Kommunala maffiafasoner

För några år sedan chockhöjde min kommun avgiften för den årliga slamtömningen av avloppsbrunnen helt utan förvarning, från knappt 1000 kr till över 2000. Jag mejlade och frågade varför det plötsligt blev mer än dubbelt så dyrt att köra hit en slamtömningsbil och fick till svar att alla andra avloppslösningar också hade höjts. Om jag t ex hade haft en septitank skulle den över natten ha blivit 50 procent dyrare att tömma. Jag svarade att det inte var svar på frågan och att min slamtömningsfaktura inte blev roligare att betala för att jag fick veta att även andra kommunala tjänster blivit oförklarligt dyrare.

Det fick jag inget svar på, gissningsvis för att det inte fanns något, och både jag och kommunen vet att jag inte får hitta en annan leverantör av tjänsten, så i praktiken kan de ta hur mycket som helst så länge det inte gör att jag flyttar. Jag kom att tänka på detta när jag läste om restaurangägaren i Åre som får betala 29000 kr för 18 minuters tillsyn.

Kanske drar jag det här för långt nu, men en krögare som tvingas betala en hög avgift för något han inte bett om för om han inte betalar får det ännu värre följder – låter inte det som en beskyddarverksamhet Sverige varit relativt förskonad från?

”Åre kommun wants a piece of the action, huh?”

Men det här går igen i andra verksamheter. Åres miljöchef kan t ex inte förklara varför hennes tillsyn av lägenheter i snitt tar åtta gånger längre än andras och kostar tjugo gånger mer, men mellan raderna framgår det tydligt att hennes inställning är att Åre gör allt rätt.

Nu har det emellertid börjat svänga lite. Efter den negativa uppmärksamheten vädrar Åres samhällsbyggarnämnd möjligheten för att åtminstone sluta att ta betalt för tillsyn som inte utförs. Mm, det var ju hyggligt.

Tjäna pengar utan anställning

Kanske för att jag hoppat av ekorrhjulet (eller också för att jag är född till krämare och kommer kräma tills jag dör) fick jag ett videotips av Lars, ”Tjugo bortglömda sätt att tjäna pengar utan jobb”.

Jag vet inte hur bortglömda de är för jag insåg snabbt att jag gjort en del av dessa och övervägt desto fler. Kort genomgång för den som inte orkar/kan lyssna på inslaget:

Samla och sälja metallskrot. Det har jag gjort. Även andra ”sopor” som jag sålt på secondhand-sajter, men jag har ju inte gått runt på stan och samlat skräp. Det är sånt jag eller folk jag känner har köpt och ägt. Senaste exemplet, som inte är helt klart, är att jag köpte ett hus fullt med grejor. En del har jag användning för, en del har jag slängt, men mycket har jag också sålt.

Samla och sälja vilda växter. Nej, det har jag inte gjort, men ett bra blåbärsår för många, många år sedan övervägde jag att förädla blåbär till sylt och sälja på en marknad. Jag tror t o m att jag mejlade lite och kollade att det funkade. Minns inte varför det inte blev av, om jag inte hade tid eller om jag helt enkelt kom fram till att det inte skulle bli tillräckligt bra ekonomi av det. Däremot plockar jag till husbehov, inte bara blåbär utan även svamp, kirskål och annat. Men andra säljer, även 2026. Jag ser ständigt annonser för sprängticka till chaga-te, svamp och bär. Andra säljer exempelvis ramslök.

Sälja ved. Hade jag varit tvungen att leta inkomster skulle jag överväga att köpa in ved i större kvantiteter (precis som jag gör nu för eget bruk), packa om till småpåsar till ”hyttefolk” utan framförhållning. Eller pressekreterare.

Ha höns och sälja ägg. Detta har jag absolut övervägt och blivit tipsad om åtskilliga gånger här i bloggens kommentarsfält, men hittills har jag valt att låta bli. Jag har en känsla av att det skulle kunna bli väldigt dyra ägg och jag har ju redan hundratusentals husdjur som kräver tillsyn. Nu köper jag ägg från grannen och det kan jag fortsätta med.

Hyra ut rum. Det har jag inte heller gjort, men tänker tanken att kunna göra det i en framtid. Inneboende vill jag inte ha, men kan däremot tänka mig att hyra ut hela hus. I Norge är det ett vanligt sätt att försöka bli rik på, minst lika vanligt som börshandel, tror jag.

Fånga och sälja päls. Jag sålde min farmors minkpäls, men där stannar kunskaperna. Lite samma med förslaget Hemarbete/sömnad. Jag gör det för eget bruk, men lär inte hitta någon som betalar mig för det, därtill är jag för dålig och långsam.

Men jag har symaskin!

Illegala nummerspel. Illegalt vet jag inte om jag hållit på med, men under några år tjänade jag bra pengar på poker.

Annat är desto mer olagligt. På denna lista över ”utdöda” jobb fanns Försäljning av medicin och hembränt. Det får man inte och det tycker jag är vettigt.

Men det finns gråzoner, som att Sälja hemlagad mat. Tveksamt om det vore något för mig, men det är nog ett exempel på sånt som omöjliggjorts i lag. Det är för mycket regler för att det skulle vara praktiskt genomförbart i liten skala. Behöver det vara så? Jag lutar åt att det skulle vara upp till var och en. Är jag villig att chansa på att köpa mat av någon som står vid vägen och grillar eller kokar soppa borde jag väl få göra det?

Roadkillgryta någon?

Några av aktiviteterna har verkligen dött ut. Som Sälja is. Det vore svårt när alla har kyl och frys, men min farmor (död 2005) drev matbutik där de faktiskt köpte is av issäljare, så det är inte så himla länge sedan. Ännu senare kunde man Tvätta åt andra, men det lär väl ha dött med tvättmaskinerna. Förutom kemtvätt, men det gör man inte hemma. Putsa skor tror inte heller att någon tjänar pengar på längre. Själv har jag knappt ens putsat mina egna.

Det finns fördelar med att göra saker i större skala, i fabriker och affärslokaler. Men det finns också nackdelar. När jag köper ägg och mjölk i granngården snackar jag och grannarna om gemensamma intressen och vad som händer i närområdet. Att sådana möten minskat tror jag har bidragit till att vi idag drar likhetstecken mellan samhället och staten. Vanlig grannsamverkan försvinner, eller organiseras av kommunen och polisen.

Slutet av videon tycker jag är så tänkvärt att jag bestämt mig för att citera det:

”De här tjugo sätten att tjäna pengar berättar en historia som sällan nämns. En historia om människor som inte väntade på tillstånd, som inte hade några alternativ, men som ändå hittade vägar framåt. De använde det de hade, sina händer, sina hem, sin kunskap och sin omgivning. Många av dessa möjligheter försvann inte av sig själva. De reglerades bort, ersattes eller glömdes när samhället förändrades, men instinkten bakom dem finns kvar, och kanske, i en tid där allt fler ifrågasätter vad arbete egentligen är finns det mer att lära här än vi vill erkänna.”

Visst finns saker att lära här! Kanske är en del av det också på väg tillbaka. Är det i så fall en backlash, bevis för att utvecklingen går bakåt? Inte nödvändigtvis. Kanske kan man också se det som att människorna i det moderna samhället tar tillbaka makten över sina egna liv.

Avskaffa karensavdraget?

”Fler än hälften vill avskaffa karensavdraget”, enligt en undersökning. Det tror jag säkert. Hade folk fått frågan om de velat jobba mindre med bibehållen lön hade de säkert nappat på det med.

Problemet är att avskaffandet av karensdagarna inte betalar sig självt. Bland dem som tjänar minst åttahundra tusen om året är en majoritet för fortsatt karens. Det är nog ingen dålig gissning att det också är i den gruppen man betalar mest för andras sjukledighet, men i praktiken förlorar alla som är mindre sjuka än genomsnittet på att avskaffa karensen.

Man kan absolut argumentera för att det moderna samhället har råd att låta folk vara hemma med full ersättning när de är sjuka, även om det innebär att några skor sig på andras godtrogenhet, men är det rättvist? Såklart inte!

Fråga småföretagaren med några anställda om han har lust att betala medarbetares bondpermis. Eller ska skattebetalarna göra det, på bekostnad av sin egen välfärd? Är det bara jag eller känner inte exakt alla till någon som är duktig på att känna efter hur halsen eller magen mår precis de dagarna det är fotboll på tv eller då de festat dagen innan?

Jag bor i ett land utan karensdag och med nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som i Sverige. Det är nog inte en enda människa som tror att det beror på att norrmännen faktiskt är dubbelt så sjuka som svenskarna. Är målet att svenskarna ska vara hemma mer från jobbet är det således bara att köra på för det kommer att bli resultatet av slopad karens i Sverige.

Intressesmurfarna hoppar av glädje

Jag vet väldigt lite om Bianca Ingrosso. Jag hade inte trott att vi skulle ha mycket gemensamt och den känslan styrktes när jag läste om henne i Expressen. Det hela är egentligen ett referat från ett Youtube-inslag. Den som har lust att lägga en timme och en kvart på att se det är välkommen. Jag gör det inte.

Och jag vet såklart inte vad som är på riktigt och vad som handlar om att bygga image, men att hon är medveten om vad hon säger och vilka signaler det sänder ut är jag övertygad om. Så låt oss analysera några av citaten.

”Jag har sagt till dem: Jag vill inte veta vad jag tar ut i lön eller vad jag tjänar. Jag vill inte veta vad jag spenderar, utan ni säger till när jag måste chilla ner och de har aldrig sagt till mig. Så jag kör på.”

”Om någon skulle säga till mig: 'Nu räcker det, du får inte shoppa mer på tio dagar'. Då hade jag bytt ekonom.”

Så det hon egentligen säger är att de som sköter hennes ekonomi ska säga till om hon behöver dra ner på utgifterna, men gör de det får de sparken. Fast hon vill inte veta hur mycket pengar hon tjänar, hur mycket hon gör av med eller hur mycket hon kan göra av med. Så vad vill hon veta, hur många hundar man kan få ner i en överprisad väska från Ralph Lauren?

”Då avslöjar också Ingrosso den dyraste detaljen i hemmet: Bordet i matsalen.

    – Jag har ätit här en gång, det är lite för stort, säger hon i youtube-serien.

Hon vågar inte ens säga vad bordet kostar för att det är för dyrt. 

    – Tänk dig allting du tänker men gångra det med tio typ, säger Ingrosso.”

Alltså har hon köpt ett bord som är så dyrt att hon inte vågar tänka på kostnaden, men berättar att det var ett felköp. I min värld är det lite som att stämpla ”Dum i huvet” i sin egen panna. Begriper hon inte det? Eller ska det signalera en folklighet som går att kapitalisera på? Jag vet verkligen inte.

”Mina lägenheter kostar extremt mycket, om man tänker bort renoveringar och sånt så är det resor. Men jag shoppar ju för... nej men jag vet inte vad jag shoppar för.”

Då var vi där igen, i förnekelsen. Hon vill inte veta vad hon lägger pengar på, eller också vill hon bara inte säga det. Alternativ 2 kan jag förstå, läsarna/tittarna/fansen har ju inte med det att göra. Men om hon verkligen inte vet eller vill veta övergår det mitt förstånd.

Det som övergår mitt förstånd i alla lägen är hennes behov att framställa sig själv som godtrogen och enfaldig. Jag tillhör såklart inte målgruppen, så det är inte meningen att jag ska begripa, men jag trodde att målet var ”slipad affärskvinna”. Kanske säljer ”konsumtionshysterisk bimbo” bättre.

Kriminalitet in i döden

Samma dag som dödsannonsen publicerats länsades dödsboet och tydligen är det vanligt.

”Vadå om jag har hemlarm?!”

Själv har jag aldrig publicerat en dödsannons. När mina föräldrar dog ringdes släkt och vänner och någon annan tyckte jag inte hade med det att göra. Jag tänkte däremot inte på inbrottsrisken, men det har jag gjort när folk går ut på Instagram eller Facebook och berättar att de ska åka på semester till Långtbortistan. Då kan de ju lika gärna skicka en inbjudan till varenda bandit i länet.

Tillfället gör tjuven, sägs det. Jag minns ett avsnitt av tv-serien Snoken på 90-talet där ensamstående drabbades av inbrott hemma när de själva var på semester. Det visade sig att taxichauffören som kört dem till Arlanda knäckte extra som tjuv.

Som om inte taxametern vore nog.

Man kan tycka att kriminella ska ha någon slags tjuvheder och inte ge sig på dödsbon, men är man på jakt efter moral får man nog leta någon annanstans. Man borde såklart kunna berätta om sitt liv (även när det just tagit slut) i offentligheten, men det kan man inte. Kanske kunde man det förr, jag vet inte för jag var inte med.

Sjukvårdsförsäkring – självklart 2026?

SVT har en artikelserie om privata sjukvårdsförsäkringar där de konstaterar att den knappa miljon svenskar som har en sådan försäkring får snabbare vård.

Längst ner finns politikernas kommentarer. Några hyllar fenomenet privat sjukförsäkring för att det kortar den allmänna kön. Andra säger att ”Plånboken ska inte avgöra” eller ”Försäkrade ska inte gå förbi kön”, men ingen pratar om varför var tionde svensk köpt sig en privat försäkring för att få något de redan betalar skatt för.

Huruvida privata försäkringar förkortar eller förlänger övrigas kötid (bägge påstås av politiker) vet inte jag, men jag har full förståelse för alla som betalar sig förbi kön. Alla står sig själva närmast och om man måste – och kan – betala för att få vård så gör man det.

Ett av skälen till att jag lämnade Sverige var att jag förstod att där kan jag inte få en värdig ålderdom. Jag hade precis upplevt min mammas kamp mot Region Stockholm och när jag själv behövde en operation måste jag åka till Danmark för att få den. Så småningom kanske det är jag som sitter som vårdtagare i hemtjänsten och serveras kattmat av hemtjänsten, av misstag eller som en kul video ”vårdaren” kan visa kompisarna.

”Misstag” - fan tro't!

Nu har jag lyckligtvis inte behövt så mycket vård i Norge, men när jag gjort det har det gått snabbare än jag någonsin upplevde i Sverige. Jag körde in en kompis till akuten med ett sår i huvudet en lördagskväll och han var sydd och färdig på 40 minuter. Sista decenniet i Sverige hade jag inget akutbesök under tre timmar, inte ens när min lungcancersjuka mamma hade svårt att andas dök det upp en doktor inom tre timmar.

Mitt budskap till politikerna: Sluta käbbla om vems felet är att svensk vård gått från världsklass till världskass. Gör något åt det istället! Annars kanske alla med pengar flyttar från Sverige och hur går det då med vårdköerna?

Camping som spartips

När jag var ung såg man ofta tyskregistrerade husvagnar och husbilar i Sverige, alltid med en uppklistrad älgsiluett. Ryktet sa att de aldrig köpte något i Sverige, när de campade hade de med sig allting hemifrån. Huruvida det var sant vet jag ingenting om, men nu har jag tydligen själv blivit en sådan campare.

Som jag nämnt tidigare hade jag bokat in mig på en marknad där det föll sig naturligt att bo i tält. Så förutom mitt vanliga partytält på 3x3 meter som jag alltid har med mig på marknad skaffade jag ett litet tvåmanstält att bo i.

Det ingick i marknadshyran att man fick bo på plats. De flesta andra gjorde det i husbilar eller husvagnar, men jag tyckte att det funkade ganska bra att sova i tält trots att det regnade konstant. Det tråkiga med det är att kunderna blir fler om det är bra väder. Sova gör jag ändå när jag blir tillräckligt trött, men visst kunde det ha låtit mindre.

Jag snackade med en knallekollega som hyrde en campinghytte på gångavstånd. Praktiskt, men han betalade 1800 kr för två nätter och de kan jag ha roligare för. Samma med maten. Där fanns t ex foodtrucks som serverade bakad potatis i ”Sibylla-kartonger” på 10x20 cm som hade hållit mig mätt i max två timmar och kostade från 185 kr och uppåt.

Istället tog jag med egen rå potatis, pasta, lite blandade grönsaker, en kartong krossade tomater och ett gasolkök. Let the magic begin!

Vid sidan av detta hade jag en burk fryst mangoldsoppa som höll övriga matvaror kalla i en kylväska, samt bröd, smör och ost. Jag har haft större kulinariska upplevelser, men någon hungersnöd led jag inte.

Med facit i hand borde jag ha förberett all mat på samma sätt som soppan. Det är en sak att värma upp en kastrull på ett campingkök, en helt annan sak att koka pasta och hacka grönsaker på en medhavd skärbräda. Nästa gång gör jag allt färdigt i förväg, så slipper jag dessutom ta med mig kryddor och köksgeråd.

Annars tyckte jag att det mesta gick bra, förutom vädret och försäljningen. När jag var ny i Norge hyrde jag en stuga när jag behövde en övernattning. Hade det varit nu skulle jag absolut ha valt att bo i tält. Så pass trivdes jag ändå.