”Ska du göra ingenting då?”

De flesta jag känner som satsat (eller fortfarande satsar) på ekonomisk frihet har gått in för en tidig pensionsålder. Inte 62 utan snarare 40. Då har de heller inte haft för avsikt att aldrig mer jobba. De vill bara ha möjligheten att välja, kanske jobba ideellt ett tag eller ta ett långt sommarlov.

Att inte jobba alls kanske också passar någon, men då tror jag att man helst ska det stegvis. Vi har väl alla träffat den där 65-åringen som plötsligt upplevt sitt liv som helt meningslöst efter att ha gått från fyrtiotimmarsvecka till nolltimmarsvecka. Finns det statistik på hur många som fått hjärtinfarkt första tiden efter pensionering tror jag siffran är hög.

Man kan tycka att en person som levt över sex decennier borde haft tid att skaffa sig hobbies, men många vet inte hur de ska fylla tiden när de plötsligt själva styr den. Av den anledningen tror jag att FIRE kan vara rena hälsokuren. Även om man aldrig skulle nå målet (eller ens vilja ta klivet när man kan) bör man tänka över möjligheterna.

Min åsikt är enkel. Jobba gärna till 67, 70 eller 85, men gör det för att du vill, inte för att du inte vågar låta bli. Och från andra sidan, alla som tar sig rätten att peka finger åt den som slutar jobba vid 40 (eller för den delen 85), har de inte egna liv att hantera? Så länge människor försörjer sig med egna medel tycker jag inte vi andra ska döma. Av nyfikenhet kan vi ställa frågor, men mitt liv är mitt, ditt liv är ditt osv.

Fri kultur?

”Kulturen måste vara fri”, säger kulturminister Liljestrand (M) som en passning till SD som gjort några utspel där de menar att när skattepengar finansierat kultur borde politiker i egenskap av skattebetalarnas representanter få ha ett ord med i laget.

Som vanligt när det kommer till politik vet jag inte vilken sida i debatten jag föraktar mest. Vad är det som är fritt med kultur betalad av folket efter beslut av politiker? Den är naturligtvis inte friare än journalistik betald av makten för att granska makten. Ingen som tänkt det minsta lilla tror att diverse kulturbidrag betalas ut innan det gjorts en bedömning, inte bara av den konstnärliga verkshöjden utan också av eventuella politiska eller andra åsiktsmässiga undertoner.

”Hej Kulturrådet, vi är två mimare som ...”

Det må så vara att bedömningarna görs av tjänstemän och inte politiker, men vad är skillnaden? Tjänstemännen tillsätts av politiker, och det är inte ovanligt att man en mandatperiod är politiker för att bli ”opolitisk tjänsteman” nästkommande fyra år. Att hävda den bidragsfinansierade kulturens oberoende är lika tramsigt som argumentet att SVT inte är statskontrollerat eftersom ”företaget kontrolleras av en stiftelse”. Det spelar tydligen ingen roll vad det är för färg på politikerna. Alla är med i charaden om alltings oberoende. Varför ska vi rösta på politiker om de ändå inte har något inflytande?

Till sakfrågan då. Jag har länge tänkt att staten nog måste vara med på ett hörn för att kulturen ska bestå av något mer än Per Gessle, Camilla Läckberg och annat så slätstruket att absolut ingen skulle sörja om de lägger ner. Alternativet tycks dock bli konst för svampar och maskar eller ”att tänka som troll”.

Jag var själv kulturarbetare i tio år och jag såg inte till några bidrag under den tiden. Hade jag blivit bättre på mitt jobb om staten gett mig pengar? Knappast. Nu bör man väl inte basera en kulturpolitik på en enda person, men jag börjar allt mer luta åt att kultur precis som hantverk, frisersalonger och administratörer skaffar sig sitt existensberättigande bäst genom att finna betalande kunder. Finns ingen som vill betala för produkten – med sina egna och inte andras pengar! – kanske världen klarar sig bäst utan den.

Alltid plats för skräp

Det pratas mycket om den dyra maten, och för all del också ström och drivmedel. Många lider av priserna, det tvivlar jag inte på. Men samtidigt investeras i sånt som inte med bästa välvilja kan klassas som livets nödtorft.

T ex köper svenska folket solsemesterresor som aldrig förr. Systembolaget redovisar visserligen en liten minskning i försäljningen, men inte värre än att den skulle kunna förklaras med att folk köpt ikapp sig på öl från Tyskland och vin och sprit från taxfree när de börjat kunna resa igen.

OLW meddelar att enda anledningen till att de inte sålt mer chips under det senaste året är för att de inte kunnat köpa lika mycket solrosolja från Ukraina som de hade önskat. Godis och tobak har inte heller slutat säljas.

Jag menar inte att det är fel att köpa vare sig semesterresor, öl eller chips, men jag får inte ihop rubrikerna. Visst, jag fattar att det inte nödvändigtvis är samma människor som går ut i pressen och berättar att de inte har råd att äta som sedan köper sprit och snask för att på nyårsafton bokstavligt talat elda upp de pengar som blivit kvar.

Jag är ändå rätt säker på att det finns ett visst överlapp här. Jag chockas som alla andra över ökade kostnader på mat, el och bensin. Mycket går att göra för att kämpa emot, men kanske får vi också acceptera att lägga en större del av av vår disponibla inkomst på mat, boende och transport.

Fler speltorsk på börsen

Spelberoende fascinerar mig. Jag har spelat på det mesta, till och med på tips och trav trots att mitt intresse för dessa verksamheter är noll. Men jag har aldrig känt att jag varit i närheten av att drabbas av speldjävulen. Tjänar jag inte pengar är det inget kul och då slutar jag. Ett tag spelade jag ganska mycket nätpoker, men i takt med att speltorskarna blev färre blev vinsten lägre och då fasade jag ut.

Och jag var ännu sämre som dealer.

Andra drabbas och eftersom jag inte fattar hur de tänker har jag svårt att sätta mig in i hur det funkar, men jag fattar att det är ett helvete så inga pekpinnar från min sida. Enligt Spelberoendes förening är allt fler av speltorskarna på senare tid misslyckade daytraders.

Jag är helt med på att det inte är lätt att tjäna pengar på korta börsaffärer, men att det är lockande att försöka. Men samma sak där, går det dåligt slutar man med fördel så fort som möjligt, och definitivt långt innan man börjat spela kvitt eller dubbelt om hyrespengarna.

Är det så enkelt som att man kollar på andras vinstkurvor och tänker att kan de så kan jag? Fast ser jag Armand Duplantis hoppa sex meter i stav tänker ju inte jag att ”hur svårt kan det där vara?”, lika lite som att jag tror mig kunna knäcka extra som plattsättare eller hjärnkirurg. Hjälp mig förstå, den som kan.

En förebild

Jag snackar sällan om förebilder och känner mig lite för gammal för ren idoldyrkan, men när jag blir vuxen ska jag bli som den norske författaren Thor Gotaas. Inte nog med att han är sjukt produktiv och har gett ut 45 (!) böcker.

Han ger dessutom fullständigt fan i image och gör egna, aktiva val. T ex har han aldrig haft mobiltelefon och trots att han jobbar med en laptop skaffade han sig inte e-post förrän 2015. Han transporterar sig företrädesvis på cykel och skidor, och en månad om året planterar han skog. Inte främst för pengarnas skull (2,40 kr/planta) utan för att det är bra motion.

I huvudsak är han alltså författare, men han skriver bara om sånt som intresserar honom, vilket ibland är rätt smala ämnen såsom utedass, nedlagda hoppbackar och gamla atleter ingen människa längre kommer ihåg. Men han kan få en gråsten att bli intressant, så vid sidan av författandet är han också en av Norges mest anlitade föredragshållare.

Således tror jag honom när han säger sig plantera skog för motionens skull och för att han gillar tanken på att plantera ett träd som kommer att leva i hundra år. Det hindrar honom dock inte från att ha intressanta åsikter även på det privatekonomiska området. I den senaste podden jag hörde honom noterade programledaren att det var hål i Gotaas tröja varpå denne svarade att detta var hans minst trasiga tröja. Den hade han för övrigt fått av skidåkaren Vegard Ulvang.

Vidare sa Gotaas att han hellre skulle bo i ett förråd och skriva böcker än att bo flott och jobba med något icke-produktivt (i den kategorin tycktes han för övrigt lägga de flesta andra yrken). För pengar är inte allt. Den frihet och det oberoende de kan köpa är däremot så nära ”allt” man kan komma.

”FIRE funkar inte”

Planen att bli ekonomiskt oberoende (Financially Independent, Retire Early=FIRE) attackeras ganska ofta. Några av attackerna har jag tagit upp här i bloggen. Främst är det statsmedia som vevat, inte sällan uppbackade av skattefinansierade ekonomer.

Jag tror inte att staten behöver vara rädd för att massor av människor hoppar av ekorrhjulet, men den rädslan kan jag åtminstone förstå. Då är det märkligare när människor som själva testat vill varna andra. Åtminstone utan rationella argument. Några exempel:

App-entreprenören TechLead berättar i en ganska lång video varför FIRE inte var hans grej. Först säger han att det nästan är omöjligt att nå oberoende med nuvarande inflation. Sedan ändrar han sig till att det mer handlar om att han skulle vara en tråkig person att hänga med om han skippade lyxen.

Finansrådgivaren Colin Exelby skräder inte orden utan säger att FIRE är den dummaste ekonomitrenden någonsin. Varför? Jo, för att kunna leva så snålt som du måste göra för att nå ekonomiskt oberoende får du göra en massa uppoffringar du antagligen inte har lust till. Hur är det ens möjligt att generalisera så mycket?!

Sist ut den hawaiianska influensern Sophie vars röst borde säljas på insomningskassetter. 632000 Youtube-prenumeranter håller inte med (eller har svårt att sova). Hennes berättelse går ut på att hon och maken offrade en massa de hade velat ha för att kunna bli ekonomiskt oberoende, och när de väl uppnådde det sörjde de allt de gått miste om. Så ja, där fick Exelby möjligen rätt.

Detta var bara ett axplock. Youtube är fullt av ”FIRE är värre än cancer”-videos och jag fattar inte. Visst, FIRE är inte för alla. Nästan ingenting är det. Men varför lägga energi på att berätta för andra vad man tycker att de inte ska göra? Jag kan varna vänner för dåliga böcker eller filmer, tråkiga föredragshållare eller överskattade racketsporter, men jag gör inte en video eller bloggserie om det.

Sopstöld, vad är det ens?!

Skolmåltidsbiträde är ett ganska dåligt betalt jobb, och väldigt otacksamt. Tackade du någonsin ”mattanterna” för lunchen när du gick i skolan? Jag gjorde det inte. Ändå stod de där dag efter dag och lagade näringsriktig mat för ganska knappa resurser, åt mig och andra bortskämda snorungar som antagligen gjorde det till en sport att inte ens tömma tallrikarna i soporna innan vi slängde in dem i disken.

Så varför jobbar man som skolmåltidsbiträde, om inte för lönens eller matgästernas tacksamhets skull? Kanske för att det är mindre stressigt än i vanliga lunchrestauranger eller för att skolor, till skillnad från många krogar, åtminstone har schysst utrustning och ergonomiskt utformade arbetsstationer. Knappast för att man får mat, för det får man knappast.

Vid arbetsdagens slut finns det ändå matrester. Det är mat som inte kommer att serveras igen, antagligen är det inte ens tillåtet. Den ska slängas. Men kan inte kökspersonalen ta hem den då och servera till sina familjer? Inte i Stockholms stad i alla fall, där sparkade man personal som tog hem dessa kompostsopor.

Inte nog med det, man gjorde det inför elever och övrig personal. Jag undrar hur det efter ett långt yrkesliv känns att få kicken och samtidigt bli utskrattad av ett gäng sadistiska trettonåringar som inte begriper bättre. Det undrade inte cheferna som passade på att dessutom polisanmäla och kräva skadestånd av tanterna. För att de tagit vara på mat som skulle kastas!

Yrkeskriminella?

Nu har tingsrätten ändå friat kvinnorna och de har fått 45000 kr vardera från Stockholms stad, en skitsumma efter att ha blivit felaktigt avskedad under förödmjukande former, uthängd som tjuv i media och haft detta rättsfall hängande över sig i två år.

Alltmedan polis och rättsväsende säger sig knappt ha tid att utreda grövre brott. Ni vet, sådana där som riktiga brottslingar utsatt riktiga brottsoffer för. Istället har man lagt resurser på att jaga ett par tanter för att de tagit hand om elever, sopor och kombinationer av dessa tvenne företeelser. Detta borde någon höjdare få fan för! Men jag skulle inte sätta pengar på att det händer.

Allt är Kalle Moraeus fel!

Det kan diskuteras hur långt kundens respektive bankens ansvar sträcker sig vid bankbedrägerier. Åtminstone förr fanns något som hette oaktsamhet, när kunden lämnat sitt kort utan uppsikt i offentliga miljöer eller skrev pin-koden direkt på kortet. Samtidigt vill ju banken att det ska kännas säkert att använda deras kort och konton, därför kan de ta en och annan smäll på ”blåskontot”. Men det finns väl gränser?

Här är ett exempel som i mitt tycke borde ligga helt och hållet på kunden. En bedragare kontaktade en tant och utgav sig för att vara artisten Kalle Moreaus. Han berättade för kvinnan att han skulle flytta pengar till Sverige och ”behövde pengar till värdetransporten”.

Tanten hjälpte till. En gång. Två gånger. Sedan ringde Nordea upp kunden för att dubbelkolla att allt var i sin ordning, vilket kunden sa att det var. Men det var det inte, hon var i färd med att tömma sina konton för att hjälpa ”Kalle Moraeus” som hon alltså inte kände. Totalt hann det bli över en miljon kronor! Man kan ju tänka sig att om Kalle Moraeus verkligen satt kärvt till hade han ringt en familjemedlem, en släkting, Orsa Spelmän, SVT eller någon annan som han har bättre kontakt med än en tant i Umeå som han aldrig träffat.

Nu kanske ni tycker att jag är fördomsfull, men jag utesluter i alla fall inte tanken att kvinnan har någon slags demensproblematik. Jag är lika övertygad om att kvinnans anhöriga, som nu kräver att banken ska ersätta tanten, varit medvetna om att hon inte är helt hundra uppe i planeten.

Jag fattar att det är skitjobbigt att säga till sin fru, mamma eller syster att ”nu har du inte riktigt koll på vad du gör, så det vore nog bäst om vi tar din bankdosa och bankkort och så hjälper vi dig med att betala räkningar och sånt”. Det är en situation ingen av oss vill hamna i. Men vad är alternativet, att bankens aktieägare och i förlängningen de andra kunderna betalar för att tantens anhöriga ska slippa ta det jobbiga snacket?

Hittills vägrar Nordea och den här gången hoppas jag verkligen att de trotsar eventuella mediedrev och står på sig. Om det är bankens ansvar att en kund loggar in, överför pengar och sedan bekräftar i telefon till banken att allt är okej, då är allt personligt ansvar borta, i alla lägen.

Avslutningsvis: ”SVT har sökt Kalle Moraeus som inte vill kommentera händelsen.” Hur i all världen tänkte reportern här? Vad hade hon väntat sig att få för kommentar? ”Ja, det var ju tråkigt, men jag lovar att det inte var jag som ringde tanten och att jag inte fått så mycket utländska royalties för mina gånglåtar från Dalarna att jag behövt frakta stålar med värdetransport.” Eller att han skulle plocka upp notan för att få reklam för sin nästa skiva? Jag är nästan – men bara nästan – så nyfiken att jag mejlar skjutjärnsjournalisten Hilda Thörn och ställer frågan.

”Krita eller håll käft!”

Aftonbladets ledarsida är inte känd för sina djupa resonerande artiklar, men den här var obegripligare än vanligt. Först och främst för att rubriken, ”Kristersson har aldrig köpt barnmat på krita”, är ett rent klickbete som inte får någon återkoppling eller förklaring i texten.

Men också för att texten saknar en röd tråd. Skribenten Zina Al-Dewany, som är en ny bekantskap för mig, slungar åt alla håll. Hon har hört en intervju (som hon inte länkar till så att läsarna kan få ett sammanhang) där en kvinna antydde att krisen är överdriven eftersom det fortfarande är svårt att boka restaurangbord vid Stureplan i Stockholm. Onekligen ett lite vagt orsakssamband, men det brukar inte vara något problem för Aftonbladets ledarredaktion. Fast det är kanske bara de själva som ska få jobba så.

Den länkade ledartexten är ett bra exempel. Kvinnan på Stureplan påstås vara en belastning för i tur och ordning Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Jag vill ogärna ta någon av dessa i försvar, men med den information vi har kan kvinnan lika gärna vara socialdemokrat eller något annat. Jag ser ingen större skillnad.

Tillbaka till rubriken. Det stämmer säkert att Kristersson aldrig köpt barnmat på kredit. Ska detta faktum i så fall hållas emot honom? Jag tycker tvärtom att det låter ganska dumt att skaffa sig en privatekonomi där man inte budgeterat för mat till sina barn. Eller har vi kommit dithän nu, att om man inte lever hela sitt liv på avbetalning förstår man inte hur ”vanligt folk” har det?

”Jag hör att barnmaten är det som går upp mest i pris nu. Vuxna kan avstå måltider och somna hungriga vissa dagar. Men småbarn? Tipsen ovanifrån är förklädda hån. Laga mer mat själva, planera inköpen, ät inte ute. Som att familjerna inte redan dragit ned på allt de kan.”

Det finns säkert någon enstaka familj som gjort det, men annars skulle jag säga: nej. Snabbmatsrestauranger är fullsatta med barnfamiljer som köper överprisat skräp. Foodora kör hem färdigmat och matbutikerna dignar av mikroportioner. Någon köper allt detta.

Och ska vi hårdra det (och det måste man om man lever på marginalen) menar väl skribenten helfabrikatsburkar när hon skriver att ”barnmaten” går upp mest? Små smakportioner bestående av rotfruktspuré, kyckling och ris till ett hiskeligt kilopris (på Willys upp till 84 kr/kg). Inget fel med det för den som har råd, men om man säger att pengarna inte räcker till mat för hela familjen kan man inte köpa mat med ett genomsnittligt kilopris på 84 kr/kg! Att berätta det är inte ett ”förklätt hån” och det borde faktiskt inte ens behöva sägas.

Matpriserna fortsätter att stiga

Sverige, ”Landet Lagom”, är värst i Norden igen. Denna gång på att höja matpriserna. Under 2022 steg de med 18,6 procent att t ex jämföra med Norges 11,5 procent.

Som orsaker nämns lite av varje. Bl a en omfattande torka för fem år sedan och den där förkylningen som var som värst för två år sedan, men som aldrig tycks bli för gammal att skylla precis vad som helst på. Och så Ukrainakriget nu, vilket blir mer begripligt, men det borde ju inte ge samma utslag på mat som inte ens produceras i Ukraina eller Ryssland.

En chef på Konkurrensverket säger i reportaget att de inte vet varför Sverige sticker ut med stora prisstegringar. Samtidigt säger han att Sverige har ett mycket litet antal stora matkedjor och även om han inte säger det rakt ut är det uppenbart att han menar att konkurrensen inte funkar på den svenska oligopolmarknaden.

Artikeln avslutas med förhoppningen att inflationen avtar i slutet av året, men det låter mer som ett försök att sluta med en ljusglimt än en reell tro på sjunkande matpriser. Själv har jag inte de ambitionerna. Därför kan jag säga att priserna nog aldrig kommer sjunka. Har konsumenterna en gång visat att de är villiga att betala ett högre pris får de fortsätta att göra det. Detsamma gäller för exempelvis el och bensin.

Om det inte blir riktig konkurrens istället för tre samarbetande grossistkedjor måste konsumenterna göra riktigt motstånd. Vi kan t ex odla egen mat i mycket högre utsträckning, handla direkt från bönder, vara otrogna mot våra vanliga matbutiker och handla billigare mat istället för att betala ett högre pris för det vi brukar handla. På dessa sätt slutar Ica, Coop och Axfood tjäna mer pengar för varje prishöjning.

När lågpriskedjorna Willys och Lidl etablerade sig gick priserna även ner hos dåtidens giganter Ica och Coop, så även om det ibland verkar hopplöst är bevisligen inte heller denna bransch okänslig för marknadskrafterna. Så blev det ett försök till ljusglimt även i denna text.

Av lust eller förlust?

Privata Affärer skrev en artikel om att jobba efter 65.

Jag trodde det var standard att jobba åtminstone till 67, men kanske inte för dem som går i pension just nu. Hur som helst fattar jag att den tillfrågade pensionsekonomen helst ser att folk jobbar sig in i döden och sparar allt i deras pensionsfonder, men det blir inte ensidigt positivt bara för att man slänger in ordet ”fördelar” i varannan mening.

Enligt artikeln kommer de flesta företagare jobba efter 65, för de har flest ”fördelar” av att göra det. Fast det kan ju också bero på att företagare beskattas så hårt att många inte ser någon möjlighet att sluta jobba förrän de absolut måste.

Det är inget fel med att jobba sent i livet. Jag hoppas själv att jag kommer att vilja och kunna göra det. Frågan är bara om man gör det för att man har lust eller av tvång. Är det för att finansiera ett aktivt liv på ålderns höst eller för att betala av de lån som finansierat halva livet redan innan eftersom den nyblivne pensionären levt över sina tillgångar?

Hållbarhet är ett aktuellt modeord som slängs in både här och där, men det handlar sällan eller aldrig om privatekonomi. Synd, för alla har nytta av att skaffa sig en hållbar plan för sin ekonomi, nu och i framtiden. Till skillnad från Länsförsäkringars ekonom får jag inte en känsla av att de tillfrågade säger att de ska jobba för att de kan utan för att de måste.

Norsk julekake

Många norrmän äter ett sött matbröd på julen.

I julas lyckades jag få loss grannens recept, men det tog ett par månader innan jag kom till skott. Detta användes i min modifierade variant:

jäst, 25 gram
mjölk, 2,5 dl
vatten, 2,5 dl
vetemjöl, 10 dl
rågsikt, 2,5 dl
smör/margarin, 100 gram
ägg, 1 st
socker, 100 gram
kardemumma, 1 tsk
russin, 50 gram

Blanda mjölk och vatten, värm fingervarmt och lös upp jästen i vätskan. Smält smöret och och tillsätt alla övriga ingredienser. Knåda med händer, degkrokar eller hushållsassistent.

Låt sedan degen jäsa under bakduk i en timme.

Världens nionde underverk: jäsningseffekten.

Forma till två limpor på en bakplåt. Täck med bakduken igen och låt jäsa i ytterligare en halvtimme.

Sätt ugnen på 200 grader. Pensla brödet med vatten, olja eller ägg. In med plåten och vänta tills brödet ser bra ut. För mig tog det drygt tjugo minuter. Ät med något kul pålägg. Själv körde jag norskt fullt ut, så det fick bli brunost.

Kardemumman gav kanske lite väl mycket julstämning för att passa i mars, men brödet funkar att frysa och det kommer ju en ny jul även i år.

”En klassfråga”

Något som kommer upp allt oftare i debatten är att ditten och datten blivit ”en klassfråga”. Det kan t ex gälla balett eller bostäder. Faktum är att det tycks kunna gälla vad som helst så länge det är ekonomi inblandat. Det senaste exemplet var Skistar vars dyra liftkort sades vara en klassfråga.

Jag är lite allergisk mot klassbegreppet eftersom det vanligtvis används av människor som målar upp bilden av en tid då statare och fabrikörer var relevanta yrkeskategorier, alltså en forntid passerad med närmare hundra år. Jag lever i nutiden.

”Saint-Tropez någon?”

Det vore rimligare att säga att liftkort och annat är en prisfråga, och att höga priser innebär att inte alla familjer har råd. Och? Det är något samtiden har gemensamt med såväl forntid som framtid, att alla inte har råd med allting. Det är ingen mänsklig rättighet att alla ska kunna bo eller semestra var de vill, inte ens om det är barn med i bilden.

Det som är nytt för vår tid är kanske illusionen om att det inte ”ska” vara så. Kanske har sociala medier byggt upp en bild av att alla har allt, eller så är det tramsbegreppet ”allas lika värde” som fått människor att tro att alla borde ha samma förutsättningar till allt i alla lägen.

Går jag till min egen barndom var det fullständigt självklart att en del föräldrar hade bättre jobb än andra, en del åkte på utlandssemester nästan vartenda år, en del hade en ny fin bil medan andra hade en ensamstående mamma som uppenbart slet med sämre ekonomi. Det var inget konstigt, när blev det det?

Ge fan i att vara kvinna!

Återkommande läsare har nog märkt att jag blir lite triggad när folk tycker att jag inte ska ha åsikter om sånt jag inte har förstahandsinformation om. Allra vanligaste ämnet är föräldraskap. En del föräldrar säger ofta att människor som inte själva är föräldrar ska hålla tyst om barnuppfostran mm. Åtminstone om de inte tycker som den föräldern, annars går det fint.

Men jag kommer även fortsättningsvis ta mig rätten att tycka till om barn utan att ha några, om knark trots att jag aldrig knarkat, om självmord trots att jag aldrig tagit livet av mig osv. Så idag på Internationella kvinnodagen tänkte jag komma med en uppmaning till världens kvinnor.

”Kvinnor, sa jag!”

8 mars varje år blir internet och media en orgie i gnäll och självömkan från kvinnor. Jag säger inte att allt gnäll är av ondo. Bara om det inte är produktivt. Och när jag skriver ”Ge fan i att vara kvinna” menar jag det såklart inte bokstavligt, bara att det kan vara kontraproduktivt att göra en stor grej av sitt kön.

När jag var ståuppkomiker fanns grovt generaliserat två typer av kvinnor i branschen – de som tyckte att de var förfördelade pga sitt kön och de som istället la energin på att försöka vara roliga. Jag ska inte namnge någon, men de som tillhörde den första gruppen har ni antagligen ändå inte hört talas om.

Girl power!

Samma sak i andra branscher, prefixet ”tjej-” eller ”kvinnlig” är ingen kvalitetsstämpel. Världens mest populära band med kvinnliga medlemmar presenteras sällan eller aldrig som tjejband, och hur ofta gör man en stor grej av Astrid Lindgrens, Jenny Nyströms eller Margaret Thatchers könstillhörighet? Det finns säkert undantag, men så fort någon kräver en egen bedömningsskala för att hon är kvinna (om det inte gäller idrott) kan du vara säker på att det inte beror på framgång utan snarare brist på sådan.

Med andra ord, släpp offerkoftan och försök nå dina mål efter dina egna förutsättningar. Det kan alla behöva höra ibland, oavsett grupptillhörigheter. Ibland sätter könet käppar i hjulet (bildligt alltså), precis som det kan vara ett problem att vara kort, svensk eller något annat vi inte kan ändra på, men det lönar sig inte att hänga upp sig på det, varken ekonomiskt, karriärmässigt eller på något annat sätt. Var den bästa versionen av dig själv bara.

Byt ut dyra livsmedel

”Paprika 187 kr/kg?!” Just nu upplever många att nästan allt i mataffären är dyrt, men det finns alltid de där varorna som sticker ut lite extra pga att skörden slagit fel eller ett handelsavtal fallerat. Då kan man svära och gräva djupare i plånboken, eller så hittar man alternativ.

En möjlighet är att avstå. Råder det handelskrig på ansjovis behöver man kanske inte frossa i Janssons frestelse just den månaden. En annan lösning är att tänka om lite. Jag har t ex börjat dricka mindre kaffe till förmån för te. Det tycker jag generellt är en försämring, men ombyte förnöjer och många gånger handlar fika mer om att få sätta sig ner och vila än att avnjuta gott kaffe. På det här viset blir kaffet kanske också lite godare nästa gång.

En grönsak går ofta att ersätta med en annan. Istället för paprika går det lika bra med selleri. Ett av de mer otippade bytena var när jag ersatte svampstuvningen över kokt blomkål med morotsstuvning. Kanske inte bättre, men gott. Och annorlunda. När lingonsylten gick upp i pris bannade jag mig själv för att jag inte kommit igång med att plocka egna lingon till morgongröten, men istället började jag hälla på krossade blåbär jag plockat själv.

Förutom att flexibiliteten sparar pengar och ibland leder till otippade smaksensationer har den gett mig ett minskat shoppingbehov. Jag ”måste” inte till affären för att köpa ett eller annat som tagit slut i skafferiet, istället hittar jag något annat att laga.

Och när jag väl handlar kan jag utnyttja extrapriser och undvika smällar. Man kan förresten se det som en boxningsmatch. En stelbent konsument får slag på slag rätt i ansiktet när varorna på inköpslistan slagit prisrekord. Själv kan jag hoppa undan med hjälp av smidigt fotarbete och ge matkedjan ett par snabba råsopar tillbaka innan den fattat vad som hände.

Läge för valutaspek?

Jag har aldrig spekulerat i valutakurser, men jag blev lite inspirerad efter att ha haft lite tur med växlingen från SEK till NOK. Lyssna på detta.

Jag har en global indexfond, KLP AksjeGlobal Indeks P. Den är upp tio procent sedan årsskiftet och det klagar jag inte på. Globala indexfonder kan låta som en säck aktier från hela världen, men de är alltid väldigt USA-tunga. Den här har 67 procent i USA. Därför har den såklart fått extra skjuts av att dollarn är mer värd än på mycket länge.

Och grejen är att denna fond finns i två varianter, den jag har och en valutasäkrad som alltså ser till att man varken tjänar eller förlorar på valutarörelserna. Fram till nu har jag tjänat mycket på att inte valutasäkra (övre kurvan här, att jämföra med den nedre, valutasäkrade).

Inga träd växer till himlen, sägs det, och jag tror inte att den amerikanska dollarn är något undantag. Med ett pågående krig i Ukraina och en dement president finns det orosmoln, och historiskt ligger dollarn ungefär en krona högre än ”normalt”. Kliver jag över till den valutasäkrade fonden och stannar där tills USD/NOK-kursen når normalen skulle jag tjäna nästan tio procent på det, utöver vad den icke-valutasäkrade skulle ge.

I den andra vågskålen ligger en höjd fondavgift, från 0,28 till 0,30 procent, och mitt anseende som investerare. Alltså inga större värden. Så vad kan gå fel? Borde jag ta steget eller borde jag fortsätta att hålla mig borta från valutaspekulationer?

Vakant land

Ska Sverige funka har man inte råd med att experter som behövs i näringslivet inte vill flytta till Sverige, eller att stora mängder fungerande samhällsmedborgare flyttar från landet. Ändå verkar det vara det som är på väg att hända enligt en undersökning gjord av Svenskt Näringsliv och Ipsos.

Inte mindre än 76 procent av svenskarna i undersökningen (20-50 år med eftergymnasial utbildning) sa att de kunde tänka sig att flytta från Sverige, alltså över 3 av 4! Vore jag statsminister hade det svaret oroat mig. Nästan lika oroad hade jag blivit av att andra nordbor inte vill till Sverige. En stigande orsak till det är svensk brottslighet, som för övrigt också ökar som anledning till att svenskar vill flytta ut.

”Det traditionella industriföretaget är kanske inte utsatt för rån och hot och skadegörelse men de är otroligt beroende av att kunna rekrytera folk. Det hör vi från stora företag i dag, det är ett problem.” 

Den främsta anledningen att svenskar vill lämna Sverige är fortfarande vädret, och det kan ju inte svenska politiker göra så mycket åt. Som ni förstår var inte det min främsta flyttorsak, då hade det nog blivit Spanien istället för Norge.

För de flesta av oss som inte emigrerar pga jobb eller kärlek är det såklart en kombination av olika faktorer, men den ökade brottsligheten var definitivt med i mitt beslut. Samma med den allt sämre sjukvården (och ja, nu vet jag att det kommer strömma till vårdpersonal för att berätta för mig att jag har fel, men det är min och många andras upplevelse, se länken ovan).

Den kanske främsta orsaken är att svenska politiker, oavsett partitillhörighet, inte ens har någon plan på hur de ska vända utvecklingen. Deras taktik tycks främst bestå av två delar. Att in i döden hävda att utvecklingen inte alls är på väg åt fel håll och att fortsätta att göra det man gjort fram till nu.

Min gissning är därför att även tendenserna i denna undersökning kommer att fortsätta, att ökad brottslighet, försämrad sjukvård och skola kommer att få fler svenskar att se sig om i världen medan övriga nordbor i allt högre grad kommer att rata Sverige. Jag hoppas att jag får fel, men att fortsätta att göra det som inte fungerar brukar vara ett dåligt recept för att vända trender.

Pitabröd med grönsaksröra

För massor av år sedan hände det att jag köpte pitabröd som jag fyllde med något gott. Det gör jag inte längre. Kanske för att pitabröd kostar hela 3 kr/styck, eller också tröttnade jag bara. Nu tyckte jag hur som helst att det var dags. Fast nu köper jag inte bröd, jag bakar det. För åtta pitabröd krävdes:

vatten, 3 dl
jäst, 25 gram
salt, 1 tsk
rågsikt, 2 dl
vetemjöl, 5 dl

Värm vattnet fingervarmt, c:a 37 grader (och hellre för kallt än för varmt). Smula ner jästen och vispa ut den. I med salt och mjöl, bearbeta med degkrokar tills degen känns klar och släng upp den på en arbetsbänk.

Dela upp degen i åtta ungefär lika stora bitar. I mitt fall vägde bitarna c:a 90 gram och vill man vara på den säkra sidan väger man bit för bit. När man är nöjd med uppdelningen rullar man dem runda och lägger dem på plåtar. Jag hittade bakplåtspapper i gömmorna, men det är inte nödvändigt.

Låt dem jäsa under bakduk i minst en halvtimme. Jag brukar ta i lite eftersom deg aldrig blir sämre av att få jäsa ordentligt, så blir det en timme skadar inte det. Sedan plattar du ut dem till runda kakor med minst en decimeters diameter.

På med duken igen och låt dem jäsa ytterligare en halvtimme. Eller timme.

Värm dem i ugnen, 225 grader. Med så pass varm ugn och tunna kakor bör du knappt lämna ugnen oövervakad, de är klara på max tio minuter.

Pitabröd kan man äta som frukostbröd med pålägg eller fylla med något – köttfärs, tomatsås, ris... Själv bestämde jag mig för att göra en grönsaksröra med vad jag hittade i skafferierna. Det blev potatis, lök, morot, rödbeta, paprika, chili, selleri, brysselkål och en klick röda linser (eftersom jag för tillfället ledsnat på att försöka få katterna att äta dem).

Allt hackades i bitar, ju längre tillagningstid desto mindre bitar.

Ner med allt i en stekpanna tillsammans med salt och peppar och när det kändes klart hällde jag på en skvätt mjölk.

Pitabröden mikrade jag en halvminut för att få dem varma och mjuka. Sedan skar jag upp en öppning och bökade ner röran.

Det blev faktiskt rätt gott. Särskilt tycker jag att pitabröden blev mycket bättre än jag minns de industribakade frysta jag köpte. Eftersom den effektiva baktiden bara är några minuter är jag definitivt färdig med industrivarianten.