Världens största offerkofta?

Precis som att det alltid finns någon som är rikare finns det också alltid någon det är lite mer synd om. Eller? Laila, 39, ska försörja fyra hemmavarande barn, med bidrag eftersom hon är arbetslös. Varje månad får hon ut 23000-25000 kr. Till det ska läggas bostadsbidrag på 4800 kr. Hyran på det hus hon hyr är 12500 kr. Det ger ett netto på 15300-17300 kr, vilket tidningen Arbetet avrundar till 15000 och slänger med en faktaruta om barnfattigdom, vad ända in i glödheta helvete det har för relevans för Lailas situation.

Visst, många (men långt ifrån alla!) som jobbar har en mindre stram månadsbudget att förhålla sig till, men betyder det att det är synd om Laila? Hennes eget svar är ett rungande ja, och hon konstaterar att när bostadsbidraget nu minskat med fyrahundra kronor är det pengar familjen hade behövt för att överleva. För nu har de inte råd med någonting (så snusdosorna och energidrycken på vardagsrumsbordet måste vara reporterns).

När hyran är betald har hon alltså 15300 kr som ska räcka till ”samtliga räkningar, kläder, skor, all mat, resor med kollektivtrafik, aktiviteter och så vidare” (posten ”och så vidare” hade jag gärna sett en mer detaljerad spec på) för Laila och fyra barn på mellan 4 och 16 år. Eller ja, kyrkan sponsrar med en matkasse varje vecka. Det nämns i förbifarten, lite som en självklar rättighet.

Någon semester (från vadå?) blir det såklart inte tal om. ”Det finns ett kommunalt utomhusbad inom gångavstånd”, men det är för dyrt. Att det finns en sjö 1,5 km från huset där de kan bada alldeles gratis var tydligen inte relevant för artikeln. Ej heller var papporna till barnen håller till och på vilket sätt de bidrag till familjens ekonomi.

Som om det inte vore misär nog med avsaknad av semester och bad har Laila problem med tänderna (snus och energidryck är kanske ingen hälsokur för munhygienen) och utreds för diabetes, men på frågan vad hon skulle göra om hon fått tusen kronor extra i månaden var hennes första tanke lördagsgodis till barnen (de kanske inte nöjer sig med snus), så hon ger sig nog inte förrän hela familjen har dåliga tänder.

”Tänder är överskattade!”

Men nu kommer kanske det märkligaste i hela artikeln. På Arbetets Facebooksida fick man mothugg deluxe av folk som, precis som jag, inte förstått hur synd det var om Laila. Så då rensade man bland kommentarerna, begränsade vilka som fick kommentera och någon dag efter artikeln skrevs ändrade man citatet om lördagsgodis. Nu svarar Laila istället följande på vad hon skulle göra om hon fick ytterligare en tusenlapp i månaden till skänks.

”Hade jag fått extra pengar hade jag köpt någon finare frukt. Just nu får mina barn bara äpplen och päron. Eller så hade jag handlat något bättre mellanmål, kanske lite riskakor.”

Det är inte utan att jag undrade hur det där gick till. Ändrade de bara svaret för att sätta Laila i bättre dager, eller ringde de och frågade om hon inte egentligen skulle köpa frukt och riskakor för pengarna? Om hon tänkte efter riktigt noga alltså... Oavsett, hur journalisten Tora Villanueva Gran känner för sitt jobb och hur hon kan leva med sig själv, det vet bara hon.

Tillbaka till Laila istället. Nu var det en bidragssänkning på 400 kr som fick henne att gå i taket, men hon var knappast nöjd med ekonomin innan, så jag undrar var den gränsen går. Om hon skulle få den där extra tusenlappen till godis eller riskakor, hade det räckt? Två tusenlappar? Fem? I något skede hade hon såklart inte längre kunnat gnälla över sin ekonomi, men den brytpunkten tror jag är väldigt mycket högre. Laila är nog helt enkelt den typ av människa som aldrig blir nöjd, hur mycket hjälp hon än får, och den enda som helt saknar ansvar för hennes liv är märkligt nog hon själv.

Hyckleri-VM

Jag har inga problem med politiker som tar emot bidrag de är emot eller t ex gör ROT-avdrag privat samtidigt som de propagerar för att avskaffa avdraget. Vi lever alla i ett system och är tvungna att anpassa oss till det. För att dra det till sin spets kan man inte börja komma en timme för sent till avtalade tider bara för att man är motståndare till sommartid.

”Nu har du ringt klart!”

Om man som Lars Ohly är emot friskolor och samtidigt sätter sina egna barn i privatskola, eller som Laila Freivalds motståndare till ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt samtidigt som hon propagerade och aktivt röstade för att hennes eget hus skulle omvandlas till bostadsrätter blir det mer problematiskt. Då har du inte bara agerat inom systemet, du har aktivt utnyttjat det för att det ska gynna dig personligen. Men det är fortfarande en gråzon.

Här kommer ett exempel som inte är en gråzon. Förra året fångades den franske vänsterpolitikern Louis Boyard (jag tror inte att det var hans fort Gunde fyllde med dvärgar och tävlande kändisar) av en filmkamera när han inför en intervju tog av sig sin Rolexklocka.

Själv hävdar han att det A inte var en äkta Rolex och B att anledningen att han ändå tog av sig den var för att han i politiska samtal vevar så mycket med armarna att han riskerar att slå ner saker med sitt armbandsur. Den som vill är välkommen att tro på den förklaringen. Jag gör det inte. Tydligen inte så många andra heller eftersom den här historien delas friskt över ett halvår efter händelsen.

Det jag vänder mig emot är hyckleriet. Killen har uppenbarligen ett klockintresse och så länge privat ägande tillåts och klockorna köps in för egna pengar är han i sin fulla rätt att ha det. Om han bara stod för det! Själv hade jag inte reagerat på någon av dessa klockor, jag kan inte bedöma om de är värda hundra spänn eller hundra tusen. Men vore jag högerpolitiker i debatt med honom hade jag gjort så många klockreferenser att han hade velat resa i tiden, eller ur.

Tjugotusen mer i lön

Aftonbladet konstaterar något som jag tycker tas upp alltför sällan, nämligen att det bästa sättet att få upp sin lön är att säga upp sig.

”Man utvecklas inte lönemässigt genom att kompetensutveckla sig eller stanna kvar på samma arbetsplats. Det gör man genom att byta jobb.”

De exemplifierar med sjuksköterskan Elin som fått upp sin lön med 120 procent sedan hon började i yrket för elva år sedan. Detta genom att hon bytt jobb fyra gånger. Hennes gamla kollegor som är kvar på samma arbetsplats, dessutom i regionen istället för hos kommunen, tjänar tjugotusen mindre i månaden än Elin trots att många av dem har specialistkompetens till skillnad mot henne som bara har grundutbildning.

Jag har ingen aning om detta fenomen är mer utbrett i skattefinansierade jobb än i privata näringslivet, men man ser samma sak där. De kompisar jag har som bytt jobb minst vart femte år tjänar mycket bättre än de som stannat hos samma arbetsgivare så länge att de mottagit hot om att få en guldklocka.

Liiite för länge på samma arbetsplats.

Arbetsgivare betalar inte mer än de måste. Bäst förhandlingsläge har den som kommer utifrån och som kräver betalt för att skriva på. Den som suttit på samma post i 25 år räknar chefen med att få behålla oavsett, och oftast får han rätt också.

Det finns en logik. Den som är ny på jobbet är normalt hungrigare, mer nyfiken och intresserad av att hitta förbättringar av företagets produkter och tjänster. Efter ett par decennier har man förmodligen fått de snilleblixtar man ska där.

Å andra sidan har jag inte träffat en arbetsgivare som inte säger sig vilja ha trogna och långvariga medarbetare som regelbundet vidareutbildar sig internt för att vara up-to-date och bli bättre på sitt jobb. Då borde de kanske betala för det, men som Elin säger: ”Om jag ska vidareutbilda mig kommer det inte att märkas i lönekuvertet.”

Den som vill förändra världen till det bättre borde kanske arbeta politiskt eller ändra fackföreningsrörelsen inifrån. Själv tänker jag bara konstatera att den som vill få högre lön bör sluta på jobbet. Eller åtminstone hota med det, det kan också räcka långt. Den som agerar som en livegen blir förslavad. Så funkar tillgång/efterfrågan på arbetsmarknaden.

Regeringskvarter för 54 miljarder

22 juli är ett speciellt datum här i Norge. Idag är det femton år sedan Anders Behring Breivik sprängde en bomb i Oslos politikerkvarter för att därefter åka till Utøya och skjuta prick på ungsocialister.

77 personer dog och ingen frisk människa kan tycka att det var en bra idé. Jag tänkte istället fokusera på det nya regeringsbygget. 2011 sa Stortingspolitikerna att det skulle kosta mellan 3 och 6 miljarder att bygga upp på nytt. Mycket pengar, men det kostar att bygga stora kontorslokaler, dessutom med högre säkerhetskrav än innan terrorattacken.

Men nu är man redan uppe över 20 miljarder och slutsumman förväntas bli 54 miljarder. Det innebär 13 miljoner per kontorsplats, som en fin villa per anställd! Och det är vad man räknar med nu, facit har vi tidigast 2030, men jag skulle gissa att det kan gå upp en bra bit till, när man ändå har ångan uppe.

Kritiken har varit stor, men den viftas alltid bort med att det här är samhällets sätt att visa Breivik att vi står enade mot terror, att han misslyckats i sitt uppsåt. Nuvarande digitaliserings- och förvaltningsministern Karianne Tung:

”Det är klart att det är dyrt. Men det symboliska värdet av att demokratin ska vinna över terroristen anser jag också är viktigt.”

Utøya

Jag tror att Breivik skiter i både demokratin och samhället. Han är inte längre en del av det och chansen att han får en enda dag till i frihet om 50 år eller så är ytterst liten. Jag tycker hur som helst att det är ett dåligt argument. Säg att bygget istället skulle kosta 100 miljarder, blir det då ett ännu större långfinger till Breivik? Borde vi då inte gå för 200?

Det går ju faktiskt att tänka tvärtom också. Genom att lägga 50 eller 100 miljarder på att bygga upp det Brevik sprängde visar man honom att han verkligen gjorde skillnad. Det är få terrorister förunnat att ödelägga så stora värden med en enda bomb. Men politikerna vill väl ha en fin arbetsplats. Kan de dessutom lura väljarna att deras skattepengar därigenom gör en demokratisk insats är det kanske ännu bättre? Dumheter!

Att mörda för pengar

Det började med en notis om ett mordförsök. Två systrar, då 60 och 64 år gamla, var misstänkta för att ha försökt döda sin far, 87.

Efter det har det hållits rättegångar i både tingsrätt och hovrätt (här är tingsrättsdomen). Det som hände var att systrarna var förbannade över att föräldrarna skulle testamentera allt de enligt lag kunde till ett barnbarn istället för till dem. Detta fick de reda på när mamman dog några månader tidigare och sedan dess verkar de ha planerat sin hämnd som alltså slutade med att de sparkade pappan blodig, försökte kväva honom och gick därifrån när de trodde att de lyckats.

Förutom domen ovan tror jag att rättegångsförhören med både pappa och döttrar från minst en av rättegångarna finns på Youtube för den som vill fördjupa sig. Själv tycker jag ärligt talat att brottet är så bottenlöst motbjudande att jag inte har lust. Men jag undrar vad som får två etablerade och ostraffade tanter att vilja mörda sin pappa.

Bägge jobbade inom vården med löner uppemot en halv miljon om man får tro Flashback, och tittar jag på deras Facebooksidor är det semesterbilder och vanligt familjeliv, så jag tror knappast att de svälte. Att de inte tyckte att farsan förtjänade en ”världens bästa pappa”-plakett är uppenbart, men då kan man välja att antingen umgås så lite som möjligt med honom eller att ta avstånd och bryta kontakten.

Jag känner människor i bägge grupperna, både de som håller god min vid högtider och familjemiddagar och de som bett mamma och pappa att dra åt helvete. Trista val att ta, men tycker man att föräldrarna är djävulskt vidriga människor vore det också märkligt att vilja att ens barn ska hänga med morfar eller farmor.

Men det är ett långt steg därifrån till att försöka döda dem! Och att ekonomi, som i detta fall, ens är en faktor. Jag är själv väldigt intresserad av pengar, men pengar är trots allt bara pengar. Nu slutade det med att döttrarna (som antagligen inte heller får plaketter, varken från pappa eller sina egna barn) fick tioåriga fängelsestraff. Förutom att det lär trasa sönder återstoden av deras liv kommer det även att kosta en slant.

Men de får gratis logi.

Dock kommer de antagligen fortfarande att ärva pappan. Jag håller en tumme för att han ser till att när den dagen kommer äga exakt noll kronor. Laglott går av någon anledning inte att välja bort, men en vuxen demensfri människa väljer själv vad han ska göra med sina pengar så länge han lever. Tre år innan min mamma dog trollade hon och jag bort hennes pengar. Inte för att lura andra utan för att förhindra staten från att stjäla dem i en arvsskatt. Nu hann skatten inte komma, men plötsligt gör den det och ”jag såg det komma”. Att se sina släktingar vilja mörda för pengar är värre. Den ondskan är nog svårare att se.

Sexsiffriga biljetter

Så är fotbolls-VM över för den här gången. Jag är egentligen helt ointresserad, men till och med jag rycktes med av den norska rodden. Jag har inte sett en fotbollsmatch på decennier, men om Norge gått till final hade jag kunnat göra ett undantag och uppsökt en storbildsskärm. Faktiskt hade jag kunnat betala för det, upp till några tior i bensin och kanske en hundring i inträde.

Men där går gränsen. När en genomsnittlig finalbiljett kostar över hundratjugotusen på andrahandsmarknaden undrar jag vart världen är på väg. En skotsk fotbollstränare lär en gång ha sagt: ”Fotboll är inte på liv och död. Det är betydligt viktigare än så.” Men egentligen kokar det faktiskt ned till 22 spelare som jagar en fotboll. För övrigt vet ju alla att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.

Jag letar alltid lågprislösningar och skulle antagligen inte ens vilja lägga så stora pengar på mitt eget bröllop, men jag fattar att andra prioriterar annorlunda. Men seriöst, hur kan 90 minuter fotboll (som dessutom går att se på tv) vara värt ens en tiondel av de pengarna?

Hade jag betalat eller blivit bjuden på ett evenemang som kostade över tusen kronor i minuten hade jag inte tänkt på något annat än just hur dyrt det var. Jag tror helt enkelt inte att jag kan ha fyrsiffrigt kul i minuten någon längre tid, och det är inte synd om mig för det. Den som behöver betala så mycket för en kick lär förr eller senare få slut på pengar. Om det ens är möjligt att hitta sådana kickar i längden.

Enkla vanor

Det finns många sätt att bli rik, från Lotto till att starta ett framgångsrikt företag, men bägge alternativen har ibland lett till ekonomisk misär i slutändan. Dessutom är inget av dem vattentäta, de låter sig inte bara göras.

Något alla kan är däremot att skaffa sig billiga vanor. Min katt ska få illustrera vad jag menar. Möt Sava. Det bästa hon vet (möjligen i konkurrens med att äta, men maten är också ganska billig) är att bli kammad. Minst en gång om dagen tittar hon uppfordrande på mig och om jag då följer efter henne går turen till badrummet.

Kammen har jag för övrigt hittat på en trottoar. Jag hade en tidigare som gick av på mitten och eftersom jag själv inte är stor på kamning tyckte jag att den dög ändå, men eftersom Sava i samma veva skaffat sig denna nya ”hobby” var det fint att få en kam i full bredd igen.

Nu förstår jag om läsarna har högre krav på sina fritidsintressen, men de måste inte kosta en massa pengar. Älskar du fallskärmshoppning eller champagneprovning ska du såklart inte behöva försaka det, men dyra vanor är heller inget självändamål. Eller? Jag får en känsla av att en del tycker att bara det som kostar pengar är värt något.

Kanske spelar omgivningens uppfattningar också in. Min gamla chef och hans fru (som jag var chef för – dumt upplägg att vara chef till sin chefs fru, jättedumt...) spelade golf. Alla golfspelare nekar konsekvent till att golv skulle vara en överklassport, men min tes är att om golf verkligen skulle bli en folksport med spridning från arbetarklasspensionärer till ensamstående förortsmammor och afrikanska flyktingar, tror jag att många av dagens utövare (eller gårdagens, det här var på 90-talet) inte skulle behålla sin kärlek till sporten. Denna teori vädrade jag dumt nog med golfparet och antingen var jag helt fel ute, eller också fick jag in en fullträff i deras ego, för oj vad den tog! Det var nästan så att jag hade kunnat bli arbetslös där.

Men okej, finner man glädje i att hänga med direktörer kanske det är värt en och annan greenfee eller järnfemma. Värdesätter du det, var ärlig åtminstone inför dig själv, så kanske det går att spara in lite någon annanstans. Nu tycker min katt att jag ska sluta att skriva och börja kamma. Igen.