Nu fick kommunen en brand att släcka

I fjorton år har Skinnskattebergs brandmän klagat på sin arbetsmiljö och lika länge har man planerat att bygga en ny brandstation. Det är bara det att exakt ingenting hänt, det har bara snackats. Nu har alla brandmännen sagt upp sig och någonting säger mig att det kommer att skynda på processen.

Själv hotade jag med uppsägning från flera av mina fasta anställningar och det var oerhört effektivt. Ofta ville jag ha högre lön, men det funkade även för att få intressantare arbetsuppgifter eller bättre arbetsvillkor. Som arbetstagare finns det inget effektivare övertalningsmedel än att hota med att säga upp sig. Jag är förvånad över att det inte görs oftare, alla kan väl inte ha glömt Hanna från Arlöv?

Kanske bygger det på att man är hyfsat populär och bra på sitt jobb, annars blir det ju rena vinstlotten för arbetsgivaren, men när tjugo deltidsbrandmän av tjugo möjliga kliver av får det garanterat effekt. Kanske är det lite dumt att det blir ett val i höst med möjlig ny majoritet som följd, men jag tror ändå att det kommer att finnas en tydlig tidplan innan brandmännen försvinner i december.

Det finns en förutsättning till som måste vara uppfylld – man ska ha möjlighet att sluta. I brandmännens fall tror jag inte att det är något problem. Samtliga jobbar deltid och får betalt för att vara standby på jour, men vid sidan av det har de ordinarie jobb. Några av dem skulle kanske lida ekonomiskt av att sluta, men det är också möjligt att de skulle kunna lägga in fler timmar på sina ”riktiga” jobb.

Bor man på en liten ort med få jobb, sitter fast med barn på skolan och en respektive som jobbar på samma plats bör man ge sig själv chansen genom att skaffa god ekonomi. Det betyder inte att man måste gå runt och skryta. Är du hyfsat ekonomiskt oberoende och därmed inte särskilt beroende av jobbet kommer kollegor och chefer att ana det. Jag tycker att det är en lite bortglömd aspekt av god ekonomi och ”fuckoff-kapital”, att pengarna inte ens behöver användas för att göra nytta.

Vi väljer att slösa

Nu trycks 700 miljoner valsedlar inför höstens val. Det är ungefär hundra valsedlar per röstberättigad invånare och då är det ändå en femtedel som inte röstar förutom de som röstar blankt och därför inte behöver partiernas valsedlar.

Tryckningen kostar valmyndigheten 28 Mkr, men små och nystartade partier får betala tryckningen av sina egna valsedlar. Dessutom måste de, till skillnad från de etablerade partierna, själva distribuera och lägga ut valsedlar i de runt sextusen vallokalerna.

Att Sverige fortfarande envisas med partiseparata valsedlar trots det gigantiska slöseriet av såväl pengar som miljö (undrar t ex hur många mil som körs runt med valsedlar) kan jag inte tolka på något annat sätt än att etablerade partier gillar systemet med en ekonomiskt tuff tröskel för nya partier. Jag hittar bara ett enda försök, när två Sverigedemokrater för tolv år sedan motionerade om gemensam valsedel. Motionen avslogs.

När får vi ärliga politiker?

Hade man gjort som exempelvis Danmark och haft en enda valsedel skulle ju nya partier slippa trycka valsedlar för hundratusentals kronor. Ännu viktigare, det skulle göra att alla väljare kände till deras existens. Hittills har 127 partier anmält att de ställer upp i höstens riksdagsval. Hur många känner du till? Jag fick ihop runt tjugo som jag åtminstone hade hört talas om.

Kanske hade en gemensam valsedel inte förändrat valresultatet, men eftersom jag inte ser några nackdelar överhuvudtaget borde alla partier som inte uttryckligen säger sig strunta i såväl pengar som miljö jobba för att det blir verklighet.

Playing with FIRE

Nu är det visserligen helgdag där jag bor, men här kommer ett blogginlägg värdigt en måndag. Dessutom den 25:e, den traditionella lönedagen.

När det snackats FIRE, Financial Independence, Retire Early, har jag ofta sagt att jag inte är säker på om jag vill ha den andra halvan. Jag har velat bli ekonomiskt oberoende och ha möjligheten att gå i tidig pension, men vill jag verkligen sluta jobba?

Det är jag fortfarande inte säker på, men det kan man kanske aldrig veta utan att prova. Nu har jag hur som helst lagt ner mitt företag och eftersom jag inte heller är anställd eller uppbär någon form av bidrag  utan har för avsikt att leva på avkastningen av mitt sparade kapital är jag per definition FIRE.

Att jag valde att dra i spaken just nu har många skäl. AI har inte ökat arbetstillfällena för skribenter och jag hade väl på känn att det inte var det smartaste karriärdraget att som svenskspråkig skribent lämna Sverige. Jag har sedan flytten haft norska, och faktiskt även en tysk, uppdragsgivare, men Sverige har varit min huvudsakliga marknad.

Och så har jag inte tyckt att det här med jobb varit så kul på slutet, annat har känts viktigare. En frilansande kompis sa för många år sedan att ska man välja bort anställningstryggheten och en säker inkomst ska man jobba med sånt som är roligt. Jag håller med och agerar nu därefter.

När jag berättat det här för vänner och bekanta har de frågat vad jag ska göra nu, och jag har blixtsnabbt och bergfast svarat: Ingen aning! Med bra hälsa har jag 40-50 år kvar och det är inte min avsikt att fylla mina dagar med att mata svanar och gå skogspromenader. Inte heller har jag tänkt skala upp biodlingen från hobby till näring. Men på något vis ska jag nog få dagarna att gå, annars får jag helt enkelt jobba med det.

Om man inte vill dö vid 40 då?

Jag har tidigare skrivit om att jag tror arbetsgivare gör fel när de inte anställer äldre, men nu verkar gränsen för ”äldre” gå redan vid 40 då det tydligen är svårare att ens få komma på anställningsintervju.

”Tjena! Eva... 26 jordsnurr.”

Att man inte vill anställa 65-åringar kan jag någonstans förstå, men ratar man fyrtioåringar kan det knappast bero på att de snart går i pension och kommer att vara mycket sjukskrivna fram till dess. Snarare tvärtom. Man är förhoppningsvis färdig med småbarnsåren, vet vad man vill och stannar troligen längre på arbetsplatsen än en 20-åring hade gjort.

Jag tänker att det kanske är det som är ”problemet”. Själv var jag en stöddig jävel redan som ung och ställde krav och härjade, men vill man ha fogliga anställda som man kan köra med är det kanske ändå bäst att fylla sitt företag med ungdomar.

Sveriges framtid.

Politikerna höjer pensionsåldern eftersom ökad livslängd annars kräver mer pengar i systemet. Men vad hjälper det om ingen anställer? Visst kan man sätta ”gamlingar” över 40 i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, hittepåjobb på ren svenska, men det ger ju inga skatteintäkter. Tvärtom kostar det ännu mer!

Så hur ska detta lösas? Det går knappast att tvinga arbetsgivare att börja anställa erfarna arbetssökande om de helst vill ha unga som visserligen saknar erfarenhet av jobbet, men i gengäld också saknar skinn på näsan och erfarenhet av förhandling.

Ett första steg skulle kunna vara att sluta subventionera arbetsgivaravgiften för unga. Jag förstår inte vad vi överhuvudtaget ska med den till, men vill man att folk ska arbeta längre samtidigt som företagen bara vill anställa yngre ser jag inte vitsen med att gynna det beteendet ännu mer. Har jag fel eller är det som vanligt?

Giftig budget

Jag är själv ingen stor anhängare av budget för egen del. En budgets främsta uppgift är ju att inte kostnader ska dra iväg, men eftersom jag nästan bara köper sånt jag behöver har jag sällan behovet. Men om man budgeterar bör man försöka hålla budgeten, annars är det ju verkligen ingen idé. Detta leder till ett tips från Hanna, om Frida & Asiqur som hade budgeterat hundrafemtiotusen för sitt bröllop.

”Jag tänkte att 150 000 kommer vi nog inte passera, men det gjorde vi och sen blev det ingen ny gräns, säger Asiqur Rahman.”

Även om de bestämde sig för att vara gränslösa när budgeten spruckit har de ändå kommit fram till en ny siffra. Eller åtminstone en ny lägstanivå:

”För Frida och Asiqur landar notan på minst 300 000 kronor.”

Eller som Asiqur säger om den sprängda budgeten: ”Det gick vi över lite.” Själv skulle jag säga att en slutsumma på mer än dubbelt av det man bestämt inte är att ”gå över lite”. Tycker de att det är värt det ska inte jag kritisera, men den där budgetsiffran känns som att de tagit fram med en slumpgenerator. Bara brudens ring kostade 75000 kr, halva den ursprungliga budgeten.

Kostnaden för en fest beror självklart på hur många gäster man tänker bjuda, om man kör fri bar osv, men jag hade inte lagt sjuttiofem loppor på en ring! Inte heller hade jag bokat en stråkkvartett. Frågan är om bröllopet blir mer minnesvärt ju mer det kostar. Jag tvivlar, helt enkelt för att det sambandet saknats i mitt eget liv (även om jag inte kan jämföra just bröllop eftersom jag aldrig gift mig).

”Vi hade säkert kunnat hitta mycket billigare om vi hade suttit jättelänge och letat. Men man blir ju stressad att boka också för att man vet att det bokas upp fort. Så man hittade den perfekta fotografen och då tog man den, och lika med lokalen, säger Frida Lindström.”

En tumregel för att bedöma klokskap brukar vara att när personer börjar prata om sina beslut i tredje person tvivlar de själva på att de valt rätt. Det där med ”då tog man den” känns igen från Lyxfällan där ”man” plötsligt både shoppade loss och tog lån. Ett annat tredjeperson-citat i artikeln är ”Man gifter sig bara en gång”. Inte heller det är hugget i sten, men att starta äktenskapet med dålig ekonomi lär åtminstone inte öka chansen för att det ska hålla livet ut.

Men nu ska inte jag måla fan på väggen. De kanske har kanonekonomi och att det just är det perfekta bröllopet som kommer att få dem att hålla ihop i nöd och lust, men jag hade velat att Frida utvecklat sitt uttalande om att ”det kommer att vara värt det i slutändan”. Hur vet hon det? Och var går gränsen för när det inte längre kommer att vara värt det? Tydligen inte vid den första budgeten eller ens det dubbla beloppet. Så när?

Allt färre vill se skiten

Jag brukar inte diskutera Melodifestivalen, men nu gör jag ett undantag trots att jag själv inte sett programmet sedan början av 1990-talet. Efter det har jag nog bara hört en handfull svenska vinnarbidrag, men 2007 delade jag scen med Claes-Göran Hederström, om någon till äventyrs minns honom. På scen dömde jag ut texten till hans vinnarlåt och bakom scenen diskuterade vi katter och myrors lokalsinne.

Men nu kom vi från ämnet, det här är en ekonomiblogg och nu tänkte jag snacka tittarsiffror. För tio år sedan, 2016, sågs finalen av 3,7 miljoner i Sverige. För fem år sedan var siffran tre miljoner blankt och i år sågs programmet av 1,9 miljoner svenskar.

Många människor, men det betyder att fyra av fem inte såg det, trots massiv reklam, och inte ens när programmet var som populärast var det mer än en tredjedel som brydde sig. Ändå anges tävlingen som en stor anledning till att Sverige behöver statligt finansierad tv. Varför det?

Eurovision Song Contest kostar de svenska tv-tittarna ”några tiotals miljoner” varje år, och över hundra miljoner de gånger Sverige vinner och tvingas arrangera skiten. Det är långt ifrån det största skatteslöseriet i historien, men vad drar man för slutsatser av att allt färre tittar? Bara i år gick tittarsiffran för finalen ner med över en fjärdedel. Betyder det att man drar ner nästa års budget med en fjärdedel? Knappast. Annars hade det väl varit oerhört lämpligt, särskilt nu när SVT har ett sparkrav på 355 Mkr, att ta pengarna från produktioner tittarna uppenbarligen inte vill ha.

Sedan kan jag inte låta bli att undra vad det är som kostar. Sändningsrättigheterna går på någon miljon. Sveriges musikaliska bidrag framfördes av en sångerska och några dansare. Att skicka dem till Österrike ihop med ett team på 3-4 personer kan inte gå på många kronor, och så en kommentator på det. Jag tänker inte göra deras jobb (själv hade hellre producerat och tittat på svartvit dubbad dockfilm), men här finns definitivt pengar att spara.

Skatteparadiset Sverige

Jag har spekulerat om en ny förmögenhetsskatt ända sedan jag startade den här bloggen. Själv hade jag inte tid att vänta utan flyttade mig till förmögenhetsskatten i Norge (nej, det var inte huvudsyftet), men nu kommer det allt tätare tecken på att Sverige tänker följa efter. Detta gick nyligen att läsa i Svenska Dagbladet.

Vid sidan av att vara ordförande för extremistorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet är skribenten också kommunstyrelseordförande i Solna. Det något märkliga efternamnet är finsk-pakistanskt för den som undrar. Artikeln är låst, därför ingen länk, men följande text går att läsa för er som ”bara” betalat 20 miljoner om året i presstöd:

”Nyligen har hela Sverige deklarerat. I deklarationen redovisar vi våra inkomster och förväntar oss att betala omkring 30 procent av dem i skatt. Några av oss, som tjänar över 55 000 kronor i månaden, betalar utöver detta också statlig inkomstskatt. Men det finns en grupp för vilka deklarationen inte spelar någon roll – miljardärerna. För dem har Sverige blivit ett skatteparadis.”

Sverige, ett skatteparadis – verkligen? När Leif Östling ställde den retoriska frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” betalade han över tio miljoner om året i inkomst- och kapitalskatt, men han varken var eller är värst. Låt oss t ex titta på Spotify. För 2024 betalade Gustav Söderström över 300 miljoner i skatt, Daniel Ek 252 miljoner och Alex Norström 215 miljoner. Tillsammans betalar trion alltså närmare 800 miljoner om året. Får vi gissa att de betalar en del moms och andra skatter också.

Och det är bara privat. Sedan betalar företaget 900 miljoner i skatt och så har de 1400 anställda som i sin tur betalar inkomstskatt och moms, vid sidan av arbetsgivaravgiften (straffskatten på anställning) som företaget betalar för dem. Jag drar till med en gissning på totalt tre miljarder, men då får man lägga till att Spotify betalar ut två miljarder i royalty till svenska artister. Man brukar väl räkna med att hälften av företagares fakturabelopp försvinner i skatt, så där har vi kanske en miljard till, alltså fyra miljarder för år 2024. Och så fyra till för 2025, fyra till för 2026 osv.

Det är alltså tre miljardärers bidrag till statskassan. Svaret på frågan vad fan de får för pengarna är hån från en sossepolitruk vars politiska karriär började som femtonåring och som vid 37 års ålder inte har haft ett enda jobb som inte betalats med skattepengar, som förvisso kommer från alla som jobbar, men rätt få kommer upp i miljarder till statskassan.

Den som fortfarande tycker att det är en bra idé att sätta dit miljardärerna i ”skatteparadiset Sverige” rekommenderar jag att titta på erfarenheterna från ett närliggande land med förmögenhetsskatt. I Norge har politikerna lyckats skrämma bort 780 miljarder kronor (och gissningsvis fler potentiella framtida företag än någon skulle vilja erkänna). Svenska politiker, väljare och skattebetalare får bestämma sin väg, men ni behöver ju inte upprepa vartenda norskt misstag.