Vintern dör, och bin med den

Det var en knepig höst för bina. Jag invintrade som vanlig någon vecka in i september. Då fick kuporna 15 kilo socker vardera. Sedan är det bra om det kommer en köldknäpp så att bina fattar att det är dags att samlas i ett klot för värmens skull och ligga lågt fram till våren, men den riktiga kylan lät vänta på sig varpå bina fortsatte att flyga på varma dagar. Det har de ingenting för eftersom det inte finns någon mat ute för dem, och vad värre är riskerar de att dö under flygturen. Bin har dåligt med underhudsfett.

Inne i kupan håller de varmare, så att det sedan blev snorkallt i januari tror jag var ett mindre problem. Dessförinnan hade jag öppnat kuporna en gång för att behandla bina med oxalsyra mot varroakvalster som är jobbiga jävlar för bisamhället. Då fick jag en känsla för kupornas styrka. En av dem var stendöd.

Inte oväntat, jag hade liten tro på deras överlevnad, men att de dukat under redan i november var kanske lite oväntat. Nåväl, one down, nine to go.

Det som riskerar att hända nu på våren är att starka samhällen får ont om mat, särskilt om drottningen kommer igång tidigt med yngelläggning. Så det är inte bara för att stilla min nyfikenhet jag gläntar på locket innan det är tillräckligt varmt för att inspektera kuporna. Det gör jag också för att ge dem mat så att inte kupan går under precis innan säsongen börjar.

En kupa var svag hela hösten och ännu svagare i november. Drivor av döda bin utanför kupan under vintern gjorde mig inte mer hoppfull. Mycket riktigt, inget liv där. Så var det en kupa jag misstänkte var drottninglös, nu är den helt bilös. Den tredje kupan jag var rädd skulle gå förlorad såg däremot helt okej ut nu, men en av de lite halvsvaga gav upp istället. Så tre av nio döda nu, att lägga till den som dog i november gör 40 procents vinterdödlighet. Inte katastrof, men långt ifrån bra.

Jag får försöka glädja mig åt att fem av de överlevande sex kuporna verkar vara riktigt starka, men det är en bedömning gjord efter c:a två sekunder, så det kan ändra sig. Jag vill komma upp i runt tio kupor igen, och med tanke på vinterns förlust kanske jag bör sikta på att invíntra 12-13 för att ha lite marginal. Skulle alla överleva kan jag sälja några.

Frågan är hur jag ska komma dit. Köpa in drottningar, avla egna eller dela upp samhällen för att låta bina dra upp egna drottningar? Det får jag grubbla på när säsongen kommit igång. Spontant känner jag att jag vill gå för linje 3, den är åtminstone billigast.

Elfel

Att spara ström är aldrig fel, men hur ekonomiskt är det egentligen? Den flitige kommentatorn Lars gjorde ett tankeexperiment för att se hur dyr strömmen blir för en kund som endast förbrukar en kilowattimme per månad, alltså i praktiken ingenting. Här är originalräkningen.

Siffrorna gäller en kund i februari hos leverantören Eon, men är nog rätt allmängiltiga. Som synes har han gjort av med 3684 kWh, men Lars lekte alltså med tanken vad som skulle hända om man stänger av strömmen efter första kilowattimmen. Då återstår:

Elnätsavgift månad 847 kr
Elnätsöverföring 25,84 öre/kWh
Energiskatt 36 öre/kWh
Spotpris 109,69 öre/kWh
Rörliga kostnader 4,42 öre/kWh
Fast påslag 4 öre/kWh
Elavtal årsavgift 44,84 kr
Moms 223,20 kr
Totalsumma 1117,05 kr

Man hamnar över elvahundra kronor även om man inte använder el, och ju mer man sparar desto sämre lönar det sig att spara ännu mer.

När Lars gjorde av med 3684 kWh använde jag 1480 kWh. Det var ändå min näst högsta månadssiffra under det senaste året, men trots att jag betalar betydligt mindre för strömförbrukningen försöker jag snåla så mycket jag kan. Men som siffrorna visar är det egentligen ingen stor vits att göra det. På grund av de fasta avgifterna blir varje förbrukad kWh dyrare ju mer du sparar.

Om jag hade haft det här avtalet hade mina 1480 kWh kostat mig 4444 kr. Skulle jag lyckas dra ner förbrukningen med 20 procent hade jag ändå fått betala 85 procent av priset. Jag hade sparat 666 kr. Om jag skulle lyckas med bedriften att istället halvera min förbrukning skulle jag ändå få betala 62 procent av originalräkningen.

Nu har även politikerna börjat vakna i denna fråga, men jag är inte alls säker på att de vill att vi ska spara ström. Förutom momsen på hela elräkningen får staten in över tio miljarder om året bara i energiskatt från hushållen (och så moms på det, alltså skatt på skatten), men de låtsas ju åtminstone att hög elförbrukning är ett problem. Vore det då inte rimligt att i lag förhindra elleverantörerna från att ta ut elnätsavgift, årsavgift och eventuella övriga fasta avgifter och lägga motsvarande summa som en rörlig avgift på kilowattimmarna?

Jag kommer snåla oavsett, det ligger i mitt DNA, men vill man få fler att spara ström bör man se till att det lönar sig. Ju mer dess bättre, så funkar marknader.

Skolmat från grunden

Skolmat får alltid kritik. Det serveras för lite kött, eller fel kött. Men det stora problemet är nog att den ofta lagas väldigt långt borta för att sedan kylas ner och värmas upp. Smakade den något från början har det stadiet passerats när den väl hamnar på tallriken.

Upp till mellanstadiet gick jag på en skola där maten lagades på plats. Självklart gnällde vi ändå, men när jag kom till högstadiet med fraktad mat och potatis som stod på värmning i flera timmar insåg jag hur bra jag hade haft det. Idag verkar nästan inga skolor laga mat från grunden. Görs det något på den lokala skolan handlar det om uppvärmning.

Samma skit överallt? Nej (varning för serietidningsreferens!), en liten by, som befolkas av envetna bohuslänningar, vägrar att ge upp. På Strandskolan i Kungälv lagar två kockar mat från grunden till en grundskola på 220 elever plus 20 förskoleelever. Det har gått så bra att det resulterat i en kokbok. Så här säger de själva:

”Det viktigaste för oss när vi lagar mat är bra råvaror, närproducerat och gärna KRAV-märkt i den mån det går. Att använda råvaror utan tillsatser, E-ämnen och andra onödigheter i så hög utsträckning som möjligt, står högt på listan. Därav kokar vi till exempel vår egen sylt och blandar alla våra egna kryddblandningar. Vi väljer även kött och kyckling från närliggande gårdar och serverar färsk MSC-märkt fisk varje vecka.”

Strandskolan drivs som ett familjekooperativ, så det är en sådan där förhatlig privatskola som suger ut samhället på elevernas bekostnad i de fall de inte säljer ungarna som trafficking-slavar. I artikeln står ingenting om de ekonomiska förutsättningarna, men eftersom mat lagad från grunden alltid blir billigare än hel- och halvfabrikat för hushåll som handlar i butik ger jag mig tusan på att Strandskolan inte förlorar pengar på detta om de klarar det på en kock per 120 barn.

Dessutom får de ungarna att äta och uppskatta skolmaten när de gör eget potatismos, egen sylt osv. Inte heller lär det vara skadligt för näringsinnehållet att köpa närodlad mat, så vad finns det för nackdelar. Jag kan inte komma på några och det brukar betyda att ett gäng på Livsmedelsverket och Skolverket i detta nu smider planer för hur de ska få Strandskolan att rätta in sig i ledet och ansluta sig till ett centralt tillagningskök.

Men jag hoppas att jag har fel och att föräldrar och lärare i hela landet hänvisar till Strandskolan när deras egen rektor eller lokala skolpolitiker säger att maten måste fraktas långväga och att allt annat är orimliga fantasier. Bevisligen går det – om man vill.

Kontorstidsallergi

Nathalie, 30, jobbade med det hon trodde var sitt drömjobb, på en resebyrå, men gick in i väggen och bytte inriktning :

”Det kändes helt fantastiskt när jag fick jobbet och det var jätteroliga arbetsuppgifter. Men fortfarande. Att vara inlåst på kontor, bunden till arbetstider och att pendla ...

Jag hade inte så mycket tid över för det som var mitt. Jag längtade ut hela tiden.”

Istället tog hon jobb som personlig assistent sex dygn per månad, men har också startat ett trädgårdsmästeri eftersom odling och naturliv är det hon verkligen brinner för. Jag tror att Nathalie, precis som jag, är kontorstidsallergiker. Jag hade också ett bra jobb, men det där att klockan ringde samma tid varje morgon, samma rutin måndag till fredag varenda vecka, varenda månad, och ingen egentligen tid för egna projekt eller ens att ställa mig frågan vad jag ville, det tärde.

Jag hittade ett annat sätt att komma ur ekorrhjulet än Nathalie, men jag känner ändå igen mig. Jag tror att hon ser assistentjobbet som ett brödjobb som täcker utgifterna, så kan hon köra på med trädgårdsfirman på ”fritiden” och sätta all eventuell vinst tillbaka in i verksamheten utan ekonomisk risk.

Vad hindrar fler från att göra så här? Pengar. Särskilt om man har barn kan man inte bränna alla broar till befintlig karriär och se vart man hamnar. Utgifterna försvinner inte bara för att man vill leta efter meningen med livet , eller ens om man tror sig ha hittat den. Samhället är inte gjort för människor som vill hitta sitt kall, det är inrättat för produktion.

”Time is honey!”

Jag tror att väldigt många människor vill göra som Nathalie, och ännu fler undertrycker viljan så att de inte ens själva förstår att de borde ta tag i sina liv. Det är vad FIRE-debatten borde handla om istället för den idiotiska frågan: ”Hur skulle det gå om alla …?” Mer än var tionde person i Sverige äter antidepressiv medicin. Kanske skulle den andelen bli nära noll om folk hade haft möjlighet och mod att hitta sin plats i livet.

I väntan på att det sker bör alla spara pengar och investera dem så att de växer med ränta-på-ränta-effekt. Vi kan kalla det möjlighet-att-realisera-mina-drömmar-om-jag-plötsligt-vaknar-upp-och-inte-trivs-kapital, men det sista låter ju alldeles för krångligt, så låt oss istället kalla det dra-åt-helvete-pengar, buffert eller kort och gott frihet.

Pensionera pensionen

När SVT intervjuar svenska ungdomar om deras tankar om pension kommer jag att tänka på när Sven Melander intervjuar ett barn (sin dotter faktiskt) och konstaterar att svenska barn mest av allt vill ha fred på jorden.

Gymnasieungdomar skiter såklart i pension och det med rätta. På frågan om när hon kommer kunna gå i pension svarar en av dem ”Med de här takterna ser det ut att bli typ 70, helt ärligt”, och det visar ju bara hur lite koll de har. Hon kände uppenbarligen att hon tog i med en absurt hög siffra, men om allmän pension finns när jag når 70, tror jag ändå att jag skulle få vänta några år. När hon kommer dit drygt tre decennier senare kanske begreppet pension är lika förlegat som telex och telefonkataloger idag.

”Jaha, vad var det nu igen?”

Vid 20 har man ingen aning om ifall man når pensionsålder, och vad man vill lägga sina pengar på genom livet. Jag hoppas att de unga i reportaget lär sig vikten av att spara, men jag hoppas också att de inte låser in sina pengar i stela pensionslösningar. Enda vitsen med det skulle vara om det finns allmän pension när de blir gamla, att de vill gå i pension exakt när staten bestämt att de ska göra det (varken tidigare eller senare) och att de inte behöver pengarna till något helt annat mycket tidigare. Om de dessutom flyttat från Sverige är det ännu mindre chans att de ändå får återbäring på ”investeringen”. Många ”om” där.

Samtidigt fattar jag att det är lätt att göra som alla andra när man är ung och osäker. Springer alla åt ett håll känns det tryggast att följa efter, så det kräver att man tänker själv och vågar gå sin egen väg. Att tidigt samla på sig självkänsla kan visa sig nog så viktigt som att samla pengar.

Modebattle på Finanstwitter

Jag brukar hålla mig undan k*kmätningar på Finanstwitter, men de kan vara underhållande på avstånd. En aktör med många följare la upp en kort video där han gick igenom vad hans kläder hade kostat, varpå en person med färre följare fick någon slags kortslutning.

Så Ekonomigurun (han kallar sig så, han är inte min guru, jag följer ingen av dessa) konstaterar att det mesta av hans outfit varit gratis eftersom han fått det i present eller övertagit gratis när andra ledsnat på kläderna, samt att hans familj klipper varandras hår. Inte särskilt kontroversiellt i min värld. Jag har klippt mig själv i 30 år och två av mina trimmers var helt gratis.

När det kommer till kläder kunde jag ha gjort en liknande video när jag skrotar runt hemma på gården. Jag köper också strumpor och kalsonger i storpack på modeinrättningar som Jula och Biltema, använder t-shirts jag fått på jobb för många år sedan och minst två gånger har jag fått en större mängd kläder.

Nej, jag menar inte farsans träningsoverall.

Första gången av en kille vars arbetsgivare bytt logotyp, så av någon anledning kunde han inte fortsätta att använda tröjor och jackor med den gamla loggan, men det kunde jag, och gör fortfarande. Den andra ville uppdatera sin garderob. Jag tror att det mest handlade om att slippa gå ner de kilon som krävdes för att de där märkesskjortorna skulle passa, men mig passade de, och passar än.

Kanske är det tur att jag inte gjort någon ”outfit of the day”-video för då kanske jag också hade fått höra att jag är ”extremt pinsam”, ”clown” och ”patetisk människa” som ”slutat att leva”, ”ser ut som en jävla nyanländ” och som lever ”som en kloakråtta”.

”Denim?! Det är faktiskt 2026 nu!”

I guruns egen tråd får han höra att allt är fejk eftersom han kör Tesla och då måste man tydligen ha lagt mer pengar på kläder, att han är en ”jävla zigenare” eftersom han köpt kalsonger på Biltema, ”ser ut som en jävla klapphatt” och är ohygienisk. Det sista för att han har tagit emot begagnade kläder. Om man inte förstår att de tvättats, vem är det då som är ofräsch?

Jag kan också reta mig på folk, men aldrig för prislappen på deras kläder. Att inte vid varje givet tillfälle klä sig dyrt, och kanske inte ens ha ett modeintresse, är inte detsamma som att ”sluta att leva”. Den som tror det kan jag däremot stämpla som både pinsam och patetisk. Möjligen också som ”en jävla klapphatt”, om jag bara visste vad det är. Är det en sådan här?

Liv på ålderns höst

Igår lovade jag en fortsättning beträffande att leva livet när man blir gammal. Det är såklart en risk att man sparar hårt för att plötsligt upptäcka att man inte längre vill eller orkar göra det där man inte tog sig råd till tidigare. Vad har man då för glädje av pengarna?

Lite på samma tema bantade min mor mer eller mindre hela livet. Inte maniskt, men hon tänkte alltid på vikten och testade ett antal dieter. När hon till slut fick dödlig cancer och dessutom tappade i vikt sa jag att en fördel ändå är att ”nu kan du vräka i dig precis vad och hur mycket som helst utan att behöva tänka på vikten”. Men då hade hon inte längre någon matlust.

Nu över till en gladare historia. Eller ja, den börjar ännu tristare. Jag hade en granne som aldrig haft några pengar att tala om, men när han nått pensionsålder sålde han sitt hus. Det gick ungefär på ett ut med lån och inköp av lägenhet, men innan han sålde huset styckade han av tomten och behöll en insynsskyddad hörna där han byggde ett nytt hus som han kallade sin ”pensionsförsäkring”.

När det huset var klart och sålt skulle han och sambon ut och resa minst ett år i den nyinköpta husbilen. Men en kväll somnade sambon framför tv:n och vaknade aldrig mer. Mannen, nu närmare 70 och som överlevt cancer två gånger, bestämde sig för att göra husbilsresan ensam. Efter den flyttade han från den gemensamma lägenheten till en ny. I den vevan var han bostadslös ett par veckor och drog därför iväg till Asien under tiden.

Nu har det gått ett par år och ytterligare några resor. Han har sålt den nya lägenheten och rest vidare till ett annat asiatiskt land där han är i färd med att starta ett kafé. Jag är inte avundsjuk på resandet, men jag hade varit nöjd om jag haft hälften så mycket energi.

Lång historia som kokar ner till att vi omöjligt kan veta vad vi vill på ålderns höst. För några år sedan tänkte han leva stillsamt familjeliv i en svensk småstad sina sista år. Nu snickrar han kroginredning och håller han på att bli krögare på andra sidan jorden. Men något vi nästan säkert kan veta är att vilken verklighet livet än kastar in oss i är det aldrig fel att ha pengar.