onsdag 27 januari 2021

Om man lyssnar får man svar

Häromdagen skrev jag ett svar på en debattartikel. Ordet debatt betyder ”ordnat offentligt meningsutbyte”, men debattartikelns författare ändrade samma dag namn på sitt Twitterkonto från Agneta Tjernström Lustig till Agneta TL. Profilbilden på kontot är en telefonkiosk.

I samma veva skrev socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi en tweet:


Han efterfrågar en respektfull debatt där man lyssnar på varandra. Inlägget fick över 500 svar. En del ”Erudumihuvet?”, men också ros och uppriktiga frågor. Inte en enda av kommentarerna fick svar från ministern. Så gick det med den intentionen att ”lyssna på varandras argument”.

Så här tror jag. Shekarabi är kanske den som allra tydligast visat att han vill ta över efter Löfven. I SSU lär han ha gått under namnet ”Fasadklättraren” för sin osvikliga förmåga att alltid ta sig uppåt i organisationen utan att gå den normala karriärstegen. Nu optimerar han sina chanser genom att spela statsmannamässig, men orden om en politisk debatt med respektfull ton är bara snack, på samma sätt som Agneta Tjernström Lustig inte ville debattera, hon ville tycka.

På börsen finns ett fenomen som kallas confirmation bias (möjligen bekräftelsefördom på svenska) som går ut på att man bara lyssnar åt det håll där man tror sig få det svar man redan tycker. För en hammare ser alla problem ut som en spik. Herr Shekarabi och fru Lustig undviker nogsamt mothugg och så länge de lyckas har de rätt, åtminstone i sin egen värld.

Det är synd, för debatt är ett utmärkt sätt att slipa sina argument eller komma till insikt om att man hade fel, helt eller delvis. Vi som inte är ministrar får sällan 500 svar när vi ställer en fråga. Kanske inte något, kanske har vi inte ens någon att fråga.

Det vi kan göra då är att fråga oss själva. Innan du gör ett inköp, lista dina tre bästa argument mot köpet för att skaffa dig perspektiv. Det funkar lika bra för aktier som för skruvdragare. Något skit är det med allt.

tisdag 26 januari 2021

Småpack

Jag köper så stora förpackningar jag kan. Det ska ju hinna ta slut inom rimlig tid, särskilt när det gäller mat, men även annat kan vara svårt att förvara eller onödigt att binda upp kapital i. I mars bunkrade folk toapapper och de som inte gjorde det var sura på de som bunkrade. Jag köpte en bal, 64 rullar. Det gör jag alltid och förstår inte vitsen med att köpa mindre för det är praktiskt att ha hemma.

Nyligen såg jag en reklamskylt för 100 kartonger kaffemjölk à 2 cl för 77 kr. Inte ett dugg billigt, ett literpris på 38,50 kr! Men jag får en känsla av att en del ser små förpackningar som exklusivt, som att det i sig vore eftersträvansvärt. De må gälla parfym, men banne mig inte mejeriprodukter.

Fast något vill jag tjäna på att köpa stort. På exempelvis mjöl kan man ibland tjäna några öre kilot på att köpa en femkilosförpackning istället för två. Där kan påsen hinna gå sönder och så var den vinsten borta. På champinjoner och morötter är lösvikt nästan alltid billigast på Willys, men likafullt ser jag färdigpackade påsar i andras korgar. Troligen kollar de inte ens pris. En del människor tycks ogilla pengar.

Ris, bulgur, potatis, lök och pasta köper jag i så stora förpackningar jag hittar. Inte ett dugg exklusivt, men billigt.

måndag 25 januari 2021

Varför denna tillit?

Det ringde en ryska från ett svenskt mobilnummer och ville prata om mina investeringskonton. Hon pratade som att hon ville stämma av något vi redan diskuterat. Fast det hade vi inte, vilket jag upplyste henne om och för ovanlighetens skull var det inte jag som slängde på luren utan hon som tackade för sig när hon märkte att loppet var kört.

Telefonförsäljare och andra skojare gör nog det som funkar. I detta fall att peka med hela handen och antingen möta motstånd och snabbt ge upp, eller också köra över den potentielle kunden. Men varför funkar det?

En liten ledtråd kanske Novus opinionsundersökning ger, som visar att svenska folkets förtroende för auktoriteter är skyhögt.

Vi ser att nästan alla hade högre siffror för en månad sedan, men det är ju fortfarande förbluffande högt på allt. Hälften har förtroende för Folkhälsomyndigheten, vars främste företrädare Anders Tegnell haft fel i nästan varenda förutsägelse i ett helt år, i sig imponerande.

Och vad har MSB gjort för att förtjäna 28 procents förtroende?! Skickat ett obegripligt och helt meningslöst sms. Och så har chefen utmärkts sig för sina resvanor. Apropå det har regeringen ännu högre förtroende. Hur tusan ser en människas kritiska tänkande ut för att ha förtroende för Löfven, Morgan Johansson, Ygeman och Bolund?

Kanske för att man inhämtar all sin nyhetsinformation från statsmedia, som förbluffande nog ligger på 50-55 procents förtroende! Jag sätter högre tilltro till valfri försäljare av begagnade bilar än jag gör till ”oberoende” SVT:s och SR:s ”saklighet och opartiskhet”.

Vad kan man då göra åt svenskens galna förtroende för auktoriteter? Skolan skulle kunna lära ut källkritik, men det känns ju snarast som att den gått mot att lära ut att källkritik är att vara kritisk mot vissa källor, alltså att döma ut informationen beroende på budbärare, och det är ju exakt motsatsen till källkritik.

Kanske borde man börja med telemarketing och peka med hela handen åt viljelösa idioter. Får man tro Novus skulle det funka i mellan 10 och 83 procent av samtalen.

söndag 24 januari 2021

Rasistisk kapitalförvaltning

Hållbarhet har länge varit ”det nya svarta” på börsen, men kanske är det först nu det blivit bokstavligt. Kapitalförvaltaren Blackrock kräver att företag ska vara diversifierade ifråga om ras och kön.

T ex måste en tredjedel av ledningen vara kvinnor och minst en person i styrelsen ”icke-vit”. Ja, diversifiering och jämställdhet går som vanligt bara åt ett håll. En tidigare definition på jämställdhet var: ”Ett bolag definieras som jämställt om andelen kvinnor i ledningsgruppen är minst 40 procent.” Hur det kan se ut kan ni se här.

De som kläckte den här idén måste ha missat att det nu går fint att identifiera sig som kvinna (eller något annat) utan att vara det. Så var dras gränsen för kön när det finns 57 olika? Och hur mäter man hudfärg? I en debatt om rasism debatterade radioprataren Alexandra Pascalidou och journalisten Alice Teodorescu. Pascalidou ifrågasatte hur Teodorescu kunde ha åsikter om rasism eftersom hon är vit (för då får man tydligen inte ha det). Att bägge damerna (ja, jag tror att de identifierar sig som kvinnor) är födda i Bukarest och i mina ögon exakt lika vita hör tydligen inte hit.

Så vad leder Blackrocks utspel till, rent praktiskt? Ni kommer kanske ihåg att liknande krav ställt på Eurovisionsschlagern. Jag snackade med en manlig, svensk kompositör som diskuterat med sin likaledes manliga författarpartner vem av dem som skulle skriva in sin fru som medkompositör. Är det diversifiering? Fortsätter den här dårskapen kommer en massa invandrar- och kvinnliga alibin skrivas in i börsstyrelser, till ingen som helst nytta.

Men det kommer att få betydelse. Varje kompetent kvinna eller icke-vit person kommer att bli ifrågasatt. Kanske inte verbalt, men hon eller han kommer alltid (och ibland med rätta) misstänka att kollegor tänker tanken: Är du här tack vare kompetens eller irrelevanta attribut du fötts med?

lördag 23 januari 2021

”Du är inte ...”

Ibland verkar vi besatta av titlar och etiketter. Först och främst för oss själva. Vi definierar ofta vårt yrkesliv till en enda titel och sedan slår vi ifrån oss allt som går utanför det, vilket riskerar att göra att vi jobbar som revisor i tjugo år innan vi kommer på att vi har ett annat kall.

Men det drabbar ändå bara oss själva. Än värre blir det när vi ska kleta etiketter på andra och berätta för dem vilka de är och vad som förväntas av dem. Eller vad de inte är. Har du inte hållit på med flugfiske i minst fem år borde du inte ha några starka åsikter i ämnet. Säger vem? Säger den som flugfiskat i precis fem år.

På det ekonomiska planet sprider folk åsikter om att andra inte är sparsamma eller minimalister för att man inte kvalar in enligt deras definition. Tydligast blir det kanske när det kommer till ekonomiskt oberoende. Någon kan hävda att man måste ha 30 miljoner på banken. Annars är man knappt ens rik utan lever i armod, som av någon anledning ofta beskrivs med att man lever på rå potatis, fråga mig inte varför.


Maten är klar!

Jag är inte den som stillatigande accepterar när någon påstår sig tillhöra ett tidigare okänt kön eller den politiker som säger sig vara liberal för att i nästa sekund berätta exakt hur han/hon ska tvinga oss andra att leva, men om någon beskriver sig som minimalist eller snåljåp skulle jag inte drömma om att ifrågasätta.

fredag 22 januari 2021

Ett halvt bohag

Jag har en kompis som separerat. Det har antagligen du också, och när det händer sätts ett beteendemönster på sin spets. Plötsligt försvinner halva hemmet eller åtminstone lösöret. Även de som gör en någorlunda civiliserad uppdelning upptäcker att kaffebryggaren fått fötter, i likhet med mixern, potatisskalaren, ölglasen, dörrmattan, bordslampan, skrivaren och klockradion.


Exet was here...

Hur man då agerar definierar ens person, tycker jag. Slösaren drar till NK eller Ikea med en lista på allt som saknas. Allt köps på en gång oavsett om det är bra grejer man kan behålla eller om man vill byta ut efter hand.

Själv hade jag gått på loppis, kollat nätet och frågat släkt och vänner om de har saker de vill sälja. Förmodligen hade det tagit ett år innan jag fått ihop allting, och det kan absolut argumenteras för att det är sinnessjukt att göra så. Men sån är jag.

Min kompis vill ha betydligt dyrare grejer, men hanterar det ändå på ett sätt jag kan respektera. Han har köpt köksknivar på Tradera för flera tusen, men ändå väldigt mycket billigare än ordinarie pris. Samma sak med kaffebryggare och brödrost. Det är Smeg-grejer till priset av fem likadana av andra märken, men vill han prompt ha det är det ändå vettigt att försöka få det så billigt som möjligt.

Kanske har jag något att lära där, men jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag inte kommer att göra det. Mitt ”favoritinköpsställe” hade varit Bortskänkes.se. Å andra sidan, så länge jag är singel behöver jag kanske inte oroa mig för problem som kan uppstå vid en separation. Då finns det mer påtagliga problem på närmare håll.

torsdag 21 januari 2021

Hur bidrar arbetsmarknadsanalytiker till välfärden?

”Återfallstipsaren” Henrik gjorde mig uppmärksam på en debattartikel i Göteborgsposten. Författaren är Agneta Tjernström Lustig, arbetsmarknadsanalytiker på CSN. Innan dess jobbade hon arton år på Arbetsförmedlingen, vilket kanske kan förklara hennes bakåtsträvande och bittra framtoning.

Artikeln handlar om att de som hoppat av ekorrhjulet inte alls är förebilder utan snyltare (skrivet av en kvinna som vid 53 års ålder inte haft ett enda jobb som inte finansierats med skattemedel). Här är ett utdrag, men läs gärna hela texten:

De finns plötsligt överallt - i tv-inslag såväl som i lokaltidningar och veckotidningar. Helgbilagorna tycks dessutom ha sina huvudartiklar dedikerade till dem och de får, utan följdfrågor eller nyansering, fritt lägga ut orden om att deras väg är den rätta. Jag pratar om "ekorrhjuls-avhopparna". De applåderas och lyfts fram som 'modiga' förebilder, men vilka är de och vilket samhälle lämnar de i sina spår?

De bor ofta i medelstora städer och är ofta i yngre medelåldern, men inte sällan är de ännu yngre. De är undantagslöst medelklass och de är alltid etniska svenskar. Med andra ord är det personer som redan har allt - bostad, utbildning, jobb, familj och vänner.

Jag visste inte att det var ett brott att vara medelklass eller etnisk svensk. Inte heller att dessa egenskaper innebär att man ”har allt”. Men om jag bortser från det rasistiska klasshatet ska jag försöka bemöta hennes kritik mot FIRE-liv.

För det första innebär inte en frivillig förtida pensionering att man snyltar på samhället. Det betyder att man sett om sitt hus och sparat sina tillgångar så att de räcker längre. Att snylta är att låta andra betala, inte att själv göra det i förväg.

Gemensamt för dem alla är att de aktivt tar avstånd från förvärvsarbete och inte prioriterar finansiell självförsörjning.

Nej, faktiskt inte. De enda jag hört aktivt ta avstånd från förvärvsarbete är yrkeskriminella socialfall. Som Kenta och Stoffe som står i tunnelbanan i filmen De kallar oss mods och föraktfullt sjunger: ”Små knegarna, små knegarna är lustiga att se.” Och om man tror att FI (financial independence) betyder att man inte prioriterar finansiell självförsörjning är det faktiskt dags att lära sig lite skolengelska.


Samhällets ryggrad?

Vidare skriver fru Lustig föraktfullt om att flytta ut på landet och ”ägna sig åt olika konstnärliga sysselsättningar”. Ja, vad är det för fel med det då? Mitt liv är mitt och det gör jag vad jag vill med så länge jag försörjer mig själv efter bästa förmåga och följer samhällets lagar och regler.

Förutom att försörja sig själva genom sitt kapital har ”ekorrhjulsavhopparna” ofta olika jobb och inkomster. De har bara valt att inte jobba fyrtiotimmarsvecka hos en arbetsgivare i arton år (och därmed lämnat den möjligheten till någon annan). Dessutom konsumerar de och betalar skatt på allt de köper, förutom skatten på kapitalinkomster. Få människor snyltar så lite på samhället som de som lever på avkastningen av det kapital de själva sparat ihop. Något man knappast kan säga om statligt finansierade arbetsmarknadsanalytiker.

onsdag 20 januari 2021

Morotsbröd

Morötter fascinerar mig, eller det faktum att man kan använda dem i bröd och göra morotskaka eller till och med morotstårta. Jag är inte mycket för kaffebröd. Eller rättare sagt, kaffebröd är inte förenligt med min ämnesomsättning. Därför tänkte jag istället göra matbröd med morötter i.

Det här behövs:

smör/margarin, 100 gram
vatten, 5 dl
salt, 1,5 tsk
jäst, 50 gram
rivna morötter, 400 gram
rågsikt, 4 dl
havregryn, 1 dl
vetemjöl, 7 dl


Smält matfettet, häll i vatten och salt, värm till 37 grader, smula i jästen och vispa så att den löser upp sig. Degvätska brukar aldrig se aptitlig ut, men det här tror jag blev äckligare än vanligt.

Häll i morötterna. 400 gram är ungefär två stora morötter, men det där väljer man själv. Häll också ner rågsikt och havregryn.

Blanda med degkrokar och vi har något som ser ut som barnmat.

Häll slutligen ner vetemjölet och blanda ordentligt.

Jäs under bakduk i 45 minuter.

Knåda degen på mjölat bakbord och forma till två limpor. Jäs under bakduk igen, 30 minuter.

Under tiden sätter du ugnen på 225 grader. Grädda i 20 minuter eller ännu hellre tills den har fin färg. Det gäller för övrigt alla mina tidsangivelser – använd ögon och sunt förnuft. Jästid bör inte understigas, men uppåt finns inga begränsningar.

Klart! Skiva och ät med någon form av pålägg.

Jag är nöjd, det blev saftigt. Lite i sötaste laget kanske. Ska nog dra ner på morötterna nästa gång.

tisdag 19 januari 2021

Lek på kyrkogården!

Döden gör människor konstiga. Det senaste beviset för det fick jag när det dök upp en nyhet om att familjer åker pulka på Skogskyrkogården. I stort sett alla som tog upp nyheten hade en annan syn på detta än jag. Och ja, jag inser att det går att argumentera för att om ingen håller med mig är det jag och inte de som är konstiga.

Tydligen finns en backe på Skogskyrkogården i Stockholm som gör sig bra för pulkaåkning. De svischar alltså inte ner mellan gravstenarna, men det är åtminstone i närheten av dessa. Detta gör både kyrkogårdsförvaltningen och Twitter upprörda. Jag tänker: Och?


Det normala snöläget.

Jag vet att kyrkogårdar är till för ro och vila, men vi pratar alltså om en plats i centrala Stockholm där man nästan alltid hör trafikbrus och vägarbeten. Om några barn tjoar lite i backen intill under de fyra helgdagar per år då det är tillräckligt med snö är det knappast att jämställa med satanistiska gravskändningar eller för den delen tortyr, en aktivitet som skedde på en annan Stockholmskyrkogård så sent som i somras och som jag inte hörde någon kyrkogårdsförvaltning rasa över.

Men tillbaka till pulkaåkningen. Är det bättre att kommunen anlägger en annan pulkabacke eller att barnen håller sig inomhus än att man nyttjar den backe som redan finns? ”Respekten för de döda” gör att man inte bör tillverka kistor i papp, att man inte bör ifrågasätta rimligheten i att kyrkorna tar en hundring för en kopp kaffe och en torr bulle, och nu också att man bör fördöma pulkaåkning.


För min del får barn gärna åka pulka där mina förfäder ligger begravda. Bygg en linbana också så att de har något att göra årets övriga elva månader, och ett utegym där föräldrarna kan aktivera sig medan barnen leker.

måndag 18 januari 2021

En miljon frågor

Aktieraketer heter en Facebookgrupp som tydligen driver folk till vansinne. Om jag förstått rätt är det många nybörjare som ställer frågor, och det tror jag ingen har något emot i sig. Folk brukar tycka om att känna sig kunniga. Problemet är att frågorna ofta tycks vara av typen: ”Jag har ärvt hundratusen och vill dubbla dem på tre veckor, vad köper jag då?” Den här såg jag i flödet:

Jag tycker faktiskt inte att den är så galen. Jag har fått och besvarat liknande frågor från folk jag känner. Även då behöver jag mer info för att svara, men känner jag frågeställaren har jag lite bakgrund. Från en för mig okänd människa på internet blir den omöjligt. Lite som ”Är 45 minuter en bra tid på milen?”. Inte om du är kenyansk elitlöpare, men är du 75 år och otränad är det kanon. Om vi snackar löpning. Åker du moped är det inget vidare.

Här är några av frågorna jag vill veta för att kunna säga något om börsfrågan ovan:

  • Är en miljon mycket pengar för dig?
  • Hur gammal är du?
  • Vad tjänar du?
  • Hur stabilt jobb har du?
  • Hur ser din familjesituation ut?
  • Är pengar ett intresse för dig eller bara ett medel för att leva?
  • Har du ett aktivt sparande idag och hur tror du att det ser ut framöver?
  • Hur riskbenägen är du?
  • Bor du i Herrljunga?
  • Fixar du en trettioprocentig nedgång utan att bryta ihop?
  • Har du för avsikt att hålla koll på dina investeringar?
  • Vill du lära dig mer om börsen?
  • Om skiten träffar fläkten, får jag skulden för dina dåliga investeringar?

Pengar är komplicerade saker. Det finns inte ett fel och ett rätt. Det som passar dig passar inte mig och vice versa. Det är därför svårt, för att inte säga omöjligt, att leja bort hela investeringsjobbet. En globalfond med låg avgift kommer ganska nära, men tålamodet som krävs måste man skaffa sig alldeles själv.

söndag 17 januari 2021

Mjölk blev vatten

Kortsiktiga besparingar kan visa sig dyrköpta. Ibland är det svårt att veta, ibland är det ganska lätt att se. Degerfors och Karlskogas beslut att sluta servera mjölk i gymnasieskolan tycker jag tillhör den sistnämnda gruppen. Få livsmedel innehåller mer nyttigheter per krona än mjölk för växande barn.

Skyll på etiska skäl eller nåt, men inte på att det sparar pengar. Verksamhetschefen försöker i och för sig dra miljökortet genom att säga att ”grunden är vårat miljötänk kring den hållbara måltiden”, men även hon medger att det är en ”ekonomisk omfördelning”.

Och miljöskälet håller knappast heller. Mjölk produceras ganska lokalt och levereras i miljövänliga förpackningar, men det känns meningslöst att kommentera eftersom det så uppenbart handlar om ekonomi.


Beträffande ekonomin kan man i så fall göra som Staffanstorp och sluta att servera alternativa kötträtter. Det där undrade jag redan när jag gick i skolan. Alla skolkök har ju ändå ett vegetariskt alternativ som accepteras av samtliga religioner. Även jag (som är vegetarian) fattar att fler hellre byter ut fläskfilén mot oxfilé än mot linsgryta, men hittills har jag inte hört någon vägra linsgryta av religiösa eller moraliska skäl.

lördag 16 januari 2021

1900-tals-FIRE

Det finns människor som med hängivenhet och på stort allvar väljer att leva fullständigt obegripligt. De är inte många. De blir färre och färre, men de är envisa. Arne är nog en av de envisaste. I 25 år nu har han levt ett liv som förefaller, lindrigt sagt, överdrivet torftigt. Och han visar inga tecken på bot och bättring. Tvärtom.

Så säger speakern och dokumentärfilmaren Staffan Winbergh i filmen Med ett ben i evigheten om Arne Ottoson som bor i en koja och det är inte ens säkert att det är hans konstigaste boende. Men trots detta överdrivet torftiga liv går fanskapet runt och trivs! Dessutom icke-konsumerar han, vilket ju är det värsta brott man kan begå i vårt moderna samhälle. ”Hur skulle det se ut om alla ...

Och han är inte den enda. Internet är fullt av filmer om dessa människor som inte bara låter bli att uppgradera sin mobiltelefon till senaste modellen. De kanske väljer att inte ens ha elektricitet. Eller något annat som till och med en bakåtsträvare som jag ser som självklart. Ivar bedriver jordbruk med oxar istället för traktor.

Detta i en tid då det anses omodernt att överhuvudtaget odla mat småskaligt. Men han har tänkt igenom saker och sedan tagit välgrundade beslut, så det skiter han i. Eller sket, ska jag väl säga, för både Arne och Ivar är döda sedan länge och det fyller inte precis på med nya människor av den kalibern.

Jag är definitivt alldeles för bortklemad för att axla manteln, men det slår mig att det här på ett sätt var 1900-talets FIRE-folk. Inte rika i finansiella termer, men ekonomiskt oberoende i den mening att de inte var beroende av arbetsgivare eller samhälle för sin försörjning. Lever man på nästan noll och intet behöver man inte mycket.

Finansbloggare pratar ofta om att maximera sina investeringar. Några av oss kommer också in på att hålla nere utgifter, men väldigt sällan pratar vi om konsten att glädja sig åt det lilla i livet, vare sig det är en vacker solnedgång, en funktionell hängränna eller att få kura ihop sig i en soffa med en god bok och en kopp kaffe.

Har du en stund över i helgen föreslår jag att du ser någon av de här filmerna eller någon annan i samma genre (det finns som sagt gott om dem) för att skaffa dig perspektiv på ditt eget liv. Som Arne säger i sin film ovan hyllas utåtriktade människor, men ibland behöver vi också rikta oss inåt och reflektera.

fredag 15 januari 2021

Privata företag – tre år senare

För tre år sedan bloggade jag om censuren i sociala medier. Redan då fanns två läger: Å ena sidan kritikerna som menar att företagen inte godtyckligt kan välja när de ska vara publicister och ta ansvar för det som skrivs hos dem, och när de istället bara ska tillhandahållen tjänsten som neutrala plattformar. Å andra sidan försvararna, som menar att privata företag har rätt att välja kunder och bete sig hur de vill.

Det framgick nog rätt tydligt att jag tillhör kritikerledet. Eftersom jag är för yttrandefrihet, men också för att det helt enkelt inte är sant att privata företag kan göra vad de vill. De har diskrimineringslagar att rätta sig efter. En restaurang kan inte vägra att servera asiater eller ens punkare (som till skillnad från asiaterna valt själva).

Polen har precis infört en lag som går ut på att om polacker censureras i sociala medier på ett sätt som inte överensstämmer med polsk lag bötfälls plattformen med upp till 1,8 miljoner euro, men de flesta länderna tar ingen som helst kamp med nätjättarna. Tvärtom i Sverige, vi bjuder dem på subventionerad el.

För mig handlar det inte om att Facebook, Google och Twitter har monopolliknande ställningar, även om det försvårar problematiken. Man kan inte ha lite yttrandefrihet. Antingen så har man det eller också har man det inte. Hot är olagligt, hat är det inte. Det är just obekväma åsikter som behöver skyddas. Om alla bara delade kattbilder hade det inte funnits några problem med yttrandefriheten, men det betyder inte att den vore välmående.

När jag skrev texten för tre år sedan spådde jag dessa nätjättars död på sikt. Utvecklingen har faktiskt gått snabbare än jag trodde, och eskalerat den senaste tiden, sedan amerikanska presidentvalet i höstas. Framgången bakom exempelvis Youtube och Twitter är att plattformarna är tekniskt överlägsna, men det hjälper inte om godtyckliga och otydliga regler gör dem oanvändbara.

Big tech-aktierna har gått lysande de senaste åren. Allra bäst har Twitter gått, vars aktie stigit med över 100 procent på tre år trots att företaget inte ens går med vinst. Det beror på att börsen prisar in framtida vinster, men den dag folk inte vill använda Twitter, Google och Facebook är dessa plattformar ekonomiskt värdelösa.

Jag slutade själv använda Facebook för många år sedan, pga samtalsklimatet. De senaste veckorna har många människor i mitt flöde, som precis som jag knappast riskerar avstängning för egen del, berättat att de letar nya plattformar eller redan startat konto någon annanstans. Att ”hotet” är reellt framgår av att nätjättarna gjort gemensam sak mot Twitterkonkurrenten Parler.

Men inte heller Facebook eller Google/Youtube tror jag kommer leva för alltid. Det kan tyckas så nu, men jag är så gammal att jag minns när detsamma gällde för webbläsaren Netscape Navigator och sökmotorn Altavista. Först gick det långsamt, sedan gick det snabbare.

torsdag 14 januari 2021

Skaffa ett liv

Fru Efficient Badass skrev ett bra inlägg med knep för att känna sig rik. Den kanske viktigaste punkten tyckte jag var denna:

Ägna tid åt kreativa projekt. Om det är något som får dig att känna dig som en slav under The Man så är det sova-jobba-äta-sova-formulan. Den jag själv trillar in i efter en period av heltidsarbete, nämligen att efter dagens slut äta och sen dråsa ner framför Netflix innan det är dags att sova för att orka upp till nästa arbetspass. Försök att bryta konsumtion av stimuli mot produktion av stimuli, även om det kan tyckas vara kontraintuitivt. Det kan handla om stort (skriva en bok) eller smått (skapa en Spotifylista) eller skissande på en dröm eller ett projekt av något slag. Det ger dig en känsla av att äga ditt liv = känsla av rikedom.

Nog så viktigt, men nog så svårt. När jag har fullt upp i vardagen är det inte dötid jag saknar, att få slösurfa eller snacka skit. För ärligt talat blir man ju less på det också. Det jag saknar är att inte få hålla på med livsförbättrande projekt. När man bara hinner få undan det löpande, att jobba, äta, sova, betala räkningar, diska och sånt, slutar man ju att leva och blir en slags mänsklig kompostbehållare.

Därmed inte sagt att jag alltid dragit igång de där projekten så fort jag haft tid. Så rationell är jag inte. Och jag tror att jag är i gott sällskap. Massa människor faller in i det fru EB kallar ”jobba-äta-sova-formulan”. Får man lite oväntad tid över är det lätt att fylla den med meningslösa tidsfördriv om man inte har en plan på hur tiden ska utnyttjas när den kommer.

Det här är en ekonomiblogg, men jag menar inte att de livsförbättrande projekten behöver handla om pengar. För mig gör de ofta det, på ett eller annat sätt, men du kan bygga ett bibliotek eller för all del en bokhylla, eller lära dig ett nytt språk utan tanke på att varken emigrera eller starta egen tolkverksamhet. Poängen är att du regelbundet bör jobba aktivt med något i syfte att ditt liv genom detta ska bli bättre om säg fem år. Gör du det?

onsdag 13 januari 2021

Kombilotteriet (att leva som man lär)

Civilminister Ardalan Shekarabi har huggit hårt och besinningslöst mot spel om pengar ända sedan han tillträdde 2014. Ingen reglering tycks nog för honom och ingen spelreklam är tillräckligt harmlös och saklig för att han inte ska vilja förbjuda den.

Det har ju rullat en reglerings- och förbudsvåg över hela Europa och Nordamerika, men bettingbranschen och de professionella spelarna i Sverige skulle nog gärna se en annan motståndare än socialdemokraterna och Shekarabi, som verkar hata spel djupt och innerligt.

Eller gör de det? Statliga Svenska Spel gasar på. Numera kan man också spela casinospel, alltså slotsmaskiner/spelautomater, hos dem. Fast den dubbelmoralen är ändå ingenting emot Komilotteriet, spelet som drivs av Kombispel, som ägs av A-lotterierna som i sin tur ägs av Socialdemokraterna. Förutom Kombilotteriet stödjer du partiet om du exempelvis köper skraplotterna Femman och Glädjelotten. Bolaget har enligt egen uppgift en årlig omsättning på c:a 400 miljoner kronor, och marginalerna på lotter lär vara rätt betydande, så det är inte kattskit för partiets ekonomi.

Men galenskaperna slutar inte där. Enligt den nya lagen för nätcasinospel får man inte erbjuda spel på kredit. Gissa vilken aktör som har dispens? 2014-2017 hamnade mer än 8000 av Kombispels lottköpare hos kronofogden för obetalda lotter. Många gånger handlar det om så kallade ”fattigpensionärer” som alla politiker alltid sagt sig värna om, men har så evinnerligt svårt att visa solidaritet för i praktiken.

Att leva som man lär inte är en paradgren för sossar har framgått rätt tydligt, inte minst efter julhandeln och med företrädares resvanor. Vad jag inte förstår är hur deras politiska motståndare kan låta bli att vid varje möjlighet nämna partiets finansiering. Om jag satt i riksdagen skulle jag inte kunna debattera spelreglering med Shekarabi utan att avsluta varje inlägg med: ”För övrigt anser jag att Kombilotteriet bör förstöras.

tisdag 12 januari 2021

Avkastningsmål

Sedan årsskiftet har jag sett allt fler dela med sig av och spekulera om sin tänkta avkastning, hur många procent de tycker att deras aktieportföljer borde stiga under 2021.

För mig känns det helt galet. Först måste man ju veta hur börsen kommer röra sig, och låt oss enas om att ingen vet svaret. Särskilt den här tiden på året älskar kvällstidningarna att fråga sparekonomer och traders vad börsen står i om ett år. De vanligast svaret är ”C:a 10 procent upp”, ett slags avrundat snitt. Ett annat tråksvar är ”Oförändrat”. Vill man bli citerad i rubriken svarar man något mer udda, helst upp. Men alla vet att ingen vet.

En del vill alltid ha ett mål, men att säga att man ska ha exempelvis 15 procents avkastning är helt meningslöst om man inte menar det som ett snitt den närmaste tjugoårsperioden, men det är det knappast någon som gör.

Måste man ha procentmål föreslår jag att man istället försöker slå index med X procentenheter, men även det blir en ganska vild gissning. Det verkar som att en del investerare fått storhetsvansinne efter att ha gått väldigt bra under 2020 och nu tror de att de kan gå lika mycket upp alla år. Själv spår jag att många kommer att få ett hårt uppvaknande under 2021.

Och när jag ändå gör vad jag kan för att sabba festen vill jag också påpeka att snudd på alla centralbanker på sistone tryckt pengar så att sedelpressarna glöder. Om den trenden håller i sig måste man som investerare gå ganska mycket plus för att på riktigt ens gå plus minus noll.

måndag 11 januari 2021

Överskuldsatt & oskyldig

”Surgubben” tipsade mig om ett avsnitt av Plånboken i P1. Det handlar om Robin. Han är 24 år och har skulder på runt 150000 kr utan att äga någonting av värde. Han berättar glatt att han tagit tiotusentals kronor i lån för att festa en helg. Första gången skulle han och kompisarna åka till Norge och allt var borta efter någon dag.

Och det var ju så enkelt. Ramlar det in tjugotusen på kontot utan att du har gjort någonting ... Och då tänkte jag att då kan jag göra det här om och om och om igen.

Jag hade snarare tänkt: ”Hur ska jag kunna betala tillbaka det här lånet med svinigt hög ränta? Och hade jag verkligen kul för tjugo papp den här helgen?” Inte Robin, han festade vidare, i Stockholm, Tyskland, Göteborg … Det är sprit, flygbiljetter, taxi, mat, kläder och möjligen någon dator eller telefon. När föräldrarna ser kronofogdebreven hyr han en postbox så att de inte ska dyka upp i brevlådan.

Hur mycket lån Robin har vet han inte för han har slängt alla papper och när han loggar in hos Kronofogden får han inte upp de senaste skulderna, de som inte gått vidare till fogden. Så något fattas ju människan, det är helt klart. Samtidigt är han den enda som nämner sitt eget ansvar och det gör han ett par gånger. Och tydligen skäms han lite för ”Robin heter egentligen något annat och vi har också förvrängt hans röst”.

Reportern borde vara den som vill vara anonym för det här är vansinnigt usel journalistik! Inte en enda fråga om låntagarens ansvar. Det konstateras bara att Robin ”gått i skuldfällan”, ungefär som att han snubblat och ramlat. Så kan det gå, liksom.

Alla andra i programmet avkrävs svar om ansvar. Reportern handlar mot faktura på H&M och det framgår att hon tycker att det är stötande för då kan man ju skuldsätta sig. Budget- och skuldrådgivaren och kronoinspektören kom relativt lindrigt undan, men när reportern sätter tänderna i en medarbetare på Intrum är det slut på välviljan från ”oberoende Sveriges Radio”:

Om jag förstår dig rätt så är det kunden som bestämmer hur länge ni ska driva in en skuld, och ju längre tid det tar att driva in den här skulden, desto dyrare blir den ju för den som är skyldig, t ex en ung människa. Vad tänker du om det?

Nej, det är den skuldsatte som bestämmer hur länge skulden ska drivas in – nämligen tills han gör rätt för sig! Strax efter lägger reportern skuld på influencers och reklammakare eftersom de lockar människor till köp de inte har råd med. Alla är alltså skyldiga, producenter av varor och tjänster, de som gör reklam för eller säljer dem, banker som finansierar köpen, inkassobolagen och kronofogden som driver in betalningen.

Exakt alla utom ”Robin, 24”, han som handlat och handlat som att det inte finns en morgondag, för ”det var ju så enkelt”. Lyssna på hela programmet om ni vill bli förbannade. Själv blir jag obeskrivligt trött på att Sveriges Radio försöker förinta det personliga ansvaret.

söndag 10 januari 2021

Pandemivinster

Vid midnatt började ny restriktioner att gälla för oss som varken är politiker eller generaldirektörer. Men häng inte läpp för det, här är några tips för att spara pengar på pandemilagen.

Jobba hemma

Fortsätt jobba hemifrån med gott samvete och spara in både bensin- och lunchpengar. Dessutom ökar det chanserna till flextid. Men glöm inte att logga in på morgonen! Även om det finns arbetsuppgifter som inte kräver att man är uppkopplad mot företagets server verkar det osannolikt att du börjar arbetsdagen innan du öppnat datorn. En chefande kompis berättade att många av hans anställda glömt den detaljen vilket riskerar att bli lite pinsamt när chefen ringen framåt lunch.

Bjud på fest

Är det din tur att bjuda kompisgänget på middag passar du på nu när ni max får vara åtta personer. Det är ju ungefär så många som man hinner umgås med på en kväll, så det blir inte tråkigare för det. Men billigare! Och handen på hjärtat är det ju alltid ett par stycken man bjuder bara för att de alltid hängt med, ingen kommer längre ihåg varför. De tillför kanske inte så mycket, eller lyckas alltid ta ett eller tre glas för mycket. Nu har du det perfekta alibit för varför just de inte kan bjudas - ”åtta-persons-gränsen vet du, men nästa gång!”.


En utefest minskar smittorisken.

Hitta naturen

Uppmaningen låter kanske lite konstig, men det nya ytkravet för gym innebär i princip att man inte blir insläppt där utifall att de ens har öppet. Och då kan man ju passa på att träna utomhus istället. Det kan man väl alltid, kanske du tänker, men med tanke på att folk springer på löpband innanför gymmens skyltfönster även när vädret är perfekt är det uppenbarligen många som inte ens tänkt tanken. Spring ute, ta raska skogspromenader och känner du för att lyfta skrot finns det massor med utegym där det aldrig någonsin är trängsel.


Men tänk på klädkoden!

Detta ska inte ses som ett inlägg i pandemilagsdebatten, men den kan varken du eller jag rösta bort. Särskilt inte när politikerna skiter i vad vi tycker, men när den nu är här gäller det att göra det bästa av läget.

lördag 9 januari 2021

Hur säljer man konst?

Ibland funderar jag över saker som inte har med mig att göra, situationer jag aldrig kommer hamna i, som bara händer andra. Detta är inte ett sådant inlägg, nu frågar jag inte åt en kompis.

Vill man göra sig av med en tavla som är värd hundratusen ringer man en konsthandlare, är den värd en hundring sätter man ut en annons eller ger bort den till någon man hoppas gillar den. Men vad gör man med tavlor värda ett par tusenlappar?

Och det vet man ju inte heller. Saker är värda vad marknaden vill betala och det kan variera. Kanske 1000, kanske 5000. Särskilt när det gäller konst är siffran inte huggen i sten.


Okej, ibland är den det.

Bukowskis, Auktionsverket och några till värderar konst och antikviteter på nätet, men deras nedre gräns ligger ungefär där, vid ett par tusen. Och min känsla (för jag har provat det några gånger) är att de hellre fäller en friar. De gånger de säljer tavlor med utropspris under 5000 kr tror jag att det beror på att greve Silfversparre låtit dem förmedla hans Miró och bett auktionshuset att ta med några lågpristavlor när de ändå hämtat tavlan de tjänar riktiga pengar på.

Dessutom tar de rätt bra betalt. Upplägget kan vara lite olika, men med en fast grundavgift plus procent på försäljningspriset är det inte självklart att det lönar sig för säljaren. Särskilt om man inte är säker på att det finns köpare, det är som sagt inte Miró eller ens Peter Dahl.


Är du helt säker på att det här är en Liljefors?

Så vad gör man då? Att sälja tusenkronorstavlor på Blocket känns hopplöst. Finns det någon seriös konsthandlare (kanske faller det redan där?) i Stockholmsområdet som köper in eller förmedlar konst som är billigare än kroppsorgan utan att själv ta hela vinsten? Jag räknar iskallt med att jag har läsare som ställt sig de här frågorna och kommit längre än jag.

fredag 8 januari 2021

Städa bort 2020

Januari, en månad då många har ont om pengar. Vädret är skit och det är fortfarande mörkt större delen av dagen. Således en perfekt tid att göra sånt som ändå måste göras.

Som företagare har jag ett bokslut att ta tag i, men alla har vi deklarationer att göra klart. Kanske fattas det någon kontrolluppgift för att slutföra dem, men det allra mesta går att göra klart i samma stund vi vet att vi varken kommer tjäna eller förlora mer pengar som går att härleda till 2020.

I mitt fall har jag dessutom en bostadsförsäljning att deklarera. Eller nästan två, eftersom min mammas dödsbo ägde en pytteliten del av den sålda bostaden. Det gör att jag måste lämna in en deklaration åt henne trots att hon dog 2019.

Allt det här går att skjuta på till 3 maj, men det finns ingen anledning att vänta. Däremot finns det goda anledningar att inte göra det:

  1. Det är skönt att ha det gjort.
  2. Om du får en kvarskatt på 30000 kr eller mer bör du göra en fyllnadsinbetalning senast 12 februari, så innan dess kan det vara bra att veta hur mycket skatt du ska betala.
  3. Dyker det upp frågor är det bra att ha tidsmarginaler. Skatteverket och andra myndigheter har garanterat kortare svarstider i januari än i slutet av april.


Fan att ingen ringer...

Förutom bokslut och deklaration finns det alltid en massa annat att göra efter årsskiftet. Själv drar jag ut värdepappersstatistik för 2020 och skapar nya dokument för 2021. Finns det tid kvar kan man alltid se över sina utgifter, abonnemang, prenumerationer och försäkringar.

Allt detta går att skjuta på, men finns det inga argument för att göra det är det bara att kavla upp ärmarna, borra ner skallen och sätta igång!

torsdag 7 januari 2021

Dricks på löpet

Häromdagen nåddes vi av chockbeskedet att Dan Eliasson, avgående generaldirektör för Myndigheten för Sol & Bad, dricksar dåligt. Jag har aldrig tagit Eliasson i försvar och tänker inte börja nu, men jag håller med om att detta är svårt. Hur ska man undvika att mötas av löpsedlar om snål dricks när man kommer hem från solsemestern?


Steget Efter  – som vanligt steget före.

Man kan söka på nätet, men vissa manualer tycker jag verkar helt galna. Som denna – 20 us-dollar för hjälp med en bokning och upp till fem dollar för städning av hotellrummet?! Det är ju inte så att hotellboendet är gratis vid sidan av dessa ”avgifter”. Vad tar det att städa ett hotellrum, tio minuter? Ska jag betala trehundra kronor i timmen svart vid sidan av städerskans ordinarie lön?!

I USA är det ändå någorlunda uttalat att dricksen är en stor del av lönen för vissa yrkesgrupper, men hur gör man på Punkar-Dannes Gran Canaria? Jag har läst flera texter på nätet om att dricks i Spanien är helt frivilligt, men att man kan lägga några procent ”om servicen är bra”.

Jag tar fasta på tillägget. Själva vitsen med dricks ska väl vara att premiera god service? Ska jag betraktas som en skithög om jag ändå inte lägger till tio procent på notan, vad ska då de som verkligen förtjänar extra pengar få – notan x2?


Snåljåp, nu ringer jag Nyheter Idag!

Och så borde det väl spela roll vad det är för ställe? Jag har aldrig varit på bögklubb i Puerto Rico och vet inte hur generaldirektören dricksade där, så jag kan omöjligen bedöma ifall han var snål, men lika självklart som att jag betalar dricks om jag äter middag på restaurang, lika självklart skulle jag inte komma på tanken på McDonald's (där jag i och för sig aldrig skulle komma på tanken att äta).

Hur gör ni? Tycker ni drickssystemet är glasklart både i Sverige och utomlands? Ska det vara på det här viset äter jag hemma istället.