Matbröd i långpanna

Dags för matbröd igen! Man kan aldrig få för många matbrödsrecept. Idag ett bröd jag skamlöst stulit från Köket.se, men modifierat lite.

Att baka bröd i långpanna är ett effektivt sätt att utnyttja ugnen samtidigt som man slipper knåda och forma så mycket. Till dagens långpannebröd krävs:

havregryn, 1,5 dl
vatten, 3 dl
mjölk, 3 dl
jäst, 25 gram
salt, 2 tsk
honung, 0,5 dl
ägg, 1 st
vetemjöl, 8 dl
rågsikt, 4 dl

Mät upp havregrynen i en bunke och slå över hett vatten.

Låt det stå och svälla några minuter till en blöt gröt och slå sedan på mjölken. Kontrollera att degvätskan ligger runt kroppstemperatur, inte mer! Smula ner jästen och rör ut den. Sedan är det bara i med allt annat.

Allt blir bättre med honung.

Bearbeta degen maskinellt (om du inte gillar att kladda ner dig, då funkar händerna också). När allt är klart täcker du över degen med en bakduk och låter den jäsa en timme.

Världens nionde underverk efter de vanliga sju och ränta-på-ränta – jäsningseffekten:

Smörj en långpanna med smör eller olja.

Mjöla bakbordet noggrant. Degen är ganska lös, så annars riskerar den att fastna.

Knåda ut den till en kaka du lägger i pannan. Fördela den jämnt. Skär degen i rutor du tycker är lagom stora, ända ner i botten. Själv valde jag 4x4. Perforera rutorna med en gaffel, strö över lite mjöl, täck med bakduken och vänta en timme till.

När timmen är över ska ugnen stå på 225 grader. In med plåten och vänta tills brödet är färdiggräddat, runt en kvart. Klart!

Riktigt gott om jag får säga det själv. Jag var rädd att det skulle bli i sötaste laget eftersom jag har svårt för sött matbröd, men det blev det inte, så jag kör på med samma recept. Däremot kör jag dubbel sats nästa gång eftersom jag har varmluftsugn och kan köra två plåtar samtidigt. Jag fryser ändå in det mesta och tycker sällan att bröd förlorar på det.

Obeskrivligt trist

Journalisten Steffo Törnquist har egentligen aldrig drabbat mig. När jag var ung var han sportjournalist och jag tittade aldrig på sport. Sedan hamnade han på TV4 och jag tittar aldrig på TV4. De få gånger jag sett honom har jag uppfattat honom som en dryg idiot, men nu tycker jag mest synd om honom.

Det efter ett skrytreportage i Expressen, som ständigt kommer tillbaka till lyx och pengar, något han verkar helt besatt av även om han säger motsatsen.

”Med ett intresse för konst, cigarrer, klassiska bilar, golf och jakt, är det inte jättesvårt att se Steffo som herrgårdspatron.”

Och så mitt personliga favoritcitat från Mallgrode-Steffo: ”Det handlar ju om kvalitet och proveniens.”

Wall-Enberg hade blivit grön av avund över Steffos sinnesnärvaro att få in ordet ”proveniens” där. Så kommer de in på Steffos rikedom och han gör vad han kan för att säga att han är rik utan att säga att han är rik:

”Ja, men är jag ens rik? Välbeställd kanske? svarar Steffo, lite motvalls.

– Men jag får alltid frågan om pengar. Senast var det väl (podden) 'Värvet'. Jag visste inte om det är 50 eller 100 miljoner jag har. Och jag vet inte det.”

Ja, ni läste rätt. Steffo frågade precis om en förmögenhet på mellan 50 och 100 miljoner verkligen är att betrakta som rikt. Undrar förresten om det var ett uttryckligt krav från hr Töntkvist att journalisten skulle skriva något om att han umgås med kungen.

Jag lider med Steffo Törnquist av två skäl. Dels för att han verkar vara världens mest osäkra människa. Tog man ifrån honom pengarna skulle han inte ha någonting. Men också för att han inte vet hur mycket pengar han har. Han skyller på att han inte vet vad hans samlingar av klockor och pennor är värda. Det är jag helt övertygad om att han gör, men han vet nog inte hur mycket pengar han har på banken och i aktier. För han badar redan i pengar och intäkten täcker både cigarrerna och hans larviga tweedjackor.

Det lär inte hända mig, men jag kan nästan inte tänka mig ett värre öde än att ha så mycket pengar att man inte behöver bry sig. På det viset tappar ju pengarna sitt värde. Mer än som statusmarkör då och det får en ju – uppenbarligen – bara att framstå som en osäker skithög.

Nu fick kommunen en brand att släcka

I fjorton år har Skinnskattebergs brandmän klagat på sin arbetsmiljö och lika länge har man planerat att bygga en ny brandstation. Det är bara det att exakt ingenting hänt, det har bara snackats. Nu har alla brandmännen sagt upp sig och någonting säger mig att det kommer att skynda på processen.

Själv hotade jag med uppsägning från flera av mina fasta anställningar och det var oerhört effektivt. Ofta ville jag ha högre lön, men det funkade även för att få intressantare arbetsuppgifter eller bättre arbetsvillkor. Som arbetstagare finns det inget effektivare övertalningsmedel än att hota med att säga upp sig. Jag är förvånad över att det inte görs oftare, alla kan väl inte ha glömt Hanna från Arlöv?

Kanske bygger det på att man är hyfsat populär och bra på sitt jobb, annars blir det ju rena vinstlotten för arbetsgivaren, men när tjugo deltidsbrandmän av tjugo möjliga kliver av får det garanterat effekt. Kanske är det lite dumt att det blir ett val i höst med möjlig ny majoritet som följd, men jag tror ändå att det kommer att finnas en tydlig tidplan innan brandmännen försvinner i december.

Det finns en förutsättning till som måste vara uppfylld – man ska ha möjlighet att sluta. I brandmännens fall tror jag inte att det är något problem. Samtliga jobbar deltid och får betalt för att vara standby på jour, men vid sidan av det har de ordinarie jobb. Några av dem skulle kanske lida ekonomiskt av att sluta, men det är också möjligt att de skulle kunna lägga in fler timmar på sina ”riktiga” jobb.

Bor man på en liten ort med få jobb, sitter fast med barn på skolan och en respektive som jobbar på samma plats bör man ge sig själv chansen genom att skaffa god ekonomi. Det betyder inte att man måste gå runt och skryta. Är du hyfsat ekonomiskt oberoende och därmed inte särskilt beroende av jobbet kommer kollegor och chefer att ana det. Jag tycker att det är en lite bortglömd aspekt av god ekonomi och ”fuckoff-kapital”, att pengarna inte ens behöver användas för att göra nytta.

Vi väljer att slösa

Nu trycks 700 miljoner valsedlar inför höstens val. Det är ungefär hundra valsedlar per röstberättigad invånare och då är det ändå en femtedel som inte röstar förutom de som röstar blankt och därför inte behöver partiernas valsedlar.

Tryckningen kostar valmyndigheten 28 Mkr, men små och nystartade partier får betala tryckningen av sina egna valsedlar. Dessutom måste de, till skillnad från de etablerade partierna, själva distribuera och lägga ut valsedlar i de runt sextusen vallokalerna.

Att Sverige fortfarande envisas med partiseparata valsedlar trots det gigantiska slöseriet av såväl pengar som miljö (undrar t ex hur många mil som körs runt med valsedlar) kan jag inte tolka på något annat sätt än att etablerade partier gillar systemet med en ekonomiskt tuff tröskel för nya partier. Jag hittar bara ett enda försök, när två Sverigedemokrater för tolv år sedan motionerade om gemensam valsedel. Motionen avslogs.

När får vi ärliga politiker?

Hade man gjort som exempelvis Danmark och haft en enda valsedel skulle ju nya partier slippa trycka valsedlar för hundratusentals kronor. Ännu viktigare, det skulle göra att alla väljare kände till deras existens. Hittills har 127 partier anmält att de ställer upp i höstens riksdagsval. Hur många känner du till? Jag fick ihop runt tjugo som jag åtminstone hade hört talas om.

Kanske hade en gemensam valsedel inte förändrat valresultatet, men eftersom jag inte ser några nackdelar överhuvudtaget borde alla partier som inte uttryckligen säger sig strunta i såväl pengar som miljö jobba för att det blir verklighet.

Playing with FIRE

Nu är det visserligen helgdag där jag bor, men här kommer ett blogginlägg värdigt en måndag. Dessutom den 25:e, den traditionella lönedagen.

När det snackats FIRE, Financial Independence, Retire Early, har jag ofta sagt att jag inte är säker på om jag vill ha den andra halvan. Jag har velat bli ekonomiskt oberoende och ha möjligheten att gå i tidig pension, men vill jag verkligen sluta jobba?

Det är jag fortfarande inte säker på, men det kan man kanske aldrig veta utan att prova. Nu har jag hur som helst lagt ner mitt företag och eftersom jag inte heller är anställd eller uppbär någon form av bidrag  utan har för avsikt att leva på avkastningen av mitt sparade kapital är jag per definition FIRE.

Att jag valde att dra i spaken just nu har många skäl. AI har inte ökat arbetstillfällena för skribenter och jag hade väl på känn att det inte var det smartaste karriärdraget att som svenskspråkig skribent lämna Sverige. Jag har sedan flytten haft norska, och faktiskt även en tysk, uppdragsgivare, men Sverige har varit min huvudsakliga marknad.

Och så har jag inte tyckt att det här med jobb varit så kul på slutet, annat har känts viktigare. En frilansande kompis sa för många år sedan att ska man välja bort anställningstryggheten och en säker inkomst ska man jobba med sånt som är roligt. Jag håller med och agerar nu därefter.

När jag berättat det här för vänner och bekanta har de frågat vad jag ska göra nu, och jag har blixtsnabbt och bergfast svarat: Ingen aning! Med bra hälsa har jag 40-50 år kvar och det är inte min avsikt att fylla mina dagar med att mata svanar och gå skogspromenader. Inte heller har jag tänkt skala upp biodlingen från hobby till näring. Men på något vis ska jag nog få dagarna att gå, annars får jag helt enkelt jobba med det.

Om man inte vill dö vid 40 då?

Jag har tidigare skrivit om att jag tror arbetsgivare gör fel när de inte anställer äldre, men nu verkar gränsen för ”äldre” gå redan vid 40 då det tydligen är svårare att ens få komma på anställningsintervju.

”Tjena! Eva... 26 jordsnurr.”

Att man inte vill anställa 65-åringar kan jag någonstans förstå, men ratar man fyrtioåringar kan det knappast bero på att de snart går i pension och kommer att vara mycket sjukskrivna fram till dess. Snarare tvärtom. Man är förhoppningsvis färdig med småbarnsåren, vet vad man vill och stannar troligen längre på arbetsplatsen än en 20-åring hade gjort.

Jag tänker att det kanske är det som är ”problemet”. Själv var jag en stöddig jävel redan som ung och ställde krav och härjade, men vill man ha fogliga anställda som man kan köra med är det kanske ändå bäst att fylla sitt företag med ungdomar.

Sveriges framtid.

Politikerna höjer pensionsåldern eftersom ökad livslängd annars kräver mer pengar i systemet. Men vad hjälper det om ingen anställer? Visst kan man sätta ”gamlingar” över 40 i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, hittepåjobb på ren svenska, men det ger ju inga skatteintäkter. Tvärtom kostar det ännu mer!

Så hur ska detta lösas? Det går knappast att tvinga arbetsgivare att börja anställa erfarna arbetssökande om de helst vill ha unga som visserligen saknar erfarenhet av jobbet, men i gengäld också saknar skinn på näsan och erfarenhet av förhandling.

Ett första steg skulle kunna vara att sluta subventionera arbetsgivaravgiften för unga. Jag förstår inte vad vi överhuvudtaget ska med den till, men vill man att folk ska arbeta längre samtidigt som företagen bara vill anställa yngre ser jag inte vitsen med att gynna det beteendet ännu mer. Har jag fel eller är det som vanligt?

Giftig budget

Jag är själv ingen stor anhängare av budget för egen del. En budgets främsta uppgift är ju att inte kostnader ska dra iväg, men eftersom jag nästan bara köper sånt jag behöver har jag sällan behovet. Men om man budgeterar bör man försöka hålla budgeten, annars är det ju verkligen ingen idé. Detta leder till ett tips från Hanna, om Frida & Asiqur som hade budgeterat hundrafemtiotusen för sitt bröllop.

”Jag tänkte att 150 000 kommer vi nog inte passera, men det gjorde vi och sen blev det ingen ny gräns, säger Asiqur Rahman.”

Även om de bestämde sig för att vara gränslösa när budgeten spruckit har de ändå kommit fram till en ny siffra. Eller åtminstone en ny lägstanivå:

”För Frida och Asiqur landar notan på minst 300 000 kronor.”

Eller som Asiqur säger om den sprängda budgeten: ”Det gick vi över lite.” Själv skulle jag säga att en slutsumma på mer än dubbelt av det man bestämt inte är att ”gå över lite”. Tycker de att det är värt det ska inte jag kritisera, men den där budgetsiffran känns som att de tagit fram med en slumpgenerator. Bara brudens ring kostade 75000 kr, halva den ursprungliga budgeten.

Kostnaden för en fest beror självklart på hur många gäster man tänker bjuda, om man kör fri bar osv, men jag hade inte lagt sjuttiofem loppor på en ring! Inte heller hade jag bokat en stråkkvartett. Frågan är om bröllopet blir mer minnesvärt ju mer det kostar. Jag tvivlar, helt enkelt för att det sambandet saknats i mitt eget liv (även om jag inte kan jämföra just bröllop eftersom jag aldrig gift mig).

”Vi hade säkert kunnat hitta mycket billigare om vi hade suttit jättelänge och letat. Men man blir ju stressad att boka också för att man vet att det bokas upp fort. Så man hittade den perfekta fotografen och då tog man den, och lika med lokalen, säger Frida Lindström.”

En tumregel för att bedöma klokskap brukar vara att när personer börjar prata om sina beslut i tredje person tvivlar de själva på att de valt rätt. Det där med ”då tog man den” känns igen från Lyxfällan där ”man” plötsligt både shoppade loss och tog lån. Ett annat tredjeperson-citat i artikeln är ”Man gifter sig bara en gång”. Inte heller det är hugget i sten, men att starta äktenskapet med dålig ekonomi lär åtminstone inte öka chansen för att det ska hålla livet ut.

Men nu ska inte jag måla fan på väggen. De kanske har kanonekonomi och att det just är det perfekta bröllopet som kommer att få dem att hålla ihop i nöd och lust, men jag hade velat att Frida utvecklat sitt uttalande om att ”det kommer att vara värt det i slutändan”. Hur vet hon det? Och var går gränsen för när det inte längre kommer att vara värt det? Tydligen inte vid den första budgeten eller ens det dubbla beloppet. Så när?

Allt färre vill se skiten

Jag brukar inte diskutera Melodifestivalen, men nu gör jag ett undantag trots att jag själv inte sett programmet sedan början av 1990-talet. Efter det har jag nog bara hört en handfull svenska vinnarbidrag, men 2007 delade jag scen med Claes-Göran Hederström, om någon till äventyrs minns honom. På scen dömde jag ut texten till hans vinnarlåt och bakom scenen diskuterade vi katter och myrors lokalsinne.

Men nu kom vi från ämnet, det här är en ekonomiblogg och nu tänkte jag snacka tittarsiffror. För tio år sedan, 2016, sågs finalen av 3,7 miljoner i Sverige. För fem år sedan var siffran tre miljoner blankt och i år sågs programmet av 1,9 miljoner svenskar.

Många människor, men det betyder att fyra av fem inte såg det, trots massiv reklam, och inte ens när programmet var som populärast var det mer än en tredjedel som brydde sig. Ändå anges tävlingen som en stor anledning till att Sverige behöver statligt finansierad tv. Varför det?

Eurovision Song Contest kostar de svenska tv-tittarna ”några tiotals miljoner” varje år, och över hundra miljoner de gånger Sverige vinner och tvingas arrangera skiten. Det är långt ifrån det största skatteslöseriet i historien, men vad drar man för slutsatser av att allt färre tittar? Bara i år gick tittarsiffran för finalen ner med över en fjärdedel. Betyder det att man drar ner nästa års budget med en fjärdedel? Knappast. Annars hade det väl varit oerhört lämpligt, särskilt nu när SVT har ett sparkrav på 355 Mkr, att ta pengarna från produktioner tittarna uppenbarligen inte vill ha.

Sedan kan jag inte låta bli att undra vad det är som kostar. Sändningsrättigheterna går på någon miljon. Sveriges musikaliska bidrag framfördes av en sångerska och några dansare. Att skicka dem till Österrike ihop med ett team på 3-4 personer kan inte gå på många kronor, och så en kommentator på det. Jag tänker inte göra deras jobb (själv hade hellre producerat och tittat på svartvit dubbad dockfilm), men här finns definitivt pengar att spara.

Skatteparadiset Sverige

Jag har spekulerat om en ny förmögenhetsskatt ända sedan jag startade den här bloggen. Själv hade jag inte tid att vänta utan flyttade mig till förmögenhetsskatten i Norge (nej, det var inte huvudsyftet), men nu kommer det allt tätare tecken på att Sverige tänker följa efter. Detta gick nyligen att läsa i Svenska Dagbladet.

Vid sidan av att vara ordförande för extremistorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet är skribenten också kommunstyrelseordförande i Solna. Det något märkliga efternamnet är finsk-pakistanskt för den som undrar. Artikeln är låst, därför ingen länk, men följande text går att läsa för er som ”bara” betalat 20 miljoner om året i presstöd:

”Nyligen har hela Sverige deklarerat. I deklarationen redovisar vi våra inkomster och förväntar oss att betala omkring 30 procent av dem i skatt. Några av oss, som tjänar över 55 000 kronor i månaden, betalar utöver detta också statlig inkomstskatt. Men det finns en grupp för vilka deklarationen inte spelar någon roll – miljardärerna. För dem har Sverige blivit ett skatteparadis.”

Sverige, ett skatteparadis – verkligen? När Leif Östling ställde den retoriska frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” betalade han över tio miljoner om året i inkomst- och kapitalskatt, men han varken var eller är värst. Låt oss t ex titta på Spotify. För 2024 betalade Gustav Söderström över 300 miljoner i skatt, Daniel Ek 252 miljoner och Alex Norström 215 miljoner. Tillsammans betalar trion alltså närmare 800 miljoner om året. Får vi gissa att de betalar en del moms och andra skatter också.

Och det är bara privat. Sedan betalar företaget 900 miljoner i skatt och så har de 1400 anställda som i sin tur betalar inkomstskatt och moms, vid sidan av arbetsgivaravgiften (straffskatten på anställning) som företaget betalar för dem. Jag drar till med en gissning på totalt tre miljarder, men då får man lägga till att Spotify betalar ut två miljarder i royalty till svenska artister. Man brukar väl räkna med att hälften av företagares fakturabelopp försvinner i skatt, så där har vi kanske en miljard till, alltså fyra miljarder för år 2024. Och så fyra till för 2025, fyra till för 2026 osv.

Det är alltså tre miljardärers bidrag till statskassan. Svaret på frågan vad fan de får för pengarna är hån från en sossepolitruk vars politiska karriär började som femtonåring och som vid 37 års ålder inte har haft ett enda jobb som inte betalats med skattepengar, som förvisso kommer från alla som jobbar, men rätt få kommer upp i miljarder till statskassan.

Den som fortfarande tycker att det är en bra idé att sätta dit miljardärerna i ”skatteparadiset Sverige” rekommenderar jag att titta på erfarenheterna från ett närliggande land med förmögenhetsskatt. I Norge har politikerna lyckats skrämma bort 780 miljarder kronor (och gissningsvis fler potentiella framtida företag än någon skulle vilja erkänna). Svenska politiker, väljare och skattebetalare får bestämma sin väg, men ni behöver ju inte upprepa vartenda norskt misstag.

Sälja återanvänt byggmaterial

Här är en affärsidé jag tror på, att sälja återbrukat byggmaterial. Titta på vilken återvinningsstation som helst och du hittar mängder av fungerande byggvaror som slängts i containrar för att bara eldas upp.

”Kommer människor verkligen att vilja ha begagnat byggmaterial?” frågar reportern. Det tror jag absolut, jag har själv byggt med begagnat material, men mycket av det som slängs är inte ens använt. På ett bygge, eller för den delen när privatpersoner bygger hemma, är det viktigt att arbetet inte stannar upp pga materialbrist. Därför köper man hem så att man garanterat inte har för lite.

”More is … more.”

Men det kan man ju lämna tillbaka, tänker någon. Ja, men ofta vet man inte på en gång när jobbet är färdigt. Kanske kommer de här spånskivorna gå åt på andra sidan huset, och när man väl kommer dit och ser att det inte behövs har det gått ytterligare ett halvår.

Jag har ett konkret exempel. Jag skulle lägga om två tak, på en vedbod och ett härbre. Så visade det sig att vedbodens tak var mycket bättre än jag först hade trott. När jag väl tagit ner takpannorna visade det sig att jag kunde byta några plankor istället för att riva alltihop. Då hade jag köpt råspont och takpapp till ett helt hus helt i onödan. Materialet var inköpt i Sverige för ganska länge sedan. Visst kunde jag lämnat tillbaka det, men då hade jag fått köra i omgångar för att inte riskera att behöva betala tull också.

Det slutade med att takpappen såldes ”begagnad”. Råsponten som till skillnad från pappen inte har ett bäst-före-datum har jag fortfarande kvar mycket av. Den går att använda till lite av varje, men kanske säljer jag det också.

Åt andra hållet har jag köpt några paket klickgolv på andrahandsmarknaden, byggt golv av lastpallar jag fått gratis och tagit emot kostnadsfritt virke i flera omgångar från flera håll. Det här är något vi alla kan göra redan nu, utan att vänta på uppstyrda återbruksdepåer.

Färdigförodlat!

Jag försöker dra slutsatser och bli lite bättre år för år när det gäller odling (och det mesta annat). Både 2024 och 2025 förodlade jag många plantor inomhus innan det var dags att sätta ut dem i odlingslådorna utomhus. Det känns som en smart genväg, men 2024 gick det rätt dåligt, vilket jag tänkte kunde ha att göra med att jag satte många fröer i äggkartonger.

Kanske var det för lite plats för dem att växa där, tänkte jag, och så körde jag riktiga, men små, krukor 2025. Det gick bara aningen bättre, men skam den som ger sig, tänkte jag, och körde på med samma taktik i år och likt en dåre förväntade jag mig, eller hoppades i alla fall på, ett bättre resultat. Men nej. Trots att jag vattnat, duttat och försökt optimera odlingsförhållandena var det många fröer som överhuvudtaget inte växte, och andra växte så dåligt att de såg ut så här när det var dags att sätta ut dem.

Vissa grödor kräver förkultivering. Jag tror t ex att tomat och paprika, som jag nu satt ut i växthuset, skulle få väldigt svårt med min korta odlingssäsong eftersom de behöver ganska lång tid från frö till decimeterhög planta. Men som det känns nu kommer jag fortsättningsvis bara att förodla sånt som verkligen kräver tid inomhus.

På plussidan sådde jag om mycket utomhus i fjol. Bladselleri t ex, som vägrade att växa i kruka, satte jag ut som frön i maj och det blev en kanonodling. Även i år har jag gott hopp om odlingen trots att det mesta av inomhusodlandet floppat.

Kanske bör man ha varmt inomhus för att lyckas med förodling. Jag har ved som huvudsaklig värmekälla under den senvinter då plantorna ska spira inne. Det innebär att temperaturen flexar väldigt mycket, från varmt och behagligt på kvällen till snorkallt på morgonen efter en frostnatt.

Förutom att odlingsresultatet är nedslående känns det meningslöst att vaska bort frön i en resultatlös krukodling. Dessutom belamrar jag alla kattsäkra ytor i mina varmaste rum (alltså de jag är mest i) genom att fylla upp dem med plantbrätten och odlingstråg till ingen nytta. Nästa år ska jag undvika det så långt det är möjligt.

Men med det sagt är nu alla grödor i jorden utomhus och i växthuset bortsett från en sen potatissort som får vänta ytterligare någon vecka. I år har jag lovat mig själv att vara ännu ihärdigare med ogräsrensning och kupning. Kan det bli lite sol och värme också bör detta bli mitt bästa odlingsår hittills.

Fräcka stölder

Om man skulle satsa på en karriär som tjuv tror jag att det är precis så här man bör bete sig. Bara knalla in, säga att man snackat med chefen och räkna med att de inte dubbelkollar.

För varför skulle de? Ingen kan väl vara så fräck att man begår en stöld eller ett bedrägeri mitt på ljusa dagen? Jo, just för att ingen räknar med det. Jag hörde om en datorkupp där ett gäng iklädda overaller med någon datalogga klev in på ett kontor och tog med sig tio datorer framför personalen. Ingen hade hört talas om det, men alla utgick ifrån att det var i sin ordning.

”Hälsa från chefen om någon frågar.”

Det här skulle faktiskt kunna vara en legitim affärsidé, att starta ett företag som iscensätter sådana här bluffar, med chefens goda minne, bara för att se om personalen låter sig luras. Gör de det är det bättre att blåsningen är del av ett säkerhetsupplägg än att företaget blir av med utrustning, varor eller pengar. Och trygghet! Att bli lurad eller bestulen ger en dålig känsla och kan den förebyggas genom att göra en extra koll, säga ”hej” på lagret och fråga folk vad de gör där, är det värt en hel del.

Särskilt om alternativet är att bli lurad på riktigt. Killen i Smålandsbutiken verkar ha lyckats många gånger och han kommer inte sluta. Särskilt om han ser till att lägga sig under 1500 kr, gränsen för ringa stöld, för då lär polisen inte ens försöka utreda. Man kan inte räkna med att alla tjuvar är lika dåligt förberedda som Johan Glans:

Skattesänkning för rika eller rimlig reform?

ISK-skatt har tydligen blivit en valfråga. Bra! Idag subventioneras lån medan sparande beskattas, det behöver diskuteras. Men sättet man gör det på är som vanligt under all kritik. Så här gör Sveriges Radio:

”Tjänade”, verkligen? Att få behålla mer av sina egna pengar är alltså att tjäna, enligt ”Sveriges Rödio”. Enda sättet att få ihop den logiken är att se alla pengar som Skatteverkets och varje skattesänkning som en stöld från staten.

Jag klickade på länken med texten ”skattesankning-pa-investeringssparkonton-gynnar-rika-mest”. Låt oss börja där. Ja, räknat i kronor är det alltid de rika som gynnas mest av skattesänkningar, men när det skattefria beloppet dubblas till trehundratusen är det den med exakt trehundratusen på sitt investeringssparkonto som gynnas mest i procent. Det är mellanstadiematte.

Men här är det ”de rika” läsaren ska fokusera på, så man gör en lista över välmående kommuner med Danderyd, Lomma och Lidingö i spets där flest människor skulle ta del av skattesänkningen, och en lista med avfolkningsbygder med lägst andel. Sedan intervjuar man ”folk på stan” i Djursholm, en välmående 94-årig tant, en bortskämd överklassunge, en gubbe utan sparande och en som betonar att han gärna betalar mer skatt.

”Vi har det bra här i Djursholm!”

Inte det mest vinklade reportage jag hört, men någon enda gång hade jag velat höra en låg- eller medelinkomsttagare berätta att ISK-sparandet gett barnen möjlighet att utöva sina fritidsaktiviteter, gjort så att familjen haft råd att ta med mormor på semestern eller bara gett dem lite andrum i en pressad vardag. För de finns! Varför lyckas media aldrig hitta dem?

Rätt vara på rätt plats

I ett undersökande reportage har SVT:s reportrar handlat mat för drygt tvåtusen spänn i 36 butiker och kommit fram till att det lönar sig att handla billigt. Vem hade kunnat ana?!

Nej, riktigt så meningslöst var det inte. Man konstaterar att en vecka efter momssänkningen hade butikerna fortfarande inte höjt tillbaka, och det är väl bra att media granskar sånt. Det viktigaste i inslaget kommer dock som en bisats på slutet:

”I till exempel Halmstad skiljde det 12 procent i pris mellan matkassarna i två av de undersökta butikerna – ungefär det dubbla av vad man sparar in på momsen. I Stockholm skiljde det 175 kronor mellan matkassarna i olika butiker på Rinkeby Torg.”

Det gäller alltså som vanligt att hålla koll på var de varor man vill köpa är billigast, sluta handla dem när de höjs kraftigt och helst åka runt till flera butiker, både för att dra nytta av butikernas allmänna lockvaror och för att kunna utnyttja tillfälliga extrapriser. De 12 procent Halmstadsborna sparar genom att rakt av byta butik är ungefär dubbelt så mycket som momssänkningen ger.

Det tar lite extra tid jämfört med att bara välja första bästa butik och köpa allt man vill ha urskiljningslöst, men så himla komplicerat är det inte. Om exempelvis en butik är billigast på sällanköpsvaror som ris, toapapper och konserver kan man välja den en gång i halvåret och köpa in sex månaders förbrukning. En sån uppoffring ger garanterat fyrsiffrig ”timlön” skattefritt, rätt ner i fickan.

Skatt på pant

Jag fick ett mejltips från Marcus om en riktigt dum nyhetsartikel med rubriken ”Pant som inkomst – då kan du behöva betala skatt”.

Har man själv köpt burkar/flaskor med pant på är det lugnt, för då är det ju ingen inkomst, man får bara tillbaka panten man betalade vid inköpet. Om du däremot plockar upp andras pantburkar, exempelvis under en skogspromenad, och pantar dem istället för att slänga dem som restavfall, då ska du straffas.

Plockar du svamp eller bär får du sälja skattefritt för 12500 kr per år, men plockar du plast eller aluminium ska du skatta från första kronan. I praktiken är det såklart riskfritt, hur skulle någon kunna veta om du köpt burken du pantat? Men vill du göra rätt ska du uppge det i deklarationen. Det är idiotiskt av flera skäl:

• Regler som inte kan kontrolleras gör bara systemet tandlöst.

• Den som pantar gör samhället, sina medmänniskor och inte minst vilda djur en tjänst. Skräp ser illa ut och aluminium som hamnar på en åker (där jag bor gäller det en stor del av burkarna längs vägarna) kommer skäras upp i sylvassa remsor som hamnar i tassar, klövar och magar. Att bekämpa det borde belönas, inte straffas.

• Det vore en schysst signal från statens sida, att visa att goda gärningar inte nödvändigtvis måste beskattas. Eftersom gissningsvis inte en enda människa någonsin åkt dit för detta skulle en dylik amnesti inte kosta en enda krona, det skulle tvärtom få staten att framstå som mänsklig.

Här i Norge är det nästan lika dumt. Små summor, upp till 10000 kr per år, ”är i praktiken skattefria”, och de allra flesta av oss som plockar upp andras pant när vi ser den kommer inte i närheten av det beloppet. Dessutom är det ju upp till skattmasen att bevisa att det handlar om pant på emballage du inte själv köpt in.

Köpt eller hittat?

Men skatt ska vara allmängiltig och jag är övertygad om att det finns en och annan ”Burk-Curt” därute som plockar pant dagligen i en större stad och som lätt kommer upp i en hundring eller mer per dag och således femsiffrigt per år. Att straffa dem med skatt för att de städar andras skit är såklart vansinne.

”Exakt här går min gräns”

I en internationell undersökning påstår 24 procent av tillfrågade svenskar att de skulle behöva minska sina utgifter avsevärt om de inte får löneförhöjning, och 15 procent att lönen annars inte ens skulle räcka till grundläggande behov.

Riktiga problem.

Här är det många frågetecken. När måste de ha den här löneökningen för att inte allt ska gå åt skogen, idag eller? Och vad menas med ”avsevärt” och ”grundläggande behov”? Överhuvudtaget har den här typen av självrapporterade undersökningar lågt värde eftersom subjektiva bedömningar styr resultatet.

Men om vi gör som journalisten och struntar i detaljerna utan bara sväljer siffrorna – vore det så himla farligt om 24 procent minskade sina utgifter? Hade de gjort det tidigare skulle de inte sitta i den rävsax de uppenbarligen gör. Det är faktiskt ingen regel som säger att man måste konsumera upp 99+ procent av lönen varje månad.

Jag vet! De flesta tycker att privatekonomin precis går ihop, varenda krona går åt, och med en oförutsedd utgift skulle man typ svälta ihjäl. Men så kommer den där utgiften och på något konstigt sätt går livet vidare ändå.

Jag har säkert berättat om den tjugoåriga killen som skulle köpa bil med billån en bit fram i tiden, ett halvår eller ett år. Jag föreslog att han kunde tokspara fram tills dess (han hade heltidsjobb och bodde hos sina föräldrar) för att slippa en stor del av lånet. Men nej, han hade inte ens råd att spara det belopp han senare skulle amortera. Det gick inte att förklara, men utan kniven på strupen var det tydligen omöjligt.

Hade han försökt skulle det såklart gå. Därför tänker jag att en utebliven löneökning eller till och med en sänkning kanske skulle göra underverk för någons ekonomi. Att upptäcka att man har verktygen är första steget. ”Jag kan spara en hundring, då kan jag kanske spara två. Och kan jag spara tvåhundra ...”

Vem kastar bort sitt liv?

Ett Twitterinlägg fångade mitt intresse.

Jag vet inget mer än det som står i texten, men utifrån det verkar mamman en aning... ytlig. Det är inget fel med att bli jurist, men att klubbhäng vid Stureplan skulle vara ett slags kvitto på ett lyckat liv håller jag definitivt inte med om.

Och vad är det för fel med att gå byggprogrammet? Alla som försökt få tag i en hantverkare vet att de har jobb så det räcker och med tanke på bostadsbristen i stora städer i kombination med att allt fler tycks oförmögna att göra sina egna renoveringar verkar inte det vara på väg att ändra sig. Inte heller är AI ett närliggande hot mot duktiga byggare, värre är det för jurister.

När det kommer till pengar kan en byggare få ut en bra månadslön efter gymnasiet, och möjligheten till sommarjobb inom området även tidigare är nog skaplig. En jurist måste genomgå minst fyra och ett halvt års eftergymnasiala heltidsstudier. Vill man bli advokat krävs ytterligare tre års praktik, om än betald sådan.

Är målet att bli rik är jag inte säker på vilken av karriärerna som lönar sig bäst. Sonen kan börja jobba heltid vid 18 medan dottern lär plugga till 23-25 och har då ett gigantiskt studielån att beta av. Det är inte alls givet att hon någonsin kommer ikapp. Det viktigaste tycker jag hur som helst är att man utbildar sig till en profession man vill jobba inom. Vill man tjäna mycket pengar gäller det sedan att bli så bra som möjligt på det man gör, vare sig det är advokat eller snickare.

Dessutom går det att ändra inriktning längre fram, det gymnasieval man gör som fjortonåring bestämmer inte hela ens liv. Den av mina kompisar det gått bäst för karriärmässigt gick Handel & Kontor, en tvåårig linje (den tidens program) för skoltrötta som ändå ville ta sig igenom gymnasiet. Några år senare gick han en internationell hotellutbildning i Schweiz och de senaste två decennierna har han haft titlar som CEO och CFO på stora företag. Jag vet inte vad han tjänar (jag skiter i folks lön), men det kan nog vara flera miljoner i årslön.

Men återigen, det viktigaste är inte lönen utan att man trivs med sitt liv. Om jag får gissa vem i familjen Byggare/Jurist det kommer gå sämst för så är det mamman. Att vara så fyrkantigt inskränkt måste vara ett handikapp i väldigt många situationer.

In med några miljarder till

Västlänken, en kort järnvägsförbindelse i Göteborg, trodde man år 2020 skulle kosta 20 miljarder. Tre år senare räknade man med 36,5 miljarder. 2025 var man uppe i 49,3 miljarder och när det nu talas om 56 miljarder behöver man ”täcka Västlänkens skenande kostnader”.

Vad jag undrar är vilka tjänstemän som fått sparken längs vägen. När man tredubblar kostnaderna (och det är förmodligen ingen insatt som tror att det kommer att stanna där) måste det väl vara ett antal personer som sjabblat rejält? Tur att det bara är skattebetalarna som drabbas.

Jag är särskilt fascinerad av fördelningen. Med ”skatten” menade de väl specifikt trängselskatt. Annars är det lätt att tro att SVT gör en skillnad på pengar som kommer från staten och skatten, och det är det ju faktiskt inte. Alla statens pengar är skattepengar, antingen skatt som tagits ut för att finansiera välfärd och annat, eller pengar som kunde ha använts till ett sänka skattetrycket från ett av världens högsta.

Ansvarig (?) minister pratar om ”de 7,6 miljarder som regeringen nu skjuter till”. Kanske tror han på det själv, kanske borde hans väljare påminna honom oftare om att det faktiskt är folkets pengar, så att han slipper göra bort sig nästa gång det ska in ännu mer pengar i den här soppan.

”More money for you!”

Hela bygget skulle förresten ha varit klart i år, men den senaste gissningen är 2030. Om det av någon anledning inte blir ytterligare förseningar kanske det blir en vänsterregering som får besluta om att skjuta till de resterande kostnadsökningarna. Jag fattar att det är svårt att exakt räkna ut vad en järnvägssträcka ska kosta, men visst vore det kul om det någon gång blev en tredjedel så dyrt istället för tre gånger så dyrt. Eller att man bara lyckas hålla budgeten och tidplanen en endaste gång!

Swishgrupper

Någon i kommentarsfältet uppmärksammade mig på fenomenet swishgrupper, där syftet är att hjälpa varandra ekonomiskt genom att låna ut en slant till någon som sitter lite trångt. Jag skulle så gärna önska att sånt här funkade, men tydligen gör det inte det.

”Person A har skrivit i en grupp 'Varning för bedrägeri' om hur hon lånat ut 400 kr till person B i en 'swishgrupp'. Nu skriver person A att person B kommit med lögner i en vecka och att hon nu inte svarar alls.”

Jag är inte förvånad. Jag lånar av princip aldrig ut pengar, men det finns två undantag: Mycket nära vänner som jag anser mig veta skulle gå extremt långt för att betala tillbaka och dessutom hade lånat ut samma summa till mig, och så pengar jag är beredd att förlora. Det kan vara en hundring till någon som gjort mig en tjänst eller som jag vet har det knapert. Kul om det blev ett lån, men jag kan också leva med det som en karmainvestering.

Till vilt främmande människor? Inte en chans! Det handlar om logik. Nästan alla har några vänner eller släktingar. Sannolikheten att jag är den första som tillfrågas är låg. Antingen har de riktiga vännerna sagt nej eller så fick de aldrig frågan (troligen för att de ändå skulle ha sagt nej). Kanske är personen redan skyldig dem pengar och då är chansen att jag får tillbaka min peng ännu lägre.

Men här handlar det om människor som frivilligt sökt upp ekonomiskt svaga individer. Varför går man med i en ”swishgrupp”? Jag läste en veckas inlägg i en av dem och det är hjärtskärande historier om handikappade och diabetiker som behöver pengar till mat och medicin. De flesta är säkert ärliga och jag tvivlar inte på att de har för avsikt att betala tillbaka det önskade beloppet på det datum de anger.

Oddsen för att det ska hända är dock alldeles för dåliga. Kalla mig cyniker om ni vill, men den som betalar pengar till en bedragare försämrar inte bara sin egen ekonomi, det leder dessutom sannolikt till ännu fler offer. Den som lurats och lyckats lär göra det igen och då får den goda gärningen motsatt effekt.

Genvägar är senvägar

Användningen av diabetes- och obesitasläkemedel ökar i Sverige. Att diabetesmedicinkonsumtionen ökar beror knappast på mer diabetes utan att att man kommit på att det funkar för viktnedgång.

Gör det något att användningen av vissa mediciner ökar med 351 procent på några år, eller 48 procent på ett år? Jag ser två problem. Det uppenbara är att alla mediciner har biverkningar och här pratar vi om medicin man kan bli blind av.

Ett annat problem är att ”vi” (människor i de delar av världen med stora ekonomiska möjligheter) allt oftare letar genvägar istället för riktiga lösningar, symptombekämpning istället för att ta tag i orsakerna. För en normalviktig är det mycket lättare att gå upp i vikt än det sedan är att gå ner igen. Framförallt går uppgången mycket snabbare. Det du går upp på ett år kan ta fem år att bli av med, eller hela livet.

Samma sak med ekonomi. Alla vill ha ett sparande, men få vill spara. Jag vet inte hur många jag pratat med som säger att de skulle vilja spara och investera, men de vill inte ändra sin konsumtion för att få pengar över. Och när de får höra hur lång tid det tar att dra ihop exempelvis en miljon tänker de att det måste finnas något snabbare sätt, t ex att öka risken till bingonivå, inte att låta det ta den tid det tar eller att sänka ambitionen. Nej, då struntar de hellre i det och kan (nöjt?) konstatera att det inte går att spara sig rik. För om man vill ha en miljon är en halv inget värd?

Vi måste sluta att applicera just-in-time-samhällets principer på våra egna liv. Det lönar sig att tänka rätt från början, men när vi inte klarar det bör vi kavla upp ärmarna och göra jobbet istället för att leta möjligheter att slippa.