Familjen träskalle

Jag hörde en gång en intervju med Paul McCartney som berättade att han tog reda på vad barnens skolkamrater fick i veckopeng och la sig snäppet över den nivån trots att han nog hade kunnat ge dem hundra gånger mer. Det hade inte förstört hans ekonomi, men kanske barnens syn på pengar.

Jag kom att tänka på det nu när jag läste att Jesse Wood, son till Rolling Stones gitarrist Ronnie Wood tvingas leva på tusen pund i månaden, drygt tolvtusen kronor. Jag ser inte helt nyhetsvärdet, det är väl många som klarar sig på mindre pengar än så. Jag t ex.

Men här är det mycket som är märkligt, underhållande och lite skrämmande. Till att börja med har Daily Mail en utläggning om varför Ronnie Wood har mycket tightare ekonomi än sina bandkollegor.

”Hans förmögenhet är småpotatis jämfört med Mick Jaggers och Keith Richards, som båda äger drygt 5 miljarder kronor. Trots det har Ronny [sic] Wood ändå en förmögenhet på 150 miljoner pund, i svenska kronor: 1,82 miljarder kronor.”

I vilken värld är 1,82 miljarder ”småpotatis”?!

”Folk ser arenorna och tror att det är en enda stor pengapott för alla. Så har det aldrig varit. Mick och Keith befinner sig i en helt annan ekonomisk liga. Ronnies värld har alltid varit mer komplicerad, och det har påverkat även barnen, säger en källa till Daily Mail.”

Försöker de på allvar inbilla oss att Ronnie Woods tillvaro är mer ekonomiskt komplicerad än Jaggers eller Richards för att de har fem miljarder medan han bara har knappt två miljarder? Och vad har Jesse Woods pappas ekonomi med det här att göra? Jesse är inte en nittonåring som nyss flyttat hemifrån. Han är 49!

”Ronnie har alltid tyckt att hans barn ska klara sig själva. Han är stöttande, men han är ingen outsinlig checkbok. Efter allt han gått igenom är trygghet hans besatthet, inte att slösa pengar, tillägger personen, säger en familjevän till Daily Mail.”

Och vilken tack får han för det?

”Även Ronnie Woods andra son Jamie Wood har beskrivit fadern som 'snål'.”

Om definitionen på snål är att inte per automatik försörja sina medelålders barn hoppas jag att alla föräldrar är snåla. Allt annat vore orimligt.

Grattis skogsägare!

Vedförsäljarna beskriver en seg höst som i januari ledde till panikslagna kunder som behöver ved till varje pris. Då sinade lagren hos företagen och även om det inte framgår av reportaget passar de såklart på att maxa priserna när de vet att de ändå kommer att sälja slut. Jag som trodde att det bara var SJ som varje år förvånas över att det blev vinter igen.

”Det var ganska mild vinter så då tänkte folk att de hade ved kvar i sina förråd.”

Det går fort i hockey!

Jag är själv vedkund och tänker precis tvärtom. Sedan jag flyttade från lägenhet till hus för fem vintrar sedan har vedpriserna dubblats och med tanke på energikrisen och prisutvecklingen på ström är det inte troligt att veden blir billigare nästa år. Visst, enskilda år kan priset gå ner för att höga vedpriser driver fram ett större utbud som ger ett lägre pris, men i det långa loppet går det garanterat upp.

Ved blir inte gammal, i alla fall inte första decenniet, så jag ser det som rena sparbössan att hålla vedboden full. När jag beställde förra årets ved visste jag att den inte skulle komma till användning den här vintern och trots en kall och lång vinter kommer jag inte ens göra av med all ved jag fick hem våren -24.

Inte i år, men det kommer ju fler vintrar. Varför tänker inte alla så om allting? T ex började folk hamstra toalettpapper under Covid. Eller hamstra förresten, de började köpa balar. Borde inte alla friska människor upp till minst 75 år köpa toapapper i så stora förpackningar som möjligt? Om de inte bor inneboende på tio kvadratmeter, men då kanske toapapper ingår i hyran.

Jag fick ont om ved första året här för jag köpte huset på hösten och hade ingen aning om vedåtgång. Förresten hade jag inget bankkonto eftersom jag saknade personnummer, så livet var en aning kaotiskt. Men de människor som såg sina sinande vedförråd i november, men hoppades på en mild vinter tycker jag inte ett dugg synd om. Se det som en billig lektion i framförhållning.

Spara inte åt banken

Att aktivt förvaltade aktiefonder som i själva verket är förtäckta indexfonder blir ett kostsamt sparande har jag bloggat om förut och ingenting verkar ha hänt på tio år. När Ekonomibyrån i SVT nyligen ville intervjua storbankerna om vad man egentligen får för pengarna blev det kalla handen överallt.

Det kan inte nog understrykas att bankernas ”kundrådgivare” är säljare, och ofta helt skamlösa sådana. Hade de haft någon heder eller ärlighet skulle de t ex inte sälja på sina kunder den genomusla produkten fond-i-fond som egentligen borde heta skit-i-skit eller blåsning-på-blåsning eftersom hela poängen är att multiplicera bankens avgift för fondsparandet.

Köper man en vanlig (påstått) aktivt förvaltad fond riskerar man åtminstone bara att bli blåst en gång, men visst borde det vara kriminellt att ta minst fyra gånger högre avgift för en aktivt förvaltad fond om det i princip är en automatiskt förvaltad indexfond.

Men har det inte hänt än lär det inte hända i närtid. Min uppmaning till alla är därför att gå igenom ert sparande. Hittar ni en aktivt förvaltad fond – kolla upp hur den gått i förhållande till motsvarande indexfonder, åtminstone om det finns indexfonder som matchar någorlunda. Om du inte har tid eller lust att göra det – bara sälj fonden rakt av och köp något annat.

När du är klar (eller om du inte har några) kontaktar du släkt och vänner och uppmanar dem att göra detsamma. Börja med den äldsta och jobba dig nedåt. Jag misstänker nämligen att ju äldre en människa är, desto större risk är det att han/hon litat på banktjänstemannen, och här i ligger själva problemet! Människor måste sluta tro att bankens personal har vårt bästa för sina ögon. Deras första prioritet är sig själva. Deras andra är bankens (vilket tack vare bonusar ofta sammanfaller). Långt senare reflekterar de över kundnyttan, om någonsin.

Rika-Stig slutar

Björn Kjellman har slutat som Ica-Stig, men ser tillbaka på jobbet med glädje. Det förstår jag. De ursprungliga Ica-reklamsskådisarna Hans Mosesson, Paul Tilly, Robin Stegmar och Sanna Bråding fick en miljon per skalle för första omgången med Ica-reklam, och det var 25 år sedan.

Jag vet inte vad Björn Kjellman fått för att larva runt som Ica-Stig i fem år, men jag provfilmade själv för en reklamfilm där jag skulle tjäna 38000 kr för en dags arbete, och då riskerade jag inte att sabotera en skådespelarkarriär på kuppen och hade tveklöst tagit jobbet för en tiondel. För Kjellman snackar vi många miljoner för att under en femårsperiod i omgångar filma en dag varannan vecka.

”Pengarna från rollen som Ica-Stig har varit välkomna.

– Ja, det har varit bra för att fylla lite hål, det har det varit.”

Det måste ändå vara årets underdrift. Jag tror att han hade kunnat köpa en egen semesterö för det gaget, men kanske är det typiskt svenskt att inte förhäva sig. När skådespelarna i tv-serien Vänner fick frågan vad de köpt för pengarna svarade David Schwimmer som spelade Ross: ”I bought Ohio.”

För all del, de lär ha fått en miljon dollar för varje avsnitt i slutet av seriens tio år och 236 avsnitt, och skulle de pengarna ta slut får de än idag in rediga pengar på repriseringar världen över. Så kanske köpte han verkligen Ohio.

Det har inte Björn Kjellman råd med, men nog hade jag önskat att han inte sa att ”det har varit jättebra att ha en stadig inkomst eftersom jag är frilans” utan stått för att han faktiskt tjänat snuskigt mycket pengar på att vara Ica-Stig. Då hade också fler förstått varför han gjorde det.

Folk får vad folk vill ha

En festarrangör kör en turné med ”tjejfester” för kvinnor på 40+. Det är discomusik, allsång och Peter Siepen som discjockey. Jag fattar verkligen inte tjusningen, men det fina är att jag heller inte behöver göra det.

Men jämställdhetsstrategen (hur hade världen klarat sig utan henne?!) Marianne Nilsson stannar inte där utan har bestämt sig för att kritisera evenemanget när det kommer till hennes stad Karlstad. Glitter och formuleringar som ”tjejiga lekar” tycker hon ger en ”normativ bild av vad kvinnor är”. ”Det tycker jag är problematiskt för vi tycker om väldigt många olika saker.”

Men så bra! Då är det väl lämpligt att de kvinnor som tror sig uppskatta en fest med glitter och drinkar går dit och att Marianne (som för övrigt ger en väldigt normativ bild av jämställdhetsstrateger) låter bli, så blir alla nöjda och glada. Bevisligen finns det en marknad för festerna, men då är det tydligen problematiskt att kvinnor gillar olika saker. Marianne nöjer sig inte förrän hon bekräftat varenda fördom som finns om skattefinansierade kvinnosakskvinnor.

”Hur menar du nu?”

I reportaget undrar jämställdhetsstrategen vad som menas med tjejiga lekar och tävlingar. Trots att företagets namn stavats fel i artikeln tog det mig ungefär fem sekunder att hitta arrangörens mejladress och mobilnummer. Det hade fru strateg också kunnat göra om hon velat ha svar, men istället tar hon frågeställningen via SVT, vilket garanterat ger fler festdeltagare. Man kan kalla det Streisand-effekten, ofrivillig PR eller nyttig idioti, men så funkar det.

Fast kanske var det själva poängen. Jämställdhetsstrategen får visa att hon gör något. Festarrangören får fler gäster, tjänar mer pengar och kommer säkert köra fler tjejfestturnéer, och då måste ju strategen jobba vidare med sin mission om … Ja, vad det nu är hon vill åstadkomma. Ett festfritt Karlstad kanske.

Hand-till-mun-samhället levererar

25:e. Lönedag, kung i baren och allt det där. Idag tänkte jag därför utgå ifrån ett Twitterinlägg från igår som ledde till diskussioner som gav mig en del tankar:

Visst låter det bedrövligt, att mer än hälften av svenskarna inte skulle klara sig en månad utan inkomst efter ett helt liv av idogt arbete. I kommentarerna kunde man läsa om modernt slaveri, ”född fri – skattad till döds”, att ”det är sossarnas fel”, eller medias, eller invandringens.

Är det verkligen så illa ställt? Jag tror inte det, men det rimliga vore att 90+ procent skulle klara sig betydligt längre än några månader, och det tror nog ingen på. Men det beror knappast på sossar eller skatter utan på att alldeles för många lever över sina tillgångar eller exakt på gränsen.

Något som hänt bara under min livstid kan kallas bilinflation. När jag var barn hade nästan alla familjer en bil. Senare blev det ofta två, i takt med att hemmafruarna började lönearbeta. Men det var tydlig skillnad mellan bilarna. Den ena, lite dyrare, användes till de längre resorna och familjens bilsemestrar medan ”andrabilen” användes lokalt, till jobbresorna för den förälder som jobbade närmast, för att handla mat eller skjutsa barnen på aktiviteter.

Nutid.

Idag står det ofta en elbil och en fyrhjulsdriven Volvo-SUV på gårdsplanen, max tre år gamla och köpta på avbetalning eller med privatleasing. Att de inte står i garaget beror på att det är fyllt till brädden med ganska onödiga ägodelar, t ex en åkgräsklippare som inte längre används eftersom man skaffat en robotgräsklippare för 17995 kr.

Hemma hos Sparo.

Men det finns fler exempel. Jag nämnde bilsemestrar. På 80-talet var det nämligen inte givet att åka på årliga semesterresor till Asien. Vissa år åkte man till tant Alma i Norrtälje, andra åkte man kanske ingenstans. Jag minns tre utlandssemestrar under min barndom. Kanske har jag glömt någon, men det var sannerligen inte varje år eller ens vartannat, och all-inclusive var inte uppfunnet.

När vi ändå är inne på mat var det inte så länge sedan som hämtpizza var en exklusiv happening man kostade på sig vid enstaka tillfällen. Nu lever många på hemlevererad skräpmat för man orkar inte ens hämta den själv längre. Än mindre orkar man laga mat från grunden på den egna spisen trots att köken renoveras minst vart tionde år vare sig det behövs eller inte.

De allra flesta skulle kunna spara genom att göra en ytterst marginell sänkning av sin levnadsstandard, eller bara sluta att höja den så fort det finns en möjlighet. På 80-talet levde många familjer på en lön. Idag är det många som inte ens klarar sig på två löner utan att låna till allt från bil till mobil, hemmabio och glasögon. Den som vill skylla sin relativa fattigdom på politiker kan göra det om det känns bättre, men frågar ni mig är det inte där skon klämmer.

”Jag har bara skit”

Jag rekommenderar alla att sälja saker begagnat. Det är skönt att göra sig av med sånt man inte använder, det frigör plats och det ger pengar. Det är just detta jag pratar om.

”En gammal skräckfilm på videokassett såldes nyligen för 41 500 kronor på auktion. Lars Erixon i Åsarna som sålde den åt en kund blev minst sagt förvånad över slutsumman. Filmen var på väg att hamna i soporna under ett storstäd men räddades. Sedan lades den ut på Tradera för 20 kronor och när slutet på auktionen närmade sig stack priset iväg ordentligt.”

Nästan alla som inte vill försöka säger att de ändå inte har något av värde som de vill göra sig av med, men det tror jag att nästan alla har. Att lägga ut något för en tjuga och det slutar med 41500 kr är förstås extremt, men jag har sålt secondhand i över två decennier och har flera gånger fått tio gånger mer betalt än jag hade trott. Och ännu fler gånger satt ut saker jag tänkt att det här är det väl ändå ingen som vill ha, bara för att upptäcka att det var det, som t ex ett gäng halvfulla parfymflaskor som tillsammans gick för flera tusen.

Så går det såklart åt andra hållet ibland, att något man tror har ett hyfsat värde visar sig vara helt värdelöst, men då har jag åtminstone provat och slipper riskera att slänga ett VHS-band värt fyrtiotusen (som absolut skulle kunna hända mig med).

Ett tips till dig som inte vill eller orkar lägga ner tiden (fast testa gärna, så kanske du som jag upptäcker att det går rätt fort): hyr in dina barn, eller andras barn. Att funktionstesta objekten, skriva annonser, ta mobilbilder, packa och skicka iväg paket är enkelt, och längs vägen får de träna på matematik, svenska, kommunikation, logistik och ordning.

Jag har dessutom upptäckt att jag lärt mig massor om saker jag inte kunde något om, när jag läst på för att skriva en så bra annons som möjligt. Genom att göra det har jag t ex kunnat räkna ut silvervärdet i gamla mynt, skrivit något om motivet i ett konstverk eller genom att tyda en krumelur på botten av en skål kunnat skriva ”Karott i Hertha Bengtsons serie Koka Blå, designad 1954” istället för den sämre säljande beskrivningen ”Skål säljes”.

Om du inte prövat secondhandförsäljning, berätta gärna varför i kommentarsfältet. Men låt oss slippa höra att det är helt omöjligt att klämma in i ditt fullspäckade schema eller att det inte lönar sig för det är helt enkelt inte sant.