Odla med P1

Sveriges Radios odlingsprogram Trädgården hade ett avsnitt om hemodling och krisberedskap. Intressant att Sveriges Radio blivit preppers. Nu är det plötsligt viktigt att medborgarna ska odla sin egen mat om kriget kommer.

Lyssna gärna på programmet. Lite småtramsigt, men också konkreta förslag på hur vi kan ta mer ansvar för maten vi äter. Något som betonas är att man inte bör börja odla mat när man blir tvungen att göra det utan långt tidigare. Flaskhalsen i de flesta självhushåll är inte odlingsyta eller sol och värme utan kunskap. För att kunna odla eller konservera måste man först lära sig det, och även om man kan läsa om andras erfarenheter måste man också göra egna.

Något jag lärde mig av programmet är annars att jag ligger helt rätt i tiden, kanske för första gången sedan mitt otrendiga skägg och hår blev helrätt när Nirvana kom med grungen i slutet av 80-talet. Jag odlar min egen mat, samlar regnvatten i tunnor, gödslar med nässelvatten. Plus att jag tar vara på svamp, bär och annat som växer gratis i naturen helt odlingsfritt, vilket också nämns i programmet.

Jag måste erkänna att jag inte tror så mycket på att vi en dag kommer att vakna upp till en värld utan världshandel och jag har nog alltid fnyst lite föraktfullt åt människor som titulerat sig preppers. Det fina är att det inte finns någon motsättning. Jag odlar främst för glädjen att kunna gå ut i trädgården och hämta in obesprutade grönsaker som inte har skördats omogna och därefter fraktats genom en hel världsdel eller längre. Andra har andra skäl.

Lönar det sig? Denna fråga brukar dyka upp när man försöker påverka sin situation genom egna val. Det beror nästan alltid på vad man jämför med. Knappast om alternativet är effektivt lönearbete, men hur många väljer bort att odla, plocka bär eller baka till förmån för extrapass på jobbet? Det mesta kokar ned till vad vi själva tycker är meningsfullt och så letar vi medhåll för vår världsbild. Jag fick det, lite oväntat, hos Sveriges Radio.

När pengar är av ondo

Ett moderat oppositionsråd (artisten Lisa Miskovskys syrra faktiskt) skrev en debattartikel om att extrapengar i bidrag till fattiga familjer riskerar att låsa fast bidragstagare i fattigdom. Hon skriver att ”ingen fattig människa har lyfts ur fattigdom genom bidrag” och att det är andra insatser som krävs för det.

Något undantag går säkert att hitta, men i stort tror jag att Nina Miskovsky har rätt. Människor i arbetslöshet och utanförskap behöver insatser för att ta dem ur det. Allra helst verktyg att själva skapa sig en meningsfull tillvaro. Några kommer att behöva bidrag hela livet, men det borde inte vara normen. Ett ekonomiskt bidrag bör lösa en akut situation, ge människor mat i magen och tak över huvudet när allt brakat samman.

Men vad jag inte förstår är varför Moderaterna resonerar helt annorlunda när det gäller ekonomiskt stöd till andra länder. Akut u-hjälp vid naturkatastrofer är en sak, men det finns länder som fått svenskt bistånd varje år sedan 1970-talet. För en del länder i ”tredje världen” är u-landsbistånd en av de största intäktsposterna i statsbudgeten. Det skapar såklart samma situation som Miskovsky varnar för med svenskt försörjningsstöd inom landet. Handlingsförlamning, inte handlingsfrihet.

Om vi tror på människor – och gör vi inte det kan vi ju lika bra lägga ner hela skiten – bör vi försöka hjälpa dem att hjälpa sig själva. Ge dem kunskaper och möjligheter! Sluta att strö kravlösa pengar över människor, vare sig på hemmaplan eller i andra världsdelar. Det ger dem varken människovärde, självförtroende eller möjligheter att komma på fötter.

Dyrt att bo på kungens mark

Jag har sett bostadsannonser där man köper ett hus som står på arrenderad mark och funderat över hur det funkar. För mig känns det som det sämsta av två världar. Du äger inte marken, men kan heller inte säga upp kontraktet och flytta vidare utan att lämna kvar ditt hus.

När jag nu läser att kungen chockhöjer tomtavgifterna på Djurgården förstår jag att mina farhågor varit riktiga. Som en av de drabbade säger: ”Vad ska man göra, man kan ju inte ta sitt hus och gå?”

När jag läser på ser jag också att om inget annat är sagt råder fullständig avtalsfrihet. Kungahuset har alltså rätt att höja avgifter med 600 procent, motsvarande sexsiffriga belopp om året. Att pensionären Karl Gunnar Holmqvist tvingas flytta när tomtavgiften ökar med mer än hela hans pension är inget kungen behöver ta ansvar för.

Apropå kungen och ansvar arrenderar han själv ett slott för en tusenlapp om året, men underlät under minst femton år att betala fastighetsskatten, totalt 1,8 miljoner. Jag var motståndare till monarkin redan innan jag läste detta, men Bernadottarna samlar inte precis poäng.

Men tillbaka till ämnet. Jag kommer även fortsättningsvis undvika bostadsannonser där man inte antingen äger allt eller inget, men även vi som har våra hus på egen mark kan drabbas av obligatoriska kostnadshöjningar i form av kommunala VA-avgifter, slamtömning, elnätsavgifter och skatter. De där som säljer allt och flyttar in i en husbil är kanske inte så fel ute. ”Frihet är det bästa ting som köpas kan all världen kring.”

Vad är en klassfråga?

Hur definierar man vad som är en klassfråga? Min spaning är att det ordet används onödigt frikostigt. Dagens exempel: mopedkörkort. Tydligen ska den utbildningen fr o m nästa år bli fem timmar längre, sjutton istället för tolv. Detta bl a för att du idag även får köra mopedbil med AM-körkort, trots att utbildningen inte omfattar övningskörning med en sådan.

Jag tycker att det låter vettigt, men jag tänker inte babbla på om det. Istället fastnade jag för körskollärarens formulering om att ”den längre utbildningen kan göra körkortet till en klassfråga”. Verkligen? Enligt en sida med prisuppgifter kostar teoripaketet idag 1500-2000 kr. Om tiden ökar från åtta till tio timmar borde det bli några extra hundralappar. Enligt samma sida kostar övningskörningen 1020 kr/timme. Tre extra timmar blir 3060 kr utan mängdrabatt, så då snackar vi totalt om c:a 3500 kr.

Mycket pengar för en femtonåring, men klassfråga? Vad kostar en moped eller mopedbil i snitt? Det är väl en relevant fråga ifall en ökad kostnad på 3500 kr förvandlar moppeåkandet till en klassfråga? Andra frågor som poppar upp i mitt huvud är vad den genomsnittlige femtonåringens mobiltelefon kostar, eller om det finns några andra utgifter att spara på för tonårsfamiljen.

Eller låt oss gå över till inkomstsidan. Säg att en femtonåring tjänar hundra kronor i timmen på ett sommarjobb eller kvällsjobb. Om den ökade körkortskostnaden är en klassfråga betyder det att femtonåringen kan göra en klassresa genom att en extra veckas jobb i sommar, eller ett par timmar i veckan under hösten.

Det känns säkert surt att betala mer för utbildningen, särskilt om man betänker att det överhuvudtaget inte krävdes något körkort för moped när dessa körkortsaspiranter föddes. Men den som vill ha det här körkortet har råd eller kan ta sig råd att skaffa det, även nästa år. Jag vet inte om det redan höjts röster för subventioner och bidrag för att alla ungar ska kunna köra moppe, i demokratins namn. Men när de kraven kommer – för det gör de – har ni min tagning.

Staten ger staten rätt

Förhoppningsvis har ingen glömt rättsskandalen mot Karl Hedin, men kort sammanfattat frihetsberövades industridirektören Hedin i 31 dagar misstänkt för att ha skjutit en varg. Att någon varg överhuvudtaget skulle ha skjutits har fortfarande inte bevisats och gripandet var helt baserat på vittnesmålet från exfrun till en av Hedins jaktvänner. Hon har senare erkänt att alltihop var påhittat.

Ändå stormade man in med nationella insatsstyrkan, grep Hedin, körde honom i ilfart från Bergslagen till Kronobergshäktet i Stockholm och satte honom i fyllecell ”pga platsbrist” där han väcktes en gång i timmen på nätterna och förhördes hela dagarna. Under processens gång utsattes Hedin för olaglig telefonavlyssning där inga olagligheter framgick, så därför passade man på att manipulera utskrifterna av samtalen. Man tog också ifrån honom hans jaktvapen och det tog lång tid efter att man gett upp på att få honom fälld för brott innan han fick tillbaka dem. Som plåster på såren för dårskapen fick Karl Hedin larviga 31000 kr.

Det är inte svårt att förstå hans irritation över denna galna behandling styrd av ett antal aktivister i rättsväsendet (en av dem blev senare rikspolischef och gör allt hon kan för att visa att Dan Eliasson inte var sämsta valet för den posten). Hedin och andra har skrivit böcker om denna rättsröta, men sex och ett halvt år senare har ärendet också gjorts upp i domstol. Inte vargskjutningen alltså, den soppan var alldeles för tunn för att komma så långt. Jag talar om statens behandling av en hedervärd medborgare.

Tingsrätten avvisar Hedins stämning av staten, vilket också lett till att han får betala 56000 kr till staten som straff, eller officiellt ”för de kostnader staten haft för arbetet med stämningsansökan”.

Staten har alltså hindrat en enskild människa från att få upprättelse efter att staten gjort fel, och de tvingar honom till och med att betala för det. Hade detta skett i Polen, Ungern eller något annat land vars lagar och rättssystem Sverige älskar att kritisera hade det inte varit någon hejd på vad man kallat detta justitiemord. I Sverige är det ”business as usual”, där finns såklart inga brister i rättssäkerheten. Alla är lika inför lagen – utom staten, som är lagen.

Absurda jobbannonser eller rimlig utveckling?

Från och med idag måste alla skolor ha en skolbibliotekarie. Det löser många av dem genom att slå ihop bibliotekarietjänsten med andra arbetsuppgifter. Smart lösning, kan tyckas, men facket går i taket.

Det säger väl sig självt att inte alla skolor kan lägga en heltidstjänst på att sköta om skolbiblioteket. På vanliga kommunala bibliotek är det ju inte ovanligt att man har små filialer öppna 1-2 dagar i veckan och att samma bibliotekarie hinner med två sådana tjänster plus jobb på huvudbiblioteket i tillägg.

Jag anar ett visst förakt hos kritiker som kallar det absurt att anställa någon för att exempelvis sköta skolbibliotek och samtidigt vara vaktmästare eller ha hand om skolans återvinning. Skulle bibliotekarier med sin utbildning vara för fina för att smutsa ner sig med sophantering några timmar i veckan? En kombination som nämns och som jag är mer tveksam till är skolbibliotekarie och kommunikatör, för är det något vi lärt oss är det väl att kommunikatörer ofta är helt överflödiga.

Men rent allmänt tycker jag att det är berikande med varierande arbetsuppgifter och på de bästa arbetsplatser jag jobbat på har chefer och städerskor hjälpts åt med inventering av lagret eller att ta emot kunder när ordinarie personal är upptagna med lunchrast eller toalettbesök. Vad är problemet? Du har betalt för att jobba, då jobbar du. Och vill man inte jobba som bibliotekarie och vaktmästare finns en lösning på det – sök inte en sådan tjänst.

Lösningen på svensk vårdkris

Ett anonymt tips i kommentarsfältet som jag tycker förtjänar ett eget inlägg. Det handlar om Region Västerbotten som upptäckt att man har 60 chefer utan underställda. Man får väl hoppas att några av dem ändå utför ett arbete, men det är alltså 60 personer som får betalt för att de har personalansvar, utan att de har det.

Hur har det kunnat bli så här? En ledtråd finner vi i Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Anna-Lena Danielssons (s) kommentar:

”Vi har nog inte haft full kontroll på hur chefsstrukturen har sett ut och utvecklats under åren.”

Nog?! Hon är alltså fortfarande inte säker på om hon och hennes politikerkollegor gjort fel eller om det är en slags naturlag i offentlig förvaltning att utse chefer till höger och vänster utan att kolla om de behövs, och sedan låta bli att följa upp. Jag antar att fler än jag sett den här skämtteckningen och tänkt att det var just ett skämt.

Men nu börjar jag bli osäker. Sverige har ganska hög läkartäthet, 3,98 läkare per tusen invånare. Mycket högre än exempelvis Norge där jag bor. Så varför är då vårdköerna mycket längre i Sverige? Det beror antagligen på att svenska läkare ägnar förhållandevis lite tid per patient. Istället lägger man tid på administration och undermåliga IT-system. Så här säger en läkare i den enkäten:

”Jag lägger minst 30 minuter varje dag bara på att logga in i olika system på olika datorer.”

Alltså, om läkare fick vara läkare och ägna sig åt patienter istället för att rapportera om det verkliga arbete de faktiskt hinner utföra mellan datorinloggningarna kanske Sverige skulle ha den ”vård i världsklass” politikerna fortfarande låtsas är fakta. Jag kan inte tänka mig att Region Västerbottens 60 låtsaschefer hjälper till med att få den ekvationen att gå ihop. 

En tanke om rättegångskostnader

För ett år sedan nämnde jag rättssaken mot Gjert Ingebrigtsen, en jättegrej i Norge. Antagligen mindre i Sverige och den som är ointresserad av friidrott kanske missat den helt, så här kommer en kort sammanfattning:

Gjert Ingebrigtsen är en sjubarnsfar känd för att ha tränat tre av sina söner till elitlöpare på medeldistans och sedan dottern till en lovande junior. Bäst har det gått för Jakob Ingebrigtsen som bl a vunnit VM- och OS-guld. Vid sidan av egna barn har Gjert även tränat andra löpare, där Narve Gilje Nordås sticker ut med ett VM-brons. Team Ingebrigtsen blev ett begrepp och en populär tv-serie. Plötsligt satt logistikchefen och självlärde tränaren Gjert i tv-sofforna och han skrev böcker om sin träningsfilosofi som kopierats av tränare från hela världen.

Men så snärtade han till den då sextonåriga dottern med en fuktig handduk i ansiktet under ett gräl. Såväl dottern som de tre löparbröderna bröt med pappan som anmäldes för misshandel av minst tre av sina barn. Två misshandelsfall gick hela vägen till domstol och 3,5 år efter handduksincidenten finns det nu en dom. Misshandelsfallen avskrevs, men Gjert dömdes för kränkning av dottern rörande handdukssnärtningen, till 15 dagars villkorligt samt tiotusen i skadestånd till henne.

Åklagaren hade yrkat på 2,5 års fängelse och tvåhundratusen vardera i skadestånd till dottern och världsmästare Jakob, så det får nog anses vara en fullständig seger för försvaret. Det känns ändå inte som att det finns någon vinnare här och en de förlorande parterna är skattebetalarna.

Här har vi alltså en man som slagit till sin dotter med en handduk. Inte okej någonstans, det är även gärningsmannen med på. Men slaget resulterade i ett års polisutredning och en sju veckor lång rättegång med totalt 24 dagar i rätten. Gjert företräddes av John Christian Elden, som förmodligen är Norges mest framgångsrika och bäst betalda jurist. De både barnen företräddes av ett målsägarbiträde och vidare har en samlad tingsrätt och ett åklagarteam suttit och jobbat med ärendet i månader. Jag vet inte hur många miljoner detta har kostat, men många. Om domen överklagas och tas upp av nästa instans försvinner ytterligare miljoner skattepengar upp i rök.

Rättsväsendet är en del av ett fungerande samhälle. Den som känner sig utsatt för brott har rätt att få sin sak prövad och den som är misstänkt har rätt till en försvarare. Det tycker jag är en jätteviktig princip, men som utomstående betraktare kan jag ändå inte låta bli att tänka att allt detta borde ha gått att lösa på ett helt privat familjeråd, med eller utan lusekoftor.

Nu gällde det en kändisfamilj vars medlemmar antingen är kända på egna meriter eller bedriver influencerkarriärer helt grundade på att de är ingifta i familjen, så en himla cirkus var säkert ofrånkomlig. Men jag vet flera familjer som hamnat i krig och splittrats pga en eskalerande familjekonflikt. Oftast har det varit syskon som känt sig ekonomiskt förfördelade eller sårats av vad ett annat syskon sagt eller gjort, andra familjemedlemmar har valt sida och så är kriget i full gång. Resultatet har blivit livslånga konflikter och helt oskyldiga barn som tappat kontakten med kusiner, far- eller morföräldrar.

Skulle man inte kunna ha en samhällsfunktion som medlade lite grann som byäldsten i gamla dagar? Jag vet inte hur det skulle kunna se ut rent praktiskt, men i alla fall en mindre inrättning än en hel rättsapparat som vevas igång för konflikter som borde gå att lösa på ett tidigare stadium med mindre medel och lyckligare utgång. När det gäller finansiering skulle antagligen en enda avvärjd rättegång av Ingebrigtsen-storlek spara in de pengarna som behövs för flera decennier.

Tramp eller trams?

Arbetsmarknadspolitisk åtgärd – vad är din första association? Själv tänker jag tyvärr meningslös fasadputsning, en kostnad utan långsiktig vinst. Dagens exempel, Luleå kommuns cykelkurs.

”För sjunde året i rad arrangeras cykelskolan i Luleå – och hittills har ett 40-tal vuxna och barn deltagit. Syftet är bland annat att öka chansen till jobb.”

 

Om syftet vore jobb, varför har då även barn deltagit? Jag trodde barnarbete var förbjudet. Men såklart har detta ingenting med jobb att göra. Vi kan dessutom vara ganska säkra på att om tidigare deltagare fått jobb genom att gå denna kurs hade man trummat ut det i den helt okritiska artikeln. Men det gör man inte. Istället talar man i flummiga ordalag om den frihet cyklandet ger, under den ännu flummigare parollen ”integration, jämställdhet och hållbarhet”.

Jag missunnar ingen att lära sig saker, men är det verkligen ett av kommunens kärnområden att lära vuxna människor att cykla? ”Skolan kostar ingenting”, står det i artikeln. Men jo, det gör den, bara det att de som betalar inte har någon glädje av den. Och på vilket sätt hjälper cyklandet kursdeltagarna att komma närmare en anställning? Hur många cykelbud behövs det på Foodora i Luleå? När jag ser reportaget tänker jag att det hade varit mycket bättre att lära ut begriplig svenska.

I Sverige kan nästan alla sexåringar cykla. Jag vet inte vad ni andra säger, men mina färdigheter i cykling har aldrig kommit upp i en jobbsökningsprocess. Jag vill till och med gå så långt som att säga att det antagligen hade motverkat sitt syfte och minskat mina chanser att få jobb om jag skrivit ”Jag kan cykla” på mitt CV.

Arbetsmo... blubb-blubb-blubb

Arbetsmoralen bland unga sjunker, toleransen för bidragsfusk ökar. Det visar en rapport om ungas normer i Sverige, skriven av Nima Sanandaji. Fler människor än tidigare har inga problem med att ta emot bidrag de inte har rätt till och ser inte poängen med hårt arbete på samma sätt som tidigare generationer.

Jag tror att det stämmer, och hoppas att det inte bara beror på att jag själv blivit gubbe och gillar att se min egen grupp hamna i bättre dager. Vad beror då detta moraliska förfall på? Hur kommer det sig att dubbelt så många unga på 80-talet ansåg att det alltid är fel att ta emot pengar man inte har rätt till?

Eftersom jag redan fackat in mig som grinig gubbe går jag hela vägen och säger att sociala medier är en anledning. Vi som växte upp på 80-talet såg hårt arbetande människor eftersom vi levde i verkligheten. På nätet tar man del av en mycket begränsad del av verkligheten som fokuserar på framgång. Vad som inte visas är kampen, skitjobben och misslyckandena på vägen dit. Ungdomar vill inte bli industriledare, de vill bli artister och influencers.

Förebild?

Dessutom finns det mer och fler bidrag nu, vilket gör att fler lever på dem. Det är ju bra för dem som verkligen behöver, men jag tror att ett samhällsbygge som utgår ifrån att staten har huvudansvaret för allt helt enkelt har normaliserat bidragsberoendet. Som man ropar får man svar, heter det ju, och det tänker jag även om denna formulering:

”I rapporten framhålls att det inte bara är arbetsnormerna som försvagats, utan även tilltron till att följa samhällets spelregler.”

Inte minst när det kommer till arbetsmoral blir det tydligt för oss att politiker och makthavare inte är föredömen. Riksdagsmän jobbar tredagarsvecka utan närvaroplikt, med hög lön och många förmåner. När de slutar kan de få mångmiljonbelopp, även om anledningen är att de ruskat tupp i kollektivtrafiken. Det ger knappast en ökad arbetsmoral bland vanligt folk, eller gör oss mer sugna på att följa samhällsreglerna, när de som ställt upp reglerna beter sig så.

Vad gör vi åt detta då? Det sistnämnda kräver ”bara” några politiska beslut, men det lär inte hända. Och resten … Sociala medier lär inte försvinna. Bidragen kanske stramas åt, men jag tror inte att man kan tvinga fram arbetsmoral. Jag har fler frågor än svar alltså, som vanligt. Vad tror ni?

Ha lite visioner, människa!

Gårdsförsäljning av alkohol har stötts och blötts. Till slut blev det en urvattnad lösning som till och med de frihetshatande Liberalerna kunde acceptera. Många småproducenter orkar inte dra igång gårdsförsäljning eftersom det är så mycket regler och extra administration, och att uppsidan är för liten. Men så har man också lyckats hitta en liten ölproducent som avstår för att han månar om Systembolagets monopol:

”Att få ha sina flaskor på Systembolagets hyllor är viktigt för lokala bryggerier. På söndagen träder den nya lagen om gårdsförsäljning i kraft och ölbryggaren Håkan Nilsson menar att det kan leda till att Systembolagets monopol försvinner framöver.

– Som en liten aktör skulle det i så fall bli svårare att sälja till detaljhandeln än till Systembolaget, säger Håkan Nilsson, ägare på Remmarlöv gårdsbryggeri.”

Tänk att det finns små vingårdar och ölbryggerier som överlever i länder som inte har ett stort Systembolag som kan värna om den lille producentens rättigheter. Dessutom har jag hört rätt många alkoholproducenter säga att de tvärtom känner sig motarbetade av monopolet. Vem värnar om dem?

Som konsument har jag inga stora problem med Systembolaget även om jag tycker att svenska producenter borde få sälja hur mycket alkohol de vill över disk till vuxna människor (eller så borde även Systembolaget precis som gårdsförsäljarna tvingas ge varje kund ett 30 minuter långt föredrag om alkoholens risker). Däremot stör jag mig på människor som inte vill ha frihet. Eller just det kan jag väl egentligen leva med, men när sådana människor också vill klippa vingarna av sina medmänniskor, bara för att de själva saknar visioner och handlingskraft, bränner en säkring eller två i huvudet.

Så länge det bara finns en grossist kan Håkan sälja sin öl dit. Om denna grossist inte klarar av fri konkurrens förtjänar den inte att finnas, och om Håkan inte kan hitta nya kunder borde han lägga ner eller sälja till någon som kan och vill det.

Samma fenomen ser jag hos biodlare som säljer sin honung till en uppköpscentral för mindre än halva priset man kan få direkt hos slutkund. Vi får den marknad vi förtjänar. Tänk om mjölkbönderna skulle starta egna mejerier istället för att sura över att de bara får några kronor per liter hos Arla. I många fall krävs inga lagändringar, bara en gnutta initiativförmåga och självrespekt. Ölbryggaren Håkan Nilsson må vara ett extremfall, men många jantar och fjantar är honom hack i häl.

E-handelsrekord

E-handeln slår rekord när de kinesiska lågprisbolagen Temu och Shein dumpar sina priser i Europa som följd av de amerikanska importtullarna.

Nu tittar EU på regleringsmöjligheter som till skillnad från Trumps tullar såklart anses som goda handlingar. Världen funkar så, är det inte svart så är det vitt. Det skulle ju bli så bra, det här med global handel. Alla producerar det de är bra på, och med hjälp av just-in-time-konceptet blir det heller inga osålda lager. I teorin.

I verkligheten har det visat sig ganska bra om länder blir relativt självförsörjande på sånt de behöver. Fast i ärlighetens namn är det väl sällan paketen från Kina innehåller sånt vi behöver. Ofta är det klädesplagg som ska pressas in i redan fulla garderober eller den där fiffiga juicepressen som används exakt tre gånger innan den hamnar i slutförvaring längst in i nedersta kökslådan.

Att svenskar köper kinesiskt smäck är faktiskt varken Trumps eller kinesernas fel – det är svenskarnas val. Genom att handla lokalt stödjer man det lokala näringslivet, genom att handla från Kina stödjer man den kinesiska ekonomin, möjligen också en rejäl dos barnarbete och diktatur. Men med det sagt är jag likadan själv och åker och handlar i Sverige trots att jag egentligen vet bättre.

Jag har även försökt handla kinesisk elektronik från Wish en gång, men en vecka efter beställningen fick jag ett mejl att varan inte fanns och att jag så småningom skulle få tillbaka mina pengar, vilket jag också fick. Men det var ju inte för att låna ut pengar räntefritt som jag la beställningen så jag frågade varför de annonserade ut varor som inte finns (annonsen var i det läget fortfarande uppe). Jag fick inget svar, så då gav jag upp. Jag orkar inte med strulet och det känns lite bättre i hjärtat också.

En podd för nästan ingen

Fyra för mig okända personer startar en podcast på älvdalska. En icke-nyhet, kan tyckas. Jag hade inte läst artikeln om jag inte tyckte att ingången var lite rolig, att de ”vill att hela världen ska få höra” deras budskap, så därför använder de ett språk som 3000 personer i hela världen förstår, varav merparten gissningsvis inte ens lyssnar på poddar. Då har man gjort det svårt för sig själv.

Men jag har givetvis ingenting emot att någon startar en smal podcast på ett smalt språk. Om det inte vore för den lilla detaljen att någon annan ska betala för den, i detta fall skattebetalarna i Älvdalen och döda svenskar vars kvarlåtenskap gått till Allmänna arvsfonden (en dålig idé!).

Jag har ingen podd, men har medverkat i några och lyssnar dagligen på andra. Det jag gillar mest med poddar är just enkelheten, att någon med ett intresse kan börja podda i stort sett gratis. Det räcker med en inbyggd mikrofon i en laptop eller mobiltelefon och ett kostnadsfritt redigeringsprogram. Fortsätter man vill man nog ha en bättre mick och så kan det vara vettigt att finnas på populära poddplattformar. Men även det är rätt billigt.

Så ser min värld ut, andras är annorlunda. Ni kanske kommer ihåg när Magdalena Andersson ifrågasatte vem som finansierade Henrik Jönssons Youtubevideos. Hon trodde antagligen att det kostar massvis bara att starta en Youtubekanal, för det är hennes verklighet. 29 myndigheter har tillsammans lagt fem miljoner på sina poddar. Bara Naturvårdsverkets kostade nästan en halv miljon för fyra avsnitt! En annan speciell grej med myndighetspoddar är att de nästan inte har några lyssnare, bara kostnader.

”Hej, kul att se så många här!”

Så nej, jag kan inte önska Älvdalspodden lycka till. De pengar dessa fyra ungdomar får för att leka Joe Rogan kunde ha använts till att minska sjukvårdsköer, ge hemsamariter möjlighet att sätta sig ner och prata en stund med isolerade gamlingar vars släktingar har glömt bort dem, anställa bättre lärare, fler poliser, fixa ett försvar, förbättra järnvägar eller något annat som gynnar betydligt fler än den lilla klick människor som kommer att lyssna på en podcast på ett snart bortglömt språk.

Privatekonomi i skolan, del femtiofjorton

Det är ett bra tag sedan jag gick ut grundskolan, men jag gissar att hemkunskapslärare nu som då är mest intresserade av matlagning. Det är ett viktigt område som fler behöver bli bättre på så att vi i framtiden slipper läsa rubriker om att svenskarna skuldsätter sig på hämtmat.

Men när det återigen pratas om att det behövs mer privatekonomi i skolan tror jag att det är en dålig idé att lägga det på hemkunskapen. Jag fick en (!) hemkunskapslektion där det överhuvudtaget pratades pengar. Det gick ut på att man skulle budgetera en dags matkostnad och upptäcka att ska man lyxa till något får man dra ner på något annat.

Åtminstone tror jag att det var andemeningen, men när det är helt uppenbart att det här gör läraren bara för att kunna kryssa av ekonomibiten blir inte heller eleverna engagerade. Läroplaner i all ära, men om hemkunskapslärarna inte är ekonomiintresserade kommer undervisningen bli därefter.

Menar man allvar med att privatekonomi är viktigt måste man göra det viktigt. Gör det till ett eget skolämne och stryk bild, musik, geografi eller något annat mindre viktigt. Eller lägg det åtminstone under matematik, så mångdubblas chansen till att det blir ekonomiintresserade lärare som får lära ut ekonomi.

Om man nu överhuvudtaget ska ha privatekonomi i skolan. Jag förstår att det är en galen tanke för politiker som tycks anse att föräldrarna ibland lånar sina barn av staten, men allt kan faktiskt inte vara skolans ansvar. Men då drabbas ju barn vars föräldrar är dåliga på ekonomi, kommer någon invända. Ja, barn drabbas varje dag av dåliga föräldrar och världen är orättvis. Vad ska vi göra åt det då, låta Liberalerna ta hand om barnen dygnet runt från tre års ålder?

Hur stelbent får man bli?

Philip gick Peabskolans byggprogram med snickeriinriktning. I efterhand verkar det som att det nästan var uteslutande för att utbildningen skulle ge stora chanser till jobb, men det låter som en efterkonstruktion.

Hur som helst, Philip hade taskig tajming. Under de tre år utbildningen tog ändrades konjunkturen och marknaden slutade ropa efter snickare. Därför jobbar Philip idag som matbud för Mathem. Inget fel med det, kan tyckas, men efter två år är Philip fortfarande sur för att lärarna på skolan sa att alla som ville skulle få jobb i branschen efter färdig utbildning.

Kanske inte riktigt alla.

Jag förstår att Philip är irriterad. Det var dumt av hans lärare att mer eller mindre utlova lärlingsplatser med efterföljande jobb, och lite extra problematiskt att skolan är ett dotterbolag till byggbolaget Peab. Men skit händer och nu har Philip fått lära sig även det.

Snart nog vänder konjunkturen upp igen och det faktum att Philip jobbat under de år som gått placerar honom längre fram i kön till byggjobb om han fortfarande vill ha det. Något annat han kan göra är att gå en kvällskurs i möbelsnickeri eller något annat branschrelaterat som klasskompisarna inte gör.

Skaffa en hjälm och var beredd.

Byggbranschen kommer alltid att finnas och snickare lär inte ersättas av AI i första taget. Tänk om Philip istället hade velat bli musikalartist, astronaut eller ishockeymålvakt på elitserienivå. De nålsögonen hade varit betydligt tuffare att ta sig igenom. Men visst, även där finns de som försöker gnälla sig fram till målet.

Som sagt, ibland får man tänka i nya banor och det är något många kan bli bättre på. Ännu värre är det med de som jobbat ett par decennier i en bransch de inte kan fortsätta i. Kanske har de fått en förslitningsskada eller utvecklat en allergi som sabbar möjligheterna. Envishet är nog bra, men ibland behöver man också inse hur landet ligger och laga efter läge.

Räddas miljön av skatter och avgifter?

När jag var ung kunde man åka runt med bilen mer eller mindre planlöst. Det fanns varken Facebook eller WhatsApp eller ens mobiltelefoner hos vanligt folk, så det hände att man faktiskt på vinst och förlust åkte hem till någon för att fika och snacka skit.

Jag gillar fenomenet, men gör det aldrig själv längre och antalet spontanbesök hos mig har minskat. Kanske för att jag blivit äldre, kanske för att jag flyttat till ett annat land, men min gissning är att det gäller överallt. Det har blivit så lätt att boka möte att det anses lite ohyfsat att bara ramla in. Tid tar det också att åka runt, när de man tänkt hälsa på inte är hemma.

Bensinen har blivit dyrare, priset på en full tank 2025 skojar man inte bort, men inte är det väl därför de oplanerade bilresorna blivit färre? Den här tanken hos politiker att höja kostnaderna för bilkörning så att folk ska köra mindre tror jag inte håller.

Säg att bensinpriset ökar med 50 procent. Det skulle slå hårdare mot min milkostnad än för de flesta eftersom min drygt 50 år gamla bil inte har någon värdeminskning att tala om och mina högprofilerade däck och andra slitdelar är så pass billiga att även den kostnaden är försumbar. Ändå skulle jag köra precis lika mycket bil om bensinen går upp eftersom mina resor görs av nödvändighet. Jag handlar mat och byggmaterial, säljer honung, åker på möten osv, oavsett. Mer bensinskatt skulle bli en vinst för staten, men inte för miljön.

Är det samma sak med miljökvoter? Företag och länder kan straffas med böter för att de inte är koldioxidneutrala eller något annat irrelevant och svårmätt. Om man bara betalar är det tydligen okej att skita ner eller utrota djurarter. Bara det tycker jag är ett bevis för att det varken handlar om miljö eller klimat. Det handlar om att politiker vill styra hur folk ska leva, och de vill ha betalt för att göra det.

”Är det frihet där borta? Den måste stoppas!”

Många människor köper att höjda energiskatter eller miljösanktionsavgifter är nödvändiga eller kanske till och med något positivt, men är de inte bara vår tids avlatsbrev? Enda skillnaden är att det numera är politiker och myndigheter som utfärdar syndernas förlåtelse, inte påven eller biskopen. Men principen är densamma – människor med makt förtrycker människor utan makt, för att på så vis få ännu mera makt.

Gammalt, men gratis

Bäst-före-datum är en märklig företeelse. Jag fattar varför de finns, men ibland undrar jag över nyttan. Inte bara jag, komikern Ismo Leikola har också reflekterat över detta:

”Vatten säljs i flaskor nu. Alla flaskor har ett bäst-före-datum tryckt på flaskan. Det här vattnet har cirkulerat jorden i fyra miljarder år, men nu är det förstört.”

Allvarligt talat undrar jag vad som händer om man låter en flaska okolsyrat vatten stå i en sluten förpackning i tio eller tjugo år. Smakar det sämre? Men det gäller allt annat också. Mina grannar är med i en förening som driver en kursgård och nyligen hade de utrensning och gav mig en hel påse fullt fungerande mat vars enda fel var att den gått över bäst-före-datumet.

Det är oklart om de fyllde upp sitt eget kök först eller om de såg detta som u-hjälp till den stackars svensken, men nu har jag glutenfritt knäckebröd och jasminris för lång tid framöver. Och kakao, en lyxprodukt som antagligen köptes in till ett betydligt lägre pris än det värderas till nu. Den gick ut i höstas, men inte kommer jag märka det. Varken nu eller om fem år när jag tar det sista. Jag har inte märkt att någon enda av dessa matvaror skulle ha blivit för gammal.

Jag fattar att kursgården måste göra så. Om Mattilsynet gör en inspektion och hittar en massa utgångna matvaror på ett läger med betalande gäster får de bergis böter. Men skulle inte vuxna människor kunna bli betrodda att själva bestämma vad vi ska stoppa i oss? Vi får ju välja att konsumera cigaretter och sprit, så vill vi leva onyttigt finns ändå alla möjligheter.

Om jag vore gäst på ett hotell eller pensionat hade jag inte haft några problem med en frukostbuffé med fil som gick ut förra veckan och flingor som gick ut förra månaden, särskilt om det pressat priset. Samma i matbutiken, vid rätt pris köper jag mycket.

Kostråd eller religion?

Så har Livsmedelsverket kommit med nya kostråd. Inte oväntat blev det en ny känga mot rött kött. Om det handlat om hälsa är det inget att säga om det, men i vanlig ordning verkar Livsmedelsverket helst vilja att vi äter moralkaka.

”Genom att äta mer enligt kostråden och dessutom välja svenskt kan vi alla, samtidigt som vi äter hälsosamt, stötta svensk livsmedelsproduktion, bidra till en levande landsbygd och minska matens negativa klimat- och miljöpåverkan.”

När Livsmedelsverket startade sin verksamhet för drygt 50 år sedan var syftet att tillvarata god folkhälsa, hålla ordning på livsmedelskontrollen och tillsatser i maten. När ändrades uppdraget till att handla om miljöpolitik?

Hade jag fått välja skulle Livsmedelsverket göra en omfattande undersökning av hur den metangashämmande fodertillsatsen bovaer påverkar kor, köttätare och mjölkdrickare, men efter att ha läst det här utspelet tror jag knappast att det lär hända (det trodde jag knappast innan heller).

Om inte Livsmedelsverket kan ägna sig åt relevanta saker borde myndigheten läggas ner och deras riktiga uppgifter övertas av någon som klarar dem. Beträffande statliga kostråd undrar jag vad vi ska med dem till. Jag äter inte själv rött kött och inget annat kött heller. Istället äter jag baljväxter, precis som myndigheten föreslår. Inte dagligen, men närapå. Men det är mitt beslut och bör så vara, och det har inget med klimatpolitiska hänsyn att göra.

Andra väljer annorlunda. I Sveriges Radios reportage intervjuas en kvinna som tycker att det är alla tiders att äta mindre kött, så det rådet tar hon till sig. Att dra ner på sockret vill hon däremot inte, medan en diabetessjuk man i samma inslag äter mer kött men inget socker. Utan statliga kostråd hade de såklart gjort precis likadant ändå.

Så mitt tips till regeringen är att dra ner anslagen till Livsmedelsverket och skrota kostråden. Landsbygdsministern låter också lite trött på tilltaget. Så vem vet, om 2-3 mandatperioder kanske hans regering skulle kunna tänka sig att tillsätta en utredning.

Alla får pengar!

Man kan nästan tro att det är valår så mycket som politiker lovar just nu. Socialdemokraterna vill höja barnbidraget och i Nooshi Dadgostars förstamajtal lovade Vänsterpartiet att kämpa för en ”lovpeng”. Alla barn på 6-16 år ska få 5000 kr per år för att täcka upp för de ökade kostnaderna under loven.

Förslaget ska enligt uppgift gå lös på 6,8 miljarder per år. Hur mycket pengar det egentligen är, 6 800 000 000 kr, kan antagligen ingen av oss egentligen överblicka, men det är åtminstone 6,8 miljarder mer än Dadgostar just nu har finansiering för. Hur det ska lösas ska hon återkomma med i höst, men det var väl viktigt att få ut idén nu så att barnfamiljer kan börja sakna pengarna redan i sommar.

”Ciggen är inte gratis!”

En bankskatt nämndes, liksom en bot eller avgift för livsmedelsjättar som tar ut överpris på mat. Det sistnämnda låter ju som något av en bedömningssport. Vad är ett överpris och var går gränsen? Ska denna avgift bli av anar jag en ny myndighet för att administrera spektaklet, och sådana brukar inte heller vara gratis, men kanske är det i det fallet viktigare att bråka med livsmedelshandlarna än att hjälpa barnen.

Själv undrar jag vad de där ökade kostnaderna består av. Lunch måndag-fredag? Förmodligen inte. Troligare semesterresor barnfamiljerna idag inte har råd med. Överkonsumtion, skulle man kalla det om man vill vara elak. Det ligger ju inte alls för mig, men det är en himla massa saker barnfamiljer idag ser som självklara och som inte var det i min barndom. För att vi inte hade råd, och det har vi kanske inte nu heller.

OBS! Varning för lösryckt citat!

Jag förstår att politiker gärna vill lova allt åt alla, men kanske vore det rimligare att förklara att livet varken är gratis eller utan ekonomiska utmaningar. Men, det är klart... Det vinner inga röster.

Tala är silver, tolka är guld

Jag hörde ett reportage från Sveriges Radio som blivit väldigt uppmärksammat. Reportern Katarina Gunnarsson intervjuar tre somaliska kvinnor i Tensta angående den höga arbetslösheten bland utrikesfödda.

Fatuma är folkhälsovetare. Okänd titel för mig, men hon håller tydligen studiecirklar i ”utsatta områden”. Knappast på svenska, därtill är hennes språkkunskaper alltför dåliga. Men allt är relativt.

Amun har bott 30 år i Sverige. Ändå är det svårt för mig att uppfatta vad hon säger. T ex kallar hon området Järva, där hon bor, för ”Harva”. Efter 30 år kan hon alltså inte ens säga var hon bor. Reportern säger att Amun nu är arbetslös. Jag undrar hur mycket hon jobbat innan dess.

Avslutningsvis Zeinab. Hon har jobbat i ett år av de tjugo år hon bott i Sverige. Jag ramlar inte baklänges av förvåning om det skulle framkomma att det jobbet i själva verket var en skattefinansierad arbetsmarknadsåtgärd. Zeinab pratar nämligen inte svenska överhuvudtaget. Folkhälsovetar-Fatuma får tolka mellan henne och reportern.

Ämnet är alltså arbetslöshet och i vanlig ordning pratar man om utanförskap, ett begrepp man kan fylla med lite vad man vill. Vem är utanför, och varför? Vidare sägs att invandrare saknar kontaktnät. Jag tror att deras kontaktnät är större än mitt skulle vara i Järvaområdet, men om ingen i nätet jobbar hjälper ju inte det. Fatuma, som alltså har ett jobb (om än gissningsvis skattefinansierat) anger ”rasism mot svarta i slöja” som en orsak till arbetslösheten. Amun säger att ”det finns ingen lösning”. Det har hon nog sagt förut, för där har jag inga problem att höra vad hon säger. Och Zeinab säger ingenting. Enligt reportern skäms Zeinab för att hon glömt den svenska hon lärt sig på SFI.

Nu kanske någon tycker att jag är alldeles galen, men jag tänker att en tung anledning till dessa kvinnors långtidsarbetslöshet är att de knappt kan prata svenska och antagligen inte skriva överhuvudtaget. Vilket jobb i Sverige skulle de kunna ta? Om man inte ska skicka med en tolk på jobbet, men ska man anställa en för att kunna anställa en annan försvinner ju själva idén.

Ändå görs nog det ganska ofta. I Malmö är ett tolkföretag den största arbetsgivaren, enligt tidningen Fokus. Så vad är problemet? Alla invandrare i Sverige äldre än 16 år har tillgång till gratis språkundervisning i SFI, Svenska för invandrare. Varenda politiker säger att integration är jätteviktigt och att språket är nyckeln dit. Trots det sitter de här kvinnorna i Järva (och hundratusentals andra) utan att kunna säga mer än hej och goddag på svenska efter decennier i landet. Det är lätt att göra sig lustig över det, men det hjälper inte heller.

Jag märker stor skillnad på långväga invandrare i Sverige och Norge. Här i Norge talar de invandrare jag träffar i butiken eller pratar med på en kundtjänstavdelning bra norska. Ibland med brytning (som jag själv), men inte så att det stör förståelsen. Jag har hört flera intervjuer med invandrade löpare från samma region som kvinnorna i reportaget, ofta i samband med att de blivit norska medborgare och ska börja tävla för Norge. Samma där, bra norska trots bara några år i landet. För deras svenska konkurrenter är läget ett helt annat.

”Jeg heter Ole og liker å gå på tur!”

Så vad behöver göras? Ta bort den kostnadsfria tolkhjälpen efter några år i landet? Sluta erbjuda särskilda telefonlinjer till myndigheter på de stora invandrarspråken? Sänka bidragen efter X antal SFI-lektioner utan att klara ett examensprov? Jag vet inte, men bevisligen är inte detta ett övergående problem som försvinner bara man gör mer av samma. Något annat måste till.

Vad tycker ni? Och nu vill jag inte höra att alla invandrare är idioter. Inte bara för att jag då måste städa i kommentarsfältet utan också för att det inte leder samtalet framåt. Jag vägrar att tro att invandrare i just Sverige är obildbara.