Gör-det-själv-begravning

Det enda som är säkert i livet är att det tar slut. Jag har lyckligtvis inte behövt planera begravningar för unga människor som dött utan förvarning, men jag tycker att det är ganska jävligt även när den avlidna har haft åldern inne. Alma har dock testat den unga och oväntade varianten när hennes bror försvann. Hon och hennes familj valde att göra det mesta själva.

I vår familj har vi också gjort mycket själva. En gång anordnade vi kyrkkaffet hemma, en annan gång hyrde vi en lokal där vi kokade kaffe och serverade hemgjord smörgåstårta. Blomsterarrangemanget på kistan var ett annat spartillfälle, liksom bouppteckningen som man inte alls måste betala dyrt för att låta begravningsentreprenören eller banken fixa.

Alma tog det här ett steg till. Hennes familj hoppade helt över begravningsentreprenör. Förutom att pynta vid begravningen snickrade de t ex en egen kista och gjorde en egen urna. ”Det hade jag aldrig orkat”, säger säkert många läsare nu, och det är helt okej! Men jag hoppas att det beror på att ni inte hade orkat känslomässigt eller klarat att frigöra den tid det tar att rodda ihop allt själv.

Tyvärr tror jag att många inte ens vågar tänka tanken med rädsla för att framstå som snåla. Det tycker jag är helt fel ingång. Efter att ha sett inslaget är det tydligt för mig att Alma inte gjorde detta för att hon missunnade sin bror en fin begravning, tvärtom! Att jag t ex fixade mammas och pappas bouppteckningar berodde på att det hade kostat flera tusen att lämna bort jobbet, och jag hade ändå fått tillhandahålla alla uppgifter till blanketterna. Den som till äventyrs skulle se det som tecken på att jag inte älskade mina föräldrar kunde med fördel få bege sig till ett varmt ställe.

Förresten känns det som att denna mix av fördomar och ängslighet är anledningen till att jurister kan ta femtusen eller ännu mer för att upprätta en bouppteckning som tar dem max en kvart, att blomsterarrangemang blir dyrare för att resultatet ska levereras till en begravning, att Svenska kyrkan kan ta flera hundra per person för ett enkelt begravningskaffe medan restaurangen mitt emot serverar en trerätters middag för samma pengar och att dödsannonser kan vara flera gånger dyrare än bröllopsannonser.

Låt inte dessa dödsparasiter utnyttja din rädsla för att framstå som girig, sorg mäts inte i kronor. Låt egenarbetet bli en del av sorgeprocessen om du vill det eller betala för bekvämlighet om du föredrar det, men styr med fördel undan från dem som helt uppenbart bara vill sko sig på din sorg, vare sig de säger sig tjäna Gud eller lagen. Att pruta, ta in anbud eller ens fråga om kostnader är lika rimligt oavsett om det handlar om begravningar, bröllop eller byggprojekt.

Slut på kontot

Jag fick ett tips från Hanna om en nyhet som verkar ha blivit veckans snackis i sociala medier, nämligen om Carolines tioårige son som tömde mammas bankkonto på dataspelplattformen Roblox.

Det kostade Caroline sextiotusen och internets dom är tydlig, hon kallas allt från omdömeslös till efterbliven, samt får förslag om att hon kan sälja sonen. Jag är inte beredd att kasta så stora stenar, men lite grus ska hon få. Här är några punkter Caroline borde ha gjort annorlunda:

1. Ha aldrig så mycket pengar på kortet att det blir katastrof om kontot töms! Det är gratis att skaffa ett extra bankkonto, så kan du slussa över lite i taget till kortkontot. I det här fallet skulle pengarna användas till en bilreparation flera veckor senare. Caroline var dessutom på semester vilket jag tycker är ytterligare anledning till att hålla saldot nere.

2. Ha koll på kontot! Nu försvann det lite pengar varje dag. Den minsta transaktionen var på 9 kr. Tänk så mycket billigare det hade kunnat bli om Caroline dragit i handbromsen tidigare.

3. Spara aldrig dina kontouppgifter på en sajt! Det tar några sekunder att skriva in kortuppgifterna på nytt. Har du inte den tiden – låt bli att handla! ”Hon hade lagt in sina bankuppgifter i spelet under julen för att köpa en julklapp.” Och detta skedde i juni, ett halvår senare!

4. Sluta förutsätta en massa! ”Apple-kontot är kopplat till hans [sonens] mejl och köpbekräftelserna har gått dit. Jag har varit riktigt chockad. Hur är det ens möjligt när jag bara har lagt in mitt bankkort en gång?”, ”Jag trodde att det automatiskt krävdes att man identifierar sig med Bank-ID inför varje köp.” Tro gör man i kyrkan. Vid ekonomiska transaktioner tar man reda på vad som gäller, inte kastar in sina kontouppgifter och hoppas på tur och välvilja från en hård omvärld.

5. Uppfostra dina barn! Carolines son är 10, inte 3! En tioåring ska begripa att pengar inte är en gratisvara som finns i överflöd på mammas plastkort. Det största beloppet som plockades ut var 895 kr, det motsvarar ett halvårs genomsnittlig veckopeng för en tioåring. Jag hade såklart varken tillgång till mina föräldrars plånböcker eller bankkort när jag var tio, men om jag hade haft det skulle jag inte ha bränt sextiotusen kronor!

Här är något jag inte förstår. Första meningen i artikeln lyder: ”Bara några dagar in på semestern upptäckte Caroline Damberg att hennes konto var tomt.” På slutet står det: ”Familjens planerade semester fick utebli och hon fick ta ut sonens sparpengar från banken.” Avbröts semestern eller uteblev den? Hade de planerat en semester till? Måste man ta lån när man tappar 60000 kr låter det inte rimligt med två semestrar på ett halvår. Och beträffande ”sonens sparpengar” förutsätter jag att de numera är mammas sparpengar. Eller fick han bränna mammas samlade sparkapital utan några som helst följder för honom?

Vi slänger in ett ”Va?!” nr 2 också. När Caroline upptäckte att hennes bankkonto var tomt vände hon sig till Allmänna reklamationsnämnden. Jag utgår ifrån att hon inte tänkte stämma en tioåring, för det skulle i bästa fall leda vidare till tioåringens målsman, alltså Caroline själv. Så då var det väl spelbolaget hon ville kräva på pengar. Med vilken motivering då, menar hon att de brutit mot några avtal dem emellan?

Med det sagt tycker jag också att det i bästa fall är en moralisk gråzon att utveckla ett spel för barn som är gratis att spela, men där det går att köpa till extrafunktioner med en virtuell valuta som spelaren kan köpa för riktiga pengar. Det är ju som gjort för att blåsa barn och deras föräldrar.

Särskilt sådana som glatt låter sig blåsas. Och var är det personliga ansvaret? Caroline nämner varken sitt eget eller sonens ansvar. Så vem är ansvarig för deras liv då, är det spelföretaget, ARN eller banken?

Tjänstemannapingis

Idag tar vi avstamp i en debattartikel i tidningen Arbetet med den något krångliga titeln ”Vi jobbar sönder våra kroppar medan tjänstemännen flexar och spelar pingis”. Det är den fackligt engagerade muraren Erik som vill … Ja, vad tusan vill han egentligen mer än att gnälla?

I slutändan vill han ha kortare arbetstid med bibehållen lön för att orka jobba hela vägen till pensionen. Men mest tror jag att han vill vädra sina fördomar. Lyssna på detta:

”Har ni någon gång hört uttrycket: 'Jag jobbar mer med huvudet än med kroppen, och det är slitsamt på ett annat sätt'?

Inte sällan är det samma personer som röstar blått och unnar sig ett gympass eller en utelunch under arbetsdagen.

Och som ser golfrundor som företagsmöten.

Ja, jag tycker att de ska hålla käften.”

Han berättar om sin verklighet där helgen känns för kort när det plötsligt blivit måndag, där han ser tjänstemän vara på väg till jobbet när han själv kommit fram till frukostrasten, att samma tjänstemän spelar pingis under arbetsdagen som för övrigt är kort eftersom ”de redan ordnat kortare arbetstid åt sig själva”.

Jag har varit tjänsteman, chef till och med, men också arbetare. I 25 år var jag frilansande kulturarbetare. Jag vet inte vilken kategori jag då hamnar i, men troligen räknar Erik även det som tjänsteman eftersom jag kunde ha slips på jobbet. Japp, precis så svartvitt tror jag att det är i hans verklighet.

Nu tänkte jag därför berätta om hur jag uppfattar världen. Under de flesta åren som tjänsteman började jag kl 7.00 och hade ingen flextid. Jag spelade inte golf och den enda gång jag sett bordtennis på jobbet var det lagerarbetare som spelade. Inte ens helgerna var längre i tjänstemannaskrået. Faktum är att LO:s egna siffror visar att tjänstemän jobbar fler timmar än arbetare.

”En jämförelse av vanligen arbetad tid och överenskommen arbetad tid visar att de var nästan exakt lika långa för arbetare, 35,5 timmar per vecka. För tjänstemän var dock vanligen arbetad tid i genomsnitt 1,3 timmar längre än överenskommen arbetad tid.”

Men Sverige har inget kastsystem och utanför kungahuset är det ingen som ärver sitt jobb (även om det ibland kan verka så när man läser reportrarnas efternamn i public service). Om Eriks fackliga jobb inte leder in till politikens välbetalda tjänstemannajobb kan han ta del av ett kostnadsfritt utbildningssystem och bli något helt annat än en gnällande murare som tycker att alla andra ”ska hålla käften”.

Eller fixa den där arbetstidsförkortningen själv! Det har jag gjort trots att jag garanterat hade haft en högre livsarbetsinkomst om jag hade jobbat heltid som murare från att jag slutade gymnasiet. En murare tjänar i snitt 42300 kr/månad. Nu är Erik ganska ung, men eftersom han dessutom är fackpamp sedan flera år ligger han nog över snittet.

Facklig företrädare 2026.

Med 33000 kr netto borde han kunna lägga tiotusen i månaden i en global indexfond. Jag hade klarat det dubbla, men jag vill göra en snäll bedömning och unnar Erik ett rikt liv även i unga år. Om tjugo år har han då fem miljoner och alla möjligheter i världen att dra ner arbetstiden till en nivå han trivs med.

Om han vill, det är inte heller för alla. Jag blir bara så trött på att höra självuppoffrande martyrer som tycker synd om sig själva trots att de valt exakt vad de ska göra och var de ska göra det. Det finns miljarder av människor som inte har den lyxen och hundratusentals bara i Sverige som pga sjukdom är beroende av omvärldens välvilja. Det är inte ett dugg synd om Erik! Kanske är det han som borde hålla käften ett tag, ta av sig offerkoftan och fundera på vad han vill få ut av livet mer än missunnsamhet.

Hotbrev på posten

En gång fick jag ett kort i brevlådan från Posten (inte Postnord, det här var länge sedan). De hade kontrollvägt två av mina brev frankerade för 20 gram och upptäckt att de vägde 21 respektive 22 gram, så nu var jag tvungen att skicka tillbaka kortet med två frimärken på för att mina brev skulle skickas vidare till adressaterna.

Jag hade inga skäl att betvivla vägningen, så de var antagligen i sin fulla rätt. Jag blev ändå irriterad eftersom breven via det vägande postkontoret i stort sett aldrig kom fram på mindre än en vecka, ibland två, trots att inrikesbrev på den tiden skulle delas ut nästkommande vardag, och då var det såklart aldrig fråga om någon återbetalning.

Nu verkar brevbärarmaffian dock ha tagit det ett steg till genom att kräva mottagaren på mellanskillnaden för lågt frankerade brev, samt en ”eftertaxeringsavgift” på 30 kr, högre än portot och sex gånger mer än mellanskillnaden! Eller ja, de kräver egentligen inte utan kallar tiggarbrevet för en ”anmodan”.

Här får Postnord ett kort av mig – gratis!

Nuförtiden har Postnord varannandagsutdelning, att inrikesbrev tar en vecka är nog mer regel än undantag och jag har hört vansinnigt många rapporter om företagets fejkade ”leveransförsök” som slutar med att kunden får hämta paket på ett utlämningsställe trots att de betalt för hemleverans, men sån här skit har de tydligen tid att hålla på med. Eller som presstjänstens anonyme medarbetare skriver:

”Syftet med hanteringen är inte att tjäna pengar på eftertaxeringen, utan att brevet ska kunna nå sin mottagare även när avsändaren har frankerat det med för lågt porto. Det innebär en extra hantering för oss, men är en lösning som gör att brevet ändå kan delas ut. När underfrankering sker systematiskt hanteras det på annat sätt.”

”För lite porto? Skicka ett hästhuvud.”

Hos familjen Hagklint i Djursholm kammar de dock noll. På den punkten är familjeöverhuvudet Per tydlig och passar på att ge en känga även till en annan myndighet: ”Det är ju bisarrt. Jag kan inte förklara min känsla. Det låter ju som att skattemyndigheten är i närheten.” Den direkta frågan om att betala efter denna ”anmodan” besvaras: ”Nej, aldrig. Nej, det skiter jag i. Aldrig i hela mitt liv.” Helt rätt!

Tunnan hamnade i tunnan

Jag gav upp om svensk tv redan innan Sverker Olofsson gick i pension och lämnade konsumentmagasinet Plus 2010, men nu läser jag att Plus lades ner 2020 (efter kontroll ser jag att det hände redan 2019) och inte ersattes av något annat konsumentprogram.

På ett sätt är jag inte förvånad. Plus lärde folk att tänka kritiskt, vilket ju går helt emot SVT:s anda av att skapa menlösa får. Samtidigt är jag ändå lite överraskad. Som jag minns det hade Plus en ganska liten redaktion och inte heller programbudgeten i övrigt borde ha varit särskilt stor. De granskade företag i Sverige och det kostar inte mycket att skicka en reporter från Umeå till Malmö. Lite videointervjuer och grafer, och en och annan obetald gäst som kom dit för att försvara sin heder. Det var allt.

Jag minns fortfarande efter drygt 30 år hur Nalle Knutsson försökte ta sig ur Sverkers frågor om huruvida det var sant att hans modellskola hade byggt upp Cindy Crawfords karriär. Den humorn spöar samtliga panelprogram med tävlande kändisar alla dagar i veckan (vilket lustigt nog är precis de dagar dessa program sänds).

Plus var dessutom populärt! Konsumentfrågor engagerar eftersom vi alla är konsumenter. SR har kvar Plånboken, men lyssnarna har antagligen dött av leda så tråkigt som det var. Detta är den samlade konsumentjournalistiken i public service. Ynkligt, säger jag som för övrigt gärna skulle trycka ner hela public service i Sverkers tunna.

Hur mycket klimatbekämpning tål jorden?

Jag är inte särskilt rädd för klimatförändringar. Något som däremot skrämmer skiten ur mig är när politiker och andra ska försöka besegra naturen genom att täppa till ozonhål, blockera solen, hindra kor från att fisa eller fånga in koldioxid.

”Who you gonna call – Miljöpartiet!”

För det skulle verkligen kunna leda till skador som förstör jorden och inte går att reparera. Kalka några sura sjöar om det får er att må bättre, men sluta att leka gud! Apropå gudar säger den allvetande AI-guden att Sverige varje år lägger 25-30 miljarder på ”klimatbekämpning”, men kostar bara det länkade projektet ovan 9 miljarder tror jag inte ett dugg på den siffran. Och jag undrar hur mycket av EU-avgiften (som snart höjs till svindlande hundra miljarder) som handlar om ”klimatbekämpning”.

Hur som helst, även om det ”bara” skulle vara 30 miljarder – 30000000000 kr! – har jag en berättigad fråga som jag undrar om någon politiker ställt sig: Vad hade hänt om man inte lagt dessa pengar? Hade någonting överhuvudtaget blivit sämre av det, eller hade det bara betytt att Sverige kunnat satsa 30 miljarder på något annat, exempelvis riktiga miljöproblem?

Eller på det egna jordbruket (om det fortfarande är tillåtet). Sverige importerar hälften av sin mat, så om kriget kommer, kommer svälten. Det skulle politikerna kunna engagera sig i om de inte var upptagna av att jaga koldioxid (vars koncentration för övrigt var mer än dubbelt så hög för hundra miljoner år sedan, trots bristen på fossilbilar).

Vad är ett rykte värt?

Det är chockerande hur en del riksdagsledamöter vill att svenska folket ska ha förtroende för att de ska kunna ta hand om hela landets ekonomi när de samtidigt tycks ha noll koll på sin egen. De tydligaste exemplen fram till nyligen var socialdemokraterna Mona Sahlin och Annika Strandhäll som badat i kronofogdeskulder. Den förstnämnda fick väl sin politiska karriär mer eller mindre ödelagd för att hon sjabblade med både räkningar och deklarationer.

Ingen har väl missat den nya stjärnan på området, Mohamed Ali. Inte den gamla boxaren utan vänsterpartisten som fick så många personkryss att det verkade snudd på felaktigt. Den biten håller man på att undersöka och jag tänkte inte snöa in på den utan istället på hans ekonomi.

Han kom till Sverige som sextonåring 2012 och verkar ha varit arbetslös hela livet, men det tycks inte ha hindrat honom från att shoppa. 2022 blev han beviljad skuldsanering, men skulderna gjorde ändå att han fick nej på sin ansökan om svenskt medborgarskap 2023 och återigen 2024 efter att ha överklagat.

I februari i år fick han ändå sitt medborgarskap. Oklart varför, skulderna var ju kvar. Så blev han alltså riksdagsledamot med en månadslön på 81400 kr. Då ordnar väl i alla fall ekonomin upp sig? Nej då, han jagas fortfarande av Kronofogden. Två av föreläggandena har inkommit efter att han valdes in i riksdagen.

Jag har aldrig haft skulder och vet inte hur lätt eller svårt det är, varken att hamna i skuldfällan eller att ta sig ur den, men Ali har skulder som motsvarar två månadslöner i riksdagen (han hintar för övrigt om att han snart ska börja dyka upp på jobbet också). Hur svårt kan det egentligen vara att göra rätt för sig?

Hur slarvar man bort 38 bussar?!

Är du en tankspridd typ som brukar slarva bort saker kan jag trösta dig med att du inte är värst. Storstockholms Lokaltrafik slarvade bort 38 bussar! När de skulle säljas upptäckte man att bussarna var borta och polisanmälde det som stöld.

Dagen därpå kom man plötsligt på vad som hade hänt. SL hade försökt kränga de här bussarna tidigare, men den tilltänkte köparen hade så bråttom att bussarna hade hämtats innan affären var i lås. Så nu har man rett ut detta, slutet gott – allting gott?

Nej, inte precis. När bussbolagen inte lyckades kommunicera med varandra blandade man in både polisen och Transportstyrelsen. Vad kostar det? Apropå kostnader, hur tusan kan man klanta bort 38 SL-bussar?! Det måste ju handla om miljoner! Det låter lite som när staten ”sålde” tusen bilar till Nordkorea och ”glömde” att ta betalt.

Det är inte precis gratis att åka kollektivt i Stockholm. Många gånger blir det dyrare att ta bussen än att köra med egen bil och här har vi kanske förklaringen. Jag tror nog att SL:s presstalesman hade ett hum om händelseförloppet redan dag 1, men faktum kvarstår att SL släppte iväg 38 bussar man inte fått betalt för till ett icke-namngivet bussbolag som verkar lika struligt som SL, och sedan ringde till polisen för att reda ut det hela. Min standardlösning ”Avgå alla!” lär väl inte appliceras den här gången heller. Alla kan göra fel och det är ju ändå bara skattepengar.

Äntligen!

I våras avslöjade SVT att en chef inom Vännäs kommun i sin yrkesroll handlade från sitt egna företag, men också från ett företag han ägt tidigare. En utredning startades och vi vet ju hur det brukar gå med sådana. Ingenting utöver att någon kommundirektör säger att ”det här var ju dumt”, så nu ska de se över sina rutiner och bla bla bla... Fast i det här fallet slutade det faktiskt med att chefen fick gå. Jag vet inte om jag är mer cynisk än andra, men jag blev uppriktigt förvånad över att agerandet för en gångs skull fick konsekvenser.

Men jag ska inte överösa kommunen med lovord. Som tack för korruptionen ger de chefen en halv årslön. Pengar som kunde ha gått till att någon gör sitt jobb istället för att betala någon för att inte göra sitt jobb.

Den sparkade chefen är i alla fall klar över sin roll i det hela. Han har inte gjort några fel överhuvudtaget (troligen inte under hela sin livstid). Han känner sig ”kastad under bussen” (fast ihop med sex månadslöner...) och menar att lagen om offentlig upphandling är ”svår att förstå”. Tydligen stod det inte i hans arbetsbeskrivning att han har något som helst ansvar att veta vad han ska göra på jobbet.

Jaja, kanske kan det här få en och annan kommunchef att vakna till och sluta att behandla kommunen som sin personliga lekstuga med tillhörande plånbok, och så håller jag tummarna för att nästa myndighetsperson som klantar sig på ett sätt som hade lett till polisanmälan på privata arbetsplatser åtminstone inte får betalt för att sluta.

Urspårat inköp

Inlandsbanan ägs av nitton kommuner, så när pengarna är slut är det bara att rekvirera mer från skattebetalarna. Det måste vara så man tänkte när man köpte in fem tåg från Holland 2019. Först kördes de till Polen där de skulle byggas om, men efter sju år har de åtminstone kommit fram till Sverige.

”Avstigning för samtliga passagerare!”

Vid det här laget har de kostat 170 miljoner för att få dem godkända för trafik, men nu när man kan börja använda dem har Inlandsbanan kommit på att man inte behöver dem eftersom man än så länge inte håller på med persontrafik! VD Otto Nilsson:

”Vi har funderat på olika ekonomiska lösningar för tågen. Vi vill få dem i trafik och försöker hitta sätt att få igång dem. Men går inte det kan det bli aktuellt att hyra ut dem eller i slutänden sälja dem.”

Än så länge har man inte annonserat ut dem eller försökt hitta någon som hyr eller köper dem, man bara funderar. Tågen är c:a 25 år gamla, så funderar man en stund till går de kanske att sälja till någon museijärnväg. Fast dessa brukar ju drivas av ideella föreningar bestående av pensionerad järnvägspersonal, så jag har svårt att tro att de kommer att hala fram 170 miljoner (plus ränta?).

En ansvarig (?) politiker, Jenny Sellsve (S), ordförande i kollektivtrafiknämnden i Region Jämtland Härjedalen, ser ändå positivt på möjligheten för persontrafik längs inlandsbanan: ”Vi är beredda ifall förutsättningarna finns.”

Foto: Katarina Norström/Pressbild Region Jämtland Härjedalen

Okej, så man köper alltså in persontåg för hundratals miljoner så att de är på plats om persontrafik någon gång i framtiden skulle bli aktuell? Jag antar att invånarna i de nitton kommuner som betalar för fanskapet ska vara glada att de inte köpt in rymdraketer som förberedelse för pendlarlinjen Brunflo-Saturnus.

Dagens rätt blev dagens fel

På Oscarsgymnasiet ägt av Oskarshamns kommun fick man idén att sälja överbliven mat för 30 kr/portion. Det låter vettigt att minska matsvinnet både för ekonomin och miljön, även om namnet ”Klimatlådan” har en del att önska. Det är säkert svårt att bedöma hur mycket mat det ska gå åt i skolmåltiden och det får inte ta slut i förtid. Så då blir det rester och det är ju fint om de går att sälja.

Men jag kan inte tänka mig en sämre kundgrupp att rikta in sig på än just skolelever. Många av dem tycker ju så illa om skolmaten att de står över även när den är gratis för dem, än mindre lär de vilja betala 30 kr för en matlåda med samma innehåll. Att sälja skolmat till elever låter faktiskt lika dumt som att sälja snäckor vid havet.

Sedan hjälper det såklart inte att marknadsföringen av lådorna varit så usel att ungarna inte ens känner till möjligheten, men det hade knappast hjälpt. Givetvis borde skolan istället sikta in sig på närliggande arbetsplatser, förslagsvis ett bygge eller annan arbetsplats där det jobbar folk som inte har koll på närliggande lunchhak och därför gärna skulle mikra en ”Dagens” för 30 spänn.

Men varför göra rätt när man kan göra fel? Ibland känns det som kommunala förvaltningars valspråk. När de nu bara sålt 57 matlådor på ett halvår intalar de sig att de ändå ska vara nöjda ”för det är ju bättre än noll”. Så resonerar bara den som har noll ekonomiskt incitament att lyckas med sin affärsidé.

Skönt att slippa ISK

När ordningen med investeringssparkonto och kapitalförsäkring infördes 2012 handlade jag aktivt på börsen och det var en no-brainer att flytta pengarna från den vanliga depån med reavinstskatt på varje affär. Inte för administrationens skull (jag har alltid bokfört mina affärer och att föra över dem till deklarationens K4-blankett gick ganska snabbt även när jag hade tusen avslut) utan för att det blev mycket billigare.

Men i takt med att jag gått från ”flippa random teknikaktie fyra gånger innan lunch” till ”köpa indexfond och behålla” är valet inte lika givet, utöver den skattefria delen. Nästa års ISK-skatt beror på statslåneräntan 30 november och inte minst på vad en ny regering kan koka ihop. Alldeles oavsett hur det blir hade jag fått räkna noga på detta.

Jag gillar matematik, men vad som lönar sig bäst beror på hur börsen kommer att gå, ekonomin i övrigt och när man behöver ta ut pengar ur systemet. Den första punkten vet ingen och resten vet de flesta av oss inte heller. Detta var ju argumentet för ISK, att det skulle bli förutsägbart med en ”fast” skattesats.

Lyckligtvis slipper jag bry mig. Mina investeringar ligger i ett norskt aksjesparekonto, ASK. Där skattar jag ingenting (utöver förmögenhetsskatt) förrän jag tagit ut mer pengar än jag satt in. Då betalar jag å andra sidan svindlande 37,84 procent på vinsten, men för mig som flyttat hit som vuxen tar det gissningsvis en himla massa år innan jag gjort större uttag än jag hade med mig från början, och då har den uppskjutna skatten nog gett mig så mycket ränta-på-ränta-vinster att jag överlever det med.

Det värsta är att många som skulle behöva bry sig om ISK-skatten inte heller kommer att göra det. Det vet man utifrån historiska exempel. Bara se på alla gratis- eller enkronasabonnemang som övergår i dyra avtal. En stor andel konsumenter gör ingenting även om de ställda inför faktum absolut inte skulle ha velat fortsätta prenumerera. Människosläktet är bekvämt, det är lätt att intala sig att redan gjorda val även funkar i framtiden när bonusen är att man då inte behöver göra någonting.

Jag avundas inte svenska sparare, men uppmanar er ändå att sätta er ner och räkna på det. Är det i ditt läge klokt att använda ISK fortsättningsvis? Bör du sluta att sätta in mer pengar i ISK:n och kanske även flytta allt utöver det skattefria beloppet till en vanlig aktiedepå med 30 procents kapitalvinstskatt? För många som investerar på börsen finns stora pengar att spara här – eller förlora!

Svårt att leva som man lär

Jag har inga problem med att folk utnyttjar system de inte vill ha. T ex bör man kunna ta emot bidrag man är emot. I ett demokratiskt system får man rätta sig efter spelreglerna, oavsett om de gynnar eller missgynnar en själv.

Det är dock annorlunda att aktivt jobba för något för egen del som man är emot. Vill man t ex förbjuda privatskolor blir det märkligt att sätta sina egna barn på en. Och vill man få upp skattetrycket bör man betala sin egen skatt. Där faller Stellan Skarsgård som gång på gång straffats av Skatteverket för att han inte tagit upp sina utländska inkomster.

En gång kan det väl hända, för jag har förstått på andra att redovisningen är krånglig när man fått pension från flera länder. Men har man redan blivit slagen på fingrarna får man väl fatta läget. Det handlar trots allt om över en miljon och det är tredje året på raken han åker på straffskatt. Inga stora pengar för Skarsgård med förmögenhet på en halv miljard, men en miljon är ändå för mycket för att ”glömma”, kan jag tycka.

Så tutar det i hycklerivarnaren när samme Skarsgård går ut och vevar mot politiker som lägger för lite pengar på kultur och annat. Det blir ju lättare att betala ut skattepengar om de skattskyldiga betalar in det de är skyldiga.

Jag kommer att tänka på Skarsgårds samarbetspartner Jan Guillou, en annan uttalad socialist som också älskar skatt ända tills det drabbar honom. Bägge betalar stora mängder skatt och vad mig anbelangar har de redan gjort rätt för sig livet ut, så jag kastar inga stenar när de försöker komma undan. Men det hade sett oändligt mycket bättre ut om de vågat stå för det.

Ansträngd ekonomi

Som barn spelade jag schack. Mina klasskamrater frågade förundrat ”Hur kan man träna schack?” och menade inte ”Hur kan man träna något så erbarmligt tråkigt?” (den frågan hade jag förstått) utan snarare ”Vad kan man träna på, att flytta pjäser?”. Till deras försvar var de tio år och begrep inte bättre, men ibland verkar vuxnas fattningsförmåga vara på samma nivå, som detta:

För det är väl ingen ansträngning att investera på börsen, bara att pytsa in pengar och vänta in vinsten? När denne skribent sedan fick mothugg hävdade han att det var ett skämt. Jag tvivlar. Jag har nämligen hört det förut. Människor som själva inte sparar pengar menar ofta att de som gör det är födda med guldsked i mun, eller som i detta fall ”några slags guldbyxor”.

Om man tycker att det inte kräver ansträngningar eller uppoffringar att spara pengar, varför gör de inte det själva då? Eller tänker de att ett ISK-sparande är förbehållet en elitklass av rikingar som fått ärva miljarder och badar i champagne? Det är ju bara fel, det finns mängder med människor från knapp ekonomisk bakgrund som skaffat sig stabil ekonomi genom att gneta, ibland med ganska små inkomster.

Ansträngningen är såklart inte att ”stoppa in några tusen i månaden”. Det ansträngande är att tjäna de där tusenlapparna och sedan hålla fast vid dem genom att prioritera sparande framför konsumtion. Inte heller det är någon omöjlighet, men få om ens några pengar kommer gratis.

Det är ett fritt val, jag har inga problem med att folk väljer att inte spara. Men lev inte loppan för dina egna pengar för att i nästa andetag låtsas ha moralisk rätt till pengarna som tillhör den som valt att spara dem.

I Pojken med guldbyxorna (som jag antar att tweeten refererar till) hittar en kille pengar (tiolappar i originalversionen från 1975) i sin byxfixa och hur många sedlar han än plockar upp tar det aldrig slut. I verkligheten måste man tjäna sina egna pengar och staten tar runt hälften. Sätter man resten i ISK får man skatta igen, även om investeringarna går med förlust. Men Love nöjer sig inte med det. Undrar om han någonsin nöjer sig.

Beskattning till samhällsdöd

När det snackas ”miljardärsskatt” förs debatten ofta av personer som inte berörs. De som vill införa den drabbas definitivt inte, men inte heller motståndarna brukar själva vara miljardärer. Därför tyckte jag att det var intressant att läsa en debattartikel av mångmiljardären och Spotifygrundaren Martin Lorentzon.

”Förmögenhetsskatter bygger på föreställningen att ekonomin är en kaka som aldrig växer eller krymper. All framgång måste, enligt detta synsätt, ske på någon annans bekostnad. Men ekonomin fungerar inte så, den kan växa och bli betydligt större. Vi kan komma på bättre läkemedel, bättre energisystem, bättre teknologi och bättre sätt att organisera världen. Vi är inte dömda att fördela samma kaka för evigt.”

Pedagogiskt! Argumentet kanske inte spelar någon roll ifall syftet med skatten är att straffa människor man anser vara ”för rika” eftersom skillnaden i förmögenhet skapar ojämlikhet och klyftor. Om målet istället är att de svagaste grupperna i samhället ska få det bättre hjälper det inte att sätta krokben för dem som är rikast. Tvärtom!

”Människor, företag och kapital rör sig. Detta såg vi på 70- och 80-talet när Ikea och Tetra Pak och deras grundare lämnade Sverige. Men vi ser samma sak hända i dag i Norge när exitskatten och förmögenhetsskatten skärptes.”

Här är jag en liten kugge i maskineriet eftersom jag betalar norsk förmögenhetsskatt. Nu är det ju ingen som vet hur en svensk miljardärsskatt kommer att se ut, men även om en sådan inte hade drabbat mig verkar idén faktiskt ännu dummare än den norska förmögenhetsskatten som drabbar runt femton procent.

För mina pengar kvittar såklart i sammanhanget, det är inte jag som bygger upp den norska välfärden även om börsbolagen behöver investerare för att överleva. Jag flyttar om det blir för dyrt att bo kvar, men de som flyttar först är människor på Lorentzons förmögenhetsnivå. Jävlas med dem så finns snart inga pengar att fördela.

”Målet borde därför inte vara att göra de rikaste mindre rika bara för att de är rika. Ojämlikhet är ett fördelningsmått, inte ett välståndsmått. Ett land där alla har 100 kronor var är perfekt jämlikt. Ett land där den fattigaste har 10 000 kronor och den rikaste 100 miljoner kronor är extremt mycket mer ojämlikt. Jag vet vilket samhälle jag hellre lever i.”

Jag med! Men slipper jag betala förmögenhetsskatt vore det ännu bättre.

Time-out

Jag tror att det var Mona Sahlin som var först ut, efter att hon köpt Toblerone och mat och hyrt bilar på fel kort, låtit bli att deklarera flera år i rad, parkerat sin avställda bil upprepade gånger på handikapparkeringar, haft klippkort hos Kronofogden och ytterligare tio felsteg som skulle ha lett till sparken och polisanmälan på en riktig arbetsplats.

Det är klart att allt ”hatochhot” gjorde att hon var tvungen att vila upp sig på Mauritius för skattebetalarnas pengar. Hon tog alltså en ”time-out”, semester på obestämd tid och med bibehållen lön. Innan dess var time-out en sportterm som betydde att tränaren i ett kritiskt läge samlar laget i någon minut för att bestämma spelstrategi.

Det kanske fortfarande är så, jag följer inga lagsporter. Nu verkar termen mest handla om politiker som på egen hand väljer att för full betalning göra ingenting. Det senaste exemplet slår ändå alla rekord. Riksdagsmannen Mohamed Abdukardir Ali tar time-out utan att ens ha hunnit tillträda sin tjänst!

Huruvida han är inblandad i valfusk utreds. Jag har ingen åsikt om det, men det här tajmoutandet måste få ett slut! Vi kan inte ha en hel yrkeskår som plötsligt kan bestämma att de nu ska ha lön för att göra ingenting, oavsett om det beror på stress eller att man misskött sig. Den som är sjuk ska såklart sjukskrivas, men sånt ska bestämmas av en läkare och inte den anställde själv.

Jag är den förste att tycka att politiker ska ha ordentligt betalt, men bara under förutsättning att de arbetar för pengarna. De påstår ofta och gärna att de har världens mest utsatta och ansvarsfulla jobb, men så länge politiker kommer undan med att utan varsel ta ledigt med full lön när det blir lite jobbigt verkar de snarare har världens minst ansvarsfulla jobb.

Och försök nu inte göra partipolitik av detta! Det finns gott om exempel både till höger och vänster på politiker som ”tagit time-out” under uppdraget och fått omställningsstöd efter. Detta är ett systemfel och det borde sluta exakt nu.

Är norrmän förmögna?

Norge har förmögenhetsskatt sedan länge. I år beskattas personer med en nettoförmögenhet på 1,9 Mkr eller mer, men allt räknas inte in fullt ut. Pengar på börsen räknas bara till 80 procent, så är du pank i övrigt kan du ha aktier för 2,375 Mkr utan att straffas. Ens bostad räknas bara till 25 procent, så en bostad värd fyra miljoner motsvarar en miljon i förmögenhet. En uthyrningslägenhet eller sommarstuga (riktigt alla norrmän har inte en ”hytte”) beskattas däremot fullt ut.

Medianlönen ligger på c:a en halv miljon netto. Med mitt sätt att se på pengar innebär det att nästan alla vuxna borde ha en beskattningsbar förmögenhet. Åtminstone vi som fyllt 40, som oftast har en okej lön och ordnad ekonomi. Jag menar, hur kan man värja sig mot rikedom när det varje år trillar in en halv miljon på lönekontot?

Jag försökte skämta lite om det där med hytte, men faktum är att 18-25 procent av hushållen äger minst ett fritidshus, så de måste väl åtminstone vara förmögna? Det finns förvisso oisolerade hytter i friggebodsstorlek utan ström och avlopp, men snittkåken ser knappast ut så.

Så hur många hamnar över förmögenhetsstrecket? Femton procent! Bara var sjunde vuxen norrman kommer upp i en samlad förmögenhet på 1,9 miljoner! 40-45 procent av det samlade bostadsvärdet ägs av bankerna, för övrigt ungefär samma som i Sverige.

Jag fattar inte! Mängder av norrmän har dragit in miljonlön vartenda år i decennier, men lyckats konsumera så stor andel att banken äger bostaden och arbetsgivaren tiden. Men visst, allt är möjligt för den som är tillräckligt självdestruktiv. En vanlig utelunch går på över 200 kr och vill du ha en läsk eller flaskvatten till den kostar den lätt över 30 kr. En ny Tesla kostar från 330000 kr upp till 1,4 miljoner. Alla får välja själva, men ibland undrar jag om folk vill ha det svårt.

Bloggnytta

Eftersom jag inte har någon lust att skriva om svensk politik har det varit knepigt att hitta uppslag i svensk media de senaste veckorna, och tyvärr handlar nättidningarna fortfarande väldigt mycket om valet, så idag tänkte jag blicka inåt. En av bloggens allra trognaste läsare och ihärdigaste fans (även om han antagligen inte förstår det själv) skrev följande i kommentarsfältet häromdagen:

”Mer trams från Sparo...'suck'....orkar inte en läsa skiten!!”

Till honom eller andra som undrar ska jag berätta vad jag själv använder bloggen till allra mest (förutom att jag tycker att kommentarsfältet i övrigt brukar ge intressanta samtal). Det vanligaste är nog som receptbok. När jag ska göra exempelvis palt eller rabarberpaj söker jag upp recepten i bloggen via telefonen som jag sedan lägger på köksbänken.

Så gör jag även när jag behöver ett specifikt brödrecept, men oftast har jag ett annat tillvägagångssätt där. Genom att skriva ”matbröd” i sökfältet får jag upp alla mina matbrödsrecept eftersom jag sett till att få in det ordet i alla ”brödtexter”. Totalt får jag då drygt tjugo bröd att välja mellan.

Men det är inte bara mat man kan behöva påminna sig om. Ibland när jag ska skriva om något i andra sammanhang kan jag komma på att det där har jag bloggat om. Onödigt att göra sin egen research mer än en gång, så då går jag till bloggen. Ibland kommer jag in bakvägen, genom att webbsöka ett ämne som intresserar mig. Inte sällan kommer det då upp länkar till min egen blogg. Ofta kommer jag inte ihåg texten eller hur jag tänkte när jag skrev den. Ibland slås jag av att den är välskriven och kan då likt Beppe Wolgers i en fantastisk sketch utbrista: ”Har jag sagt det? Ja, men det är ju bra sagt!”. Ibland (tyvärr ännu oftare) tänker jag... annorlunda.

”Idiot...”

Vad du får ut av bloggen vet inte jag, men den dag du känner att det är trams du inte orkar läsa föreslår jag att du går vidare till nästa inlägg. Händer det varje dag är mitt förslag att du letar upp andra sidor du har större utbyte av. Det är helt okej, det med. Faktum är att en majoritet av världens befolkning nästan aldrig besöker min blogg. Märkligt ändå.

Tidstjuvar med offerkofta

Idag tänkte jag ta upp en tweet om tid:

Jag vet inget mer om avsändaren än det som står på hennes konto, nämligen att hon är forskare, författare, kolumnist och docent i organisation. Men tydligen inte mer organiserad än att hon tycker att sonen och hans kompisar ska få släntra in på lektioner när det passar dem. Det enda jag reagerar på med lärarens beteende är att ungarna släpptes in efter halva lektionen.

Tid är en ändlig resurs och skolan varar inte för evigt. Läraren har ett visst antal lektioner till sitt förfogande för att ge eleverna de kunskaper de behöver i vuxenlivet. Jag undrar hur mycket av denna tid fru Bringselius tycker att störande elever ska få vaska för sina klasskamrater. Om inte hon och andra lyckats lära sina barn respekt för andras tid är det jättebra att läraren gör det, även om det såklart inte borde behövas.

Förra gången jag tog upp det här ämnet lanserade en läsare det fantastiska ordet tidsegoist. Det är precis vad det handlar om när man låter bli att komma i tid till ett avtalat möte, att man värderar sin egen tid som mer värdefull än andras. Sonen är 17, så vi snackar inte om småbarn här även om de beter sig som sådana. Sjuttonåriga tidsegoister löper hög risk för att snart vara vuxna tidsegoister som fortsätter att stjäla andras tid.

Och nej, att hindra elever som inte lärt sig klockan från att störa undervisningen är inte pennalism utan just precis ”ett recept på studiero” för skötsamma elever. Det är nämligen de som är offren här, inte bortskämda slynglar som först står och bankar på en dörr i tjugo minuter och sedan springer hem till mamma och gnäller när de själva gjort fel.

Satsa på dig själv

Igår var det val och trots att jag skrev den här texten innan vallokalerna hade öppnat är jag säker på att många idag är arga, besvikna och uppgivna. Det får ni vara, men låt oss jobba lite med uppgivenheten.

Väldigt mycket i våra liv kan vi påverka, men när det gäller valet är det bara din egen röst du har full kontroll över. Du kan förvisso försöka övertyga familj och vänner, men de flesta av oss kan i bästa fall påverka ett par röster utöver vår egen. Tre röster motsvarar 0,000046 procent av valresultatet, vilket kan avrundas till exakt ingenting.

Har du ett genuint intresse för svensk politik och får energi av att engagera dig ska du givetvis göra det, men varje dag läser jag inlägg i sociala medier från personer som är arga. Arga över vad Helldén eller Åkesson sagt, arga över ett politiskt utspel de hört på bussen eller släktmiddagen och kanske allra mest arga över något politiskt samhällsprogram på tv och dess programledare som de hatar genuint. Men nästa vecka sitter de bänkade igen för att se samma skit som bara gör dem arga eller deprimerade och tar tid från sånt som verkligen betyder något och som går att påverka.

Vill du ha ett bra liv (och vem vill inte det?) kan du arbeta med att sänka dina utgifter, öka dina inkomster, träna upp din fysik och ditt intellekt, förbättra ditt hem och dina relationer. Allt detta kan vi jobba på varje dag, oavsett om vi är fattiga, rika, frånskilda eller sitter i rullstol, och allt detta påverkar livet mycket mer än vad statsministern har för blomma i sin partisymbol.

För många tror jag samhällsdebatten blir en slags verklighetsflykt från sånt man borde ta tag i, men inte orkar. Det valet är ditt! Du kan nu välja att sätta livet på paus i fyra år och skylla allt elände som drabbar dig på politiska beslut, och till skillnad från riksdagsvalet är det ett ödesval på riktigt.