Skattefritt sparande

Ett mejltips från Johan. Från och med nästa år ska man kunna ha ett större skattefritt sparande i ISK än idag. När glasögonsmurf... förlåt, statsministern ska det vara, berättade det reagerade en läkarstudent så här:

Ja, var ska vi börja? Kanske med matematiken. Det är riktigt att 1000 kr i månaden i 25 år blir trehundratusen, men då bortser Alma från att man drar nytta av reformen redan tidigare. Dessutom utgår hon ifrån att hennes ISK ska ha exakt noll procents avkastning under de 25 åren. Även om man räknar med en modest värdestegring på fyra procent per år borde hon ha drygt en halv miljon vid det laget. Brytpunkten trehundratusen når hon på knappt 18 år. Men sju procents avkastning redan efter femton år. Nu är även femton år en ansenlig tid, men det förutsätter också att Almas fiktiva ensamstående mamma inte har en krona nu utan börjar från noll.

Och är verkligen en tusenlapp i månaden ett rimligt sparande för en arbetande människa? Jag är medveten om att det finns de som inte kan spara mer, kanske ingenting, men eftersom jag själv ligger många tusenlappar under existensminimum bara på min konsumtion av mat och kläder tänker jag att andra kanske också kan få loss en slant där – om de prioriterar det. Den som sparar 2000 kr med sju procents avkastning når brytpunkten redan efter nio år, den som spar 3000 kr efter knappt sju. Det är också tid, men klart mindre än 25 år.

Hon har dock rätt i att Ulf Kristersson kan spara mer än genomsnittet. Alla skattesänkningar kommer att gynna rika höginkomsttagare i större utsträckning, räknat i kronor. Vad ska man göra åt det då? Gissningsvis är Almas svar att höja skatterna och dela ut mer bidrag. Det går att avskaffa allt privat ägande och göra staten allsmäktig, men det blir kanske inte ett drömsamhälle för särskilt många.

Men nu spekulerar jag. Det går tyvärr inte att ta reda på hur hon tänker kring detta. Fler än en har försökt i hennes kommentarsfält där man hittar frågor/invändningar som:

”En positiv aspekt av ISK är att det faktiskt är ett av få sätt för låginkomsttagare att ta sig ur fattigdom och förbättra sin socioekonomiska situation.”

”Grejen är att det är fel att anta att ensamstående mammor nödvändigtvis skulle ha lite pengar.”

”2019 hade 60% av svenskarna 0-300.000 sparat varav ungefär 25% av befolkningen hade mellan 150-300.000 (enligt SBAB). Så förutsatt att siffrorna ser liknande ut idag, så gynnar det en stor del av den sparande befolkningen, och inte enbart de riktigt välbeställda (även om de också gynnas av förslaget).”

”Frågan är ifall man ska avstå reformer som gör att nästan 4 miljoner sparare i Sverige ska få mer förmånliga villkor med anledning av att cirka 30 000 ensamstående mammor i Sverige har en svag ekonomi.”

”Alla skattelättnader gynnar låginkomsttagare. Sen är nog inte detta främst riktat som ett stöd till ensamstående mammor. Problematiken där är oftast större än bara det ekonomiska. Ex. Vart är pappan i bilden? Har mamman jobb? Att spara 3000 i månaden kan alla. Mamman i fråga kanske sparar i ISK 10 år innan hon blir morsa. 3000 i månaden i 10 år blir minst 500Ksek.”

”'Skattebefrielsen' drabbar förstås även rika människor, men för dem är skattebesparingen knappt märkbar, medan det blir en otroligt kraftfull start för unga människor i Sverige.”

Samtliga dessa och många fler har fått höra att de har fel, saknar läsförståelse och/eller empati samt är allmänt dumma i huvudet. Tyvärr är det väl ofta där dylika diskussioner landar, att den som inte delar offerkoftan eller fokuserar på lösningar istället för gnäll ovänligt och bestämt ombedes att hålla käften samt dra åt helvete.

Jag är helt med på att olika politisk syn ger olika svar. Några tycker att höjden av rättvisa är att alla ska få behålla sina egna pengar medan andra tycker att rättvisa är när alla har lika mycket pengar. Men att först göra ett inlägg med tydliga sakfel och sedan vifta bort all kritik med att den som inte håller med är för dum för att förstå är inte bara korkat utan också ohederligt.

Själv håller jag mig alltid för god för personangrepp, men om Alma trots sina intellektuella utmaningar fullföljer läkarstudierna håller jag tummarna för att hon inte börjar praktisera i Norge.