Fattiga norrmän

Fattigdomsbegreppet är något man slänger sig med både i svensk och norsk media, men de exempel som beskrivs känns sällan särskilt fattiga. Så det var inte utan förväntan jag satte mig för att titta på dokumentärserien Den norske fattigdommen, som jag tror går att se även i Sverige.

Redan i första inslaget, knappt tre minuter in i programmet, intervjuas en familj som beskrivs som ”arbetande fattiga”. De bor i en trerummare i Tromsø tillsammans med sin dotter på tre år. Både han och hon har heltidsjobb, han på ett byggvaruhus, hon som personlig assistent med 100 procent nattarbete. Trots det har de i flera år varit fattiga. Eller har de? 2023 var gränsen för ”relativ fattigdom” (60 procent av medianintäkten) 42858 kr/månad för två vuxna med ett minderårigt barn. Är det fattigt?

Nu har paret för övrigt kommit upp i 50000 kr, alltså drygt 7000 kr över gränsen, men ändå sliter de ekonomiskt. De äger inte sitt hem eller ens sin bil, har konsumtionslån och på frågan om de skulle kunna skaffa fler barn skrattar de och förklarar att det hade de gärna önskat, men att det är helt omöjligt med deras ekonomi.

Då ligger de alltså sjutusen över den i mina ögon väl tilltagna gränsen för relativ fattigdom. För mig som skulle kunna leva på 7000 kr i månaden är det märkligt och nästan lite provocerande att höra att ett spädbarn inte skulle klara det. Som ensamstående och barnlös är gränsen förresten 23808 kr/månad. Även om de flesta norrmän lever på större fot än det skulle jag själv ha svårt att göra av med så mycket pengar.

Nyligen kunde man läsa i svensk media att en familj med fem barn som helt lever på bidrag kan få ut 46500 kr per månad, men att det nu kan komma att sänkas till 38300 kr, något som kritikerna beskrev som ett sätt att sparka på folk som ligger. Med norska mått mätt är det rena fattighuset, men även denna debatt får mig att undra om inte vi i ”den rika världen” framförallt behöver sänka kraven. Om våra förfäder hade satt tillnärmelsevis så höga privatekonomiska miniminivåer för att skaffa barn hade mänskligheten dött ut för väldigt länge sedan.

Men med denna sågning av ännu ett tv-program om ekonomi ska sägas att de också berättar om riktig fattigdom, ofta i kombination med psykisk sjukdom och missbruk. Bl a fina personporträtt av en börskille som går från att ha privatchaufför och hus i två världsdelar till att leva på socialbidrag och städa t-banevagnar, och en annan som gått från uteliggare till berömd konstnär. Så jag vänder mig inte emot serien, se den om ni har tid och lust.