Östlings kommission

Den gamle industrimannen Leif Östling gjorde sig återigen känd för några år sedan genom att ifrågasätta skatteuttaget med repliken ”Vad fan får jag för pengarna?” och nu har han tydligen bestämt sig för att ta reda på svaret i Kommissionen för skattenytta.

Först och främst vill jag säga att det är bra att det görs. Att sörja för att skattepengarna används på bästa sätt borde vara statsapparatens viktigaste uppgift, och om de lyckades bra vore det naturligt att vara så transparent att dylika kommissioner inte skulle behövas, men politiker blir ju närmast irriterade när någon vill veta vad de håller på med. När politikerna tiger som muren och heller inte får de relevanta frågorna från journalisterna krävs nya tag.

Ingen säger det bättre än Steget efter.

Men jag vill inte heller utropa Östling till vare sig frälsare eller hjälte. I likhet med andra ”sanningssägare” som Peter Springare och Bert Karlsson som på ålderns höst strävar efter bot och bättring undrar jag varför de inte kom med en enda kritisk invändning när de själva var en del av det system de nu kritiserar.

Den Leif Östling som i intervju efter intervju nu ifrågasätter nyttan av att fylla svenska arbetsplatser med importerad arbetskraft sa 2006 ”Här finns plats för så där 20 miljoner människor” och att Sverige borde öppna sina gränser. Han var drygt 60 då, så det kan knappast avskrivas som en ungdomssynd.

2017.

Man ska såklart få ändra sig, det är en styrka att kunna göra det. Och även om jag inte hört att Östling skulle ha tagit avstånd från sina tidigare meningar har han kanske en helt ny syn nu. Det är ändå lätt att tro att det som passade Svenskt Näringslivs ordförande då går stick i stäv med det som passar den äldre, välsituerade skattebetalaren nu, och den enda gemensamma nämnaren är att Leif Östling står närmast Leif Östling.