Elfel

Att spara ström är aldrig fel, men hur ekonomiskt är det egentligen? Den flitige kommentatorn Lars gjorde ett tankeexperiment för att se hur dyr strömmen blir för en kund som endast förbrukar en kilowattimme per månad, alltså i praktiken ingenting. Här är originalräkningen.

Siffrorna gäller en kund i februari hos leverantören Eon, men är nog rätt allmängiltiga. Som synes har han gjort av med 3684 kWh, men Lars lekte alltså med tanken vad som skulle hända om man stänger av strömmen efter första kilowattimmen. Då återstår:

Elnätsavgift månad 847 kr
Elnätsöverföring 25,84 öre/kWh
Energiskatt 36 öre/kWh
Spotpris 109,69 öre/kWh
Rörliga kostnader 4,42 öre/kWh
Fast påslag 4 öre/kWh
Elavtal årsavgift 44,84 kr
Moms 223,20 kr
Totalsumma 1117,05 kr

Man hamnar över elvahundra kronor även om man inte använder el, och ju mer man sparar desto sämre lönar det sig att spara ännu mer.

När Lars gjorde av med 3684 kWh använde jag 1480 kWh. Det var ändå min näst högsta månadssiffra under det senaste året, men trots att jag betalar betydligt mindre för strömförbrukningen försöker jag snåla så mycket jag kan. Men som siffrorna visar är det egentligen ingen stor vits att göra det. På grund av de fasta avgifterna blir varje förbrukad kWh dyrare ju mer du sparar.

Om jag hade haft det här avtalet hade mina 1480 kWh kostat mig 4444 kr. Skulle jag lyckas dra ner förbrukningen med 20 procent hade jag ändå fått betala 85 procent av priset. Jag hade sparat 666 kr. Om jag skulle lyckas med bedriften att istället halvera min förbrukning skulle jag ändå få betala 62 procent av originalräkningen.

Nu har även politikerna börjat vakna i denna fråga, men jag är inte alls säker på att de vill att vi ska spara ström. Förutom momsen på hela elräkningen får staten in över tio miljarder om året bara i energiskatt från hushållen (och så moms på det, alltså skatt på skatten), men de låtsas ju åtminstone att hög elförbrukning är ett problem. Vore det då inte rimligt att i lag förhindra elleverantörerna från att ta ut elnätsavgift, årsavgift och eventuella övriga fasta avgifter och lägga motsvarande summa som en rörlig avgift på kilowattimmarna?

Jag kommer snåla oavsett, det ligger i mitt DNA, men vill man få fler att spara ström bör man se till att det lönar sig. Ju mer dess bättre, så funkar marknader.

Skolmat från grunden

Skolmat får alltid kritik. Det serveras för lite kött, eller fel kött. Men det stora problemet är nog att den ofta lagas väldigt långt borta för att sedan kylas ner och värmas upp. Smakade den något från början har det stadiet passerats när den väl hamnar på tallriken.

Upp till mellanstadiet gick jag på en skola där maten lagades på plats. Självklart gnällde vi ändå, men när jag kom till högstadiet med fraktad mat och potatis som stod på värmning i flera timmar insåg jag hur bra jag hade haft det. Idag verkar nästan inga skolor laga mat från grunden. Görs det något på den lokala skolan handlar det om uppvärmning.

Samma skit överallt? Nej (varning för serietidningsreferens!), en liten by, som befolkas av envetna bohuslänningar, vägrar att ge upp. På Strandskolan i Kungälv lagar två kockar mat från grunden till en grundskola på 220 elever plus 20 förskoleelever. Det har gått så bra att det resulterat i en kokbok. Så här säger de själva:

”Det viktigaste för oss när vi lagar mat är bra råvaror, närproducerat och gärna KRAV-märkt i den mån det går. Att använda råvaror utan tillsatser, E-ämnen och andra onödigheter i så hög utsträckning som möjligt, står högt på listan. Därav kokar vi till exempel vår egen sylt och blandar alla våra egna kryddblandningar. Vi väljer även kött och kyckling från närliggande gårdar och serverar färsk MSC-märkt fisk varje vecka.”

Strandskolan drivs som ett familjekooperativ, så det är en sådan där förhatlig privatskola som suger ut samhället på elevernas bekostnad i de fall de inte säljer ungarna som trafficking-slavar. I artikeln står ingenting om de ekonomiska förutsättningarna, men eftersom mat lagad från grunden alltid blir billigare än hel- och halvfabrikat för hushåll som handlar i butik ger jag mig tusan på att Strandskolan inte förlorar pengar på detta om de klarar det på en kock per 120 barn.

Dessutom får de ungarna att äta och uppskatta skolmaten när de gör eget potatismos, egen sylt osv. Inte heller lär det vara skadligt för näringsinnehållet att köpa närodlad mat, så vad finns det för nackdelar. Jag kan inte komma på några och det brukar betyda att ett gäng på Livsmedelsverket och Skolverket i detta nu smider planer för hur de ska få Strandskolan att rätta in sig i ledet och ansluta sig till ett centralt tillagningskök.

Men jag hoppas att jag har fel och att föräldrar och lärare i hela landet hänvisar till Strandskolan när deras egen rektor eller lokala skolpolitiker säger att maten måste fraktas långväga och att allt annat är orimliga fantasier. Bevisligen går det – om man vill.

Pensionera pensionen

När SVT intervjuar svenska ungdomar om deras tankar om pension kommer jag att tänka på när Sven Melander intervjuar ett barn (sin dotter faktiskt) och konstaterar att svenska barn mest av allt vill ha fred på jorden.

Gymnasieungdomar skiter såklart i pension och det med rätta. På frågan om när hon kommer kunna gå i pension svarar en av dem ”Med de här takterna ser det ut att bli typ 70, helt ärligt”, och det visar ju bara hur lite koll de har. Hon kände uppenbarligen att hon tog i med en absurt hög siffra, men om allmän pension finns när jag når 70, tror jag ändå att jag skulle få vänta några år. När hon kommer dit drygt tre decennier senare kanske begreppet pension är lika förlegat som telex och telefonkataloger idag.

”Jaha, vad var det nu igen?”

Vid 20 har man ingen aning om ifall man når pensionsålder, och vad man vill lägga sina pengar på genom livet. Jag hoppas att de unga i reportaget lär sig vikten av att spara, men jag hoppas också att de inte låser in sina pengar i stela pensionslösningar. Enda vitsen med det skulle vara om det finns allmän pension när de blir gamla, att de vill gå i pension exakt när staten bestämt att de ska göra det (varken tidigare eller senare) och att de inte behöver pengarna till något helt annat mycket tidigare. Om de dessutom flyttat från Sverige är det ännu mindre chans att de ändå får återbäring på ”investeringen”. Många ”om” där.

Samtidigt fattar jag att det är lätt att göra som alla andra när man är ung och osäker. Springer alla åt ett håll känns det tryggast att följa efter, så det kräver att man tänker själv och vågar gå sin egen väg. Att tidigt samla på sig självkänsla kan visa sig nog så viktigt som att samla pengar.

Hur ska vi komma hem nu då?

Det här är något jag tänker på ofta. Så fort det är krig, oroligheter eller flygstrejk visar det sig att tusentals svenskar är strandsatta någonstans i världen. Till att börja med retar det mig att många av dessa ”svenskar” kräver svensk hjälp trots att de varken är födda i Sverige, bor i Sverige eller talar svenska, men det har jag gnällt om tidigare.

Bloggare lajvar norrman.

Men fenomenet gäller även svenskar, denna gång i och kring Iran. T ex sitter artisten Martin ”E-type” Erikson och en massa andra som valt att resa till diktaturen Dubai och gnäller över att UD inte håller dem informerade (trots att han är en av få resenärer som har sms-kontakt med ”Tuffe Uffe”). Jag fattar att det är jobbigt för E-type att inte vara ”free like a flying demon”, men är det verkligen UD:s problem? Det har varit känt ganska länge att det är en kalkylerad risk att resa till regionen.

Vems risk, resenärernas eller Utrikesdepartementets? Alla utlandsresenärer har ett personligt ansvar, det verkar helt bortglömt. Och i de fall man valt att åka till ett land UD avrått ifrån resor till, då tycker jag att det är solklart att man inte ska ha någon hjälp alls.

Sedan kan Expressens kulturchef Victor Malm ropa om att Sverige borde skicka Herkulesplan och otaliga oppositionspolitiker gnälla över regeringens handlingsförlamning. Jag undrar vad de sa när Laila Freivalds gick på teater när hundratals svenskar drunknat i tsunamin. Då förstod jag ropen efter handlingskraft hos UD. Den här gången är det – som vanligt – mest tjafs.

Hand-till-mun-samhället levererar

25:e. Lönedag, kung i baren och allt det där. Idag tänkte jag därför utgå ifrån ett Twitterinlägg från igår som ledde till diskussioner som gav mig en del tankar:

Visst låter det bedrövligt, att mer än hälften av svenskarna inte skulle klara sig en månad utan inkomst efter ett helt liv av idogt arbete. I kommentarerna kunde man läsa om modernt slaveri, ”född fri – skattad till döds”, att ”det är sossarnas fel”, eller medias, eller invandringens.

Är det verkligen så illa ställt? Jag tror inte det, men det rimliga vore att 90+ procent skulle klara sig betydligt längre än några månader, och det tror nog ingen på. Men det beror knappast på sossar eller skatter utan på att alldeles för många lever över sina tillgångar eller exakt på gränsen.

Något som hänt bara under min livstid kan kallas bilinflation. När jag var barn hade nästan alla familjer en bil. Senare blev det ofta två, i takt med att hemmafruarna började lönearbeta. Men det var tydlig skillnad mellan bilarna. Den ena, lite dyrare, användes till de längre resorna och familjens bilsemestrar medan ”andrabilen” användes lokalt, till jobbresorna för den förälder som jobbade närmast, för att handla mat eller skjutsa barnen på aktiviteter.

Nutid.

Idag står det ofta en elbil och en fyrhjulsdriven Volvo-SUV på gårdsplanen, max tre år gamla och köpta på avbetalning eller med privatleasing. Att de inte står i garaget beror på att det är fyllt till brädden med ganska onödiga ägodelar, t ex en åkgräsklippare som inte längre används eftersom man skaffat en robotgräsklippare för 17995 kr.

Hemma hos Sparo.

Men det finns fler exempel. Jag nämnde bilsemestrar. På 80-talet var det nämligen inte givet att åka på årliga semesterresor till Asien. Vissa år åkte man till tant Alma i Norrtälje, andra åkte man kanske ingenstans. Jag minns tre utlandssemestrar under min barndom. Kanske har jag glömt någon, men det var sannerligen inte varje år eller ens vartannat, och all-inclusive var inte uppfunnet.

När vi ändå är inne på mat var det inte så länge sedan som hämtpizza var en exklusiv happening man kostade på sig vid enstaka tillfällen. Nu lever många på hemlevererad skräpmat för man orkar inte ens hämta den själv längre. Än mindre orkar man laga mat från grunden på den egna spisen trots att köken renoveras minst vart tionde år vare sig det behövs eller inte.

De allra flesta skulle kunna spara genom att göra en ytterst marginell sänkning av sin levnadsstandard, eller bara sluta att höja den så fort det finns en möjlighet. På 80-talet levde många familjer på en lön. Idag är det många som inte ens klarar sig på två löner utan att låna till allt från bil till mobil, hemmabio och glasögon. Den som vill skylla sin relativa fattigdom på politiker kan göra det om det känns bättre, men frågar ni mig är det inte där skon klämmer.

Framtidens entreprenör

Jag har sett framtiden! På en marknad där jag sålde honung var det en kille som var där med sin dotter. Jag hade, till skillnad från dem, plats utomhus, men eftersom han var rökare stod vi och pratade med jämna mellanrum när han gick ut för att ”ta en nypa frisk luft”.

Egentligen var han med mest som chaufför. Det hela hade börjat med att dottern ville ha en mobiltelefon för 3500 kr. ”Den får du spara ihop av egna pengar”, sa han. ”Hur gjorde du när du behövde pengar som barn, pappa?”, frågade dottern och han berättade att han sålt saker i närområdet. Sagt och gjort, hon lånade en femtiolapp av pappa och köpte lefser, ett ganska smaklöst mjukt tunnbröd som man smörar och strör på socker och kanel och serverar som fikabröd. Det sålde och efter bara några veckor kunde hon köpa sin telefon.

Men nu hade hon hittat hobbyn att tjäna pengar, så hon samlade ihop pengar till en glassmaskin och började sälja glass. Sedan hade hon börjat tillverka doftljus och tvålar som hon sålde i en egen butik med sporadisk bemanning, men också på marknader. Förra året blev det 24 marknader med en omsättning på hundratusen. Och nu kommer det – tjejen är nio år!

”Jaha, en tant!”

Jag har sett andra barn sälja på marknader, hemgjorda grejer eller sina egna gamla leksaker och spel. Jag applåderar föräldrarnas pedagogiska upplägg, men efter någon timme brukar det vara föräldrarna som får sälja för då har barnen ledsnat, och flera timmar innan marknaden är slut har familjen packat ihop och åkt hem. Detta var något helt annat.

Nästa dag gick jag in innan marknaden började för att kolla på hennes marknadsbord, och som hon sålde! Hon berättade hur hon tillverkade sina produkter, bakgrunden till olika färger och dofter. Till slut var det nästan så att jag, dokumenterad snåljåp och helt ointresserad av grejerna, stod med ett doftljus i handen. Kort sagt, den tjejen kommer att nå långt. Om inte...

Ett smolk i bägaren var att Skatteetaten börjat intressera sig för hennes inkomster. Eller rättare sagt för pappans inkomster, eftersom det var hans konto pengarna kom in på. För 2024 ville skattmasen ha sjuttontusen av honom. ”Det är ju inte mina pengar” tyckte de var ett dåligt argument. Så nu funderar familjen på att starta ett aktiebolag för dottern. Hon är för ung för att vara en del av det, men tydligen inte för att betala skatt.

Jag fattar att myndigheterna vill ha skatt på vinster och inkomster och om barn skulle undantas kunde varenda förälder knäcka extra skattefritt genom att använda sina barn som privatekonomiska sköldar. Ingen som inte träffat den här tjejen skulle tro att en nioåring kan ha den drivkraften, men om man från tidig ålder ska behöva redovisa moms och starta aktiebolag för att följa alla regler kanske morgondagens Kamprad blir gangerrappare istället.

”Ey yo!”

Jag skulle önska att det fanns en medelväg, ett sätt att skatta och göra rätt för sig även som ung företagare utan att för den saks skull drunkna i administration, bokföring och byråkrati. Bara lös det, för behovet av nya företag och affärsidéer kommer knappast att minska i framtiden. Det brukar sägas att barn och unga är framtiden. Har vi råd att jävlas med dem?

När Liberalerna åker ut

Jag har ofta haft fel när jag försökt tippa svenska val. I höst är jag t ex säker på att regeringsmakten övertas av socialdemokraterna med stödpartier, men pga min historiskt dåliga träffsäkerhet rekommenderar jag ingen att satsa pengar på det. Ännu mer förvånad blir jag om Liberalerna klarar fyraprocentsspärren till riksdagen nu när de verkar ligga stabilt under två procent utan rimliga stödröster i sikte.

Varför de gått från att ha en fjärdedel av rösterna till under lättölsnivå är jag inte så intresserad av. Dåliga företrädare? Att de inte kommit ut med sin politik? Att de har kommit ut med sin politik, men ingen gillar den? Mig kvittar det, det viktiga är att de åker ur.

Men vad händer då? Den frågan ställde sig en reporter på S-anstrukna Dagens Arena. Särskilt intressant tycker jag att tankarna från Birger Schlaug är. Han gjorde nämligen den resan 1991 när hans miljöparti åkte ur. En väsentlig skillnad mellan MP- och L-utträdet är att när MP trillade ur var det fortfarande ett ungt parti som bara suttit i riksdagen i en mandatperiod.

”Efter valet när partiet åkt ut fick man skära ner kanslier och stämningen var enligt Birger Schlaug dyster, hård och nästan fientlig. Men han framhåller att det var många i partiet som var vana att jobba ideellt. De visste vad som gått snett och bara dagar efter valet fick partiet ihop en grupp som skissade på en återkomst man trodde på.”

Liberalerna har suttit i riksdagen i 90 år, längre tid än någon av deras företrädare har levt. De är i allra högsta grad en del av etablissemanget. MP kämpade på i tre år och kom tillbaka. Det tror jag inte L gör, helt enkelt för att folkpartister inte är vana vid motgångar av den här storleken. Dessutom tror jag att fler idag än på 90-talet ser politiken som en möjlig karriär. Riksdagsman är ett attraktivt jobb för den som skulle ha svårt att få ett lika välbetalt och samtidigt fritt jobb i näringslivet, men du kan också bli EU-parlamentariker, sakkunnig, utredare, kanslisekreterare, handläggare, kommunikatör ...

Förbundsstyrelseledamot, nämndordförande, lobbyist, partisekreterare och till sist partiledare.

Det finns också beröringspunkter med världen utanför politiken. Jag tror t ex att en entreprenör som kämpat sig upp från noll, blivit rik och framgångsrik för att sedan tappa allt genom en felsatsning har mycket större chans att komma tillbaka än en person som vuxit upp i rikedom för att sedan bli fattig för första gången. Det är en styrka att minnas sin egen forntid och att ta del av och förstå andras verklighet.

Jag vet inget om Liberalernas strategi. Kanske har de en plan för hur de ska komma tillbaka till makten även om det just nu verkar som att de inte ens planerar för en framtid utanför riksdagen. Det är nog klokt att aldrig helt räkna ut politiker, politik är ett strategispel och politiker är som ogräs.

Spara miljoner av miljarder

Sveriges Television har fått i uppdrag att spara 355 miljoner. Det kan låta mycket, men här pratar vi om ett företag med ett svindlande anslag på över 5,5 miljarder om året. Det är stora siffror även i en internationell jämförelse trots att Sverige är ett litet land med en tv-publik långt under CNN, BBC, CNBC, Fox News osv. Jag följer flera Youtubekanaler med betydligt fler tittare än SVT trots att de produceras av en eller två personer utrustade med en kamera eller kanske bara en mobiltelefon.

När Joakim Lamotte jobbade för public service fick han i uppgift att göra ett tre minuter långt radioreportage och frågade hur lång tid han hade på sig för att färdigställa inslaget. Han tänkte någon gång samma dag, men häpnade när svaret löd ”Tre veckor”. Nu var det radio, men jag undrar om det är annorlunda på SVT. Det känns som en skyddad verkstad för svagpresterande.

För att återigen jämföra med Youtube finns det ”mediehus” mindre än en enda av SVT:s redaktioner som producerar hundra gånger mer innehåll per person än Sveriges statliga television. Jag kollade tv-tablån en OS-fri dag på måfå, måndag 2 februari. Då sände de bägge kanalerna cirka 16 timmar tillsammans utöver repriser. Företaget har 2100 tillsvidareanställda och utöver det troligen ett tusental projektanställda, frilansare, konsulter osv. 16 timmar!

Jag vet inte om SVT borde läggas ner eller om det räcker med att bara göra om det från grunden, men alla argument för en eller flera statliga tv-kanaler tycker jag har fallit för länge sedan. SVT behövs inte av rättviseskäl eller säkerhetsskäl och definitivt inte av informations- eller demokratiskäl. Problemet är inte att de blir av med 355 miljoner utan att de har femtusen tvåhundra miljoner kvar.

Undvik barn

Jag hade en diskussion med min kusin för minst tio år sedan. Ämnet var uthyrning av lokaler och jag minns särskilt hur han varnade för hyresgäster med barn. ”Dem blir du aldrig av med!” Redan då hade Sverige en nollvision för barnvräkningar.

Det låter naturligtvis bra att barn inte ska vräkas. Det är ju inte deras fel att föräldrarna handlat för pengar de inte har (som alltid är fallet när människor går i personlig konkurs eller drabbas av en ekonomisk kris de inte kan ta sig ur). Men kan man inte vinna en ekonomisk dispyt med en barnfamilj betyder det i förlängningen att ingen vågar göra affärer med föräldrar.

Samma sak när det höjs röster för att gamlingar inte ska behöva stå för sina handlingar. T ex när Ebba Busch köpte ett hus av Esbjörn, 81, som sedan ångrade sig när hans yngre familjemedlem ansåg att han sålt för billigt. Kontraktet var skrivet och gubben inte dement. Hade han sluppit genomföra försäljningen hade det försvårat för alla äldre att göra affärer.

Det finns alltid en baksida av ”positiv diskriminering”. Jag drabbas inte förrän möjligen ifall jag vill sälja mitt hus om tre decennier. Jag har inga vräkningsbara barn på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden kommer jag inte vara hemma med vård av barn eller längre föräldraledighet.

Kan finnas anledningar till det.

Jag ser såklart inget självändamål i att någon vräks, barnfamilj eller ej, men på sikt tror jag att vi gör alla en otjänst genom att särbehandla och se genom fingrarna, och värst drabbas – som vanligt – alla de som kämpar och gör rätt för sig.

På jobbet jobbar man

Jag har inget emot att folk jobbar mindre. Det tror jag att många skulle må bra av, och eftersom medellönen är så hög att jag enkelt kan leva på mindre än hälften borde många kunna ta det steget. Fast det är ju aldrig så de menar, de som förespråkar arbetstidsförkortning, de vill ha betalt för att jobba heltid utan att göra det.

På en socialförvaltning i Göteborg har de börjat jobba enligt ”100:80:100-metoden, samma mängd arbete på mindre tid för samma lön”. Nästan lika smart som att halvera skatteintäkten, men skapa dubbelt så mycket välfärd för pengarna. Att ingen tänkt på det tidigare!

Jo, här är en som har det.

Alla har vi mer eller mindre produktiva dagar, men är jag fördomsfull om jag påstår att det bara är i kommunal eller statlig, skattefinansierad verksamhet, man utan vidare kan sänka arbetstiden med en femtedel och ändå hinna med samma arbete? Jag är på jobbet för att jobba. Inget gör en arbetsplats segare än att inte ha nog att göra. Visst kan jag slösurfa en stund, men sen då? På anställningar där jag haft för lite jobb har jag tagit på mig mer, det brukar sällan vara ett problem.

Jag har jobbat i många typer av företag, men det var bara under en praktikvecka på Posten jag upplevde att det fanns människor som drog runt på arbetsplatsen med flera timmars dötid varje dag. T ex möttes fyra anställda varje dag i källaren för att spela pingis i ett par timmar mellan morgonmötet och lunchen.

Kul för dem, men det bygger på dåligt ledarskap och/eller skattefinansiering. Jag är den förste att applådera socialförvaltningens omställning, men jag tycker inte att de ska ha bibehållen lön. Istället borde de anställda bli ersättningsskyldiga för den arbetstid de tidigare fått betalt för som bevisligen bara fanns där för att de lyckades dra ut på sina arbetsuppgifter.

Hur kul är knark?

Igår blev det klart att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Katja Nyberg hade både narkotika och alkohol i blodet när hon körde av vägen med bil i mellandagarna. Dessutom hittades en påse pulver med något som misstänks vara två gram kokain.

Utredningen pågår, men vi kan väl ändå spekulera i att uppgifterna stämmer och att det inte var bakpulver i påsen. Det har redan resulterat i att partiet kastat ut henne. Alltså är hon arbetslös efter höstens val, och eftersom hon var tjänstledig från sitt gamla jobb som kriminalinspektör lär väl även den dörren vara stängd.

Hon tänker sitta kvar som politisk vilde, vilket jag inte tycker ska vara tillåtet, åtminstone om man inte tagit sig in på personkryss och därmed har ett personligt mandat. Fast inte då heller om det framkommer uppgifter man kan anta hade påverkat antalet kryss. Som i detta fall, men jag förstår om hon vill suga ut så mycket hon kan.

Hon har bara suttit i riksdagen sedan 2018, vilket gör att hon inte får livslång inkomstgaranti som man fick förr. Det görs individuella bedömningar och med tanke på att hon antagligen inte har så många vänner i politiken ska hon nog inte räkna med för mycket. Vad hon får betala i böter och eventuell kostnad för att ta om körkortet vet vi inte, men det lär ändå vara struntpengar jämfört med hur mycket hon förlorar i utebliven lön resten av livet (hon är 54).

Jag har aldrig testat någon form av narkotika, så jag vet ingenting om uppsidan. Med tanke på att det nu kostar henne karriären, antagligen rätt många vänner, kanske till och med familjemedlemmar eller släktingar som inte vill ha något att göra med henne efter detta, undrar jag: Hur kul kan det vara att knarka?!

Detta är inte det första fallet och när riksdagens toaletter checkades för kokain fanns spår på hälften av partiernas, så bevisligen knarkas det i maktens korridorer. Nyberg var fram till detta talesperson i polisfrågor för riksdagens näst största parti, satt i bl a justitieutskottet och är före detta polis. Jag fattar att det finns svikna SD-anhängare och skadeglada politiska motståndare som vill vrida om kniven, men låt oss försöka hålla en vuxen ton i kommentarsfältet och fokusera på den ekonomiska aspekten. Jag vill förstå hur någon enda människa kan riskera att förlora allt för en fest.

Tolv är större än Elfva

Oxfam, en organisation som med täckmanteln biståndsorganisation vräker ut rapporter om klimat och med ett ständigt ökande och onyanserat hat mot rika, har presenterat ytterligare en rapport på samma tema. Denna gång är slutsatsen att världens tolv rikaste personer äger mer än den fattigaste hälften av jordens befolkning. Detta är givetvis manna från himlen för svenska vänsterdebattörer. En av dem är S-studenters ordförande Elfva Barrio.

Elfva har i skrivande stund fått 363 svar på sitt inlägg och många frågar sig vad hennes bojkott löser, men hittills har hon inte hunnit svara någon. Däremot har hon skrivit några nya inlägg där hon inte heller svarat på tilltal. Andra S-debattörer, exempelvis Daniel Suhonen, har samma angreppsmetod – berätta fakta, fastslå att det är ”förjävligt”, ”äckligt” eller ”groteskt”, men utan egna idéer eller svar på tal.

Det där med ”världens rikaste” är relativt. Bara för att du äger ett stort företag kan du inte börja dela ut pengar till höger och vänster. Världens fattiga kan inte äta Elon Musks eller Jeff Bezos aktier, men säg att det skulle gå. Vad händer när de återigen får tomt på sina tallrikar och Bezos, Musk och de andra har slut på aktier? Det enda man då åstadkommit är att de anställda i världens rikaste människors likviderade företag har blivit av med sina jobb och så blir ännu fler fattiga. Till slut är vi fattiga allihop och till vilken nytta?

Hela problematiken får mig att tänka på den klassiska historien om tio vänner som delar solidariskt på en restaurangnota och där de fattigaste kräver mer solidaritet ända tills den rikaste ledsnar och lämnar middagssällskapet, och så får alla det sämre.

Jag tror att vi får acceptera att världen inte är exakt jämlik eller ens rättvis. Inte bara acceptera, jag tror att fördelarna överväger. Det finns ingen anledning att jaga dem som skapar värden i världen och deras rikedom. Det är fattigdomen som behöver bekämpas.

Och solen är gul

Labubu måste vara det tydligaste beviset för att folk har för mycket pengar. Man kan få lägga flera tusenlappar för att få en enda, anskrämligt ful labubudocka.

Det här med miljö och att inte stötta den kinesiska regimen, betyder det plötsligt ingenting? Det är svårt eller möjligen omöjligt att få tag i en smartphone utan kinesiska komponenter, men absolut ingen behöver en ”samlardocka”.

Så när det framkommer att de anställda i labubufabrikerna jobbar under slavliknande förhållanden undrar jag om det gör någon skillnad för kunderna. De verkar ju handla oavsett om de behöver eller inte. Och i ärlighetens namn, är någon överraskad? Jag hade blivit mer förvånad av att läsa en rapport om att kinesiska fabriksarbetare har det bra.

Man måste ändå imponeras lite av de som skapade denna trend. Hade man sagt till mig för några år sedan att folk kommer att betala stort för dockor som ser ut som efterblivna teletubbies ritade av dagisbarn och som sytts ihop av omdömeslösa alkoholister hade jag sagt att mycket tror jag om mänskligheten, men inte det. Nu är det ett faktum.

Far och flyg

Växjö kommun och Region Kronoberg köpte 2500 flygbiljetter för 5,7 Mkr hos ett privat flygbolag för att det skulle komma igång en flyglinje mellan Växjö och Stockholm, men efter ett halvår har de bara använt en dryg tiondel av dem och nu riskerar flygbiljetter för miljoner att brinna inne.

”Växjö, är det den vägen?”

Vad tänker kommunen om detta? Tror ni att de har en plan tror ni fel. Så här säger kommunstyrelsens ordförande:

”Vi kan inte tvinga våra anställda att flyga till Stockholm. Vi kommer fortsätta informera om att biljetterna finns, bland annat på vårt intranät.”

Va?! Har du haft en arbetsgivare som inte kunnat bestämma vilket transportmedel du ska använda på tjänsteresor? De kan självklart säga att tar du flyget betalar vi, tar du egen bil eller tåg betalar du. Men frågan är om det räcker för att göra av med de 2227 biljetter som finns kvar.

Det där med info på intranätet verkar ju ha funkat sådär hittills, men vill de ens förmå sina anställda att ta flyget? Samma kommunledning säger så här i sitt ”klimatkontrakt”:

”Att Växjö ska bli en fossilbränslefri kommun är i linje med missionen Klimatneutrala städer 2030”.

Jag kan förstå det med. Växjö kommun har ju en olycklig historik med fossila bränslen sedan de slarvade bort fyrtiotusen kubikmeter olja i en skandal många minns trots att den skedde för 45 år sedan.

Det enda vi vet med säkerhet är vem som blir förlorare när politiker och tjänstemän ska leka företagare och samtidigt rädda världen – det blir skattebetalarna, finansiärerna av makthavarnas lek med andras pengar.

Urspårad beredskap

Ingen blir mer tagen på sängen av att det blir vinter än tågtrafiken. Det fanns såklart fördelar med att elektrifiera stambanorna, men när ovädret slår till blir många tåg inställda. Inlandsbanan (Dalarna-Norrbotten) använder diesellok och kunde därför köra på som vanligt över jul och nyår. Diesellok finns, så det hade fler tåg kunnat dra nytta av, men då skulle det krävas tågvärmevagnar, en extravagn med generator som producerar värme till övriga vagnar.

SJ hade tågvärmevagnar tidigare, men har gjort sig av med dem när allt skulle gå på el. Är det inte märkligt att järnvägen, som borde vara något av det mest långsiktiga som finns, hela tiden försöker slå världsrekord i kortsiktighet? Bristande underhåll gör det mer och mer ohållbart att använda tåg eftersom snart ingen kan ta höjd för förseningarna.

Om spåren ens finns kvar! Jag jobbade på ett sågverk där en stor del av produktionen skickades till Tyskland på tåg, men från sågverket lastades de först på långtradare som körde virket 55 km till en järnvägsstation för omlastning eftersom de gamla spåren grävts bort.

Jahaja...

Och nu gäller det alltså tågvärmevagnar. Inlandsbanan har ingen möjlighet att själva köpa in dem, det är miljoninvesteringar de troligen aldrig kommer att få tillbaka. SJ har som sagt sålt sina och vill säkert inte köpa in nya. Trafikverket duckar frågan eftersom detta handlar om beredskap och det är tydligen inte deras bord.

Under tiden väljer allt färre resenärer tåg för sina resor. Undrar varför.

”Oj, är det redan nu?!”

”Vi ska ha igen varenda spänn den femtonde!” sjöng Helt Apropå i sin underbara Pensionsdags, så varför inte skriva om pension just idag.

För nu har Sverige höjt pensionsåldern igen. Eller rättare sagt har man höjt riktåldern, ett system vars enda syfte verkar vara att förvirra och dölja det faktum att svenskarna kommer få vänta längre på sin pension. Jag får en känsla av att man redan nu höjer ett år om året, vilket ju i praktiken betyder att pensionsordningen avvecklas.

Det där hade kunnat uppröra mig om jag tillhört den skrämmande stora grupp som tycks tro att de någonsin ska nå fram. Själv ser jag all utbetalning av pension som en bonus när den dagen (eventuellt) kommer. Detta leder dock till ett mejltips från Bjarne, ett reportage om två jobbande pensionärer, eller ”jobbonärer”, ett nytt begrepp för mig.

Det handlar om Rune, 67, som jobbar för att det är kul, och Janne, 70, som ”måste”. Låt oss lämna Rune därhän, han är gammal tjänsteman som jobbar på Liseberg för att det håller honom frisk och ung till sinnes – kul för honom!

Janne tycks däremot ha vaknat en morgon och märkt att ”oj, nu är jag pensionär och oj, då får jag lägre inkomst och oj, det här klarar inte jag mig på så oj, jag får ringa min gamla chef”. Denna ”oj”-förhållning till livet har gett honom en situation han upplever som ”förjävlig”.

Hur oskyldig är han själv då? Han har jobbat ”ett halv sekel som snickare”. Det enda sparkapital detta tycks ha gett honom är ”en mindre pensionsförsäkring”, men den sparar han till ”när det inte går längre”. Han får ut 12000 kr i pension, men det låter som en bråkdel av vad han behöver för att gå runt. Själv klarar jag mig på betydligt mindre än så, men vi får väl anta att Janne har haft högre inkomster under sina 50 år i yrkeslivet och ändå inte sparat ihop något dra-åt-helvete-kapital.

Janne är klar över vem som är förövare, det är ”samhället” och PPM där man ”lät alla människor ta hand om sina egna pengar i princip”. Nej, när PPM infördes år 2000 var Janne 45. Han hade (enligt egen uppgift) redan jobbat 25 år, men efter det hamnade 2,5 procent av hans bruttolön i PPM-systemet, ändå en rätt liten del av pensionen och ännu mindre av den totala kakan kallad ”sina egna pengar”.

Så nu är Janne en bitter gubbe som klamrar sig fast vid tanken på att hans hopplösa situation är ett resultat av ”ett stort svek” från ”samhället”. Var inte som Janne, var som Rune. Ta makten över ditt eget liv. Spara betydligt mer än 2,5 procent av dina inkomster och lås inte fast hela ditt sparande i en pensionslösning för du vet aldrig när eller hur du vill kunna använda dina pengar i framtiden.

Lågpris pressar priser

Hej konsument! (Någon som tar den tv-referensen från 90-talet?)

Nu kommer snart statistik på hur mycket matpriserna steg under 2025 och det kommer att förklaras med krig, höjda bränslepriser eller misslyckade skördar pga vädret, men det är mycket enklare än så. Matbutiker tar exakt så mycket betalt som de kommer undan med. Får de t ex kunderna att betala 100 kr för ett halvkilo kaffe kommer kaffet snart att kosta just det.

Motgiftet heter konsumentmakt och konkurrens. Vi måste sluta att handla där det är bekvämast och börja handla där det är billigast. Är det ändå för dyrt – handla något annat. Att konkurrens hjälper bevisas av att där det dyker upp lågprisbutiker pressas priserna även hos konkurrenterna.

Att det ändå inte finns konkurrens av lågprisbutiker överallt beror bl a på ”hur kommunerna tolkar plan- och bygglagen och att många säger nej till just handel med mat”. Men herregud, lös det då! Möjligen är det på gång eftersom Boverket fått i uppdrag att underlätta nyetablering av livsmedelsbutiker, redovisning senast 1 mars.

Men även där behöver antagligen vi konsumenter, kommuninvånare och väljare agera blåslampa. Vill vi ha billigare mat är det vi som måste se till att det händer, genom att kräva bättre myndighetsutövning av stat och kommun, bättre politiska beslut av politikerna och bättre och billigare mat i butiken. Kräver vi ingenting är det just ingenting vi kommer att få.

Att strida mot Facebook

I den hinduistiska boken Bhagavadgita finns en historia om en sparv som får sina ägg bortspolade av havet. Fågeln ber havet att lämna tillbaka hennes ägg, men havet vägrar varpå fågeln hotar med att tömma havet. Sagt och gjort, hon fyller näbben med vatten, går en bit bort, häller ut vattnet, går tillbaka och fortsätter. Alla skrattar åt sparvens omöjliga projekt, men till slut får en örn som jobbar åt en av gudarna höra talas om historien och när han ställer samma krav inser havet att loppet är kört och återlämnar äggen.

Nej, jag har inte blivit en Hare Krishna över helgerna, men jag kom att tänka på historien när jag läste att den norske komikern Johan Golden stämt Facebook, en kamp med likvärdiga styrkeförhållanden som sparven och havet. Bakgrunden är att Golden, precis som en del svenska kändisar, fått sitt namn utnyttjat av kryptosvindlare som i annonser på Facebook hävdat att han är en nöjd användare av svindlarnas tjänster.

Facebooks intresse av att stoppa bluffmakarna har varit lika stort som havets intresse av att lämna tillbaka äggen, men till skillnad mot havet har Facebook ett eget vinstintresse, de tjänar sexton miljarder dollar om året (!) på svindelannonser, så de skiter i Goldens mejl och anmälningar.

”Snacka med handen.”

Då kan man göra som Filip Hammar, Camilla Läckberg och andra svenskar som drabbats – gå ut i media och gnälla för att åtminstone få lite reklam. Eller så gör man som Johan Golden, slår tillbaka. I dokumentärserien Golden vs. Zuckerberg på NRK stämmer han Meta, som ju äger Facebook.

För att återkoppla till sparven och havet är inte NRK:s makt direkt gudomlig, men när statliga mediebolag kommer in i bilden höjs ändå insatsen. Precis som örnens ägare hade makt att tömma havet har NRK:s ägare makten att stoppa Facebook och Instagram i Norge. Jag har inga stora förhoppningar, men det ska ändå bli intressant att se om Golden kan komma någon vart med detta.

Åtminstone borde han kunna lyckas med det som de flesta av oss försökt, men som nästan ingen har klarat – att få en reaktion från Facebook. Skulle det dessutom få Meta-aktien att gå ner i källaren vore ingen gladare än jag. Internetjättarna kan tyckas ostoppbara, men utan oss vanliga människor som använder skiten vore de bokstavligt talat ingenting.

Varför är ”downshiftare” alltid vänster?

Jag läser/hör/ser ibland om personer med åsikter om ett hållbart samhälle som jag sympatiserar med. Vi tar ett exempel för att det ska bli konkret. Artikeln handlar om Fredrika som flyttat ut från Stockholm till Mölnbo utanför Södertälje. På sin Facebooksida skriver hon att hon förlorat förtroendet för staten. I Mölnbo bygger hon ett lokalt nätverk av människor som vill ha mer kontroll över hur de lever och vad de äter.

”Det låter ju lite som ett slags hippiekollektiv, det här. Kan man kalla det för det?

- Jag tror inte att man behöver vara hippie för att vilja vara producent och inte konsument. Om man tittar på de olika medlemmarna i gruppen så skulle du se att det är stor mångfald mellan vad folk har för värderingar och idéer och mål och så vidare, men det vi delar är ett behov av samarbete och av lokal matproduktion.”

Jag tycker att det låter vettigt och håller med om att man inte behöver vara övervintrad 68-flummare för att vilja ha makten över sitt eget liv. Man kan såklart vara det, men lika gärna libertarian eller bara en helt vanlig kapitalist. Kort sagt, här kan människor från höger till vänster ta varandra i hand.

Men varför är då nästan alla som tycker till om detta i offentligheten långt åt vänster på den politiska skalan? Fredrika är ättling till en S-minister och skriver om ”alla galningar till politiker o dyl som inte delar den socialistiska värdegrunden när det kommer till migration och integration”. Jag trillar inte direkt av stolen av förvåning, en stor majoritet av alla som öppet intresserar sig för självförsörjning är uttalat vänster. Varför?

Själv ser jag mig varken som höger eller vänster utan rakt fram, men när andra försöker ”facka” in mig på skalan är det fler som ser mig som höger än vänster. För nej, jag delar inte ”den socialistiska värdegrunden”, men försöker respektera dem som gör det. Ibland lyckas jag.

Jag har lyssnat på självförsörjnings- och minimalistpoddar så länge fenomenet funnits, och tror att samtliga gjort en grej av att de är vänster. De tycks hata buffertar och betonar att de håller sin konsumtion nere i solidaritet med fattiga eller av miljöhänsyn, aldrig någonsin för att spara pengar för egen del.

Jag värnar gärna om miljön och mina medmänniskor, men jag har inga problem att stå för att jag också gillar den ekonomiska trygghet sparat kapital ger mig – personligen. Jag anser att det även på ett individuellt plan ska löna sig att jobba hårt, att det är rättvist att den som tjänat pengar ska få behålla dem.

Jag har inget behov av uppbackning för mina livsval varken från höger eller vänster. Jag tycker bara att det är märkligt att man många gånger sätter likhetstecken mellan minimalist och politisk vänster. Eller är det så enkelt att ”vänsterfolk” med behov av personlig frihet kallar det för downshifting medan ”högerfolk” använder begreppet FIRE? För mig handlar dessa frågor om personliga val helt frikopplade från politiska ideologier. Är det mig det är fel på, eller är det (som vanligt) den övriga världen?

Ström i storm

Stormen Johannes ledde till många strömavbrott, bl a i Åshammar i södraste Norrland där en familj fick leva strömlöst i tre dagar. Ingen drömsituation, det fattar jag, men blir ändå förvånad över den strömlösa kvinnans reaktion:

”Vi har haft strömavbrott förr och det har ju kommit tillbaka, alltså samma dygn. Så vi var inte alls förberedda på så här långt.”

MSB kan nog producera hur många broschyrer som helst. Det verkar som att alla måste drabbas av allt innan de tar varningar på allvar. Det har väl pratats om strömproblem i Sverige hur länge som helst, att vi bör vara förberedda på en vecka utan el i väggarna eller vatten i kranen. När det så händer reagerar många med att det här var helt omöjligt att föreställa sig innan det hände.

Allvarligt, vad ska till för att få upp lite krisberedskap i samhället? Borde myndigheterna fimpa strömmen för vartenda hus ihop med ett hembesök där man förklarar att ”detta kommer att hända i skarpt läge förr eller senare, så tar ni inte tag i det nu sitter ni så småningom i skiten”? Jag är själv ingen prepper, men lite självbevarelsedrift har jag.

Nu verkar det inte ha gått sådan himla nöd på Åshamrarna. Kvinnan berättar lite skräckslaget att de haft 14 grader inne när det var som kallast. Med undantag för rummen jag tillbringar mest tid i har jag haft ett kallare snitt än det varje dag sedan oktober. De må kalla det krissituation, jag kallar det livet i ett dåligt isolerat hus.