söndag 3 mars 2024

Renkött till Japan

Nu ska jag som inte ens äter kött tycka till om renkött. Hoppas att ni ger mig en chans ändå. Jag såg nämligen en nyhet om att ett norskt företag vill börja exportera renkött till Japan och försöka konkurrera med wagyu, världens dyraste kött med ett kilopris runt 4000 kr.

Jag har en känsla av att renköttsproduktion aldrig någonsin gått med vinst och att renskötseln skulle försvinna om det inte vore för statliga bidrag, så visst låter det lite optimistiskt. Samtidigt gillar jag tanken. Japaner fascineras av norrsken, midnattssol och nordiska klövdjur, så varför inte?

Vill man ha ”varför inte”-svar kan man med fördel vända sig till de svenska samerna i branschorganisationen Slow Food Sápmi. De tycker att det av klimatskäl är bättre att leva på bidrag än att ta sig in på den japanska marknaden. OK, i ärlighetens namn säger han det inte rakt ut i reportaget, men ett argument han nämner helt oironiskt är att om köttet går att sälja dyrt i Japan, ”då har man ju inte råd att ta ett eget slaktuttag för det blir för dyrt att äta kött, då kan man hellre äta gåslever”. Med den logiken borde jag sänka mina honungspriser för då kan jag smaska i mig honungen själv och slipper jaga kunder.


Usch, vad mycket jobb!

Jag har en känsla av att Slow Food Sápmi föredrar statens tutte framför nytänkande för att hitta en riktig marknad för sina trötta renklämmor. Om det är en skillnad mellan Sverige och Norge ska jag låta vara osagt, men jag tycker att det är uppfriskande med människor som försöker hitta marknader med riktiga kunder framför bidragslösningar. Jag kommer inte handla av någon av dem, men nog känns det som att chefen för Finnmark Rein har gått några säljkurser som Slow Food Sápmi-basen missat.

lördag 2 mars 2024

Gratispengar från banken

Banker är kända för sina avgifter. Den mest obetydliga tjänst som tidigare sågs som vanlig kundservice kostar numera pengar, om den finns. Läsaren Fredrik påpekade att det finns ett sätt att vända på det, att tjäna pengar på sin bank (förutom att äga bankaktier). Han får berätta själv:

För ca 20 år sedan (tror jag) så tjänade jag pengar på att enbart flytta runt dem. Det funkar idag också!! Jag kollade ikväll!

Då hade jag ett kontokort som gav bonus vid varje köp. Då var det Handelsbanken som gav någon andel i en fond. Kommer inte ihåg exakt men säg köp för 25000 kr och du fick 50 kr i en fond.

Jag öppnade konto och kort hos banken samt hos Svenska Spel. Började betala in till Svenska Spel via kortet. Reg som köp! Förde från Svenska Spel tillbaks till konto i banken -> kort osv, snurrade på ett tag. Till slut ville Svenska Spel stänga ner mitt konto för misstänkt pengatvätt. Jag spelade ju inte nåt utan bara förde vidare pengar.

4,8 % år riskfri överföring/ BETALNING funkar idag. dock finns det max gräns så max ca 500 kr/år per konto. Inga stora summer men något i systemet är ju fel när detta funkar? eller?

Är ni med? Banken betalar pengar för att kortet används, i Fredriks exempel en bonus på 0,2 procent som hamnar i en aktiefond. I Handelsbankens fall har jag för mig att det är en hiskeligt dyr fond-i-fond-lösning, men inget hindrar dig från att flytta pengarna därifrån. Allt som krävs är att du använder kortet för köp. Att konsumera 1000 kr och få 2 kr tillbaka är såklart en dålig affär, men genom att sätta in dem på ett spelkonto (finns säkert andra alternativ också) har du kvar pengarna och kan därefter flytta tillbaka dem till ett annat konto i samma bank.

Oetiskt? När det gäller banker vet jag inte om du som kund kan komma upp till bankens nivå av oetiskt beteende med mindre än att du gör ett bankrån och det är inget jag rekommenderar. Jag rekommenderar inte Fredriks spartips heller, var och en gör som den vill. Själv bor jag i ett land där de flesta banker, inklusive min, tar en avgift på ett par kronor varje gång jag använder kortet eller betalar en räkning.

Men den som kan och vill kan testa Fredriks metod, och eftersom ett spelbolag nämndes slog det mig att den skulle kunna kopplas ihop med Günther Mårders gamla spelidé, att med hjälp av spelbonusar i två olika bolag satsa lika mycket pengar på hemma- och bortavinst i samma match och plussa oavsett vem som vinner. Huruvida den grejen fortfarande funkar har jag ingen aning om.

fredag 1 mars 2024

Sociala avgifter på lönespecen

Jag startade eget år 2000. Från att ha betalat ungefär en tredjedel i skatt skulle jag plötsligt betala två tredjedelar – en tredjedel i inkomstskatt precis som tidigare, men nu också en tredjedel i egenavgift. Kvar till mig var bara en tredjedel, resten tog Bosse Ringholm (ja, jag fick kolla upp nu vem som var finansminister vid millennieskiftet).

Jag hade väl fattat att arbetsgivaravgiften fanns med i lönen jag fått dessförinnan, men det är ju inget man går och tänker på dagligdags som anställd. Plötsligt blev det här med sociala avgifter mer konkret. Ibland är det så, att vi måste se saker med egna ögon för att det liksom ska sjunka in. Därför välkomnar jag regeringens planer på att tydliggöra socialavgifter genom att få med dem på lönespecen.

Nu kan inte regeringen bestämma att alla arbetsgivare ska redovisa arbetsgivaravgiften i lönekuvertet, men om staten gör det följer nog många med. För egentligen tror jag att arbetsgivare överlag vill visa de anställda vad de egentligen kostar. Många går nog runt som jag gjorde på 90-talet, utan en tanke på att staten straffbeskattar anställningar, för det är ju det arbetsgivaravgiften är, en straffskatt på arbete.

Någon som håller med, men som har en lite annan ingång i detta är Aftonbladets chefshycklare Anders Lindberg:

Visst kan man se faktaredovisning som politisk propaganda, men man kan ju också se det som rimligt att människorna som faktiskt betalar ”kalaset”, politikernas löner och tidningarnas presstöd, får reda på vad det kostar. Om det gör att fler frågar sig ”vad fan de får för pengarna” tänker jag att det beror på att de inte är nöjda med dealen. Det visar sig då och då att svenska folket är helt okej med att betala skatt så länge den går till bra saker. Jag betalar själv gärna pengar till halta och lytta som inte klarar att bidra själva. Det betyder inte grönt ljus för politiker att göra vad som helst för mina pengar.

torsdag 29 februari 2024

En skogspromenad

Bloggläsarna har varit ganska entydiga när det kommer till mina videoförsök – ni gillar dem inte. En och annan gör det såklart, men blogginläggen får mindre tittning och spridning i videoform än i textform. Men det kan ju också bero på att jag inte hittat rätt med videoformatet och det lär jag heller inte göra om jag inte försöker. Så här kommer ett sådant försök. Gillar ni det inte kommer det ett inlägg helt i textform i morgon, i övermorgon osv.

Ett ämne som då och då kommer upp när det gäller sparande är dåliga prioriteringar. Alltså inte att sparandet går åt skogen för att det inte prioriteras utan att jag och andra som sparar gör dumma val. Det är fritt för var och en att tycka, men under en promenad fick jag idén att försvara mig, i videoform och så här lät det.

Egentligen är det väl ganska givet att vi alla ska välja hur vi lever våra liv, men om jag föreslår en ny lag eller ett förbud får jag aldrig lika mycket kritik som när jag ”sticker ut hakan” och säger att så här vill jag leva.

Kolla på videon och tyck till i kommentarsfältet. Tyck också hemskt gärna till om video på bloggen. Är det önskvärt att jag gör nya filminslag eller bör jag hålla mig till text?

onsdag 28 februari 2024

Ett inlägg som inte handlar om mjölk

På juldagen bloggade jag om att Kiruna kommun dragit in efterrätterna på kommunala äldreboenden och mjölken på skollunchen eftersom politikerna prioriterat ett äventyrsbad för miljardbelopp som nästan ingen annan ville ha.

Nu har nästa rond avslutats. Det visade sig nämligen att elevernas föräldrar tyckte att skolmjölken var så viktig att de var villiga att själva köpa in och leverera den, men det får de inte. Kommunen kan inte ta emot mjölk som gåva eftersom det skulle kunna ses som sponsring. Vi tar det igen: Elevernas föräldrar får inte ge sina barn mjölk på skoltid eftersom det ses som sponsring av kommunen. Förstår kommunen att de här barnen i första hand tillhör sina familjer och inte kommunen?!

Detta påminner om när Gislaveds kommun dragit in läsk på äldreboendena och en handlare i byn skänkte 480 liter läsk som kommunens kostchef såg till slängdes på soptippen. Den stora besparingen med att göra det sämre för åldringar är kanske att de ska vantrivas och dö i förtid?

Det förklarar ändå inte Kiruna kommuns hat mot skolmjölk, jag tror inte att de vill döda barnen. Kanske är det ett sätt att riva av plåstret snabbt. Låter de föräldrarna betala mjölken i år kommer debatten återkomma. Genom att sätta hårt mot hårt hoppas de att föräldrarna (för att inte tala om media) ska glömma striden och acceptera mjölklösheten.


Men det finns ju elcyklar.

Jag skulle vilja säga att det inte kommer att hända, man ger inte upp sina barns rättigheter. Jag håller en tumme på att Carolina Tapani och de andra föräldrarna står på sig, men i och med att jag i detta inlägg kommit ut som fullblodscyniker kommer det kanske inte som en chock att jag gissar att mjölk är ett avslutat kapitel i Kirunas skolor.

tisdag 27 februari 2024

Riktiga vinterdäck har dubb

Det är svårt att hitta undersökningar som jämför dubbdäck med odubbade vinterdäck, så kallade friktionsdäck. Myndigheter vill att folk ska välja dubbfritt, ”för miljöns skull”, och företag som säljer däck vill inte vara bättre. Eller rättare sagt vill de inte gå miste om halva marknaden genom att säga att dubbdäck är säkrare. Men det är de.

Gjensidige, ett av Norges största försäkringsbolag ska höja priset på bilförsäkringar med hänvisning till att nya bilar oftast säljs med breda, dubbfria vinterdäck. I artikeln säger en ambulanschaufför:

I min karriär har jag varit 
engagerad av att titta lite på däck. Jag kan nästan inte komma ihåg en trafikolycka på vintern med dubbdäck, även om det säkert händer.

Och det verkar inte vara unikt för Norge. I januari körde en buss i Dalarna rätt in i en lada och började brinna, och självklart hade den friktionsdäck, något som affärschefen på bussbolaget säger var ett undantag, de allra flesta bussarna i hans bolag har dubb. Förutom att det såklart blir dyrt för bussbolaget är totalkvaddade bussar knappast en vinst för miljön heller.

Men den gick på biogas ju!

Jag tror att det här problemet kommer att växa i takt med att snöröjningen blir allt sämre, i kombination med att allt fler bilar utrustas med tokbreda däck, gärna lågprofil för att ytterligare försämra väghållningen. Kanske finns det en anledning till att bergsbestigare är utrustade med ishackor istället för med gummiklubbor.

måndag 26 februari 2024

Reklamera fri vilja

Dejtingappar stäms för att de gör användarna beroende och spelmissbrukare stämmer spelbolagen för att de spelat bort sina pengar. Vad är nästa steg, att överviktiga stämmer godistillverkare för att de blivit tjocka eller tv-tittare stämmer Netflix för att de slösat bort sina liv framför tv:n?

Enligt kristen tro gav Gud människan dess fria vilja, men nu är det många som tycks vilja reklamera den punkten i sina liv och även om jag inte är kristen tror jag att ni anar min syn. Jag kan också gnälla över mitt liv. ”Om jag bara inte träffat den tjejen” eller ”Varför skulle jag söka det jobbet?”. I början av februari fick jag en seg förkylning som i princip gjorde två veckor av mitt liv värdelösa och jag känner mig helt oskyldig!

Livet funkar inte så, men i fallet med dejtingapparna och spelbolagen har de dessutom sig själva att skylla fullt ut. De märkte att Tinder inte gjorde deras liv bättre, men valde att fortsätta. Och på 2020-talet vet vi att spelbolagen kommer att locka oss med nya bonusar när det går dåligt. Oetiskt, absolut! Men vem är ytterst ansvarig för ditt liv, Per Holknekt?

Ööh... Unibet?

Mitt tips till dem som vill reklamera sin fria vilja är att istället reklamera sina hjärnor. Eller sälj dem på Blocket. ”Mycket sparsamt använd hjärna säljes till högstbjudande. Funktion okänd.

söndag 25 februari 2024

Somna med pengar

Henrik Ståhl verkar vara en trevlig kille. Vi har visserligen jobbat ihop i Bolibompa, men jag känner honom inte. Jag tänkte att det kunde vara bra att inleda med det eftersom det här inlägget riskerar att se ut som ren reklam.

Det Henrik gjorde när han blev för gammal för barn-tv (utan björndräkt är Bolibompa en återvändsgränd när man fyllt 40) var att ta sitt öde i egna händer. Han turnerade med en enmansshow om sin barndom kallad ”Henrik – en tönt” och så småningom hittade han på konceptet Somna med Henrik, en podcast att somna till. Kan det finnas en marknad för det, undrar du? Det kan det. Varje månad har han sexhundratusen nedladdningar av tvåhundratusen människor. Jag har testat när jag hade svårt att sova och hann höra 2-3 meningar innan jag somnade.

Vid sidan av detta poddar och vloggar han för en helt vaken målgrupp. Jag har hört det med och detta är anledningen till inlägget. Genom åren har jag träffat på så många ”kulturmänniskor” som, till skillnad från Henrik, är helt oförmögna att tänka kommersiellt. De kan vara hur kreativa som helst när det kommer till att spela eller måla, men nästa steg är alltid att hitta en kultursamordnare eller filmkonsulent som ska paketera och betala för deras alster.

Henrik Ståhl berättade i ett av sina vakna program att han är less på ”gatekeepers”, människor satta att bedöma ens projekt, men som själva oftast är helt ointresserade och nog egentligen bara försöker hitta skäl att tacka nej. Hans lösning – gör det själv. Producera den där texten/boken/filmen/podden så bra du bara kan, och hitta publiken så kommer resten att ordna sig. Eller vänd på det – ingen kommer att be dig att göra det där, eller något annat smart karriärdrag.

Nu jobbar Henrik hemifrån, från en studio på tomten, företrädesvis med att producera en podcast utan manus som lyssnarna ska somna till. Det låter helt galet, men jag gissar att han aldrig tjänat så mycket som nu, han bestämmer sina egna arbetstider och verkar trivas med livet.

lördag 24 februari 2024

Kryddträdgård

För många år sedan odlade jag kryddor i kruka. Då bodde jag i lägenhet och det fanns inget alternativ, men jag minns det som inspirerande att riva av basilika och citronmeliss från köksfönstret och hacka ner i en sås eller gryta. Ändå slutade jag med det, antagligen av lättja.

Men nu när jag blivit ”grönavågare” och flyttat ut på landet ska jag ta tag i det igen. Förra året hade jag visserligen krukor med chili, gräslök, mynta och dragon, men det kändes rätt oorganiserat. I år skulle jag vilja bli lite bättre på kryddodling. Så vad ska jag odla och hur?

I odlingslådorna utomhus odlade jag dill och det kommer jag göra i år igen. Fast lite mindre, förra året hann många späda dillkvistar bli rena träd innan skörd. Men resten av av kryddorna tänker jag att jag ska odla i krukor, för att kunna förlänga säsongen och för att kunna ha dem i köket eller på min glasveranda som är lite som ett växthus, annars är jag rädd att det kommer kännas som ett projekt att skörda i samband med matlagning. Poängen är att de inte ska vara längre bort än kryddhyllan.


Husse, det skulle finnas kattmynta här!

Chili och gräslök är alltså givna, antagligen mynta och dragon också, om de överlever. Sedan är jag öppen för förslag. Basilika har andra pratat sig varma för och jag minns färsk basilika som en helt annan krydda än den torkade man köper i burk, så den ligger bra till. Kanske oregano också, men egentligen tycker jag att den är lite för lik basilika. Timjan och rosmarin har jag för lite användning av, så de går bort av den anledningen. Annars är jag öppen för det mesta. Har ni några förslag på lättodlade kryddor?

fredag 23 februari 2024

Register över ekonomiska klyftor

De ekonomiska klyftorna ökar och anledningen sägs vara att människor med ett sparande blir rikare medan människor utan kapital inte blir det. Ja, det låter väl rimligt, både att det är så och det ska vara så. Lever jag på mindre pengar och sparar mer vill jag att de pengarna ska komma mig tillgodo, inte att de ska delas ut till människor som hellre spenderar allt de har och lite till.

Men så får det naturligtvis inte vara. Det är ”ekonomisk ojämlikhet” och måste till varje pris bekämpas. Bl a med hjälp av ett föreslaget register över människors förmögenhet. Tänk att den politiska lösningen på alla problem, verkliga eller påhittade, alltid är ökad kontroll och registrering av medborgarna.

Självklart är ett sådant register förstadiet till en ny förmögenhetsskatt, och/eller en annan straffskatt på sparande eller varför inte indragning av barnbidrag för de rikaste. Eller en kombination. De politiska möjligheterna är många, både för nuvarande och framtida styren, såväl nationellt som lokalt och regionalt.

Tillbaka till grundfrågan. Är det ett problem att människor lever olika? Någon jobbar jämt och sparar allt, andra konsumerar innan inkomsterna ens nått lönekontot och de flesta av oss lever någonstans mittemellan. Insatserna är olika och det blir utfallet också. Kan det inte få vara så?

torsdag 22 februari 2024

Spara pengar på skidsemestern

Att åka skidor i fjällen har blivit väldigt dyrt. Själv har jag inte det intresset, men det är väl bra om folk försöker spara in på kostnaderna. Det gör de bl a genom att välja anläggningar där barnen åker gratis lift.

Jag kan också tänka mig att det lönar sig att boka boende en bra bit bort. Man kanske ändå inte orkar åka skidor sexton timmar per dag, så då är det väl inte hela världen att köra en timme till anläggningen varje dag ifall man sparar en massa pengar på det. När min familj åkte skidor i Sunne bodde vi gratis hos mormor i Karlstad sex mil bort.

Mat är något annat de är bra på att ta betalt för. En kompis bjöd sina barn på hamburgare på en sådan där fjällanläggning, möjligen Sälen. Det kostade bra många hundralappar och jag undrar om minnet blev så mycket finare än vad en matsäck hade blivit. Men det bästa spartipset måste väl ändå vara familjen Jönssons från Snowroller:

Jag har inte fördjupat mig i ämnet eftersom jag inte åker utförs, knappt ens slättförs, men det är något galet när det kan bli billigare för en svensk barnfamilj att åka ner till Alperna än till Åre eller Lindvallen, och Östeuropa verkar billigast. Kanske borde man satsa på Bulgarien eller Polen, och finansiera resan med en investering i Skistar-aktier.

onsdag 21 februari 2024

Vargavinter i bisamhället

Efter tre månaders ordentlig vinter är jag hjärtligt less på snö och kyla. Den enda fördelen med en riktigt kall och snörik vinter är att man sluppit höra mediala floskler om klimatförändringar. Det var några dagar med plusgrader i januari då de passade på att lätta på sitt lager av skrämselpropaganda, men sedan blev det lugnt igen. Häromdagen kallade Sveriges Radio fyra plusgrader i Småland för ”supervärmen”.

Den här vintern hade jag åtminstone gott om ved och även om det går åt mycket när det är -20 har det känts bra att veta att det kommer att räcka. Tack vare sommarens byggprojekt som resulterade i en massa spillvirke kommer jag ha närmare tio kubikmeter kvar. Årets ved är redan beställd och min förhoppning är att jag så småningom kan ligga ett år före, så att jag varje vinter eldar den ved jag köpt ett och ett halvt år tidigare.

Då är jag mer oroad över hur bina klarat vintern. De ska klara jämn och ihållande kyla om de dragit ner tillräckligt med vinterfoder och hittills har jag inte förlorat ett enda samhälle på vintern, men så har det också varit mycket kallare i år. När jag upplevde tio minusgrader som en värmebölja kan jag bara ana hur det var för bina att försöka hålla värmen dessförinnan.

Kupornas väggar är fyra centimeter tjocka. Där innanför sitter de samlade i ett klot med målet att ha rumstemperatur i mitten. Det ligger alltid döda bin utanför kupan på vintern, men i år fler än någonsin. Jag drog en pinne över flygöppningarna för att sprätta loss liken eftersom jag var rädd att det annars skulle bli helt tätt.

Senast om några veckor har jag facit. Då vet jag hur många av mina sju bisamhällen som fortfarande är i livet. Förutsatt att jag överlever själv alltså.

tisdag 20 februari 2024

Företag säljer det som säljer

Jag har läst åtminstone fyra artiklar om att damklädkedjan Monki tagit bort sina XXL-kläder och numera bara säljer kläder upp till XL. I samtliga framställs det som att kedjan slaktat sina inkluderande värderingar och gör förändringen som ett angrepp mot ”kroppspositivism”.

Sanningen är såklart att de tjänar för lite på att sälja XXL-kläder för att det ska vara värt mödan att lagerhålla dem, annars hade de fortsatt. Antingen har andra modebutiker tagit över det marknadssegmentet eller också är det kunderna som övergett ”kroppspositivismen” och därigenom krympt marknaden, bokstavligt.

I samtliga artiklar står det att företaget fått utstå mycket kritik i sociala medier, som i detta fall tycks begränsat till Tiktok och Instagram. Tiktok har jag inte kollat, men på Instagram är det i princip två Monki-inlägg som fått kommentarer om att företaget ”hatar tjockisar” och därför kan dra åt helvete. Dessa inlägg kommer från ett tiotal kvinnor, så som folkstorm betraktat bedömer jag den som rätt beskedlig.


Medial folkstorm.

Även om jag lider med XXL-kvinnorna. Så där har jag haft det hela livet. Inte så mycket med kläder (även om 46½-skor inte säljs i överflöd), men med annat. Jag gillar ofta gammal teknik och hade lika svårt att få tag i en billig och bra PalmPilot som jag nu har att hitta en mp3-spelare. Det är nog inte en konspiration mot mig utan beror på att obehagligt många människor gör andra val än jag.

måndag 19 februari 2024

Pengar på kontot eller i prylar

Förra helgen bloggade jag om journalistiska överdrifter kring begreppet fattigdom. Inte ett av mina starkare inlägg och det har vi ju redan diskuterat, så den texten tycker jag att vi släpper. Men en kommentar i kommentarsfältet kunde förtjäna ett eget blogginlägg. Det var Hanna som skrev:

Sen tänker jag lite på det här med personlig inställning. När känner man sig rik eller mindre fattig, är det när man köper något eller när man i början eller slutet av månaden stoppar undan en slant och ser bufferten växa? Svaret på det tror jag påverkar den egna ekonomin väldigt mycket.

Jag har tidigare varit inne på behovet av att konkretisera rikedom, men Hannas kommentar är nog nästa steg. Jag funderar ofta på en del personers behov av att konsumera upp sina pengar, inte sällan på sånt jag bedömer som mindre viktigt. Rätt ofta märker jag också att andra skakar på huvudet åt min ovilja. Jag undrar varför de bränner sina pengar, de undrar varför jag inte gör det, och bägge svaren finner vi antagligen i Hannas kommentar.

Kritiken mot min och Hannas inställning, att kontoinnehavet är meningslöst tills pengarna används, kan jag förstå, men jag hävdar att pengarna i sig skänker mig trygghet och möjligheter, och därigenom glädje. Jag antar att det inte finns så många på min blogg som företräder den andra inställningen, att pengarna får sitt värde när de konsumeras. Annars hade jag velat ifrågasätta den.

För faktum är ju att pengar tappar sitt värde i samma stund som de konsumeras. Har exempelvis minnet av att en kort tid ha varit ”kung i baren” ett bestående värde? Kanske, men till stor del känns det som en efterkonstruktion, ett sätt att rättfärdiga ett beteende som egentligen inte var så himla klokt.

söndag 18 februari 2024

Mannen som förstört Sverige

Det är sällan rättvist att hålla en enda person ansvarig för stora tragedier och ödeläggelse. Att Sverige är objektivt fulare nu än för exempelvis hundra år sedan beror på landskapsarkitekter, byggnadsnämnder och bostadsministrar, men ska man framhålla en person lite extra måste det bli arkitekten Gert Wingårdh.

Ser du en riktigt anskrämlig byggnad som trots att det är en kontorslokal, bostad eller förskola ser ut som en steril fabrik eller ett östeuropeiskt kärnkraftverk är chansen stor att Wingårdh ritat skiten. Han är t ex mannen bakom Malmö Arena, Emporia Köpcentrum, och Turning Torso, bara för att nämna några skräckexempel.

Och han gör det inte gratis! Trots att det låter osannolikt får han faktiskt betalt för sitt arbete. Wingårdh Arkitektkontor AB omsätter över tvåhundra miljoner om året och det är bara ett av nio bolag han äger helt eller delvis. Bara tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall i Stockholm som i folkmun går under namnet ”Betonglådan” kostade nästan en halv miljard.


Å så snyggt!

Vi har väl alla läst om och sett exempelvis på människor som fått nej när de velat bygga eller till och med bara måla om sina hus eftersom någon småpåve på kommunkontoret hävdat att det stör landskapsbilden, men står det Gert Wingårdh på ritningen är det tydligen trumf. Jag har aldrig sett honom rita något som varit det minsta rimligt, men det spelar tydligen ingen roll – är det Wingårdh så ska skiten byggas, kosta vad det kosta vill!

lördag 17 februari 2024

Fjärrstyrt

Tänk vad modern man kände sig när man satte videon på timer! Här kunde man alltså spela in veckans avsnitt av Rederiet trots att man själv befann sig på släktmiddag. Sen kom man hem och insåg att man spelat in fel kanal och istället fått Språka på serbokroatiska, men fram tills dess kändes det bra.

Nu spelar ingen in linjär-tv, det är knappt någon som ens ser den, men fenomenet att förprogrammera hushållsapparater har inte försvunnit, tvärtom. Det finns såklart poänger med att kunna slå igång värmen i sommarstugan lagom till att man kommer dit, och själv uppskattar jag att kunna ställa in motorvärmaren i bilen kvällen innan jag ska iväg en tidig morgon. Någonstans i världen finns säkert också en människa som använder timerfunktionen i sin ugn till att få vakna upp till doften av nybakt bröd (även om jag hittills aldrig träffat någon som faktiskt gör det).

Men sen då? Jag lyssnade just på en reklamfilm om en diskmaskin uppkopplad till en app som inte bara kan starta maskinen på distans, den kan också bestämma lämpligt diskprogram och skickar ett meddelande till dig när disken är klar. Vad ska någon med dessa funktioner till? Diskmaskiner sätts lämpligen igång när maskinen är fylld (och i det ögonblicket står man alltid på armlängds avstånd från startknappen). Man vet hur lång tid disken tar, man hör när den är klar och man tömmer den på plats.


Ingen mottagning?!

Jag letade upp några filmer på Youtube där tillverkarna beskriver dessa ”smarta funktioner” och ramlade inte precis av stolen när jag såg att så gott som alla kommentarer handlade om att det inte funkar. Appen går inte att ladda ner, maskinen tappar wifi osv.

Och allt jag kan tänka är: Varför gör ni så här mot er själva? Saknar människor riktiga problem så till den grad att de skaffar maskiner med funktioner som aldrig någonsin behövs? För det är ju heller inte så enkelt att onödiga funktioner bara kan ignoreras. Du betalar för dem vare sig de används eller inte, och risken är stor att du inte kommer kunna använda diskmaskinen/tvättmaskinen/kaffebryggaren/vattenkokaren/hushållsvågen/elvispen... alls när funktioner du ändå inte vill ha slutar att fungera.

fredag 16 februari 2024

Ka-tjing Henrik Jönsson!

I en intervju i Dagens Dum... Nyheter säger Magdalena Andersson att kritiken mot henne i sociala medier kommer från trollkonton och ”ryska påverkansförsök”. Att vanligt folk kan vara less på partiledaren för Sveriges största politiska parti verkar hon inte ens se som en möjlighet.

Sedan nämns debattören Henrik Jönsson som ”har ägnat flera av sina program åt att kritisera partiet”. Så vad i hans kritik tycker man är orättfärdigt? Inget alls, vad det verkar. Det som istället ifrågasätts är om någon står bakom.

Jag tror inte att Magdalena Andersson är idiot. Hon fattar såklart hur Jönsson finansieras. Jag är själv ingen stor konsument av hans videos, men jag har fått med mig att han nämner olika betalningssätt för att stötta honom, och jag ser många i flödet som uppenbarligen gillar det han gör. Dessutom snackar vi om en kille som producerar en video i veckan. Det är bara på SVT sånt kostar flera miljoner.

Så varför säger då ”Arga Andersson” att hon inte har en aning om hur Jönsson kan ha råd att kritisera henne på Youtube? För att hon tror att det är en bra strategi för att få politiskt okunniga människor att ifrågasätta Henrik Jönsson. Jag har tidigare varit inne på skillnaden mellan vänster och höger i politiken när det kommer till att stötta det man tror på. Hade jag rätt där är Magda kanske inte så fel ute. Genom sig själv känner man andra och om man är helt främmande inför tanken att stötta ett medieprojekt är det lätt hänt att man tänker att andra också är det.

Dock tror jag hon gick för långt den här gången. Även vänsterdebattörer som Jens Liljestrand, som inte skulle tveka att kalla motståndare för Swish-hora tar parti för Jönsson. Andra skickar skärmdumpar på Swishbetalningar som svar på hur Jönsson finansieras. Anfall sägs vara bästa försvar, och är särskilt effektivt när man inte har något annat att komma med, men på samma sätt som Annika Strandhäll brukar kallas för högerregeringens bästa valarbetare tror jag att Maggan just befordrat sig själv till Henrik Jönssons PR-strateg.

OBS! Sedan inlägget skrevs har intervjun hamnat under betalvägg. Betala inte för den, min skärmdump innehåller allt väsentligt.

torsdag 15 februari 2024

För en del är glaset alltid halvfullt

Allt fler handlar begagnat. Det är naturligtvis bra, de sparar pengar jämfört med att köpa nytt. Och ännu viktigare, jag och andra som vill tjäna pengar på allt får lättare att sälja våra gamla sopor, vilket både gagnar våra plånböcker och miljön. Från att jag började sälja secondhand, i slutet av 00-talet, har jag kammat hem över hundratusen kronor. En stor del av dessa saker hade jag inte ens försökt sälja tio år tidigare, för då begrep jag inte bättre.

Det här kan väl ingen se något negativt med? Jodå, SVT har hittat en professor som pekar på ökad risk att bli shoppingberoende. Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det.

Jag vill på intet sätt bagatellisera problemet med shoppingberoende, men precis som alkoholisten dricker hemkört i brist på köpesprit och handsprit i brist på hemkört kommer den som får en kick av att köpa skit alltid hitta nya sätt att gör det, fram till att de till slut verkligen köper bajs.

Att en dåre och hans pengar snart går skilda vägar är en gammal sanning, men genom att handla secondhand kommer de åtminstone räcka längre. Och vem vet, kanske kommer den långsammare processen att bli pank resultera i lite klokskap på vägen. Men nej, så optimistisk är inte ens jag.

onsdag 14 februari 2024

Silvertejp är bra grejer!

De flesta av oss har lagat ägodelar med den grå, slitstarka och vattenavstötande vävtejp som går under namnet silvertejp, men jag tror att många skäms för det. Det känns som en tillfällig fuskreparation man gör av lättja istället för en mer permanent lösning.

Jag håller inte med. Visst, det kan vara så. Kanske särskilt på resa när man inte har med sig virke, skruv, spik, häftpistol och reservdelar som går till botten med problemet. Då är det lätt att riva fram silvertejpen och göra något som håller tills vidare.

Men det behöver inte vara så. En noggrann lagning med silvertejp, kanske i kombination med superlim eller sprayfärg, kan hålla i flera år. Det låga priset gör dessutom att upprepade lagningar med silvertejp ändå blir billigare än alternativen. Den kostar ju ett par kronor metern, hur dåligt kan det bli egentligen?! Här är några av mina framgångsrika silvertejpslagningar.

Bilbesiktningen gav mig en tvåa för vassa hjulhuskanter, men efter tvättning och tejpning gick den igenom och höll så länge jag behövde bilen. Telefonfodralet kostade mindre än en hundring och det är väl meningen att man ändå ska byta både telefon och fodral vartenda år, men jag har ju den här egenheten att jag är rädd om saker och behåller dem så länge det går. Telefonen är fortfarande i nyskick medan fodralet vittrat sönder. Det här tog fem minuter och ger det kanske ett år till. Jag skäms inte.

tisdag 13 februari 2024

Vem vill ha en Guccikeps?

Det är mycket jag inte förstår med gangsterrap och gängkriminell miljö, men det obegripligaste är vurmen för Guccikepsar. När regeringen släppte förslaget om tillfälliga visitationszoner som bl a går ut på att klädval ska kunna vara skäl att stoppas av polis gick ett antal kändisar ut och proklamerade att nu skulle de minsann köpa en Guccikeps för att jävlas med polisen.

Jag tror inte heller så mycket på den här taktiken, mest för att det verkar otroligt passivt. I vilket annat land behöver polisen fler skäl än magkänsla för att visitera människor? En annan fråga är huruvida detta kommer att förmå dem att jaga gängkriminella? Jag hade velat vara optimist, men jag kan inte låtsas. Kronofogden är dock optimistiska.

Trycket från Kronofogden ska alltså bli så jobbigt att kriminella frivilligt ska välja att lämna sin livsstil för att bli hederliga. Jag vet inte om han tror på det själv, eller om det bara måste sägas. Men okej, kanske ligger det åtminstone något lite i att kriminella gängs behov av att visa upp dyra grejer kan störas en aning.

Själv slås jag mest över hur fula dessa saker är. I reportaget visas extremt fula guldkedjor och klumpiga armbandsur. Och så dessa kepsar då. Första gången jag såg rapparen Einar tänkte jag att en kille med hans utseende hade mobbats hårt om han varit ung när jag var det. Plufsig, finnig, ojämna tänder, klen, och med en keps så töntig att jag hade förstått om bakgrunden vore ”Du förlorade, som straff får du bära den här kepsen i ett år”.

Det är tur att jag har dålig smak (eller bra, hur man nu ser det). En sån där keps kostar 3000 kr. Kanske ännu mer om hans version är någon ”limited edition” som går en kilometer över huvudet på mig. En normal keps man inte blivit mobbad över i min ungdom kostar 39 kr, men ännu troligare är den gratis tack vare reklamen.

Enda gången jag själv bär keps är under bidräkten när det blåser. Detta för att nätet inte ska blåsa in i ansiktet. Det gjorde det nämligen en gång och tror ni inte på fan att ett ilsket bi placerade sin gadd mitt på nästippen!

Risken att det händer igen är antagligen liten, men jag kan dra på mig en gratis reklamkeps för att slippa. Hade jag varit tvungen att bära Gucci skulle jag hellre ta sticket.

måndag 12 februari 2024

Ingen kan göra allt, men alla kan dra åt helvete

Jag är inte så intresserad av prepping, men fascineras av den allmänna debatten. Representanter för samhället, bl a överbefälhavaren, uppmanar till krisberedskap och genast påpekas att människor i ”ekonomisk utsatthet” inte har råd. Vad handlar detta om egentligen?

Det finns säkert ett antal socialfall som inte har de ekonomiska möjligheterna att skaffa sig ett lager av mat, filtar och andra bra-att-ha-grejer om kriget eller krisen kommer. Ärligt talat, hade de gjort det annars? Är det inte många gånger just deras oförmåga till planering och framförhållning som gjort dem ”ekonomiskt utsatta”? Så här säger enhetschefen för försörjningsstöd på Gotland:

De vi möter lever med ekonomisk utsatthet och när man gör det så har man väldigt svårt att preppa. Man har svårt att spara och lägga undan och så. Man lever snarare från månad till månad eller dag till dag. Man är i ett ekonomiskt utanförskap redan, och då tänker jag: Kan man inte preppa och spara , då när krisen väl kommer så blir man extra utsatt.

Vad ska världen göra åt det då? Om det släpps bomber över Sverige kommer de som kan springa ha en fördel gentemot blinda och rullstolsburna, det kan inte heller lagstiftas bort, men enhetschefen spekulerar på allvar i om det borde ges ett extra bidrag för att fattiga människor ska kunna ha en vevradio hemma! Om det anses viktigt är mitt tips att de delar ut vevradioapparater, för risken är att hennes klienter gör en annan prioritering.

Nu blir jag antagligen kallad känslokall och oempatisk, men att över tid skaffa ett lager av billig mat för att klara sig en vecka kräver inte mer pengar än vad som går att få ihop genom att samla tomburkar. Jag vet, är du lam går inte det, men låt oss sluta låtsas som att extremfallen är norm. Ekonomisk planering gör dig mer motståndskraftig mot problem. Alltid.

söndag 11 februari 2024

Böter till kriminellt nätverk

Jag har inga starka åsikter om visitationszoner eller andra åtgärder för att stävja gängkriminalitet. För mig verkar det lite tandlöst, men jag vet inte och ska därför inte säga något om det. Alla politiker låter som att just de har universallösningarna, men inget händer och under tiden kan vi läsa om ”en välbärgad familj i Stockholms innerstad” som betalat hundratusentals kronor i ”böter” för att deras tonårsson vägrat att försvara narkotika åt sin ”kompis”.

Det var ett drygt år sedan som Johan och hans kompisgäng utökades med en person, en kompis till en kompis. Men den nya killen visade sig ha kopplingar till ett kriminellt nätverk i Stockholm.

Kompisgänget upptäckte det när han plötsligt bad sina nya medelklassvänner om att förvara narkotika åt dem, berättar Amanda [mamman].

– De sa nej såklart. De är inga killar som attraheras av en kriminell livsstil, säger Amanda.

Men då fick killarna höra att de skulle tvingas böta istället. Ge pengar som kompensation för att de sa nej till att förvara droger.

De fick veta att om de inte gjorde det riskerade de misshandel, kidnappning eller till och med döden. De fick bilder skickade till sig som påstods föreställa andra pojkar som sagt nej till gänget, barn som då hade torterats och förnedrats.

Hur hade ni agerat? Jag hoppas att mina föräldrar i detta läget sålt vårt hem och flyttat långt därifrån, men då kanske en kusin eller faster sprängts i bitar. Sånt var inte aktuellt när jag var tonåring. Något som borde ha varit aktuellt är att redan tidigare vara återhållsam med att utöka kompisgänget med ”en kompis till en kompis”. Om Johan fortsatt att hänga med sina barndomsvänner hade han antagligen inte riskerat livet av att säga nej till att förvara knark i pojkrummet.

Amanda tror att hon i egenskap av ”välbärgad” har bättre förutsättningar än andra att tackla problemen:

Jag tänker på de som lever i utsatta områden och inte kan språket, vad händer dem när deras barn råkar ut för samma sak, det måste vara ännu värre. Men inte ens jag, som är svensk och välutbildad, hittar någon tydlig hjälp att få.

Här tror jag att mamman är helt fel ute. Varenda familj i ”utsatta områden” har en bättre krisberedskap, för till skillnad från Amanda vet de att de måste bygga sina egna nätverk. Ännu ett exempel på aningslösheten:

Jag delar verkligen Carin Götblads åsikt att det behövs en folklig gemensam protest mot gängen och allt de står för och förstör.

Vad ska ni göra, starta en Facebookgrupp? Civilsamhället tar redan avstånd från beskyddarverksamhet, på vilket sätt har familjen gagnats av det? I övrigt tycks protesten bestå i att familjen inte betalar sexsiffriga belopp med glädje. Det spelar ingen roll, så länge ni fortsätter att betala.

lördag 10 februari 2024

Två hyresfel gör inte en hyresrätt

Av alla erbarmliga ursäkter till bostäder jag hört talas om kan detta vara det allra jävligaste. Eller vad säger ni om den här kreativa vvs-lösningen?

Under reportaget (se det gärna, det är underhållande) kommer hyresvärden som låter som en röstförvrängd version av den trälige närkingen som gör reklam för ketchup (”Det kanske jag sa, man kan väl ändra sig...”). Jag ska inte säga att han blåljuger, men jag hade inte föreslagit honom att bli professionell pokerspelare.

Så varför tar jag upp detta, jag är väl för fri marknad? Jag noterar att alla jag sett länka till den här nyheten i sociala medier har tydlig vänsterprofil så till den grad att de antagligen vill förbjuda privat företagande. Jag förstår att de anser sig få vatten på den kvarnen här.

Själv tror jag att det är helt möjligt att hindra oseriösa aktörer från att hyra ut dessa svinstior som bostäder, säkerligen redan med gällande lagstiftning. Men då måste det hända något när man anmäler. Hyresvärden stödjer sig på att det är en utredning igång och han är säkert helt nöjd med att den går i samma tempo som när Morgan Johansson krossar gängkriminaliteten. Hade hyran deponerats i väntan på domen hade det nog låtit annorlunda.

Samtidigt konstaterar de boende att de hade flyttat därifrån om de kunnat. En av dem säger sig ha betalningsanmärkningar och det skulle inte förvåna mig om det gäller alla i huset. Man ska behandlas människovärdigt även som skuldsatt, men i verkligheten är det alltid lättare att hävda sin rätt om man inte först levt över sina tillgångar. Och det handlar inte om politiker och ideologier, det är en naturlag.

fredag 9 februari 2024

Digital arbetskraft

För fem år sedan spådde jag att digitala nomader skulle bli vanligare. För att gissningen skulle slå in fick jag hjälp av ett virus som fick arbetsgivare att underlätta för sina anställda att jobba på distans, men hela Västvärlden var redan innan dess på väg att bli mer ”remote”.

Nu skriver SVT att allt fler länder vill att dessa distansarbetare ska bo hos dem. Logiskt, för de tjänar sina pengar i andra länder, men kommer att konsumera där de befinner sig. Men dessa länder tycks ändå inte helt säkra på sin sak för de vill säkra upp sig ordentligt. I Sydkorea vill man bara ha digitala nomader som tjänar minst 660000 kr om året. Det är ungefär dubbelt så mycket som den genomsnittlige sydkoreanen.

Jag förstår inte detta. Digitala nomader är i arbetsför ålder och innan de börjar åka jorden runt ser de antagligen till att tjäna tillräckligt mycket för att klara sin försörjning. Dessutom har de sällan barn eller ålderskrämpor. Ifall de får det kommer de sannolikt flytta hem igen.

Förutom Sydkorea nämns Estland, Barbados och ”ett femtiotal länder i Europa, Central- och Sydamerika och Sydostasien” i artikeln. Förutom att de infört arbetsvisum för digitala nomader har de gissningsvis en sak till gemensamt – de har ett litet eller obefintligt välfärdssystem. Jag skulle fatta om länder med ett omfattande socialt skyddsnät inte vill importera en massa webbdesigners och naturfotografer att ta del av deras pension och socialbidrag, men får de inget mer än möjligheten att konsumera borde det vara snudd på riskfritt.

För egen del är jag inte sugen oavsett. Precis som för fem år sedan vill jag ha ett hem. Molntjänster och internetbanker i all ära, men där kan man varken snickra eller odla bin. Jag är nog mer av en analog bohem än digital nomad.

torsdag 8 februari 2024

Synat studentgnäll

Bara baserat på hennes lugg och val av glasögon drar jag slutsatsen att jag antagligen är oense med Expressens vikarierande ledarskribent Mimmie Björnsdotter Grönkvist om det mesta, men hon har en poäng när hon konstaterar att studenter kommer att klaga på sin ekonomi hur rika de än blir.

När studentorganisationernas företrädare går ut och klagar på att studiebidraget inte höjs tillräckligt mycket eller att det inte finns tillräckligt många billiga studentrum är det en del i en förhandling. Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig gått in i en löneförhandling och sagt att jag egentligen var ganska nöjd med lönen redan innan. Det hör till spelet att alltid uppfatta sig som undervärderad.

Det märkliga är att studenterna lyckats så bra med att måla upp bilden av sig själva som offer att det blivit till en sanning. Vi läser ganska okritiska reportage om att studiemedlen inte räcker till. Här säger en student att hon är tvungen att planera sina matinköp och kolla efter nedsatta priser. Jaha... Är det nu vi ska gråta en skvätt?

Studentlivet är kanske inte rikt, men det ska det heller inte vara. Fast i Expressens ledare står det: ”Det finns nybyggda studentboenden med hyror på över 6 000-7 000 kronor i månaden, det vill säga kring halva studiemedlet.” Det innebär alltså att även dessa studenter har minst 6000 kr kvar till studiematerial, mat och öl på studentpuben. Lägg 2000 på mat och lika mycket på böcker. Hur mycket öl är det egentligen möjligt att dricka?