söndag 31 oktober 2021

Bränd arbetare skyr elden

Norge har tidigare kunnat lita på att det finns svenskar att tillgå på arbetsmarknaden eftersom Sverige alltid har haft arbetslöshet och eftersom lönerna är högre i Norge. De senaste åren har dessutom behovet av svensk arbetskraft minskat så då har det blivit ännu lättare att fylla kvoten.

Men nu är det inte lika lätt längre, färre svenskar söker jobb i Norge. ”Enligt flera arbetsgivare SVT talat med har intresset för jobb i grannlandet svalnat betydligt.

Vad hade ni väntat er? Först hindras svenskar att komma över och jobba, men så fort det är möjligt igen ska de stå där med mössan i hand? Ett tag släppte man bara in gästarbetare som jobbade med ”samhällsnödvändig verksamhet”, men här är ett exempel från vårdbranschen som räknas dit. En svensk sjuksköterska jag känner jobbar en del på norska sjukhus och drabbades själv tidigt av covid-19, men eftersom hon inte tillhörde någon riskgrupp var det över på någon dag och hon kunde börja jobba igen.

Men tro inte att hennes antikroppar gav henne några fördelar. Hon var ändå tvungen att vaccinera sig och varje gång hon kom till Norge var hon tvungen att testa sig. Så småningom också under jobbperioderna och till slut så ofta som var tredje dag, oftare än hennes norska kollegor. Men behövdes det personal att titta till coronasmittade patienter var utlänningarna populära. Till slut orkade hon inte med krånglet och diskrimineringen utan valde att jobba heltid i Sverige istället. Som bekant är det inte helt omöjligt att få sjuksköterskejobb där heller.

Det här är inte kritik specifikt riktad mot Norge. Arbetsgivare och politiker tycks i allmänhet tro att de kan behandla människor hur som helst, avvisa dem ena dagen och förväntar sig att de ändå ska stå där nästa dag beredda att jobba. Det funkar inte så! Ge personal otrygga anställningar, låga löner, delade tjänster eller påtvingad deltid och ni kommer märka att de en vacker dag inte ställer upp.

Ett par av mina arbetsgivare har dristat sig till att säga att jag ska vara glad att jag har ett jobb och varje gång har jag svarat att det är de som ska vara tacksamma för att jag gör det jobb de behöver ha utfört. Arbetsmarknaden är ett givande och tagande. What goes around comes around!

lördag 30 oktober 2021

Jag vet var din brevlåda bor

Jag fick en fråga från Henrik vad jag tycker om att norska skatteverket lägger ut till allmän beskådan vad folk betalar i skatt. Jag vill utveckla det och berätta vad jag rent allmänt tycker om att offentliga uppgifter läggs ut på nätet. Jag är emot.

Det finns mycket bra med offentlighetsprincipen. Det är bra att man som privatperson kan granska vad som händer med våra skattepengar. Jag vill veta vad som diskuterats bland folkvalda politiker och vem av dem som har sagt vad. Det händer att journalister tycker att de ska ha särskilda regler, så att vi andra tvingas få informationen genom deras filter, men jag tycker att det är viktigt att vi ska kunna kolla upp saker själva.

Men varför ska vi kunna få veta allt om varann? Och ofta – till skillnad från länken ovan – utan att den granskade får veta vem som granskar. Nu har det åtminstone blivit lite svårare att få reda på vem som äger en specifik bil och biltjuvarna sörjer säkert det. Men de har ju så mycket annat att jobba med.

Varför ska jag kunna få reda på var du bor, hur stor din bostad är och anses vara värd? Har du en chipmärkt hund kan jag via Birthday få reda på kön, namn och ras, samt när den har födelsedag! Ratsit berättar för mig hur mycket du tjänar och på vad, och Lexbase ifall du har varit i rättegång och i så fall hur det gick. Varför ska dessa uppgifter läggas upp som ett skvallrigt smörgåsbord? De mest liberala hävdar att det kvittar ifall man inte har något att dölja, men låt oss välja det själva.

Vill du lägga ut ditt personnummer och vad du har för konst på väggarna i sociala medier är du fri att göra det. Rapparen Einar hade säkert gärna sett att tingsrätten inte lagt ut hans skyddade adressuppgifter, men det är lite sent nu. Bara för att nämna ett exempel, men många är de män som fått besöksförbud till sin exfru som bott på hemlig ort ända tills mannen ringt en myndighet som glatt berättat allt de vet.

Frihet är bra, men om din frihet inkräktar på min frihet är friheten ingenting värd, så låt oss se till att offentlighetsprinciperna används på rätt sätt.

fredag 29 oktober 2021

Klä ut dig till aktie

Jag såg följande inlägg på Twitter.

Nu finns ju inte aktiebrev i pappersform, så jag antar att hon tänker mer att hon ska klä ut sig till ett bolag. Det enklaste vore såklart att klä sig i H&M-kläder, men intresset för den aktien är kanske inte tillräckligt stort för att fylla syftet.

Jag har själv aldrig varit någon stor maskeradentusiast, men en av de mer spektakulära utstyrslarna jag kommer ihåg är Daniel LaRussos duschkabin från Karate Kid. Så det får bli mitt förslag för att symbolisera badrumsaktien FM Mattsson.

Såg att just en maskeradutstyrsel med det draperiet går att köpa i kinesiska webbshoppar. Kanske mer som en passning till filmen än till FM Mattsson, men du kan ju alltid skriva ut senaste kursen eller rita upp ett kursdiagram på draperiet.

Som nybliven norrman har jag förstått att sjömatsaktier är populära. Köp ett fiskhuvud i samma kinesiska webbutiker och låt det symbolisera Atlantic Sapphire, Mowi eller SalMar.

Eller gå all-in på en riktigt iögonfallande maskeraddräkt. Låt mig presentera halloweensängen Attendo (eller Humana om du föredrar det).

I droppställningen sätter du en påse vodka och en påse groggvirke och så kan du ändra mixen till angenäm styrka och smak under kvällen, intravenöst om du så önskar. Och får du ragg är det ju praktiskt att ha sängen med sig.

Om du istället kan tänka dig att gå från aktie till fond, har jag en bubblare. Tin Fonder:

torsdag 28 oktober 2021

Vad gör man med en lada?

När man flyttar har man alltid en massa idéer. ”Här ska det bli en uteplats med grill, den här väggen river vi, ett uterum är ju aldrig fel, och så gym i källaren, med storbilds-tv ...” Sedan slutar det ofta med orealiserade planer. Några skyndar man sig att genomföra lagom till försäljningen. Det är ju så dags.

Som nybliven husägare är jag inne i den där processen nu och har bestämt mig för att tänka högt samtidigt som jag presenterar min lada.

Ett boende blir ju vad man gör det till. Därför är jag precis som alla andra mån om att göra något bra av det. Jag har blivit allt bättre på att få upp de där sista listerna så att inte projekten avstannar vid 90-95 procent. Mitt stora problem är att jag antingen kommer igång för tidigt, innan jag är helt klar över den optimala lösningen. Eller att jag inte kommer igång alls.

Hur är det för er? Händer det ni vill ska hända, eller har ni svårt att få saker ur händerna?

onsdag 27 oktober 2021

Livlöst på landet

För två år sedan skrev jag ett blogginlägg om ogästvänliga kommuner som inte ser sambandet mellan bemötandet av kommuninvånare och kommunens popularitet.

I många småkommuner får man betala barns skolgång för att sedan se barnen flytta till större städer så fort de pluggat klart. Sedan kommer de inte tillbaka förrän de går i pension och börjar kosta igen. Det är ett svårlöst problem, men det går an att försöka. Genom att locka arbetsgivare till orten, försöka få medborgarna att trivas och se till att det finns något att göra för unga vuxna, möjlighet att köpa bostad osv.


Ööh! Går den här bilen till Stockholm?

Eller också gör man som Olofström vars kommunstyrelseordförande drar de gamla trötta flosklerna om barnomsorg. Inte ett ord om hur han ska få ungdomar att inte köpa en enkelbiljett därifrån så fort de kan eller någonting konkret överhuvudtaget.

Det finns kommuner som är snabba och flexibla med bygglov, stödjer lokala initiativ eller bara en så enkel sak som att låta grannar dela på ett sopkärl istället för att betala för varsitt. Jag har själv bott i ett antal kommuner och märkt stor skillnad redan när jag ringt kommunens växel. Ibland kan man riktigt höra hur de tänker:


Nu ringer en sån där jävla kravmaskin igen. Betala skatt och håll käft! Vi ska ju fika här nu, Majsan har köpt mums-mums.

Här i Norge har landsbygden ett annat problem. Fastigheter köps in för den skog eller jordbruksmark som tillhör gården. Ofta av stora bolag som sedan låter husen förfalla. I en kommun anställde man nyligen en kille för ett projekt som heter ”Ljus i alla fönster” eller något sådant. Han kartlägger tomma gårdar i bygden och kontaktar ägarna för att höra om han kan hjälpa dem med något för att ta steget att sälja.

Jag läste om det där och kontaktade honom eftersom jag själv var sugen på att köpa en gård i hans kommun, och inte för att skövla skogen utan just för att bo där. Han bjöd mig på fika i hans hemmakontor/lägenhet där vi snackade om jordbruks- och bostadspolitik och han tipsade mig om tomma gårdar som stämde med min kravspec.

Någon vecka senare hade jag köpt hus i en annan kommun, men hann tänka att det där hade aldrig hänt i Sverige. När han är färdig med den norska landsbygden kanske han kan få igång den svenska. Börja med Olofström.

tisdag 26 oktober 2021

Första husprojektet

Häromdagen talade jag mig varm för vedeldning. Sedan dess har jag haft sotaren på besök. Han gick upp på taket och sotade skorstenen. Sedan gick han ner till källaren och tittade på min sotlucka, där askan skulle ut.

Innan han öppnade den varnade han för att han var osäker på om han skulle få upp den, men om det lyckades kanske den inte skulle gå att stänga för den såg lite trött ut. Mycket riktigt, efter två slag med hammaren hoppade hela luckan och halva karmen ut ur väggen. Det blev därmed dags för mitt livs första mureprosjekt (aningen roligare på norska, men jag kunde ändå hålla mig för skratt).


Här satt den, längst till höger.

Sotaren tipsade om ett par butiker där jag kunde köpa en ny sotlucka. Jag åkte dit och konstaterade att en motsvarande lucka kostade 1499 kr. Dels var det mer än jag hade tänkt mig, dels kändes det onödigt med en fläskig gjutjärnslucka. Den går ju inte att skruva fast i väggen eftersom det inte går att borra i den, i alla fall inte med mina borrmaskiner.

Jag struntar i hur det ser ut i källaren och det blir inte varmt där nere så det borde räcka med någon slags plåtlucka, som rimligen inte skulle kosta 1500 spänn. Snokade vidare och hittade en ”inspektionslucka” för 300 kr.

Den hade en plåtkant runt om, men om jag sågar den i bägge sidorna och knackar ner listen i nederkant skulle den göra jobbet.

Nästa steg var att mura tillbaka den del av väggen som åkte ut med den gamla luckan. Och lite mer eftersom den nya luckan var lägre. Murbruk är en billig råvara. Det som kostar är tiden det tar att använda skiten, men det var bara att skrida till verket. En vågrät träregel där luckans överkant skulle hamna. Sedan var det bara att ställa något under för att fixera den till rätt höjd. Hmm...


Konserver såklart!

Sedan var det bara att nöta på. Lager på lager, sida efter sida, tills väggen så småningom var precis lagom stor för att pressa dit den nya luckan.

Totalsumma 414 kr, norska. Jag är nöjd. Hoppas att sotaren också blir det.

måndag 25 oktober 2021

Norrmännens märkliga mat

Jag har bott i Norge i några veckor och det vore förmätet av mig att såga hela landets matkultur. Det finns lyckligtvis inte heller skäl till det, norrmännen äter ganska rimligt. Okej, en del kallar smörgås för lunch, men visst har vi väl alla dagar då vi inte orkar laga riktig mat och då känns det bra att kunna ta ett par mackor och låtsas att vi ätit okej.

Och visst tycks norrmännen ha en osund kärlek till chips som här i landet går under den mysiga benämningen potetgull, och vad är egentligen grejen med att äta tacos varenda fredag?! Äter man inte det riskerar man att bokstavligen hamna ute i kylan.

Men tacos är ändå anständig mat. Då finns det annat jag har svårt för på riktigt. Hur kan en befolkning som äter så mycket bröd ha kommit på den absurda idén att baka mjukt tunnbröd med potatis som huvudingrediens? Lefser – varför?! Och när bröd är nationell lunch under namnet matpakke, varför i herrans namn köper man det fruset?

Det är inget fel med att frysa bröd, men låt konsumenterna frysa in det de inte hinner äta färskt. Att frysa in färskt bröd innan man säljer det är som att sälja kokt, kall potatis. Och apropå potatis. Mycket märkligt har jag både köpt och stoppat i mig, men ett av Norges baslivsmedel är fruset potatismos!

Det finns i lite olika utförande, men varianten på bilden innehåller bara mosad potatis (till ett väsentligt högre pris än potatis). Mjölk, smör och salt får man tillsätta själv, så det enda tillverkaren har gjort är att skala, mosa och frysa potatis. Orkar man inte göra det (varför man nu skulle skala potatis, det gör jag aldrig) orkar man väl knappt tugga?

I övrigt tycker jag att norsk mat är kanon. Så småningom kommer jag säkert delge recept på specialiteter som komle, kamkake och flatbrød.

söndag 24 oktober 2021

Den vanliga visan

Företag får statligt stöd, företaget gör vinst och betalar inte tillbaka stödet. Känns scenariot igen? Själv känner jag igen det från Mikael Wiehes När bolaget kom till byn, som kom på skiva 1978.

Bolaget blomstrade vinter och vår
medan dagbrotten växte till bölder och sår,
men det vet ju alla som har spelat hasard
att nåt ska man offra för att få nåt tillbaks.
Så bygden, den gladde sej och bolaget med,
tills plötsligt en dag när det kom ett besked
att vinsten hade sjunkit till knappt en miljon.
Nu måste bolaget flytta till en ny region.

Carl-Henric Svanberg delar nog inte så många politiska åsikter med kommunisten Wiehe, men här går han i mina ögon ännu längre till vänster genom att säga:

Vi var inte med i stödprogrammet för pengarna, utan för samarbetet mellan staten, företaget och de anställda. Att nu betala tillbaka skulle kännas som att man 'ger upp på systemet' och protesterar – det vill inte vi.

Svanberg vill såklart bara sko sig. Nu passade pengarna hans agenda (och plånbok) och då låtsas han behålla dem som en slags solidaritetshandling. Själv sa jag istället så här, i januari:

Om konkurrenterna får bidrag måste man själv ansöka för att hänga med, och om alla andra fuskar är det svårt att stå emot. Bidrag är lite som doping, vinnaren tar pengarna och det utgår inget bonuspris till bästa cyklisten eller löparen som går i mål ren (på 23:e plats).

Det kan verka hårt att låta folk och företag krascha när verkligheten blir för tuff, men börjar man dela ut stöd blir det ofta så här. Några skor sig på andras bekostnad, några företag som hade förtjänat att gå i konkurs överlever med påföljd att andra – med bättre affärsidéer – får svårt att klara sig eftersom deras konkurrenter fått orättvisa fördelar.

Hade Sveriges och världens ekonomier mått bättre om det här viruset alla skyllt allting på i snart två år fått ha sin gilla gång på finansområdet och skördat de offer som förtjänat det? Det kan vi aldrig veta, men jag tror det.

lördag 23 oktober 2021

Elda med ved

När elpriserna skjuter i höjden är det nog många som tänker tillbaka på forna tider när ved var den främsta värmekällan. Håll kvar den tanken.

Jag har hela fem kaminer i huset som komplement till en luft/luftvärmepump. När de väl sitter där får de vara kvar, men tre hade gott och väl räckt för att värma hela huset. Just i kombination med luftvärmepump får man dessutom fördelen av att varmluften från kaminerna fläktas runt i huset.


Min lyxigaste.

Hade jag byggt ett värmesystem från grunden hade jag nog valt en vattenmantlad kamin som värmer upp vattenburna element. Jag hade en kompis som använde så pass grova vattenelement och rör att han fick självcirkulation i systemet och därmed inte behövde frysa vid elavbrott.

För där har vi ännu en fördel med ved. Strömavbrott sker, särskilt på landet. Med ved som värmekälla blir man betydligt mindre beroende av el. Har man dessutom en vedspis, eller åtminstone en kamin man kan värma en kastrull på, håller man sig både mätt och varm.


Här blir det nog en gammaldags vedspis så småningom.

Är det inte krångligt att elda då? Livet är krångligt, men det finns större problem. Jag köper färdighuggen ved för 700 kr/kubikmeter av en bonde som levererar genom att tippa lasset rätt in i vedboden. Jag travar och hämtar sedan in den till huset i omgångar. Att få fyr i kaminen kan man göra i sömnen när man väl lärt sig respektive kamins egenheter. Visst är det bökigare än att knäppa igång ett elelement, men elräkningen blir mindre plågsam på det här sättet.

Politiker, kanske särskilt i EU, hatar oberoende medborgare och jobbar därför hårt på att reglera, eller helst förbjuda vedeldning, men än spirar motståndet, och den allt dyrare elen lär inte ändra på det.

fredag 22 oktober 2021

Avanza-knarket

Öppet knarkande på storbank” skrev bägge kvällstidningna i Stockholm igår efter att det blivit känt att narkotikahundar hittat knark på Avanzas kontor. Själv undrar jag mest när Avanza blev en ”storbank”.

Det är inte det att jag tar lätt på narkotikaanvändande. Alla som känner mig vet att jag är rabiat motståndare till allt från cannabis till heroin. Det är bara ingen chock. Som Avanzas Rikard Josefson uttrycker det:

Vi är medvetna om att finansbranschen inte är underrepresenterad 

när det kommer till drogberoende”.

Det behöver man inte ha sett Exit för att känna, men har ni inte sett Exit bör ni absolut göra det eftersom den är skriven av en av världens bästa manusförfattare och innehåller gräddan av norsk skådespelarelit.

Men jag är mer uppgiven än jag var för tjugo år sedan (även om jag var lika rabiat narkotikahatare då). Då hade jag kanske tagit ut mina pengar från ett företag med omfattande knarkmissbruk för att visa att jag inte vill ha med sådana att göra. Nu ställer jag mig snarare frågan: Går det att undvika knarkare?

Var och varannan människa tycks bruka än det ena och än det andra, och inte förstå hur någon bakåtsträvare kan ifrågasätta det. De gånger jag vädrat min inställning i sociala medier har jag utan undantag mötts av mothugg. ”Använder du kaffe? Det är minst lika farligt...” (japp, på den nivån har argumentationen varit). När jag erbjuds knark tackar jag vänligt men bestämt nej. Vill andra knarka får de göra det. Jag tänker inte hyckla med att jag tycker att det är dumt, men känner inte att jag kan göra så mycket mer.

torsdag 21 oktober 2021

Tidsmiljonärer

Jag fick ett mejltips från Martin om en artikel med rubriken ”Time millionaires: meet the peoplepursuing the pleasure of leisure”.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker, mer än att den är intressant. Först handlar det om ”Gavin”, som tycks ha gjort en konst av att jobba så lite som möjligt. Han är mer kreativ än George Costanza i Seinfeld när det kommer till att lägga energi på att slippa lägga energi på något annat än att inte jobba, bl a gör han det genom att spela upp en lång Youtubefilm av en svart stillbild för att inte datorn ska hamna i strömsparläge när han inte är där.

Sedan följer en kaféägare som gick ner på deltid under pandemin och upptäckte att han älskar det. Och så håller det på, ihop med en massa statistik och experter som visar att det är nya tider och trender. Det är jag inte så säker på, men jag är den förste att applådera dem som utvärderar sina liv.

Samtidigt är det bättre om vi letar efter vettig sysselsättning än att vi försöker göra mindre av det vi redan gör. Det är inte vettigt att jobba ihjäl sig, men om man känner att tiden flyger på jobbet och man längtar dit när man inte är där kan det väl inte vara så dumt att lägga mycket tid på att jobba?

Tid är en ändlig – och därmed vår viktigaste – resurs. Därför behöver vi ständigt fundera på om vi använder vår tid på bästa sätt. Tråkigt om det ska till en pandemi för att vi ska göra det. För det måste det såklart inte. Det finns nog de som skulle hävda att jag och andra redan lägger osunt mycket tid på planering av vår tid, kanske på bekostnad av att leva, men det är möjligen en annan diskussion.

onsdag 20 oktober 2021

Plast & miljö

Under min ”husvagnsturné” insåg jag att vagnen saknade skedar och eftersom det blev drygt att få i sig morgongröten med gaffel beslöt jag mig för att köpa plastskedar. Det hittade jag inte, istället fann jag träskedar. Det är väl typ samma sak, tänkte jag, men det är det inte. Åtminstone inte den sort jag köpte, den rätade snabbt ut sig till en träspatel som kanske kunde ha ett användningsområde hos tandläkaren, men knappast hos camparen.

Okej, de såldes väl säkert som engångsskedar, men det blir ju dyrt om man ska slänga skeden och ta en ny varje gång. Inte särskilt miljövänligt heller, vilket med all säkerhet är argumentet för tillverkningen. En ”engångssked” i plast hade jag kunnat återanvända i flera veckor.

När det kommer till miljötänk verkar det många gånger som att man inte tänker hela vägen. Ett sugrör i papper låter kanske bra på pappret, men inte om det inte funkar. Elbilar ger inga avgaser under färd, men varifrån kommer elen och råvaran till batterierna? Förr i världen (och även nu i utpräglade skithålsländer) kastade man sina sopor i havet för då ”försvann” de. Ibland undrar jag om vi har kommit längre idag.

Jag har för länge sedan slutat att försöka påverka världen, jag lägger energin på att göra egna bra val. I mitt skedexempel hade det bästa varit att ta med hemifrån eftersom jag borde ha märkt att besticklådan inte var utrustad med skedar. Det näst bästa hade varit att köpa plast.

Men helst undviker jag engångsartiklar. Jag slutade köpa engångskassar i affären redan när de kostade en krona. Inte bara för att spara pengar utan för att en förstärkt kasse i plast eller tyg är mycket bättre. Var sak har sin plats.

tisdag 19 oktober 2021

Dyrt & billigt i Norge

Frågan om hur jag som sparsam kunnat välja att flytta till Norge ekar fortfarande, så jag ska försöka utveckla det.

Norge är dyrt, det är inget tvivel om det, men jag tror att många svenskar fått en skev bild av verkligheten. Klart dyrast i jämförelse med Sverige är alkohol och restaurangmat, och för många som kommer hit i några dagar är det just de prislapparna man ser och drar då logiskt slutsatsen att det är likadant över hela linjen.

Men om vi börjar med mat så finns ljusglimtar även där. Generellt är det dyrare ju färdigare maten är. Näst efter restaurangmat kommer färdigrätter som frusen pizza. Den är ju dyr även i Sverige, men här är det värre. Bröd är också dyrt, men både pizza och bröd bakade jag själv i Sverige och tänker fortsätta att göra det här. Baslivsmedel för mig, som grönsaker och torkade baljväxter har ungefär svenska priser.

I butiker som finns både här och där, som Ikea, Bauhaus och Biltema är det lätt att jämföra produkter rakt av, och då ser det ofta ut så här trots att den norska kronan är lite mer värd än den svenska:

Och för den svensk som kör mycket bil är en flytt till Norge rena vinsten. Särskilt om man åker dieselbil eftersom dieseln kan vara 5 kronor billigare här. Till och med svensk statsmedia erkänner att så är fallet. Och bensin under 15 kr var väl ett tag sedan ni såg i Sverige?

Dock varierar det mer här. I Sverige är min känsla att soppan kostar ungefär lika mycket överallt. En obemannad station kan vara några ören billigare, men i Norge kan det skilja två kronor mellan mackar i samma kvarter, och en mack som tar 16,22 kr/l på måndagen kan ta 18,10 kr/l på tisdagen för att komma ner under 16 kr på onsdagen, så det lönar sig att ha koll.

Fast just det – att det lönar sig att ha koll – gäller ju faktiskt överallt. Det går att leva sparsamt om man är lite om sig och kring sig, det tänker jag visa även i Norge. 

måndag 18 oktober 2021

Jag förstår fuskarna

Anna Dahlberg har skrivit en skrämmande ledare i Expressen om invandrare som köper svenska arbetstillstånd.

Företagen tar som regel hit personer från ägarens hemland. Syftet är ofta att hjälpa släkt och vänner att bosätta i Sverige och kringgå reglerna om anhöriginvandring.

I många fall upphör anställningarna kort efter att personerna har beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige. Därefter försörjer de sig via välfärdssystemet, antingen med stöd från Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen.

Jag tror att vi alla kan enas om att detta är dåligt, vare sig vi generellt tycker att det är en bra eller dålig idé att flytta runt folkgrupper. Visst är det ruttet att utnyttja systemet, men felet är varken arbetsgivares eller arbetstagares. Det är svenska politiker som möjliggör detta.

För arbetsgivare är enligt rådande lagar i sin fulla rätt att sälja arbetstillstånd, precis som det är tillåtet att köpa dem. Man skulle till och med kunna säga att det uppmuntras eftersom staten glatt ger lönebidrag och bjuder på arbetsgivaravgiften i och med att invandrare ”sysselsätts” och putsar politikernas statistik.

När jag gick in på norska skatteverket för att få ett norskt personnummer hade de först förklarat för mig på telefon vad som krävdes. Jag var noga med att göra allt de sa eftersom processen skulle kunna fördröjas till tjugo veckor istället för två om man inte hade alla papper klara. Dessutom fick jag åka 35 mil enkel resa för mötet så jag ville ogärna åka hem med oförrättat ärende.


Parkera, gå mellan husen och över berget.

Vi har haft fri rörlighet i Norden i flera decennier, men om man som svensk ska få folkbokföra sig i Norge utan att gifta in sig i landet krävs antingen ett jobb eller bevis på att man kan klara sina räkningar med egna medel. Jag tänker fortsätta att vara företagare, men eftersom jag inte kan starta ett norskt företag utan ett personnummer valde jag alternativ 2, egna medel.

Jag tog med mig kontoutdrag från mina tre svenska banker med ett saldo som även med norska mått skulle räcka ett antal år för någon med normala utgifter (som jag inte skulle komma upp i även om jag ansträngde mig). Men ojojoj, ”är du inte inskriven på NAV (norska arbetsförmedlingen)”? Nej, för att kunna vara det krävs personnummer (hej, moment 22), dessutom är jag inte arbetslös. Jag har bara inte getts möjlighet att betala skatt här.

Har du ingen annan koppling till Norge, t ex ett gymkort?


Ser jag ut som en gymkille?!

Jag har köpt ett hus för flera miljoner, kontant, där jag ska bo på heltid. Smäller inte det till och med lite högre än ett medlemskap i SATS?! Jag tänkte i min enfald att det skulle vara bra för mitt nya land att de slipper försörja mig, men det var tydligen fel svar varpå jag troligen får vänta tjugo veckor trots att jag gjort allt de bett mig om.

Jag älskar Norge och norrmännen, men hade någon utanför skattekontoret erbjudit mig ett papper som riskfritt gett mig personnummer på nolltid hade jag inte tvekat. Med det sagt tänker jag inte kasta första stenen på den som gör samma sak i Sverige, oavsett om planen i deras fall är att snabba på processen att så snart som möjligt få betala skatt i det land de bor i, eller inte.

söndag 17 oktober 2021

Hur har vi klarat oss utan kommunpoeter?

Tar galenskapen aldrig slut? Tranemo kommun, en liten by i Västergötland vars ekonomi inte verkar bättre än genomsnittet, har hittills klarat sig utan kommunala poeter. Eller som kulturchefen uttrycker det: ”Den kompetensen har vi inte.

Men nu ska detta åtgärdas genom att den lokala poeten Jimmy Alm anställs som kommunpoet. Totalt bränner man nästan en miljon på att han ska lalla runt och dikta om fabriker och kommunala styrdokument. Förutom Alm ska man arvodera lokala konstnärer vars verk ska gestalta dikterna.

Tydligen är det inte kommunen utan staten som betalar för detta, men den saknar ju inte heller utgifter. Jag har inget emot vare sig poesi eller annan konst, men anser att skattepengar ska gå till äldrevård, skola, polis och sånt. Jimmy Alm må vara en kanonsnubbe, men finns det ingen marknad som vill betala för hans dikter ska inte heller skattebetalarna göra det. Han får helt enkelt hitta ett annat sätt att försörja sig så att han har råd att ägna sig åt sin hobby.

Såvida han inte redan kan försörja sig på skrivandet. I så fall är det ännu mer idiotiskt att vaska skattepengar på kommunpoesi. Jag vet inte om kommunen gör detta för att uppfattas som folklig, men resultatet blir med all säkerhet den rakt motsatta. Vi som har en ekonomisk verklighet att förhålla oss till kan inte prioritera skit. Regnar det in i huset kan man inte lägga energi på takmålningar, om ni fattar liknelsen. Det gör ni med all säkerhet, om ni inte är politiker. För då verkar banne mig allting möjligt. 

lördag 16 oktober 2021

Att flytta pengar utomlands

Nu behöver jag hjälp! När jag skulle köpa hus i Norge med pengar i Sverige började jag med att fråga SEB om råd. När jag använder deras bankkort här tar de 1,5 procent i valutaväxlingsavgift. Inga problem när man köper mat och bensin under en kortare resa, men jag ville inte ge dem 1,5 procent av köpeskillingen på huset för det blir en himla massa pengar.


Min personliga bankman.

Nej då, försäkrade de, vid en engångstransaktion skulle de endast ta en femtiolapp i utlandsbetalningsavgift. Bara det att jag skulle få växlingskursen från Helvetet, men det fick jag komma på helt själv. Problemet var att det var bråttom och mäklarens pengatvättsregler krävde att pengarna skulle komma från mitt eget konto. Genom att förhandla lite med avdelningen för utlandsbetalningar blev det lite billigare, men jag kände mig ändå blåst, lurad och förnedrad. Som vanligt vid bankkontakter alltså.

Resten av mina pengarna ska flyttas över senare, när jag sålt min lägenhet och fått ett norskt personnummer. Då är det inte lika bråttom, så då vill jag inte bli lurad. Jag fattar att det kommer att kosta pengar. ”Det är dyrt att växla pengar”, som en medarbetare vid DNB i Stockholm uttryckte det.

Men den här gången är det inte samma stress. Jag kan göra en stor eller flera mindre transaktioner, starta ett valutakonto i norska kronor på en svensk bank, använda bitcoin eller krångla på något annat sätt, och det är här ni kommer in. Är det någon som har en idé om hur detta kan göras billigare, men ändå riskfritt? Jag har inga problem att betala för att förvandla mina SEK i Sverige till NOK i Norge, men det får vara rimliga kostnader, mer än en procent har jag absolut ingen lust att betala. Går det?

fredag 15 oktober 2021

Distansarbete på deltid

Precis som jag förutspådde visade det sig att många den senaste tiden fått smak på hemarbete och väl tillbaka på kontoret vill de fortsätta att jobba hemifrån en stor del avarbetstiden.

Det är praktiskt att kunna äta lunch i sitt eget kök och kanske låta ett långkok puttra på spisen samtidigt som man mejlar kunder eller gör något annat jobbrelaterat. Att dessutom kunna anpassa arbetstiden efter väder och andra förutsättningar, ta en paus för att handla eller hämta på dagis rationaliserar livet.

Att slippa få in chefen på sitt arbetsrum är bara en bonus. Den stora vinsten av att jobba hemifrån är att kunna styra sin egen tid. För mig är det helt klart det jag skulle sakna mest om jag återgick till löneslaveri efter drygt två decennier i företagande frihet.

Frågan är hur lätt det är att välja för de anställda som nu kommer tillbaka till jobbet. Arbetsgivaren bestämmer och gissningsvis är det ingen som det senaste ett och ett halvt året fått inskrivet i sitt anställningsavtal att de ska ha rätt att jobba hemifrån. Kanske har en och annan arbetsgivare också vant sig vid tanken på sistone, men det här hade kunnat vara chefen på mitt sista fasta jobb.

torsdag 14 oktober 2021

Få kockar, många matgäster

Jag tycker att nationalekonomi lätt blir abstrakt. Det är svårt för oss lekmän att begripa hur allt ska gå ihop (eller inte) på sista raden, men Svenskt Näringsliv gjorde nyligen en genomgång av Sveriges arbetskraft som är ganska tydlig.

Sverige har ungefär 10,5 miljoner invånare. Av dessa är 5,3 miljoner i arbetsför ålder, men av dem jobbar 1,3 miljoner ändå inte tillräckligt mycket för att försörja sig, och då räknar man ganska frikostigt. Gränsen går vid en bruttolön på 15500 kr och så anses alla företagare som självförsörjande, oavsett inkomst.

Kvar är c:a fyra miljoner, men hälften av dem har skattefinansierad lön. Det behöver inte handla om bidrag, där finns lärare, läkare osv, som visserligen betalar skatt, men eftersom deras lön direkt eller indirekt kommer från skattebetalarna är de ändå nettobidragstagare.

Så då är vi nere på två miljoner svenskar som både måste försörja sig själva och de 8,5 miljoner som inte bidrar med pengar till systemet. Då räknas ändå journalister vars arbetsplatser får presstöd som självförsörjande, liksom kulturarbetare som lever på olika stödformer. Även med denna generösa bedömning måste alltså dessa två miljoners skatteinbetalningar täcka välfärden inte bara för dem själva. Varje arbetare måste dessutom försörja drygt fyra personer till.

Får ni inte ihop det? Det är inget att skämmas för, det får inte politikerna heller. Totalt har man lånat 1140 miljarder, vilket är en himla massa.

Dessutom trycker man nya pengar så att det står härliga till. Nästa generation får betala. Eller nästnästa.

onsdag 13 oktober 2021

Vad saknar husvagnslivet?

Det är mycket man saknar när man bor i husvagn. Värdighet, inte minst. Jag åkte ju på vinst och förlust till Norge för att köpa hus, beredd att bo i husvagn tills allt var klart eftersom jag var rädd att pga coronarestriktioner inte få återvända om jag inte först ordnat folkbokföringen.

Totalt blev det 37 dagar i husvagn. Sexton utan att ha köpt hus, men sedan är det ju inte bara att slanta in pengarna och flytta in. Särskilt inte om man saknar personnummer och uppehållstillstånd i landet och inte ens kan starta ett bankkonto. Så innan allt var så pass klart att jag kunde lämna husvagnen (en lånad relik från 1984) hade det gått ytterligare 19 dagar.


Snåljåpar campar utanför hotellet.

Jag har bott i husvagn en gång tidigare, på en treveckors semester, men det var mitt i sommaren och inget hindrade mig och de två kompisar jag åkte med att mellanlanda hemma eller hos någon vi kände med ett hem fyllt av bekvämligheter som dusch, tvättmaskin etc. Nu var det annorlunda.

Så vad saknade jag då? Om man får tro entusiasterna har husvagnar allt man behöver, men det här saknade jag i 1984-husvagnen:

Utrymme

Jag vill egentligen bo litet och behöver inga stora ytor. Att sova, jobba och äta vid samma bord och brits gick bra. Det var värre med garderob och förråd. Att ha alla sina medhavda kläder nedpackade utan översikt, att alla matvaror tvingades samsas i ett par skåp och en minimal kyl, att ständigt undra var allting är och behöva flytta på dynor och grejor för att kunna leta. Jag kände mig som Rolf Skoglunds karaktär Gösta i Vi hade i alla fall tur med vädret när han letade efter sånt som försvunnit längs vägen, som luftmadrasspumpar och morfäder.

Kök

Jag var inne på utrymmesbristen i köket och den innefattade inte bara matvaror utan också brist på ugn, elapparater, verktyg och induktionshäll. Här hade jag två små gasolplattor. Jag ska försöka förklara för er som aldrig använt gasol. Först tar det en evighet att koka upp innehållet i kastrullen, och när man väl nått dit finns det bara ett läge, stormkokning. Det blev 2-3 rätter att snurra runt på. Hemma bakar jag flera gånger i månaden. Nu åt jag inte annat bröd än knäckebröd för jag pallar inte att köpa en formfranska för 30 kr när jag kan baka den för en bråkdel, om jag hade haft en ugn.

Internet

Jag köpte 100 GB mobilt internet för 30 dagar. Det räcker gott för att jobba, kolla bostadsannonser, mejla mäklare och ladda ner en och annan podd, men under 37 dagar såg jag kanske fem minuter på Youtube, bara bostadsrelaterat. Inga filmer, tv-serier eller annan förströelse med rörliga bilder.

Dusch

Bor man i husvagn utan dusch kan man med fördel ta in på camping, men det kostar ju flera hundra kronor per natt. Alltså har jag bott på skogsvägar, i grustag och på parkerings- och rastplatser. De första veckorna funkade det hyfsat att bada i sjön, tvåla in sig, schamponera sig och skölja av. Senare i september fick jag det tvivelaktiga nöjet att tvätta hela kroppen i ett handfat på en offentlig toalett. Det går.

Toalett

Nu känner vi varann lite. Jag köpte en sån där kemtoa till husvagnen, som ersättning till utlånaren. Men i ett minimalt badrum där man får trycka upp knäna i ansiktet för att kunna pricka rätt är det ändå ingen höjdare. Under den här tiden gick jag därför på ett otaligt antal offentliga toaletter. På rastplatser, i köpcentrum, och – fler gånger än ni vill veta – i skogen. Nöden har ingen lag.

Andra har tydligen toalettbehov utöver de två vanligaste. Jag undrar fortfarande över en skylt som jag hittade på en offentlig toalett. Det börjar begripligt, men fiskeförbudet övergår mitt förstånd.

Så vilken nöd var värst då? Från början var det ovissheten, att inte veta om det var en treveckors- eller tremånaderscamping. Sedan var det kanske kylan. Utan värme i vagnen var det 10 grader vissa morgnar. Sen var det nog värst att inte ha ett riktigt kök och kunna laga riktig, bra och god mat.

Men det fick det vara värt. När man pratar om att Norge är dyrt är det oftast restaurangbesök man menar. En pizza kostar inte sällan över 200 kr, en öl i butik 25-50 kr, så nog lär den kosta tresiffrigt på krogen.

Jag gick inte ut och åt en enda gång, samtliga måltider intogs i vagnen inköpta i lågprisbutik, inte en krona betalades för att parkera husvagnen. Mina kostnader under de 37 dagarna blev som följer:

  • Bensin: 9825 kr
  • Vägtullar: 390 kr
  • Mat: 1240 kr
  • Internet: 498 kr
  • Utrustning (elgrejer till vagnen, kemtoa, verktyg etc): 2370 kr
  • Hus: 3600000 kr

Går det att leva snålt i Norge? Jag har hört det göras, men är precis som i Sverige övertygad om att jag kan gå några steg längre än de allra flesta. Kanske alla.

tisdag 12 oktober 2021

Lagen i egna händer

Det sägs att alla länder har en militärmakt, sin egen eller någon annans. Detsamma gäller för polismakt. Om Sverige som land inte upprätthåller ordningen kommer någon annan att göra det. Antingen ett kriminellt gäng som ser till att det bli lugnt så att inte statens ordningsmakt kommer dit och stör även deras verksamhet, eller någon form av medborgargarde, med eller utan inhyrd personal.

Det här är självklarheter varför jag alltid förvånas när polisen, media eller människor i allmänhet chockas av att någon träder in i polisens ställe. Nu senast i Perstorp där en man som påstås ha jagat både kvinnor och barn själv blivit misshandlad.

Huruvida han fått vad han förtjänat kan jag inte bedöma, men uppenbarligen har Perstorp blivit ett stökigt ställe och polisstationen i byn har öppet sex timmar per dag måndag-onsdag. Om något till äventyrs händer torsdag-söndag eller på kvällen eller natten måndag-onsdag antar jag att Perstorpsborna är hänvisade till polisen i Helsingborg, som gissningsvis har fullt upp på hemmaplan.

Jag behåller mina Securitasaktier, men om jag inte bara ser egoistiskt på frågan lider jag också med de människor som drabbas när statens egen ordningsmakt avvecklar verksamheten. Bråk och stök skrämmer bort både skattebetalare och företag, och även om samhället till slut tar sitt ansvar är det inte självklart att den organisation som tagit över vill lämna våldsmonopolet ifrån sig.