lördag 8 maj 2021

Världens slöaste arbetskraftsutbud?

Jag glömmer aldrig när finansminister Magdalena Andersson beskrev Sveriges rekordhöga arbetslöshet som något positivt. Nu hade vi ju ett av EU:s största ”arbetskraftsutbud”. Vad är det värt då? Nu möts vi av informationen att svenskt jordbruk jobbar hårt för att få hit utländska säsongsarbetare för att plocka bär i sommar.

Det stora ”arbetskraftsutbudet” sägs ju bero på att Sverige har för få ”enkla jobb”. Men en gång om året finns dessa jobb i sådant överflöd att det måste flygas hit människor från Asien. Får ni ihop det? Jag får det inte. Behöver vi ytterligare en miljon arbetslösa först?

Att plocka bär eller plantera trädplantor är verkligen lätta jobb. Jag kan tänka mig att det behövs max en timme innan en nybörjare är självgående. Inte snabb, för exempelvis bärplockning är en konstform som det tar år att behärska. Jag var ganska gammal innan jag kunde plocka lika mycket blåbär i timmen som min mamma. Det var strax innan hon började gå med käpp.


Fyra liter, plockat och rensat!

Men det måste ju löna sig att skicka ut lokala arbetslösa om alternativet är att flyga in folk från andra sidan jorden! Även om inte staten skulle bjuda på halva lönen och hela arbetsgivaravgiften. Hur kan Sverige ha en enda arbetslös samtidigt som bär- och grönsaksodlare behöver personal? Jag skiter i om de arbetslösa i Sverige är utbildade raketforskare, ingenjörer eller astrofysiker.

För tydlighets skull, jag är inte ute efter att jaga halta och lytta, jag pratar om de fullt arbetsföra personer som inte försörjer sig själva. Så länge de uppbär bidrag kan de plocka bär. Ut i skogen med er!

fredag 7 maj 2021

Frukostbröd

Dags för ett nytt matbrödsrecept, till någras förtret och andras förakt. Denna gång några slags frukostfrallor med tuggmotstånd och utan matfett. Detta behövs:

vatten, 8 dl
jäst, 25 gram
salt, 1 tsk
sesamfrön, 0,5 dl
havregryn, 4 dl
vetemjöl, 12 dl

Sesamfrön valde jag för att jag hade det hemma. Det funkar säkert lika bra med linfrön eller något grövre.


Skalade sesamfrön.

Värm vattnet fingervarmt. Smula ner jästen och lös upp den med hjälp av en visp. Sedan ner med alla andra ingredienser. Blanda ordentligt med degkrokar.


Rätt kladdig deg.

Låt sedan degen jäsa en timme under bakduk.


Färdigjäst.


Klart för att skapa.

Dela upp degen i 24 bitar. Jag använde våg och siktade på 75 gram per bulle.

Sedan rundriver jag med mjölad hand. Vill du veta mer om rundrivandets ädla konst kan du lägga en halvminut på att titta här:

Lägg bullarna på plåtar och låt dem jäsa ytterligare en timme under bakduk. Sätt ugnen på 200 grader.


Före.


Efter.

In med brödet i ugnen tills färgen känns rätt. Det tar antagligen runt en kvart.

Klart! In med dem i frysen eller munnen.

torsdag 6 maj 2021

Matleveranser i Stockholm

Trots att jag bor på löpavstånd från Stockholm undviker jag staden så ofta det går eftersom jag ogillar huvudstaden. Jag ogillar köerna, trängseln, oljudet och nästan allt annat.

Men ibland måste man och vid mitt senaste besök i staden noterade jag att trafiken (som kanske är det jag ogillar allra mest) är nedlusad av mopeder, motorcyklar, cyklar och mopedbilar som levererar mat. Det är Uber Eats, Wolt, Bolt, Foodora, Aptit, Godsmak och säkert ännu fler som jag inte lärt mig namnet på. En del av företagen samarbetar med restaurangerna, andra vänder sig direkt till matkunderna.

För mig som inte är i storstaden så ofta är utvecklingen dramatisk. Ta Bolt t ex. För bara några veckor sedan var en pensionerad löpare min enda association till ordet. Nu ser jag deras bilar och andra fordon överallt. Kör de inte mat kör de folk eller något annat.

När jag fortfarande någon gång åt restaurangmat hemma var det oftast pizza från någon lokal pizzeria. Den hämtade jag själv. Hämtpizza var ett begrepp som antagligen försvunnit eftersom konceptet att inte bara låta andra laga ens mat utan också att få den levererad verkar ha slagit ut alternativen.


Nästa steg?

Och det är inte gratis. Avgifterna hos de företag jag räknat upp verkar ligga på 29 kr och uppåt. Vi kan för enkelhets skull säga att snittet ligger på 40 kr, så tror jag inte att jag räknat för högt. Jag förstår att det är attraktivt för ett företag som vill bjuda personalen på mat när de jobbar över. Ska en anställd hämta ryker direkt minst en halvtimme, och nästa gång vill de vara två för att orka bära och så drar det iväg.

Men för dig som sitter hemma och inte orkar laga din egen mat, är det för mycket begärt att du åtminstone ska orka hämta den? Tydligen. Trots att bara leveransavgiften lätt skulle räcka till middag för åtminstone två personer om ni skulle resa er upp ur soffan.

Jag antar att fenomenet exploderat tack vare corona, men jag tror inte att det försvinner den dag majoriteten inser att vi är tvungna att dras med detta virus i samhället och ändå måste fortsätta leva. Folk är bekväma, ibland skrämmande bekväma, så de som fått smak på denna sedvänja kommer hitta skäl att fortsätta.

Jag har satsat pengar i slöhetstrenden genom att investera i sjukvård och diabetesforskning, men kanske borde man sätta en slant här med. Foodora finns på den tyska börsen i bolaget Delivery Hero, Uber Eats på den amerikanska genom Uber Technologies. Finns det fler intressanta börsnoterade bolag i latmansbranschen? Kanske en slöhögs-ETF jag missat?

onsdag 5 maj 2021

Det näst bästa

Jag tror att det var när jag pratade arbetsliv på ”Onkel Toms stugas” podd som jag sa att det roligaste med arbetslivet är att säga upp sig. Nu låter jag som en fullständigt hopplös anställd, och det tror jag faktiskt inte att jag var, men det var en kick att lägga sin avskedsansökan på chefens bord. Särskilt om det var en dum jävel.

Som företagare får jag aldrig riktigt samma läge. Jag hoppar på uppdrag som antingen är tidsbestämda eller som löper planlöst under en tid, rinner ut i sanden eller försvinner ändå. Fast några kunder har jag haft under flera år, så jag går att jobba med.

Men jag kommer ihåg en textbyrå som jag jobbade för i ett par år. Dels med Chefen, men mest med en anställd tjej som jag kom bra överens med. Jag lärde mig vilken slags texter hon ville att jag skulle skriva och vi hade en rättfram och vänskaplig jargong. Men så slutade hon på företaget och lämnade över sitt jobb åt en annan tjej jag aldrig riktigt kom underfund med, vi kan kalla henne Psykfallet. Det funkade bra i några månader, men jag måste erkänna att jag aldrig förstod vari Psykfallets storhet bestod. Det var definitivt inte kommunikation.

Alla kan ju inte älska alla här i världen och jag har försökt att göra bra jobb till och med åt människor jag tyckt riktigt illa om. Så det funkade ändå, men till slut hade hon (som jag upplevde det) en riktigt dålig dag och istället för att på ett professionellt sätt samtala om den beställning hon ville göra hos mig satt vi och diskuterade något som skulle kunna kallas feministisk värdegrund. Jag insåg att här kommer vi inte enas och försökte gång på gång återknyta till uppdraget, men det var för sent. Hon kunde tydligen inte längre jobba med en person som inte hade hennes politiska grundsyn.

Trist eftersom jag hade funkat med alla andra på firman. Men var sak har sin tid och eftersom jag inte vill tjafsa på jobbet (eller ens privat faktiskt) slutade det med att jag skrev till hennes chef och förklarade att jag inte hade någon lust att få min professionalitet ifrågasatt när jag bara försöker göra mitt jobb, och avslutade med: ”Jag tror därför att det är bäst för alla inblandade om ni jobbar med andra skribenter och jag med andra kunder.

Så var jag av med dem. Men häromdagen hörde Chefen av sig. Inte för att be mig skriva åt hans företag utan för att köpa reklam eller sponsrade inlägg på min blogg. Han kopplade uppenbarligen inte ihop mig med den Micke han tidigare anlitat som skribent.

Jag hade kunnat låtsas som ingenting eller berättat vem jag är, men ändå valt att tjäna pengar ihop med dem. Men Psykfallet finns fortfarande kvar på företaget och min idiottolerans har sjunkit, så jag berättade att hans anställda (här använde jag hennes riktiga namn istället) betedde sig för underligt för min smak senast det begav sig, kopierade in hela det brev jag skickade till Chefen då (som han för övrigt inte hade svarat på) och satte därmed punkt igen.

Inte lika skönt som att säga upp sig från en fast anställning, men i alla fall lite småmysigt. Och framförallt en god känsla att jag inte måste jobba med företag jag inte vill. Livet är för kort och kontot för fullt för att kröka rygg i onödan. Kaffe på det...

tisdag 4 maj 2021

Kroppsvätskemat

Aftonbladet skriver om Lizette som använder sin överblivna bröstmjölk till muffins och milkshakes.

Eftersom det är för länge sedan förlossning för att hon ska kunna donera sin mjölk är alternativet att kasta den och hon är naturligtvis i sin fulla rätt att göra vad hon vill av sina egna kroppsvätskor. Ska hon bjuda andra på det tycker jag att hon borde informera dem om ingrediensen, men funkar det för dem har inga synpunkter. Ett något udda spartips bara. Däremot har jag svårt för motiveringen:

Mitt syfte med detta är att normalisera användningen av bröstmjölk. Jag kommer att fortsätta baka och dela med mig av det så länge människor fortfarande tycker att det är äckligt och konstigt.

För det första tror jag inte ett ögonblick på att normalisering skulle vara syftet och att hon kommer att dela med sig av sina recept så länge folk reagerar negativt. Jag tror istället att hon kommer att fortsätta så länge det genererar ”gilla” i sociala medier.

För det andra haltar argumentet om att allt naturligt är normalt i alla sammanhang. Jag kan komma på många saker, faktiskt flera andra kroppsvätskor, som anses ”äckligt och konstigt” i vissa situationer. Det är inte detsamma som att de skulle behöva en normaliseringsprocess, bara att var sak har sin plats.

Skulle ni äta bröstmjölksmuffins? Själv är jag tveksam. Komjölk från affären vet jag på ett ungefär vad den innehåller eftersom korna har en lättkontrollerad diet bestående av gräs och kraftfoder. Vad någon hippiebrud från Södermalm stoppat i sig är mer oförutsägbart. Kanske gräs där med. Men som någon skrev på Twitter: ”Hon kommer i alla fall aldrig behöva baka till förskolan.

måndag 3 maj 2021

Vem är arbetare?

På 1 maj twittrade LO-basen ganska meningslöst om arbetare, men hon fick ett svar som jag tyckte var tänkvärt.

Naturligtvis svarade hon inte. Likt många makthavare använder hon enbart Twitter till att basunera ut sina åsikter, aldrig för dialog. Det hade annars varit intressant för jag tror att en stor anledning till att LO hela tiden tappar medlemmar är just oförmågan att förstå och företräda sina medlemmar. Traditionella LO-grupper som snickare och transportarbetare känner sig inte längre som arbetare, åtminstone inte på det sätt som LO definierar gruppen.

För att LO ska tycka att det är värt att företräda dig ska du inte spara i aktier eller starta företag, helst inte sträva framåt överhuvudtaget. Ändå var det väl det som var poängen med LO när organisationen bildades i slutet av 1800-talet, att ge arbetare en röst för att de skulle slippa vara i klorna på olika makthavare.


I vårt förbund får man en larvig mössa.

Det bästa sättet att få makt över sitt eget liv är att skaffa ett sparkapital, men nu är LO-pamparna en del av den makten som vill styra och ställa över ”den lilla människan” så det gillar de inte alls. Har de själva en enda LO-arbetare i sin bekantskapskrets? Vad är ens en arbetare? Om en arbetare får ihop ett sparande som ger ett visst oberoende, är han/hon då inte längre arbetare? Är LO:s medlemspotential människor som vill befinna sig på botten förstår jag att de har det motigt med rekryteringen.

söndag 2 maj 2021

Naiv Super

Så heter en bok skriven av norrmannen Erlend Loe om en vuxen människa som går i barndom. Jag kom att tänka på den när jag hörde talas om TV4:s tårdrypande reportage om 23-åriga Mari som träffade en man på Tinder som efter en dags ”Tinder-vänskap” (eller sex, som det hette förr) började be om att få låna pengar eftersom han hade ”bra affärer på gång”, men tydligen aldrig tidigare gjort en enda bra affär för några egna pengar hade han inte.

Mari såg dock en ”framgångsrik fasad” (jag visste inte att tiggeri från okända kunde misstas för framgångsrikt), så det slutade med att hon inte bara lånade ut alla pengar hon hade utan också maxade sin kredit (utan att fråga sig varför Mr Framgångsrik Fasad inte gjorde det själv), totalt 380000 kr. Pengar hon såklart aldrig såg röken av trots att killen åkte fast.

Men inte ens efter det inträffade tycks kvinnan se sin egen del i soppan. ”Att bli kär i fel person, det kan man ju inte riktigt rå för ibland.” Sant, det kan hända den bäste (fast nu hände det Mari, 23), men hur tusan kan man lämna över sina pengar till en människa man inte känner?

Tydligen ökar den här typen av bedrägerier, sol-och-vårare (efter en kontaktannons med signaturen ”Sol och vår” 1916, där fick ni lite meningslös fakta också) och jag har ingen bra lösning. Bevisläget måste vara hopplöst när man lämnat över pengar frivilligt. Mer ekonomiundervisning i skolan tror jag på, men det hade knappast hjälpt Mari som betett sig så bottenlöst aningslöst att jag inte tror att några studier biter.

Vad säger ni? Hur får man framtidens Marior (eller Bengtar för den delen) att inte kasta all rationalitet överbord så fort någon ler mot dem? Det sägs att kärleken är blind, men någon liten fraktion av något sinne måste väl ändå gå att behålla.

lördag 1 maj 2021

Kraftsamla mot skadliga politiker!

På ”arbetarnas dag” tänkte jag uppmärksamma att två förvirrade s-ministrar skrivit en förvirrad debattartikel med rubriken ”Samhället måste kraftsamla mot skadliga matvanor”.


Ta en kaka till du, jag ska inte skvallra.

Riktigt vad det är man vill kraftsamla emot är rätt otydligt. De konstaterar att fetman ökar och menar att det innebär ojämlikhet. Och det gör det, feta personer drabbas lättare av sjukdomar och en massa andra tråkigheter. Sedan försöker ministrarna göra detta till en klimatfråga, men det misslyckas de så grovt med att jag för deras skull tänkte ignorera den biten. Det som stör mig desto mer är detta:

Regeringen ger i dag Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket i uppdrag att ta fram förslag till nationella mål för att ge en tydlig inriktning för arbetet med hållbar och hälsosam livsmedelskonsumtion i Sverige.

Så att folk äter mer än de rör sig måste två myndigheter ta tag i med ”nationella mål, indikatorer och uppföljning”? Sedan skriver de: ”Det behöver vara enkelt att leva hållbart.” Vet ni vad, det är enkelt. I Sverige behöver ingen ha ”skadliga matvanor”. Bra mat är inte ens dyr, tvärtom! Men visst tusan är det ojämlikt! En del kan äta vad som helst medan andra måste kämpa järnet för att inte få övervikt. Vad ska ministrar och myndigheter göra åt det?

Skulle vi inte kunna göra så här att vi lever våra liv som vi vill? Politiker och myndigheter får gärna försöka hjälpa de som vill ha er hjälp, men ert uppdrag är faktiskt inte att uppfostra vuxna människor att äta morötter utan att se till att infrastruktur, sjukvård och sånt funkar. Har ni tid över – lägg en proposition om att halvera antalet ministrar, riksdagsledamöter och myndigheter.