35 miljoner på kontot

Det ifrågasätts ibland om svenskt bistånd gör nytta. Det gör det. I Kongo tycks det ha gett en chef 35 miljoner kronor. Det är i alla fall den summan som är borta, helt oredovisad och utan synliga bevis för att pengarna gått till de utsatta människor som det var tänkt.

Jag har haft ett par anställningar där jag haft hand om både handkassa och bankkort, men skulle jag köpa något för firmans pengar fick jag skriva en rekvisition och lämna till min chef för underskrift. Rekvisitionsnumret användes vid inköpet så att det gick att para ihop köpet med beställaren. Var det bråttom kunde det hända att jag skrev rekvisitionen samtidigt som köpet och fick det godkänt först i efterhand, men bara i undantagsfall och jag låg aldrig mer än en rekvisition back.

Ni förstår vart jag vill komma. Har köptes det officiellt in jeepar och annat för 35 miljoner utan att någon såg röken av dem. När ambassaden upptäckte att fältkontoret mer såg ut att vara ett brevlådeföretag (eller världens första papperslösa kontor) skickades en rapport, men det tog ett helt år innan det stod klart att trettiofem miljoner kronor var puts väck och en polisanmälan lämnades in!

”Polisanmälan? Men det är ju fredag!”

Hur detta kunde hända är det ingen som vet. Den utpekade chefen säger inget. SIDA säger inget. Politikerna säger heller inget. De bara fortsätter att ösa ut svenska skattepengar till skumma fältkontor i Afrika i hopp om att de ska komma lokalbefolkning till nytta. Eller har de ens en förhoppning? Kanske handlar det bara om att få känna sig god med hjälp av andras pengar.

Så länge jag kan minnas har det pratats om att reformera svenskt bistånd. Ungefär lika länge som man sagt detsamma om arbetsförmedlingen. För syns skull kommer väl kraven att resas även den här gången, men att det skulle hända något konkret känns ungefär lika troligt som att de bortslarvade 35 miljonerna skulle dyka upp.

Förgasarcirkus

För ganska precis ett år sedan köpte jag en Volvo 145. Bilar som är 50 år gamla har en historia, oftast med många ägare med egna idéer. Någon har låtit bli att skruva med bilen, någon annan borde ha låtit bli. Den ena tycker att det är viktigt att elkablarna har rätt färg så att de går att följa medan någon annan struntar i framtiden och inte drar sig för att svetsa fast delar när de saknar rätt skruv och som då blir ett helvete att få bort nästa gång.

Den förra ägaren hade inte ägt bilen så länge och sa sig inte veta någonting om den. Jag vet inte om jag helt trodde på honom, men man kan inte tvinga folk att prata. Min enda invändning mot bilen var att den kändis lite som en racerbil. Själv puttrar jag helst runt på låga varvtal och denna gick bäst med plattan i mattan.

Det satt en Weber 45-förgasare på motorn, vilket tyder på att någon tidigare ägare haft bråttom. Det betyder inte att bilen måste vara törstig om man kör lugnt, men det var den. Trots försiktigt gasande tydde första bensinmätningen på att den drog två liter milen och då var det inget svårt beslut att byta förgasare. Jag var säker på att kunna sälja den gamla dyrt till någon annan som gillar att köra fort, och det gjorde jag.

Jag satte dit en Weber 32/36. Med den drog bilen 1,3 liter. Bättre, men långtifrån bra. Jag satte istället dit en originalförgasare av märket Stromberg (jag inser att de här namnen är ointressanta för många läsare och spelar heller ingen roll, men utelämnar jag dem kommer någon förståsigpåare att fråga). Nu borde jag ha kommit ner på litern, men den var kvar på 1,3. Dessutom hade bilen en tendens att rycka, som att den fick fel mängd bränsle. En kille som kan betydligt mer än jag (det kräver inte mycket) drog och ryckte i förgasaren och konstaterade att den glappade i spjällaxeln, vilket kan ge tjuvlyft som kanske kunde förklara ryckningarna. Svårt/dyrt att fixa.

Nu började jag bli irriterad. Jag köpte den här bilen för att jag var less på att meka, men här stod jag nu med den tredje förgasaren och ingen gick som den skulle. Men skam den som ger sig, jag hittade en Solex-förgasare från 1969 som jag köpte larvigt billigt och som ingen kan ha mekat sönder. Hur kan jag veta det? För att den aldrig varit monterad, den hade legat i originalkartongen och väntat på mig sedan innan jag föddes!

Dock bjuder 55 år gamla förgasare också på utmaningar. Gummidetaljer kan ha torkat och behöva bytas ut. Det här är långt över min kunskapshorisont, men jag fick tips om en kille i Oslo som både kunde kolla funktionen och justera den för att gå snålt. Jodå, ”skicka hit den bara” sa han och det gjorde jag när jag fått klart för mig att det inte skulle bli så farligt dyrt. Han tog till slut en tusenlapp för jobb och delar. Frakten fram och tillbaka kostade ytterligare några hundra och sedan var det bara att skruva dit underverket och hoppas.

Äntligen! Den första mätningen av bensinförbrukningen visar 0,83 liter per mil. Lustigt nog på centilitern samma siffra som 245:an jag hade dessförinnan. Jag sparar alltså nästan en halvliter milen jämfört med de tidigare förgasarna. Med ett bensinpris på runt tjugolappen är renoveringen betald på nolltid och nu håller jag tummarna för att slippa öppna motorhuven för andra skäl än att fylla spolarvätska under lång tid framöver.

Unga sparar mer

Ungdomar sparar mer än tidigare, både i fonder och aktier. Det är väl bra? Absolut! Samtidigt kan jag inte låta bli att se historiska paralleller.

Gammal ekonomibloggare minns sitt 80-tal...

Varje gång börsen går upp rejält under lång tid stiger intresset bland nybörjare. När toppen är nådd köper de in sig. Så kommer kraschen och de väntar på en vändning uppåt. Kanske köper de till och med lite mer för ”nu kan det väl inte sjunka mer?”. När allt ser som mörkast ut ger de upp och säljer allt för att inte återvända till börsen på mycket länge.

Kanske väntar de tills det återigen börjar snackas om hur bra det går på börsen, tänk att kunna få passiva inkomster av sitt sparade kapital! Man borde nog köpa in sig i marknaden, det går ju så bra för alla andra. Och när de gör det faller det ihop på nytt.

Bild från Framfabs bolagsstämma år 2000.

Det finns en gammal sägen om att Joseph Kennedy sålde allt när skoputspojken gav honom aktietips. Det var strax innan den stora kraschen 1929. Jag har hört samma historia med en taxichaufför som kommit med tipsen. Antagligen för att skoputsarbranschen fått sig en knäck det senaste seklet, men principen är densamma. När alla bara ser fördelar är det dags att stanna upp och tänka efter.

Samtidigt vittnar berättelsen om ett människoförakt. Jag tvivlar på att utbildning är en faktor i att hitta bra investeringar.1920-talets skoputsare träffade mycket folk precis som 2020-talets taxichaufförer, det ger säkert bra möjligheter att snappa upp ett och annat. Som svensk är det lätt att tänka på Aktiestinsen, en klok man som samlade på pengar istället för högskolepoäng.

Men med det sagt har börsen gått väldigt bra väldigt länge. Inga kurvor bär till himlen, åtminstone inte utan rejäla hack. Kanske är artikeln om ungdomars ökade börssparande ett bra tillfälle att vänja sig vid tanken på att det inte alltid kommer se ut som det gjort de senaste åren.

Svamplöpning

Jag hade aldrig lyckats med svampplockning förrän förra sommaren när jag hittade flera kilo kantareller varje gång jag försökte. Andra svampar vågar jag mig i princip inte på, men kantarell duger fint. Champinjoner kan jag köpa.

I år skulle jag nästan vilja säga att jag uppfunnit en ny motionsform – svamplöpning. Jag föredrar att springa på asfalt. Det är ett slätt och snabbt underlag, men ombyte förnöjer och där jag bor finns det gott om grusvägar. Kantareller växer gärna precis vid kanten av vägar och stigar, jag tror att det har med vibrationer att göra. Springer man och tittar ner i backen mellan vägen och skogen kan man se en gul fläck som betyder kantarell, och där det finns en finns det oftast fler.

Det enda som krävs är att jag har med mig en tygpåse i fickan alternativt springer med ryggsäck. Och så får jag inte springa för fort. Jag brukar inte precis spränga ljudvallen när jag springer i skogen, men jag måste ändå tänka på tempot för att hinna uppfatta svamp och hittar jag kantareller blir det oregelbundna avbrott i löpningen. Lite anpassning alltså, men det tar jag glatt med ett kilopris på ett par hundralappar.

300 gram/6 km

Det här rekommenderar jag alla. Vill du inte springa går det lika bra att promenera och det borde alla med fungerande ben göra regelbundet. Ta med en påse i fickan och välj en sträcka där det kan finnas kantareller. Jag har redan fått en känsla för vilken terräng jag ska hålla utkik efter, men skulle du inte hitta några kantareller har du ändå fått motion.

Många (inklusive mig) har en tendens att gnälla på dyra matpriser, men se då till att hämta den mat som finns i skogen. Svamp, bär och grönsaker står där, obesprutade och inte minst gratis väntar de på att vi ska ta dem till frysen eller stekpannan.

Bedrägliga samtal

Jag fick ett mejltips från Andreas om ett ämne jag tagit upp flera gånger. Men eftersom problemet inte tycks ha minskat tål det att tas upp igen. Det handlar om pensionärer som låter sig luras, denna gång Ingrid, 78.

”Hej, jag kommer från hemtjänsten!”

Hon fick ett telefonsamtal om att hennes bankkort hade använts utan hennes vetskap. Det slutade med att Ingrid efter uppmaning klippte sönder sitt kort varpå en man kom och hämtade det, pusslade ihop det och tömde kortet på riktigt.

Ingrid kände sig inte lättlurad, och hon verkar heller inte vara en av de mest blåögda. Hon misstänkte att det var något skumt, men det hjälper ju inte när hon ändå följer bedragarnas instruktioner till punkt och pricka. Om samtalet kommit från hennes bank hade de såklart kunnat spärra kortet utan att hon klippte sönder det, på samma sätt som banken aldrig kommer att uppmana en kund att lämna ut sina lösenord eller ringa för att be henne logga in med bank-ID.

Hur ska man då göra för att stävja det här svineriet? Ett sätt är att polisen börjar leta upp bedragarna och ett annat är att inte ge dem tramsstraff, som de gjort i fallet med Ingrid, de gånger de lyckas hitta förövarna. Men i väntan på att Sverige får politiker och tjänstemän som är intresserade av det kan vi hjälpa våra äldre.

Första tipset är att säga åt dem att be om hjälp. Hade Ingrid kunnat/vågat störa någon i sin närhet hade detta antagligen inte hänt. Tips 2: Få dem att utgå ifrån att alla de inte känner som ringer är ute efter att luras, oavsett om de kallar sig bankkamrerer, advokater, samordnare, telefonförsäljare eller något annat. Säg ”Nej tack!” och lägg på. Det är en fin egenskap att tro människor om gott, men det bör inte gå till överdrift. Och avslutningsvis, ha inte mer pengar på ett konto kopplat till ett bankkort än du kommer att behöva i närtid, precis som att det är dumt att fylla hela plånboken/handväskan med kontanter. Det gäller förresten inte bara för gamlingar.

Bisysslor

När man börjar med något nytt behöver man ofta en massa grejer, men efter hand har man skaffat det och då återstår bara lite förbrukningsmaterial. Fast i biodlingen har jag lyckats krångla till ekvationen genom att hela tiden öka antalet samhällen. Därför behöver jag ständigt mer saker.

Förra året tillverkade jag egna packväggar så att det räckte och blev över, men när jag nu är uppe i elva kupor hade de inte räckt till i vinter, så det blev till att göra nya. Vis av erfarenhet siktar jag varje gång jag har för lite material till kuporna (lock, tak, lådor, ramar, spärrgaller osv i all oändlighet) på att klara tjugo samhällen, så slipper jag förhoppningsvis göra om det i första taget.

Så där ja!

Packväggarna, som används för att inskränka platsen i kupan och skapa mer isolering, kostar en hundring styck att köpa och jag använder fyra per kupa vid invintring så det blir pengar. Mina kostar en tjuga. Som synes på bilden har jag också sågat till takisolering. Och lite annat. Men jag har köpt bottnar, tak, ramar och en himla massa lådor. Det är långtifrån alltid rimligt att tillverka saker själv. T ex snickrade jag till ett par ramar för bina att bygga drottningceller i. Det gjorde jag av skräpmaterial och de blev visserligen lika bra som de man kan köpa färdiga för 76 kr, men arbetsinsatsen blev helt orimlig.

Kontentan av utvidgningen är hur som helst att jag fortsätter att inte gå plus på biodlingen. Å andra sidan har jag nu material till en biodling som borde kunna ge mig ett ton honung om året (men då borde jag bl a köpa en bättre slunga för tiotusentals kronor). Jag tror på strategin, att utvidga i en självfinansierad takt som gör investeringen mer eller mindre riskfri. Så gör jag med det mesta.

T ex gjorde jag likadant när jag en gång i forntiden började spela poker. Jag tror att jag inledningsvis satsade 500 kr. Så småningom plockade jag ut samma summa för att verkligen känna att jag bara spelade för vunna pengar. Surt ändå att förlora en jättepott precis som det nu skulle kännas otroligt tråkigt om en sjukdom hade utplånat bigården, men jag skulle åtminstone inte gå back på erfarenheten. Andra får göra hur de vill, men detta känns bekvämt för mig.

Socialfall över snittet

Jag hör ständigt om människor som i mitt tycke borde klara sin ekonomi utan problem, men som själva upplever sig leva på marginalen. Nyligen läste jag om en 74-årig norsk artist som tog alla jobb hon kunde få eftersom hon bara får ut 16000 kr i pension och det kan hon inte leva på. Ingen jätteinkomst, men hur mycket orkar en 74-åring egentligen sätta sprätt på? Barnen utflugna och de stora investeringarna avklarade sedan länge.

”All-in, Gottfrid!”

Det var dock ingenting emot den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Linda Snecker som pga partiets egna ”partiskatt” bara får behålla 57000 kr av sin lön. Det borde väl åtminstone bli över 35000 kr netto i plånboken.

”Med tanke på hur matpriserna ser ut så skulle jag vilja kunna handla och inte bara jaga extrapriser. Och den känslan delar jag med många andra som har det lite svårt.”

Det är för övrigt inte första gången Linda har otur när hon tänker:

Det finns så mycket att säga om detta. Först och främst anser hon att en lön på 57000 kr sätter henne i gruppen svenskar som ”har det lite svårt”. Wow! Och på vilket sätt är det orimligt att handla mat på extrapris? Det har jag gjort hela livet, Ingvar Kamprad gjorde det, men Linda Snecker tycks se det som en mänsklig rättighet att kunna stoppa vad som helst i matkorgen utan en tanke på priset.

Olof Palme fick en gång frågan vad en liter mjölk kostar och han hade inte en susning. Det fick han skit för, folk ville inte ha politiker som inte visste sånt. Palme var ingen idiot, så han förstod säkert att det där var dåligt för hans image. I Linda Sneckers värld har många riksdagsledamöter ”problem att få ekonomin att gå ihop rent krasst”.

Hon lär inte få sparken för det. Folket har för länge sedan gett upp hoppet om att få politiker med koppling till verkligheten. Inte nog med att Snecker sannolikt inte har en aning om vad en liter mjölk kostar. Hon tycker dessutom att det är orättvist att hon ens ska behöva veta det. Jag kan ana vad hennes gamla partikamrat C.H. Hermansson hade sagt.

”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti!”

Generation Dubbelmoral

Jag fick ett tips från Sara om Generation Z:s shoppingvanor. Har du, som jag, svårt att hålla reda på vad alla dessa bokstäver betyder kan jag berätta att zätorna är födda ungefär 1995-2010 och således idag tonåringar och nästan upp till trettioårsåldern.

Aftonbladet konstaterar att denna grupp säger en sak medan de gör en annan när det kommer till shopping.

”De är miljömedvetna men shoppar på fast fashion-sajter, är oroliga för privatekonomin men handlar på kredit. Bland medlemmarna i 'Generation Z' råder en kluven och ofta motsägelsefull hållning till konsumtion.”

Ja, det må man säga! Alla i reportaget hittar sina skäl till att handla som de gör. Många skyller på sina låga inkomster för att de handlar billigt skit trots att det naturligtvis går att handla dyr kvalitet av samma skäl. De som tror att klimatet blir lidande av att de handlar mycket tycker att det är upp till politiker att sätta gränser, lite på samma sätt som när influencers och föredettingar krävde att statsministern skulle uppfostra dem genom flygkvoter och förbud.

Annars kan man ju själv ta ansvar för att man lever som man lär. Att vara dålig på det tror jag tyvärr inte är unikt för någon generation, men för mig som snål är det tvärtom ganska lätt. Jag gör oftast mina val utifrån vad som bäst gynnar min privatekonomi (med hänsyn taget till både lagar och moral). Jag är för det mesta villig att lyssna på den som tycker att jag agerar fel, men jag kan åtminstone motivera varför jag gör som jag gör.

Ännu ett sätt att jävlas med dig

Enligt ett nytt lagförslag från regeringen ska polisen kunna beslagta ”pengar, klockor och bilar från personer som inte har inkomster som står i proportion till egendomen”. Detta kommer att hyllas eftersom man påstår sig göra det för att bekämpa organiserad brottslighet.

Men det är med all sannolikhet bara ett svepskäl för att rättfärdiga att makt flyttas från människor till myndigheter. Exemplen är många. Sverige håller just nu på att avveckla föreningsfriheten och låtsas som att de enda som kommer att drabbas är nazister och möjligen islamister. Jo, tjena!

Parallellt med detta bankar EU snart igenom ”chat control 2.0”, övervakning av alla människors krypterade meddelanden på nätet. Även där skyller man på brottslingar, i det fallet pedofiler. Detta trots att tekniken för att särskilja barnporr från semesterbilder inte ens finns än. Det kommer ändå lindra kritiken, för inte vill man stå sida vid sida med pedofiler. På samma sätt vill vi se gängkriminella bli av med bilar och klockor de köpt för svarta pengar. Men tänk ett steg till.

Trots att det mest kriminella jag gjort är att gå mot röd gubbe har jag definitivt inte ”inkomster som står i proportion till egendomarna”. Jag äger ett obelånat hus och är helt säker på att en myndighetsekonom vid en snabbtitt på mina historiska inkomster skulle hävda att det inte är möjligt att på laglig väg ha det jag har. Men det är det.

Nu är jag inte särskilt bekymrad för att min snålhet ska resultera i att polisens piketstyrka ska hämta in mig, men jag är livrädd för att alla dessa försämringar av den personliga integriteten ska drabba hederligt folk mycket mer än yrkeskriminella. Jag vill också att brottslingar buras in, men att steg för steg förvandla hela västvärlden till ett samhälle beskrivet i George Orwells 1984 är inte rätt väg.

Skuldsatt in i döden

Här i Norge är nästan ingen människa skuldfri och inte tycks det bli fler. Tvärtom ökar skulderna i förhållande till årsinkomsterna. Det pratas mycket om att bli skuldfri, men mer som en utopi än något som faktiskt skulle kunna hända. Det är nog ovanligt i Sverige med, men här är det helt abnormt. Min bank frågade om jag inte på sikt tänkt köpa en bostad. Jag förklarade att jag redan ägde mitt hus och att anledningen till att jag inte har lån hos dem är att jag köpt det för egna pengar. Det var två år sedan, men jag är osäker på om banktjänstemannen hämtat sig från chocken.

I verkligheten är normaltillståndet inte bara bolån utan maxade bolån. Om någon skulle få ner sina lån så mycket att skuldfriheten är nåbar letar man nästan automatiskt efter en ny, dyrare bostad som man precis skulle klara av att få låna till. Dyra bostäder råder det ingen brist på. I Oslo kan du köpa en medelstor, medelmåttig lägenhet för långt över tio miljoner. För de mest attraktiva får du betala femtio eller mer.

Oavsett var i näringskedjan man befinner sig måste man nästan låna så mycket det går eftersom konkurrenterna gör det. Känns det jobbigt att låna så mycket att man aldrig någonsin kommer att bli skuldfri rättfärdigar man det med att eventuellt sparkapital ändå skulle ätas upp av inflationen, så då är det bättre att ligga på minus eftersom inflationen även äter upp en del av lånet.

Själv tycker jag att det skulle vara skitjobbigt att ägas av banken. Lyckligtvis vill jag inte bo i Oslo, och i Sverige ville jag aldrig bo i Stockholm. Och även om jag hade velat det skulle jag nästan hellre bo i tält än i en bostad vars lån jag aldrig kan bli av med.

Jag dömer ingen och om alla vore funtade som jag skulle samhället kanske braka samman. Men håll med om att det är galet att nästan alla människor tycks ligga på minus, och det i ett av världens rikaste länder.

En trädgårdsterrorist

Då och då dyker det upp en Youtubekanal i mitt flöde. Det är en kille som under namnet Midlife Stockman städar folks trädgårdar och garageuppfarter. På vardagarna jobbar han med något annat, men eftersom han gillar trädgårdsarbete åker han runt och gör det på helgerna.

Själv har jag fullt sjå med min egen trädgård.

Kanske har han precis som jag lyssnat på Felix S:t Clair Renard när han sa att man bör komma på vad man vill göra och sedan hitta någon som vill betala en för att göra det. Midlife Stockman, eller Sean som han heter, säljer inte sina trädgårdstjänster. Istället erbjuder han dem gratis till äldre och andra som behöver, så filmar han och lägger upp på Youtube. Där har han tvåhundratusen prenumeranter och ungefär lika många visningar i snitt, vilket borde ge en slant, och dessutom får han stöd via sitt Patreon-konto.

Smart! Han tjänar antagligen mer på det än på att sätta upp lappar för att få kunder. På det här sättet blir han dessutom en hjälte för alla gillar väl en som jobbar ideellt åt gamlingar? Nej, inte riktigt alla. I en av hans senaste videos hjälper han kommunen med att städa trädgården till ett ödehus varpå en av grannarna konfronterar honom och sedan ringer polisen.

Alltså, vad är det för fel på människor?! Jag tvivlar inte på att Sean gått runt och filmat en stund, kanske pratat med någon granne för att få ”content” till sin video, men han gör trots allt en god gärning och särskilt de som bor i området borde ju bli överlyckliga för att detta sker. Inte som en person kommenterade videon:

”911: A man across the street is raising the value of my property. SEND A SWAT TEAM NOW!!!”

Hade jag varit sheriffen som dyker upp nio och en halv minut in i videon hade jag varit sugen på att låsa in grannen. Inte för att han heller gör något olagligt (det är varken förbjudet att vara idiot eller bete sig som en skitstövel), men polisen har antagligen annat att göra än att kontrollera fredliga trädgårdsmästare. Mitt i samtalet säger grannen:

”What if he went in his truck and decided to just blow up this whole neighborhood...”

Jag är själv skeptisk av naturen, men har man tänkt spränga ett helt bostadsområde verkar det ganska dumt att först lägga en hel arbetsdag på att klippa gräs och städa där. Nåväl, i skrivande stund har videon åtta miljoner visningar så nu blir grannen också kändis. Han kanske startar en egen Youtubekanal där han trakasserar folk som gör bra grejer. Vem vet, den kanske slår. Det finns ju en marknad för idiot-TV, det får oss andra att känna oss bättre.

Vad var det jag sa...

Det är ingen tröst att få rätt om dåliga saker, men jag fortsätter med en dåres envishet flagga för att ingen svensk borde ta pensionen för given, och varje gång det pratas pension i media kommer fler varningstecken. Det senaste i Folksams rapport återgiven i Dagens PS.

Den allmänna pensionen är nu nere i 44 procent av lönen. Dessutom minskar andelen med tjänstepension och Folksams pensionsexpert konstaterar att det inte går ”som det var tänkt”. Som alla vet går prognoser varken att äta eller betala med, så det kvittar hur det var tänkt om det inte blir så.

Nej, varför skulle ett pyramidspel funka bara för att det är utformat av staten? Man höjer riktåldern med ett år snudd på varje år, vilket resulterar i att vi ”ungdomar” aldrig kommer att nå fram om vi så blir 150 år gamla. Det räcker ändå inte, tycker Folksam som säger att åldersgränserna behöver upp ytterligare tre år nu. Det betyder att vi som är 42-56 måste bli 71 innan vi får ta del av våra egna pensionspengar, och de som är ännu yngre måste vänta ännu längre.

I väntan på vadå...

Fast långt innan dess skjuts det såklart på framtiden igen. Jag vet inte om fler kommer lyssna den här gången (när det kommer till pension är det skrämmande många som har en stark tro på att allt blir bra), men jag försöker ändå. Om du inte är politiker och vill få in pengar efter att du inte kan eller vill jobba längre måste du skaffa dem själv i form av passiva inkomster. Det kan vara börsavkastning, hyresintäkter eller ett eget pyramidspel, men du som fram till nu tänkt att staten kommer att fixa det där – sluta med det!

Betala inte!

Nordkap, Europas nordligaste punkt, högst upp i Norge ungefär 30 mil norr om Treriksröset, är en given turistmagnet för människor från hela världen. De som sköter om anläggningarna där uppe har fattat det och är duktiga på att ta betalt.

Det har uppmärksammats i media och detta faktum uppmärksammade Magnus mig på i ett mejl (tack för det!). Där finns ett upplevelsecentrum som tar 315 kr i entréavgift. Det är blodigt i sig, men blir ännu värre för dem som bara vill besöka kaféet eller souvenirbutiken för då måste de ändå betala entré.

Tidigare tog upplevelsecentret också betalt för parkering (en grusplan mitt i ingenstans), men där har de blivit tvungna att backa. Ingen kan dock hindra dem från att ta över 300 kr per vuxen för att få möjlighet att köpa en kopp kaffe (som gissningsvis också är långt ifrån gratis). Så varför gör de det? För att det lönar sig. En del kunder kommer att vägra, men alltför många kommer att betala. Det är ju bara semester en gång om året och särskilt om man redan pungat ut med minst 15000 kr för att åka Hurtigruten spelar några hundralappar ingen roll i den allmänna konkursen.

Men jo, det gör det faktiskt. Genom att betala överpris accepterar vi överpris. Det är en myt att säljaren bestämmer priset, det gör faktiskt köparen. Det gäller inte bara på Nordkap, det gäller när du köper överprisade festivalbiljetter, betalar 40 kr för en läsk som annars kostar 8 kr, varje gång du handlar i en dyr matbutik och ännu mer om du köper en plastpåse för sju spänn trots att tillverkningskostnaden är tjugo öre.

Beträffande det sista exemplet har jag hört om folk som tycker att det är pinsamt att ta med egna påsar. Jag tänker precis tvärtom! Genom att köpa en påse skulle jag demonstrera att jag har dålig framförhållning och/eller är omdömeslös och lättmanipulerad. Om jag någon gång beger mig till Nordkap kommer jag ta med stormkök och termos och skulle inte skämmas en sekund över att jag snålar in på 315 kr i inträde. Gör jag inte det är jag en del av problemet.

Sveriges bäst betalde sångare

Nej, nu överdrev jag, men nog är han välbetald, Sverigedemokraten David Lång som under partiets EU-valvaka fick den käcka idén att börja sjunga på tyska och som blev förvånad över att det fanns journalister med inspelningsutrustning på en av de största partiernas valvakor.

”Oj, shit, spelar du in det här?!”

No shit, Sherlock, och så var hans riksdagskarriär över. Fast inte riktigt. En gång politiker, alltid politiker. Eftersom Lång blev riksdagsman innan regelverket blev aningen sämre 2014, får han 80 procent av riksdagsarvodet första året och sedan 66 procent av lönen tills han fyller 65 år. I hans fall kommer det bli 8,5 miljoner i fallskärm.

Enda undantaget är ifall han får en annan lön, men då måste det vara just lön. Enklast är att göra som Fredrik Reinfeldt, Göran Persson och många andra politiker gjort innan dess, nämligen att starta ett aktiebolag och bara ta ut pengar som aktieutdelning. Då kan du fortsätta tjäna hur mycket pengar som helst utan att inkomstgarantin påverkas.

”En räkmacka beställd!”

Det är bara att konstatera att man inte behöver vara särskilt bra på att sjunga för att tjäna stora pengar på att göra det. Men det hade Håkan Hellström kunnat berätta redan när han gastade om sorg i Göteborg. Jag känner ingen sorg för David Lång heller.

Låt idioterna betala!

Det diskuteras ibland om huruvida rökare ska få subventionerad vård när de själva åstadkommit hälsoproblemen. Samma med idrottare som kanske fått problem med fötterna efter att ha sprungit tio mil i sträck, något som rent logiskt inte borde vara nyttigt.

Undertecknad ägnar sig ibland åt barfotalöpning, med varierande resultat.

Jag förstår resonemanget, men tycker inte att samhället ska göra enskilda bedömningar av i vilken grad vårdbehovet var självförvållat. Fast jag börjar fundera över om man inte borde göra undantag vid ”skönhetsoperationer”, människor som saknar medicinska problem tills de sprutar in nervgift, fett och kemi i kroppen för att de inbillar sig att det är snyggt. Det är det inte.

Nyligen kunde vi läsa om ”Anna” från Östergötland som tvingades till sex besök på akuten efter att ha sprutat in fillers i läpparna. I reportaget framkommer att ”Anna” välkomnar hårdare regler, men så länge det finns idioter kommer det att finnas lurendrejare. Är det rimligt att bara den ena av dessa bägge grupper ska ta ansvar?

Jag kanske framstår som en sur gubbe nu, men skulle inte många av problemen med oseriösa aktörer i ”skönhetsbranschen” försvinna ifall alla patienter innan ingrepp som helt saknar medicinsk grund eller är en följd av exempelvis en trafikolycka tvingades skriva på ett papper där de accepterar att eventuella komplikationer efter ingreppet inte kommer att subventioneras av den skattefinansierade vården?

Är det så viktigt att skaffa ankläppar eller ett rynkfritt, men tillsynes stelopererat ansikte att man är villig att betala priset det kostar om skiten träffar fläkten, då får man göra det. Kanske finns det försäkringsbolag villiga att ta smällen, då kan de inrätta en försäkring för ändamålet. Eller så får patienten betala själv. Jag vill i alla fall inte göra det.

Att bo i bilen

Bob Wells och hans Youtubekanal CheapRVliving har jag pratat om tidigare och videon jag nu ska ta upp är tre år gammal, så egentligen är det inget nytt under solen, men jag tänkte att den kunde passa nu när det är sommar och många har semester och kanske också tid att reflektera över sina liv och varför de hellre är lediga än jobbar.

Bob listar här upp argument för att bo i en van. Vi är nog ganska många som tycker att nackdelarna verkar vara fler än fördelarna med att bo i en bil, men jag fastnade för hans resonemang fem minuter in i videon. Hyr du din bostad är du på sätt och vis slav under din hyresvärd. Om du istället äger bostaden med lån är du slav under banken. Bägge varianterna gör antagligen att du är tvungen att ha en arbetsgivare och då har du ytterligare en slavdrivare.

Sett ur det perspektivet, är det egentligen ett ovärdigt liv att bo i bilen, som du antagligen tänkte när du läste rubriken? Jag tänkte det själv när jag slog igång videon och då har jag ändå hört Bob förut och vet att han lever ett liv han trivs med.

Och vad kan man egentligen begära mer av livet än att få leva det på ett sätt man vill? Åtminstone i mitt fall måste det ingå i konceptet att ingen chef säger åt mig vad jag ska göra och när jag ska göra det. Det betyder inte att jag inte skulle kunna ta en anställning och lyda order, men det måste vara på mina premisser.

Jag skulle fortfarande inte vilja bo i en van, eller som i Bobs fall i en ombyggd ambulans, men det finns väldigt många mer normala liv som jag hade ratat ännu hårdare.

För bra för att vara sant

Jag har gjort dåliga affärer och kommer garanterat göra fler, men jag ligger i lä för personerna i berättelsen om Solid Capital Group, ett fastighetsbolag som lät svenskar investera i i billiga, men topprenoverade bostäder i Cleveland, USA. Jättebra avkastning från dag 1, runt 20 procent, bara att köpa och se pengarna rulla in på kontot.

Jag fattar att passiva inkomster lockar, men hur lätt kan det vara? Om dessa investeringar vore helt riskfria, varför skulle bolaget och dess företrädare dela med sig av dem istället för att ta vinsten själva? Det må vara floskler att det inte finns gratisluncher och att om något verkar för bra för att vara sant är det förmodligen det, men de stämmer.

Ett annat ordspråk är ”Gräv där du står”. Investera i sånt du begriper. Fastigheter väldigt långt bort, som du aldrig har sett och som lyder under en lagstiftning du aldrig behövt förhålla dig till är motsatsen. Jag kan ingenting om amerikansk fastighetslagstiftning och det jag vet om amerikansk juridik har jag snappat upp i amerikanska filmer ”based on a true story”. Då är det en dålig idé att försöka bli amerikansk fastighetsmagnat.

Varför resonerar stockholmaren ”Lena” tvärtom och köper fem hus i Cleveland av en svensk kvinna i trettioårsåldern med tveksam utbildning och obefintliga meriter? För att hon ”vill leva som en rockstjärna”, men är för lat och talanglös för att lyckas utan att spela roulette och hoppas på råflax? Egentligen ännu värre, hon fattade inte ens att det var det hon gjorde.

Efter att ha köpt det femte huset, fortfarande utan att se röken av någon avkastning, bestämde hon sig för att åka till USA och se vad hon köpt. Det var ju så dags. Svaret var ruckel. Den ”nyrenoverade” värmepannan i det första huset såg ut att vara hundra år gammal, i det andra huset var toaletten bortsliten. Övriga hus var ännu sämre.

Jag fattar inte hur lurendrejare av den här typen tänker, men investerarna är ännu mer obegripliga för mig. Om man i vuxen ålder tror att pengar växer på träd, hur förklarar man då för sig själv att man fortfarande inte blivit snuskigt rik? Om någon vill kasta pengar efter mig skulle jag se det som lite av en varningssignal, men dessa husköpare tycks inte ha tänkt en kritisk tanke.

Öronmärkt vaskning

När politiska beslut ifrågasätts av medborgare som hellre skulle se att pengarna gick någon annanstans får de alltid höra att det inte är samma pengar. De sitter i en helt annan plånbok, trots att de ursprungligen kommer ifrån skattebetalarnas plånböcker.

Nu har politikerna i Botkyrka på ett pedagogiskt sätt visat att de ljuger. De fick nämligen 65 miljoner öronmärkta för att motarbeta gängkriminalitet. Vad användes då dessa pengar till? Julgransbelysning i Fittja och stubbfräsning av en lägergård, men inte minst till en veckolång konst- och kulturresa till New York för 23 medarbetare.

Efter att de blivit påkomna kunde inte kommunen gärna hävda att gängkriminaliteten i Botkyrka bekämpats av att tjänstemännen kollat in dansföreställningar eller gått på jazzklubb i New York. Nu ska man därför betala tillbaka 400000 kr – sex promille – av pengarna. Det är väl ingen människa utanför Sveriges Radio som tror att fyrahundratusen skulle täcka 23 personers USA-resa och övrigt slöseri, som kommunens presschef hävdar i inslaget. Kommunen fastslår dock att ”nu har vi gjort rätt för oss”. Om du pallar att lyssna, lägg märke till hur tempot i förklaringen sjunker efter den enda kritiska frågan. Man kan riktigt höra presschefen tänka: ”Hur ska jag ljuga mig ur det här?!”

Men nu vänder vi blad och glömmer detta. Ingen kommer att behöva stå till svars för skatteslöseriet, gängkriminaliteten i Botkyrka kommer att jobba vidare med oförminskad styrka och mycket effektivare än kommunens tjänstemän. Detta kommer hända igen och har antagligen redan hänt i flera andra kommuner.

Det enda goda som kommer ut av detta är att nästa gång politiker eller myndighetspersoner hävdar att skattepengar inte kan omfördelas kan vi slå näven i bordet och ropa: ”Skitsnack! Bara viljan finns kan skattepengar användas till vad fan som helst!”

Drottningbordell

Fortsättning på förra inlägget om årets produktion av bidrottningar. Jag började alltså med tjugo larver, som blev tretton drottningceller. Avläggarna avhandlade jag i tisdags, men fyra av drottningcellerna satte jag i varsin parningskupa, en slags avancerad skokartong med enda syftet att göra drottningen klar till att ta över ett eget samhälle.

I avläggarna parar hon sig i den färdiga kupan. Jag kunde ha gjort samma sak här, avlägsnat den gamla drottningen och satt in en ny. Men även om det skulle funka hade arbetet i kupan då tappat flera veckor. Nu jobbar istället den gamla drottningen i kupan medan den nya blir klar på sin kant, och denna kant är alltså en parningskupa.

Här bor hon tillsammans med ett par hundra bin jag plockat ut från bigården. Inte vilka bin som helst, det får inte vara dragbin, bin som samlar nektar och pollen. När arbetsbin föds blir de putsbin, sedan ambin osv. Det är först på slutet av livet de ger sig ut i världen för att samla mat, men till parningskassetten vill jag ha bin som inte varit ute och sett sig omkring för då hade de vid första bästa möjlighet flugit tillbaka till sin gamla kupa.

Hur sorterar man då fram rätt sorts bin, man kan inte gärna fråga vad de jobbar med. Man skakar ner dem i en stor plastlåda. Dragbin kommer att flyga iväg medan husbina stannar. Dessa skopas upp i en kopp och hälls ner i parningskupan som också försetts med vax och mat.

Först teambuilding. Det här är bin från olika samhällen som saknar sin drottning och sin kupa. För att få det nya ”laget” att gilla läget stänger jag parningskassetten och ställer den svalt i källaren i några dagar. Efter fyra dygn (tre för drottningen som inte var född när lådorna ställdes i källaren) tog jag upp dem i solljuset och öppnade flygöppningen. Här får de jobba på i ett par veckor. De har foder och några vaxramar dit de kommer att flytta fodret. Ungefär som i en vanlig kupa, bara mindre.

Själva syftet med detta minisamhälle är att drottningen ska ge sig ut på parningsflykt. Gissningsvis sker det det idag. Om några dagar eller en vecka kommer drottningen i så fall börja lägga ägg i ”skokartongen”. Då är det dags att märka henne med en grön prick på huvudet, det är årets färg så att jag vet hur gammal hon är. Sedan flyttar jag henne till sin nya kupa där hon kommer att basa över upp till 90000 bin. Den gröna pricken kommer göra det lättare för mig att hitta henne där. Det underlättar för det blir rätt trångt på sensommaren.

Men jag kan inte bara kasta in henne i kupan. Hon luktar fel och måste skolas in, annars kanske hennes nya undersåtar dräper henne eftersom de inte känner igen henne och då är allt mitt arbete förgäves. Det jag därför gör är att sätta henne i en tillsättningsbur. Det är en plastlåda stor som en tändsticksask som jag hänger in mellan två ramar.

Drottningen får bo i det vänstra rummet. Det högra har jag fyllt med sockerfoder och allra längst till höger är öppningen. Drottningen äter sig ut, arbetarbina äter sig in. Efter ett par dagar möts de och i det läget bör arbetarna ha vant sig vid sin nya chef och hennes doft. Till saken hör att de inte har någon annan drottning nu och utan drottning kan de inte leva, så oftast går det bra. Men inte alltid.

De arbetarbin som varit med henne i parningskupan får hur som helst inte plats i den nya kupan. Släpper jag in dem där blir merparten av dem antagligen ihjälslagna. I avläggarna jag berättade om i förra inlägget går det nog bättre. Där finns färre bin och inte samma vi-och-dem-känsla ännu. Jag sätter en tomlåda ovanpå en avläggare och två parningskupor i den, så får de i lugn och ro krypa ner till sina nya arbetskamrater. Tar de med sig lite foder ner bör deras asylansökningar bli godkända. Men samma där, inte alltid.

Det om detta. Det är väldigt mycket biodling i mitt liv just nu, men jag fattar om en del läsare blir less. Till nästa inlägg, på lördag, lovar jag att hitta något annat att skriva om.

Tjugo små drottningceller

Årets stora projekt i bigården är egen drottningproduktion. Första året som biodlare, 2022, behövde jag byta ut alla drottningar med viss panik (eftersom ett eller flera samhällen var helt skogstokiga) och då köpte jag dem för en dryg tusenlapp per insekt. Det blir dyrt i längden, så efter det har jag försökt att producera egna drottningar, med mindre och mindre hjälp. I år fick jag hjälp med omlarvning, att flytta larver till artificiella drottningceller av plast.

Resten av verksamheten sker i min egen bigård. Jag började med tjugo celler som jag satte på två ramar i en tillfälligt drottninglös kupa. Den måste sakna drottning för annars ser inte bina poängen med att föda upp nya drottningar. En bidrottning är ingen egen art, det är en larv som ges rätt förutsättningar att växa upp till en könsmogen, stor drottning istället för till ett sterilt arbetarbi. När bina väl börjat ge larverna mat och bygga drottningcellerna kan man ge samhället sin gamla drottning tillbaka för har de väl börjat kommer de att fortsätta.

Fast drottningen måste hållas avskild från drottningcellerna med ett spärrgaller som släpper igenom alla andra bin, men inte henne. Hon kommer annars ha sönder cellerna av ren överlevnadsinstinkt, hon vill inte bli utbytt. Det gäller förresten även de nya drottningarna. Om en av dem kläcks i kupan kommer hennes första åtgärd bli att ha sönder alla övriga drottningceller. Därför satte jag en bur över alla drottningcellerna så fort de var färdigbyggda.

Som ni ser är det bara sju burar över tio cellkoppar. Av de tjugo larverna valde bina bara att gå vidare med tretton, sju på denna ram, sex på den andra. När larven flyttas till cellen (på översta bilden) måste den läggas i exakt samma vinkel, annars kan den drunkna. Den kan också skadas av omlarvningsnålen eller så var det något fel med larven från början, eller blev längs vägen. Därför siktar man alltid på fler drottningar än man ska ha.

Jag behövde egentligen sex stycken. Fyra av dem till nya samhällen, så kallade avläggare, men nu fick jag så många drottningceller att jag la till ett femte. Dessa gjordes i ordning dagen innan kläckning med sex ramar fyllda med yngel och honung och så skakade jag ner ett gäng med bin. Avslutningsvis fick varje kupa varsin drottningcell, men en av drottningarna kröp aldrig ur sin cell och behövde ersättas med en av de överblivna drottningarna, så där rök en till. Tolv kvar.

Ett par dagar senare körde jag iväg avläggarna till en annan bigård och öppnade flygöppningen. Nu ska drottningen ut och para sig. Hon gör bara en flygtur och ligger då med runt tjugo hanbin. Om hon är ett bra ligg är det ingen som vet för samtliga kavaljerer dör efter att hon slitit k*ken av dem.

Blir drottningen parad bör hon ha börjat lägga ägg efter ett par veckors ferie i den andra bigården. Då åker jag dit nattetid när alla bin är inne, stänger flygöppningen och kör hem dem. Förhoppningsvis har jag då fem nya samhällen, men mycket kan hända innan dess. Drottningen kanske inte hittar sexpartners där uppe, blir uppäten av en fågel eller inte hittar hem.

Så var det då drottningarna som ska ta över befintliga samhällen. Det är faktiskt ännu mer komplicerat, så det får bli ett eget blogginlägg.

Skoköp

När jag såg på Lyxfällan satte de alltid upp 500 kr/månad för klädinköp, hur dålig ekonomi hushållet än hade. Det är kanske rimligt för barnfamiljer, men själv är jag osäker på om jag snittar mer än 50 kr. Jag köpte mycket kläder under en tidigare period i livet. Nu har jag exempelvis t-shirts och skjortor för hela livet. Det som går åt är förbrukningsplagg som strumpor och kalsonger. Och skor!

Mina sneakers som jag använder som promenadskor över halva året höll på att falla sönder, så jag gav mig ut för att hitta nya. Löparskor köper jag på nätet, men då finns det omvandlingstabeller som berättar vilken storlek jag ska ha baserat på tidigare skomodeller. Utan den hjälpen vill jag till en fysisk butik för att se att skorna passar.

Det är för övrigt mitt enda krav. För löpning har jag massor av preferenser, för vardagslivet går jag direkt på priset. Min filosofi är att skorna varken behöver vara lätta eller ens särskilt bekväma. Jag tror att skor med dämpning får muskler och senor att förtvina. Livet ska inte vara för enkelt.

Till slut kom jag förbi en sportaffär med ”allt ska bort”-rea – vilket rimligtvis gäller för alla butiker – där jag betalade 150 kr för ett par sneakers av ett okänt märke som (baserat på erfarenhet) kommer att ta mig dit jag ska de närmaste 3-4 åren. Säkert ingen lysande deal för butiken, men de går nog med vinst.

Det leder mig till nästa fundering. Ett par skor tillverkade i Kina eller Vietnam, fraktade till Sverige med båt och som stått några månader i en butikshylla kan inte säljas för 120 kr plus moms förutsatt att alla i kedjan ska ha rimlig lön för mödan. Vad är mitt ansvar för det? Om jag istället hade köpt ett par skor för 500 kr, vad är det som säger att något av den prisskillnaden gått till fabriksarbetaren, matrosen eller ens till skoförsäljaren?

Sjuk av att jobba

Arbetsmiljöverket konstaterar att fler män än kvinnor dör i arbetsplatsolyckor medan kvinnor oftare blir sjuka av sina jobb, inte sällan handlar det om stress över sin arbetssituation:

”Det är främst kvinnor inom vård och omsorg samt utbildning som drabbas av sjukdomar orsakade av organisatoriska och sociala faktorer, som hög arbetsbelastning, med liten möjlighet att påverka sitt arbete och återhämta sig.”

Arbetsmiljöverket vill ställa krav på arbetsgivare och myndigheter och det är säkert både rimligt och bra, men ska vi snacka om faktorer för att påverka sitt arbete tycker jag att ansvaret vilar tungt på oss själva. Ingen kommer att bry sig mer än du själv om hur du har det på jobbet.

Hur påverkar man då sitt jobb? I första hand genom att se till att ha alternativ. Det kan handla om att skaffa sig kunskaper som gör dig populär på arbetsmarknaden, och/eller att starta eget och frilansa så att arbetsgivaren inte kan vara säker på att få behålla dig. Det gör det också lättare att bryta sig loss ur en jobbsituation man inte trivs med.

Allra viktigast är dock pengar. Genom att skaffa sig en buffert av fuck-off-kapital är det lättare att lämna ett jobb man inte vill ha, oavsett om det är för att det innehåller risk för dödliga arbetsplatsolyckor eller att du håller på att bli tokig av maktlöshet över att inte kunna påverka din vardag. Därför behöver alla som kan (och det kan nästan alla) lägga undan en del av sin inkomst till sparande, så att dina pengar kan ge dig passiva inkomster, på börsen, en uthyrningsbostad eller annat, medan du själv jobbar med något du kanske eller kanske inte vill göra hela livet.