På tv-fronten intet nytt

Jag började testa att leva utan tv i mitten av 90-talet och upptäckte hur mycket tid jag sparade. Jag var ingen soffpotatis innan heller, men varje timme räknas. Sedan hade jag tv till och från fram till millennieskiftet och i något år runt 2005, men när min mammas tv gick sönder fick hon min eftersom den nästan aldrig användes och efter det har jag inte saknat den.

Nu har jag en 40-tummare som jag tar med på marknader för att spela upp en reklamfilm för bigården, men i övrigt är den avslagen. Jag tror inte ens att jag kan se tv på den utan någon form av digitalbox. Men nu blev jag nyfiken på vad som hänt med svensk tv de senaste decennierna. Svaret var, lite oväntat, nästan ingenting. En dag i tv-tablån nu är märkligt likt en dag för tjugo år sedan.

Tv-drama, alltså manusbaserad tv, verkar vara nedlagt. Det som sänds är repriser. Vänner, The Big Bang Theory och andra amerikanska komediserier från förr. Eller ännu äldre. T ex såg jag att Lilla Huset på prärien går i repris från min barndom. Barnen i serien är över 60 vid det här laget. Ännu värre – Svenska hjärtan, en 40 år gammal serie som jag minns som tråkig redan då.

Undantaget från repriserna är Morden i Midsomer. Den borde däremot vara nedlagd, eller ännu hellre slaktad redan på pilotstadiet. Efter 27 år har man producerat 129 avsnitt och utfört minst lika många mord. Snart borde grevskapet vara tömt på folk, men man kör ändå på med nya avsnitt.

Annars är det realityserier för hela slanten. Vägens hjältar, Svenska Truckers och alla dessa husserier som En plats i solen, Husjägarna och Husfixarna. Och så Kalle och Brita som då och då köper någon form av bostad på SVT:s bekostnad och gör vad de kan för att sabot... renovera den. De får de gärna göra, men varför är tv där?!

Så blev jag uppriktigt förvånad när jag såg att gamla trotjänare som Lyxfällan, Robinson och Här är ditt kylskåp fortfarande sänds. Fångarna på fortet sändes så sent som i våras. Herregud, jag var less redan på 90-talet! Och inte heller denna genre är reprisfri. Det okända, lades ner efter femton år utan att de hittat ett enda spöke, men kanske hoppas de hitta något på repriserna, det hade ju varit övernaturligt.

Jag fattar att linjär-tv har svårt att klara konkurrensen mot strömningstjänster och internet, men de verkar inte ens försöka. När jag senast såg en del på tv, på 90-talet, fanns nya format och idéer. SVT körde t ex en tv-serie parallellt på två kanaler, men filmad på olika sätt. Okej, det blev en flopp som man ganska snart klippte om till ett vanligt drama med en kamera åt gången, men poängen är att de vågade tänka nytt. Nu verkar samtliga tv-kanaler vilja dö sotdöden, och det lär de väl göra också.

Björnförtjänst

Skådespelaren Reine Brynolfssons son har blivit knattereporter på SVT och i ett av hans djuplodande reportage värderar en snubbe från Antikrundan dräkten från Björnes Magasin till 75000 kr.

Det låter billigt! Jag kan tänka mig att många som var barn när Björnes Magasin sändes skulle kunna tänka sig att gå på fest i björndräkt och säga saker som ”Snigel! Jag vill ha en grogg” med Björnes efterblivna tonfall. Jag skulle inte själv värdera den upplevelsen till 75000 kr, men så var jag heller inte målgruppen. Hade det gällt Kapten Zooms dräkt hade saken kommit i ett annat läge.

”Galaxer i mina braxer!”

Dessutom läste jag att Jörgen Lantz, the original Björne, sa att det var 60 grader i dräkten och att han (som väl är typ tre äpplen hög) svettades så mycket att han gick ner 1,5 kilo varje inspelningsdag. I så fall måste man nog vara rätt full för att frivilligt sätta på sig Björne-kostymen tjugo år senare bara för att få dra stötande oneliners.

När jag tänker efter är det kanske inte så billigt ändå, eller också är det jag som inte ser den nostalgiska storheten. För övrigt vet ju alla att det var Snigel som var den stora stjärnan.

Fjällvandrare funna, men omdömet spårlöst försvunnet

Ett par fjällvandrare i Sarek var försvunna i några dagar, men när jag hör deras reaktion efter att ha kommit tillrätta önskar jag nästan att de åtminstone skulle ha fått svälta och frysa lite. Jag är normalt en fredlig människa, men det finns gränser.

Här ger de sig ut på fjället utanför märkta fjälleder med en dålig mobiltelefon, ser räddningshelikoptern, men gör inget för att bli upptäckta eftersom de inte fattat att de skulle rapporteras som saknade när de inte dök upp i tid. ”Det är jättebra att det finns så många resurser som det har funnits nu”, säger de med ett skratt när de inser att de utlöst en flera dagar lång räddningsaktion.

Det är inte utan att jag skulle vilja att de får fakturan för att poliser och frivilliga jobbat i fyra dagar för att hitta två omdömeslösa puckon, så kanske de skulle förstå vad de där ”jättebra resurserna” kostar. Något säger mig att skrattet hade fastnat i halsen om deras handlingar fått personliga konsekvenser.

Om inte hela kostnaden så i alla fall en räkning som svider. Inga resurser är outtömliga. Polishelikoptrar kostar pengar och om fler bortskämda snorungar gör likadant som dessa lär intresset hos allmänheten att offra sin fritid för att leta rätt på dem minska betänkligt. Nästa gång kan det ju gälla människor som förtjänar hjälp.

Kejsarens nya konst

En berättelse om ”en ung lovande konstnär”. Nej, det här handlar om en tvååring som tycker om att måla och färglägga. Det som skiljer hans ”konst” från andra tvååringars är att han har staffli och oljefärger. Och att några dårar betalat för att köpa hans alster.

I reportaget berättar pojkens mamma om motivet på en av tavlorna. Kanske mest baserat på konstnärens egna ord ”mamma häst” berättar hon om en sjöhäst som endast en mor kan se i den bilden. Eller? Hans första tavla, som ser ut som en lasagne körd i hushållsassistent, har fått ett bud på 270000 euro, det är 3,1 miljoner kronor. Men familjen säljer inte och ungefär där slutar jag att skratta.

Jag har inte barn, men fattar att ”konstverk” föreställandes bilar som ser ut som apelsiner har ett värde för föräldrar trots att de objektivt sett är kladd, men ingen barnteckning är värd tre miljoner och definitivt inte den. Sälj innan budgivaren inser att galenskapen riskerar att ta slut!

Tyskland - inte som andra länder.

Jag är inte orolig för tvåårige Laurent. Han kommer säkert att fortsätta måla tills han hittar annat intressant i livet, att leka kull, spela fotboll, tjejer och släktforskning. Mamman däremot, som gestikulerande och med glädje ropar i reportaget att det blå området hennes son sagt är vatten mycket riktigt ser ut som det... Jag undrar vad hennes framtida vårdkostnader blir. De borde ha sålt tavlan.

Mest korkad hittills?

Jag fick ett mejltips från Christoffer som skriver ”Du har skrivit flera inlägg på temat korkade beslut, men det här tar nog priset” och så länkar han till en artikel om Peter, 65.

Peter ville låna pengar för att ”ta sig ur sin ekonomiska knipa”. Lite oklart hur knipan såg ut, hur han hamnat i den och hur ett lån skulle lösa problemet. I artikeln låter det mest som att han är en person som har för höga utgifter i förhållande till sin inkomst. Det lär fortsätta även efter ett lån och skjuter bara problemet framåt.

Men låt oss för diskussionens skull säga att Peters situation kunde lösas med lån. Då ser jag två möjligheter, att låna av någon man känner eller av en bank, men Peter valde istället att låna av en okänd kvinna på Facebook. Hennes profilsida är fylld av inlägg med formuleringen: ”Hej alla, vi är en finansiell institution som erbjuder krediter till alla människor.”

På vilket sätt denna kvinna är en institution framgår inte. Det är en privat Facebooksida med en privat Gmail-adress som enda kontaktväg. Och som medelålders man bör jag nog inte ha åsikter om kvinnors utseende, men jag hade inte gissat att hon jobbat på bank utan snarare ett äldre yrke.

Peter, 65, hade en mer fördomsfri syn på erbjudandet även om han tyckte att inlägget ”såg lite suspekt ut”. Så han ansökte om ett lån på 25000 och ”villkoren var schyssta”, 2 % ränta. Nej Peter, två procents ränta på ett blancolån är inte schyssta villkor, det är helt sinnessjuka villkor som skulle försätta långivaren i konkurs inom en kvart om det hade varit på riktigt!

Peter betalade dock en avgift på 450 kr, sedan ytterligare en avgift och ytterligare en. Till slut hade han betalat in 6500 kr! Eller rättare sagt cirka 6500 för Peter ”Nollkoll” Olsson vet inte ens hur mycket pengar han betalat, bara att kontot är tomt.

I intervjun säger Peter att han normalt inte är dum i huvudet, men att den ekonomiska situationen fått honom att tappa omdömet. Jag förstår ändå inte hur det är möjligt att tappa det så fullständigt och håller med Christoffer om att det här exemplet är ett imponerande rekordförsök. Det var så otroligt mycket som tydde på att detta var en bluff. Google Translate-språket, de orimliga lånevillkoren och inte minst att ”företaget” saknade såväl ett namn som en hemsida eller ens en vettig kontaktuppgift.

Hur får man ens tanken att låna pengar från en anonym person med en e-postadress av typen ludmilla26579812@hotmail.nu?! Att vara desperat är en sak, men det här tyder på ren dårskap. Jag brukar förespråka kontrollfunktioner och att försöka informera människor med dålig koll på hur världen fungerar, men i det här fallet tror jag ingenting hjälper. De som går på detta är nog bortom all räddning.

De sista idioterna(?) - efterspelet

Förra året skrev jag ett inlägg med rubriken ”Den siste idioten?”. Det handlade om två studenter, Filippa och Nathalie, som på uppmaning av en anonym telefonröst scannat en QR-kod och loggat in på en okänd sajt med bank-ID för ”man gör det överallt numera”. Förhoppningen med självskadebeteendet var att eventuellt få hyra en studentbostad.

Nu har cirkusen tagit en ny vändning när Nathalie fått tillbaka sina pengar av Swedbank medan Filippa, ljushuvudet som sa sig lämna ut sitt bank-ID ”överallt numera” samtidigt som hon betonar att hon är och alltid varit en mycket försiktig person, inte får pengar av samma bank.

Det håller jag med om. Nu vet vi inte allt eftersom SVT är väldigt duktiga på att hemlighålla hela händelseförloppet, men utifrån de vi fått veta om dessa ”offer” borde självklart ingen av dem fått tillbaka pengar efter att ha behandlat sina värdehandlingar maximalt oaktsamt.

De kan få varsin tröja istället.

Vad skickar det annars för signaler till oss normala människor, vi som inte lägger ut bilder av våra bankkort på Facebook eller lämnar ut lösenord till chattrobotar – ”Bete dig som en idiot så är det 50 procents chans att det inte får några konsekvenser”? Filippa får väl se detta som läropengar. Sluta att intala dig själv att du är ansvarsfull, för det är du inte! Nathalie kom undan den här gången, men jag har inga större förhoppningar om henne heller. Gift dig rikt eller nåt.

Pengarna eller livet!

Den amerikanske skådespelaren Johnny Wactor, 37, dödades häromdagen. Tre män försökte stjäla katalysatorn på hans bil och när han uppmärksammade det sköt de honom. Det verkar lite oklart om han förstod att det var ett inbrott eller om han trodde att bilen skulle forslas bort av trafikpolisen, men principiellt är det intressant hur folk reagerar på stöldförsök.

Ett tydligare exemplet är Oscarsvinnaren Haing Ngor från filmen Killing Fields, som i slutet av 90-talet rånades på sin guldmedaljong med en bild av sin döda fru. Han vägrade och sköts till döds.

Det är klart att varken medaljongen eller katalysatorn var värda att dö för, men jag förstår vreden när någon blir bestulen. Om jag skulle se någon bryta sig in i mitt hus eller bil och få möjlighet att slå ett bollträ i vederbörandes bakhuvud hade jag kanske gjort det. Eventuella skador på inbrottstjuven hade jag inte brytt mig ett dugg om i stridens hetta. Bara hur det hade kunnat drabba mig, i form av straff eller hämndmotiv.

Alla äger något som betyder mycket för oss, och så har vi själva principen. Här har vi byggt upp något, ett liv och ett välstånd, och så kommer någon annan för att helt orättfärdigt ta det ifrån oss. Man kan bli våldsam för mindre.

Samtidigt brukar jag vara försiktig med att säga hur jag hade agerat i en eller annan krissituation för det vet ingen av oss förrän vi är där. Jag har ett par gånger i vuxen ålder hotats med stryk, men aldrig stått öga mot öga med en inbrottstjuv. Hade jag slagit? Jag vet inte. Hade du? Eller har du redan drabbats av något som gör att du sitter på facit?

Läggmatch mot spelfusk

Eftersom jag är helt ointresserad av alla lagsporter (och de flesta andra också) har jag i stort sett aldrig ägnat mig åt sportsbetting, men jag har förstått att matchfixning är en stor grej. Man ser till att ett favoritlag förlorar och vinner pengar genom att spela på motståndaren.

När jag tippade senast kunde man i stort sett bara spela på Allsvenskan och Engelska ligan i fotboll. Nu kan man satsa pengar på flera sporter, betydligt längre ner i divisionerna och på hundra spelbolag parallellt. Självklart kämpar idrottsförbunden emot. Det här ödelägger ju tippandet och med det den mediala bevakningen, så får de inte bukt med fusket är det till slut bara de närmast sörjande som intresserar sig för matcherna, och då lär inte fotbollsspelarna kosta flera miljoner längre utan får nöja sig med gratis läsk i pausen.

Kanske har branschen kommit längre än vad som framgår i den här artikeln. Annars skulle jag säga att de är illa ute. I ett enda fall har Svenska Fotbollförbundet satt dit spelare. Då hade två fotbollsspelare i division 2 spelat under eget namn, vilket känns ungefär lika smart som att skriva avsändaradress på hotbrev.

Det den här killen på Fotbollförbundet säger är i princip att det ”nya vapnet”, att spelbolagen är skyldiga att lämna ut information vid en direkt fråga om en persons spel, är enkelt att kringgå genom att anlita en bulvan.

”Ja, jag spelar inte fotboll. Tror jag.”

Så vad hände då med de påkomna spelarna? Dryga böter och skadestånd? Fängelse? Nej, de blev avstängda i två respektive fem månader. Wow, hade de inte kunnat få en symbolisk smäll på fingrarna med en fjäder också? Men inte för hårt, kanske med en fjäder. Jag tycker att det hade varit ett fint sätt för Svenska Fotbollförbundet att manifestera sin fullständiga tandlöshet.

Snuskig marknadsföring

Jag är ganska ointresserad av musik. En av de kanske allra sämsta genrerna i mina öron är epadunk och en av de sämsta artisterna där är Fröken Snusk, så nu tänkte jag blogga om henne.

För nu handlar det inte om musik utan om hur man skapar en hype kring sig själv. Fröken Snusk är en hemlig karaktär som inte gått ut offentligt med sin riktiga identitet. Jag antar att den läckt ut ungefär som Dr Bombay på sin tid, men hemligheten i sig är en del av marknadsföringen. Det och att skapa skandaler.

Och det är något som Fröken Snusk är bra på. Hon är lite som Hollywoodfrun Gunilla Persson. Trots att jag inte sett en minut av Perssons program (eller hört en minut av Snusks musik) och är helt ointresserad så vet jag en massa. I Fröken Snusks fall vet jag t ex att hennes manager heter Rasmus Gozzi.

Varför vet jag det? För att jag scrollar svenska nättidningar och de hela tiden skapar rubriker där. Väldigt sällan handlar de om musiken. Här är några exempel:

”Fröken Snusk-låtar bortplockade från Spotify”

”Fröken Snusk tillbaka på Spotify”

”Därför försvann Fröken Snusks låtar från Spotify”

(spoiler: Gozzi/Snusk verkade ha manipulerat statistiken och Spotify ser helst att de själva är ensamma om den grejen.)

”Ljungby kommun polisanmäler Fröken Snusk”

”Oscar pekas ut som låtskrivare till Fröken Snusks hit”

”Fröken Snusk stod inte som låtskrivare: En felregistrering”

”Fröken Snusk blev antastad under genrepet”

Jag hade kunnat fylla en sida till, men jag tror att det räcker. Upplägget verkar nästan alltid vara att de gör något som kan reta någon annan, får tidningarna att skriva om det och då söka upp den person, kommun eller annan som blivit eller kommer att bli uppretad. Därefter kan Snusk/Gozzi komma med en reaktion och få en rubrik till.

Senast i raden av lyckade PR-kampanjer var mot elsparkcykelföretaget Voi. I en otroligt fånig text sjunger artisten att hon åker berusad på en av företagets sparkcyklar. Företagets kommunikationschef Sofie Cederberg som kryssar varenda ruta för stereotypen av sur HR-tant gör klart att hon saknar humor och är kränkt, vilket Fröken Snusks tilltänkta publik naturligtvis tycker är skitkul.

Och det verkar som att varenda tidning skriver om denna konflikt. Statsmedia SR, SVT och TV4, affärstidningarna DI och Breakit, skvallerpressen Resumé och Expressen och till och med Norges största tidning Verdens Gang. I några av artiklarna får producenten Rasmus Gozzi frågan om de hade gjort låten ifall de vetat vilka reaktioner de skulle få. Jag är förvånad att han lyckas hålla sig för skratt, den här reklamen går knappt att köpa för pengar. Och nu har han lurat mig att för första gången skriva om epadunk på Sparo, förhoppningsvis också sista gången.

Idag blir det naket

Nej, det blir det inte, men det här tyckte jag var lite intressant och skojigt. Många frågar sig vad vi ska med AI till. Här är nog ett svar, att manipulera andras bilder och idka utpressning under hot om att publicera dem. Den utpressade kvinnan valde att måla över känsliga delar och lägga ut ”nakenbilderna” själv. Nu tror jag verkligen inte att de var äkta, men detta hade gått att göra även om de vore det.

OBS retuscherad! I verkligheten har jag mycket större biceps.

Det jag är nyfiken på är om någon verkligen betalar utpressare i det läget. Kravet på Anni var femtiotusen dollar! Hade de krävt 50 dollar hade det åtminstone blivit mer begripligt. Själv hade jag inte betalt 50 spänn om de så hade haft äkta nakenbilder på mig!

Till saken hör ju att den här typen av utpressning aldrig går att komma undan. Även om hon hade betalt den svindlande summan 50000 dollar, över en halv miljon svenska kronor, hade de såklart inte nöjt sig med det. Det är av den anledningen utpressare brukar börja på en lägre nivå, men dessa pangade på med jättesummor direkt.

Nåväl, kanske är det här fördelen med ny teknik, att den håller på att bli så bra att det är omöjligt att veta vad som är äkta och inte, och då kan ju allt viftas bort som fejk och fusk. Hittar ni några logiska fel i mitt resonemang kommer jag för övrigt hävda att hela den här texten är AI-genererad, så skyll på programmeraren.

Sålt är sålt

Det är en dålig känsla att sälja något för billigt. Man tycker att man tar i, men inser i efterhand att köparen (eller en annan köpare) hade varit villigt att betala så mycket mer. Surt, men bara att hacka i sig.

Förmodligen var det vad som hände landet Niue, en ö i Stilla havet med 1600 invånare, när de sålde rättigheterna till sin internetdomän .nu till svenska Internetstiftelsen via en amerikansk affärsman. Att avsluta sin webbadress med ”punkt nu” ger klatschiga adresser på svenska av typen Prenumerera.nu. Det funkar även i Danmark och Holland. Jag ägde själv en sådan domän i mitt svenska företag. Den domänen är nu uppköpt och gör reklam för sexdockor. Jag vet inte om jag borde smickras av att domänen hade ett värde eller bli kränkt över vad den används till nu eller att jag inte sålde den.

Niue valde i alla fall att bli kränkta. Premiärminister Dalton Tagelagi har kallat det faktum att Sverige köpt .nu för ”digital kolonialism” och har krävt 30 miljoner dollar, astronomiska pengar för ett land med ett invånarantal lägre än Arjeplogs. Nu har de dock förlorat i domstol, närmare bestämt en svensk tingsrätt.

Kanske överklagar de, kanske inte. Jag har lite svårt att se hållbara argument. ”Vi sålde för billigt” funkar inte, även om de flesta av oss känner igen den känslan och kanske kan samla ihop lite sympati, men det blir de inte feta av, niueanerna.

Offer-hijaben på

Höga matpriser påverkar ramadan, enligt Sveriges Radio. Jag får erkänna att jag länge levde i villfarelsen att fasta borde sänka matkostnaderna, inte höja dem. Jag har förstått att ramadanfirande muslimer äter nattetid, men jag trodde inte att summan mat skulle bli högre.

Nyheten lät ändå bekant på något sätt, så jag gjorde en sökning på Sveriges Radios hemsida. Jodå, firar man ramadan drabbas man tydligen alltid lite värre.

Pandemin drabbade dem också lite värre, men standardrubriken tycks vara något i stil med ”Dyrare mat gör Ramadan annorlunda i år”. Om de inte hade använt i stort sett samma rubrik 2020, 2021, 2022, 2023 och 2024 skulle det kunna vara sant, men det kan ju inte vara annorlunda (på samma sätt) varje år för då är det inte annorlunda.

Jag läste några av artiklarna för att försöka förstå varför det är dyrare att inte äta när maten är dyr än att inte äta när den är billigare, men jag blev inte mycket klokare. En kille sa att han inte längre har råd att köpa flera sorters dadlar utan fick hålla sig till en. Kyckling nämns också som en vara man inte har råd med. Det förvånar mig för det trodde jag var något av det billigaste kött som fanns i butik.

Det är nog bara att konstatera att muslimer är som folk är mest på denna punkt. När något blivit dyrare så drabbas alla värst. Det är enklast så.

Reklamera fri vilja

Dejtingappar stäms för att de gör användarna beroende och spelmissbrukare stämmer spelbolagen för att de spelat bort sina pengar. Vad är nästa steg, att överviktiga stämmer godistillverkare för att de blivit tjocka eller tv-tittare stämmer Netflix för att de slösat bort sina liv framför tv:n?

Enligt kristen tro gav Gud människan dess fria vilja, men nu är det många som tycks vilja reklamera den punkten i sina liv och även om jag inte är kristen tror jag att ni anar min syn. Jag kan också gnälla över mitt liv. ”Om jag bara inte träffat den tjejen” eller ”Varför skulle jag söka det jobbet?”. I början av februari fick jag en seg förkylning som i princip gjorde två veckor av mitt liv värdelösa och jag känner mig helt oskyldig!

Livet funkar inte så, men i fallet med dejtingapparna och spelbolagen har de dessutom sig själva att skylla fullt ut. De märkte att Tinder inte gjorde deras liv bättre, men valde att fortsätta. Och på 2020-talet vet vi att spelbolagen kommer att locka oss med nya bonusar när det går dåligt. Oetiskt, absolut! Men vem är ytterst ansvarig för ditt liv, Per Holknekt?

”Ööh... Unibet?”

Mitt tips till dem som vill reklamera sin fria vilja är att istället reklamera sina hjärnor. Eller sälj dem på Blocket. ”Mycket sparsamt använd hjärna säljes till högstbjudande. Funktion okänd.”

Lite skidskvaller

Jag tror att jag enligt norsk lag måste vara intresserad av längdåkning, så jag försöker hänga med även om jag är mer road av skidskytte (antagligen lag på det med), men det här är ju en ekonomiblogg så vi går direkt på pengarna.

”Therese Johaugs miljonförmögenhet ökar kraftigt” kunde vi nyligen läsa i tidningen. Jag vet inte vad det finns för andra typer av förmögenheter än miljon-, men tydligen har hon gått från 53 till 62 miljoner på ett år.

Inte anmärkningsvärt med en sjuttonprocentig ökning även om det var ett trögt börsår för hon har nyligen skrivit en bok som sålt bra. Siffrorna i sig var inte heller konstiga, hon var överlägset bäst i sin sport i flera år, har ett eget klädmärke och lite annan business. Det som istället fick mig att lyfta på ögonbrynen var hennes löneuttag på 5,1 miljoner. Året innan tog hon ut 4,4 miljoner så det följer förmögenheten någorlunda.

Men om man har ett eget aktiebolag där alla aktier ägs inom familjen, varför ska man då plocka ut fem miljoner, eller 425000 kr i månaden, till lönebeskattning? Jag skulle fatta om det var en tillfällig grej, för att köpa ett hus eller så, men så verkar det ju inte vara. Det kan nog gå närmare en miljon i förmögenhetsskatt, för den drabbas hon ju av oavsett om hon har pengarna i eller utanför firman, men sen då?

Vad i hela friden ska en småbarnsmamma med fem miljoner om året till? Eller en tusenlapp i timmen, all vaken tid. Vad jag förstår jobbar hon en hel del, och tränar fortfarande några timmar om dagen. Så när hinner hon ens spendera dem? Själv skulle jag bli helt matt av att göra av med en tiondel av de pengarna. Kanske skönt att jag inte är så framgångsrik.

Mitt i karriären vid 13

Jag blir alltid imponerad av riktigt unga människor som tar tag i sitt liv. Dagens exempel är Sami som vid tretton års ålder har en egen cykelverkstad.

Omöjligt för mig att veta hur professionellt det är, men han har en hemsida med priser som varken är tokdyra eller löjligt låga. Men alldeles oavsett ifall verkstaden har en hållbar affärsidé och kommer att göra honom rik och populär känns det som att han har ett försprång på omvärlden.

Problemet med barnarbete.

Den som lyssnar på inslaget i länken ovan inser att Sami inte låter som en trettonåring, det här är en affärsman. Hade jag varit Sami hade jag skickat länken till potentiella arbetsgivare om tio år och skrivit ”Det här var jag som trettonåring. Ring mig om du vill veta vad jag kan göra för ditt företag idag.”

Hur gör man för att få det drivet? Även om alla människor har olika förutsättningar tror jag inte att handlingskraft är en egenskap man föds med. Den måste odlas och uppmuntras, och så bygger ekvationen på att inte svenska skolan lyckas döda entusiasmen. Sami tycks ha två engagerade föräldrar som insett att ta vara på sonens intresse.

Föräldrar väljer man som bekant inte, men ju äldre jag blir desto mer inser jag att även jag hade tur där. Det blev ingen cykelverkstad, men när jag stod i valet och kvalet om jag skulle säga upp mig från ett fast och tryggt jobb med karriärmöjligheter för att starta eget i artistbranschen pushade min mamma mig att ta klivet. Jag är glad för knuffen och berättade det för henne i efterhand. Hon hade för övrigt fyllt 88 år idag, men det blev inte så. Grattis ändå!

Ovälkomna anhängare

När jag var ung var Adidas högsta mode. Nästan inget sammanhang var för högtidligt för att inte bära träningskläder, bara de kom från Adidas. Enda undantaget var ryggsäcken där det istället var Salomon som gällde. Hade man inte Salomonryggsäck var man ett hopplöst fall och töntigast av allt var såklart Fjällräven Kånken.

Tiderna förändras. Nu är Kånken skitdyra och märket Adidas förknippas framförallt med gängkriminella invandrare som ofta omskrivs som ”Adidaskrigare”. Men tydligen håller det på att ändras och Haglöfs är på väg in. För mig känns det som ett kvalitetsmärke för människor på tur i naturen, inte i betongdjungeln, men det har till och med kommit in i gangsterrappen även om just den textförfattaren hade svårt att stava:

”Fuck en förrädare,
Hagalöfs på jackan, då det en av ortens ägare.”

Fenomenet kallas ”hatejacking”, när skräpmänniskor exploaterar framgångsrika märken. Fatta vad motigt när du byggt upp ett varumärke under flera år och plötsligt kopplas det ihop med en grupp du och många andra föraktar. Vad tusan gör man åt det? Ingenting antagligen, väntar och hoppas att det blåser över. Men det kan ju ta generationer. Adidas är kört för mig för alltid. Tacka vet jag Daiads eller ännu hellre Pmua.

Till skvallerjournalistikens försvar

Jag har aldrig sett Svenska Hollywoodfruar. Min känsla är att man samlar några luftskallar som ärvt eller gift sig rikt, men det är rena fördomar från min sida. Att en av dem heter Gunilla Persson har jag snappat upp. Hon verkar … inte så trevlig. Återigen, mina fördomar.

Mauri Hermundsson känner jag till från Youtube. Tydligen gör han program för TV4 också. De har jag inte sett, men det förvånar mig inte. Han verkar vara en glad skit, men det jag sett har varit rätt tramsigt. Med andra ord skulle jag inte bjuda in honom och ett filmteam till min mammas begravning. Det gjorde Gunilla, men är inte så nöjd.

Jag tänker på uttrycket ”Den som sig i leken ger får leken tåla”. Mauri må vara en trevlig kille, men han är ju lite av en pajas. När han vill komma och spela in tv för pajaskanalen TV4 kan man knappast vänta sig en finstämd produktion i syfte att hedra hennes mamma. Vänd på det, varför skulle TV4 vilja det, deras affärsidé är att sälja husdjursförsäkringar och casinobonusar.

Apropå bristande logik ...

Gunilla påstår att hon inte godkänt att tv-teamet filmat i kyrkan, men är samtidigt rasande över att de inte visade hela hennes dotters sångframträdande i kyrkan. Du kan inte äta kakan, ha den kvar och dessutom sälja den.

Jag tror att Gunilla i likhet med en mängd andra kändisar tänker att media, eller mer specifikt skvallermedia, är en kanal de kan kalla på när de önskar publicitet och att de då ska visa fram precis de delar de önskar dela med sig av. Det funkar inte så, och på samma sätt kan du inte göra hemma-hos-intervjuer varannan vecka och förvänta dig att bli lämnad ifred veckan därpå.

Håkan bråkar

Gabriel Odenhammar, kanske mest känd som Håkan-Bråkan och Max Svensson, verkar vara en trevlig kille, men jag undrar hur han tänker när han vill införa något slags obligatoriskt psykologstöd för utrangerade barnskådisar. Varför just dem, ingen tog hand om mig när jag var för gammal för att dela ut reklam. Svensk Direktreklam tog inget ansvar för min mentala hälsa.

Skämt åsido. Enligt egen uppgift gick han på en (1!) audition som vuxen, bröt ihop när han inte fick rollen och utbildade sig istället till flygledare. Han kanske kan glädja sig åt att han inte är den mest misslyckade Håkan-Bråkan i historien. Odenhammar i nutid:

”När jag själv gick från att vara någon som var behövd och eftertraktad som barnskådis till att sedan en dag bli vuxen och telefonen slutar ringa – där hade jag behövt ett helt annat stöd än det jag fick, nämligen ingenting”.

Jag tror inte att ordet/personen han söker är barnkoordinator utan förälder. Det kan omöjligt vara tv-producenternas fel eller ansvar att en barnskådis inte tacklar verkligheten. Alla utmaningar, problem och sorger en människa ställs inför är ett paket vi kallar livet, och stötarna man får i det går inte att lagstifta bort. Men ska jag försöka bli lite filosofisk tror jag att vi hittar en del av problematiken här:

”För många skådisar har det gått hundra nej på ett ja, men jag hade fått hundra ja och aldrig ett nej. Så när jag fick ett nej tog jag det otroligt personligt. Jag hade inget självförtroende i skådespeleriet. Det gjorde att det blev en ohållbar situation.”

Det här tror jag gäller det mesta. Man mår bra av att få kämpa för saker. Det gäller inte minst ekonomi. Ös pengar över ett barn och du kan vara ganska säker på att du skapar en privatekonomiskt oansvarig vuxen.

Den oorganiserade brottsligheten

Jag har i och för sig inte trott att gängkriminella valt mellan att bli mördare och Nobelpristagare, men det är ändå märkligt att läsa om att de tar taxi till ”jobbet”. Inte bara det:

”Unga tar taxi till först bensinstationen för att tanka bensin i dunkar, och sedan åker vidare till den plats där de tänder eld.”

Strikt ekonomiskt är det sällan en god idé att ta taxi och med hjälp av framförhållning brukar man kunna slippa det, men har man tänkt begå grova brott är det också dumt att ringa in vittnen, som dessutom riskerar att kallas medbrottslingar om de inte berättar det hela för polisen. Hur dum i huvudet går det an att bli?!

”Nej, nu blev det fel. Jag eldade upp taxin!”

Jag kommer att tänka på två historier. Den första är när Kristian Luuk busringde till taxi, beställde en bil och instruerade föraren om att vänta utanför banken med motorn igång. ”14.31 kommer jag utrusande med ett handbagage och när dörren går igen, tryck på gasen i botten och sedan åker vi till Hammarbyhamnen, där väntar en annan bil.”

Det här blev ett inslag i humorprogrammet Hassan i P3. På 90-talet var det nämligen absurd humor att kriminella åkte taxi i samband med brott. 2023 hamnar det i Dagens Eko. Ryktet säger förresten att växeltelefonisten ringde polisen efter det här samtalet. Jag vet inte om det är sant och i så fall om polisen hann lägga ner utredningen i brist på spaningsuppslag innan programmet sändes. (Troligen, de kunde ju inte veta vilken av Sveriges alla Kristian Luuk som ringt samtalet eller om det var hans riktiga namn.)

Nästa historia är hämtad från verkligheten. Den dåvarande riksdagsledamoten Hanif Bali blev mordhotad från ett oregistrerat kontantkort. Men går det att spåra? Ja, om dumfan kopplar Swish till numret. Bali testade att swisha en femma och fick namnet på förövaren som greps och dömdes. Gängprogrammet på Kriminella Kaoshögskolan kanske borde ha en lektion i hur man undviker att lämna spår efter sig.

Annorlunda återvinning av vitvaror

Idag är jag upptagen med att tappa höstens ljunghonung på glas. Det blev inte så mycket honung, men under tappningen sitter jag djupt koncentrerad för att lyckas få exakt rätt mängd i varje glas, och då har jag inte tid att kolla bloggen. Och rengöring av alla kärl och verktyg tar lika mycket tid oavsett mängd, så då tänkte jag passa på att blogga om något okontroversiellt som knappast sätter kommentarsfältet i fullt krig.

”Har ni läst Anders Lindbergs ledarsida? Nu jävlar!!!”

Istället blir det köksinredning. Vitvaror är tydligen ganska tacksamma att återvinna. Det är mycket skit i dem och jag har sett siffror på att upp till 85 procent går att återanvända på ett eller annat sätt. Här i Norge kostar det pengar att slänga nästan allt på tippen, men vitvaror får man lämna kostnadsfritt.

Fast det finns andra sätt att återvinna dem. Ett kylskåp kan t ex leva sin ålderdom som ett skåp utomhus eller i en lada där varken råttor eller husdjur kommer in. Här påstås att de går att vinterförvara rotfrukter i. Eller använda som bikupa. Där vaknade mitt intresse, och jodå, det har testats.

Jag är kanske konservativ för jag föredrar nog uppstaplingskupor där man bygger på kupan uppåt efter hand. Jag kommer därför inte försöka själv, men det blev ju en spektakulär video. Apropå spektakulära videos kan den som försöker slå ihjäl tiden innan klockan slår helg kolla in Hurra Torpedo på Youtube. Det är antagligen ett av världens bästa vitvaruband.

Det är alltså riktiga musiker, som brukar spela riktiga instrument, men som här valt att företrädesvis spela på vitvaror och bl a gjort en USA-turné (som också finns på nätet) där de bl a får tillfälle att tacka skådespelaren Steven Seagal för att ”ha gitt oss så mye ræva filmer i Norge”. Lyckligtvis är Seagal inte så bra på norska. Heller.

Har ni ännu mer tid över kan ni kolla in när två av bandmedlemmarna gör seriös musik i bandet Black Debbath. Här t ex, där de uppmanar oss att byta disktrasa.

Nej, nu tar vi helg va? Själv är jag tillbaka med ett nytt blogginlägg i morgon bitti. Jag vet inte om vad än, men att det blir seriösare än detta kan jag nästan utlova.