Dags för millennieskifte

Jag har varit på många läkarbesök. Lyckligtvis inte så många som patient, men som anhörig. Så länge jag kan minnas har jag irriterat mig på vårdinrättningarnas oförmåga att kommunicera med varandra. ”Vi har olika datasystem” fick jag höra så många gånger att jag undrade om det fanns en lag för vårdcentraler att man inte fick köpa in ett datasystem som fanns på någon annan vårdcentral i hela landet.

Remisser skickades med telefax tio år efter att faxen försvunnit i hela det övriga samhället. ”E-post är inte patientsäkert”, hävdades det, och jag funderade på hur mycket sämre det var med ett krypterat mejl än ett papper som poppade upp i en fax i en obemannad reception. En gång skulle en remiss skickas med post åtta kilometer och den skickande läkaren sa att jag kunde kontakta mottagaren en vecka senare för det var så lång tid det brukade ta för remissen att hamna rätt. Givetvis erbjöd jag mig att springa med pappret och leverera det 40 minuter senare, men det var antagligen inte heller patientsäkert trots att det i det fallet var jag som var patienten.

Ibland försöker svensk vård samordna sina system så att de ska kunna prata med varandra. Det lät t ex bra med datorjournalsystemet Millennium som har börjat införas runt om i Sverige, men redan efter några dagar kräver läkarna att det avskaffas. Notera, de ber inte att det ska anpassas eller förbättras, de kräver ett totalstopp.

Vad har det kostat? Och vad kommer det kosta? Det är det nog ingen som vet, men att man lagt 800 miljoner på konsulter, och det bara i Västra Götaland, är inget bra tecken. Är det korruption och mutor inblandat eller var det bara ren och skär dumhet som gjorde att politiker och andra utan praktisk erfarenhet trodde att de skulle kunna rodda ihop detta själva?