Den vanliga visan

Till er som tycker att jag gnäller ofta och mycket på politiker som skor sig på medborgarnas bekostnad kan jag berätta att jag tiger nio av tio gånger för att inte låta som en mp3-fil som hakat upp sig.

Men ibland går det inte, som när jag läser om Trelleborgsmoderaten Ann Kajson Carlqvist (vad är det förresten för urbota fånigt, påhittat namn?!) som på två år får sin lön höjd från 71500 till 125000 kr i månaden. Själv låter hon meddela att hon ”varit felavlönad” eftersom hon har ett så stort ansvar.

Så låt oss titta på det. Vari består detta ansvar som ”vanligt folk” inte har på sina jobb och därför tjänar en fjärdedel upp till hälften av fru Kajsons lön? Tjänstemannaansvaret är avskaffat, så hon riskerar överhuvudtaget inte att straffas personligt för misstag hon gör på jobbet. Sålunda kunde t ex Maud Olofsson klanta bort tiotals miljarder i Nuon-affären utan att behöva ta något ansvar. Hon kom inte ens till Konstitutionsutskottet för att förklara sig, för då hade hon ju avgått.

Men statsrådspensionen tog hon tacksamt emot, så helt hade hon inte klippt banden. Och det är min nästa invändning mot ansvarsargumentet. Politiker brukar anföra att de är extra utsatta eftersom de kan bli av med jobbet hur bra de än jobbat, om väljarna vill. Och? Vem kan inte bli av med jobbet på kort varsel? De flesta av oss har inte jobbet säkrat i fyraårsperioder och den dag vi får sparken finns inte ett avgångsvederlag som tickar år ut och år in. Själv är jag företagare. Den dag ingen vill anlita mina tjänster är jag arbetslös utan uppsägningstid.

När Mona Sahlin använde skattebetalarnas pengar för att handla privat (choklad, hyrbilar mm) blev hon till slut tvungen att avgå (givetvis med ett avgångsvederlag långt högre än vad de allra flesta får för att jobba heltid, och allt hon behövde göra för pengarna var att inte jobba). I ett privat företag hade hon inte bara blivit återbetalningsskyldig utan självklart också polisanmäld.

Värst av allt är att de har mage att klaga för att deras girighet och skamlöshet får reaktioner. Rättfärdigad kritik som de föraktfullt förminskar till ”hat och hot”. Som Kajson Carlqvist nu, men hon har många gråtersko-kollegor av bägge kön i alla partier. Jag uppmanar absolut inte till våld, men jag är förvånad över att en del politiker bara utsätts för drev och elaka kommentarer på nätet. Det är något sjukt med att de fortfarande kan gå till sin lokala matbutik, visa sig på stadens torg eller barnens skolavslutning. Att de vågar bo kvar i landet och inte drabbas av högafflar, tjära och fjädrar.