Nästan inga konstigheter alls

Igen och igen visas undersökningar som säger att korruptionen i Sverige är mycket lägre än i nästan alla andra länder. Inte bara lägre egentligen, man kan i princip säga att korruption inte existerar i Sverige.

Ändå dyker det regelbundet upp artiklar om personer i maktposition som tillförskansat sig jobb, pengar och fördelar på otillåtna eller tveksamma sätt utan att det avslöjandet drabbar dem det allra minsta. Som politikerna som får köpa kommunala fastigheter trots att de inte har högsta budet.

En professor säger att det inte får gå till så, men bevisligen får det ju det. Hur ska man annars tolka det faktum att politiker får köpa trots att andra lagt högre bud? Om man ens kör budgivning och inte bara slumpar iväg objekten till sina kompisar istället för att riskera att det hör av sig ”oseriösa köpare”. Vad gör man då åt oseriösa säljare, politiker och tjänstemän som slarvar bort skattebetalarnas egendomar? Ingenting.

Ekot hittade 300 fall där politiker eller politikers bolag fått köpa mark eller hus från de kommuner de själva är verksamma i. Det kan ju ha gått rätt till någon gång, men uppenbarligen är det fusk, mygel och korruption i många av fallen och jag vet inte om något enda fall fått juridiska följder. Eller politiska, de borde åtminstone ha röstats bort. Men det är klart, vad gör man när hela nämnder eller kommunstyrelser är inblandade i att slussa bort skattepengar från dess rättmätiga ägare?

Vi kommer säkert få höra många gånger till att Sverige är förskonat från korruption innan korthuset fallit, men jag tycker att dessa och andra exempel talar sitt tydliga språk. Jag vet hur det hade låtit i media om det skett i Italien, Polen eller Ungern, för att inte tala om Trumps USA. Men nu är det i trygga, hederliga Sverige där allt alltid går rätt till. Eller ja, nästan i alla fall.

Annorlunda prissättning

Vi har nu kommit fram till del 100 i serien ”Jag förstår inte min samtid”. Denna gång handlar det om bilvärdering. Jag är egentligen inte på jakt efter en ny bil (det kommer för övrigt ett inlägg om mitt senaste inköp, om den någonsin blir klar), så jag är inte sugen på någon av de två bilar jag nu ska visa. Jag har hittat bägge på Facebook Marketplace och de är till salu i Sverige.

Bil nr 1, en Oldsmobile från 1955. Det står att den är i originalskick och formuleringen ”mycket bra” återkommer inte mindre än tre gånger i annonsen. Förutom att den ska vara ”mycket bra” i kaross och inredning sitter det ett slutsteg av typen ”Herrejösses” i skuffen.

Bil nr 2, en Chevrolet från 1962. Den beskrivs som en ”skitbra raggarbil som bara går”. Att den släpar i backen är inte så illa som det ser ut eftersom den har luftfjädring som gör att den kan höjas vid behov (t ex om man skulle få för sig att vilja köra med bilen på en väg). Jag kan dock inte låta bli att notera att karossen är något anfrätt, att motorhuv och dörrar har en annan färg än resten, att bakluckan är bucklig och att någon tuggat på kofångaren.

Vad får man då betala om man vill bli ägare av något av dessa bägge fordon? Oldsmobilen säljs för 150000 kr. Mycket pengar för en bil om den bara ska köras på sommaren och kanske knappt ens då. Jag har alltid varit av åsikten att bilar ska användas, men de flesta som är intresserade av bilen kommer nog att åka fina sommardagar, kanske på några bilutställningar eller på sin höjd på en veckas bilsemester.

Chevan då? Bilen som ser ut att ha krockat med en elefantfamilj som hoppat på den i takt med en remix av Eddie Meduza. Den kan bli din för det facila priset av 275000 kr, alltså nästan dubbelt så mycket som Oldsen som i mitt tycke är en ungefär hundra gånger ballare modell som jag lätt hade föredragit även om bilarna varit i samma skick.

Är då inte bara Cheva-ägaren en galning utan koll? Troligtvis inte. Jag letade upp dessa bilannonser för att illustrera ett fenomen jag kände till sedan tidigare. Av någon för mig okänd anledning är vanskötta eller medvetet förstörda Chevor av ganska vanliga modeller attraktiva på veteranmarknaden.

Det är faktiskt så illa att jag tror att man skulle kunna tjäna pengar genom att köpa in en fin Cheva Impala från början av 60-talet, pensla den mattsvart, hoppa in taket, slå sönder bakluckan, sätta in luftfjädring, sänka den och köra några mil med karossen släpandes i backen, byta ut originalfälgarna och sätta på sådana här fula lättmetallfälgar med stötiga lågprofildäck och sedan sälja bilen till ett högre pris än innan du förstörde den.

Jag har sagt det förut och säger det igen – folk är tamejfan inte kloka någonstans!

Dags för ett slöseriministerium?

Ända sedan Trump införde DOGE, Department of Government Efficiency, har det föreslagits liknande åtgärder i flera andra länder, t ex i Sverige och Norge som redan har varsin ”slöseriombudsman” som uppmärksammar när skattepengar slarvas bort. Så det var väl ingen högoddsare att det skulle komma ett konkret förslag nu i valrörelsen.

Om vi försöker att inte göra partipolitik av detta, förtränger att grundidén kom från Elon Musk och genomfördes av Donald Trump eller att det liggande förslaget kommer från SD om vi nu inte gillar dem, utan bara ser till behovet, så kan jag inte förstå hur någon enda människa kan motsätta sig en effektiviseringsminister.

Vill man ha en liten stat med lågt skatteuttag kräver det att skattepengar används på ett effektivt sätt. Vill man tvärtom ha en stor och stark stat är det viktigt att människor känner ett förtroende för denna stat och då bör den inte slarva bort våra pengar. Det blir dessutom självuppfyllande. Vad folk än säger tror jag ingen gillar att betala skatt och glädjen blir inte större om pengarna används till annat än de var avsedda för.

Och jag tror att vi – återigen oavsett vad vi anser om staten och behovet av den – kan enas om att det slösas bort skattepengar. Jag har själv gett flera exempel genom åren, och skummar man igenom de senaste inläggen från Slöseriombudsmannen eller Sløseriombudsmannen får man mer vatten på kvarnen.

Här borde samtliga partier resa sig upp ur bänkraderna, applådera och bifalla. För en sak kan de vara säkra på. Det är fler än jag som upprörs när pengar som kunde gått till att rädda och förbättra liv istället används till ren skit.

Bimboavgifter

Carolina Gynning. Jag minns inte vilken dokusåpa som blev hennes genombrott och har inte fattat vad hon gör nu, någon slags konstnär tror jag. Och kronofogdeklient eftersom hon ”har svårt med räkningar”.

”Brev från Kronofogden, då tänker man nu är det kört, nu kommer de hit och tar hela huset, och så öppnar man brevet och så bara: 'fyra kronor'. Skojar de? Ska de sätta en prick i registret för fyra kronor?”

Om hon regelbundet får ”små trevliga lappar” från fogden tror jag inte att hennes första tanke är att hon ska bli av med huset. Människor anpassar sig till sin verklighet och hör det till vanligheterna att få påminnelser, inkassokrav och brev från Kronofogden blir även det vardag.

Jag förstår att det är surt att få en straffavgift på flera hundra för en ursprunglig räkning på fyra spänn. Lyckligtvis finns det en väldigt enkel lösning – betala räkningarna när de kommer! Eller bestrid dem om du anser dem felaktiga, men att rycka på axlarna, förtränga och ignorera är fel metod.

Istället nappade hon på ett erbjudande från ett företag som sa sig kunna ”hjälpa henne att inte hamna hos Kronofogden”. Givetvis utan att först kolla villkoren. Ja du, Carolina, vad trodde du att du skulle få för hjälp av ett företag som riktar in sig på skuldsatta människor med dålig koll? Att de skulle hjälpa dig helt gratis? Det gjorde de inte, de tog 16000 kr för det. Varför tror en del att det finns någon slags genväg för att slippa undan allt vuxenansvar?! Men om någon tänker att Gynning deppat ihop över sitt korkade beteende kan jag lugna er. Hennes slutsats:

”Jag är lurad av staten och av det här företaget.”

Nej, Carolina. Du har lurat dig själv att du kan glida genom livet utan att ta vuxna människors ansvar bara för att du är blond och storbystad, men livet funkar inte så. Du är en snart 50 år gammal kvinna med fyra barn och – även om det låter osannolikt – fans som vill kunna se upp till dig som en slags förebild. Dags att börja öppna breven när de kommer och ta hand om din egen skit! Nästan som en riktig människa.

Budgetreportage om budgetsemester

När jag ser SVT:s reportage om budgetsemester i tält kommer jag att tänka på jordgubbsodling. Låt mig förklara.

SVT fick så här i nyhetstorketider idén att skicka ut två knattereportrar för att campa. Men med en twist! De skulle fokusera på priset och visa att det är möjligt att campa billigt. Så i inslaget får vi först se att de lånar tält, sovsäckar och stormkök hos ”en gratisaktör”. Därefter köper de mat och rödsprit till stormköket.

Sedan får vi en inblick i deras campingvana och ordförråd när de berättar att de ”köpte vårt fucking T-röd, men vi har ingen jävla tändare”, vilket är ”depressing”. Strax efter att de berättat att de inte ens tänker sova i tältet utan bara sätta upp det och laga en måltid på stormköket innan de åker hem får vi siffrorna.

Mat och rödsprit gick på 124 kr och eftersom en liter T-Röd kostar 40 spänn innebär det 42 kr per person för en måltid bestående av en färdig pastarätt serverad i pappmugg. Vidare gör de av med 5,75 liter bensin till ett värde av 110,92 kr som de i sann knattereporteranda avrundar till 110 kr. Så deras ”campingtur” på c:a en timme gick lös på 234 kr. Är det billigt?

Det är nu jag tänker på jordgubbsodling, närmare bestämt radioreportaget ”Vem blir årets jordgubbsodlare?” i Nilecity där en jury bestående av några reggaemusiker fastslog att nr 3 var bäst. Det var all info tittarna/lyssnarna fick, att odlaren bakom kartong nr 3 hade de bästa bären. Skämtet var att det ju inte säger ett skit eftersom vi inte vet vilka som tävlade, vad lådorna kostade, vem som vann eller enligt vilka kriterier. Skämt 1995, SVT 2026.

Vad SVT hade kunnat göra vore att låta dessa två skjutjärnsjournalister vandra från SVT-kontoret i Östersund (1,5 km till närmaste skog), berättat vem "gratisaktören" var, troligtvis Fritidsbanken, konstaterat att vanlig hemlagad mat (man måste inte ha frystorkade färdigrätter för en kort tur) funkar på stormkök eller över öppen eld, så att hela campingen kunde ha blivit kostnadsfri (möjligen med undantag för en deciliter rödsprit). Men vad kan man begära för 5,7 miljarder skattepengar...

Mera bin

I år ska jag faktiskt fira midsommar för första gången på många år, i Norge ihop med norrmän och svenskar. Men eftersom det trots allt är en vanlig vardag kommer här ett blogginlägg om min vanliga vardag som denna tid på året handlar mycket om surrande steklar.

Som någon kanske kommer ihåg gick bigården från tio till sex samhällen i vintras och strax efter var jag nere i fem, så nu tyckte jag att det var hög tid att vända uppåt igen. Jag kör några parallella metoder.

Ett stort steg för mänskligheten och så vidare...

Först byggde jag fem avläggare, avyttringar av befintliga samhällen genom att flytta några ramar med yngel och foder till en ny låda. Där kan man tillsätta en ny drottning eller göra som jag gjorde nu, låta bina dra upp sin egen drottning. Jag ger avläggaren ägg från moderkupan och i samband med att dessa övergår från ägg till yngel väljer bina ut några drottningkandidater. I äggstadiet är en bidrottning ett vanligt arbetarbi, men genom att få särskilt foder, kallat drottninggelé, växer hon bättre och snabbare än de andra, utvecklar reproduktionsutrustning (kön på ren svenska) och blir drottning.

Avläggarna flyttas med fördel. Flyttas de mindre än tre kilometer kommer de bin som redan varit ute flyga hem till originalkupan där de bodde tidigare. Jag känner en familj fyra kilometer bort där jag ställt kupor tidigare och det gick bra den här gången också.

Där har de förhoppningsvis redan fött upp varsin drottning som inom kort ska flyga ut och para sig för att så återvända till kupan och börja lägga ägg. När jag hittar ägg vet jag att de har en fungerande drottning och kan ta hem kupan igen. Där letar jag upp och märker drottningen, så har jag ett nytt samhälle.

Men med lite otur är det kanske bara i fyra av fem avläggare det föds en drottning, och så kanske ytterligare minst en försvinner vid parningen eller av någon annan anledning inte börjar lägga ägg, så då blir det kanske bara 2-3 nya samhällen på fem försök, så varför inte bränna av en metod till?

Man kan själv välja ut dygnsfärska yngel, med hjälp av en nål flytta dem till en artificiell drottningcell ihop med lite drottninggelé och hoppas att bina bygger vidare på dem. Förutom att det är ett pillrigt jobb att flytta yngel som jag själv inte lärt mig än är det mer som ska till. Bina börjar nämligen inte försöka skapa drottningar om de inte tycker att de behöver det. Därför gör jag dem drottninglösa i en dag genom att flytta bort drottningen. När de väl börjat bygga på drottningcellerna kan man ge dem tillbaka drottningen för har de väl börjat kommer de att fortsätta.

Och det gjorde de bra denna gång! Hela nio av tio celler täcktes för att kläckas som drottningar sexton dagar efter äggläggning, det är bara koppen längst till höger som ratats. Men knepigheterna slutar inte där. Drottningar har inget kollegialt samarbete. Hade jag låtit dessa celler vara nu hade den drottning som först kläckts haft sönder sina ofödda systrars celler. Om två fötts samtidigt hade minst en av dem också dött. Så när cellerna täckts, 4-5 dagar efter omlarvningen med nålen, sätter jag en bur över dem så att drottningen blir kvar i buren.

Om hon är kvar i den kupan, men det bästa är att flytta hela cellen först. Även om hon nu är drottning måste hon alltså först ut och para sig innan hon kan lägga ägg, innan dess gör hon ingen nytta för samhället. Ett sätt att komma dit är att sätta henne i en parningskupa tillsammans med någon deciliter kompisar. Det visade jag i mitt första biodlingsinlägg här på bloggen, flera år innan jag själv skaffade bin.

Jag hade fyra parningskupor, så fyra av dem hamnade där. Så köpte jag precis en ny sort med plats för två till. Ytterligare två hamnade i nya avläggare och den nionde och sista drottningcellen gav jag bort till en biodlarkollega. Jag började som sagt säsongen med fem kupor och ville ha tio, och eftersom jag tappade så många förra vintern tänkte jag väl att det inte vore hela världen om jag invintrar några extra. Det ”värsta” som kan hända är att jag har för många i vår och då får jag väl sälja några.

Fast jag hade ju inte tänkt mig arton som det skulle kunna bli nu. Men av mina fem originalkupor hade två drottningar från 2024 som ändå behöver bytas ut i år. Ytterligare en har en drottning från 2025 som inte heller varit helt lysande, så jag byter ut den med. Femton kvar. Om jag har tur, men det är många ”om” innan dess. Det lär i alla fall inte bli en långtråkig sommar.

Men först blir det midsommar. Jag tror att jag skiter i sju sorters blommor och går direkt på spriten. Glad midsommar!

Hur lågt kan 40 års lidande värderas?

1984 styckmördades Catrine da Costa. Två läkare, Thomas Allgèn och Teet Härm, häktades för dådet. De friades för mordet, men i domskälen stod det mer eller mindre rakt ut att de hade styckat kvinnan. Eftersom de friades kunde de inte överklaga, men alla utgick ifrån att det var sant varpå de blev av med sina läkarlegitimationer och Allgén tappade vårdnaden om sitt barn som han fortfarande inte pratat med 40 år senare. Härm har levt isolerat sedan dess. Ingen av dem har kunnat jobba.

Det här fallet har alltid fascinerat mig. Jag var ett barn när det hände, så givetvis köpte jag historien om att ”allmänläkaren och obducenten” styckmördat kvinnan. Att de inte kunnat dömas var naturligtvis bara en teknikalitet så de förtjänade all skit de kunde få. Tänkte jag. Senare har jag läst mycket om da Costa-mordet, hört intervjuer med Allgén och var nästan med i en filmatisering av rättsprocessen. Eller rättare sagt: jag var med, men blev bortklippt.

Nu vet jag att läkarna nästan säkert var helt och hållet oskyldiga och att Allgéns fru och rättsläkaren som obducerade kroppsdelarna betedde sig helt galet. På den tiden visste jag inte ens att man lugnt kan utgå ifrån att f d justitiekanslern Göran Lambertz alltid har fel. Det här var ju långt innan Tomas Quick-cirkusen.

Regeringen har nu beslutat att ge Härm och Allgén två miljoner var. Kul med pengar och en slags upprättelse, antar jag, men två miljoner måste ändå mest av allt kännas som ett hån. Justitieminister Gunnar Strömmer säger att han hoppas att pengarna ”kan bidra till deras upprättelse och möjlighet att gå vidare i livet”.

Thomas Allgén är snart 80 och ganska handikappad. Teet Härm har levt som eremit sedan mitten av 80-talet och är gravt hörselskadad efter ett misslyckat självmordsförsök. Hur ska de gå vidare i livet? Vilket liv? Deras lidande kan såklart inte ersättas med pengar, men två miljoner känns mer som en kräkning än ett skadestånd.

Kaj Linna fick arton miljoner efter att ha suttit tretton år i fängelse för ett mord han inte begick. Norske Viggo Kristiansen fick 55 miljoner efter 21 år i fängelse. Det är naturligtvis svårt att jämföra. Allgén och Härm har varken dömts eller suttit i fängelse, men undrar om inte åtminstone Härm känner att han suttit fängslad i 40 år.

Två miljoner blir femtiotusen per år eller en tusenlapp i veckan. För Gunnar Strömmer motsvarar beloppet ungefär en årslön. Undrar hur upprättad han hade känt sig av det. Jag tycker att de borde fått minst lika mycket som Linna. Samtidigt kommer inget belopp ersätta deras förlorade år. Här finns inga vinnare, men vad säger folkdomstolen om siffran? Låt höra i kommentarsfältet.