Enkla vanor

Det finns många sätt att bli rik, från Lotto till att starta ett framgångsrikt företag, men bägge alternativen har ibland lett till ekonomisk misär i slutändan. Dessutom är inget av dem vattentäta, de låter sig inte bara göras.

Något alla kan är däremot att skaffa sig billiga vanor. Min katt ska få illustrera vad jag menar. Möt Sava. Det bästa hon vet (möjligen i konkurrens med att äta, men maten är också ganska billig) är att bli kammad. Minst en gång om dagen tittar hon uppfordrande på mig och om jag då följer efter henne går turen till badrummet.

Kammen har jag för övrigt hittat på en trottoar. Jag hade en tidigare som gick av på mitten och eftersom jag själv inte är stor på kamning tyckte jag att den dög ändå, men eftersom Sava i samma veva skaffat sig denna nya ”hobby” var det fint att få en kam i full bredd igen.

Nu förstår jag om läsarna har högre krav på sina fritidsintressen, men de måste inte kosta en massa pengar. Älskar du fallskärmshoppning eller champagneprovning ska du såklart inte behöva försaka det, men dyra vanor är heller inget självändamål. Eller? Jag får en känsla av att en del tycker att bara det som kostar pengar är värt något.

Kanske spelar omgivningens uppfattningar också in. Min gamla chef och hans fru (som jag var chef för – dumt upplägg att vara chef till sin chefs fru, jättedumt...) spelade golf. Alla golfspelare nekar konsekvent till att golv skulle vara en överklassport, men min tes är att om golf verkligen skulle bli en folksport med spridning från arbetarklasspensionärer till ensamstående förortsmammor och afrikanska flyktingar, tror jag att många av dagens utövare (eller gårdagens, det här var på 90-talet) inte skulle behålla sin kärlek till sporten. Denna teori vädrade jag dumt nog med golfparet och antingen var jag helt fel ute, eller också fick jag in en fullträff i deras ego, för oj vad den tog! Det var nästan så att jag hade kunnat bli arbetslös där.

Men okej, finner man glädje i att hänga med direktörer kanske det är värt en och annan greenfee eller järnfemma. Värdesätter du det, var ärlig åtminstone inför dig själv, så kanske det går att spara in lite någon annanstans. Nu tycker min katt att jag ska sluta att skriva och börja kamma. Igen.

Elfel för VW

”Volkswagen går mot hårda tider” och hundratjugotusen bilarbetare riskerar att bli av med jobbet. Varför? Enligt SVT är det Kinas fel. Dels för att Volkswagen inte säljer lika mycket bilar i Kina som tidigare, men också för att kineserna säljer fler bilar i Europa. Det kan ligga något i det, men är det i så fall Kinas fel?! Här kommer några skäl som inte passade in i SVT:s agenda.

• VW har satsat på elbilar som ingen vill ha. 2024 (och kanske ännu tidigare) reade man ut elbilar med förlust. De gick iväg i privatleasingavtal så dåliga för Volkswagen att de förlorade pengar på varenda bil, men det hade blivit ännu dyrare att låta bli.
  
  
• Nedläggningen av tysk kärnkraft har inte bara lett till ökade utsläpp och höjda elpriser. Det har i sin tur lett till stora utmaningar för tysk energikrävande industri. Nu öppnar man precis som Sverige upp för att bygga ny kärnkraft, men det kommer att ta tid och det kommer att bli dyrt. Men samma sak här – alternativet är troligtvis ännu dyrare.
  
  
• I år kom nyheten om att 5400 VW-elbilar återkallades bara i Sverige eftersom de riskerade att börja brinna. Ett tillverkningsfel gör att de kan fatta eld och ägarna uppmanades av det skälet att parkera bilarna utomhus.

Vi kan stoppa huvudet i sanden och kollektivt intala oss att allt beror på kineserna, men Kina stängde inte ner kärnkraften eller ändrade Volkswagens produktion till en blind satsning på elbilar. När man gjort fel är det minsta man kan göra att stå för det, så kan man åtminstone få behålla sin värdighet.

Momstrams

Det vore bra för folkhälsan om människor åt bättre, vilket skulle kunna underlättas av att bra mat blir billigare och/eller dålig mat dyrare. Det måste vara så regeringen tänkte när de satte igång att utreda ett system med olika momssatser på mat, där ”nödvändiga livsmedel” favoriseras.

Men oj så dumt! Min första invändning: Ska politiker som Gunnar Strömmer och Peter Kullgren berätta för ”vanligt folk” hur man äter nyttigt? Vad är nästa steg, att låta Ulf Kristersson berätta hur vi ska bygga muskler?! Denna typ av detaljstyrning av människors liv skulle inte sluta väl även om de hade varit lämpade för uppgiften.

Vidare gissar jag att ”nödvändiga livsmedel” i ditt hushåll inte är desamma som i mitt. Och tänk om jag köper in potatis och mjöl för att göra palt, men ändrar mig, bakar tårta av mjölet och gör chips av potatisen, blir jag eftertaxerad då? Nu raljerar jag lite, men det var faktiskt regeringen som började tramsa.

Så kommer alla gränsfall, undantag och individuella bedömningar. Räcker det inte med att man ska betala olika moms beroende på om man ska äta på plats eller tar med sig maten hem? Ska handlarna ringa en myndighet varje gång de tar in en ny vara för att fråga om produkten kan räknas som nödvändig, eller vilken kategori den ska tillhöra?

Låt oss stanna upp vid myndigheterna. När jag jobbade som komiker var det olika moms beroende på vad jag pratade om. Ren ståuppkomik var momsbefriad, föredrag var det inte. Specialskrev man skämt för en specifik kund blev det en bedömningssport och det enda man kunde vara säker på var att Skattemyndighetens personal själva inte hade en susning. Yrkesverksamma komiker hade en mejlinglista där vi jämförde beskeden vi fick. Stor humor, även om jag inte tror att någon skämtade om det på scen. Publiken hade aldrig trott oss.

Politiker älskar att detaljstyra liv, men detta blir bara för dumt. Denna utredning bör gå i pappersåtervinningen, helst igår. Jag inser att det är valår och att ”Vi vill göra maten billigare för hårt arbetande familjer” låter bra i teorin, men det gör det inte till ett bra förslag.

Bonde med högre växel

Jag får ibland mejltips på ämnen att blogga om. Inte alla funkar för mig, men jag är ändå tacksam. Det svåraste med bloggandet är att få fem idéer per vecka på ämnen som jag kan säga något vettigt om och som dessutom några tusen andra människor kan tycka är intressant. Dagens inlägg är ett tips från Lars.

För mig är Jeremy Clarkson främst fd programledare för Top Gear, ett motorprogram jag aldrig såg, men så har jag noterat att han gett sig in i jordbruksbranschen och där gett röst åt brittiska bönder, som verkligen tycks behöva någon som för deras talan mot kunskapslösa politiker. Ja, det gäller väl för europeiska bönder i allmänhet, men exempelvis de franska bönderna tycks kunna kasta skit på egen hand – bokstavligen.

Tillbaka till Clarkson. 2008 köpte han en bondgård på 800 tunnland. Som en investering, men också för att han ville testa branschen. Första året odlade han potatis. Inte lite till husbehov utan sexton ton. För mig som i bästa fall får hundra kilo i år låter det sjukt mycket, men inte tillräckligt för att få matkedjorna intresserade och alldeles för mycket för att sälja med en skylt vid vägen.

Clarkson insåg att enda sättet att få ekonomi på detta var att kapa bort mellanhänderna och starta en egen gårdsbutik. Därefter en pub där han bara säljer brittisk mat, ”from farm to fork”. Vad gör myndigheterna, applåderar? Nej, allt i sin makt för att stoppa Clarkson. De kräver att puben stängs och att parkeringsplatsen utanför tas bort.

Hade Jeremy Clarkson varit en vanlig bonde hade han tvingats ge upp, och kanske flyttat till ett annat land i protest. Nu kunde han istället göra tv av spektaklet, ”Clarkson's Farm”, som gav reklam till verksamheten. Myndigheterna tvingas undan för undan retirera för att inte framstå som ondskefulla alternativt dumma i huvudet, medan Clarkson gasar på. Nästa steg blev ett eget ölmärke producerat av korn från den egna gården och som idag omsätter över tjugo miljoner pund.

En stor del av framgångsreceptet är förstås kändisskapet, men inte bara. Det här kan bönder i hela Europa göra. Och inte bara bönder! Som komiker försökte jag i så stor grad som möjligt kapa bort artistbokarna ur ekvationen, företag med 2-3 anställda som tog upp till en tredjedel av kundens pengar för att ringa två telefonsamtal, skriva ett kontrakt och skicka en faktura medan jag ändå fick snacka med kunden för att styra upp förutsättningarna, vid sidan av att boka hotell och resa, skriva och testa ut skämten samt åka dit och göra jobbet.

Som biodlare får jag minst dubbelt så bra betalt för honungen genom att sälja den själv till slutkund jämfört med att sälja till en uppköpare. Kanske kan du och ditt företag eller arbetsgivare också behålla en större del av vinsten genom att inte dela den med grossister, detaljister, bokare, återförsäljare, distributörer, parasiter, agenter...

1 kr/kvm

I en kampanj för att bryta utflyttningstrenden säljer Emmaboda kommun tomter för 1 kr per kvadratmeter. Jag kan för lite om Emmaboda för att kunna döma ut försöket. Antagligen är det bättre än den vanliga ”lösningen” - att sitta på händerna och göra ingenting i väntan på att ens kommun ska bli attraktiv på något magiskt sätt.

Men när Götene gjorde samma sak blev det en flopp. Det får mig att tänka att man börjar i fel ände. Har man t ex frågat dem som flyttat ut ur kommunen varför flyttlasset gick åt det hållet? För om Emmaboda inte är en bra kommun att bo i är det knappast någon vits att slussa in fler.

”Emmaboda, here we come!”

De som är intresserade av erbjudandet lär t ex fundera över om det finns jobb. Arbetslösheten i kommunen är 6,4 procent, ungdomsarbetslösheten 8,7 procent. Det är något lägre än övriga landet, men sysselsättningsgraden på 78,5 % i åldern 20-64 år är istället sämre än snittet. Varför?

Jag ser att kommunen har en ganska hög andel utomeuropeiska invandrare, främst från Afghanistan, Syrien och Somalia, länder där kvinnor som regel inte är ute i arbetslivet. De kanske inte är arbetslösa i den meningen att de skriver in sig hos Arbetsförmedlingen, men är de hemma och inte söker jobb är de ju ändå det om familjen lever på bidrag. Emmaboda är för övrigt en industrikommun med låga löner. Många tvingas pendla till Karlskrona, Kalmar och Växjö. Kommunalskatten är 1,5 % högre än riksgenomsnittet. Det är sånt jag hade brytt mig om.

Och så är det detta med framtidstro. Jag har själv bott i en landsortskommun med hög utflyttning och hög medelålder. En sådan ort de unga lämnar när de ska studera och sedan kommer de inte tillbaka förrän de blivit pensionärer. Förutom att det är dålig ekonomi för en kommun att få tillbaka sina ungdomar först när de börjar kosta pengar igen är det själsdödande att bo på en plats ingen tror på.

Tidigare hade Emmaboda en känd musikfestival, Emmabodafestivalen (okej, inte världens mest innovativa namn), men den är nedlagd sedan åtta år tillbaka. Samtliga storbanker har lagt ner sina Emmabodakontor och även företagen lägger ner.

Jag har inga lösningar, men möjligen borde kommunen kämpa för att få behålla sina unga och sina företag istället för att lite halvdesperat rea ut sin tomtmark till nya invånare. För kanske är de man får in genom denna kampanj inte precis förstasorteringen. Den som lever får se, och möjligen även Emmaboda.

När skiten träffar fläktremmen

Mycket gammalt skit har jag kört runt i. Ändå är det inte många gånger mina bilar gått sönder under färd så att jag inte ens kan köra hem den. Jag minns en resa till jobbet på 90-talet i en Buick från -75. Plötsligt hoppar bilen till och börjar låta som en stenkross. Vevaxeln hade gått av och då var det färdigsnurrat för den dagen. En annan gång körde jag in i ett träd och fick snabbt lära mig skillnaden på en bil från 90-talet och en bil byggd av plåt. Istället för en buckla på kofångaren fortsatte trädet en meter in i motorrummet. Jag trodde att jag var med i Dolda kameran.

Och nu var det dags igen. Plötsligt smäller det till i motorrummet på motorvägen. Det börjar lysa på hela instrumentpanelen och innan jag hann stanna och köra in till sidan hade tempmätaren gått upp på rött. Fläktremmen hade hoppat av remskivan som stod i en märklig vinkel och jag insåg att det här skulle jag inte fixa själv.

Till skillnad från tidigare incidenter hade jag en försäkring som täcker bärgning hem utan självrisk, så bilen var snart hemma igen, men precis som vid vevaxel- och trädincidenterna stod jag nu i läget att jag saknade en fungerande bil. Jag har visserligen inget jobb jag måste kunna ta mig till, men jag har bikupor som ska tas hem, ett par lass ved i Sverige som jag redan borde ha hämtat och en mil till närmaste matbutik. Kort sagt – jag måste ha bil!

Tidigare har jag ofta löst det genom att köpa en skrothög som inte kommer att klara besiktningen, men det är inte längre så enkelt eller billigt. Till och med 30-40 år gamla Volvos och Toyotor börjar få ett samlarvärde som även gör rena reservdelsbilar attraktiva. Efter min misslyckade trädfällning köpte jag en Saab V4 av en jobbarkompis brorsa. Den kostade 750 kr, det gör de inte nu.

Och hur skulle jag lösa detta? I värsta fall var jag inne på att byta motor. Naturligtvis har jag en extra motor liggande i ladan, den som spar han har. Så det är väl bara att slänga in den istället. Man skruvar ur några skruvar, tar ur den gamla, slänger in den nya, skruvar fast, fyller på olja och kör. Hur det går till i detalj har jag lärt mig i tv-serien Macken.

Jag har ändå aldrig gillat motorn i denna bil (”för du var en sällsynt dålig konstruktion”, för att återigen referera till Macken), så inget ont som inte har något gott med sig. Fast med lite tur kunde det räcka att byta vattenpump, ifall den skurit. En ny vattenpump till min bil kostar 249 kr på Biltema, men det visade sig vara ännu lite lättare den här gången. Remskivan hade spruckit helt på egen hand, oklart varför, så vattenpumpen var intakt. Några timmar i garaget och bilder till människor som förstår på bilar, så satt en ny remskiva på plats och bilen var igång igen. Den här gången, men jag blir ändå orolig för framtiden.

Hur gör ni andra som bor utan kollektiva alternativ eller av andra skäl måste ha tillgång till bil? De flesta har väl bilar lite för nya för att praktiskt kunna eller ha råd att byta motor i. Försäkring med inkluderad hyrbil? Jag skulle gärna ha en startklar extrabil för tillfällen som detta. Eller rättare sagt, varje gång jag hamnar i situationen tänker jag att jag ska ha det, men nästa gång står jag där igen med skägget i brödrosten.

Familj med åtta barn (och två vuxna?)

Den här artikeln är två månader gammal. Jag blev dock nyligen uppmärksammad på den, och eftersom liknande notiser kommer hela tiden tänker jag att åldern kvittar. Vi är trots allt inne i den årliga nyhetstorkan.

Och redan i januari berättade Aftonbladet om åttabarnsfamiljen som inte klarade av sitt bolån, vilket ledde till att Kronofogden sålde deras hus. Till underpris, tyckte familjen, och det förstår jag är frustrerande, men det var ju inte längre deras val. Jag tror förresten att underpris är mer regel än undantag när bostäder säljs på exekutiv auktion, som köpare vet man ju inte vilka knarkare eller torpeder som ska dyka upp efter att man flyttat in.

Pappa Peter blev av med sin provanställning under pandemin och i samma veva kraschade mamma Marias nagelsalong.

”Inte heller hon hade ordnat med något skydd som kunde täcka den förlorade inkomsten.

    -   Jag tänkte inte på det. Allt rullade bara på, säger hon.”

Det får mig att tänka på Peps Perssons textrad ”Var du än släpper slantarna så rullar de åt samma håll”. Om det nu gick så bra, hade det inte varit en bra idé att lägga undan lite pengar? Hon är 45 år gammal, maken 62. De köpte huset 2015 för 2,5 miljoner och hade redan då betalningsanmärkningar så stora att bara Bluestep gav dem lån, mot hög ränta. Rätt beslut av de andra bankerna, visade det sig med facit i hand.

Jag undrar var pengarna är? Peter var 51 när huset köptes. Är man över 50 år och dessutom familjefar ska man väl ha något sparat kapital mitt i livet, inte bara betalningsanmärkningar?! Jag fattar att åtta barn inte är gratis, men det visste de väl redan innan pandemin, då när allt ”rullade på”? För övrigt är det inte en mänsklig rättighet att skaffa åtta barn. Åtminstone något av barnen verkar ha blivit till efter 2021 och antagligen ytterligare ett par mellan husköpet och pandemin. Hur tänkte Peter och Maria där?

”Barnen är vårt allt” säger föräldrarna, men det verkar finnas såväl hund som katt och kanin (åtminstone en inredd kaninbur) i hushållet, så riktigt allt verkar de inte vara. Men för ovanlighetens skull får ändå föräldrarna frågan om det egna ansvaret:

”Ja, det hade ju kunnat göras bättre såklart, från början, men banken som vi har haft har inte varit så medgörlig heller. De kunde lätt ha löst det här, om de hade velat bara.”

Så en halv mening om sin egen skuld, utan att precisera vad de hade kunnat göra bättre. Sedan är det offerkofta på och bankens fel. Senare får även Kronofogden en släng av sleven för ”de borde såklart ha gjort rätt från början” (till skillnad från Peter och Maria?).

Om vi börjar med banken hade det varit kul att få höra deras version, men att den inte varit medgörlig beror gissningsvis på att familjen inte betalat ränta och amortering enligt det avtal man kommit överens om. Går jag till mig själv uppfattas jag nog också ibland som omedgörlig när motparten svikit en överenskommelse. Särskilt om personen som svikit/ljugit inte själv tar första steget och kryper till korset utan lämnar det åt mig.

Nu har en okänd välgörare hjälpt familjen att få bo kvar, och därmed slipper barnen flyttas ut till olika fosterhem. Det är säkert det bästa för barnen, som ju är de verkliga förlorarna efter föräldrarnas omdömeslösa leverne. Men jag kan inte låta bli att tänka att Peter och Maria fått mer hjälp än de förtjänat och ändå låter de som om det är dem det är synd om. ”Vi har känt oss attackerade på alla fronter under en väldigt lång tid.” Brist på självömkan lider de åtminstone inte av.

Jag hade så gärna sett en uppföljning av detta, t ex en tv-serie om 30 år där man i åtta avsnitt följer barnen i varsitt program och tittar på deras ekonomi. Jag undrar om de sitter med blancolån och offerkofta, som föräldrarna, eller om de har månadssparande och järnkoll för att aldrig hamna i deras sits. Vad tror ni?