Lönefixering

Jag följde första säsongen av Expedition Robinson, 1997. Efter programmet blev några av deltagarna kändisar medan andra såg till att snabbt försvinna ut i anonymitet, men jag kan inte påminna mig att det pratades om hur mycket pengar de tjänade. Annat är det nu.

Givetvis låst material, här har kvällstidningarna räknat ut att det finns en marknad som är villig att betala. Samma sak med ”De har högst lön i din kommun”-artiklarna – ständigt återkommande och nästan alltid med krav om prenumeration.

Vad är det som gör svenskar i allmänhet fanatiskt intresserade av vad andra tjänar? Är det avundsjuka eller skvallerinstinkt? Kanske handlar det om Jantelagens behov av att ställa alla som sticker utanför normen till svars.

Jag vet verkligen inte för jag saknar den genen. Jag är långt över genomsnittet intresserad av pengar och ekonomi, och har frivilligt jobbat med skvaller under en period av mitt liv. Vad du eller någon annan tjänar kunde jag dock inte bry mig mindre om. Men jag ser vad jag ser, när kända eller okända ska presenteras läggs inte längre tonvikten på vad de gör eller har gjort utan vad de tjänar.

Eller är det jag som kommer ihåg fel? Har andras inkomster alltid intresserat på ett nästan sjukligt vis? Och om inte (för jag tror verkligen inte det), vad hände?

Sexköp med Swish

Ingen har väl missat mannen som misstänks ha sålt sin fru för sexuella tjänster. Inte minst uppseendeväckande är att mannen är åtalad samtidigt som frun fått betala skatt för inkomsterna, om än bara en liten del av dem. Hade det inte varit lämpligt att först bestämma förövare och därefter kräva in skatt?

Den allmänna uppfattningen tycks vara att han är skyldig medan hon är oskyldig, men då kan jag tycka att det är märkligt att han nekar till skuld medan hon drömt om ett liv som prostituerad och verkar ha betalat skatten utan protest. Vem som är skyldig till vad tänker jag hur som helst inte spekulera i, det får domstolarna ta reda på.

Det jag reagerat på är istället betalningen. Om jag förstått rätt har det kommit in en miljon på Swish, eller 1014000 kr för att vara exakt. Med den taxa som anges blir det 338-667 köptillfällen (jag hittar faktiskt inget bättre ord). Två frågor:

1. Hur kan man välja att köpa sex (ett allmänt avskytt brott med fängelse i straffskalan oavsett om kvinnan var med på det) med Swish, ett betalningssätt otroligt lätt att följa?!
   
   
2. Hur kan inte banken reagera långt innan det trillat in hundratals inbetalningar på totalt över en miljon på kontot?! Mannen har dessutom skulder på 14 miljoner efter en tidigare konkurs, så är det han som stått för bankkontot borde Kronofogden ha reagerat.

Min bank frågade vad jag höll på med när jag växlade pengar efter att ha flyttat från Sverige till Norge. Det handlade om betydligt mindre belopp och kanske ett tjugotal transaktioner. Förresten har väl nästan alla tagit ut eller satt in tiotusen, eller ännu mindre, och direkt fått frågan varifrån pengarna kommer och/eller vad de ska användas till. Här snackar vi om en gubbe som får in en miljon i Swish!

Missförstå mig inte, jag är inget offer. Jag blev varken förvånad eller arg över att banken frågade mig om vad de upplevde som misstänkta transaktioner. Det som förvånar mig är istället hur andra kan flytta miljoner – vare sig det gäller norrländska trafficking-leverantörer eller ryska oligarker – utan att någon ställer en enda kritisk fråga.

Om jag inte var tydlig tänker jag alltså inte diskutera skuldfrågan i kommentarsfältet. Inte heller sexköpslagen, moral eller något annat ovidkommande. För den som så önskar finns säkert massor av ställen för det, det här är en ekonomiblogg.

Att lösa obefintliga problem

I höstas startade norska Røde Kors en hjälptelefon på nordsamiska för barn och unga delfinansierat av Sametinget och i slutändan av skattebetalarna.

”Målet är att barn och unga som talar språket ska kunna utnyttja erbjudandet på sitt modersmål.”

Det låter väl bra att utsatta barn ska få prata om sina problem på sitt eget språk. Jag vet själv hur mycket lättare jag har att prata med en svensk kundtjänst jämfört med en norsk (förutsatt att den svenska bemannas av just svenskar, vilket inte alltid är fallet), och då är jag ändå vuxen och mina problem har bestått i att jag fått en märklig faktura, inte att jag blivit slagen eller mobbad.

Men man glömde ställa sig frågan om det finns ett behov av den här tjänsten. De hade kunnat fråga Kirkens SOS som också har en kristelefon för samer. De har enligt egen uppgift haft drygt 200 ärenden på 2,5 år, så drygt ett och ett halvt samtal i veckan. I norsk skola går färre än tusen elever med nordsamiska som förstaspråk och gissningsvis kommunicerar de flesta obehindrat på norska. Kanske hellre än på nordsamiska för att inte riskera att det anonyma samtalet besvaras av en syssling eller pappas kusin.

”Är det du, Aslak?!”

Ni har förmodligen redan anat det. Efter att Röda korsets nordsamiska hjälptelefon varit öppen i ett halvår har medarbetarna inte tagit emot ett enda samtal! I mitt tycke kan detta inte beskrivas som något annat än en superdupermegaflopp, men Nelli Kongshaug, chefen för hjälptelefonen, är stolt som en tupp (eller höna) över tjänsten.

”De önskar att ge fler barn möjllighet att prata om tankar och känslor på sitt eget språk. Varje år använder sig mer än tjugotusen unga detta samtalserbjudande på norska.

- Det vore naturligt att anta att även samisktalande barn och unga har behov för sådana samtal, på sitt modersmål, säger Kongshaug, samtidigt som hon funderar över om tröskeln är för hög.”

Här är ett annat favoritcitat ur artikeln:

”De frivilliga sitter och väntar, och vi jobbar för att motivera dem att fortsätta att vara frivilliga.”

Trots detta är Kongshaugs lösning inte att lägga ner en hjälptelefon ingen ringer till och använda pengarna till något annat (t ex fler medarbetare till en hjälptelefon på norska). Istället hoppas hon att inte bara få de frivilliga telefonisterna ska vara kvar utan förhoppningsvis få in ännu fler så att telefonlinjen kan vara öppen ännu mer för att ta emot noll samtal. Det är inte utan att jag kommer att tänka på den här:

Pantat föräldraskap

Småbarnspappan Marcus tyckte att pantning av hushållets aluminiumburkar var så betungande att han skapade en app för att slippa. Det står honom fritt, men jag har några frågor och synpunkter efter att ha sett reportaget.

”Nu har jag bara en påse, men oftast brukar det vara fyra påsar, och så ska man vara här med barn.”

Jag vet ju inte hur ofta familjen handlar, men förutsatt att de inte brukar ha fyra påsar med öl och läsk med sig från butiken borde det inte bli fyra påsar på vägen tillbaka. Jag utgår därför ifrån att de inte pantar varje gång. Det kanske annars hade varit smart för att det skulle gå snabbare, ifall han har bägge ungarna med sig vid varje handling, annars borde han enkelt kunna ta med sig pantburkarna när han handlar utan barn.

Eller kanske borde han göra tvärtom. Jag tänker att pantning är ett ypperligt sätt att visa barn hur man tar ansvar för sina sopor och för miljön. Kretsloppstänk, helt enkelt, och lite beroende på barnens ålder kanske de själva skulle kunna hjälpa till. Ja, det tar längre tid, men att barn skulle ta tid kanske han hade kunnat räkna ut innan han skaffade dem.

Förresten brukar tålamod inte vara barns främsta egenskap och får man tro Marcus gäller det hans barn i synnerhet. Då finns två vägar att gå – curla ungarna så att de utvecklas så lite och så långsamt som möjligt eller lär dem att man överlever att stå still under de sekunder det tar att panta burkarna.

Men visst, det är ju bättre att människor som är för lata för sitt eget bästa ger bort panten än att de slänger den i restavfallet (eller i skogen). Jag förstår bara inte vad som är så vansinnigt betungande. Lägg burkarna i en påse på samma sätt som plast, papp, kompost osv. Vid nästa butiksbesök tar du med påsen och pantar den, det borde inte ta mer än någon minut om du inte själv väljer att bunkra upp för att istället panta fler och mer sällan. Orkar du inte det – drick vatten.

Odling 2026

Så börjar så sakteliga årets odlingssäsong ta form även om det mest är på pappret än. Odlingslådorna är omgrävda och klara för grönsaker, men för att inte krångla till det odlar jag ingenting ute förrän jag kan vara ganska säker på att slippa frost.

Alla fröer samt sättpotatisar är inköpta eller framodlade, men än så länge har jag alltså bara förodlat inomhus. Chili, selleri, paprika och tomat är under produktion.

Det mesta av årets grönsaker har jag även odlat tidigare. Målet för året är att odla lite smartare och ta tag i ogräset betydligt snabbare än i fjol.

I hälften av de åtta odlingslådorna blir det potatis, precis som förra året, men nu har jag en tidig och en sen sort så att jag får färskpotatis under en längre period. I växthuset blir det återigen tomat, men också paprika och möjligen chili (om jag inte odlar den inomhus, som i fjol. Så här ser det ut:

Jag odlar på ett konstigt språk, men jag tror att ni fattar det mesta. Bladbete är norska för mangold, som blev väldigt lyckat i fjol (har fortfarande kvar lite i frysen) och gulrot är detsamma som morot. Resten är ju bara lite märkligt stavat.

Lådan med grönkål, blomkål och broccoli kommer att förses med ett kålnät. Förra året la jag bara ut det och tryckte fast det med brädor, men ju högre odlingen blev desto sämre passade det, och varje gång det blåste fick kålfjärilarna en ingång, så i år tänker jag snickra fast det mer seriöst.

Hungriga kålfjärilslarver

Jag hoppas att jag ska få lite revansch på några mindre lyckade odlingar i fjol – blomkål, broccoli och rödbetor, och att mangold, squash och grönkål ska bli precis lika bra i år som då. Än så länge känns det bra, men det kan ändra sig.

Inget klipp

Katrin Zytomierska är en människa jag inte blir klok på. Att hon varit ihop med Alex Schulman och Bingo Rimér tyder på att vi inte hade blivit kompisar oavsett, men nu fick jag ytterligare en pusselbit när jag läser om hennes ”frisörbråk”.

Vad som verkar ha hänt är att hon skickat ner sin tolvåring till frisersalongen Barbers of Sweden som tog 500 kr för att klippa hennes unge och det tycker Zytomierska var alldeles för mycket eftersom hon förväntat sig att de skulle vara en lågpriskedja. Bevis för det: De har drop-in.

Ett annat sätt än att gissa utifrån tjänster är att gå in på deras hemsida (som har precis den adress man gissar på första försöket). Där hittade jag prisinformationen efter ungefär tre sekunder, klar och tydligen även om den av någon märklig orsak formulerats på engelska:

En annan tanke. Jag minns inte om föräldrarna skickade med mig pengar till klippning när jag var tolv eller om jag redan fick barnbidraget och att det då ingick att jag fick betala mina egna frisörbesök, men om nu mamman tyckte att det var sinnessjukt dyrt hade antagligen jag också tyckt det. En tolvåring har väl en mobil och kan dubbelkolla med mamma innan hon handlar?

Har tolvåringen ärvt sin mammas ekonomiska sinnelag langade hon antagligen fram morsans kort och reflekterade aldrig över priset. Kanske var det en slump att Katrin såg priset på kontoutdraget, kanske hade hon tänkt dra av kostnaden i något av sina företag. Det kvittar nu, men jag hoppas att hon fick betala klippningen ur egen ficka och att detta stod på kvittot:

Beträffande själva priset får jag erkänna att det var ungefär 30 år sedan jag senast gick till en frisör och jag kan inte bedöma om 500 kr är ett rimligt pris för en klippning på Östermalm i Stockholm, men så här säger en AI-tjänst som svar på frågan vad en klippning i Stockholm kostar:

”En klippning i Stockholm kostar oftast mellan 500 och 900 kr, beroende på salong, frisörens erfarenhet, hårtyp/längd och om tvätt + styling ingår. Priserna har stigit de senaste åren på grund av högre hyror och löner i stan, men det finns både billiga och premiumalternativ.” 

”Barnklippning (upp till ca 10–12 år): 380–550 kr.”

Det låter alltså inte ens som att Zytomierska drabbats av en extremt dyr frisör, en femhundring är vad det kostar. Själv är jag glad och tacksam över att kunna klippa mig själv och ännu mer tacksam över att inte ha människor som Katrin Zytomierska i mitt liv.

Lekstuga för nio miljoner

För fyra år sedan köpte Trelleborgs kommun, Skånetrafiken och det numera Luxemburg-ägda bussbolaget Bergkvara en självkörande elbuss. Att kalla detta för en buss är nästan en överdrift. Den har förvisso plats för elva resenärer, men med måtten 4,75x2,11 meter har jag haft bilar som varit större.

Men inte dyrare! Bussen köptes in för sex miljoner och när man till slut gav upp att få den i fungerande trafik (den skulle trafikera en sträcka på 450 meter!) hade man lagt nio miljoner på projektet. ”En rad tekniska problem” ledde till att man satte ut den till försäljning. Men egentligen inte som buss. Så här löd den fullständiga objektsbeskrivningen:

”Ska du bygga ett hönshus eller kanske ett växthus så kan du få ett lite annorlunda bygge med denna buss som har formen av en ostkupa.”

Det första budet var 300 kr, men till slut såldes den för 75200 kr. Jag antar att säljarna inte brydde sig. Annars hade de kanske bemödat sig om att skriva en annons på mer än en mening eller öppnat dörrarna för interiörbilder istället för att ta suddiga bilder genom reflekterande rutor.

Det kvittade väl säljarna om förlusten skulle bli 9 miljoner eller 8,9, det var ju ändå bara skattepengar. För jag kan inte tänka mig att Bergkvara behövde stå för någon del av kostnaden, då hade knappast deras kommunikationschef kallat försäljningen ”humoristisk”. Den andra personen i ägargruppen som uttalar sig är Trelleborgs kommuns hållbarhetsstrateg – kanske Sveriges mist hållbara yrkeskår.

Jag vet inte vem som köpte bussen och vad som var syftet. Man får ganska mycket bättre hönshus eller växthus för sjuttiofem tusen, men jag kan inte komma på så många andra användningsområden. Kanske ska den nya ägaren använda den på samma sätt som de tidigare, som lekstuga.