Skatteparadiset Sverige

Jag har spekulerat om en ny förmögenhetsskatt ända sedan jag startade den här bloggen. Själv hade jag inte tid att vänta utan flyttade mig till förmögenhetsskatten i Norge (nej, det var inte huvudsyftet), men nu kommer det allt tätare tecken på att Sverige tänker följa efter. Detta gick nyligen att läsa i Svenska Dagbladet.

Vid sidan av att vara ordförande för extremistorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet är skribenten också kommunstyrelseordförande i Solna. Det något märkliga efternamnet är finsk-pakistanskt för den som undrar. Artikeln är låst, därför ingen länk, men följande text går att läsa för er som ”bara” betalat 20 miljoner om året i presstöd:

”Nyligen har hela Sverige deklarerat. I deklarationen redovisar vi våra inkomster och förväntar oss att betala omkring 30 procent av dem i skatt. Några av oss, som tjänar över 55 000 kronor i månaden, betalar utöver detta också statlig inkomstskatt. Men det finns en grupp för vilka deklarationen inte spelar någon roll – miljardärerna. För dem har Sverige blivit ett skatteparadis.”

Sverige, ett skatteparadis – verkligen? När Leif Östling ställde den retoriska frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” betalade han över tio miljoner om året i inkomst- och kapitalskatt, men han varken var eller är värst. Låt oss t ex titta på Spotify. För 2024 betalade Gustav Söderström över 300 miljoner i skatt, Daniel Ek 252 miljoner och Alex Norström 215 miljoner. Tillsammans betalar trion alltså närmare 800 miljoner om året. Får vi gissa att de betalar en del moms och andra skatter också.

Och det är bara privat. Sedan betalar företaget 900 miljoner i skatt och så har de 1400 anställda som i sin tur betalar inkomstskatt och moms, vid sidan av arbetsgivaravgiften (straffskatten på anställning) som företaget betalar för dem. Jag drar till med en gissning på totalt tre miljarder, men då får man lägga till att Spotify betalar ut två miljarder i royalty till svenska artister. Man brukar väl räkna med att hälften av företagares fakturabelopp försvinner i skatt, så där har vi kanske en miljard till, alltså fyra miljarder för år 2024. Och så fyra till för 2025, fyra till för 2026 osv.

Det är alltså tre miljardärers bidrag till statskassan. Svaret på frågan vad fan de får för pengarna är hån från en sossepolitruk vars politiska karriär började som femtonåring och som vid 37 års ålder inte har haft ett enda jobb som inte betalats med skattepengar, som förvisso kommer från alla som jobbar, men rätt få kommer upp i miljarder till statskassan.

Den som fortfarande tycker att det är en bra idé att sätta dit miljardärerna i ”skatteparadiset Sverige” rekommenderar jag att titta på erfarenheterna från ett närliggande land med förmögenhetsskatt. I Norge har politikerna lyckats skrämma bort 780 miljarder kronor (och gissningsvis fler potentiella framtida företag än någon skulle vilja erkänna). Svenska politiker, väljare och skattebetalare får bestämma sin väg, men ni behöver ju inte upprepa vartenda norskt misstag.

Sälja återanvänt byggmaterial

Här är en affärsidé jag tror på, att sälja återbrukat byggmaterial. Titta på vilken återvinningsstation som helst och du hittar mängder av fungerande byggvaror som slängts i containrar för att bara eldas upp.

”Kommer människor verkligen att vilja ha begagnat byggmaterial?” frågar reportern. Det tror jag absolut, jag har själv byggt med begagnat material, men mycket av det som slängs är inte ens använt. På ett bygge, eller för den delen när privatpersoner bygger hemma, är det viktigt att arbetet inte stannar upp pga materialbrist. Därför köper man hem så att man garanterat inte har för lite.

”More is … more.”

Men det kan man ju lämna tillbaka, tänker någon. Ja, men ofta vet man inte på en gång när jobbet är färdigt. Kanske kommer de här spånskivorna gå åt på andra sidan huset, och när man väl kommer dit och ser att det inte behövs har det gått ytterligare ett halvår.

Jag har ett konkret exempel. Jag skulle lägga om två tak, på en vedbod och ett härbre. Så visade det sig att vedbodens tak var mycket bättre än jag först hade trott. När jag väl tagit ner takpannorna visade det sig att jag kunde byta några plankor istället för att riva alltihop. Då hade jag köpt råspont och takpapp till ett helt hus helt i onödan. Materialet var inköpt i Sverige för ganska länge sedan. Visst kunde jag lämnat tillbaka det, men då hade jag fått köra i omgångar för att inte riskera att behöva betala tull också.

Det slutade med att takpappen såldes ”begagnad”. Råsponten som till skillnad från pappen inte har ett bäst-före-datum har jag fortfarande kvar mycket av. Den går att använda till lite av varje, men kanske säljer jag det också.

Åt andra hållet har jag köpt några paket klickgolv på andrahandsmarknaden, byggt golv av lastpallar jag fått gratis och tagit emot kostnadsfritt virke i flera omgångar från flera håll. Det här är något vi alla kan göra redan nu, utan att vänta på uppstyrda återbruksdepåer.

Färdigförodlat!

Jag försöker dra slutsatser och bli lite bättre år för år när det gäller odling (och det mesta annat). Både 2024 och 2025 förodlade jag många plantor inomhus innan det var dags att sätta ut dem i odlingslådorna utomhus. Det känns som en smart genväg, men 2024 gick det rätt dåligt, vilket jag tänkte kunde ha att göra med att jag satte många fröer i äggkartonger.

Kanske var det för lite plats för dem att växa där, tänkte jag, och så körde jag riktiga, men små, krukor 2025. Det gick bara aningen bättre, men skam den som ger sig, tänkte jag, och körde på med samma taktik i år och likt en dåre förväntade jag mig, eller hoppades i alla fall på, ett bättre resultat. Men nej. Trots att jag vattnat, duttat och försökt optimera odlingsförhållandena var det många fröer som överhuvudtaget inte växte, och andra växte så dåligt att de såg ut så här när det var dags att sätta ut dem.

Vissa grödor kräver förkultivering. Jag tror t ex att tomat och paprika, som jag nu satt ut i växthuset, skulle få väldigt svårt med min korta odlingssäsong eftersom de behöver ganska lång tid från frö till decimeterhög planta. Men som det känns nu kommer jag fortsättningsvis bara att förodla sånt som verkligen kräver tid inomhus.

På plussidan sådde jag om mycket utomhus i fjol. Bladselleri t ex, som vägrade att växa i kruka, satte jag ut som frön i maj och det blev en kanonodling. Även i år har jag gott hopp om odlingen trots att det mesta av inomhusodlandet floppat.

Kanske bör man ha varmt inomhus för att lyckas med förodling. Jag har ved som huvudsaklig värmekälla under den senvinter då plantorna ska spira inne. Det innebär att temperaturen flexar väldigt mycket, från varmt och behagligt på kvällen till snorkallt på morgonen efter en frostnatt.

Förutom att odlingsresultatet är nedslående känns det meningslöst att vaska bort frön i en resultatlös krukodling. Dessutom belamrar jag alla kattsäkra ytor i mina varmaste rum (alltså de jag är mest i) genom att fylla upp dem med plantbrätten och odlingstråg till ingen nytta. Nästa år ska jag undvika det så långt det är möjligt.

Men med det sagt är nu alla grödor i jorden utomhus och i växthuset bortsett från en sen potatissort som får vänta ytterligare någon vecka. I år har jag lovat mig själv att vara ännu ihärdigare med ogräsrensning och kupning. Kan det bli lite sol och värme också bör detta bli mitt bästa odlingsår hittills.

Fräcka stölder

Om man skulle satsa på en karriär som tjuv tror jag att det är precis så här man bör bete sig. Bara knalla in, säga att man snackat med chefen och räkna med att de inte dubbelkollar.

För varför skulle de? Ingen kan väl vara så fräck att man begår en stöld eller ett bedrägeri mitt på ljusa dagen? Jo, just för att ingen räknar med det. Jag hörde om en datorkupp där ett gäng iklädda overaller med någon datalogga klev in på ett kontor och tog med sig tio datorer framför personalen. Ingen hade hört talas om det, men alla utgick ifrån att det var i sin ordning.

”Hälsa från chefen om någon frågar.”

Det här skulle faktiskt kunna vara en legitim affärsidé, att starta ett företag som iscensätter sådana här bluffar, med chefens goda minne, bara för att se om personalen låter sig luras. Gör de det är det bättre att blåsningen är del av ett säkerhetsupplägg än att företaget blir av med utrustning, varor eller pengar. Och trygghet! Att bli lurad eller bestulen ger en dålig känsla och kan den förebyggas genom att göra en extra koll, säga ”hej” på lagret och fråga folk vad de gör där, är det värt en hel del.

Särskilt om alternativet är att bli lurad på riktigt. Killen i Smålandsbutiken verkar ha lyckats många gånger och han kommer inte sluta. Särskilt om han ser till att lägga sig under 1500 kr, gränsen för ringa stöld, för då lär polisen inte ens försöka utreda. Man kan inte räkna med att alla tjuvar är lika dåligt förberedda som Johan Glans:

Skattesänkning för rika eller rimlig reform?

ISK-skatt har tydligen blivit en valfråga. Bra! Idag subventioneras lån medan sparande beskattas, det behöver diskuteras. Men sättet man gör det på är som vanligt under all kritik. Så här gör Sveriges Radio:

”Tjänade”, verkligen? Att få behålla mer av sina egna pengar är alltså att tjäna, enligt ”Sveriges Rödio”. Enda sättet att få ihop den logiken är att se alla pengar som Skatteverkets och varje skattesänkning som en stöld från staten.

Jag klickade på länken med texten ”skattesankning-pa-investeringssparkonton-gynnar-rika-mest”. Låt oss börja där. Ja, räknat i kronor är det alltid de rika som gynnas mest av skattesänkningar, men när det skattefria beloppet dubblas till trehundratusen är det den med exakt trehundratusen på sitt investeringssparkonto som gynnas mest i procent. Det är mellanstadiematte.

Men här är det ”de rika” läsaren ska fokusera på, så man gör en lista över välmående kommuner med Danderyd, Lomma och Lidingö i spets där flest människor skulle ta del av skattesänkningen, och en lista med avfolkningsbygder med lägst andel. Sedan intervjuar man ”folk på stan” i Djursholm, en välmående 94-årig tant, en bortskämd överklassunge, en gubbe utan sparande och en som betonar att han gärna betalar mer skatt.

”Vi har det bra här i Djursholm!”

Inte det mest vinklade reportage jag hört, men någon enda gång hade jag velat höra en låg- eller medelinkomsttagare berätta att ISK-sparandet gett barnen möjlighet att utöva sina fritidsaktiviteter, gjort så att familjen haft råd att ta med mormor på semestern eller bara gett dem lite andrum i en pressad vardag. För de finns! Varför lyckas media aldrig hitta dem?

Rätt vara på rätt plats

I ett undersökande reportage har SVT:s reportrar handlat mat för drygt tvåtusen spänn i 36 butiker och kommit fram till att det lönar sig att handla billigt. Vem hade kunnat ana?!

Nej, riktigt så meningslöst var det inte. Man konstaterar att en vecka efter momssänkningen hade butikerna fortfarande inte höjt tillbaka, och det är väl bra att media granskar sånt. Det viktigaste i inslaget kommer dock som en bisats på slutet:

”I till exempel Halmstad skiljde det 12 procent i pris mellan matkassarna i två av de undersökta butikerna – ungefär det dubbla av vad man sparar in på momsen. I Stockholm skiljde det 175 kronor mellan matkassarna i olika butiker på Rinkeby Torg.”

Det gäller alltså som vanligt att hålla koll på var de varor man vill köpa är billigast, sluta handla dem när de höjs kraftigt och helst åka runt till flera butiker, både för att dra nytta av butikernas allmänna lockvaror och för att kunna utnyttja tillfälliga extrapriser. De 12 procent Halmstadsborna sparar genom att rakt av byta butik är ungefär dubbelt så mycket som momssänkningen ger.

Det tar lite extra tid jämfört med att bara välja första bästa butik och köpa allt man vill ha urskiljningslöst, men så himla komplicerat är det inte. Om exempelvis en butik är billigast på sällanköpsvaror som ris, toapapper och konserver kan man välja den en gång i halvåret och köpa in sex månaders förbrukning. En sån uppoffring ger garanterat fyrsiffrig ”timlön” skattefritt, rätt ner i fickan.

Skatt på pant

Jag fick ett mejltips från Marcus om en riktigt dum nyhetsartikel med rubriken ”Pant som inkomst – då kan du behöva betala skatt”.

Har man själv köpt burkar/flaskor med pant på är det lugnt, för då är det ju ingen inkomst, man får bara tillbaka panten man betalade vid inköpet. Om du däremot plockar upp andras pantburkar, exempelvis under en skogspromenad, och pantar dem istället för att slänga dem som restavfall, då ska du straffas.

Plockar du svamp eller bär får du sälja skattefritt för 12500 kr per år, men plockar du plast eller aluminium ska du skatta från första kronan. I praktiken är det såklart riskfritt, hur skulle någon kunna veta om du köpt burken du pantat? Men vill du göra rätt ska du uppge det i deklarationen. Det är idiotiskt av flera skäl:

• Regler som inte kan kontrolleras gör bara systemet tandlöst.

• Den som pantar gör samhället, sina medmänniskor och inte minst vilda djur en tjänst. Skräp ser illa ut och aluminium som hamnar på en åker (där jag bor gäller det en stor del av burkarna längs vägarna) kommer skäras upp i sylvassa remsor som hamnar i tassar, klövar och magar. Att bekämpa det borde belönas, inte straffas.

• Det vore en schysst signal från statens sida, att visa att goda gärningar inte nödvändigtvis måste beskattas. Eftersom gissningsvis inte en enda människa någonsin åkt dit för detta skulle en dylik amnesti inte kosta en enda krona, det skulle tvärtom få staten att framstå som mänsklig.

Här i Norge är det nästan lika dumt. Små summor, upp till 10000 kr per år, ”är i praktiken skattefria”, och de allra flesta av oss som plockar upp andras pant när vi ser den kommer inte i närheten av det beloppet. Dessutom är det ju upp till skattmasen att bevisa att det handlar om pant på emballage du inte själv köpt in.

Köpt eller hittat?

Men skatt ska vara allmängiltig och jag är övertygad om att det finns en och annan ”Burk-Curt” därute som plockar pant dagligen i en större stad och som lätt kommer upp i en hundring eller mer per dag och således femsiffrigt per år. Att straffa dem med skatt för att de städar andras skit är såklart vansinne.