Bakåtsträvande utveckling

En kille i Malmö har startat en hyrvideobutik, år 2026! Jag håller tummarna för att det går bra. Inte bara för att det är så härligt motströms utan för att jag tror att vi behöver bli påminda om att det finns ett värde i att använda fysiska medier. Jag är så gammal att jag kommer ihåg när videon kom. Vår familj köpte en, men det var heller inte ovanligt att man hyrde en ”moviebox” för att ha något att spela hyrfilmer på.

Vad är det då som är så bra med fysiska filmer på dvd eller vhs, nu när det finns streamingtjänster? En är att allt faktiskt inte finns på Netflix. Jag har inga egna streamingtjänster, varken för film, musik eller böcker, men varje gång jag introduceras för en letar jag efter sånt jag saknat. Det finns nästan aldrig.

En annan grej är att själva otillgängligheten gjorde det exklusivt. Jag minns känslan av att gå runt i videobutiken och leta upp den perfekta filmen för kvällen, utifrån baksidestext, skådisar osv. Ibland blev det en höjdare, ibland blev det inte det, och oavsett vilket såg man filmen från början till slut, för hade man betalat 50 spänn för den fanns inget alternativ. För det gjorde det ju inte, det gick inte att scrolla vidare. Om videobutiken ens var öppen hade man fått lämna chipsskålen och ge sig ut igen – otänkbart.

Jag hörde om en kille som skaffat bioabonnemang och med det kunde gå obegränsat på bio. Inte för att han var överdrivet förtjust varken i film eller bio utan för att han ville ta medvetna beslut, inte sitta och scrolla bland klipp på nätet. Det må vara smidigt att strömma film i dator eller telefon, jag gör ju också det, men det är inte enbart av godo.

Jag saknar den där känslan. Lite grann kan jag uppleva samma förväntan när jag lånar böcker på biblioteket och kanske är det också en förlegad verksamhet på väg bort. De få av oss som fortfarande läser böcker kommer nog bli hänvisade till ljudböcker och e-böcker. Gamla sådana, för när nästan ingen läser böcker kommer nästan ingen skriva böcker.

Jag vet, utvecklingen fortskrider vare sig vi vill eller inte, men ingen kan tvinga mig att tycka att alla utveckling går framåt. Men Pauls hyrvideobutik tycker jag definitivt är ett steg åt rätt håll.

Eva svälter

Jag tror inte att Anne Wibbles gamla vision om att alla ska ha en årslön i buffert kommer bli verklighet i närtid, men är tre dagar för mycket begärt? Ja, för Eva i Torshälla är det överkurs. I tisdags förra veckan skulle hennes bostadsbidrag på 2900 kr komma, men det gjorde det inte. Inte heller på onsdagen, så på torsdagen ringde hon Aftonbladet.

”Det är pengar vi skulle ha levt på fram till fredag, då det kommer en större utbetalning.”

”Vi har knappt någon mat hemma. Min son ska åka på resa på söndag, men han har fått låna ut delar av sin reskassa till mig så att jag kunde köpa medicin och mjölk.”

Du är 61 år gammal, vuxen sedan drygt tre decennier, men när en utbetalning på 2900 kr blir ett par dagar försenad pga bankstrul har du inte ens råd att hämta ut medicin utan att ta hjälp från din artonårige son?! På frågan vad som skulle hända om pengarna dröjer ytterligare svarar Eva:

”Det blir ju katastrof i så fall. Både för mig men också en stor del av Sverige om folk inte får sina pengar.”

Jag vill inte på något vis förringa hennes problem... Eller jo, det här är faktiskt själva definitionen på I-landsproblem. Det borde verkligen inte bli katastrof för någon enda svensk om en utbetalning på strax under 3000 kr blir tre dagar försenad. Så dåliga marginaler får man helt enkelt inte ha. Varken på kontot, i plånboken eller i skafferiet. Uttrycket ”från hand till mun” fick just ett ansikte.

Medicin är en sak (är den viktig – prioritera den!), men att familjen (make och vuxen son) inte skulle kunna äta sig mätt i tre dagar på vad kyl, frys och skafferi innehåller utan Evas bostadsbidrag är i mitt tycke antingen trams eller hysteriskt sjukt. På sin Facebooksida har Eva delat en bild på en tegelvägg med texten ”Make humans great again”. När jag läser om Eva tänker jag att det är en bit dit.

Lönar sig odling?

SR-programmet Trädgården ställde sig frågan om det är lönsamt att odla. Många har väl andra skäl för sitt odlande än att spara pengar, men jag känner såklart igen mig i frågeställningen.

Dock visste jag redan svaret: Ja, odling lönar sig, även i kronor och ören. Det viktigaste när man väljer grödor tycker jag ändå ska vara att de är sådana man tycker om att äta. När någon odling blir särskilt lyckad blir det mycket av en specifik grönsak under kort tid och då bör det vara något man gillar.

I övrigt har jag tre kriterier där minst två måste vara uppfyllda:

1. Grödan bör vara lättodlad. Jag är inget odlingsproffs och har inga ambitioner om att bli det. En och annan utmaning kan jag ta, men det får inte kräva månader av förkultivering i miniväxthus, beskärning och pyssel för att få en minimal chans till lyckad skörd.
   
   
2. Fantastiskt odlingsresultat. Squashen ovan är minst dubbelt så stor som jag hittar i butik. Smaken på köpta morötter kommer inte i närheten av att kunna mäta sig med egenodlade. En del annat är exakt som det man kan köpa.
   
   
3. Prisskillnaden mellan att köpa och att odla själv bör vara betydande. Allt som går att odla blir billigare, men jag köper inte dyra plantor eller frön som sedan kräver månadsvis växtbelysning ifall jag kan handla samma sak ätklar för 30 kr/kilo.

I Trädgården fokuserade man i detta avsnitt på punkt 3, något som sällan nämns annars. Det tycker jag var kul även om några exempel haltade. T ex:

”I en butik så kostar purjolök ungefär 35 kr kilot.”

35 spänn?! Måste vara Ica, på Willys är det ordinarie priset 16,90 kr. Om jag inte ska jämföra med ekologiska (då är priset över femtiolappen), vilket på ett sätt vore rättvist, men när jag handlar är det inget jag överväger. Jag är inte ens säker på att de ekologiska alternativen är bättre för miljön, och definitivt inte för plånboken.

Något annat som ofta tas upp av folk som inte odlar (inte sällan som skäl för att inte odla, varför de nu känner att de behöver ha ett sådant) är alla odlingskostnader man inte tänker på. Visst, de finns. Mina odlingslådor var t ex inte gratis, men trots att jag odlar tjugo olika grödor i år har jag bara köpt sättpotatis och frön för 340 kr. En del köpefröer hade jag kvar sedan tidigare och en del odlar jag från frön jag tagit från tidigare frukter och grönsaker.

Men det är i stort sett det. Odlingskrukor, verktyg och sånt har jag också sedan tidigare. Gödsel får jag gratis från grannen, hemkörd med traktor.

Nu vet jag att några av er vill påpeka att om jag tar skulle ta betalt för arbetstiden i trädgården blir matematiken annorlunda. Jag har två invändningar. För det första kan jag inte ta betalt för den tiden, lika lite som du kan ta betalt för att kolla på Netflix. Dessutom är det bra motion och ganska kul att odla. Det är roligare att skörda än att rensa ogräs, men alla moment har sin charm.

Den andra invändningen är att butiksbesök inte heller går på nolltid (och de har inte sin charm). Det tar tid att gå runt och plocka i grönsaksdiskarna. Under sensommaren och hösten kan det gå över en månad mellan mina handlingsturer eftersom jag har det mesta av maten på baksidan av huset. Ägg och mjölk köper jag från samma granne som ger mig gratis gödsel.

Jag bor i ett jävla vykort!

Har du provat att odla är du i din fulla rätt att förkasta verksamheten som slöseri med tid – för dig. Själv får jag livskvalitet av att strosa runt på tomten och se mat växa. Dessutom impar det på besökare, särskilt när man är medelålders ensamstående man, men jag hade odlat även om ingen hade sett det.

Lönefixering

Jag följde första säsongen av Expedition Robinson, 1997. Efter programmet blev några av deltagarna kändisar medan andra såg till att snabbt försvinna ut i anonymitet, men jag kan inte påminna mig att det pratades om hur mycket pengar de tjänade. Annat är det nu.

Givetvis låst material, här har kvällstidningarna räknat ut att det finns en marknad som är villig att betala. Samma sak med ”De har högst lön i din kommun”-artiklarna – ständigt återkommande och nästan alltid med krav om prenumeration.

Vad är det som gör svenskar i allmänhet fanatiskt intresserade av vad andra tjänar? Är det avundsjuka eller skvallerinstinkt? Kanske handlar det om Jantelagens behov av att ställa alla som sticker utanför normen till svars.

Jag vet verkligen inte för jag saknar den genen. Jag är långt över genomsnittet intresserad av pengar och ekonomi, och har frivilligt jobbat med skvaller under en period av mitt liv. Vad du eller någon annan tjänar kunde jag dock inte bry mig mindre om. Men jag ser vad jag ser, när kända eller okända ska presenteras läggs inte längre tonvikten på vad de gör eller har gjort utan vad de tjänar.

Eller är det jag som kommer ihåg fel? Har andras inkomster alltid intresserat på ett nästan sjukligt vis? Och om inte (för jag tror verkligen inte det), vad hände?

Sexköp med Swish

Ingen har väl missat mannen som misstänks ha sålt sin fru för sexuella tjänster. Inte minst uppseendeväckande är att mannen är åtalad samtidigt som frun fått betala skatt för inkomsterna, om än bara en liten del av dem. Hade det inte varit lämpligt att först bestämma förövare och därefter kräva in skatt?

Den allmänna uppfattningen tycks vara att han är skyldig medan hon är oskyldig, men då kan jag tycka att det är märkligt att han nekar till skuld medan hon drömt om ett liv som prostituerad och verkar ha betalat skatten utan protest. Vem som är skyldig till vad tänker jag hur som helst inte spekulera i, det får domstolarna ta reda på.

Det jag reagerat på är istället betalningen. Om jag förstått rätt har det kommit in en miljon på Swish, eller 1014000 kr för att vara exakt. Med den taxa som anges blir det 338-667 köptillfällen (jag hittar faktiskt inget bättre ord). Två frågor:

1. Hur kan man välja att köpa sex (ett allmänt avskytt brott med fängelse i straffskalan oavsett om kvinnan var med på det) med Swish, ett betalningssätt otroligt lätt att följa?!
   
   
2. Hur kan inte banken reagera långt innan det trillat in hundratals inbetalningar på totalt över en miljon på kontot?! Mannen har dessutom skulder på 14 miljoner efter en tidigare konkurs, så är det han som stått för bankkontot borde Kronofogden ha reagerat.

Min bank frågade vad jag höll på med när jag växlade pengar efter att ha flyttat från Sverige till Norge. Det handlade om betydligt mindre belopp och kanske ett tjugotal transaktioner. Förresten har väl nästan alla tagit ut eller satt in tiotusen, eller ännu mindre, och direkt fått frågan varifrån pengarna kommer och/eller vad de ska användas till. Här snackar vi om en gubbe som får in en miljon i Swish!

Missförstå mig inte, jag är inget offer. Jag blev varken förvånad eller arg över att banken frågade mig om vad de upplevde som misstänkta transaktioner. Det som förvånar mig är istället hur andra kan flytta miljoner – vare sig det gäller norrländska trafficking-leverantörer eller ryska oligarker – utan att någon ställer en enda kritisk fråga.

Om jag inte var tydlig tänker jag alltså inte diskutera skuldfrågan i kommentarsfältet. Inte heller sexköpslagen, moral eller något annat ovidkommande. För den som så önskar finns säkert massor av ställen för det, det här är en ekonomiblogg.

Att lösa obefintliga problem

I höstas startade norska Røde Kors en hjälptelefon på nordsamiska för barn och unga delfinansierat av Sametinget och i slutändan av skattebetalarna.

”Målet är att barn och unga som talar språket ska kunna utnyttja erbjudandet på sitt modersmål.”

Det låter väl bra att utsatta barn ska få prata om sina problem på sitt eget språk. Jag vet själv hur mycket lättare jag har att prata med en svensk kundtjänst jämfört med en norsk (förutsatt att den svenska bemannas av just svenskar, vilket inte alltid är fallet), och då är jag ändå vuxen och mina problem har bestått i att jag fått en märklig faktura, inte att jag blivit slagen eller mobbad.

Men man glömde ställa sig frågan om det finns ett behov av den här tjänsten. De hade kunnat fråga Kirkens SOS som också har en kristelefon för samer. De har enligt egen uppgift haft drygt 200 ärenden på 2,5 år, så drygt ett och ett halvt samtal i veckan. I norsk skola går färre än tusen elever med nordsamiska som förstaspråk och gissningsvis kommunicerar de flesta obehindrat på norska. Kanske hellre än på nordsamiska för att inte riskera att det anonyma samtalet besvaras av en syssling eller pappas kusin.

”Är det du, Aslak?!”

Ni har förmodligen redan anat det. Efter att Röda korsets nordsamiska hjälptelefon varit öppen i ett halvår har medarbetarna inte tagit emot ett enda samtal! I mitt tycke kan detta inte beskrivas som något annat än en superdupermegaflopp, men Nelli Kongshaug, chefen för hjälptelefonen, är stolt som en tupp (eller höna) över tjänsten.

”De önskar att ge fler barn möjllighet att prata om tankar och känslor på sitt eget språk. Varje år använder sig mer än tjugotusen unga detta samtalserbjudande på norska.

- Det vore naturligt att anta att även samisktalande barn och unga har behov för sådana samtal, på sitt modersmål, säger Kongshaug, samtidigt som hon funderar över om tröskeln är för hög.”

Här är ett annat favoritcitat ur artikeln:

”De frivilliga sitter och väntar, och vi jobbar för att motivera dem att fortsätta att vara frivilliga.”

Trots detta är Kongshaugs lösning inte att lägga ner en hjälptelefon ingen ringer till och använda pengarna till något annat (t ex fler medarbetare till en hjälptelefon på norska). Istället hoppas hon att inte bara få de frivilliga telefonisterna ska vara kvar utan förhoppningsvis få in ännu fler så att telefonlinjen kan vara öppen ännu mer för att ta emot noll samtal. Det är inte utan att jag kommer att tänka på den här:

Pantat föräldraskap

Småbarnspappan Marcus tyckte att pantning av hushållets aluminiumburkar var så betungande att han skapade en app för att slippa. Det står honom fritt, men jag har några frågor och synpunkter efter att ha sett reportaget.

”Nu har jag bara en påse, men oftast brukar det vara fyra påsar, och så ska man vara här med barn.”

Jag vet ju inte hur ofta familjen handlar, men förutsatt att de inte brukar ha fyra påsar med öl och läsk med sig från butiken borde det inte bli fyra påsar på vägen tillbaka. Jag utgår därför ifrån att de inte pantar varje gång. Det kanske annars hade varit smart för att det skulle gå snabbare, ifall han har bägge ungarna med sig vid varje handling, annars borde han enkelt kunna ta med sig pantburkarna när han handlar utan barn.

Eller kanske borde han göra tvärtom. Jag tänker att pantning är ett ypperligt sätt att visa barn hur man tar ansvar för sina sopor och för miljön. Kretsloppstänk, helt enkelt, och lite beroende på barnens ålder kanske de själva skulle kunna hjälpa till. Ja, det tar längre tid, men att barn skulle ta tid kanske han hade kunnat räkna ut innan han skaffade dem.

Förresten brukar tålamod inte vara barns främsta egenskap och får man tro Marcus gäller det hans barn i synnerhet. Då finns två vägar att gå – curla ungarna så att de utvecklas så lite och så långsamt som möjligt eller lär dem att man överlever att stå still under de sekunder det tar att panta burkarna.

Men visst, det är ju bättre att människor som är för lata för sitt eget bästa ger bort panten än att de slänger den i restavfallet (eller i skogen). Jag förstår bara inte vad som är så vansinnigt betungande. Lägg burkarna i en påse på samma sätt som plast, papp, kompost osv. Vid nästa butiksbesök tar du med påsen och pantar den, det borde inte ta mer än någon minut om du inte själv väljer att bunkra upp för att istället panta fler och mer sällan. Orkar du inte det – drick vatten.