Dejting-tv-marknaden mättad? Skojar'u?!

Dokusåpor på dejtingtema:

”Produktionsbolagen försöker karva ut nya koncept som kan bli succéer, trots att marknaden är ganska mättad.”

Ganska mättad? Ganska?!! Den marknaden borde ha varit mättad för tjugo år sedan. Först visade man amerikanska dejtingprogram på svensk tv. Sedan började man producera egna versioner av The Bachelor, Första dejten och allt vad de hette. Vid sidan av dessa har man sänt mindre sofistikerad ”knull-tv” med namn som Paradise Hotel och Ex on the beach och sett till att övriga dokusåpor som Farmen och Big Brother också kretsar kring sex. Antar att det inte är svårare än att casta rätt deltagare och fylla dem med sprit.

”Är det öråd nu?”

Så ja, det är inte omöjligt att marknaden nu är mättad, men det brukar inte hindra svenska produktionsbolag. Ta bara alla panelprogram med tävlande kändisar, som det också går tretton på dussinet av. Det är två lag med två eller tre personer, en tokrolig programledare och tydligt färdigskrivna skämt som ”improviseras” fram inför en publik som får order om att klappa på kommando, och räcker inte det fyller man upp med pålagda skratt. Parlamentet, Timeout, Snacka om nyheter... Jag fick nog av detta redan på 90-talet, men det är väl knappt att den här farsoten är utrotad än.

Det är säkert svårt att komma på nya tv-koncept och trist att bli den som bryter ny mark bara för att upptäcka att publiken är less redan vid första avsnittet (och så har man utvecklat idén, skrivit manus och skickat ett helt tv-team och Anders Lundin till Bahamas), men måste verkligen alla springa åt samma håll? Att tro att den åttonde varianten av samma dokusåpa ska bli en succé är lite som att bänka sig framför Jönssonligan 19 eller den femtioelfte Beckfilmen med Peter Haber och förvänta sig att bli underhållen.

Fet lönecheck eller fetmapiller?

Jag tycker att det är moraliskt tveksamt att företag ger sina anställda friskvårdsbidrag eller betalar deras startavgifter i idrottstävlingar. Ska verkligen arbetsgivare uppfostra och styra sina anställda på det viset? Vore det inte rimligare att ge personalen högre lön, så får de själva bestämma om de ska köpa mountainbikes eller gräddbakelser?

Det är ändå ingenting emot USA där många företag betalar fetmamedicin till sina anställda. Faktiskt så många att det blir en nyhet när tio procent hotar med att dra in medicinbidraget. Och som alltid med USA är det big business (ursäkta ordvitsen). Bank of America lägger 250 miljoner dollar per år (!) på fetmaläkemedel till sina anställda. Det är över en tusenlapp per anställd. Som normalviktig hade jag velat ha pengarna i handen.

Jag ska inte försöka förstå mig på amerikansk hälsopolitik, men för mig som vuxen, självständig människa känns fenomenet helt galet. Så länge fetma inte diskvalificerar en anställd från att utföra sitt jobb borde inte detta vara en sak för arbetsgivaren. Är jag betrodd att sköta mitt jobb borde jag väl för bövelen också få sköta mitt matintag?!

”Max tvåtusen kalorier per dag! Det är mitt sista bud.”

Samtidigt känns det också helt surrealistiskt att en stor del av den vuxna befolkningen är fet, inte sällan på en mer eller mindre handikappad nivå. I Europa kan vi försöka trösta oss med att det är så mycket värre i USA, men sedan industrialismens vagga har vi sett den ena dårskapen efter den andra kopieras och överföras hit. Så snart går delar av ditt företags lönepott till fetmapreparat till personalen – det kan du fethaja!

Att mörda för pengar

Det började med en notis om ett mordförsök. Två systrar, då 60 och 64 år gamla, var misstänkta för att ha försökt döda sin far, 87.

Efter det har det hållits rättegångar i både tingsrätt och hovrätt (här är tingsrättsdomen). Det som hände var att systrarna var förbannade över att föräldrarna skulle testamentera allt de enligt lag kunde till ett barnbarn istället för till dem. Detta fick de reda på när mamman dog några månader tidigare och sedan dess verkar de ha planerat sin hämnd som alltså slutade med att de sparkade pappan blodig, försökte kväva honom och gick därifrån när de trodde att de lyckats.

Förutom domen ovan tror jag att rättegångsförhören med både pappa och döttrar från minst en av rättegångarna finns på Youtube för den som vill fördjupa sig. Själv tycker jag ärligt talat att brottet är så bottenlöst motbjudande att jag inte har lust. Men jag undrar vad som får två etablerade och ostraffade tanter att vilja mörda sin pappa.

Bägge jobbade inom vården med löner uppemot en halv miljon om man får tro Flashback, och tittar jag på deras Facebooksidor är det semesterbilder och vanligt familjeliv, så jag tror knappast att de svälte. Att de inte tyckte att farsan förtjänade en ”världens bästa pappa”-plakett är uppenbart, men då kan man välja att antingen umgås så lite som möjligt med honom eller att ta avstånd och bryta kontakten.

Jag känner människor i bägge grupperna, både de som håller god min vid högtider och familjemiddagar och de som bett mamma och pappa att dra åt helvete. Trista val att ta, men tycker man att föräldrarna är djävulskt vidriga människor vore det också märkligt att vilja att ens barn ska hänga med morfar eller farmor.

Men det är ett långt steg därifrån till att försöka döda dem! Och att ekonomi, som i detta fall, ens är en faktor. Jag är själv väldigt intresserad av pengar, men pengar är trots allt bara pengar. Nu slutade det med att döttrarna (som antagligen inte heller får plaketter, varken från pappa eller sina egna barn) fick tioåriga fängelsestraff. Förutom att det lär trasa sönder återstoden av deras liv kommer det även att kosta en slant.

Men de får gratis logi.

Dock kommer de antagligen fortfarande att ärva pappan. Jag håller en tumme för att han ser till att när den dagen kommer äga exakt noll kronor. Laglott går av någon anledning inte att välja bort, men en vuxen demensfri människa väljer själv vad han ska göra med sina pengar så länge han lever. Tre år innan min mamma dog trollade hon och jag bort hennes pengar. Inte för att lura andra utan för att förhindra staten från att stjäla dem i en arvsskatt. Nu hann skatten inte komma, men plötsligt gör den det och ”jag såg det komma”. Att se sina släktingar vilja mörda för pengar är värre. Den ondskan är nog svårare att se.

Bra att vara dollarmiljardär?

Jag har inga illusioner om att bli så mycket rikare än jag är. Jag hoppas att jag har så jag klarar mig, men jag kommer inte kunna köpa allt jag pekar på. Det hade varit kul att äga en egen semesterö eller att kunna köpa och lägga ner företag med dålig service. Som andra kan.

Arvid Lunnemark, 26, var med och grundade mjukvarubolaget Anysphere. I höstas lämnade han företaget, men har behållit 4,5 procent av aktierna, vilket kom väl till pass när Elon Musk köpte företaget för 60 miljarder dollar. Omräknat i kronor ger Lunnemarks andel drygt 25 miljarder.

Eftersom han är skriven i USA har jag ingen aning om hur mycket av pengarna han måste skatta bort, men han kan ha varit dollarmiljardär redan innan detta och det är väl en rimlig gissning att han inte behöver titta på kontoutdrag eller räkna på extrapriser någon gång mer i sitt liv. Med fyraprocentsregeln borde han kunna ta ut en miljard om året i avkastning utan att bli fattigare.

Han har redan startat ett forskningslabb inom AI och det skulle inte förvåna mig om han kommer att fortsätta att tjäna pengar. Kanske drivs han inte alls av pengar (även om jag hittills inte har träffat någon som inte gjort det), men det borde ändå vara ganska skönt att veta att ekonomi inte kommer att bli ett problem framöver.

Eller är det ett himla slit att hålla ordning på investeringarna vid sidan av risk för utpressning och kidnappning? Kanske är ”har så jag klarar mig” mer eftersträvansvärt än snuskrik i dollar. Eller också är jag bara bitter nu och präglad av min uppväxt i Landet Lagom. Hur som helst ger det perspektiv att läsa om människor på andra nivåer i näringskedjan. Är du nöjd där du är, vill du bli Lunnemark-rik eller nöjer du dig någonstans mittemellan?

Annorlunda prissättning

Vi har nu kommit fram till del 100 i serien ”Jag förstår inte min samtid”. Denna gång handlar det om bilvärdering. Jag är egentligen inte på jakt efter en ny bil (det kommer för övrigt ett inlägg om mitt senaste inköp, om den någonsin blir klar), så jag är inte sugen på någon av de två bilar jag nu ska visa. Jag har hittat bägge på Facebook Marketplace och de är till salu i Sverige.

Bil nr 1, en Oldsmobile från 1955. Det står att den är i originalskick och formuleringen ”mycket bra” återkommer inte mindre än tre gånger i annonsen. Förutom att den ska vara ”mycket bra” i kaross och inredning sitter det ett slutsteg av typen ”Herrejösses” i skuffen.

Bil nr 2, en Chevrolet från 1962. Den beskrivs som en ”skitbra raggarbil som bara går”. Att den släpar i backen är inte så illa som det ser ut eftersom den har luftfjädring som gör att den kan höjas vid behov (t ex om man skulle få för sig att vilja köra med bilen på en väg). Jag kan dock inte låta bli att notera att karossen är något anfrätt, att motorhuv och dörrar har en annan färg än resten, att bakluckan är bucklig och att någon tuggat på kofångaren.

Vad får man då betala om man vill bli ägare av något av dessa bägge fordon? Oldsmobilen säljs för 150000 kr. Mycket pengar för en bil om den bara ska köras på sommaren och kanske knappt ens då. Jag har alltid varit av åsikten att bilar ska användas, men de flesta som är intresserade av bilen kommer nog att åka fina sommardagar, kanske på några bilutställningar eller på sin höjd på en veckas bilsemester.

Chevan då? Bilen som ser ut att ha krockat med en elefantfamilj som hoppat på den i takt med en remix av Eddie Meduza. Den kan bli din för det facila priset av 275000 kr, alltså nästan dubbelt så mycket som Oldsen som i mitt tycke är en ungefär hundra gånger ballare modell som jag lätt hade föredragit även om bilarna varit i samma skick.

Är då inte bara Cheva-ägaren en galning utan koll? Troligtvis inte. Jag letade upp dessa bilannonser för att illustrera ett fenomen jag kände till sedan tidigare. Av någon för mig okänd anledning är vanskötta eller medvetet förstörda Chevor av ganska vanliga modeller attraktiva på veteranmarknaden.

Det är faktiskt så illa att jag tror att man skulle kunna tjäna pengar genom att köpa in en fin Cheva Impala från början av 60-talet, pensla den mattsvart, hoppa in taket, slå sönder bakluckan, sätta in luftfjädring, sänka den och köra några mil med karossen släpandes i backen, byta ut originalfälgarna och sätta på sådana här fula lättmetallfälgar med stötiga lågprofildäck och sedan sälja bilen till ett högre pris än innan du förstörde den.

Jag har sagt det förut och säger det igen – folk är tamejfan inte kloka någonstans!

Intressesmurfarna hoppar av glädje

Jag vet väldigt lite om Bianca Ingrosso. Jag hade inte trott att vi skulle ha mycket gemensamt och den känslan styrktes när jag läste om henne i Expressen. Det hela är egentligen ett referat från ett Youtube-inslag. Den som har lust att lägga en timme och en kvart på att se det är välkommen. Jag gör det inte.

Och jag vet såklart inte vad som är på riktigt och vad som handlar om att bygga image, men att hon är medveten om vad hon säger och vilka signaler det sänder ut är jag övertygad om. Så låt oss analysera några av citaten.

”Jag har sagt till dem: Jag vill inte veta vad jag tar ut i lön eller vad jag tjänar. Jag vill inte veta vad jag spenderar, utan ni säger till när jag måste chilla ner och de har aldrig sagt till mig. Så jag kör på.”

”Om någon skulle säga till mig: 'Nu räcker det, du får inte shoppa mer på tio dagar'. Då hade jag bytt ekonom.”

Så det hon egentligen säger är att de som sköter hennes ekonomi ska säga till om hon behöver dra ner på utgifterna, men gör de det får de sparken. Fast hon vill inte veta hur mycket pengar hon tjänar, hur mycket hon gör av med eller hur mycket hon kan göra av med. Så vad vill hon veta, hur många hundar man kan få ner i en överprisad väska från Ralph Lauren?

”Då avslöjar också Ingrosso den dyraste detaljen i hemmet: Bordet i matsalen.

    – Jag har ätit här en gång, det är lite för stort, säger hon i youtube-serien.

Hon vågar inte ens säga vad bordet kostar för att det är för dyrt. 

    – Tänk dig allting du tänker men gångra det med tio typ, säger Ingrosso.”

Alltså har hon köpt ett bord som är så dyrt att hon inte vågar tänka på kostnaden, men berättar att det var ett felköp. I min värld är det lite som att stämpla ”Dum i huvet” i sin egen panna. Begriper hon inte det? Eller ska det signalera en folklighet som går att kapitalisera på? Jag vet verkligen inte.

”Mina lägenheter kostar extremt mycket, om man tänker bort renoveringar och sånt så är det resor. Men jag shoppar ju för... nej men jag vet inte vad jag shoppar för.”

Då var vi där igen, i förnekelsen. Hon vill inte veta vad hon lägger pengar på, eller också vill hon bara inte säga det. Alternativ 2 kan jag förstå, läsarna/tittarna/fansen har ju inte med det att göra. Men om hon verkligen inte vet eller vill veta övergår det mitt förstånd.

Det som övergår mitt förstånd i alla lägen är hennes behov att framställa sig själv som godtrogen och enfaldig. Jag tillhör såklart inte målgruppen, så det är inte meningen att jag ska begripa, men jag trodde att målet var ”slipad affärskvinna”. Kanske säljer ”konsumtionshysterisk bimbo” bättre.

Barterapi

Det här tycker jag var en kul idé, att erbjuda psykologsamtal på krogen under namnet barterapi. Särskilt för oss multitasking-extremister som inte vill slösa tid på att bara dricka sprit. De få gånger jag går på krogen gör jag det aldrig för att slappa av. Istället handlar det om att knyta kontakter eller åtminstone fylla upp kvoten för socialt beteende. Generellt bestämmer jag hellre träff med folk i löparspåret så får jag kryssa av motionskvoten på en gång.

Just nu har jag inget stort behov av att träffa en psykolog, men det här konceptet skulle ju gå att utveckla. Jag skulle gärna ta ett snack med en trädgårdsmästare eller jurist på krogen, så kan jag skylla korkade frågor på spriten. Att ta en öl ihop med en dietist, nutritionist eller annan näringsexpert skulle förvisso bli lite motsägelsefullt, men jag tycker att det också funkar. Andra kan säkert komma på yrkeskategorier mer intressanta för dem.

Redan nu görs sånt här i grupp. Det politiska partiet Medgörlig samling (jag vet att de inte heter exakt så, men det ger alltid så festlig reaktion från deras anhängare att jag inte kan låta bli) har ett koncept som heter MED-pub där de pratar politik och dricker, och visst har det åtminstone gjorts försök med börssnack i krogmiljö? I Oslo finns en schackbar med det ordvitsiga namnet The Good Knight där tanken är att man ska fila på sina kvaliteter som schackspelare medan man dricker och socialiserar sig.

Så bara fortsätt att realisera fler krogkoncept för oss som är alldeles för rastlösa för att bara ”dricka sprit och hålla käften” – Krog & Skog, hårsaloon (för min frisyr kanske Pub & Stubb vore rimligare), Disney & Whiskey, Drinkar & Deklaration, Fest med präst...

Tio år senare

Nej, jag har inte tappat kontroll på veckodagarna, jag vet att det är lördag, och idag för tio år sedan, 4/4 2016, skrev jag mitt första inlägg på den här bloggen. Där gav jag mig på ”små gulliga jävla kattungar”, vilket jag fått äta upp efter att jag blivit kattägare och mer än en gång publicerat bilder på gulliga katter (märkligt nog är alla katter gulliga).

Att jag började blogga berodde på att jag hade tid över och tänkte att det var synd att jag som jobbar som frilansskribent skrev väldigt lite om ekonomi, trots att det varit ett stort intresse ungefär sedan jag fick min första veckopeng. Så jag tänkte att om inte ekonomitext-jobben kommer till mig får jag väl jobba lite för det. Och det funkade. Bl a skrev jag en massa spartips-texter åt en skrivbyrå som antagligen aldrig hittat mig utan bloggen.

Sedan det första blogginlägget har det blivit ytterligare 3136 och det har som sagt gått tio år. Förutom att jag blivit exakt ett decennium äldre har jag hunnit bli föräldralös, flyttat från Sverige och i samband med det lagt ner mitt företag och startat ett nytt. Livet.

Jag bloggar ju nuförtiden måndag-fredag, så idag hade jag låtit bli om det inte vore för att  jag vill uppmärksamma jubileet. Varför inte en återblick till några av de 3137 blogginläggen? Eftersom det gått tio år blir det logiskt att välja ut just tio blogginlägg jag tycker att jag fått till ganska bra. Här kommer de:

Det som gjort att min blogg stuckit ut i bruset tror jag främst är mina spartips. Spara kan man göra på olika områden. Några av mina intressen är börsen, renovering och matlagning och jag vill visa att alla kan göra detta trots att vi varken är börsmäklare, hantverkare eller kockar. Här är ett inlägg där jag och kommentarsfältet hjälpte en nittonåring som vill ha tips om hur han skulle tänka på börsen, ett inlägg om när jag gjorde en snabb renovering av mitt kök inför bostadsförsäljning och en lista på tio enkla och goda vegetariska måltider som vem som helst kan laga.

Mat är området där jag skiljer ut mig mest från mängden, vilket man kan läsa om i inlägget om att jag antagligen har Nordens billigaste matbudget.

Ibland har jag uppmärksammat enskilda individer och gett dem ris eller ros. Ett exempel på det förstnämnda är Staffan, som är ett i raden av Offer med stort O. Människor missnöjda med sin ekonomi som alla har det gemensamt att de inte ägnar en tanke åt sitt eget ansvar. Då hamnar man hos Sparo.

Men det kan man också göra om man som artonårige Robin tar tag i sitt liv och gör något bra av det. Särskilt kul att Robin själv hittade till bloggen och gav sin exklusiva version för Sparo-läsarna i kommentarsfältet.

En av drivkrafterna bakom Sparo är att jag vill visa att alla kan spara pengar. Den som verkligen vill kan bli ekonomiskt oberoende utan att ha superlön, men oavsett vilken sparnivå vi vill lägga oss på kan vi alla spara, ofta mycket mer än vi tror. Ett av bloggens allra första inlägg handlade om hur fantastiskt mycket pengar man kan spara på något så enkelt som att ta med sig egna påsar till matbutiken istället för att varje gång köpa plastpåsar. I ett annat skrev jag om mina mest extrema spartips.

Avslutningsvis har jag varit lite personlig ibland också, i nöd och i lust. I denna lista får nöden symboliseras av inlägget inför min hjärtoperation med ett hundratal lyckönskningar i kommentarsfältet. Jag kan fortfarande minnas hur jag med andnöd och smärtor i bröstet försökte besvara dem, en efter en, från en dansk sjuksäng med darrande fingrar på en lånad smartphone.

Lusten representeras av mitt första inlägg från en husvagn på hemlig ort när jag letade hus i mitt nya land med allt vad det innebar av vardagliga vedermödor. Under en bostadslös månad behövde jag t ex klippa mig ett par gånger.

Så. Det var tio blogginlägg från april 2016 fram till idag. På måndag, annandag påsk, inleds bloggens elfte år med något helt nytt. Hoppas att ni hänger med! En blogg utan läsare skulle kännas ganska meningslös.

Rika-Stig slutar

Björn Kjellman har slutat som Ica-Stig, men ser tillbaka på jobbet med glädje. Det förstår jag. De ursprungliga Ica-reklamsskådisarna Hans Mosesson, Paul Tilly, Robin Stegmar och Sanna Bråding fick en miljon per skalle för första omgången med Ica-reklam, och det var 25 år sedan.

Jag vet inte vad Björn Kjellman fått för att larva runt som Ica-Stig i fem år, men jag provfilmade själv för en reklamfilm där jag skulle tjäna 38000 kr för en dags arbete, och då riskerade jag inte att sabotera en skådespelarkarriär på kuppen och hade tveklöst tagit jobbet för en tiondel. För Kjellman snackar vi många miljoner för att under en femårsperiod i omgångar filma en dag varannan vecka.

”Pengarna från rollen som Ica-Stig har varit välkomna.

– Ja, det har varit bra för att fylla lite hål, det har det varit.”

Det måste ändå vara årets underdrift. Jag tror att han hade kunnat köpa en egen semesterö för det gaget, men kanske är det typiskt svenskt att inte förhäva sig. När skådespelarna i tv-serien Vänner fick frågan vad de köpt för pengarna svarade David Schwimmer som spelade Ross: ”I bought Ohio.”

För all del, de lär ha fått en miljon dollar för varje avsnitt i slutet av seriens tio år och 236 avsnitt, och skulle de pengarna ta slut får de än idag in rediga pengar på repriseringar världen över. Så kanske köpte han verkligen Ohio.

Det har inte Björn Kjellman råd med, men nog hade jag önskat att han inte sa att ”det har varit jättebra att ha en stadig inkomst eftersom jag är frilans” utan stått för att han faktiskt tjänat snuskigt mycket pengar på att vara Ica-Stig. Då hade också fler förstått varför han gjorde det.

Folk får vad folk vill ha

En festarrangör kör en turné med ”tjejfester” för kvinnor på 40+. Det är discomusik, allsång och Peter Siepen som discjockey. Jag fattar verkligen inte tjusningen, men det fina är att jag heller inte behöver göra det.

Men jämställdhetsstrategen (hur hade världen klarat sig utan henne?!) Marianne Nilsson stannar inte där utan har bestämt sig för att kritisera evenemanget när det kommer till hennes stad Karlstad. Glitter och formuleringar som ”tjejiga lekar” tycker hon ger en ”normativ bild av vad kvinnor är”. ”Det tycker jag är problematiskt för vi tycker om väldigt många olika saker.”

Men så bra! Då är det väl lämpligt att de kvinnor som tror sig uppskatta en fest med glitter och drinkar går dit och att Marianne (som för övrigt ger en väldigt normativ bild av jämställdhetsstrateger) låter bli, så blir alla nöjda och glada. Bevisligen finns det en marknad för festerna, men då är det tydligen problematiskt att kvinnor gillar olika saker. Marianne nöjer sig inte förrän hon bekräftat varenda fördom som finns om skattefinansierade kvinnosakskvinnor.

”Hur menar du nu?”

I reportaget undrar jämställdhetsstrategen vad som menas med tjejiga lekar och tävlingar. Trots att företagets namn stavats fel i artikeln tog det mig ungefär fem sekunder att hitta arrangörens mejladress och mobilnummer. Det hade fru strateg också kunnat göra om hon velat ha svar, men istället tar hon frågeställningen via SVT, vilket garanterat ger fler festdeltagare. Man kan kalla det Streisand-effekten, ofrivillig PR eller nyttig idioti, men så funkar det.

Fast kanske var det själva poängen. Jämställdhetsstrategen får visa att hon gör något. Festarrangören får fler gäster, tjänar mer pengar och kommer säkert köra fler tjejfestturnéer, och då måste ju strategen jobba vidare med sin mission om … Ja, vad det nu är hon vill åstadkomma. Ett festfritt Karlstad kanske.

En ära att jobba gratis?

Nu är OS snart över och det har väl gått ungefär som väntat – Norge bäst och Sverige... inte. Jag hackade på Calle Halfvarsson redan när OS började, så nu tänkte jag avsluta olympiaden med att försvara en svensk OS-deltagare för balansens skull. Nej, inte därför, men vi tar det från början. Jag läste en intervju med skidskytten Elvira Öberg:

”Jag åker mer eller mindre till OS som ett affischnamn ändå finns det risk att jag går back på det. Jag kommer inte att tjäna en enda krona om jag inte har väldigt bra avtal med mina sponsorer. Och där är det bara medaljer som räknas.”

Att utövarna tjänar mindre under OS än andra tävlingar hade jag nog på känn, men jag förvånades över att de eventuellt går back på OS om de inte tar medalj (vilket hon ju gjort och möjligen har hon också frikostiga sponsorer). Den verkliga förvåningen kom dock när jag läste andras reaktioner på artikeln:

”Tyst! Ingen tvingade dig. Tips till coachen. Ta inte ut henne till någonting framöver!”

”Sånt här gör mig skitförbannad, nu sjönk hon i mina ögon. Det är frivilligt att åka på OS.”

”Är det pengar som är motivationen har man inte i ett landslag att göra, skicka hem henne direkt.”

”Hur vore det sluta gnälla. Ni är ju miljonärer redan. Många skulle nog se detta som ert jobb.”

Visst, Elvira Öberg är 26 år och har blivit mångmiljonär på den sport som hon kunnat utöva mycket tack vare skattefinansierade anläggningar, tränare och skidskyttegymnasium. Det är inte synd om henne.

Samtidigt är skidskyttet hennes jobb, som den sista kommentatorn påpekar, och jobb brukar man få betalt för. Elvira brinner säkert för skidskyttet och hade tränat även om hon inte kunnat leva på sporten, men det är magstarkt att tv-tittare som själva inte skulle jobba gratis en enda dag förväntar sig att professionella idrottare först ska lägga ner kanske tusen träningstimmar per år och rata allt socialt liv för 2-3 träningsläger inför ett mästerskap som de sedan ska delta i utan att få betalt, och allt detta för att det är ”en ära” att tävla för sitt land.

Är det andra yrkesgrupper som också förväntas jobba gratis för den goda sakens skull? Militärer t ex? Är det en ära att försvara målgården måste det väl vara minst lika ärofullt att försvara Gotland? Kanske läkare också, man kan väl inte sätta en prislapp på människoliv? Och poliser.

”Vill du ha betalt också?!”

Jag har själv jobbat med några av mina hobbies. En del kunde inte förstå varför jag ville ha så mycket betalt för att stå på scen och skämta. Ståuppkomik var ju roligt, inte som att det var ett riktigt jobb. Jag gjorde en del gratisgig eller näst intill gratis för att artistbokare och krögare garanterade att det var ett ”fantastiskt skyltfönster” med viktig publik att synas för. Ibland var det kanske det, ibland kände jag mig nog lika utnyttjad som Elvira Öberg, som för övrigt säkert inte tjänade en krona under sitt första decennium som skidskytt.

Att hon nu som vuxen vill ha betalt för att utföra sitt jobb ser jag som helt naturligt. Då är jag mer missunnsam mot IOK-politruken Gunilla Lindberg som har 23 miljoner i sitt bolag och som för övrigt inte ser ut att varken ha tränat eller tävlat en dag i sitt liv. Varför är inte hennes OS-medverkan ”en ära” som borde utföras gratis?

”Enormt skuldberg”

Jag har skrivit om romansbedrägerier och sol-och-vårare tidigare, men den här historien kändes ändå lite ny.

”De inleder en flirtig relation på dejtingappen, och ganska snart vill Markus att Amanda ska investera i ett byggprojekt.”

Om jag blir intresserad av en tjej och undrar om intresset är ömsesidigt, men innan första dejten föreslår hon att jag ska göra en investering, så slutar jag undra – då vet jag att hon inte i första hand är ute efter en kille utan efter en finansiär.

Men inte Amanda. Hon skickar över 375000 kr i tre omgångar till en kille som lovar att hon ska tjäna flera hundratusen på bara några månader, och detta med ett språk som åtminstone får mig att tro att han är tolv år i huvudet. Skäms hon över sin aningslöshet? Nej då.

”Det är inte bara att jag har fört över pengarna till honom, utan han har ju jobbat sig till att få mig att göra det här. Det tror jag inte folk förstår. Det är inte så att man bara för över till en okänd person.”

Jag har läst det här citatet flera gånger och visst förstår jag att hon inte började skicka pengar efter ett par sms, men de facto har hon fört över sina pengar till en okänd person. Det framgår inte om de överhuvudtaget träffats i IRL, men bevisligen kände hon honom inte.

Mannen dömdes slutligen till att betala henne 484350 kr, pengar hon aldrig kommer att få eftersom han är pank och uppenbarligen inte typen som gillar att göra rätt för sig. Däremot har hon fått tjugotusen av Brottsoffermyndigheten.

”Hon anser att beloppet var alldeles för lågt och att det inte har hjälpt henne att hantera den skuld hon lever med. Bristen på tillräcklig kompensation har lämnat henne med en stark känsla av orättvisa.”

Det är klart att tjugotusen inte hjälper henne att hantera en skuld på en halv miljon, men själv tycker jag att det var alldeles för mycket. Om Brottsoffermyndigheten haft obegränsade resurser hade det varit fint om de betalat allt bedragaren är skyldig, men det har de inte. Varje krona Amanda får hade kunnat gå till någon det är synd om på riktigt.

Okej, det är väl synd om Amanda med, men har hon verkligen ingen självkritik?! Det är märkligt med offer för svindlare, inte sällan unga tjejer. De beskrivs ofta som personer med lågt självförtroende och dålig självkänsla, men när de blivit lurade på de mest lättvindiga sätt och svalt betet helt okritiskt har de jävlar i min låda inte ett uns av självrannsakan, de ser ingen som helst skuld i att de låtit sig luras till månen och tillbaka utan att ens ha försökt göra sin hemläxa och ta reda på till vem och vad de slänger iväg massor med pengar! Det kan ju tänkas att det går tio tysta och skamsna personer på varje Amanda, men de som kommer fram i media låter ofta precis som henne, rakryggat korkade och i sina egna ögon helt ofelbara.

När det så gäller pengar tycker jag att ”lever fortfarande med stora skulder”, ”enormt skuldberg” och ”kamp varje månad, varje dag” är att ta i. Visst är en halv miljon mycket pengar, särskilt med tanke på att hon inte fått något för pengarna, men det här hände henne när hon var 25 och idag är hon 30. Ta av dig offerkoftan, skaffa ett extrajobb och kämpa lite! Istället tigger hon pengar på nätet med en egen insamling. Mm, så kan man ju också göra.

Va? Dart?!

Jag har inget emot udda sporter och har i vanlig ordning ägnat mellandagarna åt att följa VM i snabb- och blixtschack, ett evenemang med stora prispengar. Ändå höll jag på att studsa ur stolen när jag läste att svenske Andreas ”Dirty Harry” Harrysson fick sextiotusen pund (743000 kr) för sin delade niondeplats i dart-VM. Dart?!

Jag har haft mycket kontakt med en före detta landslagsspelare och läste på lite om spelet när jag skulle underhålla på en fest med många pilkastande elitspelare, men jag kunde inte ana att det fanns så mycket pengar i dart. Jag fattar att det finns spelare som tränar seriöst, men nog är det väl i första hand ett spel som utövas på puben, företrädesvis på fyllan?

Efter att ha läst om Dirty Harry inser jag också att dartspelare, eller i alla fall han, har höga utgifter:

”Nu får han använda prissumman på 740000 kronor till att ta några extra dagar ledigt från jobbet på fönsterramsfabriken i Hultsfred.

– Det betyder mycket. Nu kan jag satsa på darten. Nästan allt kommer gå till darten tror jag. Jag kanske kan ta en extra dag ledigt nu och köra på darten, säger Harrysson.”

Jag trodde att ”Dirty Harry” var smålänning, men det verkar inte så. Det är alltså oklart om tre kvarts miljoner kronor räcker till en ledig dag eller ”några extra dagar”, men allt under ett år låter för lite, i mitt tycke. De pengarna hade hållit mig flytande i ett decennium om det knep.

Dartkanalen klargör (förutom att de inte kan skilja på ”de” och ”dem”) att de bästa spelarna internationellt tjänar flera miljoner bara i prispengar. Sedan tillkommer det tydligen både sponsorer och merch. Återigen – i dart?!

Jag hade inte tänkt avge några nyårslöften, men kanske borde jag bestämma mig för att lägga två timmar om dagen på att försöka bli en bättre dartspelare. Synd bara att det är ett så erbarmligt tråkigt spel. Nåväl, kul för honom. Stiligt skägg i alla fall.

Dårpippi

Varumärkesintrång är allvarligt, på samma sätt som när någon stjäl musik, byter ut två toner och kallar verket nytt, men här kommer ett exempel som i mina ögon saknar både rök och eld. Pipi Beverages heter ett kroatiskt företag som sålt läsk i ungefär 50 år.

Nu har Astrid Lindgren AB stämt dem trots att deras företag inte säljer läsk eller något annat som liknar kroaternas produkter. Detta eftersom Astrid Lindgrens jurist (och tillika författarinnans dotterson) Olle Nyman tror att det finns pengar att hämta. Eller kanske tror han sig faktiskt kunna hindra företaget från att sälja läsk i Sverige. ”Argumenten”:

• Namnet Pipi är för lika Astrid Lindgrens karaktär Pippi.
• Kvinnan på läskflaskan har flätor och fräknar.
• För det tredje... Nej, det är allt. Juristen har verkligen ingenting annat att komma med!

Om vi börjar med namnet var Pippi Långstrump antagligen inte den enda tjej i världshistorien som kallats Pippi ens 1945. Får de rätt på den punkten borde väl nästa steg vara att stämma alla fåglar i världen. Ta alla fäder på en gång, för ”pappa” ligger ju minst lika nära ”Pippi” som ”Pipi”. Och alla män med efternamnet Nilsson födda de senaste 80 åren, för de försöker ju uppenbarligen dra nytta av apan Herr Nilssons goda rykte.

”Äntligen relevant igen!”

Kvinnan har visserligen flätor, men inte heller det är unikt. Jag gissar att nästan alla kvinnor vid något tillfälle i livet haft det. Inte heller fräknar är särskilt originellt. Hon har dessutom en annan hårfärg och så säger Kändissläktings-Olle:

”De har skapat en figur som uppenbart anspelar på Pippi Långstrump, men som framställs som frigjord på ett helt annorlunda sätt. Pippi Långstrump är en nioårig flicka som symboliserar självständighet, mod och frihet. Hon ska inte reduceras till en marknadsföringsstereotyp med vuxna undertoner.”

Så vad han säger är att läskföretagets och författarens respektive karaktärer är helt olika, inte bara utseende- och åldersmässigt utan även till sättet. Case closed?

Tidigare har Astrid Lindgren AB tagit strid med pizzerian Snickeboa (japp, utan R), författare och till och med politiker som använder ”Bullerbyn” som metafor för ett Sverige som inte längre finns. Har de inga spärrar?!

Är det någon som svärtar ner Astrid Lindgrens namn är det väl denna samling språkpoliser som till slut kommer att försöka ta patent på hela svenska språket med hänvisning till att deras släkting har copyright på allt. Det är möjligt att människor mer imponerade av Astrid Lindgrens verk än jag (och det är många) har lättare att ta upphovsrättsföretagets sida i striden med läskbolaget, men för mig känns det här helt galet. Jag skulle säga rena dårpippin om det inte skulle riskera att resultera i ännu en stämningsansökan.

Årets sämsta bortförklaring?

Influencern och Youtubeclownen Pontus Rasmusson, tidigare mest känd för att försöka lura barn på pengar, håller nu på att också bli känd för att försöka lura Skatteverket på pengar. En granskning visar att han glömt att deklarera intäkter på 2,3 miljoner. Det här är inget han förnekar, men han väljer lite intressanta förklaringar till hur det gått till:

”Jag var ung, oerfaren samt fått utstå hat och hot på sociala medier som har påverkat mitt mående, gett mig stress och som har gjort att min bokföring har åsidosatts.”

Så han lyckades slarva bort över två miljoner på intäktssidan (inga utgifter?) för att han var ung och dum? Han var för övrigt 23, vilket inte är superungt i min värld, men det spelar ju egentligen ingen roll. Är man gammal nog att starta företag har man gått med på att ansvara för bokföringen. Anser man sig inte klara det startar man inget företag och så är det problemet ur världen.

Vidare skyller han på att han saknar ekonomiutbildning. Men så ta hjälp då! Idag finns enkla bokföringsprogram där du varken behöver kunna kontoplaner i huvudet eller veta hur saker redovisas. Har du ändå problem finns det support i form av just ekonomer med specialkompetens i bokföring.

Fast det låter ändå som ett svepskäl. Nu hade jag visserligen ekonomiutbildning när jag startade företag, men jag tror knappast att man behöver det för att förstå att alla inkomster ska redovisas. Att få in dem i rätt ruta är en annan sak, men man får inte ner sitt resultat med två miljoner för att man saknar ekonomiutbildning!

Nu verkar denne man sällsynt underlig, men kanske är han inte en så ovanlig representant för nånannanismen. Han skulle alltså ha glömt att redovisa sina intäkter för att hatare på internet fått honom att må så dåligt att bokföringen ”har åsidosatts”? Det är inte ekonomikunskaperna som fallerar här. Istället handlar det om extrema brister i sunt förnuft, saknade vuxenpoäng och en påfallande oförmåga att ta ansvar för sina egna handlingar. Jag vet inte om miljonböter kommer att hjälpa, men det är värt en chansning. Om han nu, vid 27 års ålder, inte förstår att han är huvudansvarig för sitt eget liv kanske han istället borde avveckla företaget och be den där Nånannan att förvalta pengarna han har kvar. Så att han inte slarvar bort dem i ungdomligt oförstånd ;-)

Swish, så var pengarna borta!

Mitt tretusende blogginlägg, och vad kan då vara lämpligare än en text om pengar som försvunnit pga ondsinta människors illvilja i kombination med lättlurade människors lättja? En kvinna fick sitt Facebookkonto kapat och eftersom hon var stylist på TV4 blev det en nyhet. Kaparen skickade genast ut meddelanden till alla hennes vänner om att hon behövde pengar.

Hade mina vänner gått på detta hade jag blivit mest sur för att de tror att jag skulle skriva så illa. En mening som börjar med liten bokstav, två ställen med dubbla blanksteg och ett uteblivet, ”henne som säljer” istället för ”säljaren”, ett kommatecken och en punkt saknas. Visst kan man slarva lite ibland, men alla dessa fel på två korta meningar är åtminstone fem fler fel än jag hade fått ihop om jag så skrivit med handskar.

Men det bekymrade inte 43 av stylistens vänner som tillsammans skramlade ihop ett sexsiffrigt belopp. Jag kanske är mer skeptisk än de flesta, men jag hade aldrig övervägt att skicka ens en hundring till någon efter bara ett sms eller Facebookmeddelande. Den här typen av bedrägerier har ju funnits nästan lika länge som internet, så vill någon ha mina pengar får de banne mig lyfta luren.

Jag har viss förståelse för när bedrägeriet drabbar gamlingar som kanske lyckades komma igenom hela sitt yrkesliv innan internet fanns på allvar, men den här kvinnan har knappast 43 hel- eller halvsenila kontakter på Facebook.

Så varför funkar det? Gissningsvis för att folk 1. är lata på gränsen till apati och 2. tycker att några tusen kronor är så lite pengar att det inte spelar någon roll. Jag ser ingen annan förklaring. Skulle de stanna upp och tänka till borde de förstå att det är något lurt att just de får förfrågan om att skicka pengar. Hur många vänner har ni som ni skulle kunna tänka er att skicka pengar till, och hur många skulle ni kunna fråga om pengar? Mitt svar på bägge frågorna är max fem, definitivt inte 43.

Och så var det pengarna då. ”Totalt swishade 43 vänner mellan 2 500 och 4 500 kronor till bedragaren, i tron om att de hjälpte Siroun.” Jag kanske inte är så rik för de här summorna är pengar för mig. Inte så stora att det skulle sabba min ekonomi, varken på kort eller lång sikt. Men tillräckligt för att inte skicka iväg dem vind för våg utan att ställa mig själv några enkla frågor:

• Verkar det rimligt att denna person ber mig om att skicka pengar?
• Har hon inte ett antal mer rimliga personer i sitt liv att fråga?
• Varför skickar hon frågan på Facebook?
• Ser den ut att komma från henne (skriver hon verkligen så här j-vla illa)?

Men tydligen har hon 43 personer i sin omgivning som inte tänker så långt. Minst 43, det kan ju vara lika många som inte hade pengarna tillgängliga. Behandlar man pengar så här lättvindigt ser jag det som troligt.

Fjorton miljoner dollar in?

Plötsligt händer det! Jag fick ett mejl om att en avlägsen släkting dött och nu kan jag ärva nästan fjorton miljon, och då snackar vi dollars!

Nej, det blir nog inget av det här. Advokaten vet uppenbarligen inte vad jag (och därmed hans egen klient) heter. Och så är det lite märkligt att familjen efterlämnade en massa pengar, men han hade inga anhöriga. Dog alla samtidigt? Och hur kommer jag in i det här? Advokaten säger att han gett upp på att hitta anhöriga, men nu kontaktar han mig, för jag har ju i alla fall samma efternamn.

Larsson är förvisso ett hyfsat vanligt namn till och med här i Norge och jag antar att storyn är att klienten fanns här eftersom advokaten skriver till mig på norska, trots att hans eget namn tyder på att han troligen kommer lite längre söderifrån. Just det undrar jag faktiskt över. Det här kom på Sparo-mejlen, som jag registrerade i Sverige och bara använder i kontakter med svenskar eftersom det är en svenskspråkig blogg. Ändå mejlar ”advokaten” på norska.

En annan fråga är i vilket lands juridik de skulle kunna betala ut pengar till mig. Det vanliga är väl att arvingar ska ha hyfsat korta släktband för att få ut pengar om den döde inte själv uppgett att han vill att just jag ska ärva? Någonstans kanske det räcker med att vara kusin, men för att samma efternamn utan uppenbart släktskap ska ärva måste vi nog till Ankeborg eller The Twilight Zone.

Jag fattar att själva idén med nätbedrägerier är att de ska vara så dumma att bedragarna på ett tidigt stadium vaskar fram lättlurade offer, men det här blir bara för fånigt. Då har jag banne mig mer respekt för spam som inleds med ”Hi John”. Det må vara en liten grupp som läser mejlet, är idioter och lystrar till namnet John, men då har man åtminstone försökt.

En kort stund funderade jag på att svara advokat Mahuko, men så kom jag på att det har James Veitch redan gjort mycket roligare än vad jag skulle klara.

Pank miljardinkomsttagare

Jag kände en skådespelare i Stockholm som fick en filmroll på Gotland. Varje morgon stod en taxi och väntade på honom utanför hans lägenhet. Den körde honom till Arlanda för vidare transport till Visby där han väntade, spelade in några scener, käkade lunch, väntade lite till, spelade in och kördes hem lagom till kvällen. Jag tyckte att det lät som en rätt slapp tillvaro, men han var missnöjd eftersom han ”bara får fakturera tiotusen om dagen, så de betalar ju inget!”.

Det här var nästan tjugo år sedan, men även idag tror jag att de flesta skulle tycka att tiotusen kronor om dagen är ganska mycket mer än ”inget”. Det finns säkert skådisar med den intäkten per månad och utan jobbresor med flyg som löneförmån, men som ändå känner sig lyckligt lottade. Mycket vill ha mer och med tillräckligt höga utgifter är nästan alla löner för låga.

Ingen vet mer om det än basketspelaren Trevor Ariza. Under sin karriär som avslutades för tre år sedan tjänade han 1,1 miljarder, men nu är han pank.

Åtminstone säger han det själv, så därför kan han inte betala underhållsbidrag för sina barn. På något märkligt sätt har han lyckats upparbeta (eller säger man nedarbeta?) ett negativt banksaldo på tvåhundratrettio tusen kronor. Hans månadsutgifter är förutom underhållsbidraget på tvåhundrasjuttio tusen kronor bl a:

• Bolån, 181000 kr
• Bilkostnader och billån 74000 kr
• Mat 19000 kr
• Utbildning 19000 kr

Undrar vad han utbildar sig till, inte lär det vara sparekonom. Jag fattar att han troligen skarvar lite och att detta är ett drag i en tvist med exet, men att han bränner några hundratusen i månaden är säkert sant. Det är inte första gången jag läser om högavlönade människor utan marginaler som är rökta i samma sekund som intäktsströmmen sinar lite, men har man tjänat uppemot hundra miljoner om året borde man rimligt snabbt ha jobbat ihop en buffert för hela livet, även om man skulle ha hälsan och leva i mer än tre år efter sista lönechecken.

Klant och kriminell

Jag har blivit besviken vid köp av tjänster. Jag tror att jag gått till Allmänna Reklamationsnämnden minst en gång, och häromåret vände jag mig till Forbrukerrådet och Forbrukertilsynet i Norge.

Polisen har jag däremot aldrig vänt mig till när jag känt mig lurad. Det skulle kännas meningslöst att ens försöka, men så resonerade inte den man som natten mot måndag var missnöjd med sitt sexköp hos en prostituerad. Han vädrade sitt missnöje hos polisen som glatt satte dit honom för köp av sexuella tjänster.

Torsk, två gånger om.

Hur klantig kan man bli egentligen? Ganska klantig, har det visat sig, även om det var väldigt annorlunda att tipsa polisen om sin egen gärning. Men det har blivit väldigt populärt att filma sina brott. Ett färskt exempel är den våldtäktsman som dokumenterade våldtäkterna med en GoPro-kamera och för säkerhets skull också dokumenterade dem i sin kalender. Jag undrar hur. ”Våldtäkt 21.30”?

Ett annat exempel är de jägare som filmade sin olovliga björnjakt. Eftersom de var norrmän får det mig att tänka på skidåkaren Petter Northug som ett tag hade som hobby att filma sina vansinnesfärder i bil, oftast påverkad av knark och sprit. För att garantera att åka dit spred han filmerna.

Hål i huv'et!

Alla har vi väl gjort något olagligt, men även om jag har förstått att en del verkar tycka att all skit måste ut i sociala medier kan jag inte begripa varför man inte försöker minimera risken att åka dit genom att åtminstone hålla käften om det.