Jag blir alltid imponerad av riktigt
unga människor som tar tag i sitt liv. Dagens exempel är Sami som
vid tretton års ålder har en egen cykelverkstad.
Omöjligt för mig att veta hur
professionellt det är, men han har en hemsida med priser som varken är tokdyra eller
löjligt låga. Men alldeles oavsett ifall verkstaden har en hållbar
affärsidé och kommer att göra honom rik och populär känns det
som att han har ett försprång på omvärlden.
Den som lyssnar på inslaget i länken
ovan inser att Sami inte låter som en trettonåring, det här är en
affärsman. Hade jag varit Sami hade jag skickat länken till
potentiella arbetsgivare om tio år och skrivit ”Det här var jag
som trettonåring. Ring mig om du vill veta vad jag kan göra för
ditt företag idag.”
Hur gör man för att få det drivet?
Även om alla människor har olika förutsättningar tror jag inte
att handlingskraft är en egenskap man föds med. Den måste odlas
och uppmuntras, och så bygger ekvationen på att inte svenska skolan
lyckas döda entusiasmen. Sami tycks ha två engagerade föräldrar
som insett att ta vara på sonens intresse.
Föräldrar väljer man som bekant inte, men ju äldre jag blir desto mer inser jag att även jag hade tur där. Det blev ingen cykelverkstad, men när jag stod i valet och kvalet om jag skulle säga upp mig från ett fast och tryggt jobb med karriärmöjligheter för att starta eget i artistbranschen pushade min mamma mig att ta klivet. Jag är glad för knuffen och berättade det för henne i efterhand. Hon hade för övrigt fyllt 88 år idag, men det blev inte så. Grattis ändå!
Nöjda kunder verkar han ha också! https://maps.app.goo.gl/RaqgTDwK2oftU2VM8
SvaraRaderaJa, även om äktheten drabbas lite av att första omdömet kommer från en man med samma (och ett ganska ovanligt) efternamn som den unge cykelreparatören. Jag menar, det vore ju skit om pappan skulle döma ut sonen offentligt :-)
RaderaBeundransvärt, sa företagsam var inte jag vid 13 ars alder. Da hade jag fullt upp med skola, ridning, sport och häng med kompisar.
SvaraRaderaNagra ar senare sa jag till min mamma att jag aldrig nagonsin skulle jobba pa ett dammigt kontor. Haha, det fick jag sannerligen äta upp senare i livet.
Jag önskar att det fanns fler som Sami, nuförtiden verkar de flesta ungar bli curlade.
/Annika
Inte jag heller. Och visst var livet enklare när man visste allt ;-)
RaderaMin mamma var jämt på mig om att jag inte skulle arbeta och slita ut mig i någon skitig fabrik. När man började tänka mera själv än lyssna på morsan så förstod jag inte vad som var fel på ett hederligt fabriksjobb, arbetat flera somrar på skitiga fabriker och tyckte mestadels det var kul. Grovstädsjobbet på en spånskivefabrik sög dock brutalt, speciellt som förmannen var dödsfiende med farsan genom politiken och särbehandlade mig å det värsta till min nackdel, men jag bet ihop, förstod läget och teg tills han försökte blåsa mig på en hel helgs extrajobb där han själv var på plats och visste jag var det med. Fick rätt när jag drev det vidare.
RaderaSedan har jag jobbat i föräldrarna träspånsdammiga, dvs ej rena, men väldoftande snickeriindustri för offentlig inredning och exklusiva möbler, trivdes helt toppen fast det var ett jädra berg att bestiga att bevisa mig som ej bortsämd byracka mot de anställda som chefens son. Tufft men utvecklande. Dubblade min slavliknande ingångslön som farsan gav mig genom att sida med fackrepresentanten. Faktiskt. Min bortklemade vessla till lillebror fick givetvis lönen jag förhandlat mig till så fort han började… 🙄
Sedan har jag jobbat nästan 25 år i en ren fabrik, hälften ”på golvet” och hälften på kontor. Har jag slitit ut mig någonstans så är det skallen men då ej främst genom arbetet även om det var dödens mycket mellan varven.
Gett mig möjligheten att jobba över stora delar av landet vecko och månadsvis samt periodvis i Estland, Kina och Brasilien.
Morsan hade sina fördomar, svensklärarinna och sekreterar född i en månggenerationig snickarsläkt som hon var.
/JB
Skitigt eller inte tycker jag inte spelar jätteroll på ett jobb, men jag är ganska beroende av fönster. Särskilt under vinterhalvåret vill jag gärna se dagsljus varje dag.
RaderaDet har nog aldrig varit en faktor för mig. När jag jobbade 2, 3 och 5-skift på golvet så var det, jag vet inte, rätt skönt att inte ha någon input utifrån utan bara isolerad från verkligheten.
RaderaAtt sluta nattskiftet och störa LillAnnas bageri med att köpa ett par minutfärska frallor mitt i bakandet att ta med på vägen hem var dock underbart!
Kontorsjobbet blev det en annan tidsrymd. Lade gärna runt 16 timmar på jobber efter min ekonomiska krasch.
Minns när jag blev hembjuden till vänner på filmkväll att jag blev chockad över att det var sommar och tjejer gick runt i bikinis. Dag eller natt, kunde ej bry mig mindre…
Låter helt sjukt men är sant. Gick ju i väggen senare men vidhåller att jobbet enbart var en liten del.
/JB
Det funkade skapligt med nattjobb för mig med. För det mesta fick jag se lite ljus på morgonen eller på eftermiddagen och så var jag ledig många dagar då jag fick ta igen det.
RaderaJobbet kanske var en liten del, men ljus tror jag inte ska underskattas.
Det är verkligen inte något unikt eller speciellt, men jag har trots den svenska skolan lyckat ha/skapa mig ett riktig intressant (yrkes)liv under mina år.
SvaraRaderaMin största skräck när jag var liten var att jag såg vuxenlivet som en oändligt lång, grå ochmeningslös golgatavandring. Så har det inte blivit.
Men det klart jag undrar rätt ofta hur livet kunde ha blivit om man fått en utbildning från start som bejakade och stödde ens talanger och engagemang, isf att konformera, begränsa och jantemässigt hålla tillbaka.
/JB
Men det är tråkigt att det är "trots den svenska skolan". Vi är nog många som känner så.
RaderaJa, jag har alltid tänkt att du nog är mycket samma skrot o korn.
Radera/JB
Härligt att läsa om ungdomar som har ett sånt driv. Hoppas att hans framåtanda smittar av sig på hans jämnåriga.
SvaraRaderaMan kan alltid hoppas.
RaderaVilken kille, ja fler sådana entreprenörer behövs!!!
SvaraRaderaAbsolut, får se vilken regering som skrämmer bort honom först :-(
RaderaJag minns när jag jobbade på en skola och fick tillfälle att överhöra
SvaraRaderagrabbar som pratade om sina epatraktorer och jag minns speciellt
en kille, Tage. Han köpte med sin fars hjälp in gamla smådåliga
bilar och reparerade dem och sedan såldes de. Han tjänade 90000
på ett år på gamla bilar. Tilläggas kan att han gick i åttan mao 14 år.
Han frågade mig en gång om jag eldade med ved i min stuga och
när jag svarade ja, då erbjöd han sig sälja ved till mig som han
sågat ner, kapat och kluvit. När jag sa att mina vedklampar bara får vara 25 cm, då tappade han intresset antagligen för att det blev mer
jobb när de var så korta. Affärsman uti fingerspetsarna.
90000 kr om året som fjortonåring var inte dåligt!
RaderaFramförallt tror jag 25 cm-ved är svårare att hålla på med än 30 cm. Inte lika många som vill ha 25 cm och då är det svårare att hitta kunder till att hålla på med större mängder.