Världens enklaste potatisgratäng

Det blev ju väldigt mycket potatis här i år och den måste jag göra av med, så det blir palt, raggmunk mm. Det senaste tillskottet till matrepertoaren är potatisgratäng.

Särskilt praktiskt när jag ska bjuda andra på mat. Lagar jag till mig själv har jag ofta gott om tid och det är heller inte så noga när det blir klart, men när jag bjuder på middag ska det alltid städas, diskas och fixas, och kanske ordnas med dessert och annat. Då är det perfekt med maträtter som kan göras i ordning flera timmar i förväg och sedan bara slå igång ugnen i tid så sköter de sig själva.

Det finns olika sätt att göra potatisgratäng. En del kokar först potatisen i en kastrull på spisen ihop med grädde och mjölk, men jag vill hålla det så enkelt som möjligt och kör hela tillagningen i ugnen. Egentligen behövs inget recept. Jag börjar med att smöra en ugnsfast form i lagom storlek. Sedan skivar jag potatis i 3-4 mm tjocklek. Är potatisen stor delar jag den först mitt itu, är den ännu större delar jag den i fyra bitar innan jag skivar den.

Jag har alla storlekar.

Så varvar jag potatis och grovhackad gul lök. Fördelningen är en stor lök till 7-10 potatisar, men det är inte så noga. Efter varje varv strör jag på salt, grovmalen svartpeppar och torkad dill (eller färsk om det finns). Någon centimeter innan jag når toppen av formen slår jag på grädde och mjölk, typ 50/50 eller mer mjölk än grädde, tills vätskan kommer minst halvvägs upp. För en gratäng på tio medelstora potatisar blir det kanske en liter vätska.

Avslutningsvis hyvlar eller river jag ost av valfri sort över alltihop. Grädda gratängen ganska långt ner i ugnen på 200 grader tills potatisen är mjuk när du sticker den med en provnål. Det tar c:a 45 minuter. Lägg aluminiumfolie över på slutet om den riskerar att bli bränd på toppen.

Här ihop med kikärtsbiffar och lite sallad, men allt du kan tänka dig att servera till kokt eller stekt potatis funkar även ihop med potatisgratäng. Jag har gjort den en handfull gånger i höst. Succé varje gång. Den går dessutom utmärkt att frysa och mikra.

Guide för biodling

Nu när årets honung är tappad på glas, bikuporna är färdigbehandlade med oxalsyra och varje kupa har fått femton kilo socker att mumsa på i vinter kommer här årets sista biodlingsinlägg (jag ber om ursäkt till dig som redan var less).

Jag får nämligen frågor ibland om hur man kommer igång med biodling. Antar att det är fler än jag som ständigt är på jakt efter hobbies som kan ge ekonomisk avkastning. Jag hittar ingen riktigt bra steg-för-steg-guide, så då skriver jag väl en då så kan jag i fortsättningen hänvisa folk hit.

Första steget är att verkligen ta reda på om det är detta du vill, att offra tid och låsa fast dig under den del av året när det är som allra finast väder och när de flesta andra är lediga och förväntar sig att du ska ha tid med dem istället för att stå i solen i en varm bidräkt och snacka med insekter.

Börja med att kolla Youtubefilmer, de finns från hela världen och på olika nivåer. För mig blev norska biklipp en slags språkkurs. Vill du ha djupare kunskaper, läs en bok. ”Bin till nytta och nöje” är en svensk pedagogisk bok som ger insikter om insekter. Den lånade jag på biblioteket där jag även hittade någon annan instruktionsbok, men också mer skönlitterära beskrivningar om livet som biodlare.

Ut på tur, aldrig sur!

Men allt går inte att lära sig genom teoretiska studier. Har du kommit så här långt börjar det bli dags att söka upp biodlare och i förlängningen bin. Genom en snabb webbsökning hittar jag bigårdar som erbjuder studiebesök från gratis upp till några hundralappar. Hittar du inget där du bor skulle jag rekommendera att du letar upp en lokal biodlarförening på Sveriges Biodlares Riksförbunds hemsida och frågar.

När du känner att biodling verkligen är något du vill ge en chans bör du gå en nybörjarkurs. Eftersom jag aldrig varit biodlare i Sverige kan jag rätt lite om detta och de svenska kurser jag hittar är dyrare än i Norge. På kursen kommer du hur som helst få både teoretiska och praktiska lektioner tillräckliga för att starta din egen biodling. Är den lokala föreningen bra lär du dessutom få kontakter med erfarna biodlare och kanske en egen fadder samt hjälp att komma igång och köpa egna bin.

Ett litet nystartat bisamhälle, en så kallad avläggare, kostar några tusen och jag skulle rekommendera att åtminstone börja med två. På det sättet kan du stärka upp en svag kupa med bin från en starkare, och tappar du en drottning blir det lättare att låta bina dra upp en ny om du har minst en till. För har du bara en kupa och den plötsligt saknar både ägg och drottning blir du tvungen att köpa en ny drottning för upp till någon tusenlapp. Det är inte hugget i sten att ditt samhälle godtar den och då är snöbollen i rullning.

Förutom bin och kupmaterial behövs bidräkt, handskar, en slunga, utrustning för att smälta in ramar och lite annat. En del går att låna från lokalföreningen, men det mesta åker du på att skaffa själv. Första åren går du garanterat back och så länge du inte har åtminstone 4-5 samhällen tror jag att det är svårt att överhuvudtaget gå med vinst, om man inte räknar ”gratis” honung som en vinst i sig.

Och som med alla nystartade verksamheter kan man skynda långsamt eller blåsa på. Själv började jag med fyra kupor 2022 och första tre åren utökade jag hela tiden bigården genom att investera vinsten från honungsförsäljningen, som jag har försökt att maximera genom att sälja burkvis på marknader istället för bulkvis till uppköpare.

Förutom att det passar mig att inte gasa på och satsa stora pengar tar det tid att skaffa kunskaper och erfarenhet. Jag hade inte fixat att ha fler än fyra kupor första året. Nu har jag vidareutbildat mig och stretat på i bigården i några år och har i skrivande stund elva samhällen, men jag är långt ifrån fullärd. Min biodlarmentor började 1972 och lär sig fortfarande nya saker, så här finns det utvecklingspotential. För den som inte måste ha sammanhängande semester i juni eller juli, för bina tar inte ledigt när du vill.

I så fall får du leta vidare bland andra hobbies, men antagligen funkar tillvägagångssättet även där: idé → kolla upp → studiebesök → studera → starta → fortbilda, och försök att tänka och känna efter i varje steg så att utvecklingen går åt det hållet du önskar.

Lev livet, inte jobbet

Volvo Cars ska säga upp 2500 anställda och det var inte det första stora sparpaketet. Antagligen inte heller det sista. Som anställd väljer man själv hur man ser på detta, som en katastrof eller en möjlighet att på sikt få en bättre tillvaro.

”Fin utsikt!”

Jag hade en kompis som jobbade på Telia i samband med sammanslagningen med Sonera 2002. Hela hans avdelning avvecklades och istället hamnade han på en avdelning med ett ironiskt namn av typen ”Telia Framtid & Utveckling” ihop med andra Telia-anställda som skulle omplaceras, pensioneras eller köpas ut. Min kompis ville starta eget och hoppades få Telia att betala ett startbidrag eller en årslön för att slippa se honom medan de flesta av kollegorna på den nya ”framtidsavdelningen” mest av allt ville ha tillbaka sina gamla jobb.

Jag kan förstå det, men det var inte ett alternativ och skulle inte bli det hur högt de än gnällde, och därför var det inte ett vettigt sätt att tänka. Jag såg en tanke från Volvo nu med en liknande problematik:

För snart tio år sedan bloggade jag om fritidslöshet och jag står fortfarande för allt i den texten. Oavsett om man har fritidsintressen eller inte tror jag att man blir räddare med åren, särskilt om man har jobbat på samma ställe i decennier. Grovt generaliserat är detta ett argument för FIRE och mot höjd pensionsålder.

Jag lider med 65-åringen på Volvo som undrar hur han skulle få dagarna att gå om det inte vore för jobbet, men det är ett tydligt exempel på att en arbetsplats bara är en arbetsplats. Förr eller senare är det över och då är det den enskilde individens ansvar både att få ihop sin ekonomi och sin tillvaro. Väntar man tills skiten träffar fläkten kan det vara för sent.

Hotbrev på posten

En gång fick jag ett kort i brevlådan från Posten (inte Postnord, det här var länge sedan). De hade kontrollvägt två av mina brev frankerade för 20 gram och upptäckt att de vägde 21 respektive 22 gram, så nu var jag tvungen att skicka tillbaka kortet med två frimärken på för att mina brev skulle skickas vidare till adressaterna.

Jag hade inga skäl att betvivla vägningen, så de var antagligen i sin fulla rätt. Jag blev ändå irriterad eftersom breven via det vägande postkontoret i stort sett aldrig kom fram på mindre än en vecka, ibland två, trots att inrikesbrev på den tiden skulle delas ut nästkommande vardag, och då var det såklart aldrig fråga om någon återbetalning.

Nu verkar brevbärarmaffian dock ha tagit det ett steg till genom att kräva mottagaren på mellanskillnaden för lågt frankerade brev, samt en ”eftertaxeringsavgift” på 30 kr, högre än portot och sex gånger mer än mellanskillnaden! Eller ja, de kräver egentligen inte utan kallar tiggarbrevet för en ”anmodan”.

Här får Postnord ett kort av mig – gratis!

Nuförtiden har Postnord varannandagsutdelning, att inrikesbrev tar en vecka är nog mer regel än undantag och jag har hört vansinnigt många rapporter om företagets fejkade ”leveransförsök” som slutar med att kunden får hämta paket på ett utlämningsställe trots att de betalt för hemleverans, men sån här skit har de tydligen tid att hålla på med. Eller som presstjänstens anonyme medarbetare skriver:

”Syftet med hanteringen är inte att tjäna pengar på eftertaxeringen, utan att brevet ska kunna nå sin mottagare även när avsändaren har frankerat det med för lågt porto. Det innebär en extra hantering för oss, men är en lösning som gör att brevet ändå kan delas ut. När underfrankering sker systematiskt hanteras det på annat sätt.”

”För lite porto? Skicka ett hästhuvud.”

Hos familjen Hagklint i Djursholm kammar de dock noll. På den punkten är familjeöverhuvudet Per tydlig och passar på att ge en känga även till en annan myndighet: ”Det är ju bisarrt. Jag kan inte förklara min känsla. Det låter ju som att skattemyndigheten är i närheten.” Den direkta frågan om att betala efter denna ”anmodan” besvaras: ”Nej, aldrig. Nej, det skiter jag i. Aldrig i hela mitt liv.” Helt rätt!

Jackpot!

Nu låter jag antagligen tråkigt svensk, men när jag läser om en lotterivinnare som sopat in 216 miljoner är min första tanke att det hade varit bättre att ge två vinnare 108 miljoner var.

Jag fattar att själva idén med många lotterier är att sälja in drömmen om att vinna snuskigt mycket pengar, i Eurojackpots fall 10-120 miljoner euro i förstapris. Samtidigt undrar jag hur mycket mindre glad tvåhundramiljonersvinnaren hade blivit om han/hon vunnit hälften. Jag menar hundra millar är ju också ganska mycket pengar.

Jag förespråkar inte ett myndighetspåbud för att begränsa vinststorleken och de får bevisligen kunder med det här upplägget. Så då är det väl bara att köra på, men för egen del hade det räckt med att kunna vinna hundra miljoner.

Nu spelar jag ändå inte eftersom rena lotterier är ekonomiskt förkastliga med mindre än att man tycker sig göra en god gärning genom att köpa en lott (och då kan lotteriet inte arrangeras av multinationella spelbolag), men jag hade inte blivit mindre sugen om jag kunnat vinna 100 miljoner (eller mer sugen om jag kunnat vinna mer än de 1,3 miljarder som nu är taket).

När veckans vinnare var underrättad gjorde Aftonbladets undersökande reportrar ett gräv:

7000 personer svarade ja.

Själv fortsätter jag att ”spela” på börsen istället och är fullt tillfreds med de c:a 7 procent per år som den avkastar. Köper du lotter, och i så fall – hur går det?

Höst i paradiset

Odlingen i sommar gick riktigt dåligt, men än är det mycket som kan gå på tok. Den mat jag ändå lyckades få fram ska förvaras, och helst bättre än när jag lyckades fylla källaren med ruttna äpplen. I år blev det inte så mycket äpplen och dessutom måste jag tydligen dela med mig. Man muckar inte med skogens konung.

Det som lyckades bäst i år var potatis och när jag frågade läsarna fick jag flera vettiga förvaringstips. Årets strategi blev att skörda potatisen utan att göra ren den och torka dem på tidningspapper i någon vecka i källaren där jag täckt för fönstren och på så vis mörklagt helt. Slutligen förvaras potatisen i kartonger med öppen botten ovanpå pallar för maximal luftgenomströmning.

Tomatodlingen tog fart till slut, men när bara en bråkdel blivit röda kom frosten, så därefter försöker jag eftermogna de gröna på fönsterbräda inomhus. När de börjar skifta i orange vänder och vrider jag på dem så att de till slut ska hamna i bunken med röda tomater längst till höger i bild.

Frysarna är fulla med bl a blåbär, men också lite svamp. Efter hand som utrymmet ökar kan jag tillreda och frysa in mer mat så att jag slipper svinn. Trist att inte skörden blev mer varierad i år, men jag fortsätter att äta gott och nyttigt, och dessutom verkar min matkostnad ha sjunkit till nya rekordnivåer, så jag har inte mycket att gnälla över.

Tunnan hamnade i tunnan

Jag gav upp om svensk tv redan innan Sverker Olofsson gick i pension och lämnade konsumentmagasinet Plus 2010, men nu läser jag att Plus lades ner 2020 (efter kontroll ser jag att det hände redan 2019) och inte ersattes av något annat konsumentprogram.

På ett sätt är jag inte förvånad. Plus lärde folk att tänka kritiskt, vilket ju går helt emot SVT:s anda av att skapa menlösa får. Samtidigt är jag ändå lite överraskad. Som jag minns det hade Plus en ganska liten redaktion och inte heller programbudgeten i övrigt borde ha varit särskilt stor. De granskade företag i Sverige och det kostar inte mycket att skicka en reporter från Umeå till Malmö. Lite videointervjuer och grafer, och en och annan obetald gäst som kom dit för att försvara sin heder. Det var allt.

Jag minns fortfarande efter drygt 30 år hur Nalle Knutsson försökte ta sig ur Sverkers frågor om huruvida det var sant att hans modellskola hade byggt upp Cindy Crawfords karriär. Den humorn spöar samtliga panelprogram med tävlande kändisar alla dagar i veckan (vilket lustigt nog är precis de dagar dessa program sänds).

Plus var dessutom populärt! Konsumentfrågor engagerar eftersom vi alla är konsumenter. SR har kvar Plånboken, men lyssnarna har antagligen dött av leda så tråkigt som det var. Detta är den samlade konsumentjournalistiken i public service. Ynkligt, säger jag som för övrigt gärna skulle trycka ner hela public service i Sverkers tunna.