Makalösa gnällspikar

Föreningen Makalösa föräldrar tycks vara en samling ensamstående gnällkärringar som inte får ekonomin att gå ihop alldeles oavsett. För tre månader sedan tog jag upp Caroline som enligt egen uppgift blev pank varje månad, men skrapade man lite på ytan framkom att hon nyligen köpt en villa, ägde två bilar, raskatter och ungefär så många tatueringar det gick att få plats med.

Ok, det finns värre exempel.

Jag var tvungen att leta upp bloggtexten eftersom samma tidning nu återigen skriver om en trebarnsmamma som heter Caroline och trots att också hon jobbar säger sig bara ha några hundralappar kvar på kontot efter att räkningarna betalats.

Nej, det var en ny Caroline, men hanteringen av privatekonomin tycks vara densamma och även här är det personliga ansvarstagandet för situationen obefintligt. Och återigen verkar det vara mycket som reportern glömt att få med, glömt att fråga om eller helt enkelt struntat i för att inte komplicera nyhetsvinkeln.

Den nya Offer-Caroline säger sig själv ha en nettolön på 16000 kr och ”därtill diverse bidrag”. Vari dessa består och slutsumman på dem var tydligen inte relevant, men det lär åtminstone innefatta barnbidrag (4480 kr inkl flerbarnstillägg) och det framgår av artikeln att hon även har bostadsbidrag. Bara på det är vi nog uppe i 25000 kr, men ”diverse bidrag” i en i övrigt så vinklad artikel betyder knappast två, så låt oss avrunda den förmodade nettosumman till 30000 kr inklusive bidrag.

Inte jättemycket pengar för en mamma med tre minderåriga barn, men när hon säger sig ha 400 kr utöver fasta utgifter tillåter jag mig att tvivla. Vad kan en hyrestrea på 75 kvm i utkanten av Uppsalas kosta? Klart mindre än halva lönen/bidraget, så vart försvinner de övriga 15000 kr? Inte på barnens aktiviteter, sådana säger hon sig inte ha råd med. Så vart?!

Caroline säger att hon äter fyra finncrisp om dagen, ett snacks som kostar 153 kr/kg på Willys, så ska hon ändå snåla hade jag föreslagit något annat, men vi fattar poängen – även denna Caroline svälter. Jag vill inte raljera över andras vikt, men även om hon inte har föregående Offer-Carolines kroppshydda ser hon inte precis undernärd ut. Hon är 38 år och har dubbelt så många hakor som jag. För jo, det är faktiskt relevant. Om hon talat sanning om kosthållet hade hon varit utmärglad, så vad mer ljuger hon om?

Så jag är ledsen. Det är fullt möjligt att det är synd om bägge dessa tjejer, men när nästan allt pekar åt andra hållet har jag svårt att tro på det utan mer information. Istället misstänker jag att de har sanslöst dålig pengahantering och shoppar som om de har två inkomster trots att de bara har en som ett symptom på offerskapet de så tydligt känner och förmedlar. I så fall är det inte minskade bidrag eller hårdare tag från okänsliga politiker som är problemet. Haken är istället en verklighet som inte går ihop med drömmen om ett okomplicerat liv med massor av rättigheter utan skyldigheter eller uppoffringar. Men visst, inget är ju billigare än fria fantasier.

1-1=0

”Lägg inte alla ägg i samma korg” säger man om börsen. Sprid dina risker! Samma resonemang kan appliceras på mycket, bl a på kommuner som knyter alltför stora förhoppningar till ett företag som tros ska frälsa kommunen och dess invånare. För snart 50 år sedan skrev Mikael Wiehe sången ”När bolaget kom till byn” med refrängen:

”Det är den vanliga visan,
den gamla kända historien
med samma poänger
och samma refräng,
men så länge vi inte
gör nåt åt saken
får vi väl skylla oss själva
om vi får höra den igen.”

Och nu får vi höra den igen, närmare bestämt i Skellefteå där bostadspriserna störtdyker efter att Northvolt varslat tusentals anställda. Att det i detta fall inte rörde sig om ett rikt bolag, som i Wiehes text, utan om ett nystartat företag nästan utan kunder, spelar ingen roll eftersom statliga pengar gjorde det rikt, eller åtminstone ledningsgruppen.

Wiehes säger indirekt att vi måste göra något åt saken. Vadå? Skellefteå är ändå en relativt stor stad med många skattebetalare sedan tiden innan Northvolt. Sverige är fullt av små bruksorter med en enda stor arbetsgivare och om den flyttar eller går omkull gör hela byn det strax efter.

Ett första steg är att politiker och tjänstemän slutar att tro på guld och gröna skogar när ett företag vill etablera sig, oavsett om det är en serverhall för en multinationell mediejätte eller ett av alla dessa företag som låtsas stå för en hållbar ”grön omställning”, vare sig det gäller batterier, återvinning, vindkraft eller något annat.

Sanningen är att det som historiskt funkat för Sverige är industri och smarta uppfinningar, inte sällan har det handlat om metaller och trävaruindustri. Så då är vi kanske trots allt inne på guld och gröna skogar.

Största halländska floppen sedan Bildt?

För snart fyra år sedan fick jag ett mejltips från Peter om ett ”exklusivt stugboende” med utedass, utan el eller rinnande vatten, som hyrdes ut till hiskeliga priser och bl a marknadsfördes genom att i samarbete med skattefinansierade Visit Halland bjuda dit en massa influencerbrudar som fick blogga om det. Så här skrev den influencer jag länkade till i det inlägget:

”All matlagning sker utomhus utan rinnande vatten. Vattnet tar de från sjön - de diskar även i det. Flemming berättade att de vill att man ska känna naturen i maten men också känna vart på året vi är med säsonger. De använder sig nästan enbart av egenodlat eller närproducerat och maten som blir över ges till djuren så inget ska wasteas. Det var verkligen ett speciellt ställe. Ingen plats att ladda luren eller tända upp när det blev M Ö R K T.”

En lustig detalj är att jag själv just då åkte runt på husjakt i Norge i en husvagn från 80-talet och inte alls såg det exklusiva i att leva utan rinnande vatten och med tolvvoltsgenererad el som laddade ur ett bilbatteri på nolltid trots att den bara drev laptop och mobil.

Badrumsbild.

Men nu ska inte jag bada i gamla minnen. Historien fick precis en uppföljning när Peter hörde av sig igen och berättade att det ”lyxiga naturhotellet” nu gått omkull. Kvar finns skulder och 158 tunnor med resterna från de exklusiva utedassen.

De halländska skattebetalarna kan nog se sig i månen efter de pengar de ofrivilligt plöjde ner i projektet. Om bidragskapitalisterna åtminstone hade daterat tunnorna kunde konkursförvaltaren sälja influencerbajs. Det måste gå, många influencers tjänar ju massor av pengar trots att de mest producerar skit.

Sverige mot konkurs?

Nu tog jag i. Eller gjorde jag det? En artikel i Tidningen Näringslivet med rubriken ”Rekordhög försörjningsbörda hotar Sveriges ekonomi” låter mer negativ än jag någonsin gjort.

Där säger nationalekonomen Andreas Bergh att svenskarna snart får jobba till 75 och: ”Om det ser tufft ut idag, så är det ingenting mot hur det kommer att bli.” Vårdköerna växer, arbetslösheten stiger, pensionärerna blir fler, och värst av allt är nog att det inte verkar finnas någon ljusning framöver.

Att svenskarna blir äldre är ju fakta genom att barnafödandet sjunker. Det har pågått länge. Att ersätta svenskarna genom flyktinginvandring har inte heller funkat, någonsin. Det kan möjligen minska de demografiska utmaningarna, som det heter på politikerspråk. Men det kostar miljarder, det ökar arbetslösheten mer än det fyller upp lediga platser på arbetsmarknaden och dessutom visade det sig att även invandrare blir äldre.

”Jag tror inte att det finns någon lösning”, säger nationalekonomen. Jag vet ingenting om det, men en sak vet jag och det är att jag inte tror på pension från svenska staten, varken före eller efter 75. Jag har sagt det förut, en del håller med, andra gör det inte. En del blir till och med arga, vilket jag inte helt förstår. Det är den verklighet jag tar höjd för. Andra gör som de vill.

Barnsvält i Sverige

Nu har några aktivistiska organisationer med verklighetsunderskott återigen dammat av den gamla myten om att en stor andel människor i Sverige inte har råd att äta sig mätta. Hör på detta:

”Bland annat uppger 29 procent av de ensamstående föräldrarna med låga inkomster att de haft svårigheter att äta sig mätta, en ökning med nio procentenheter jämfört med 2024.”

Så tre av tio lågavlönade ensamstående föräldrar påstår sig svälta? Om det stämmer vet bara de själva, men det har i så fall knappast ekonomiska skäl. Jag är själv en vuxen man som äter för långt under existensminimum, och det beror inte på att jag äter lite (det kan ingen som sett mina pastaportioner påstå).

Här är svältande barn – på riktigt!

Minns ni förra gången dessa grupper gick ut och vevade i media om barnsvält? Då fick de svar på tal av debattören Lena Andersson som nämnde havregrynsgröt och ris som exempel på livsmedel som mättar till låg kostnad. Det var inte vad de ville höra.

Men det är faktiskt svårt att veta vad de vill ha för svar. Ja, matpriserna har stigit, men vad ska vi göra då – lägga oss ner och dö? Häromdagen skrev jag om när Edward Blom av välvilja publicerade några mattips och möttes av irritation och ilska. Jag försökte själv uppmuntra en socialdemokrat på Twitter genom att ge mina förslag på vad regeringen kan göra, men inte tackade hon mig för det.

Otack är världens lön.

Vill de bara gnälla ska de såklart få göra det. Men sluta påstå att människor i Sverige idag inte har råd att äta, och faktiskt både gott och nyttigt. Det är helt enkelt inte sant och det sänker trovärdigheten hos Rädda Barnen, Hyresgästföreningen, Majblomman, Röda Korset och alla andra som påstår det. 

Mångsysslare morgondagens melodi?

Jag läser om en kille som både jobbar som stadsarkitekt och präst. Jag förstår att artikeln skrevs för det här sticker ju verkligen ut. Men skulle det behöva vara så? Min känsla är att ”mångsysslare” och ”tusenkonstnärer” var vanligare förr.

Statsarkitektsprästen säger att kommunen underlättat jobbkombinationen för honom, men ska man jobba med två eller flera saker brukar det kräva att man driver ett eget företag där man kan blanda jobb på konsultbasis. När jag var ståuppkomiker tog jag under några år kontorsvikariat på somrarna när det var naturligt ont om firmafester, och idag skulle jag kunna titulera mig själv skribent/biodlare.

Att den här typen av kombijobb är så ovanliga beror på att samhället verkligen inte uppmuntrar till det utan snarare motarbetar. Politiker, för att inte tala om fackförbund, tycker att deltidsjobb är ett slags modernt slaveri och lagstiftningen bekämpar alla anställningsformer som inte är fasta heltidstjänster.

Visst, man kan starta eget, det funkar för mig. Men om arbetsmarknaden vill vara flexibel borde samhället underlätta för människor som inte vill lägga alla jobbägg i samma korg. T ex nu när inhemsk matproduktion kommit i ropet, både av miljöskäl och för att omvärlden är orolig. Då borde man underlätta för så kallade månskensbönder, människor som driver jordbruk, men för småskaligt för att kunna leva fullt ut på det (eftersom samma politiker och myndigheter också gjort det svårare att vara heltidsbonde).

Fram för fler individuella lösningar, flexibla scheman och udda anställningsformer! Det vore bra för samhället, miljön, men inte minst för människorna. Det är väl ändå oss vi bygger samhället för? Eller åtminstone borde göra.

Kostnader för tidsomställning

Funkar ni som jag är ni trötta idag efter helgens tidsomställning. Jag har aldrig förstått poängen med den. Om jag som är förhållandevis ung och frisk lider är det ingenting emot vad gamla och sjuka gör. Nu väljer jag mina egna tider, vilket gör det lite lättare, när jag hade en arbetsplats var det ännu värre. Jag minns när jag körde till jobbet genom en skog full av älg och rådjur mest aktiva vid gryning och när jag precis kommit igenom den jobbiga tiden med gryning under jobbresan vred man klockan en timme och så började skiten om igen!

Det är inte bara vilda djur som har svårt att se nyttan av tidsomställning. Hur tror ni korna eller hönsen känner om bonden plötsligt dyker upp en timme tidigare eller senare? Men för mig räcker argumenten om svårigheterna för människa och älg. Hur många extra bilolyckor skapar tidsomställningen och vad kostar det i pengar och lidande? En siffra jag såg sa att antalet trafikolyckor går upp hela 30 procent veckan efter tidsomställningen. Människans produktivitet lär inte heller påverkas positivt av att krångla med tiden. Och så har vi alla datasystem som ballar ur eller kräver manuell handpåläggning.

Om vi vänder på det – finns det fördelar med att ställa om klockan varje halvår? När man första gången införde skiten år 1916 trodde man att det skulle innebära en energibesparing och underlätta skogsarbete. Det där med energibesparingen har man gett upp för länge sedan, och beträffande skogsarbetet har det hänt en del på avverkningsfronten under seklet. Ni vet, motorsågen uppfanns och sedan skördaren som käkar upp flera hundra träd i timmen och i stort sett lika effektivt om det är kolmörkt.

Alla människor har en inre klocka. Den kan absolut behöva störas, t ex vid skiftarbete, men då får man extra betalt. Vad får vi andra – ingenting. Eller jo, jetlag. Så nu tycker jag att vi vänder blad och bestämmer en tid istället för två. Om vi ska hålla oss till vintertid eller sommartid vet jag inte, men jag vet att varje ändring känns som en försämring, både på våren och hösten, så bägge varianterna är att föredra framför det system vi har nu.

Tunga matspartips

Schlagersångaren och gastronomen Edward Blom har den senaste tiden blivit alltmer politisk i sociala medier och det brukar sällan bli särskilt lyckat när kändisar pratar politik. Jag tänker ofta på hur rätt Ricky Gervais hade när han sa till skådespelarna på Golden Globe-galan att de borde skippa de politiska talen eftersom de flesta av dem hade gått mindre tid i skolan än Greta Thunberg.

Men den här gången har Edward uttalat sig om något han kan, nämligen mat, och det uppmärksammar jag gärna eftersom jag tycker att han har poänger. Efter att matpriserna gått upp ville han i all välmening ge tips om att få ner matkostnaden.

Några av de här tipsen känner jag igen från min egen blogg, exempelvis att inte göra idiotköp, att inte köpa ”slöfockvaror” som han kallar dem, att köpa baljväxter torkade och att göra egen hummus. Tyvärr känner jag även igen invändningarna i svaren han fick:

• Alla bor inte med stor tomt.
• Alla hinner inte laga mat för de jobbar heltid.
• Alla har inte förvaringsmöjligheter.

Nej, det stämmer ju. Jag tänker själv inte brygga öl, lagra upp ost eller smuggelsprit, men är det inte att göra det väl lätt för sig att därför avfärda allt? Här kom ett tjugotal spartips och bara för att alla inte passar alla borde Blom hålla käften? Då känns det inte som att man vill hitta lösningar utan snarare svepskäl för att inte göra någonting annat än att fortsätta gnälla.

Fast ärligt talat går det faktiskt att odla även utan stor tomt eller jordkällare. För att inte tala om att laga mat från grunden trots att man har mycket att göra. Jag minns en sommar när jag jobbade 60-70 timmar per vecka. Just då blev det ingen hemlagad hummus, men jag åt tre mål mat per dag (inklusive matlåda 5-6 dagar per vecka) tillagade på den egna spisen utan spår av hämtpizza eller färdiga mikrorätter, så nog tusan går det med.

”Om det enda verktyget man har är en hammare ser alla problem ut som spikar”, lär Mark Twain ha sagt, och om man är vänsterpartist tycks alla lösningar se ut som skattehöjningar, tvång och förbud. När riksdagskvinnan Lorena Delgado Varas (mest känd för sin palestinasjal i plenisalen – kanske är det väldigt kallt där) svarade att många redan gör sitt yttersta, så nu återstår bara ”politiska åtgärder” replikerade Blom att en sänkning av matmomsen vore önskvärd, men den bollen duckade hon.

I vanlig ordning vill man väl istället försöka begränsa livsmedelshandlarnas möjligheter att ta ut vinst. Det faktum att av varje hundring man betalar till kassörskan går 30-35 kr till Lorena och hennes politikerkompisar är inget problem i hennes värld.

Uppföljning av matbojkott

Så är vecka 12 över. Ni vet, den där veckan då alla (!) skulle bojkotta de stora matkedjorna. Jag skrev några rader om det innan, men känner att vi kan behöva en summering.

För när jag skrev i början av månaden trodde jag att det handlade om ett fåtal förvirrade människor som skulle bojkotta livsmedelshandeln (bl a genom att handla i förväg, vilket ju i praktiken snarare blir en vinst för handlarna). Under förra veckan kunde vi höra människor som på allvar tror att butikschefer lever för att jävlas med kunder och vanligt folk. Andra pratade om att när inflationen gått ner hade de förväntat sig lägre matpriser. Då har man en del att lära om hur inflation funkar.

I ett tv-inslag (tror att det kan ha varit på SVT) såg jag en medelålders man som från början inte framstod som dårpippi kokobello skylla de höga matpriserna helt och hållet på Donald Trump. Det hade varit intressant med en följdfråga från reportern där, men det kom ingen. Oavsett bevekelsegrunder verkade alla överens om att en livsmedelsbojkott skulle hjälpa. Så vi får väl se idag om priserna går ner 10-20 procent.

En fitnessinfluenser som berättat att hon inte skulle delta i bojkotten fick motta rena dödshot. Min sympati försvann lite när hon skyllde sitt uteblivna deltagande på en diagnos som kräver struktur, men när jag hör om mordhot för att man inte bojkottar undrar jag på riktigt om alla blivit galna.

Nej, en annan fitnessinfluenser.

Jag har många gånger kritiserat mathandlare i bloggen. Jag ser ett stort problem med att ett fåtal aktörer styr den svenska livsmedelsmarknaden, men var är de där övervinsterna i detaljistledet det pratas om? Vi snackar om en vinstmarginal på 2,8 procent! Det innebär såklart högre i undantagsfall, men ska man driva en matbutik öppen 70 timmar i veckan och ha personalansvar för kanske 40 personer är det rimligt att man får ta ut en vinst.

Statens vinst är fyra gånger så hög som handlarnas bara på momsen. Lägg till arbetsgivaravgifter, inkomstskatt, vinstskatt, energiskatt och skatt på dieseln som används i varje led från jorden till matbordet så inser man vem som är den verkliga vinnaren på vårt dagliga bröd. Kanske vore det rimligare att bojkotta staten, genom att alla i möjligaste mån under en vecka handlar eller jobbar svart med krav på slopad matmoms och billigare diesel?

Varit naiva igen?

Kontantkrav från Riksbanken – det var väl på tiden?

”I en ny rapport har Riksbanken lagt fram ett antal fokusområden, däribland att man i större utsträckning ska ta emot och betala med kontanter.”

Riksbanken och staten har ju ett märkligt, delvis oberoende förhållande, men hade staten menat allvar med att vilja att kontantanvändandet blir mer normaliserat hade det varit naturligt med lagkrav. Riktiga pengar är ett legitimt betalningsmedel och alla näringsidkare med fysisk försäljning borde vara tvungna att ta emot kontanter.

Så är det i andra länder (här i Norge t ex) och det lär åtminstone inte påverka folks syn på kontanter negativt. För det är ju som vid barnuppfostran, barn gör inte som man säger utan som man gör. Så när staten uppfostrar folk att använda kontanter samtidigt som den inte har några problem med butiker och restauranger som vägrar att befatta sig med dessa kunder blir det väldigt dubbla signaler.

Den svenska modellen?

Oavsett om man tror på fullskaligt världskrig eller ”bara” ett ansträngt förhållande mellan olika länder visste vi att världen förr eller senare skulle hamna i ett mindre stabilt läge. Och vad händer då? Jo, plötsligt behövs kontanter, inhemsk matproduktion, militärt försvar, medicinförråd och lite annat som Sverige fullständigt struntat i under väldigt många år.

Varför händer detta igen och igen? Jag tror t ex inte att det saknades experter som berättade att om man ger sjutton i att underhålla tågrälsen i decennier kommer det att bli ohyggligt dyrt den dag man tvingas att göra det för att överhuvudtaget rädda järnvägen. Ändå står man på och kör huvudet i väggen. Jag antar att ”vi” återigen varit naiva, aningslösa, godtrogna, enfaldiga eller helt jävla dumma i huvudet.

Aktivitetsplikt

Motprestation för försörjningsstöd kommer upp som förslag ibland. Nu senast i Kristinehamn och så läste jag att Malmölistans Nils Littorin vill införa något liknande i Malmö för att rensa upp i eftersatta och skitiga parker. ”Här ser för jävligt ut!”, konstaterar han vid ett besök i Pildammsparken.

Det är väl inte fel tänkt med någon slags aktivitetsplikt? Här snackar vi ju inte om cancersjuka eller handikappade utan om friska människor som står till arbetsmarknadens förfogande, men som just nu inte får något jobb på den vanliga marknaden. Ställt på sin spets kan bidragslivet bli en livsstil, som i denna norska sketch som absolut är sevärd för den som orkar med språket (uføretrygd är en slags sjukförsäkring för dem som av handikapp eller diagnoser inte klarar av ett vanligt jobb, och NAV är Norges arbetsförmedling, försäkringskassa och socialkontor i ett).

Kanske lite speciellt med familjer som levt på socialbidrag i generationer, men jag har träffat människor som trots full arbetskapacitet gått på bidrag i många år. Det är såklart inte rimligt, men börjar det spåra ur tror jag att det är lätt hänt. Kan aktivitetsplikt bryta den onda cirkeln ser jag bara fördelar, men det går såklart att hitta en negativ nyhetsvinkel:

”Hör om varför Kristinehamns kommun genomför satsningen och vad den väntas kosta.”

Ska människor städa parker eller slussas ut i utbildning behöver det anställas personal för att få det att hända. Enligt Littorin handlar det om 6500 bidragstagare i Malmö. Gissningsvis betydligt färre i Kristinehamn, men ändå en ökad belastning på kommunens personal.

”Nummer 37... trettiosju.”

Vad vinner man då? Jobb som behöver göras, men som ingen gör blir äntligen gjorda, vare sig det handlar om att underhålla lekplatser och staket eller städa parker och stränder. Bidragstagarna får ett jobb, ett syfte med att kliva upp på morgnarna och i några fall också ett incitament att ta tag i sitt liv och fixa ett ”riktigt” jobb. Rätt gjort ser jag bara vinnare här. 

Män och kvinnor är olika

Rubriken kan låta självklar, men inte om du läst Nordnets Frida Bratts text ”Färre kvinnor än män har ett eget sparande”. Där litar hon nämligen blint på människors egna känslor kring sparande och att alla är exakt likadana. Lyssna t ex på detta:

”Mer än hälften, 55 procent, av kvinnorna svarar nej på frågan om de har ett eget sparande som är tillräckligt stort för att förändra den egna livssituationen. Motsvarande siffra för män är 50 procent.”

Jag fattar ju att detta var precis vad Frida ville visa i samband med kvinnodagen, men vi som lyckligtvis getts chansen att umgås med både kvinnor och män skulle kunna spåna lite kring vad dessa uppgifter är värda.

Skulle du t ex säga att det finns ett mönster kring behov av säkerhet i din bekantskapskrets, att det ena könet verkar kräva lite större säkerhetsmarginaler än det andra? Det skiljer sig såklart från individ till individ och jag har själv slagsida åt det kvinnliga hållet på denna punkt, men de jag känner som anser att en frisk kropp är tillräcklig garant för att kunna starta ett nytt liv trots ett tomt bankkonto är samtliga män.

Det finns antagligen genetiska skillnader sedan flera tusen år här. Kvinnor tar ett större ansvar för barnen, män för fysisk säkerhet. Således tar männen hand om akuta hot såsom invaderande grizzlybjörnar medan kvinnorna har mer koll på hushållet i sin helhet. Det gäller inte alla familjer, men jag pratar om tydliga mönster ända sedan vi bodde i grottor.

Så varför svarar färre kvinnor än män ja på om de har förutsättningar att ”förändra din egen livssituation, till exempel säga upp dig från jobbet eller bryta upp från en relation”, för att de har färre antal årsförbrukningar på bankkontot eller för att de vill ha större marginaler än männen för att kunna svara ja? Spelar det någon roll? Troligen inte. Målet för Frida Bratt och Nordnet var helt säkert att visa att kvinnor har det sämre än män.

Hade målet istället varit att kvinnor ska få ett bättre sparande kunde man ha pekat på att kvinnor (återigen generellt) sparar med mycket lägre risk – och därmed lägre långsiktig avkastning – än män. Ibland är självförtroende positivt, men om målet med artikeln var att utmåla kvinnor som offer tror jag att den är helt fulländad. Eller är det jag som är en kvinnohatande manschauvinist som inte fattat något? Tyck till i kommentarsfältet, gärna genomtänkt och ännu hellre respektfullt.

Deklarera second hand?!

Jag fattar att det finns extremfall där privatpersoner är skyldiga att deklarera begagnatförsäljning, men ingen människa kommer att göra det frivilligt, så när SVT ”reder ut” detta med Skatteverket blir det fånigt.

99 procent eller mer av det som säljs begagnat har en gång i tiden varit värt mer än det senast såldes för. Huruvida det inträffat under den senaste försäljarens ägo går inte att veta, men det gäller såklart även Skatteverket. På de flesta sajter kan de inte ens se försäljningspriset, bara utropspriset. Vad du sedan gjort för deal med köparen kan de omöjligt veta, men de kan fråga. Har du köpt billigt och sålt dyrt är du fortfarande inte skattepliktig med mindre än att du tjänat 50000 kr under året.

Vi kan inte hindra Skatteverket från att plöja ner X antal miljoner i kontroller, men det skulle förvåna mig om de lyckas tvinga en enda människa att skatta vinster på secondhandförsäljning. Och till vilken nytta? Ibland borde staten bara acceptera att här är det pengar vi inte kommer åt utan att lägga minst 5 kr på att få in varje skattekrona.

Förutom att det är en dålig affär på kort sikt riskerar det att få ett i grunden ganska skattetolerant folk att börja hata statens klåfingrighet och istället engagera sig i att slippa betala skatt. Skattesystemet bygger på att människor i allmänhet är okej med att betala skatt, men uppretade människor kommer att börja gå in för att jobba svart, vara tydliga med näringsidkare att ”jag behöver inget kvitto på det jag köper” och i största allmänhet bli avogt inställda till att betala skatter de tidigare tyckt varit rimliga.

Det är vad Skatteverket kan åstadkomma genom att vara alltför nyfikna, för att inte säga giriga. Själv bor jag i Norge där medborgarna ges ganska stora möjligheter att tjäna pengar på hobbyverksamhet eller dra in tillfälliga inkomster utan att behöva skatta bort allt. Jag är övertygad om att den norska staten tjänar på att inte springa av sig benen för att dra in skattepengar de troligtvis ändå aldrig hade kommit åt. Tvärtom!

Gratis körkort

Socialdemokraterna föreslår att ungdomar inskrivna på arbetsförmedlingen ska få gratis körkort. Eller få låna till körkort, ifall S inte får majoritet för sitt gratisförslag. Det finns någon logik i detta, körkort ökar chansen till anställning.

Fast det vet väl såväl ungdomarna som deras föräldrar själva om? Hittills har jag inte träffat någon som blivit förvånad på artonårsdagen. ”Oj, fyller jag år idag?!” Jag var själv långsam med körkortet och tog det inte förrän jag nästan var 20. I mitt fall var det slöhet, inte ekonomi, som gjorde att det tog tid. Att jag till slut fick ändan ur vagnen var mest för att körtillståndet höll på att gå ut, men hade jag behövt körkort tidigare hade jag prioriterat det.

Hela livet handlar om prioriteringar. I Sverige är inte ett körkort så himla dyrt. Den som vill ha det kan utan större problem spara ihop pengarna genom att ta ett extrajobb. Börjar man vid 14-15 års ålder har man många sommarlov, jular, kvällar och helger på sig. Om man inte har föräldrar som hjälper till. På landsbygden tar de flesta körkort strax efter artonårsdagen, trots ”socioekonomiska utmaningar”. Är det verkligen rimligt att den som skiter i allt ska få det serverat av pappa staten medan andra gör uppoffringar?

Och även om körkort underlättar anställning är det väl inte så att det vimlar av lediga chaufförsjobb i Sverige, åtminstone inte för B-körkort. Hade det varit så skulle arbetsgivarna själva erbjuda körkort i utbyte mot jobbkontrakt, såsom bussbolag gjort i alla tider. Jag förstår att politiker gärna vill visa initiativförmåga, men att passivisera folk ännu mer samtidigt som man diskriminerar ansvarsfulla människor är faktiskt bara dumt.

Köpa sex på Arbetsförmedlingen?

Många uppmärksammade att ett produktionsbolag av vuxenfilm (bolagets formulering) annonserade efter tre kvinnliga skådespelare på Arbetsförmedlingens webbsida Platsbanken.

Arbetsförmedlingens verksamhet är lite oklar för mig eftersom de – tvärtemot vad namnet anger – i stort sett aldrig har förmedlat arbeten, men att förmedla porrskådisar är nog inte en del av kärnverksamheten. Samtidigt kan de inte plocka bort annonser om de inte bryter emot reglerna och att söka efter skådespelare med god hygien till vuxenfilmindustrin gjorde inte det.

Att Arbetsförmedlingen sedan säger att de inte kommer att anvisa platsen till arbetslösa kvinnor med fräsch doft tror jag mest handlar om att filmbolaget inte har kollektivavtal. Det tror jag åtminstone att de inte har eftersom lika lön för lika arbete inte gäller i den industrin, kvinnorna tjänar mycket mer än männen. Den som däremot läser annonsen och tror sig ha det som krävs är välkommen att själv ta kontakt med Film AB Erototon (eller vad de heter, det framgår inte).

Man kan välja att bli upprörd över detta. Jag har defekten att jag inte kan låta bli att tänka ett steg till. Vad hindrar den man (eller kvinna) som tycker att det känns olustigt att annonsera efter sex, eller svara på kvällstidningarnas annonser från dylika aktörer, från att börja filma sin konsumtion av köpesex? Genom att ställa upp en kamera i rummet borde man inte bara kunna kringgå Sexköpslagen (som av någon absurd anledning gör det tillåtet att sälja men inte köpa sex). Han (eller hon) borde då också kunna annonsera efter partner i Arbetsförmedlingens platsbank. 

Vad kostar en kartplats?

Ett mejltips från Henrik som uppmärksammat Skellefteå kommuns anställningsannons för att ”sätta kommunen på kartan”.

Lite oklart vad man egentligen annonserade efter eftersom de sökande själva skulle välja arbetsuppgifter och titel. Klart är däremot att kommunens kommunikationsstrateg (undrar just hur kommunen hade klarat sig utan hennes skarpsinne, kanske värt att prova?) tyckte att detta var ett bra sätt att just sätta kommunen på kartan.

Själv levde jag i villfarelsen att Skellefteå redan fanns på kartan, men eftersom jag aldrig varit sugen på att flytta till kommunen har jag inte funderat så mycket på vad den har att erbjuda. Däremot vet jag vad jag nu associerar kommunen med – gränslöst flum och ett skatteslöseri utan like. Var det vad man ville uppnå?

”Härmed förklarar jag kommunfullmäktigemötet öppnat!”

”Jobbet” gick till slut till en 29-årig förläst Stockholmare som ska fungera som ”demokratiutvecklare”. Att en sådan inte behövdes bevisas bäst genom att man inte har haft någon fram till nu och ingen har klagat. Eller rättare sagt är det säkert många Skelleftebor som klagat på bristande demokrati, men den blir knappast bättre av att man vaskar någon miljon om året för att en tramsig reklamkampanj mynnade ut i en påhittad tjänst.

Jag står över hetsen

Studentmössa är ett ämne jag tagit upp förr. Det är för att det är ett bra exempel på något som gått väldigt fel. Den ”uppfanns” på 1840-talet för att studenterna skulle få ett gemensamt kännetecken. Jag vet inte vad den kostade då, men när jag tog studenten 150 år senare gick de lös på en knapp hundring.

Det gör de faktiskt fortfarande, men nu är de utrustade med en massa tillval som lätt får upp priset till flera tusen. Man kan få sitt namn broderat, fodertyg i ett annat mönster än det traditionella blågula och man kan till och med betala extra för att slippa en söm som går att se om man tittar efter riktigt noga.

Från idén med en uniform mössa har den blivit en individuell klassmarkör. Så kan vi inte ha det, anser politikerna i Botkyrka, Hudiksvall och Varberg. Där tänker man betala elevernas mössor med skattepengar! Oklart om det ens blir billigare för eleverna eller om tillverkarna nu hittar på ännu fler personliga tillval där man kan plöja ner sina pengar, utöver den kommunala pengen.

Det värsta tycker jag inte ens är pengarna som hade gått att använda till något vettigare utan att såväl elever som politiker väljer att helt okritiskt delta i det här spelet. Jag tror att jag gav 75 kr för min mössa. På den tiden tror jag inte ens att det fanns individuella tillval. Hur jag hade gjort idag är omöjligt att veta. Antagligen hade jag köpt en namnlös studentmössa för någon hundring, eller så hade jag struntat i mössa överhuvudtaget. Jag var faktiskt inte dummare som artonåring än att jag redan då förstod att varken studenten eller minnena satt i en keps, och jag hade vägrat att vara med i charaden.

Vi får den inflation vi förtjänar och den som hoppas på rimligare priser i framtiden tack vare rimligare konsumenter kan nog sluta hoppas nu.

Sjukt friskvårdsstöd

Det diskuteras ibland vilken träning som ska kunna täckas in av friskvårdsstöd. Att ”sexsalonger” inte ska göra det låter rätt givet, men jag blir inte förvånad när det händer. Företagen knyts till friskvårdsportaler med gemensamma medlemskort och plötsligt är thaimassagesalonger inkluderade i kommunanställdas friskvård.

Själv tycker jag inte detta borde vara gränsfall. Även om så dessa massagesalonger skulle ägna sig åt massage borde det inte räknas som friskvård mer än vad exempelvis biobesök eller doftljus gör. Vill man sponsra anställdas friskvård får man betala deras träning, inte att de slappar hos en massös.

Men det finns ett ännu bättre system. Sluta att manipulera personal till att ta hand om sin egen hälsa! Betala människor när de utför arbete och ta så lite som möjligt av lönen i skatt. Betro vuxna människor med att ta hand om sina egna liv!

Att staten slutar att agera föräldrar åt vuxna medborgare skulle ha ytterligare en fördel, de skulle få behålla mer av sina egna löner och sedan själva kunna välja om de vill köpa ”thaimassage” eller något annat för pengarna. En del skulle göra dåliga val, självklart, men vad är vitsen med ett liv man inte får välja själv utan som istället utformas av staten, som tror sig kunna välja bättre?

Förfallna hus lagar sig inte själva

Här är ett ämne som varit uppe förut, hus på landsbygden som ramlar ihop utan underhåll, och myndighetspersoner som är frustrerade över att deras kommuner och regioner bokstavligt talat förfaller.

Jag förstår deras frustration, för att inte säga ilska. Men vad är lösningen? Jag anar på byggnadsinspektören från Filipstads kommun i inslaget, att hon tycker att folk minsann borde ta sitt ansvar och inte låta sina hus gå tillbaka till naturen utan istället reparera och sälja dem, men så länge värdet på husen hålls på ett minimum bara pga platsen de ligger på kommer det inte att hända.

Det beror i sin tur på bristande arbetsmarknad och samhällsservice. Sedan spelar det ingen roll om du köpt huset för att bo i, ha som sommarställe eller – troligast – du övertagit huset när dina föräldrar inte längre lever eller kan bo kvar i det. Det finns inte en människa som satsar en halv miljon i ett hus som i bästa fall blir värt hundratusen efter renovering.

Vill kommunen få husen rivna får de erbjuda sig att göra det kostnadsfritt, men kommunpolitikerna har inte heller pengarna att göra detta. Alternativ 2 är att Sverige ser till att den gamla slitna klyschan ”Hela Sverige ska leva” betyder något. Glesbygdsstöd, satsningar på näringslivet, bygg upp en framtidstro – allt är tillåtet!

Men gör något, att bara snacka om hur viktigt det är att folk ska kunna bo på landet påverkar inte huspriset ett enda öre. Särskilt inte efter så många år, när generation efter generation fått lära sig att det bara är retorik från samtliga partier. Spökstäder förvandlas inte till pittoreska byar fyllda av spirande framtidstro helt av sig själva.

Dags för svensk DOGE?

Jag är inte så engagerad av amerikansk politik så länge den inte berör andra länder (vilket tyvärr händer alltför ofta), men det nyinrättade effektiviseringsdepartementet DOGE tycker jag är intressant. Visst lät det sunt att inrätta en myndighet för att få koll på vart statens pengar tar vägen, det hade inte varit fel i Sverige heller.

Men att Musk på en enda månad skulle lyckas spara 589 miljarder, låter helt sanslöst. Bl a skalades tvåtusen tjänster bort på biståndsmyndigheten USAID som bl a skickat mångmiljonbelopp till pengatvättsorganisationen The Clinton Foundation. Den som vill veta exakt vad man sparat på kan se det på DOGE:s webbsida.

Jag har inte gjort det och tänker inte recensera varje steg, men ser det som ett sundhetstecken om man ser varje bortslösad skattekrona som en stöld från folket. Ett annat tecken på friska vindar är att skattefinansierade människor börjar frågas vad de gör på jobbet. Det ser de själva som värsta ifrågasättandet, vilket också visar vilken skyddad verkstad de levt i. Det är självklart för alla anställda att chefen då och då vill se vad du åstadkommit, och jobbar du för skattepengar är högsta chefen skattebetalarkollektivet.

Vad vi alla undrar är väl om detta kan komma till Sverige. Svaret på kort sikt är antagligen nej, men det som börjar i USA har en förmåga att spridas över världen och till slut finns det kanske en effektiviseringsmyndighet i vartenda gammalt I-land. Sverige brukar inte längre gå i spetsen i teknik, men faktiskt började Jens Nylander granska skatteflöden med hjälp av AI långt innan jag hade sett Elon Musk hoppa på det tåget, så kanske, kanske skulle Sverige kunna överraska positivt här. Jag skulle ljuga om jag sa mig vara förhoppningsfull, men även en trasig klocka visar exakt rätt tid två gånger per dygn.