Dejting-tv-marknaden mättad? Skojar'u?!

Dokusåpor på dejtingtema:

”Produktionsbolagen försöker karva ut nya koncept som kan bli succéer, trots att marknaden är ganska mättad.”

Ganska mättad? Ganska?!! Den marknaden borde ha varit mättad för tjugo år sedan. Först visade man amerikanska dejtingprogram på svensk tv. Sedan började man producera egna versioner av The Bachelor, Första dejten och allt vad de hette. Vid sidan av dessa har man sänt mindre sofistikerad ”knull-tv” med namn som Paradise Hotel och Ex on the beach och sett till att övriga dokusåpor som Farmen och Big Brother också kretsar kring sex. Antar att det inte är svårare än att casta rätt deltagare och fylla dem med sprit.

”Är det öråd nu?”

Så ja, det är inte omöjligt att marknaden nu är mättad, men det brukar inte hindra svenska produktionsbolag. Ta bara alla panelprogram med tävlande kändisar, som det också går tretton på dussinet av. Det är två lag med två eller tre personer, en tokrolig programledare och tydligt färdigskrivna skämt som ”improviseras” fram inför en publik som får order om att klappa på kommando, och räcker inte det fyller man upp med pålagda skratt. Parlamentet, Timeout, Snacka om nyheter... Jag fick nog av detta redan på 90-talet, men det är väl knappt att den här farsoten är utrotad än.

Det är säkert svårt att komma på nya tv-koncept och trist att bli den som bryter ny mark bara för att upptäcka att publiken är less redan vid första avsnittet (och så har man utvecklat idén, skrivit manus och skickat ett helt tv-team och Anders Lundin till Bahamas), men måste verkligen alla springa åt samma håll? Att tro att den åttonde varianten av samma dokusåpa ska bli en succé är lite som att bänka sig framför Jönssonligan 19 eller den femtioelfte Beckfilmen med Peter Haber och förvänta sig att bli underhållen.

Dyrt svenskaprov

Överallt läser jag om det medborgarskapsprov som invandrare kan skriva för att kunna bli svenska medborgare. 90 minuter, 60 frågor med fyra svarsalternativ där ett är rätt och tre fel, så det låter som att man kan chansa sig fram ganska långt om man har ett hum och är lite vaken.

Nåväl, jag har inte sett provet och har därför inga åsikter om det. Med en reservation, och det är därför jag börjar prata om medborgarskapsprov i en ekonomiblogg – avgiften! Den första omgången, som genomfördes strategiskt nära valet, var avgiftsfri, men från och med 2027 ska det kosta 2000 kr att göra provet!

Undantag görs för personer med flyktingstatus, som helt slipper att betala. Det kan jag också tycka är lite underligt, men det allra konstigaste är hur det kan kosta tvåtusen spänn för dem som betalar full avgift. Det som ingår är pappren provet skrivs på, du får inte ens en blyertspenna på köpet. Det är möjligt att arrangören (Universitets- och högskolerådet) ändå tillhandahåller pennor och suddgummin till dem som glömt, men då snackar vi om en kostnad på kanske en krona per person.

Så vad är det som kostar? Utformningen av provet gissningsvis, men det är ju snudd på en engångskostnad. Lokaler misstänker jag redan finns. Vakter under provet, men det måste ju också röra sig om en struntkostnad i sammanhanget. Rättningen av provet görs såklart maskinellt och lär inte bereda några större problem eftersom det handlar om kryssfrågor med givna svar.

Högskoleprovet och teoriprovet till körkort kostar ungefär en fjärdedel, så de har inte fläskat på lite! Norge kritiseras ofta för hur dyrt allt är här, men motsvarande statsborgerskapsprøve kostar från 300 kr beroende på var man bor. Det vanliga verkar vara runt tusenlappen, så halva priset mot Sverige.

Fint ifall Sverige börjar ta sina medborgarskap på allvar, men om målet är att få människor att ta provet borde man kanske inte försöka skrämma iväg dem med avgiften, som gissningsvis är så hög bara för att UHR kommer undan med det. Själva provet vet jag som sagt inget om, men kostnaden får underkänt av mig.

Ljungen blev till sand

För fjärde året i rad flyttade jag i slutet av juli upp mina bikupor till ett fjällområde för att få höstens attraktiva ljunghonung. Det är ett vanligt beteende bland biodlare med dålig ljungblomning på hemmaplan.

Ljunghonung är en seg geléig historia, besvärlig att slunga och svår att torka ned till tillräckligt låg fukthalt. Bina har dessutom en förmåga att sprida ut den i kupan så om man ger samhället för mycket utrymme kommer de att skvätta ut nektar lite här och lite där, vilket gör slungningen ännu mer tidskrävande.

Så varför gör jag detta, rent självplågeri? Nja, inte bara. Många biodlare ser ljungdraget som årets höjdpunkt. Det är svårt att veta på förhand hur mycket honung det ska bli, det beror på allt från vårens frostnätter och sommarens torka, kan se hoppfullt ut... och så spricker det. Eller tvärtom, smäller till och blir 70 kilo per kupa på kort tid.

Tidigare har det gått från skapligt till bra, men i år blev det en total katastrof. Efter att ha kört upp bina till ”sommarstället” ovan har jag åkt dit och tittat till dem tre gånger. Första gången verkade de inte ha hittat några blommor värda att vittja överhuvudtaget. Nästa gång hade det regnat och såg lite bättre ut i kuporna, men tredje gången hade de ätit mer än de samlat. Några av kuporna fick jag till och med stödfodra så att bina inte skulle svälta. Vore just snyggt att köra iväg dem flera mil för att de ska dra in mer honung, och så går de och dör.

I helgen eller strax efter åker jag upp och hämtar hem kuporna. Hämtningen sker nattetid eftersom alla bin helst ska sitta i kupan när den flyttas. Från början gjorde jag detta tidigt på morgonen. Förra året klev jag upp vid fyratiden på morgonen, men när jag kom fram strax efter gryningen flög bina för fullt, så det var bara att åka hem igen och vänta på ett bättre tillfälle. Så nu gör jag det istället på kvällen. Är det för tiden väntar jag ut dem. Pannlampa på.

Lite som när det går dåligt på börsen får man försöka intala sig att det är långsiktigt bra även när det går ner, men när bina är tillbaka i år har jag bränt drygt 50 liter bensin och åtskilliga timmar till ingen som helst nytta. Undrar om jag inte har mer honung i kupan jag lämnade hemma. Jag är för övrigt inte ens särskilt förtjust i ljunghonung.

Arga Andersson har rätt!

Om vänsterregeringen inför en bankskatt efter valet hotar bankerna med att höja bolåneräntan. Magdalena Anderssons svar på det är att uppmana bankkunderna att i så fall byta bank till en med bättre villkor.

Hon till vänster... tror jag.

Jag har röstat både höger och vänster, men aldrig på socialdemokraterna, och Arga Andersson kan vara den sämsta och minst sympatiska ledaren för partiet under min livstid. Men om jag ser bortom partiantipatier tycker jag att hon har helt. Alla företag som höjer sina priser skyller på externa faktorer. De har fått höjda frakt- eller råvarupriser. Det är krig, pandemi eller missväxt, aldrig: ”Ägaren har köpt en ny båt och nu ska den betalas.”

När bankerna går bra tycker de att aktieägarna och möjligen personalen ska ha vinsten. När det går dåligt får staten gå in och stötta. Om det gör det rätt att införa en bankskatt vet inte jag. Höjda skatter är såklart den minst rimliga vägen från världens högsta skattetryck, men när det händer vill såklart varken personal eller aktieägare ta mer än sin andel av kostnaden, helst ingen alls.

Vidare har S-ledaren rätt i att kunder alltid bör rösta med fötterna. Om en bank försämrar villkoren flyttar man till nästa, så att de lär sig att den med bäst villkor får kunderna. När kunderna tvärtom stannar kvar när utlåningsräntorna höjs och inlåningsräntorna sänks blir det dyrare att vara bankkund. Nu skyller de på bankskatt, nästa gång på något annat.

Verkar du rik?

Vi ser alla människor med dyra bilar, i dyra kläder och hus, med välbetalda jobb. Det är lätt att tänka att det där är en rik människa. Någon gång stämmer det säkert, men ganska sällan, tror jag. Av två skäl:

1. Sverige har relativt små inkomstvariationer. Du tjänar mer som direktör än som städare, men undantag finns även där, och efter skatt och eventuella bidrag är det inte så stor skillnad (om du inte är chef för en myndighet eller ett stort börsbolag). Det betyder att den som har dyra saker ofta inte har så mycket pengar kvar.

”Tog en sväng med båten.”

2. Jag har aldrig träffat en riktigt rik människa som ansträngt sig för att framstå som rik. Den stereotypa nidbilden av en rik människa med en fet cigarr och en tjock plånbok är just en nidbild. Jag har däremot träffat en hel del inte så rika människor som jobbat hårt för att ge ett rikt intryck.

Så chansen att den tillsynes rika människa vi möter i själva verket är belånad till öronen och att ”Burk-Curt”-figuren vid sidan om har mer pengar på banken och börsen är ganska stor. Går jag till mig själv tror jag att få som träffat mig vid första (eller för den delen tionde) anblicken tänker att jag är tätare än genomsnittet.

Det är för- och nackdelar med det. Man riskerar att få sämre service i butiker när man för ovanlighetens skull bestämmer sig för att spendera och dyker upp i sin femtio år gamla skrothög. På plussidan är det ingen tänker att jag ska ta krognotan för att den märks mindre i min plånbok.

Hur som helst finns inget alternativ för mig. Det är få företeelser jag föraktar mer än människor som låtsas att de är mer lyckade eller framgångsrika än de egentligen är. Och i det moderna samhället förväxlas ju ofta framgång med pengar, trots att det är två helt olika saker.

Hur ska media tjäna pengar?

Förr satte mediehusen agendan. De bestämde vad som var en nyhet, hur den skulle framställas och inte minst när. De kunde ligga och ruva på ett scoop i flera månader för att ta fram det när det passade bäst i medieflödet, eller kanske när det gjorde mest skada för den det gällde.

Så hände något. Alternativmedia och inte minst sociala medier ritade om medielandskapet. Företag, politiker och andra makthavare var inte längre beroende av de traditionella och etablerade medierna och dess journalister. Därför kunde t ex Donald Trump be CNN fara och flyga och istället lägga ut texten i Joe Rogans podcast med minst lika bra räckvidd.

Ett på alla sätt mer närliggande exempel är när Dagens Nyheter intervjuade Örebropartiets partiledare Marcus Allard. För att göra ett reportage, kanske lägga ut några bilder och möjligen ett filmklipp. Men bara timmar efter intervjun ligger hela samtalet, oredigerat och ovinklat, ute till allas beskådan.

Därmed kan DN sluta att fundera över vilken vinkel de ville göra. Blir den långt från verkligheten kommer det att bli den verkliga nyheten, att DN inte klarar av att rapportera objektivt. Själva intervjun kommer alla intresserade redan ha sett, på Youtube, på Örebropartiets hemsida eller inbäddad på någon blogg. Att låsa en artikel och få folk att betala för den kan DN definitivt glömma.

Förra året ville SVT intervjua Marcus Allard för ett tvåminuters tv-inslag. Okej, sa han, ni får två minuter. Knattereportern missförstod och tänkte gå efter sin ursprungliga plan, att intervjua i tio eller tjugo minuter för att sedan klippa fram sin agenda. Detta märktes tydligt eftersom hon valde att lägga första halvminuten av intervjun på att förklara spelreglerna. Hon blev rätt förvånad när den intervjuade tackade för sig efter exakt två minuter. Även den gången antar jag att intervjun låg ute på nätet långt innan SVT Örebros inslag.

Första gången jag hörde ett intervjuoffer berätta för en journalist att han själv också spelade in intervjun var 30-40 år sedan och jag har ingen aning om vem det var. Bra gjort, men vad hade han kunnat göra om den publicerade intervjun fulklippts? Inte mycket. Gått till domstol eller någon form av pressombudsman, men dessa hade sannolikt valt att ställa sig på journalistens sida med mindre än att det rört sig om rena karaktärsmordet.

Än är inte slaget vunnet (eller förlorat, om man vill se det så). Om DN överhuvudtaget väljer att publicera klipp från Allard-intervjun kommer en del av deras publik läsa, titta och tro att de fått med sig hela bilden. De kommer inte ens upptäcka att hela intervjun finns att ta del av. Men för varje dag som går blir de alternativa mediekanalerna lite bättre, fler och större samtidigt som konsumenterna blir allt mer lyhörda för dem. Gamlingar som endast tar del av SVT, TV4 och en eller två dagstidningar blir allt färre.

Är utvecklingen bra? Å ena sidan är det fint att den som vill kan ta del av en hel intervju och inte bara ett journalistiskt urval. Å andra sidan är ju själva idén med journalistik att vanliga mediekonsumenter ska slippa att se timslånga intervjuer och läsa tjocka utländska forskarrapporter för att få reda på vad som egentligen hänt. Den tiden tar vi oss nog bara om vi redan är väldigt intresserade.

De mediekanaler som i framtiden vill tjäna pengar (på annat än presstöd) måste nog gå tillbaka till riktig journalistik, att koncentrera informationen till publiken. De som fortsätter att istället manipulera informationen till sin agenda, men under förespeglingen att det är journalistik de håller på med, tror jag inte har lång tid kvar i branschen, oavsett hur den agendan ser ut.

Disclaimer: Jag har inte sett DN-intervjun ovan eftersom jag inte tillhör de intresserade (jag har bara sett ett kort klipp) och ännu mer ointresserad är jag av att prata om Donalds Trumps politik. Blogginlägget handlar om media.

Tesla-Metall 1-0

Innan helgen avbröt If Metall strejken mot Tesla. Det låter, och har hela tiden låtit, som att Tesla gjort något kriminellt när allt de gjort är att inte skriva på ett kollektivavtal, något som är helt frivilligt, vilket är lätt att glömma bort när LO-pampar lägger ut texten. Att som LO-basen likställa kollektivavtal med ”trygghet och schyssta villkor” är rent skitsnack.

Det är inte första gången LO tar den striden. Ibland har de lyckats driva företag i konkurs för att de haft fräckheten att inte skriva avtal med facket, även om inte en enda anställd efterfrågat det. Det är det som känns så märkligt. Avtalet är valfritt, men hur frivilligt är det om Sveriges mäktigaste organisation tar ett nej som legitimt skäl för att starta krig?

Jag vet inte om vi någonsin får veta hur mycket LO betalat för att driva det här tramset i tre år, eller hur mycket det kostade Tesla att slippa kollektivavtalet. ”SVT Nyheter söker Tesla”, står det i artikeln efter fyra dagar. Det kan betyda allt från att de ringt och mejlat i flera dagar till att de blåljuger och överhuvudtaget inte försökt.

Världens dyraste camping?

Även om jag applåderar att Tesla tog striden med maffiaorganisationen önskade jag hela tiden att Elon Musk skulle ha sagt att ”vi skiter i Sverige” och lämnat landet åt sitt öde. Allt de ville var att sälja bilar till svenskarna. Tacken blev att If Metall tillsammans med Transport, Fastighetsanställdas Förbund, Hamnarbetarförbundet, Elektrikerna, Seko, Målareförbundet, Byggnads och Kommunal gjorde allt för att sätta käppar i hjulen för Tesla och bland annat saboterade deras möjligheter att bygga ut nya laddstationer.

If Metall sa längs vägen att Tesla ”är emot själva principen om ett kollektivavtal”. På samma sätt tycker jag att det är uppenbart att Metall skiter i om arbetarna på Tesla har bra eller dåliga villkor. De är bara intresserade i att deras kollektivavtal ska gälla. Efter detta hoppas jag att fler företag synar bluffen.