Trerätters fel

Julbordet för den kommunala personalen i Malmö är borttaget sedan flera år. Inga konstigheter, Malmö lever på det kommunala utjämningssystemet och man kan ju inte gärna låta andra kommuner betala för ens julbord. Eller?

Jodå, som Malmölistans partiledare Nils Littorin avslöjat gjorde politikerna ett undanta för sig själva. 69 politiker från sju partier (alla riksdagspartier utom KD som inte sitter i kommunfullmäktige i Malmö) och 56 chefer, totalt 125 personer, gick en vecka före jul till Rådhuskällaren och festade loss för etthundrafemton tusen kronor!

Och det är ingen engångsföreteelse. De senaste åren har Rådhuskällaren, enligt Littorins utmärkta sammanställning, fakturerat Malmös politiker över sex miljoner. Trots det tog snåljåparna betalt för kaffet! Annars tycker man ju att betalar man 657 kr för en trerätters middag kunde det ingå en slät kopp kaffe.

Men det är en petitess i sammanhanget, krögare står sig själva närmast och det är väl ingen nyhet att politiker också gör. Det jag funderar över är hur de vågar. Skäms de inte? Politikerföraktet går ju trots allt åt bägge hållen, det är inte bara politiker som föraktar folket. Går politiker aldrig och handlar eller är ute på stan? Katrin Stjernfeldt Jammeh t ex, kalifen av Malmö sedan 2013. Möter hon aldrig Malmöbor? I så fall, vad säger de till henne när hon kommer ut från Rådhuskällaren med rysk kaviar i mungipan? Jag vet vad jag hade velat säga.

Porrkungen-Kronofogden 1-0

Jag fick ett mejltips från Lars som uppmärksammat att den gamle porrkungen Bert Miltons skatteskuld på imponerande 500 miljoner preskriberats.

Lars är jurist och enligt egen utsago tveksam till preskriptionstider för både allvarlig brottslighet och skulder. Och visst är det väl konstigt att en skuld bara ska försvinna för att tiden går? Om någon lånar pengar av mig kommer jag vilja ha tillbaka dem efter en vecka, en månad eller tjugo år, det är ju mina pengar.

Men så funkar inte Kronofogden. En skuld preskriberas när den som ska ha betalt inte avbryter preskriptionstiden, alltså tjatar.

”Langa fram cashen innan det knasar!”

Under de senaste 35 åren har Milton bl a bott i Andorra, på Mallorca och på Mauritius. Det striden tycks gälla är 1996-1999 då Milton tjänade 1,35 miljarder. Själv hävdar han att han betalade skatt i Spanien, men det köpte inte domstolen. Jag vet inte mycket mer än det som står i artikeln, men det borde inte vara så svårt att bevisa. Har han betalat skatt på en miljardinkomst borde det finnas ett inbetalningskvitto. Det enda jag hittar är en uppgift om att han betalat tio miljoner i skatt i Spanien. Skattetrycket är lägre i Spanien än i Sverige, men tio miljoner på 1,35 miljarder blir inte ens en procent. Det låter snarare som förmögenhetsskatt än inkomstskatt. Och att han inte försöker försvara sig får mig att tro att han innerst inne vet att han har ett dåligt case:

”Svenska myndigheter tyckte att jag skulle betala av skulden. De ville väl att jag skulle leva på det sociala och att mina barn skulle gå på en folkhögskola i Orsa. Men uppriktigt sagt så skiter jag i det. Jag såg till att ha de pengarna så jag kunde ge mina barn en väldigt bra skolgång. Rätt eller fel, men moraliskt tycker jag att jag gör helt rätt.”

Jag har inga illusioner om Berth Miltons moral, men vad har KFM gjort för att få in pengarna under alla dessa år? Har han haft utmätningsbara tillgångar i EU-landet Spanien borde det väl inte vara helt omöjligt att få loss en slant där. Som mest var skulden uppe i nästan en miljard, så det kunde vara värt några arbetstimmar att försöka få in lite av detta?

För mig låter det som samma fenomen som bankerna håller på med. Att hålla koll på vanligt folks växelpengar tycks det finnas obegränsade resurser för, men någon oljeoligarks eller porrkungs miljarder, det ids man inte.

Advokat till skolan

Är det möjligen ett bevis för att svenska barnfamiljer har god ekonomi när de börjar ta med sig advokat till utvecklingssamtal på skolan?

”Är det här klass 4B?”

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det skulle kunna vara att överdriva, curling 2.0 om ni fattar hur jag tänker. Men man måste ändå säga att det är lite piggt att låta familjeadvokaten förhandla om ungarnas betyg. Att lärarna upplever det som obehagligt skulle jag som förälder se som en bonus. Om läraren kan motivera ett lågt betyg eller har goda argument för att inte sätta in stödinsatser för barnet ska det väl inte vara något problem med mothugg? Vi snackar trots allt om en jurist, inte en klan på hundra personer som stormar klassrummet. Har man däremot dåligt på fötterna är det såklart lättare att köra över en förälder med låg erfarenhet från skolmiljön än en jurist van vid förhandling och konflikthantering.

Jag satt själv som elev på kvartssamtal och försökte tjata upp mina betyg med hjälp av engagerade föräldrar. Hade mina föräldrar pratat dålig svenska eller varit rädda för auktoriteter hade det antagligen inte lyckats, men det gjorde det nu. Jag minns särskilt syslöjdsläraren som ogillade killar i allmänhet och hade de långt hår (känns avlägset nu, men det hade jag) var det nästan omöjligt att få ett betyg över genomsnittet oavsett hur bra ens korsstygnsbroderier blev.

Skolan har alltför länge sett sig som en egen värld utanför samhället, där egna, gärna godtyckliga regler råder. Misshandel, trakasserier,  eller vapenbrott som hade polisanmälts på vilken normal arbetsplats som helst väljer rektorer att ”sköta internt”, vilket ofta innebär att göra ingenting.

Jag ser det som ett sundhetstecken om åtminstone föräldrarna värnar om sina egna barn, även om det innefattar att hyra in en advokat. Jag argumenterar ofta för att privatpersoner borde göra mer själva istället för att ta in proffs, men behöver man en jurist för att hävda sina barns rätt och har råd med det skulle det kunna vara väl investerade pengar.

Ung & bortskämd söker jobb

Dagens blogginlägg är ett mejltips från Håkan. Det handlar om 22-åriga Moa som blivit uppsagd från Northvolt. Problemet är att Moa nu haft ett jobb där hon, trots att hon saknade utbildning för det, tjänade väldigt bra. Det blir väl lätt så när staten går in som garant i det privata näringslivet och gör företagsledningen fartblind.

Så nu tycker inte Moa att hon kan ta ett jobb som matchar hennes utbildningsnivå eftersom det inte matchar hennes livsstil. Eller rättare sagt vidlyftiga leverne.

”Bara mina utgifter för huset ligger på över 20000 kronor i månaden. Jag vet att det låter väldigt privilegierat av mig, men jag är van vid att leva på ett visst sätt nu.”

Hon och pojkvännen köpte nyligen ett hus för 2,5 miljoner, med renoveringsbehov som av bilderna att döma inte kommit igång än. Så hur kan hennes andel av bostaden kosta tjugo papp i månaden – bolån på Finax? Och beträffande vanorna får man kanske ompröva dem när man sitter i skiten. Nej då, när verkligheten inte överensstämmer med kartan är det tydligen kartan som gäller.

”Jag upplever att det är lite jobbtorka numera, det är inte jättemånga som anställer. Och de som anställer vill gärna att man ska ha ganska hög utbildning. Visst, det finns jobb som sjuksköterska och läkare, men det är ju inte jag.”

Jorden anropar Moa...

Så i väntan på att restaurangerna ska börja betala ut läkarlöner till diskare tänker hon gå hemma och drömma? Och inte ska de väl behöva rätta mun efter matsäck förrän även pojkvännen får sparken från framtidsföretaget Northvolt?

Det återstår att se, men jag tror att Moa är på väg att få några högskolepoäng i Livets Hårda Skola. Innan årets är slut gissar jag att Moa lärt sig att man inte kan förvänta sig att ha en tryggad ekonomi resten av livet bara för att man haft en bra inkomst mellan 19 och 22. Möjligen får hon också chansen att lära sig något om Skellefteås huspriser.

”Är stammarna bytta?”

En bonuskunskap i ämnet efterklokskap skulle kunna vara vikten av att spara några kronor när man har en sjukt hög lön i ett företag som inte har några som helst tecken på att kunna tjäna pengar, men det kan vara en extrakurs hon väljer att avstå till förmån för ett föredrag i kvällstidningsgnäll.

Där ingen skulle tro att någon kunde bo

Den norska tv-serien Der ingen skulle tru at nokon kunne bu är en långkörare som hittills är uppe i 23 säsonger, varav många sänts även i Sverige. I varje avsnitt får man följa en person eller familj som valt att bosätta sig så åt helvete att andra varken kan förstå hur de tänkte eller hur det är möjligt. Det kan vara högt upp på ett berg utan bilvägar eller på en ö i Nordnorge där man på grund av eländigt väder blir isolerad från omvärlden i flera månader varje år. Så hur är det ändå möjligt?

Ibland är de helt sanslöst kreativa och hittar sätt. Det som är ren galenskap för de flesta av oss kan t ex funka som turistparadis för människor som under en helg eller vecka vill komma bort från civilisationen. Eller så kan de bedriva jordbruk trots att platsen knappt går att nå för människor, och då är det oftast får eller getter som gäller.

Men inte sällan är svaret på hur det är möjligt att bo så att det inte är det, inte utan bidrag. I ett avsnitt fick en kille betalt för att dela ut post på ön där han bodde – han, hans familj och ett hushåll till. Jag kan tänka mig värre postdistrikt. Men det gjorde å andra sidan att han fick tid över för att agera skolskjuts, i praktiken att med båt köra sin egen dotter till skolan. Barn har rätt till skolskjuts, men enda anledningen till detta något udda behov var ju att hennes föräldrar valt att bosätta sig på en ö utan skola eller andra serviceinrättningar. Lite som att mordbrännaren får betalt för att släcka sina egna bränder.

”Hallå, är det jag själv? Ja hej, det är jag igen...”

Jag är kluven. Å ena sidan älskar jag Norge för att de – till skillnad ifrån Sverige – inte bara pratar om levande landsbygd utan faktiskt är beredda att pytsa in pengar för att få det att hända. Å andra sidan måste det kosta multum att få hemtjänst till en trädkoja förton mil från närmaste plats, och det är pengar som hade kunnat gå till andra – mer rimliga – behov. Vad säger ni? Är det bara jag som fortfarande är lite för svensk för mitt eget bästa eller har jag en poäng här? Jag är osäker själv.

Var inte en del av problemet!

Läser en artikel om julstress på ett speditionsföretag, men det som beskrivs som julstress handlar om rena lagbrott, att chaufförerna exempelvis ska vara tvungna att bryta mot trafikregler, för att inte tala om arbetstidsregler.

”De chaufförer som SVT har varit i kontakt med säger att det pressade tidsschemat innebär förseningar, vilket har lett till indragna lunchraster och övertidsarbete, som de inte vågat be om betalt för.”

Någon av chaufförerna nämner ordet slav, men som jag minns slaveri ifrån skolböckerna var det tvång inblandat, inte att Kunta Kinte jobbade dygnet runt helt frivilligt bara för att grupptrycket gjorde att han inte bad om att få vara ledig ibland. Dagens ”slavar” är till och med villiga att riskera böter och indraget körkort för att chefen har räknat för tight på transporterna.

Jag har också haft jobb där det periodvis varit helt omöjligt att komma iväg efter åtta timmar och det har hänt att jag jobbat övertid när jag egentligen inte velat, men jag skulle inte drömma om att jobba över utan lön. Man får de chefer man förtjänar. Jag vill inte på något vis rättfärdiga företag som inte vill betala lön för övertid, det är ett svineri som bör bekämpas med alla medel, men de anställda har väl för i jösse namn också ett ansvar att stå upp för sig själva?!

Jag menar inte att man ska släppa pennan eller skiftnyckeln exakt på klockslaget, man behöver inte göra sig omöjlig på arbetsmarknaden. Men om chefen säger att du ska tömma en bil efter arbetstid bör du lugnt och sakligt förklara att det inte kommer att hända med mindre än att han betalar för din tid. Annars är du delaktig i att skapa en hopplös arbetsmarknad. Var inte det.

Mediestöd ger mediedöd

En professor, en medieanalytiker och en journalist som levt hela sitt liv med snabeln i skattebetalarnas skattkista ondgör sig över det nya mediestödet som de menar kommer leda till mindre mångfald i Mediasverige.

Presstödet kom ju till för att ortens andratidning skulle överleva. Alla skulle inte få sin sanning från Knäckebrödhults Allehanda, den skulle kunna utmanas av Knäckebrödhultskuriren. Kanske var det en bra idé för 60 år sedan, men är den eventuella förlusten ett problem år 2024? Idag har dessa tidningar troligen samma ägare, eller också tillhör bägge varsitt mediekonglomerat med tjugo andra tidningar runtom i landet, och det enda unika för utgåvan i Knäckebrödhult är ledarsidan och tre korta notiser.

Dessutom är inte media längre liktydigt med papperstidningar samt ett statligt företag som gör tv och ett annat som gör radio. Vi kan själva hitta fakta och nyhetsanalyser på internet. Det finns nättidningar som inte ens övervägt att trycka sin produkt, youtubers med större genomslag än stora mediekoncerner, poddar som drar miljonpublik, bloggar och forum med betydligt fler och mer insatta röster än en gammal trött tidning vars enda försök till rättfärdigande är ”Grundad år 1830”.

Jag lutar åt att det bästa vore att låta marknaden bestämma. Om SVT, SR och UR är så älskade som de tror kommer de inte ha några problem att crowdfunda ihop de tio miljarder om året som den moderatledda regeringen bestämt att de ska ha. Samma sak med tidningarna. Sälj nätprenumerationer, lägg ut ett Swishnummer, lås och ta betalt för de artiklar ni anser är bäst. Vill läsarna ha er kvar kommer ni att överleva, och om inte – vore det en förlust för journalistiken eller tvärtom en vinst?

Godhetssignalfel

Vi får se om vi lyckas hålla oss ifrån frågan om elbilens förträfflighet i kommentarsfältet, för den aspekten är jag rätt less på, ointresserad av och det slutar ändå alltid med tycke och smak. Det som intresserar mig är hur opinionen verkar ha svängt. Ett par exempel för att visa vad jag menar.

Vi börjar med företaget Ørland Transport AS som vill bli Norges första fossilfria transportör, genom att helt lämna konventionell diesel och bara ha lastbilar som går på el eller biodiesel.

Jag gissar att företaget hade räknat med idel lyckönskningar, men när nyheten presenterades på Facebook blev de hånade. Så här löd några av kommentarerna:

”Ännu en konkurs att vänta då.”

”Klimatfanatiker förnekar sig inte.”

”Går väl bra så länge staten subventionerar skiten.”

”Grattis! Ni bidrar nu till den totala raseringen av naturen och havsbotten på jakt efter mineraler.”

”Never underestimate the power of stupid people in large groups.”

Lite på samma tema skrev en av Scanias största norska kunder en avsiktsförklaring om att köpa 54 ellastbilar och de fick ungefär samma reaktioner på Facebook. Eller faktiskt ännu elakare. Några kallar chefen dum i huvudet och en konstaterar att han själv ”inte hade klarat att dricka så mycket alkohol som hade krävts för att signera ett sånt avtal”.

Hur det går vet ingen av oss, men jag är helt säker på att om dessa nyheter kommit för bara ett år sedan hade den absoluta majoriteten kommentarer varit positiva och den som sagt något om de ekonomiska riskerna eller ifrågasatt miljönyttan hade bombats med svar om konspirationsteorier och kallats klimatförnekare, putinist eller varför inte nazist? Nu är förhållandet det omvända, minst tre fjärdedelar av tyckarna är kritiska och/eller hatiska.

Min profetia är att den som vill godhetssignalera år 2025 bör komma med något annat än det gröna skiftet. Exakt vad vet jag inte, men eftersom jag inte försöker vinna popularitetstävlingar eller riksdagsval behöver jag inte heller veta, det lär visa sig.

Dags för millennieskifte

Jag har varit på många läkarbesök. Lyckligtvis inte så många som patient, men som anhörig. Så länge jag kan minnas har jag irriterat mig på vårdinrättningarnas oförmåga att kommunicera med varandra. ”Vi har olika datasystem” fick jag höra så många gånger att jag undrade om det fanns en lag för vårdcentraler att man inte fick köpa in ett datasystem som fanns på någon annan vårdcentral i hela landet.

Remisser skickades med telefax tio år efter att faxen försvunnit i hela det övriga samhället. ”E-post är inte patientsäkert”, hävdades det, och jag funderade på hur mycket sämre det var med ett krypterat mejl än ett papper som poppade upp i en fax i en obemannad reception. En gång skulle en remiss skickas med post åtta kilometer och den skickande läkaren sa att jag kunde kontakta mottagaren en vecka senare för det var så lång tid det brukade ta för remissen att hamna rätt. Givetvis erbjöd jag mig att springa med pappret och leverera det 40 minuter senare, men det var antagligen inte heller patientsäkert trots att det i det fallet var jag som var patienten.

Ibland försöker svensk vård samordna sina system så att de ska kunna prata med varandra. Det lät t ex bra med datorjournalsystemet Millennium som har börjat införas runt om i Sverige, men redan efter några dagar kräver läkarna att det avskaffas. Notera, de ber inte att det ska anpassas eller förbättras, de kräver ett totalstopp.

Vad har det kostat? Och vad kommer det kosta? Det är det nog ingen som vet, men att man lagt 800 miljoner på konsulter, och det bara i Västra Götaland, är inget bra tecken. Är det korruption och mutor inblandat eller var det bara ren och skär dumhet som gjorde att politiker och andra utan praktisk erfarenhet trodde att de skulle kunna rodda ihop detta själva?

Att följa med strömmen

Elen har blivit dyrare igen till följd av att det blivit vinter i kombination med att nästan hela Europa satsar på ineffektiva energikällor. Ett jätteproblem för många, jag fattar det, men samtidigt förstår jag inte riktigt SVT:s vinkel.

”En tio minuter lång dusch i Malmö kostade under onsdagseftermiddagen 23,57 kr.”

Om man är tvungen att duscha just under den timme när det är som allra dyrast på hela veckan behöver man kanske inte duscha i tio minuter. Jag har nog extrema vanor, men att duscha så länge som tio minuter gör jag bara om jag bor på hotell och dessutom är uttråkad. En vanlig dusch där jag själv står för elen är snarare två minuter. Är strömmen tokdyr blöter jag ner kroppen under max en halvminut, tvålar in mig med kranen avstängd för att sedan skölja bort tvålresterna för en totaltid på under minuten, vilket i SVT-exemplet hade sparat över 20 kr.

Andra elintensiva verksamheter som tvättning, bakning och långkok (såvida det inte görs på vedkamin) väljer jag också bort på dyra dagar. Såga upp spillvirke till ved gör jag bara när elpriset är riktigt lågt. Jag har en liten hög som ligger och väntar nu, men fortsätter det att vara dyrt framöver får den vänta till i vår.

Jag menar, visst svider elräkningarna nu när strömmen är dyr, men till skillnad från människorna i reportaget behöver man inte bara fortsätta att leva exakt som tidigare och ta hela smällen. Det kostar nästan ingen bekvämlighet att tänka till och anpassa sig lite, och känner jag behov för att dra ner mer rejält finns det möjligheter.

Din idag, någon annans imorgon

För ett år sedan skrev jag om att Kronofogden kan utmäta lånade bilar och att det var oklart vilka regler som gällde. Kronofogdemyndigheten själva verkade dock övertygade om sina rättigheter och kanske visste de åt vilket håll vinden blåste för nu läser jag om en tjej som lånat ut sin bil till en skuldsatt och denna bil har fogden bestämt sig för att sälja.

Varje gång politiker gör utspel om att nu ska kriminellas egendomar kunna beslagtas om man bedömer att de inte har haft råd att köpa dem lagligt, eller att man som i detta fall utgår ifrån att föraren äger bilen även om den står skriven på någon annan, så hyllas det i sociala medier. ”Kläm åt dom jävlarna!”

Problemet är att det har en baksida att tumma på rättssäkerheten. Ebba, 25, ger inte intryck av att vara målvakt i ett kriminellt nätverk. Hon är antagligen bara en schysst kompis som lånat ut sin bil, men bevisbördan ligger tydligen inte på myndigheterna. Istället är det hon som måste kunna bevisa det. Det har hon försökt att göra med hjälp av sms-konversationer, men då kräver KFM ett pantbrev? Har du skrivit pantbrev eller kontrakt när du lånat ut din bil eller något annat? Jag har inte gjort det.

Torsk.

Jag gillar inte heller att skuldsatta ska kunna skriva över sina ägodelar på någon annan i väntan på att skulden skrivs av, eller att brottslingar kommer undan i brist på bevis, men det är priset för rättsstaten. Alternativet (att staten kan hitta på vad som helst för att visa sin styrka, agera innan domar vunnit laga kraft och gräva och filma vem de vill, när de vill) är så mycket sämre, även om det sker till folkets jubel.

Politisk kultur

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om jag inte kunde göra en replik på Göran Greider som tydligen vevat i vänsterpublikationen ETC:s nyhetsbrev om att ”högern” inte kommer att få till någon revolution eftersom de inte har kulturarbetarna med sig.

Jag började skriva ett svar att jag inte har tillräckligt mycket att säga för att det skulle bli ett helt blogginlägg. Men så blev kommentaren så lång att jag insåg att det har jag visst det. Så här kommer det. Vi börjar med Greider i ETC:

”Ett avgörande skäl till varför jag tror att högern i längden inte kan vinna och stöpa om samhället är att den aldrig haft de stora sångarna och diktarna med sig.

Till alla - och där räknar jag in mig själv - som nu känner en oerhörd pessimism över att det här landet är på väg att bli ett bottenlöst högerland, finns ett trösterikt budskap: De som gestaltat och formulerat såväl drömmarna som mardrömmarna om våra samhällen och dess människor, har nästan alltid varit människor med hjärtat någonstans till vänster.”

Jag hade hållit med Greider om detta skrivits för tio år sedan. Vänstern har alltid haft kulturarbetarna i sin ringhörna och kunnat dra nytta av det. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade nästan alla svenska artister på sin sida hade Moderaterna Wille Crafoord, från saligen avsomnade (och helt värdelösa) Just D. Och han var ändå den förste sedan Jokkmokks-Jokke turnerade med partiet på 80-talet. Att Crafoords kampanjlåt för Moderaterna bara finns att hitta på en Youtubekanal som heter Alliansfritt kanske säger något om styrkan i den.

Men det var då. På senare år har det börjat svänga. I det amerikanska presidentvalet såg vi att många kändisar ställde upp på Trump medan de som återfanns på Harris sida inte var lika genuint entusiastiska som tidigare. T ex fick Harris åka ner till Beyonce och hålla tal i hennes hemstad Houston trots att Texas inte var en "swingstate”, istället för att få med sig artisten till en stat där det kunde göra skillnad.

Harris presidentkampanj verkar ha kostat dubbelt så mycket som Trumps. T ex la hon 2,5 miljoner dollar på ett event hos Oprah Winfrey medan Trump istället var med i Joe Rogans podcast som fick 38 miljoner visningar på tre dagar, reklam som inte kostade honom mer än en flygbiljett. Nu är jag inte säker på att Greider räknar in poddar och andra populärkulturella fenomen i sitt kulturbegrepp, men det säger faktiskt mer om Greider än om samtiden.

I Sverige fick Peter Jezewski från Boppers sympatier långt utanför det egna partiet när han fick julshower avbokade efter att ha uttalat stöd för Sverigedemokraterna och när Kjell Bergqvist gjorde en Facebookgrupp för att förmå folk att ta avstånd från SD gjorde partiet en skojig reklamkampanj på hans bekostnad:

”Kändisar, de vet ju saker som vi vanliga människor inte vet, saker som vi inte kan veta för att vi bara är vanliga människor och inte kända kändisar.”

Lite på samma tema gjorde komikern Ricky Gervais en poäng med att skådespelare bör hålla sig till film och utelämna politiken i sina tal:

Varken jag eller Göran Greider kan veta om Sverige ”är på väg att bli ett bottenlöst högerland” och faktiskt inte heller på vilken sida kulturarbetarna återfinns i nästa eller nästnästa val. Eller om väljarna bryr sig. När jag ser en duktig skådis, läser en välskriven roman eller hör ett genialt gitarrsolo är inte min första tanke: ”Undrar vad den här personen tycker att jag ska rösta på?” Och kanske är jag inte ensam om det.

Värre än telefonförsäljning

Vad kan vara mer oetiskt än telemarketing? Inte mycket, men de säljare som antastar kunder vid butiksentréer tycker jag är ännu mer enerverande. Ofta handlar det om mobiloperatörer och insamlingsföretag som Rädda Barnen. Eller Lingon som både säljer mobil- och elabonnemang och som bl a drabbat människor i Uppland.

Mannen bakom konceptet ”Marketing by not asking any questions”.

Jag lider med äldre människor som tanten i reportaget. De är inte vana att kasta luren i örat på någon som ringer och vill inte heller vända ryggen emot en leende person utanför Ica, även om det såklart vore det bästa. Men läraren i reportaget, som berättar om den ”extremt aggressiva säljaren”, är jämgammal med mig, 53, och även om många läsare kan mena att det är ganska gammalt kan jag garantera att vi inte fått artigheten med modersmjölken. Ändå godkände hon på stående fot ett avtal hon uppenbarligen inte förstått.

Vd:n låter som dylika bluffjönsar alltid gör. Deras säljare har varit jättetydliga så inte kan det vara deras fel att just det företaget fått mängder med ARN-anmälningar emot sig, näääeedå! Jag kan inte klandra honom, jag hade sagt likadant även om jag haft som affärsidé att lura människor att skriva på avtal för att slippa undan.

Förbud vore såklart det bästa, men eftersom det inte lär hända måste rådet till alla – inte minst till äldre släktingar – vara att aldrig skriva på eller säga ja till någonting av en uppsökande säljare. När de står utanför butiker, eller till och med inomhus i en butik eller ett köpcentrum, skulle jag också rekommendera en kontakt med det företaget. Berätta att du inte uppskattar abonnemangssäljande hyenor och tänker bojkotta butiken så länge den inhyser sådana.

Till dig som själv jobbar som uppsökande säljare av abonnemang, på stan eller på telefon, och känner dig orättvist påhoppad av mig, vill jag från djupet av mitt hjärta säga: Dra åt helvete!

Vad är poängen med arbetskraftsinvandring?

Sverige behöver experter, spetskompetens, sägs det ibland. Det stämmer säkert, men när arbetskraftsinvandringen kommer till konkreta exempel handlar det aldrig om erfarna ingenjörer eller forskare utan nästan alltid om restaurangbranschen. Som Kent Lys thairestaurang i Jönköping.

Jag betvivlar inte att han behöver kompetent personal, men det är väl inte thaimatskockar som avses när man pratar om vikten av arbetskraftsinvandring? Om så vore borde Kent Ly inte ha några problem att betala de 80 procent av medianlönen som krävs, eller ens de 100 procent som diskuteras. Kent har förresten länge vevat i media om hur svårt han har att få tag i personal, så han kanske ändå borde överväga att locka med högre löner.

Sverige har hög arbetslöshet sedan många år och ingenting tyder på att det är på väg att förändras. Att då använda ”arbetskraftsinvandring” som ett sätt att lönedumpa är oansvarigt och samhällsekonomiskt förkastligt. Är det internationell expertis som är målet borde medianlönen 35600 kr inte vara ett problem. Jag tänker att 50000 kr per månad hade varit en mer rimlig gräns. Det hade knappast hjälpt Kent Ly att hitta personal till sin krog, men han kanske kan hitta både kockar, diskare och servitriser bland den halvmiljon arbetslösa som redan finns i Sverige.

För det är ju det restaurangbranschen själva framhåller när de kräver undantag och bidrag, vare sig det är vid lågkonjunkturer eller pandemier, att de minsann är inkörsporten till jobb för många unga. Jag trodde att de menade unga bosatta i Sverige, inte i Asien eller Afrika.

Skattar bäst som skattar sist?

Ulf mejltipsade mig om en nyhet som gått lite under radarn (eller också är det bara jag som knappt sett den), nämligen om baksmällan efter Skatteverkets coronastöd. Som ni kanske kommer ihåg skulle ju företag hjälpas till varje pris. Sverige hade knappt fått sitt första fall av covid 19 innan företag krävde ekonomiskt stöd, inte minst kulturarbetare.

Sedan bestämdes att företag skulle kunna få anstånd med att betala skatt. Som företagare vill jag i och för sig gärna betala skatt så sent som möjligt. Idealet skulle vara att betala all skatt inklusive moms efter årets slut, när jag sitter på facit. Då skulle vi slippa allt krångel med preliminärskatt, restskatt och skatteåterbäring. Samtidigt vet jag hur dålig ekonomisk framförhållning folk i allmänhet har, så det skulle inte funka.

Och nu har det återigen bevisats. När de uppskjutna skatterna efter pandemin nu ska betalas finns företagen kanske inte ens kvar. Och många av de som överlevt har åtminstone inte planerat för att betala de gamla uppskjutna skatterna, som för länge sedan använts till annat.

Skatteverket själva tror att de kan gå miste om upp till 24 miljarder. Så klart! Det är därför konstgjord andning för företag inte är en bra idé. Kriser har den fördelen att de gallrar ut vissna kvistar från de livskraftiga. Företag som fick ekonomiska problem redan vid första hostattacken under covid hade behövt lära sig att inte leva över sina tillgångar utan livlina. Istället fick de statliga krockkuddar så att de kunde fortsätta att trycka gasen i botten.

När vi nu sitter med ännu ett bevis för det hoppas jag att i alla fall myndigheter och politiker lär sig en läxa. Låt naturen ha sin gång i framtiden! Det är bättre för samhället, skattebetalarna, företagens anställda och på sikt antagligen också för fartblinda företagsledningar.

Oförsvarligt slarv

Det låter som ett skämt, men försvaret har slarvat bort 70 militärfordon, ett 50-tal elverk (de verkar inte ens veta exakt), några båtar och lite annat. Det är en förening som tros ha sålt dem. Är det bara jag som tänker på Nionde kompaniet (en av mycket få sevärda filmer av Colin Nutley), där ett gäng värnpliktiga började sälja försvarsmateriel.

Hur tusan man kan slarva bort bandvagnar och hjullastare övergår mitt förstånd, men jag har jobbat på ett företag vars största kund var Försvarets materielverk, så helt förvånad är jag inte. Jag har aldrig varit med om en organisation med så lite koll på pengar. Jag jobbade som inköpare och vi försökte köpa allt så billigt vi kunde. FMV jobbade lite tvärtom kan man säga.

Kanske är det lätt hänt när man handlar för andras pengar, men det verkade inte finnas i deras sinnevärld att tänka ekonomiskt. Behövde de något var frågan om vi kunde fixa det, aldrig någonsin var det skulle kosta. De kändes som shopaholics med obegränsade plånböcker.

Sedan står Överbefälhavaren i tv och säger att hans organisation behöver mer pengar. Kanske är det så, men jag funderar alltid på vad de gjort med de pengar de redan fått. En del av svaret tycks vara att de slarvat bort dem på bandvagnar värda en halv miljon styck. Hade jag varit försvarsmaktens pappa hade jag sagt åt min avkomma att ”då får du leta rätt på dem först, annars får du inte mer pengar”. Kanske hade Sveriges försvarsförmåga sett annorlunda ut om någon sagt det åt dem för femtio år sedan.

Förtroende kopplat till statussymboler

Dömer du en människa utifrån hans eller hennes val av kläder och bil? Självklart! Tänk dig att en hantverkare kommer hem till dig för att du vill veta vad det kommer att kosta dig att låta honom måla om ditt hus eller lägga om ditt tak. Om han kör Lamborghini kommer du garanterat tänka att det kanske är hans höga priser som möjliggör det valet.

Rätt eller fel – det vet vi inte. Han kanske har ett stort bilintresse som gör att han lägger alla sina pengar på detta medan han bor i ett skjul och äter rå potatis. Klart är att om han vore dålig på sitt jobb, en klantig hantverkare som ingen anlitar två gånger, då hade han knappast haft råd med bilen. Så då är den bra marknadsföring för honom? Nej.

Går vi till fastighetsmäklare eller advokater tror jag tvärtom att en dyr bil signalerar framgång. Egentligen borde det inte vara någon skillnad. Om din mäklare har råd med en dyrare bil än konkurrenterna beror det kanske på att han är dyrast i branschen, men skulle du anlita en mäklare i en Volvo från 1974? Jag hade varit tveksam trots att jag kör en sådan själv.

Eller ja, just i mitt fall hade mäklaren säkert kommit undan ifall orsaken verkligen inte vore att han inte hade råd med en dyrare bil. För jag hade frågat. Bilvalet kunde ha bottnat i att han inte vill betala 30000 för att byta en bildel som på 145:an kostar en tusenlapp och går att byta själv. Det skulle kunna betyda att han inte själv tar ohemult betalt för något som borde kosta en tiondel. Problemet är att 99 av 100 kunder inte hade frågat utan istället dragit egna slutsatser.

Samma med kläder, en jurist i snickarbyxor är antagligen dålig på sitt jobb, en snickare i kostym likaså. Eller? När Anders Borg blev finansminister hörde jag människor säga att han måste vara väldigt duktig eftersom han trots ämbetet valde att ha hästsvans. För många tog det flera år att inse den blundern. En del kanske fortfarande lever i villfarelsen att karln hade koll på läget.

Så vad gör vi åt detta – slutar ha fördomar? Det går såklart inte. Alltså gör vi klokt i att tänka på vilka signaler våra val sänder ut, även i frågor som borde vara helt irrelevanta för situationen. Eller kör huvudet i sanden, men då får vi vara acceptera att det kan kosta.

Skillnad på buller och buller

Flygavgångarna från Bromma kommer att minska vid årsskiftet, vilket förväntas förbättra folkhälsan eftersom det gör att det blir mindre flygbuller.

Det stämmer säkert. Fast eftersom Bromma flygplats funnits i 88 år, sedan 1936, lider jag ändå inte så mycket med de som bor runtomkring. Samtliga har haft alla chanser att flytta, eller låta bli att flytta dit, om de tycker att flygbuller är jobbigt, vilket jag mycket väl förstår.

Om du får oväntat besök...

Då lider jag betydligt mer med dem som valt att bo i ett lugnt område på landsbygden och plötsligt bestämmer myndigheterna att det ska byggas vindkraft i närheten. Bedövande oljud förutom det faktum att hela närområdet ödeläggs av stora vindturbiner på gigantiska betongfundament och med tillhörande stora vägar med jättemycket trafik. Bara under byggperioden körs det dit tusentals lastbilslass med cement, ett material miljörörelsen för övrigt hatar i alla andra sammanhang.

Sälja kan man ju alltid, men vad är en lantlig gård värd om det känns ”som att flytta in på en flygplats”? Jag gissar att egendomen på ett bräde tappar minst halva värdet. Och allt detta för att politiker och bidragskapitalister ska kunna producera ström de dagar vädret gör att den inte behövs.

Vindsnurror är inte det enda som kan förstöra boendemiljön på landsbygden. Rovdjur och kalhyggen skulle kunna sabba en del för mig. Eller att någon köper upp billig mark och bygger en ful och illaluktande fabrik. Jag har ändå svårt att tänka mig en värre granne än en vindkraftspark. Kan du?

När Expressen ropar på utvisning

När till och med Expressen frågar sig varför en person inte blivit utvisad, då vet man att det är hög tid. Det här handlar om en 26-årig syrian som kom till Sverige som sjuttonåring. Vid 20 års ålder överföll och rånade han en kvinna, vid 21 våldtog han en kvinna utomhus, vid 22 hade han dömts åtta gånger, för våld, stölder och sexuellt ofredande. När han knuffade och rånade en 91-årig tant medan han var villkorligt frigiven från sin senaste kända våldtäkt kom han upp i nitton domar – hittills!

Ettan kom, nitton kom, vinsten kommer så småningom...

För eller emot invandring ska väl inte spela någon roll – den killen borde alla åtminstone vilja titta på möjligheten att skicka ut ur landet. Att det inte skedde vid de första arton rättsfallen med fällande dom beror på att åklagare inte ens yrkat på det. 2019 bestämde Högsta domstolen att det ska krävas ”synnerliga skäl” för att utvisa en person som bott i Sverige i mer än fyra år. Anledningen är att man då antas ha starka band till Sverige, men efter så kort tid kan man som utlänning inte ens bli svensk medborgare. Något som den här killen för övrigt fortfarande inte är, om nu någon anser att det hade gjort skillnad.

Har han ett jobb eller någon annan koppling till det svenska samhället? Känner han några svenskar? Talar han ens svenska (trots nio år i landet kräver han tolk på rättegångarna)? Det finns många som bott flera decennier i landet utan att kunna svara ja på någon av dessa frågor och vari består i så fall de där starka banden till Sverige?

Nu krävs inte längre ”synnerliga skäl” för att kunna utvisa sådana här individer, men det krävs fortfarande att åklagaren aktivt yrkar på utvisning för att det ska hända och eftersom jurister är den yrkeskår som är mest invandringsvänlig (möjligen i konkurrens med imamer) sker det mer sällan än ofta.

Jag tycker att det här är ganska enkelt. Om en invandrare kommer till Sverige och inte försöker göra rätt för sig, inte betalar skatt och i stort sett bara ställer till djävulskap, våld och elände, borde varje fängelsestraff leda till automatisk utvisning om det inte finns synnerliga skäl att inte göra det och då är det upp till åklagaren att motivera det.

Om hemlandet, i detta fall Syrien, vägrar att ta emot fanskapet borde det resultera i att inte en biståndskrona någonsin når det landet det närmaste decenniet. Försök i så fall hitta ett tredjeland att deportera gärningspersonen till. Jag skiter högaktningsfullt i hur hans liv blir där han hamnar. Det är inte rasism att tycka att svenska skattemedel i första hand ska gå till svenskar och andra som bidragit till Sveriges välstånd. Medkänsla i all ära, men jag känner varken solidaritet eller samhörighet med en person som sparkar ner och rånar gamla tanter.

Det är frivilligt att låna

En utredning föreslår höjt bolånetak och minskat amorteringskrav så att man ska kunna låna mer och betala tillbaka långsammare. Låna upp till 90 procent av bostaden och betala bara tillbaka 1 procent per år fram till att halva bostaden är betald.

Regeringen tycker att det är bra om framförallt unga människor kan skuldsätta sig ännu värre och bli ännu mer beroende av banken, arbetsgivaren och de politiska makthavarna. Eller ja, de använder inte precis de orden, men det är i praktiken vad de önskar.

Och de får helt säkert sin vilja igenom. Mäklarna är såklart överförtjusta och den unge bostadsköparen som intervjuas tycker att det låter bra för då kan man köpa ”bättre, större och mer attraktivt”.

Jag vill inte vara den gamla sura gubben som avbryter festen med att berätta att det är en dag i morgon också, men är det verkligen ingen som tänkt på att det finns en baksida med att bolånefesten fortsätter och eskalerar?! Den som är satt i skuld är inte fri, och den som aldrig betalar av lånet blir aldrig fri.

Jag fattar att unga gärna vill äga sitt eget boende och bo mitt i smeten med gångavstånd till allt, men det finns en prislapp i form av minskad frihet, kanske livet ut. Egentligen tycker jag att man ska få låna hur mycket som helst ifall någon är villig att låna ut (och ta smällen själv om låntagaren inte betalar tillbaka!), men därmed inte sagt att det är en bra idé.