Matbröd i långpanna

Dags för matbröd igen! Man kan aldrig få för många matbrödsrecept. Idag ett bröd jag skamlöst stulit från Köket.se, men modifierat lite.

Att baka bröd i långpanna är ett effektivt sätt att utnyttja ugnen samtidigt som man slipper knåda och forma så mycket. Till dagens långpannebröd krävs:

havregryn, 1,5 dl
vatten, 3 dl
mjölk, 3 dl
jäst, 25 gram
salt, 2 tsk
honung, 0,5 dl
ägg, 1 st
vetemjöl, 8 dl
rågsikt, 4 dl

Mät upp havregrynen i en bunke och slå över hett vatten.

Låt det stå och svälla några minuter till en blöt gröt och slå sedan på mjölken. Kontrollera att degvätskan ligger runt kroppstemperatur, inte mer! Smula ner jästen och rör ut den. Sedan är det bara i med allt annat.

Allt blir bättre med honung.

Bearbeta degen maskinellt (om du inte gillar att kladda ner dig, då funkar händerna också). När allt är klart täcker du över degen med en bakduk och låter den jäsa en timme.

Världens nionde underverk efter de vanliga sju och ränta-på-ränta – jäsningseffekten:

Smörj en långpanna med smör eller olja.

Mjöla bakbordet noggrant. Degen är ganska lös, så annars riskerar den att fastna.

Knåda ut den till en kaka du lägger i pannan. Fördela den jämnt. Skär degen i rutor du tycker är lagom stora, ända ner i botten. Själv valde jag 4x4. Perforera rutorna med en gaffel, strö över lite mjöl, täck med bakduken och vänta en timme till.

När timmen är över ska ugnen stå på 225 grader. In med plåten och vänta tills brödet är färdiggräddat, runt en kvart. Klart!

Riktigt gott om jag får säga det själv. Jag var rädd att det skulle bli i sötaste laget eftersom jag har svårt för sött matbröd, men det blev det inte, så jag kör på med samma recept. Däremot kör jag dubbel sats nästa gång eftersom jag har varmluftsugn och kan köra två plåtar samtidigt. Jag fryser ändå in det mesta och tycker sällan att bröd förlorar på det.

Obeskrivligt trist

Journalisten Steffo Törnquist har egentligen aldrig drabbat mig. När jag var ung var han sportjournalist och jag tittade aldrig på sport. Sedan hamnade han på TV4 och jag tittar aldrig på TV4. De få gånger jag sett honom har jag uppfattat honom som en dryg idiot, men nu tycker jag mest synd om honom.

Det efter ett skrytreportage i Expressen, som ständigt kommer tillbaka till lyx och pengar, något han verkar helt besatt av även om han säger motsatsen.

”Med ett intresse för konst, cigarrer, klassiska bilar, golf och jakt, är det inte jättesvårt att se Steffo som herrgårdspatron.”

Och så mitt personliga favoritcitat från Mallgrode-Steffo: ”Det handlar ju om kvalitet och proveniens.”

Wall-Enberg hade blivit grön av avund över Steffos sinnesnärvaro att få in ordet ”proveniens” där. Så kommer de in på Steffos rikedom och han gör vad han kan för att säga att han är rik utan att säga att han är rik:

”Ja, men är jag ens rik? Välbeställd kanske? svarar Steffo, lite motvalls.

– Men jag får alltid frågan om pengar. Senast var det väl (podden) 'Värvet'. Jag visste inte om det är 50 eller 100 miljoner jag har. Och jag vet inte det.”

Ja, ni läste rätt. Steffo frågade precis om en förmögenhet på mellan 50 och 100 miljoner verkligen är att betrakta som rikt. Undrar förresten om det var ett uttryckligt krav från hr Töntkvist att journalisten skulle skriva något om att han umgås med kungen.

Jag lider med Steffo Törnquist av två skäl. Dels för att han verkar vara världens mest osäkra människa. Tog man ifrån honom pengarna skulle han inte ha någonting. Men också för att han inte vet hur mycket pengar han har. Han skyller på att han inte vet vad hans samlingar av klockor och pennor är värda. Det är jag helt övertygad om att han gör, men han vet nog inte hur mycket pengar han har på banken och i aktier. För han badar redan i pengar och intäkten täcker både cigarrerna och hans larviga tweedjackor.

Det lär inte hända mig, men jag kan nästan inte tänka mig ett värre öde än att ha så mycket pengar att man inte behöver bry sig. På det viset tappar ju pengarna sitt värde. Mer än som statusmarkör då och det får en ju – uppenbarligen – bara att framstå som en osäker skithög.

Nu fick kommunen en brand att släcka

I fjorton år har Skinnskattebergs brandmän klagat på sin arbetsmiljö och lika länge har man planerat att bygga en ny brandstation. Det är bara det att exakt ingenting hänt, det har bara snackats. Nu har alla brandmännen sagt upp sig och någonting säger mig att det kommer att skynda på processen.

Själv hotade jag med uppsägning från flera av mina fasta anställningar och det var oerhört effektivt. Ofta ville jag ha högre lön, men det funkade även för att få intressantare arbetsuppgifter eller bättre arbetsvillkor. Som arbetstagare finns det inget effektivare övertalningsmedel än att hota med att säga upp sig. Jag är förvånad över att det inte görs oftare, alla kan väl inte ha glömt Hanna från Arlöv?

Kanske bygger det på att man är hyfsat populär och bra på sitt jobb, annars blir det ju rena vinstlotten för arbetsgivaren, men när tjugo deltidsbrandmän av tjugo möjliga kliver av får det garanterat effekt. Kanske är det lite dumt att det blir ett val i höst med möjlig ny majoritet som följd, men jag tror ändå att det kommer att finnas en tydlig tidplan innan brandmännen försvinner i december.

Det finns en förutsättning till som måste vara uppfylld – man ska ha möjlighet att sluta. I brandmännens fall tror jag inte att det är något problem. Samtliga jobbar deltid och får betalt för att vara standby på jour, men vid sidan av det har de ordinarie jobb. Några av dem skulle kanske lida ekonomiskt av att sluta, men det är också möjligt att de skulle kunna lägga in fler timmar på sina ”riktiga” jobb.

Bor man på en liten ort med få jobb, sitter fast med barn på skolan och en respektive som jobbar på samma plats bör man ge sig själv chansen genom att skaffa god ekonomi. Det betyder inte att man måste gå runt och skryta. Är du hyfsat ekonomiskt oberoende och därmed inte särskilt beroende av jobbet kommer kollegor och chefer att ana det. Jag tycker att det är en lite bortglömd aspekt av god ekonomi och ”fuckoff-kapital”, att pengarna inte ens behöver användas för att göra nytta.

Vi väljer att slösa

Nu trycks 700 miljoner valsedlar inför höstens val. Det är ungefär hundra valsedlar per röstberättigad invånare och då är det ändå en femtedel som inte röstar förutom de som röstar blankt och därför inte behöver partiernas valsedlar.

Tryckningen kostar valmyndigheten 28 Mkr, men små och nystartade partier får betala tryckningen av sina egna valsedlar. Dessutom måste de, till skillnad från de etablerade partierna, själva distribuera och lägga ut valsedlar i de runt sextusen vallokalerna.

Att Sverige fortfarande envisas med partiseparata valsedlar trots det gigantiska slöseriet av såväl pengar som miljö (undrar t ex hur många mil som körs runt med valsedlar) kan jag inte tolka på något annat sätt än att etablerade partier gillar systemet med en ekonomiskt tuff tröskel för nya partier. Jag hittar bara ett enda försök, när två Sverigedemokrater för tolv år sedan motionerade om gemensam valsedel. Motionen avslogs.

När får vi ärliga politiker?

Hade man gjort som exempelvis Danmark och haft en enda valsedel skulle ju nya partier slippa trycka valsedlar för hundratusentals kronor. Ännu viktigare, det skulle göra att alla väljare kände till deras existens. Hittills har 127 partier anmält att de ställer upp i höstens riksdagsval. Hur många känner du till? Jag fick ihop runt tjugo som jag åtminstone hade hört talas om.

Kanske hade en gemensam valsedel inte förändrat valresultatet, men eftersom jag inte ser några nackdelar överhuvudtaget borde alla partier som inte uttryckligen säger sig strunta i såväl pengar som miljö jobba för att det blir verklighet.

Playing with FIRE

Nu är det visserligen helgdag där jag bor, men här kommer ett blogginlägg värdigt en måndag. Dessutom den 25:e, den traditionella lönedagen.

När det snackats FIRE, Financial Independence, Retire Early, har jag ofta sagt att jag inte är säker på om jag vill ha den andra halvan. Jag har velat bli ekonomiskt oberoende och ha möjligheten att gå i tidig pension, men vill jag verkligen sluta jobba?

Det är jag fortfarande inte säker på, men det kan man kanske aldrig veta utan att prova. Nu har jag hur som helst lagt ner mitt företag och eftersom jag inte heller är anställd eller uppbär någon form av bidrag  utan har för avsikt att leva på avkastningen av mitt sparade kapital är jag per definition FIRE.

Att jag valde att dra i spaken just nu har många skäl. AI har inte ökat arbetstillfällena för skribenter och jag hade väl på känn att det inte var det smartaste karriärdraget att som svenskspråkig skribent lämna Sverige. Jag har sedan flytten haft norska, och faktiskt även en tysk, uppdragsgivare, men Sverige har varit min huvudsakliga marknad.

Och så har jag inte tyckt att det här med jobb varit så kul på slutet, annat har känts viktigare. En frilansande kompis sa för många år sedan att ska man välja bort anställningstryggheten och en säker inkomst ska man jobba med sånt som är roligt. Jag håller med och agerar nu därefter.

När jag berättat det här för vänner och bekanta har de frågat vad jag ska göra nu, och jag har blixtsnabbt och bergfast svarat: Ingen aning! Med bra hälsa har jag 40-50 år kvar och det är inte min avsikt att fylla mina dagar med att mata svanar och gå skogspromenader. Inte heller har jag tänkt skala upp biodlingen från hobby till näring. Men på något vis ska jag nog få dagarna att gå, annars får jag helt enkelt jobba med det.

Om man inte vill dö vid 40 då?

Jag har tidigare skrivit om att jag tror arbetsgivare gör fel när de inte anställer äldre, men nu verkar gränsen för ”äldre” gå redan vid 40 då det tydligen är svårare att ens få komma på anställningsintervju.

”Tjena! Eva... 26 jordsnurr.”

Att man inte vill anställa 65-åringar kan jag någonstans förstå, men ratar man fyrtioåringar kan det knappast bero på att de snart går i pension och kommer att vara mycket sjukskrivna fram till dess. Snarare tvärtom. Man är förhoppningsvis färdig med småbarnsåren, vet vad man vill och stannar troligen längre på arbetsplatsen än en 20-åring hade gjort.

Jag tänker att det kanske är det som är ”problemet”. Själv var jag en stöddig jävel redan som ung och ställde krav och härjade, men vill man ha fogliga anställda som man kan köra med är det kanske ändå bäst att fylla sitt företag med ungdomar.

Sveriges framtid.

Politikerna höjer pensionsåldern eftersom ökad livslängd annars kräver mer pengar i systemet. Men vad hjälper det om ingen anställer? Visst kan man sätta ”gamlingar” över 40 i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, hittepåjobb på ren svenska, men det ger ju inga skatteintäkter. Tvärtom kostar det ännu mer!

Så hur ska detta lösas? Det går knappast att tvinga arbetsgivare att börja anställa erfarna arbetssökande om de helst vill ha unga som visserligen saknar erfarenhet av jobbet, men i gengäld också saknar skinn på näsan och erfarenhet av förhandling.

Ett första steg skulle kunna vara att sluta subventionera arbetsgivaravgiften för unga. Jag förstår inte vad vi överhuvudtaget ska med den till, men vill man att folk ska arbeta längre samtidigt som företagen bara vill anställa yngre ser jag inte vitsen med att gynna det beteendet ännu mer. Har jag fel eller är det som vanligt?

Giftig budget

Jag är själv ingen stor anhängare av budget för egen del. En budgets främsta uppgift är ju att inte kostnader ska dra iväg, men eftersom jag nästan bara köper sånt jag behöver har jag sällan behovet. Men om man budgeterar bör man försöka hålla budgeten, annars är det ju verkligen ingen idé. Detta leder till ett tips från Hanna, om Frida & Asiqur som hade budgeterat hundrafemtiotusen för sitt bröllop.

”Jag tänkte att 150 000 kommer vi nog inte passera, men det gjorde vi och sen blev det ingen ny gräns, säger Asiqur Rahman.”

Även om de bestämde sig för att vara gränslösa när budgeten spruckit har de ändå kommit fram till en ny siffra. Eller åtminstone en ny lägstanivå:

”För Frida och Asiqur landar notan på minst 300 000 kronor.”

Eller som Asiqur säger om den sprängda budgeten: ”Det gick vi över lite.” Själv skulle jag säga att en slutsumma på mer än dubbelt av det man bestämt inte är att ”gå över lite”. Tycker de att det är värt det ska inte jag kritisera, men den där budgetsiffran känns som att de tagit fram med en slumpgenerator. Bara brudens ring kostade 75000 kr, halva den ursprungliga budgeten.

Kostnaden för en fest beror självklart på hur många gäster man tänker bjuda, om man kör fri bar osv, men jag hade inte lagt sjuttiofem loppor på en ring! Inte heller hade jag bokat en stråkkvartett. Frågan är om bröllopet blir mer minnesvärt ju mer det kostar. Jag tvivlar, helt enkelt för att det sambandet saknats i mitt eget liv (även om jag inte kan jämföra just bröllop eftersom jag aldrig gift mig).

”Vi hade säkert kunnat hitta mycket billigare om vi hade suttit jättelänge och letat. Men man blir ju stressad att boka också för att man vet att det bokas upp fort. Så man hittade den perfekta fotografen och då tog man den, och lika med lokalen, säger Frida Lindström.”

En tumregel för att bedöma klokskap brukar vara att när personer börjar prata om sina beslut i tredje person tvivlar de själva på att de valt rätt. Det där med ”då tog man den” känns igen från Lyxfällan där ”man” plötsligt både shoppade loss och tog lån. Ett annat tredjeperson-citat i artikeln är ”Man gifter sig bara en gång”. Inte heller det är hugget i sten, men att starta äktenskapet med dålig ekonomi lär åtminstone inte öka chansen för att det ska hålla livet ut.

Men nu ska inte jag måla fan på väggen. De kanske har kanonekonomi och att det just är det perfekta bröllopet som kommer att få dem att hålla ihop i nöd och lust, men jag hade velat att Frida utvecklat sitt uttalande om att ”det kommer att vara värt det i slutändan”. Hur vet hon det? Och var går gränsen för när det inte längre kommer att vara värt det? Tydligen inte vid den första budgeten eller ens det dubbla beloppet. Så när?