inte riktigt orkat, men nu gick det inte längre. Tack för allt!


Begravningen sker vid Elkjøpsbutikens hörna för elsopor där de sörjande kommer att sjunga Härlig är jorden och Bryggare kan ingen vara. Smörgåstårta kommer att serveras, men inget kaffe.

måndag 6 juni 2022

”Swedengate”

Äntligen har media konstaterat vad som är typiskt svenskt. Det är varken Små grodorna, som Sahlin hävdade, eller Reinfeldts teori om barbariet. Svenskt är tydligen att inte bjuda på mat.

Jag minns inte att det här var en större grej när jag var barn, att kompisar fick vänta på rummet medan man åt middag. De flesta jag umgicks med bodde inom några kvarter, så när den ene skulle äta gick den andra i regel hem och gjorde detsamma. Stannade man kvar fick man dataspelet eller stereon för sig själv medan kompisen åt och det funkade också.

I SVT:s reportage hävdas att det här har ändrat sig. Hur det funkar i barnfamiljer har jag dålig insyn i, men bland vuxna tycker jag inte att det blivit vanligare att bjuda gäster på mat lite improviserat. Det gör mig inget. Jag är vegetarian och allergiker och vill inte behöva utsätta andra för min mathållning, vare sig de bjuds eller bjuder. Värre är att jag noterat att standardbjudningen under hela mitt liv – kaffe – inte längre är given.

Gissningsvis för att färre människor dricker kaffe, särskilt yngre. Då skulle man kunna bjuda på te istället, men för mig känns det som att traditionen att erbjuda varm dryck till besökare är på väg att gå förlorad. Själv är jag ”Team Sheldon Cooper” här.

Och inte bara när någon är upprörd. Jag bjuder alla från vänner till sotare på kaffe (eller te om så önskas). Jag vet inte om det är en Sverige/Norge- eller stad/landsbygd-skillnad, men till min glädje gör alla det här. Häromdagen samlades några biodlare hos en yngre värd som inte ens drack kaffe själv (den trenden går tydligen över landsgränser), men kaffe bjöds och accepterades.

Mina närmaste grannar är i ”sju sorters kakor”-åldern och dukar allt som oftast upp med kakor, muffins, bullar, frukt, våfflor och glass. Då slår det nästan över och blir ett problem åt det hållet, jag börjar kanske glida in i ”jag vill inte vara till besvär”-åldern. Jag sitter gärna med vid bordet om värdarna ska äta, men behöver varken middag eller tårta för att fira min ankomst. Men kaffe är trevligt.

Vad säger ni, är ni ”snåla svenskar” eller härligt kontinentala människor som tänder upp grillen när det ringer på dörren?

söndag 5 juni 2022

Stjälpa naturen på traven

Att låta naturen ha sin gång kan vara charmigt, rostiga trädgårdsdekorationer är finare än nya. Men ibland har man inte tid att vänta och då gäller det att hitta kreativa lösningar.

Ta grusvägar t ex. Har man något smaksinne vill man ha en mittsträng av gräs och mossa i dessa. Det kommer förr eller senare, men är det en nygjord vägen blir det ganska långt senare. Det finns massor av tips om hur man får bort gräs från grusvägar, men åt andra hållet är det värre. Man kan prova att sätta en sträng av jord och gräsfrön i mitten av vägen, men nyligen såg jag i en video att man kan odla mossa genom att blanda lika delar kärnmjölk och mossa i en mixer (den funkar kanske inte till smoothies efter det) som man sedan smetar ut på vägen. Den metoden är jag mer tveksam till.

Ett annat naturligt förfall som går för långsamt är åldrande av trä. Grånat trä är snyggt där det passar, men det kan bokstavligen ta hundra år och har man inte koll på sina framtida barnbarnsbarns smak får det gärna gå fortare. Bets eller lasyr kan funka.

Annars vill jag slå ett slag för järnvitriol. Det använde jag på mitt vardagsrumsbord, men på en sådan yta vill man gärna ha en lackad, blank yta, vilket går lite åt motsatt håll. Jag la inte på så tjock lack att man kan slabba hur mycket som helst, men det blir i alla fall inte ringar efter varje glas.

Ännu ett område där naturen jobbar för långsamt är i spridande av maskrosor. Ni som hängt här ett tag vet att maskrosor är utmärkt mat. Inte bara för människor utan också för bin. Det är en tidig källa till både pollen och nektar och eftersom bin med fördel konsumerar en växt i taget är det bra om det finns många maskrosor på nära avstånd från kuporna så att de slipper flyga i onödan.

Jag har som synes en del maskrosor på tomten, men skulle gärna ha mer. Undrar om man kan plocka maskrosor i naturen, ta hem dem och sprida fröna här hemma. Jag vågar inte fråga en botaniker eller i en blombutik för de kommer ju tycka att jag är dum i huvudet. Och det är jag inte, i mina bästa stunder är jag nästan helt normal.

lördag 4 juni 2022

Djurplågeri, bra business!

Kanske är det i egenskap av relativt nybliven djurägare (två katter och runt hundratusen bin) som jag reagerar när jag läser om hundar som bokstavligt talat törstar och svälter ihjäl. Eller också är det bara för att jag är människa, vilket uppenbarligen inte hundsmugglarna är.

Man brukar ju säga att riktigt ruttna brottslingar borde åka in på vatten och bröd, men trycker man in tio golden retrievers i bagageluckan på en bil i hopp om att de ska överleva en lång transport tycker jag att man kan få välja vatten eller bröd i en jordkällare under de närmaste decennierna.


Välkommen hem!

Men så blir det såklart inte. Fr o m i sommar ska man kunna få fyra års fängelse för grovt djurplågeri, tidigare var det två år. Det är lägre än maxstraffet för exempelvis grovt bedrägeri, grov stöld eller ett rån av normalgraden.

Tullen konstaterar att ”den organiserade brottsligheten” (till skillnad från den oorganiserade?) glidit över från narkotikasmuggling till djursmuggling där straffen är ett skämt.

Om man mot alla odds skulle åka fast. Jag har inte åkt till Sydeuropa på ett tag, men jag har det senaste året passerat åtminstone fyra gränsövergångar mellan Sverige och Norge vid ett flertal tillfällen och hittills inte sett personal på den svenska sidan en enda gång. Om det stämmer, som de säger i reportaget, att man kan köpa en hund för hundra euro i Polen, och sedan smuggla den till Sverige och sälja den för 30000 kr måste det vara bra business. 523 stoppade hundar på ett år. Hur många har tullen missat, 5230? Eller 52300? Med en vinst på 29000 kr/st.

Om inte tullen tänkt börja jobba tror jag mer på att rikta kraften mot köparna. Hur många av de som köper en illegal smuggelhund anar inte att det är vad det handlar om? ”Men säljaren verkade så trovärdig, så kanske har just den här hunden ändå haft det bra, och nu är hon ju ändå här, och så är det ju så lång väntetid på kenneln ...” Sätt köparen i fängelse också, så kanske marknaden minskar.


Mm, det kan han gott ha!

Jag kan inte börja sälja bin utan att först bli certifierad biodlare. Helt okej, tycker jag, men det handlar ju ändå om insekter! En hund kan man köpa på Blocket av någon med kontantkort som du inte ens vet namnet på. Världen är en mycket märklig plats.