Slut på kontot

Jag fick ett tips från Hanna om en nyhet som verkar ha blivit veckans snackis i sociala medier, nämligen om Carolines tioårige son som tömde mammas bankkonto på dataspelplattformen Roblox.

Det kostade Caroline sextiotusen och internets dom är tydlig, hon kallas allt från omdömeslös till efterbliven, samt får förslag om att hon kan sälja sonen. Jag är inte beredd att kasta så stora stenar, men lite grus ska hon få. Här är några punkter Caroline borde ha gjort annorlunda:

1. Ha aldrig så mycket pengar på kortet att det blir katastrof om kontot töms! Det är gratis att skaffa ett extra bankkonto, så kan du slussa över lite i taget till kortkontot. I det här fallet skulle pengarna användas till en bilreparation flera veckor senare. Caroline var dessutom på semester vilket jag tycker är ytterligare anledning till att hålla saldot nere.

2. Ha koll på kontot! Nu försvann det lite pengar varje dag. Den minsta transaktionen var på 9 kr. Tänk så mycket billigare det hade kunnat bli om Caroline dragit i handbromsen tidigare.

3. Spara aldrig dina kontouppgifter på en sajt! Det tar några sekunder att skriva in kortuppgifterna på nytt. Har du inte den tiden – låt bli att handla! ”Hon hade lagt in sina bankuppgifter i spelet under julen för att köpa en julklapp.” Och detta skedde i juni, ett halvår senare!

4. Sluta förutsätta en massa! ”Apple-kontot är kopplat till hans [sonens] mejl och köpbekräftelserna har gått dit. Jag har varit riktigt chockad. Hur är det ens möjligt när jag bara har lagt in mitt bankkort en gång?”, ”Jag trodde att det automatiskt krävdes att man identifierar sig med Bank-ID inför varje köp.” Tro gör man i kyrkan. Vid ekonomiska transaktioner tar man reda på vad som gäller, inte kastar in sina kontouppgifter och hoppas på tur och välvilja från en hård omvärld.

5. Uppfostra dina barn! Carolines son är 10, inte 3! En tioåring ska begripa att pengar inte är en gratisvara som finns i överflöd på mammas plastkort. Det största beloppet som plockades ut var 895 kr, det motsvarar ett halvårs genomsnittlig veckopeng för en tioåring. Jag hade såklart varken tillgång till mina föräldrars plånböcker eller bankkort när jag var tio, men om jag hade haft det skulle jag inte ha bränt sextiotusen kronor!

Här är något jag inte förstår. Första meningen i artikeln lyder: ”Bara några dagar in på semestern upptäckte Caroline Damberg att hennes konto var tomt.” På slutet står det: ”Familjens planerade semester fick utebli och hon fick ta ut sonens sparpengar från banken.” Avbröts semestern eller uteblev den? Hade de planerat en semester till? Måste man ta lån när man tappar 60000 kr låter det inte rimligt med två semestrar på ett halvår. Och beträffande ”sonens sparpengar” förutsätter jag att de numera är mammas sparpengar. Eller fick han bränna mammas samlade sparkapital utan några som helst följder för honom?

Vi slänger in ett ”Va?!” nr 2 också. När Caroline upptäckte att hennes bankkonto var tomt vände hon sig till Allmänna reklamationsnämnden. Jag utgår ifrån att hon inte tänkte stämma en tioåring, för det skulle i bästa fall leda vidare till tioåringens målsman, alltså Caroline själv. Så då var det väl spelbolaget hon ville kräva på pengar. Med vilken motivering då, menar hon att de brutit mot några avtal dem emellan?

Med det sagt tycker jag också att det i bästa fall är en moralisk gråzon att utveckla ett spel för barn som är gratis att spela, men där det går att köpa till extrafunktioner med en virtuell valuta som spelaren kan köpa för riktiga pengar. Det är ju som gjort för att blåsa barn och deras föräldrar.

Särskilt sådana som glatt låter sig blåsas. Och var är det personliga ansvaret? Caroline nämner varken sitt eget eller sonens ansvar. Så vem är ansvarig för deras liv då, är det spelföretaget, ARN eller banken?

Frätskador på tänderna

SVT:s reporter, 27, berättar att hon i snart tio år börjat nästan varje dag med att knäcka en energidryck till frukost.

Reportaget handlar om vad detta gjort med hennes tänder, men jag tänkte fokusera på ekonomin. På Willys kostar energidrycken från 8,42 kr/st. Räknar vi med att hon handlar dem där eller på annan lågprisbutik blir det ändå runt 3000 kr om året. Hade hon månadssparat energidryckspengarna på börsen i tio år hade det varit minst 40000 kr nu. Om hon nöjer sig med den där ”morgonsupen” alltså. Köper hon en till under dagen, kanske på Pressbyrån på väg till jobbet, så har vi snabbt ett sexsiffrigt belopp.

Och då har jag inte räknat tandvårdskostnaderna. Tandläkaren berättar att hon har frätskador som på sikt kommer att kräva underhåll. Förutsatt att tänderna går att rädda alltså, annars blir det väl löständer. Som inte heller är gratis, om vi bara räknar pengar och inte värderar lidandet.

Vanligt bryggkaffe kostar under en krona koppen och innehåller minst lika mycket koffein som energidryck. Vid normalt intag sliter det ytterst begränsat på tänderna även om det kan ge lite missfärgning på sikt (mr MacGowan här uppe tror jag aldrig märkte det, men han drack å andra sidan mer allsidigt). Som tandläkaren i reportaget säger om kaffe: ”Det är ju fantastiskt.”

Men som sagt, de spenderade eller sparade pengarna borde vara ett tillräckligt argument i sig. Jag tror att många undervärderar återkommande småutgifters inverkan på den totala privatekonomin. En fika här, en öl där, några plastpåsar i matbutiken, ett abonnemang ...

Ny teknik verkar hett

Varje gång jag ska köpa hemelektronik irriteras jag över hur avancerat allt är. Idealet måste ju vara att få precis de funktioner man har användning för. Allt utöver det har två problem – det kostar extra, och även om du inte behöver en massa fancy funktioner kan du ge dig tusan på att när de inte funkar kommer hela maskinen att krascha.

Något jag ofta kommer tillbaka till (ber på förhand om ursäkt för tjatet) är det tvångsmässiga behovet för världens tekniker och ingenjörer att koppla upp allting mot nätet. Jag är en flitig internetanvändare, men utöver dator och telefon har jag inget intresse av att mina ägodelar ska kunna kommunicera med omvärlden, varken bilar, dörrar eller kaffebryggare.

Eller vitvaror. Igår nåddes vi av nyheten att frysar och kylar hos Ica och Coop blivit hackade och när det plötsligt blev 55 grader i frysrummen fick mat för miljoner kastas bort. Jag köper att nästan ingen är lika teknikfientlig som jag och jag fattar att en stor matbutik har större behov av elektronisk översikt än jag som har ett kylskåp och två frysar, men det hade väl räckt med att frysarna kommunicerar med chefens telefon eller med en dator på kontoret? Jag är rätt säker på att anledningen att de ska gå att styra via internet är hämtad från The Big Bang Theory: ”För att vi kan!”

Jag försöker verkligen att inte känna skadeglädje, men jag känner ingen sympati med den intervjuade Icahandlaren i Sjöbo som uppenbarligen inte ens tänker tanken att dra ur nätverkskabeln. Fattar han inte att hackarna i ännu större utsträckning lever efter ”Because we can”-mottot? Världen går mot undergång, och det enda man kan veta säkert är att någon jävel kommer att livesända på Tiktok när det sker.

Tjänstemannapingis

Idag tar vi avstamp i en debattartikel i tidningen Arbetet med den något krångliga titeln ”Vi jobbar sönder våra kroppar medan tjänstemännen flexar och spelar pingis”. Det är den fackligt engagerade muraren Erik som vill … Ja, vad tusan vill han egentligen mer än att gnälla?

I slutändan vill han ha kortare arbetstid med bibehållen lön för att orka jobba hela vägen till pensionen. Men mest tror jag att han vill vädra sina fördomar. Lyssna på detta:

”Har ni någon gång hört uttrycket: 'Jag jobbar mer med huvudet än med kroppen, och det är slitsamt på ett annat sätt'?

Inte sällan är det samma personer som röstar blått och unnar sig ett gympass eller en utelunch under arbetsdagen.

Och som ser golfrundor som företagsmöten.

Ja, jag tycker att de ska hålla käften.”

Han berättar om sin verklighet där helgen känns för kort när det plötsligt blivit måndag, där han ser tjänstemän vara på väg till jobbet när han själv kommit fram till frukostrasten, att samma tjänstemän spelar pingis under arbetsdagen som för övrigt är kort eftersom ”de redan ordnat kortare arbetstid åt sig själva”.

Jag har varit tjänsteman, chef till och med, men också arbetare. I 25 år var jag frilansande kulturarbetare. Jag vet inte vilken kategori jag då hamnar i, men troligen räknar Erik även det som tjänsteman eftersom jag kunde ha slips på jobbet. Japp, precis så svartvitt tror jag att det är i hans verklighet.

Nu tänkte jag därför berätta om hur jag uppfattar världen. Under de flesta åren som tjänsteman började jag kl 7.00 och hade ingen flextid. Jag spelade inte golf och den enda gång jag sett bordtennis på jobbet var det lagerarbetare som spelade. Inte ens helgerna var längre i tjänstemannaskrået. Faktum är att LO:s egna siffror visar att tjänstemän jobbar fler timmar än arbetare.

”En jämförelse av vanligen arbetad tid och överenskommen arbetad tid visar att de var nästan exakt lika långa för arbetare, 35,5 timmar per vecka. För tjänstemän var dock vanligen arbetad tid i genomsnitt 1,3 timmar längre än överenskommen arbetad tid.”

Men Sverige har inget kastsystem och utanför kungahuset är det ingen som ärver sitt jobb (även om det ibland kan verka så när man läser reportrarnas efternamn i public service). Om Eriks fackliga jobb inte leder in till politikens välbetalda tjänstemannajobb kan han ta del av ett kostnadsfritt utbildningssystem och bli något helt annat än en gnällande murare som tycker att alla andra ”ska hålla käften”.

Eller fixa den där arbetstidsförkortningen själv! Det har jag gjort trots att jag garanterat hade haft en högre livsarbetsinkomst om jag hade jobbat heltid som murare från att jag slutade gymnasiet. En murare tjänar i snitt 42300 kr/månad. Nu är Erik ganska ung, men eftersom han dessutom är fackpamp sedan flera år ligger han nog över snittet.

Facklig företrädare 2026.

Med 33000 kr netto borde han kunna lägga tiotusen i månaden i en global indexfond. Jag hade klarat det dubbla, men jag vill göra en snäll bedömning och unnar Erik ett rikt liv även i unga år. Om tjugo år har han då fem miljoner och alla möjligheter i världen att dra ner arbetstiden till en nivå han trivs med.

Om han vill, det är inte heller för alla. Jag blir bara så trött på att höra självuppoffrande martyrer som tycker synd om sig själva trots att de valt exakt vad de ska göra och var de ska göra det. Det finns miljarder av människor som inte har den lyxen och hundratusentals bara i Sverige som pga sjukdom är beroende av omvärldens välvilja. Det är inte ett dugg synd om Erik! Kanske är det han som borde hålla käften ett tag, ta av sig offerkoftan och fundera på vad han vill få ut av livet mer än missunnsamhet.

Världens enklaste potatisgratäng

Det blev ju väldigt mycket potatis här i år och den måste jag göra av med, så det blir palt, raggmunk mm. Det senaste tillskottet till matrepertoaren är potatisgratäng.

Särskilt praktiskt när jag ska bjuda andra på mat. Lagar jag till mig själv har jag ofta gott om tid och det är heller inte så noga när det blir klart, men när jag bjuder på middag ska det alltid städas, diskas och fixas, och kanske ordnas med dessert och annat. Då är det perfekt med maträtter som kan göras i ordning flera timmar i förväg och sedan bara slå igång ugnen i tid så sköter de sig själva.

Det finns olika sätt att göra potatisgratäng. En del kokar först potatisen i en kastrull på spisen ihop med grädde och mjölk, men jag vill hålla det så enkelt som möjligt och kör hela tillagningen i ugnen. Egentligen behövs inget recept. Jag börjar med att smöra en ugnsfast form i lagom storlek. Sedan skivar jag potatis i 3-4 mm tjocklek. Är potatisen stor delar jag den först mitt itu, är den ännu större delar jag den i fyra bitar innan jag skivar den.

Jag har alla storlekar.

Så varvar jag potatis och grovhackad gul lök. Fördelningen är en stor lök till 7-10 potatisar, men det är inte så noga. Efter varje varv strör jag på salt, grovmalen svartpeppar och torkad dill (eller färsk om det finns). Någon centimeter innan jag når toppen av formen slår jag på grädde och mjölk, typ 50/50 eller mer mjölk än grädde, tills vätskan kommer minst halvvägs upp. För en gratäng på tio medelstora potatisar blir det kanske en liter vätska.

Avslutningsvis hyvlar eller river jag ost av valfri sort över alltihop. Grädda gratängen ganska långt ner i ugnen på 200 grader tills potatisen är mjuk när du sticker den med en provnål. Det tar c:a 45 minuter. Lägg aluminiumfolie över på slutet om den riskerar att bli bränd på toppen.

Här ihop med kikärtsbiffar och lite sallad, men allt du kan tänka dig att servera till kokt eller stekt potatis funkar även ihop med potatisgratäng. Jag har gjort den en handfull gånger i höst. Succé varje gång. Den går dessutom utmärkt att frysa och mikra.

Guide för biodling

Nu när årets honung är tappad på glas, bikuporna är färdigbehandlade med oxalsyra och varje kupa har fått femton kilo socker att mumsa på i vinter kommer här årets sista biodlingsinlägg (jag ber om ursäkt till dig som redan var less).

Jag får nämligen frågor ibland om hur man kommer igång med biodling. Antar att det är fler än jag som ständigt är på jakt efter hobbies som kan ge ekonomisk avkastning. Jag hittar ingen riktigt bra steg-för-steg-guide, så då skriver jag väl en då så kan jag i fortsättningen hänvisa folk hit.

Första steget är att verkligen ta reda på om det är detta du vill, att offra tid och låsa fast dig under den del av året när det är som allra finast väder och när de flesta andra är lediga och förväntar sig att du ska ha tid med dem istället för att stå i solen i en varm bidräkt och snacka med insekter.

Börja med att kolla Youtubefilmer, de finns från hela världen och på olika nivåer. För mig blev norska biklipp en slags språkkurs. Vill du ha djupare kunskaper, läs en bok. ”Bin till nytta och nöje” är en svensk pedagogisk bok som ger insikter om insekter. Den lånade jag på biblioteket där jag även hittade någon annan instruktionsbok, men också mer skönlitterära beskrivningar om livet som biodlare.

Ut på tur, aldrig sur!

Men allt går inte att lära sig genom teoretiska studier. Har du kommit så här långt börjar det bli dags att söka upp biodlare och i förlängningen bin. Genom en snabb webbsökning hittar jag bigårdar som erbjuder studiebesök från gratis upp till några hundralappar. Hittar du inget där du bor skulle jag rekommendera att du letar upp en lokal biodlarförening på Sveriges Biodlares Riksförbunds hemsida och frågar.

När du känner att biodling verkligen är något du vill ge en chans bör du gå en nybörjarkurs. Eftersom jag aldrig varit biodlare i Sverige kan jag rätt lite om detta och de svenska kurser jag hittar är dyrare än i Norge. På kursen kommer du hur som helst få både teoretiska och praktiska lektioner tillräckliga för att starta din egen biodling. Är den lokala föreningen bra lär du dessutom få kontakter med erfarna biodlare och kanske en egen fadder samt hjälp att komma igång och köpa egna bin.

Ett litet nystartat bisamhälle, en så kallad avläggare, kostar några tusen och jag skulle rekommendera att åtminstone börja med två. På det sättet kan du stärka upp en svag kupa med bin från en starkare, och tappar du en drottning blir det lättare att låta bina dra upp en ny om du har minst en till. För har du bara en kupa och den plötsligt saknar både ägg och drottning blir du tvungen att köpa en ny drottning för upp till någon tusenlapp. Det är inte hugget i sten att ditt samhälle godtar den och då är snöbollen i rullning.

Förutom bin och kupmaterial behövs bidräkt, handskar, en slunga, utrustning för att smälta in ramar och lite annat. En del går att låna från lokalföreningen, men det mesta åker du på att skaffa själv. Första åren går du garanterat back och så länge du inte har åtminstone 4-5 samhällen tror jag att det är svårt att överhuvudtaget gå med vinst, om man inte räknar ”gratis” honung som en vinst i sig.

Och som med alla nystartade verksamheter kan man skynda långsamt eller blåsa på. Själv började jag med fyra kupor 2022 och första tre åren utökade jag hela tiden bigården genom att investera vinsten från honungsförsäljningen, som jag har försökt att maximera genom att sälja burkvis på marknader istället för bulkvis till uppköpare.

Förutom att det passar mig att inte gasa på och satsa stora pengar tar det tid att skaffa kunskaper och erfarenhet. Jag hade inte fixat att ha fler än fyra kupor första året. Nu har jag vidareutbildat mig och stretat på i bigården i några år och har i skrivande stund elva samhällen, men jag är långt ifrån fullärd. Min biodlarmentor började 1972 och lär sig fortfarande nya saker, så här finns det utvecklingspotential. För den som inte måste ha sammanhängande semester i juni eller juli, för bina tar inte ledigt när du vill.

I så fall får du leta vidare bland andra hobbies, men antagligen funkar tillvägagångssättet även där: idé → kolla upp → studiebesök → studera → starta → fortbilda, och försök att tänka och känna efter i varje steg så att utvecklingen går åt det hållet du önskar.

Lev livet, inte jobbet

Volvo Cars ska säga upp 2500 anställda och det var inte det första stora sparpaketet. Antagligen inte heller det sista. Som anställd väljer man själv hur man ser på detta, som en katastrof eller en möjlighet att på sikt få en bättre tillvaro.

”Fin utsikt!”

Jag hade en kompis som jobbade på Telia i samband med sammanslagningen med Sonera 2002. Hela hans avdelning avvecklades och istället hamnade han på en avdelning med ett ironiskt namn av typen ”Telia Framtid & Utveckling” ihop med andra Telia-anställda som skulle omplaceras, pensioneras eller köpas ut. Min kompis ville starta eget och hoppades få Telia att betala ett startbidrag eller en årslön för att slippa se honom medan de flesta av kollegorna på den nya ”framtidsavdelningen” mest av allt ville ha tillbaka sina gamla jobb.

Jag kan förstå det, men det var inte ett alternativ och skulle inte bli det hur högt de än gnällde, och därför var det inte ett vettigt sätt att tänka. Jag såg en tanke från Volvo nu med en liknande problematik:

För snart tio år sedan bloggade jag om fritidslöshet och jag står fortfarande för allt i den texten. Oavsett om man har fritidsintressen eller inte tror jag att man blir räddare med åren, särskilt om man har jobbat på samma ställe i decennier. Grovt generaliserat är detta ett argument för FIRE och mot höjd pensionsålder.

Jag lider med 65-åringen på Volvo som undrar hur han skulle få dagarna att gå om det inte vore för jobbet, men det är ett tydligt exempel på att en arbetsplats bara är en arbetsplats. Förr eller senare är det över och då är det den enskilde individens ansvar både att få ihop sin ekonomi och sin tillvaro. Väntar man tills skiten träffar fläkten kan det vara för sent.