måndag 25 maj 2020

Sluta sparhetsa?

Frihetsmaskinen bloggade om sparkvot. Väldigt sakligt och matematiskt, nästan helt befriat från egna värderingar.
Det som avgör vilken sparkvot du behöver för att bli ekonomiskt oberoende är helt enkelt hur stora utgifter du har, vilken avkastning du får på ditt investerade kapital och hur lång tid du vill att det ska ta innan du når ditt mål. När du räknat ut allt det här så vet du också vilken sparkvot du behöver hålla för att bli ekonomiskt oberoende.

För att ytterligare neutralisera ”sprängstoffet” skriver han att man bör utgå från sina egna förutsättningar och inte jämföra sig med andra eftersom alla är på olika ställen i livet. Jag gillar den här typen av torra redovisningar även om jag själv nog hade försökt spetsa till den lite för att väcka debatt. Men det behövdes inte. Så här lät en kommentar på Twitter:
Sluta med sparhetsen. De som lyckas leva av kapital har varit grymma investerare, inte snålvargar. Sluta med det här tramset och fokusera på att maximera avkastning, eller hitta ett meningsfullt jobb.

Jag förstår inte, vilken hets? Det var ju inte en ”Gör så här”-text eller ens ”Så här gör jag” utan mer av ”Det här är en möjlighet”. Ändå blir flera människor som tokiga. Förutom ”hets” och ”trams” användes uttryck som ”perverst” och ”oändligt tröttsamt”. Kan de kategoriska fördömandena möjligen bero på att de innerst inne är osäkra på att de egna valen leder till evig lycka?


Det enda lustiga jag ser i detta är att de personer som kritiserar andra för att sprida spariver ofta inte har några som helst problem att utifrån sina egna värderingar i samma andetag berätta exakt vad andra gör för fel. Tänk att ha så mycket moral att det räcker till två uppsättningar!

För mig är sparande – eller låt oss kalla det snålande – en hobby, för att inte säga livsstil. Andra ser på vampyrfilm, går på ishockey eller spelar boule. Jag skulle inte drömma om att kalla deras intressen tramsiga eller perversa. Ett tips till de som finner texter om sparkvoter ”oändligt tröttsamma” är att inte läsa dem. Det är därför ni inte hittar mig på fotbollslandskamper skanderandes: ”Fotboll är tråååkigt! Fotboll är tråååkigt!

söndag 24 maj 2020

Sopor? Nej, konst!

När jag pratat konst i den här bloggen har det oftast handlat om skattefinansiering av konst som tycks sakna varje uns av konstnärlig höjd, och uppenbarligen också marknad. Utställda bananskal, menskonst i tunnelbanan eller en konstutställning som i första hand vände sig till daggmaskar och svampar, en ytterst köpsvag grupp.

”Fan, Max, var det här de bästa platserna du fick tag i?”

Nu snubblade jag över info om en konstutställning av Éva Mag. Jag har ingen aning om ifall hon finansierats med skattemedel, men denna utställning har följande programbeskrivning:
Verket Det finns en plan för det här (2020), består av en enorm mängd föremål, allt från likkylar till gamla stolar, trasiga kanoter och motordelar, som placerats i konsthallen. Inne i utställningssalarna arbetar någon, ibland konstnären själv, med att systematisera och organisera sakerna. Materialet har Mag lånat från sin pappas tomt utanför Stockholm. Samlingen är resultatet av hans mångåriga tillvaratagande av saker som ingen annan velat ha.

Jag är måhända dåligt konstnärligt utbildad, men trasiga kanoter och begagnade likkylar låter inte som konst utan mer som grovsopor. Kul för henne om hon lyckas göra business av sin pappas hoarding. Men förutom att jag har svårt att se allmänintresset tror jag, tyvärr, att de flesta av oss har ett översvämmat förråd på betydligt närmare håll än att vi behöver betala en hundring i entré för att se misären.

lördag 23 maj 2020

Fast i leasingträsket

Twittertips från Deluxe/@InvesterareOst. Förra året bloggade jag om privatleasingbilar och skrev följande:
Det är inte ofta man gör bra bilaffärer, men att privatleasa en bil känns som garanterad storförlust varje gång, inte bara när bilen går sönder.
För det facila priset av 8785 kr/månad kan du exempelvis få köra en Range Rover, fast max 1700 mil per år. De flesta privatleasingbilar kostar över tre papp i månaden, även små bilar med ganska lågt inköpspris.


En aspekt som knappt nämndes då är att man oftast binder upp sig på tre år, och om man av någon anledning inte har behov av bilen så länge (eller inte klarar kostnaden), så sitter man med skägget i brödrosten. Blocket vimlar av överlåtelseannonser av dessa privatleasingavtal. Inte nog med att man då måste hitta någon som vill ha den bil man leasat, man ska hitta någon som vill ha den extrautrustning man valt, och som är villig att betala för den. Här är ett exempel:
Pga tjänstebil så körs inte denna bil och kan överlåtas. Utrustning: - Antispinn - Bromsassistans - Färddator - Bluetooth - Yttertemperaturmätare - Multifunktionsratt - Sportratt - Sätesvärme (fram) - Fällbara baksäten - Farthållare - Regnsensor - Airbag förare - Airbag passagerare fram - Sidoairbags - Avstängningsbar airbag - ISOFIX-fästen bak - Antisladd - Avåkningsvarnare - Parkeringssensorer (bak) - Trötthetsvarnare - Centrallås (fjärrstyrt) - Autobroms - ABS-bromsar - Sidokrockgardiner - Eluppvärmda sidospeglar - Start-/stoppfunktion - Bluetooth (handsfree) - Servostyrning - Läslampa - Startspärr - Körfilsassistans - Vägfilsassistans - Nödsamtal - Röststyrning - Ljussensor - Fartbegränsare - Bagagelucka (fjärrstyrd) - Mattor (textil) - 12V-uttag - Euro NCAP 5 - ACC - Bagagelucka (automatisk) - Plant lastutrymme - Euro 6 - AUX-ingång - USB-uttag - Digital hastighetsmätare - Delbart baksäte - Avbländande sidospeglar - Sminkspegel - Svensksåld - Elhissar (fram och bak) - LED Strålkastare
Har den ingen varningstriangel ;-)? En del av dessa tillbehör kanske känns självklara (centrallås, mattor), andra fånigt onödiga (sminkspegel, läslampa). Att de nämns tror jag beror på att leasingtagaren har fått betala för varenda en av dem, och många småsummor i månadskostnad blir stora när de måste multipliceras med 36. Men det är klart, vem vill tvingas åka runt i en bil utan fjärrstyrd bagagelucka eller eluppvärmda sidospeglar...

Mr Lee Sing Boss.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur många av de annonserande privatleasingtagarna som hittar någon som vill ta över deras avtal och hur många som tvärtom får betala 3000-10000 kr i månaden i de två år som återstår till friheten. Hade jag haft ett hjärta hade jag tyckt lite synd om dem.

fredag 22 maj 2020

Någon parkerar, du betalar

Att hamna i klammeri med rättvisan trots att man är hederlig och oskyldig är mångas skräck. Ett sätt det kan hända är att man får sin identitet kapad och sedan kommer räkningar på köp någon annan gjort.


En kompis fick sina registreringsskyltar stulna av någon som inte vill betala för parkering och vägtullar. Stölden polisanmäldes, men räkningarna hamnar ändå hos ägaren. Hur gör man då, bestrider och inväntar att byråkratin ska hinna ikapp? Nej, enligt polisen bestrider man och betalar.
Tänk på att du måste betala felparkeringsavgiften, även om du tänker bestrida (klaga). Du får tillbaka avgiften om ditt bestridande godkänns. Det är fordonets ägare som ansvarar för att avgiften betalas.

Jag kan inte tänka mig att det blir problem att få tillbaka pengarna, åtminstone för alla avgifter genererade efter att stölden polisanmälts, men det är ju inte självklart att man kan ligga ut med pengarna under obestämd tid.

Polisen har kameror som läser av regnummer på mötande bilar och direkt uppfattar om skylten eller hela bilen är stulen, så då borde det vara självklart att parkeringsvaktens handdator plingar till när de bötfäller en stulen bil. Den träffprocenten är gissningsvis mångdubbelt större och skulle resultera i fler uppklarade brott.


Brott är nämligen förbjudna. Jag vet att många gjorde sig lustiga över Annie Lööf när den juristutbildade partiledaren på knackig skolengelska med småländsk brytning fastslog att ”In Sweden, it is forbidden by law to be a criminal”. Men det värsta i soppan är att det vore mer korrekt om hon sagt ”In Sweden, criminal acts are primarily insurance matters”. Och i väntan på att polisen, försäkringsbolaget, inkassobolaget och kronofogden pratar med varandra får brottsoffret försörja brottslingen.

torsdag 21 maj 2020

FIRE vs Unjobbing

Jag började, som de flesta, mitt yrkesliv med jobb jag inte ville göra på arbetsplatser jag inte ville vara på. Av någon anledning anses det naturligt, det är ”det normala”, och när vi väl fått det där jobbet vi inte vill ha är vi livrädda för att bli av med det. Jag har träffat så många som vantrivts på sina jobb för att de inte vågat ta en konflikt med chefen när de upplevt försämringar i det jobb de inte ens gillade innan. Varför?!


På ett samhällsplan är det nog bra att många i första hand jobbar för pengar och inte väntar på ett jobb de brinner för. Men samhället är inte mitt ansvar (det brinner jag inte för), mitt ansvar är mitt liv och jag tror mycket mer på att börja från andra hållet – att hitta något man vill göra och sedan hitta någon som vill betala en för det. Livet är väldigt kort, sedan är man död väldigt länge.
You can fail at what you don't want, so you might as well take a chance doing what you love.” - Jim Carrey
Att utveckla sina hobbies på bekostnad av brödjobb och att på det sättet försöka klara sin försörjning kallas på engelska för unjobbing. Det är på ett sätt motsatsen till FIRE (Financial Independence, Retire Early), att först jobba hårt och tjäna pengar som man investerar för att sedan ha råd att låta bli att jobba. Bägge har brister, om FIRE-försöket misslyckas har man på sätt och vis slösat bort en massa år, men om det man helst vill göra inte ger pengar och till slut inte ens är det man vill sitter man i skiten på riktigt.
Unjobbing is about making a life instead of just a living.” - okänd


Drömmar förändras, det man ville på gymnasiet är troligen inte vad man vill några decennier senare. Pengar kommer man alltid ha användning för, men den som går in stenhårt för en framgångsrik karriär kan ha svårt att släppa den för att börja ”leva livet” 10-20 år senare. Särskilt som det tycks gälla för provanställda ungdomar som inte ens gillar sina jobb.

onsdag 20 maj 2020

Heja Lidl!

När vi pratade plastpåsar i kommentarsfältet häromveckan efterfrågade jag butikslösningar. För den som inte läst och inte orkar gå igenom 60 kommentarer så skrev jag så här:
Jag skulle gärna ta med egna återanvändningsbara påsar för frukt&grönt-inköp, men att varje gång betala kilopris på 20-50 kr för en påse jag tagit med själv blir nog till slut ganska dyrt. Jag har ingen lösning, men ser fram emot en sådan. Det rimliga vore ett standardkärl som går att köpa i butiken och som kassörskan sedan kan räkna bort från vikten.


Påsen är slitstark, är tillverkad i återvinningsbar polyester och kan tvättas i maskin. Redan efter fem användningar är påsen mer miljövänlig än den vanliga engångsplastpåsen. Påsen finns tillgänglig i samtliga Lidl-butiker och kostar 14,90 kronor för en förpackning om två. Påsen väger 8 gram och vikten dras bort i kassan.

Nu har jag egentligen bara en fundering. Varför kostar två små polyesterpåsar femton spänn? Materialet borde ligga långt under en krona. Jysk har en klart större variant för samma pris och då ingår det ändå blixlås, jämfört med Lidl-påsen som försluts med snöre. Sänk priset (Lidl eller någon annan) så är jag med på tåget.

tisdag 19 maj 2020

Låt företag dö

Flygbranschen verkade överetablerad redan innan en pandemi slog undan landningsställen för den, och efter bara någon vecka behövde Norwegian statligt stöd. Förra veckan krävde Jacob Wallenberg, storägare i SAS, att ägarstaterna skickar in mer skattepengar även i det bolaget.


Och flyget är långt ifrån ensamt. Reseindustrin kräver pengar, hotell, turism, detaljhandel, artister... Alla som drabbats ekonomiskt vill ha pengar. Det är fullt förståeligt och gäller inte bara nu. Genom åren har massor av branscher och företag krävt och fått hjälp att överleva, det är allt från varvsindustri till skotillverkare.

Men bara för att något går dåligt är det inte automatiskt rätt med konstgjord andning. ”Den tuffa situation bolaget nu hamnat i ställer frågor om hur viktig flygtrafiken är för Sverige, Danmark och Norge”, säger Jacob Wallenberg om SAS, men är flygtrafiken viktig kommer någon att tillhandahålla den. Om det sedan blir nuvarande SAS och Norwegian, köparna av konkursbona eller några andra avgör marknaden.


Personer som Jacob Wallenberg brukar ha en stark tro på marknaden, men när det svider i den egna plånboken måste den räddas av andra. Så funkar inte marknaden och det vet han. Egentligen.

måndag 18 maj 2020

Datorköp

En del gillar att shoppa, nästan vad som helst. Jag funkar tvärtom. Små, obetydliga köp retar mig för att de inte borde behövas (och antagligen inte heller gör det). Dyra köp är jobbiga för att det kostar mycket att göra fel.


Värst är köp som riskerar att kosta mig mycket irritation. För jag backar inte heller. Har jag köpt något dumt står jag mitt kast. Löparskor t ex, de håller 120-200 mil. Det är över 100 timmar effektiv tid och eftersom jag har några par att växla mellan tar det flera år, oavsett om de är sköna eller inte.

Datorer är nästan ännu värre, men nu var det dags. Vet inte vem som hällt sirap i den gamla, hur de kommit in i lägenheten och hur de fått in sirapen i maskineriet, men när det tar 30 sekunder att öppna en bild eller annan enkel fil är jag på väg att kasta ut fanskapet genom fönstret.


Eftersom jag ofta sitter vid datorn 10-15 timmar per dag och räknar med att den ska hålla några år (helst ett decennium, men den tiden tycks förbi) är det ytterst viktigt att det blir rätt. Jag gör så mycket researcharbete jag kan, men jag inser också min begränsning. När jag ska köpa teknik känner jag mig som i denna klassiska sketch från Not the Nine O´Clock News:


Jag vet i alla fall vad jag kräver av en dator och vad som är helt onödigt, så jag tar reda på vilken prestanda jag har, försöker hitta ett lagom uppgraderat alternativ, samlar länkar, visar vänner som både förstår sig på datorer och fattar mina krav, även om de inte delar dem.

Vanligtvis sågar de allihop, och så börjar jag om. Till slut hittar vi en som funkar och då har den troligen utgått så att jag får börjar leta igen. I helgen har jag i alla fall köpt en datamaskin och hoppas att det var rätt val. Annars sitter jag och svär varje dag några år framåt.

söndag 17 maj 2020

Emil, 21

Kort uppföljning till texten om unga som gnäller över att de inte har råd att köpa sitt boende, som jag kände blev lite negativ. Det kanske SVT också kände när de radade upp offer på offer som väntade på samhällets hjälp, så då följde de upp med Emil som hjälper sig själv.

Emil visste att han inte skulle trivas i lägenhet och påpekar också, helt riktigt, att det inte behöver vara dyrare att bo i hus än i lägenhet. Så han köpte ett hus som 20-åring och förklarar att det handlar om prioriteringar. Både när det gäller att spara och att man kanske inte kan köpa drömhuset i drömläget.

Min dröm, inte Emils.

Han verkar ändå inte vara typen som suttit och räknat pengar (som jag i den åldern) utan har ett brinnande intresse för folkrace. Inte den dyraste motorsporten, men dyrare än väldigt mycket annat. Om man inte försöker tjäna pengar på sin hobby (kanske är vi släkt ändå?). 2016 blev han ”Årets ungdomsentreprenör” i Kopparberg för sitt arbete för virtuell bilsport.

Den enda virtuella bilsporten jag känner till är Grand Theft Auto, som väl mest går ut på att spöa pensionärer och köra ifrån polisen, men jag har en känsla av att den här killen ägnar sig åt något mer produktivt.

Hej, vi söker hantverkarjobb!

Så unga utan hopp, sluta gnäll på hyresmarknaden eller att bankerna inte lånar ut tillräckligt med pengar. Gör istället som Emil, ”prioritera rätt saker”. Varken banken, staten eller skolan kommer förverkliga dina drömmar utan troligen mest sätta käppar i hjulen. Gör det själv, bevisligen går det.

lördag 16 maj 2020

Socialistisk syn på tiny housing

Jag är ett fan av minimalistiskt boende och gillar ”tiny houses” (och stör mig på att det inte finns en bra svensk översättning). Av flera skäl, men mest handlar det om frihet och oberoende. Därför var det intressant att se någon som uppskattar denna typ av boende av helt andra skäl.

Katra Bryam har doktorerat i tysk litteratur och, vad jag förstår av hennes cv, inte jobbat en dag utanför universitetsvärlden. Mina fördomar säger mig att hon därmed inte är urtypen för en människa som förespråkar individuella lösningar och ekonomisk frihet, så jag satte mig tillrätta för att höra hennes tankar.


Länge går det ganska bra. Eller ja, hon börjar med att så ett frö att det är viktigt att samhället tar reda på vilka mekanismer som får människor att vilja bo litet så att fenomenet kan kopieras, eftersom vi enligt denna professor i tysk litteratur är på väg mot en miljökatastrof. Hon återkommer för övrigt till detta i sin allra sista mening som får mig att tänka på kommunistiska indoktrineringsläger.

Men okej, sedan låter hon vettig i nästan fem minuter, berättar om ett par som byggde sitt eget tiny house för att uppnå finansiell frihet och där kvinnan tack vare detta lyckades utveckla ett intresse och starta en egen affärsverksamhet.

Men plötsligt är Bryam inne på att självförverkligande i äldre litteratur i stor utsträckning handlade om vita överklassmän med frihet att reflektera kring sina liv. Hon drar ihop ansiktet till en grimas så att publiken ska förstå att detta är dåligt. Självförverkligande och frihet i all ära, men det ska naturligtvis inte gälla vita män.


Bryam konstaterar sedan att det är mycket mer miljömässigt hållbart att bo i lägenhet än i tiny house. Jag vet inte vad mitt eget betonghus gjorde för ekologiskt fotavtryck när det byggdes, men gissningsvis större än ett hembyggt hus i trä, och varken jag eller mina grannar i höghuset har komposttoalett, solceller eller samlar regnvatten.

Sen kommer privilegiekortet. ”Because the people who live in tiny houses have the financial and/or the social capital to perceive that they have a choice about the way they want to live.” Ja, usch vad hemskt att folk har eller skaffar sig möjligheter? För det har ju inte alla, så det är kanske trots allt bäst om vi förbjuder det?


Och så slutet då: ”What else could we learn to want?” Kanske tillskriver jag henne åsikter hon inte har när jag utgår ifrån att frågan gäller på samhällsnivå. Hon har ju redan fastslagit att individuella val är ett problem, (”Second... [teatral suck], tiny houses has their own issues with privilege.”). Själv tycker jag att det bästa med individuella bostadsval är just att de är individuella. Om mina val stör en universitetssocialist i Ohio är det på sin höjd en bonus.

fredag 15 maj 2020

Peak friskrivning?

Jag har (någorlunda) vant mig vid ekonomipoddarnas friskrivningar där de så fort de orkar rabblar upp en text som går ut på att inga investeringar är kassaskåpssäkra och att de inte tar något ansvar för lyssnarnas affärer.


Ja, det är så larvigt självklart att det inte ska behöva sägas, men eftersom alla gör det är det väl en lagtolkning där de vill vara säkra på att sitta på rätt sida. Jag köper det, men i veckan drog Börspodden det ett steg till när de halvvägs in i programmet presenterade en av sina femtioelva avsnittssponsorer. Efter sponsorn Fidelity Fonders egen inspelade text säger programledaren Johan Isaksson följande i ett enda andetag:
Fidelity tar inget ansvar för det som sagts i podden och investeringars värde och eventuella intäkter från dem kan både minska och öka, och det kan hända att du inte får tillbaks det investerade kapitalet. Historisk avkastning är inte en tillförlitlig indikator för framtida resultat och det är viktigt att läsa prospekt samt KIID-dokument, samt investeringar på tillväxtmarknader kan vara mer volatila än på andra mer utvecklade marknader.
Ska det behöva sägas efter varje reklaminslag nu också? Var går gränsen - ”TVCD Kalsonger garanterar inte att du får ligga för att du visar upp dig i TVCD:s underkläder, och historiska köttmarknadsframgångar är ingen garanti för framtida resultat”?


För det första alla lär alla som ens vet vad KIID-dokument är också fatta att man kan förlora pengar på börsen, men det som störde mig mest var början: ”Fidelity tar inget ansvar för det som sagts i podden”. Nej, varför i glödhetaste Hälsingland skulle de göra det?! Jag hade möjligen förstått om det varit första avsnittet och någon lyssnare blivit osäker på om podden är fondbolagets officiella organ, men här snackar vi om en podd som funnits i sju år och där man gjorde klart att detta är en ny sponsor. Fjöl av!

Disclaimer: Jag vill vara tydlig med att jag inte har någon koppling till Börspodden trots att jag en gång gav positiv respons på ett inlägg skrivet av en av John Skogmans tidigare Twitterföljare.

torsdag 14 maj 2020

Virussparande?

Såg en fråga i flödet: ”Spar ni pengar på covid-19?” Frågeställaren räknade upp flera utgifter som hon dragit in på tack vare karantänlivet. Det var pedikyr, klädinköp, öl och kaffe på stan mm. Jag tänkte efter och kom fram till att mitt svar är: Nej. Jag har varken suttit på uteservering eller fixat naglarna i år, men det har liksom inte med virus att göra. Det är kallt och jag har egen nagelsax.

Och jag är inte sinnessjuk.

Jag har inte haft anledning att åka kollektivt med lokaltrafiken i år, men hade jag haft det skulle jag ha sparat in den kostnaden. Jag är kanske färdig med SL för all framtid, men har ju inte sparat pengar genom att jag hittar på potentiella utgifter jag inte haft.

Möjligen har jag förlorat inkomster, men jag kan inte peka på något konkret där heller. Börsinnehavet har tappat några procent, men det blir ju ännu mer abstrakt. Lustigt egentligen, min ekonomi – förhållandet mellan inkomster och utgifter – är normalt osäkrare än de flestas, men i coronatider tycks jag ha blivit Mr Stabil.


Har era plånböcker påverkats av pandemin? Kan det vara så att det här sitter mest i huvudet eller har jag bara en fantastisk förmåga att tänka bort verkligheten?

onsdag 13 maj 2020

Synd om unga ... igen

Idag skriver jag om ett mejltips från Christoffer. SVT gör ett knäck som går ut på att det är synd om ungdomar eftersom de inte har råd att köpa sitt boende. Riksomfattande reportage, så det spelar nästan ingen roll var de bor, det är synd om dem ändå.

Vi börjar med rubriken ”Kommunerna där unga inte har råd att köpa lägenhet”. För SVT är det alltså en ”överraskning” att tjugoåringar med ”normal inkomst” inte har råd att köpa lägenhet i exempelvis Sigtuna, Åre eller Vellinge, men däremot i Vindeln, Älvsbyn och Ovanåker.


Utan att ha funderat över vad tjugoåringar har råd med sedan jag själv var tjugo kommer ingenting av detta som en överraskning för mig. Möjligen att det skulle vara så dyrt att skaffa en lägenhet i Växjö. Det känns inte som en expansiv stad med hårt tryck på alldeles för få bostäder, men jag kan ha fel.

Sen är det kanske inte en mänsklig rättighet att kunna köpa sin första bostad i ett attraktivt område när man är tjugo, särskilt om man inte kommit ut i arbetslivet. Det betyder inte att de aldrig kommer ha råd eller att hyrorna måste sänkas så att alla kan spara ihop till en kontantinsats inom ett år.


Men att unga har liten köpkraft är verkligen ingen nyhet, knappast för SVT heller. Läsarnas/tittarnas reaktioner var ändå förutsägbara. Man varnar för marknadshyror (som av någon anledning alltid förutsätts bli högre) och kräver ”ett nytt grönt miljonprogram med låga hyror”. När någon skriver att man måste spara för att ha råd att köpa ett boende får han svaret ”Hur gör du det när halva lönen går till hyra?” Ja, vad sägs om att spara och investera en del av den andra halvan?

Trots högt skattetryck har svenska ungdomar stora möjligheter att spara pengar. De kan bo kvar hemma något år extra och spara alla pengar de tjänar, de kan ta ett extrajobb och hitta olika sidoinkomster. Eller också kan de sitta på Facebook och gnälla över att världen är orättvis för att deras ekonomi är sämre än föräldragenerationens. Det kommer inte jämna ut den skillnaden, men kanske känns det bättre?

tisdag 12 maj 2020

”Jävla pretto!”

För ett tag sedan blev jag kallad ”jävla pretto” på Twitter. Det gällde inte ekonomi, men uttrycket går absolut att använda både där och i andra sammanhang.

Det var absolut elakt ment och avsändaren var en sån där som fyller i och fultolkar ens åsikter när deras argument inte riktigt håller, så jag brydde mig inte, men nästan oavsett vem som hade sagt det tar jag inte epitetet negativt. Vad är det egentligen för fel på att ha pretentioner?


Jag kallas hellre ambitiös, men tycker att pretentiös är inom felmarginalen. Jag är inte dummare än att jag förstår att det används nedsättande och för tankarna till självgoda artister av Eva Dahlgren-typ, men jag är inte självgod. Jag tycker bara att om något är värt att göra är det värt att göra det på allvar, så bra det går.

Det gäller inte minst våra två viktigaste tillgångsslag: tid och pengar. Vi har inte obegränsat av något, särskilt inte tid. Ska vi lägga en timme eller en tusenlapp på något betyder det i stort sett att vi prioriterar bort något annat. Då vill vi få ut mesta möjliga av det.


Sen behöver inte allt man företar sig leda till effektiv utveckling, människan är ingen maskin. Det är helt okej, bara man är medveten om det. Men i det stora hela behöver världen högre ambitioner, målmedvetnare mål och fler jävla pretton.

måndag 11 maj 2020

Positiva effekter av pandemin

Varför talar ingen om det positiva med aids?”, frågade sig Stefan Sauk i en Lorry-monolog. Det är svårt att se uppsidan med virus och det gäller även Covid-19. Men vi kan väl försöka. Som Fru EfficientBadass skrev i mitt kommentarsfält:
Nu finns det ju en viss samling inom industrin för att ta det här tillfället att växla om till en mer hållbar, grön produktionsprocess. Vidare tror jag att pandemin kommer att speeda på mot såväl gigekonomi som hemifrånjobb i större utsträckning än idag. Folk kommer gå mot lägre intjäning, mer deltid, men högre livskvalitet. Tror jag tralala.
Låter som bra grejer i mina öron, andra kan tycka annorlunda. Jag delar inte riktigt optimismen, men här är några bra grejer som skulle kunna hända eller i viss mån redan hänt.

1. I kriser lär vi oss att hjälpa varandra. Det hoppas jag fortsätter.

2. Folk har sett att ”experter” inte är en enhetlig grupp med en gemensam, statisk åsikt, så nu kanske vi slipper höra ”Lyssna på experterna” som jag alltid upplevt som ett rätt fattigt argument.

3. Nedstängningen av världen visar behovet av ”närodlat”. Jag hoppas att vi slutar låta Asien producera precis allt vi behöver, att vi skaffar oss inhemsk produktion och att var och varannan människa börjar odla och fixa saker själv.

4. Vi lär oss att uppskatta våra hem och vad vi har. Kriser ger nya perspektiv.


5. Folk kanske lär sig att ta hand om sig själva genom att storhandla, hålla i sina pengar och tänka själva. Jag vet, det låter som en utopi och det gäller även nästa punkt.

6. Vi kan slippa EU. Osannolikt, kan tyckas, men jag tror att vi kan se tillbaka på coronakrisen som början till slutet för den europeiska unionen. Den kom ju till för att främja fred och frihandel, men när det kom till kritan visade det sig att alla står sig själv närmast. Frankrike hade inga problem att beslagta fyra miljoner ansiktsmasker som Mölnlycke importerade från Kina för att leverera till Spanien och Italien. I en EU-fri värld hade de nått sina slutdestinationer.

7. Att slippa EU kanske ändå är för optimistiskt. Men kan vi i alla fall få slippa sparkcykelepidemin? Låtom oss bedja att de företag som hyrt ut sparkcyklar av olika slag, som sedan ligger och dräller på trottoarerna, går i konkurs nu. Det var en dålig idé från början till slut.

8. Den senaste månaden har man annars sluppit trängas på gång- och cykelbanor. Jag har sluppit springa i sicksack eftersom promenerande fotgängare lämnar plats och håller sig på ena sidan. En och annan har till och med lyft blicken från mobiltelefonen ibland. Måtte det fortsätta.


9. På ett personligt plan hoppas jag att folk får mer förståelse för arbete i hemmakontor. Jag har inte haft en fast arbetsplats sedan år 2000 och jag slutar aldrig förvånas över att folk som känner mig tycks tro att det innebär att jag alltid är ledig, eller åtminstone maximalt flexibel. Om de nu själva jobbat hemma kanske de fattar att det inte funkar så.

Fast de som bara suttit hemma och degat de senaste veckorna kanske får ännu mindre respekt, och precis som vanligt finns det också gott om människor som aldrig lär sig ett enda dugg. Vad tror ni andra – har ni lärt er något? Tror ni att mänskligheten gör det?

söndag 10 maj 2020

”Du har tur du...”

Nu riskerar jag att låta helt hysterisk och det här är verkligen ingen stor grej för mig. Jag är inte kränkt, men varje gång man säger åt någon att hans/hennes aktiva val är tur nedvärderar man handlingar, arbete eller smarta ställningstaganden.


Det är inte tur att jag är rik, det beror på att jag inte köpt en massa skit. Och det är inte tur att jag jobbar hemifrån, det beror på att jag har valt det. Det finns fördelar och det finns nackdelar, men inget av det beror på slumpen. Det är inte ens tur att jag är född i Sverige, det är resultatet av mina förfäders aktiva val.

De som är duktiga på något och/eller uppnått ett bra resultat har sannolikt lagt ner tid och energi på att hamna där. Det har krävt uppoffringar och antagligen inte i alla lägen känts som att det var värt priset. Men de kämpade på för att få det erkännande de förtjänar, inte för att höra ”Oj, där hade du tur, hörru!”.


Jag är övertygad om att ytterst få situationer i livet är ren tur/otur. Lyckade affärer eller arbetsinsatser beror på att vi gjort vår hemläxa och förberett oss så väl vi kan, misslyckanden på motsatsen. Jag kan inte låta bli att fundera över om den som viftar bort andras situation som tur aldrig själv arbetat för något? Det låter som ett fattigt liv (och då menar jag inte främst ekonomiskt) att inte förstå vikten av att ta sitt öde i egna händer. Otur? Knappast.

lördag 9 maj 2020

Sjöberg floppar

En del idrottare väljer mellan att satsa på idrotten och att doktorera. Patrik Sjöberg var inte en av dem. Efter ett par månaders pandemi med några avbokade uppdrag konstaterar han att han inte kan betala hyran eftersom han ”har noll inkomst och ganska höga utgifter”. Märkligt nog tänker denne gamle idrottskämpe att ansvaret för detta ligger någon helt annanstans:
Det kommer bli väldigt intressant att se hur regeringen, staten och samhället kommer stötta sådana som mig då. Eller kommer man stå och skratta åt mig och säga att 'där fick du'?


Han har varit världsmästare och haft världsrekordet i höjdhopp, tagit medalj i tre OS och är världens tredje bäste höjdhoppare genom tiderna. De senaste tio (?) åren har han varit en populär föredragshållare och för närvarande går det att boka fyra olika föredrag av honom. Han fakturerar garanterat sexsiffrigt för en timme på scen. Vid sidan av detta har han gjort massor av tv och gett ut en bok som sålde som smör.

2018 omsatte hans aktiebolag 2,4 miljoner. Det är max tjugo föredrag, så även om vi tänker bort royalties från tv, bokförsäljning och annat låter det inte som att han jobbat ihjäl sig. Men ”ganska höga utgifter” tycks vara en underdrift. I ett konsultbolag utan anställda eller behov av maskiner eller ens lokaler är 2,4 Mkr otroligt mycket pengar. Trots det blev vinsten det året 29000, det är 1,2 procent! Med en axelryckning så loj som bara han klarar konstaterar Sjöberg: ”Jag har inte några besparingar”. Nej, han har till och med lån! Hur är det ens möjligt att vara så värdelös på att hålla i pengar?!

Fäll ner pungen och landa!

Men inte kan de väl slänga ut honom på gatan, resonerar han, och bekräftar samtidigt alla fördomar om tröga idrottsmän. ”Det kommer bli väldigt intressant för jag kan knappast vara den ende som sitter i samma situation.” Sant, i den riktiga världen som du förhoppningsvis snart ska få uppleva är det fler än du som sitter i skiten även om ingen av de andra haft dina ekonomiska förutsättningar. Verkligheten är inte ett spel med tre extraliv.

fredag 8 maj 2020

Plastskatt och nedtrillade polletter

Skatten på plastpåsar slog ned som en bomb. Inte i höstas, när det stod klart att den skulle införas, inte i januari när beslutet formellt klubbades i riksdagen, utan häromdagen när den infördes. Då, när konsumenterna kunde läsa prisetiketter på 6-7 kr på hyllkanten vid kassan i affären, blev skatten verklig, inte tidigare.


Själva skatten ogillar jag, men jag har inte köpt plastpåsar på decennier så mig drabbar den inte och jag kan inte förmå mig till ett engagemang. Det märkliga nu tycker jag är den fördröjda reaktionen. Jag spekulerade i denna skatt i ett av mina första blogginlägg, för över fyra år sedan, och vill minnas att diskussionen inte var purfärsk då heller.

Ändå kändes inte opinionen mot skatten halvljummen ens i höstas. Möjligen lite hårdare när skatten skulle beslutas, men allra mest nu. Jag vet inte hur många ilskna kommentarer i sociala medier jag sett den senaste veckan. Varför? Att kämpa mot en lag som röstades igenom för flera månader sedan är lite som att dra igång ett upprop mot Ölandsbron.


Jag förstår att det här är en reell utgift för dem som köper några kassar ett par gånger i veckan. Det blir lätt flera tusenlappar per år, så ändrar de inte beteende kommer det att gräva en grop i plånboken. Men de visste ju detta! I engelskspråkiga bröllop brukar prästen säga ”speak now or forever hold your peace”. Kanske långsökt, men jag tycker att det passar bra här med.

torsdag 7 maj 2020

Att peta in bufferten på börsen

Det diskuteras ibland hur man ska spara sin buffert, inte minst i perioder när en del vill nalla av den. Själva definitionen på buffert är väl lättåtkomliga pengar för att klara oförutsedda utgifter, men betyder det att man måste ha dem i handen?


Visst, pengar man investerar på börsen kan förlora sitt värde och det är då något helt annat än kassaskåpssäkra pengar i exempelvis just ett kassaskåp, men hur mycket buffert behöver man egentligen?

En person med fast jobb, som bor i hyresrätt, saknar bil, barn, husdjur och annat som snabbt kan kosta massor av pengar borde i mitt tycke klara sig gott med någon månadslön i buffert. Har man samtidigt fem miljoner i aktier kan de få ligga kvar där även om ”aktier kan tappa i värde och det inte är säkert att man får tillbaka det investerade kapitalet” eller vad de brukar rabbla tre gånger i alla börspoddar.


Att sälja ett börsinnehav görs numera med några knapptryck. Du kanske inte har pengarna i din hand inom en timme, men jag har aldrig sett buffert som pengar i plånboken. Hur oförutsedd en utgift än kan vara behöver den inte betalas ut i förrgår. För egen del känner jag mig som en ansvarstagande vuxen även när jag inte har tiotusentals kronor på ”lönekontot”.

onsdag 6 maj 2020

There is no such thing ...

... as a free lunch”. Aldrig förr har detta påstående demonstrerats så tydligt som när sjuksköterskor som fått gratisluncher av restauranger för att de tar hand om Covid-19-patienter förmånsbeskattas. Tanken är inte ny, tidigare har samma fråga väckts angående gratis parkering för vårdpersonal.


Lag är lag, den gäller alla, men den tjänsteman som driver igenom detta bara måste ha ett snudd på perverst behov av att bestraffa goda handlingar. Det har inte blivit verklighet än, men om det blir så. Några vårdanställda lyckas de säkert skrämma att ta upp detta för beskattning, bara genom den här artikeln.

Regeringen öppnar för att ändra reglerna, men det kommer väl inte hända, åtminstone inte förrän detta blåst över. Jag fattar tanken med förmånsbeskattning på ett företag, att man inte ska kunna trixa bort skatten genom att betala sina anställda i varor och tjänster istället för i lön, men här är det krögare som bjudit vårdpersonal på mat i en extrem situation. Måhända för att öka sina chanser till statliga bidrag eller för att få sympati från potentiella kunder, men det är likväl en anspråkslös gåva utan krav på motprestation från mottagarna.


Men okej, är det ett sånt samhälle vi vill ha (i samarbete med våra lagstiftare) undrar jag om det inte är dags att beskatta tiggare, som till skillnad från sjuksköterskor inte bidrar med något positivt överhuvudtaget. Om jag går ut med grannens hund under dagtid, borde det räknas som en sidoverksamhet i mitt företag och förmånsbeskattas ifall jag inte börjar ta betalt? Borde vi sluta skotta varandras parkeringsrutor, hålla upp dörrar åt varandra eller hjälpa äldre att bära? Skärp dig, Sverige, du är full!

tisdag 5 maj 2020

Eltandborste

Jag är inte känd för att ligga i framkant när det gäller tekniska innovationer, men jag blir förvånad varje gång jag hör talas om någon som fortfarande inte använder eltandborste trots att alla undersökningar visar att den tar bort mer bakteriebeläggning och plack än manuella tandborstar, samt minskar risken för tandköttsinflammationer.


I bakåtsträvarlandet USA är det visst bara 17 procent som använder eltandborste, men där tror man ju på gud och att jorden är platt också. Men även i Sverige lever den manuella tandborsten. ”Sweden! Who could believe it...?

Jag fattar inte! En tandborste kostar typ tvåhundra spänn, alltså mindre än ett tandläkarbesök. Då får du inte en som blinkar och spelar en glad melodi när borstningen är klar, utan en vanlig Braun eller Oral-B som borstar och håller tyst, men det är ju allt som behövs. Okej, borsthuvudena är inte helt gratis, men i jämförelse med tandläkarräkningar är de det.


Är de som borstar manuellt elallergiker eller hatar de pengar (som jag baserat på människors allmänna beteende misstänker blivit vanligare på senare år)? Jag vet inte, men jag är nyfiken. Borstar du eller någon du känner tänderna med en manuell tandborste? Har ni i så fall även andra medeltida ritualer?

måndag 4 maj 2020

Fler unga hos Kronofogden

Det var nog varken första eller sista gången vi fick se den rubriken. Normalt går siffrorna upp när folks ekonomi blir sämre. Dagens KFM-skulder skapades 2019 eller tidigare, under brinnande högkonjunktur, så värre kan det bli.


Och jag kan inte låta bli att fascineras över skolväsendets handlingsförlamning och de ungas dumhet. Skolinspektionen konstaterar att unga vuxna har låg kunskap om ekonomi. Men så fixa till utbildningen då! Enligt Skolinspektionen är lärarna i ämnet hem- och konsumentkunskap sällan ekonomer utan ”kommer från restaurangsektorn”. I samband med coronakrisen har det ju framgått vilken fingertoppskänsla de har kring ekonomi i krogsvängen.

Fast någon av de unga Sveriges Radio intervjuar säger: ”Man (lustigt att alla som fuckar upp sin ekonomi pratar om sig själva i tredje person, som att de saknar eget ansvar) glömmer bort att betala.” Hur utbildar man bort det – genom att säga ”Var inte dum i huvudet”? Så länge merparten av ungjävlarna inte söker sig till Unga Aktiesparare utan får sin input från privatekonomiska giganter som Alex Schulman och Sigge Eklund lär inte den uppmaningen funka.


Normalt vill jag inte förbjuda dåliga affärer, men när ungdomar i reportaget skrattande säger att de hamnat hos Kronofogden ”många gånger” undrar jag hur det går till. Jag trodde i min enfald att betalningsanmärkningar betydde att man inte kan fortsätta att handla på kredit. Tydligen inte.

söndag 3 maj 2020

Hur många myndigheter har Sverige?

Frågan är lite som ”Hur många lingon finns det i världen?” Ibland får jag en känsla av att frågorna har samma svar också, så jag tog reda på det. Svaret är 551 stycken.


I den siffran finns alla högskolor, länsstyrelser och organisationer med (förhoppningsvis) samhällsnyttig verksamhet som Polismyndigheten och Skatteverket, så noll är inte målet om man inte är fullblodsanarkist. Men några undrar jag lite över.

Harpsundsnämnden känns inte livsnödvändig. Harpsund må ha en funktion (inte säker på det) som ”rekreationsbostad” (vad var fel på ordet sommarställe?) för statsministern, men behöver stället verkligen en egen myndighet?

Och Delegationen för folkrättslig granskning av vapenprojekt, vad gör de? De har ingen hemsida, så jag antar att information till allmänheten inte är en av uppgifterna. Jag tänkte på Krigsmaterielinspektionen, men den har tydligen bytt namn till Inspektionen för strategiska produkter. Förutom att det låter som ett namn hämtat från Monty Python undrar jag om den inte kunde slås ihop med Delegation för folk... den där andra.


Ett myndighetsnamn som låter mer DDR- än Monty Python-inspirerat är Myndigheten för kulturanalys. Enligt egen uppgift har de fjorton medarbetare, så här tickar det garanterat iväg åtminstone ett tiotal miljoner om året och deras egen beskrivning av verksamheten gör mig inte ett dugg lugnare:
Kulturanalys har regeringens uppdrag att utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder inom kulturområdet.
Kulturanalys ambition är att bidra till utvecklingen av kulturpolitiken för att därmed skapa bättre förutsättningar för verksamma inom kultursektorn. Genom statistik, utvärdering och analys arbetar vi för att ge en bred belysning av viktiga frågor om villkoren för konsten och kulturen.

Det första stycket låter som en kritisk granskning av ifall kulturpengarna gör nytta eller borde dras in, men stycke nummer två signalerar tydligt att pengarna ska flöda.

Det kanske är en bra sammanfattning av den svenska myndighetsstrategin – pengarna ska flöda. Oavsett partifärg! Sex av riksdagspartierna sitter eller har nyligen suttit i regeringen och inte heller de övriga två har jag hört skrika att det vore dags att skära i antalet myndigheter.

lördag 2 maj 2020

Ännu en liten bankavgift

Häromdagen hade jag en minustransaktion på 30 kr på mitt bankkonto med kontotexten ”Kostnad”. Jag hade mina aningar vad det handlade om, men eftersom jag inte bara sväljer en ospecificerad kostnad utan förklaring (oavsett om den är på 3 eller 3000 kr) mejlade jag SEB.
Hej Mikael! Avdraget på 30 kr från ditt privatkonto där det står 'kostnad' är avgiften för utlandsbetalningen som du fick in tidigare idag. Det är kostnaden för att ta emot en utlandsbetalning.
Som jag trodde. Jag hade sålt något skit på Tradera för svindlande 182 kr inklusive frakt till en utländsk Traderaanvändare. Som tack för att jag är bankkund och använder bankens tjänster drog de 30 kr, 16,5 procent, i ”kostnad”.

Det är du och jag nu, tant. Du och jag.

Vidare bad de mig återkomma om jag har fler frågor eller funderingar. Det har jag faktiskt, men eftersom jag inte räknar med tillfredsställande svar från SEB ställer jag dem här istället.

  1. Vad är det som kostar? De fick in motsvarande 182 kr i schweizerfranc. Jag vet inte om avsändarens eller mottagarens bank ombesörjer växlingen, men jag är övertygad om att bägge tar betalt. Men för vad? Det är ju ingen människa som behöver göra någonting, det är automatiska datatransaktioner som inte ens kostar ett öre i extra elkostnad.
  2. Varje månad betalar jag en avgift för att vara bankkund. Jag har ett bankkort som byts ut vart tredje år eller så, och när jag använder det får banken betalt av kortföretaget. Jag har några räntefria bankkonton, och de pengarna lånar banken i sin tur ut till andra kunder som de tar betalt av medan min del i transaktionskedjan är helt ideell. Och när jag nu får in ytterligare pengar som banken kan låna ut tar de ut en avgift av mig på 16,5 procent. Hur många gånger ska jag behöva betala egentligen?!
  3. Varför är jag fortfarande kund trots att jag tveklöst känner stanken från enskilda banken?
Den sista frågan är egentligen till mig själv, och svaret är väl att enda alternativet är att låta mig sodomiseras av någon av deras konkurrenter och att det kommer göra ungefär lika ont.


Jag är inte chockad. Jag vet egentligen att det är så här, men jag förstår det inte riktigt. Jag trodde i min enfald att banker levde på att ha kunder. Ändå gör de allt som står i deras makt för att skrämma bort oss. Om bara en enda bank fungerade ”som en bank borde fungera” (för att parafrasera en slogan från en ”bank” som definitivt inte gör det) borde de plocka marknadsandelar så det sjunger om det.

fredag 1 maj 2020

Ta eget ansvar eller flagga gult

Av alla förvirrade kampanjer som går ut på att ge pengar åt människor som inte förtjänat det kan Flagga gult vara en av de märkligaste.

Det är organisationen Ort till Ort som redan tidigare tycker att ett ”bra boende ska vara tillgängligt för alla, och inte villkoras av ekonomiska förutsättningar och/eller stora skulder”. Det senaste är att ”alla drabbade under coronakrisen” som bor i hyresrätt ska få tre hyresfria månader. Detta eftersom de enligt egen uppgift ”i åratal har finansierat våra hyresvärdars vinster”. Därför hänger de ut gula tygstycken på sina balkonger. Lite oklart på vilket sätt det ska ge dem gratis hyra, men min invändning är den vanliga: Vem ska betala?


Corona har drabbat alla, mer eller mindre, troligen även hyresvärdar. Vari ligger rättvisan i att de dessutom ska sponsra hyresgästernas liv? Det är inget brott att hyra ut bostäder och om dessa hyresgäster är missnöjda med avtalet sedan ”åratal” stod det dem fritt att hoppa av eller aldrig flytta in.

När privata fastighetsägare går i konkurs hör jag aldrig dylika organisationer komma till deras undsättning. Det var ju bara ondsinta kapitalister, så låt dem brinna i helvetet? Att de jobbat stenhårt och tagit ekonomiska risker för att kunna äga det där hyreshuset struntar Ort till Ort i. Likt hungriga fågelungar skriker de efter bättre service, lägre hyra och nu också ett fullt finansierat boende, för det är minsann en rättighet.


Jättefint om hyresgäster på obestånd kan ha en dialog med sin hyresvärd, men tycker man att ett bra boende, god mat, en fin bli och underbara semesterresor ”inte ska villkoras av ekonomiska förutsättningar” behöver man sätta sig i skolbänken och ta reda på hur världen fungerar.