Taskiga tider?

Läser en artikel om Kronofogdeskulder som fick mig att tänka. Tydligen har antalet ärenden hos Kronofogden ökat markant de senaste fem åren. Det i sig är inte anmärkningsvärt. Jag upplever att jag läst sådana rubriker under hela mitt liv. Kanske är det helt enkelt så att antalet skulder och skuldsatta ökar hela tiden, i takt med fler möjligheter att låna och folks mer och mer skruvade förhållande till krediter.

Det jag reagerar på är istället formuleringen ”de senaste årens ekonomiskt instabila tider”. Jag hade inte ens förstått att det varit, eller är, ekonomiskt instabila tider. Visst, ett par segdragna krig drar upp priserna på bl a olja och mat, och innan dess var det Covid. Men går inte lönerna också upp?

Om jag ser på min egen ekonomi sedan 2021 blomstrar den som aldrig förr. Detta eftersom jag har pengar på börsen och inga skulder. Nasdaq har stigit med 88 procent och Oslobörsen med 89. Det här säger jag inte för att slå mig själv för bröstet, vilken idiot som helst kan ha indexfonder.

Det visar bara hur olika verkligheter folk lever i. Har man inget kapital och kanske lever på relativt konstanta bidrag är det såklart ett stort problem att inflationen stigit med runt 25 procent, att mat stigit med 30 procent, olja och elenergi ännu mer.

På ytan kan det verka som att samhället är till för ”lånarna”. Lån subventioneras, sparande beskattas och politiker tävlar om nya sätt att straffa oss som ligger på plus i vår ekonomi, men i praktiken är vi vinnare eftersom vi – bokstavligt talat – ligger steget före. Så hur hamnar man i ”vinnargruppen”? Man konsumerar mindre än man tjänar och ser till att överskottet genererar passiva inkomster. Så lätt, kan tyckas. Ändå är vi som gör det en försvinnande liten grupp.

Aldrig mer Amazon!

Jag har inget principiellt emot näthandel. Vet man vad man vill ha kan man handla från hela världen och få hem varan till dörren eller åtminstone till ett utlämningsställe i närområdet, billigt och smidigt. Men när det blir fel verkar det ibland nästan omöjligt att kunna rätta till det. Nu ska jag berätta om mitt livs sista köp hos Amazon.

Jag behövde en ny tonerkassett till min laserskrivare och hittade ett billigt tvåpack hos Amazon, men innan jag la ordern hittade jag också ett par handskar till biodlingen. Handskarna gick på en hundring och eftersom frakten inte blev dyrare av det blev de ju så att säga fraktfria.

Med skatt och frakt landade totalsumman på 885 kr och jag såg till att ha en dryg tusenlapp på kortkontot, men efter någon timme fick jag ett meddelande om att handskarna var på väg medan tonerkassett-köpet nekats pga ”insufficient funds”. Varför de valde att dela på ordern istället för att rata den i sin helhet eller, ännu hellre, ta kontakt med mig får jag aldrig reda på.

Fast det var ju inte slut på kontot, med mindre än att man först tar betalt för handskar och frakt, därefter kollar om det finns pengar för att täcka hela ordern. Om det var en bugg hos Amazon eller något annat fel vet jag inte, bara att de nu tänkte skicka ett par handskar för 260 kr, som jag hade kunnat köpa billigare över disk i butik. Problemet var att det varken fanns en e-postadress eller ett telefonnummer till Amazon. Det fanns en chatfunktion dygnet runt, men den var ”tillfälligt” ur funktion under alla dygnets timmar.

Istället frågade jag mina följare på Twitter om idéer och fick ett telefonnummer till svenska Amazon. Även detta skulle funka dygnet runt, men det visade sig att Amazons dygn börjar kl 09.00, så där gick några timmar till. Väl framme fick jag prata med en yngling som inte kunde säga någonting utan att först verifiera mitt konto med hjälp av en bekräftelsekod.

Bank-ID har tydligen inte upptäckts av (o)techföretaget Amazon och att jag kunde lämna mina personuppgifter, kontouppgifter och ordernummer hjälpte inte heller. Efter att jag gått över till mobilt bredband har jag inte internet medan jag pratar i telefon och kan därför inte ta emot någon kod, men jag erbjöd mig att klicka på hans länk så fort samtalet var avslutat, så kunde han ringa upp igen, men se det gick inte. Den enda ”kundservice” jag lyckades få ur honom var en mejladress, så jag mejlade istället. Efter det kunde hans kollegor ringa mig overifierat, så den där integritetspolicyn var kanske inte så viktig när allt kom omkring.

Men jag fick ändå ingen hjälp. Det visade sig att min order låg hos Amazon.com, inte Amazon.se, och amerikanska Amazons kontaktuppgifter verkade vara lika hemliga för deras svenska kollegor som för kunderna. De gav mig en mejladress, men när jag skrev dit fick jag ett autosvar som sa att jag hade ”written to an address that does not accept incoming e-mails, but we have provided links to help answer some common questions”. Lustigt nog är det jag upplever som ”vanliga frågor” aldrig samma frågor som företag listar. I detta fall hade jag t ex tagit med ”Hur i helvete får man kontakt med ert skitföretag?!”.

Jag följer en Youtuber som fick sitt Gmail-konto hackat och han hade samma problem med Google – varken telefon, chat eller e-post – men genom att starta ett konto på Twitter/X fick han kontakt med dem där. Jag har ju ett Twitterkonto, och till slut hittade jag kontot ”Amazon Help”, som borde byta namn till ”No Help From Amazon”. Allt de lyckades med var att ge mig icke-svar på frågor jag inte ställt och hänvisa till en kontaktsida utan kontaktvägar.

Till slut fick jag i alla fall en skriftlig försäkran om att ifall jag låter bli att hämta ut handskarna kommer de att skicka tillbaka mina pengar inklusive frakt, så då har detta ”bara” kostat mig ett räntefritt lån på 260 kr till Amazon och en himla massa timmar.

Man kan hävda att så här är det överallt, men för det första är det inte sant. Så sent som förra veckan handlade jag hos en nätbutik som svarade på telefon och besvarade alla mina funderingar innan jag la ordern. För det andra tycker jag inte att det räcker för att vifta bort min kritik. Jag vill inte handla hos ett företag vars kundservice är under all kritik bara för att det även finns andra företag som är dåliga.

Jag anar en vändning vid horisonten. Det är inte bara jag som efterfrågar kundtjänsternas återkomst och jag har hört flera företag marknadsföra att de har ”riktiga människor” istället för chattrobotar och FAQ-avdelningar. Ja, automatisering sänker priser, men kundernas tid är också pengar.

Ingen aktivitet roar mig mindre än att sitta i timmar och dagar och tjafsa med företag för att få det jag betalat för eller pengarna tillbaka och gärna en ursäkt om de inte klarar det. För mig är Amazon ett avslutat kapitel (om vi inte pratar om bilen Amazon, en sådan skulle jag kunna tänka mig). När jag fått tillbaka mina pengar – och jag håller det för troligt att jag får tjata ännu mer för att få det – kommer jag aldrig mer ha med dem att göra oavsett prisbild.

Är jag trendig nu?

Jag har varit ute ända sedan grungen dog ut när Curt Cocaine blåste skallen av sig i mitten av nittiotalet, men nu undrar jag om jag är på väg att bli lite inne igen när till och med de svenska bankerna skriver om intresset för tidig pension.

”Lockas du av friheten att själv bestämma när arbetslivet ska trappas ned? En ny undersökning visar att många svenskar är beredda att spara extra för att nå dit. Och enligt vår pensionsekonom Mattias Munter handlar det snarare om långsiktighet än stora ekonomiska språng.”

Som jag uppfattat det tidigare har just bankernas ekonomer varit de som fördömt FIRE-idéer allra kraftigast. Fenomenet har låtit lika orimligt som att använda åska som energikälla och ladda batterier med blixten. Nu talar man istället om en trend att gå i frivillig pension innan man fått statens godkännande.

Fast bara för att 6 av 10 kan tänka sig en tidigarelagd exit från arbetslivet är det ju inget som säger att de kommer dit. Lite som att många vill leva hälsosammare utan att för den sakens skull orka jobba i den riktningen, de gillar bara idén.

Ska man ändå välja att se det optimistiskt ur ett individuellt perspektiv lär fler lyckas ju fler som tänker tanken. Att dagens unga är beredda att spara rejält i syfte att bli mer ekonomiskt oberoende ser jag som ett rejält sundhetstecken. Även om de inte skulle nå ända fram eller när det blir skarpt läge ens vilja göra det.

För det är inte självklart att man vill sluta jobba för att man kan, men om man vänder på det är det helt omöjligt att göra det om man inte har gett sig själv den ekonomiska möjligheten. Tidigare har bankerna låtit ungefär som statsmedia, som menar att finansiell frihet är en ouppnåelig utopi för alla som inte vunnit på lotto.

Men kanske ser jag något som inte finns där, om några veckor är jag säkert lika otrendig som vanligt. Mig gör det inget, men kanske finns det andra där ute som behöver höra att det finns vägar utanför ekorrhjulet.

Vräks från tältplats

Som nybliven campingentusiast (nåja...) blir jag illa till mods när jag läser om Göran, en man i 70-årsåldern som bor i tält och nu jagas av myndigheterna.

”För 13 år sen försvann mannen i 70-årsåldern från bokföringen. Han vill hålla sig under radarn och har flyttat till skogen av två anledningar. Dels för att det är svårt att hitta någonstans att bo, dels för att han har en frihetslängtan.”

Frihetlig bloggare på tur.

Sedan tre år bor han i tält i en skog utanför Lund och min första tanke är: Varför inte låta honom göra det? För som han själv säger: ”Jag stör väl egentligen ingen.” Men det är en del som gnisslar här. Han bor på kommunal mark och allemansrätten gör detta både möjligt och lagligt. Samtidigt står det om ”platsen han har slagit sig till ro på” de senaste två åren. Har han satt upp en permanent campingplats skyddas han inte längre av allemansrätten. Kommunen påstår sig ha uppmanat mannen att flytta medan han själv säger:

”Man kunde ju faktiskt ha kontaktat mig och hört om jag ville flytta frivilligt. Man har inte gjort någon propå alls.”

Någon ljuger och när kommunen nu säger att ”deras personal kommer söka upp honom i skogsdungen och be honom att packa ihop” undrar jag hur den tidigare uppmaningen löd, eller ärligt talat om den överhuvudtaget gjorts.

Nåväl, så småningom blir det en dialog och den slutar garanterat med att mannen flyttar, gissningsvis till en annan kommun. Då har kommunen haft några möten, Kronofogden utfärdat ett föreläggande och möjligen har polisen fått ta en paus i innebandyn mellan två fikaraster för att säga åt mannen att flytta. Till vilken nytta?

Som han säger stör han ju ingen och det tror jag på eftersom inte ens motparten antyder att mannen stört och stökat, druckit och svinat. Har allmänheten klagat? Någon ”anständig medborgare” måste väl ha ”tagit sitt ansvar” och tänkt att Göran sliter på det allmänna. Kanske begripligt, men mest av allt sorgligt. Har inte samhället större problem än att det ska jaga en oförarglig gubbe som bara vill vara ifred?

Att plugga sig arbetslös

Eskil och Marina är två unga svenskar utbildade i samhällsplanering respektive statsvetenskap, men de får inga jobb. Eskil har sökt 500 jobb och fått komma på totalt tolv intervjuer.

De undrar vad de kunde gjort annorlunda. Jag vet inte hur arbetsmarknaden såg ut när de sökte in och började plugga, men i bägge fallen är det utbildningar som väl främst ska leda till skattefinansierade jobb inom stat och kommun, och det är kanske ingen framtidsbransch? Förhoppningsvis inte, tänker jag som vill ha en mindre stat.

Det är åtminstone riktiga utbildningar, inte genusvetenskap eller Harry Potter-lära, men uppenbarligen är de ändå inte attraktiva på arbetsmarknaden. Jag vet inte vad de ska göra, men är tveksam till deras egen lösning, att studera ännu mer och skaffa ännu mer studielån.

Hade de varit mina barn skulle jag nog snarare föreslå att de med ljus och lykta letar upp ett jobb under eller vid sidan av deras kompetensnivå. Marina söker jobb som myndighetshandläggare. Om inte det funkar – bli diskare! Eller vad tusan som helst, men dels ger det pengar istället för att kosta ännu mer, och dels visar det potentiella arbetsgivare att hon är flexibel och villig att tänka i nya banor.

Arbetslösheten bland akademiker tycks bara öka och när Eskil och Marina är färdiga med nästa utbildning kanske den arbetsstyrkan har ersatts av AI. Kanske borde de börja i andra änden och fundera över vad de vill med sina liv. Jag känner dem inte, men jag får lite grann känslan av att de pluggat för att de vill vara akademiker och nu funderar de mest på hur de ska kunna få ett prestigefyllt jobb som matchar, inte på vad de faktiskt vill göra.

Kommunala maffiafasoner

För några år sedan chockhöjde min kommun avgiften för den årliga slamtömningen av avloppsbrunnen helt utan förvarning, från knappt 1000 kr till över 2000. Jag mejlade och frågade varför det plötsligt blev mer än dubbelt så dyrt att köra hit en slamtömningsbil och fick till svar att alla andra avloppslösningar också hade höjts. Om jag t ex hade haft en septitank skulle den över natten ha blivit 50 procent dyrare att tömma. Jag svarade att det inte var svar på frågan och att min slamtömningsfaktura inte blev roligare att betala för att jag fick veta att även andra kommunala tjänster blivit oförklarligt dyrare.

Det fick jag inget svar på, gissningsvis för att det inte fanns något, och både jag och kommunen vet att jag inte får hitta en annan leverantör av tjänsten, så i praktiken kan de ta hur mycket som helst så länge det inte gör att jag flyttar. Jag kom att tänka på detta när jag läste om restaurangägaren i Åre som får betala 29000 kr för 18 minuters tillsyn.

Kanske drar jag det här för långt nu, men en krögare som tvingas betala en hög avgift för något han inte bett om för om han inte betalar får det ännu värre följder – låter inte det som en beskyddarverksamhet Sverige varit relativt förskonad från?

”Åre kommun wants a piece of the action, huh?”

Men det här går igen i andra verksamheter. Åres miljöchef kan t ex inte förklara varför hennes tillsyn av lägenheter i snitt tar åtta gånger längre än andras och kostar tjugo gånger mer, men mellan raderna framgår det tydligt att hennes inställning är att Åre gör allt rätt.

Nu har det emellertid börjat svänga lite. Efter den negativa uppmärksamheten vädrar Åres samhällsbyggarnämnd möjligheten för att åtminstone sluta att ta betalt för tillsyn som inte utförs. Mm, det var ju hyggligt.

Tjäna pengar utan anställning

Kanske för att jag hoppat av ekorrhjulet (eller också för att jag är född till krämare och kommer kräma tills jag dör) fick jag ett videotips av Lars, ”Tjugo bortglömda sätt att tjäna pengar utan jobb”.

Jag vet inte hur bortglömda de är för jag insåg snabbt att jag gjort en del av dessa och övervägt desto fler. Kort genomgång för den som inte orkar/kan lyssna på inslaget:

Samla och sälja metallskrot. Det har jag gjort. Även andra ”sopor” som jag sålt på secondhand-sajter, men jag har ju inte gått runt på stan och samlat skräp. Det är sånt jag eller folk jag känner har köpt och ägt. Senaste exemplet, som inte är helt klart, är att jag köpte ett hus fullt med grejor. En del har jag användning för, en del har jag slängt, men mycket har jag också sålt.

Samla och sälja vilda växter. Nej, det har jag inte gjort, men ett bra blåbärsår för många, många år sedan övervägde jag att förädla blåbär till sylt och sälja på en marknad. Jag tror t o m att jag mejlade lite och kollade att det funkade. Minns inte varför det inte blev av, om jag inte hade tid eller om jag helt enkelt kom fram till att det inte skulle bli tillräckligt bra ekonomi av det. Däremot plockar jag till husbehov, inte bara blåbär utan även svamp, kirskål och annat. Men andra säljer, även 2026. Jag ser ständigt annonser för sprängticka till chaga-te, svamp och bär. Andra säljer exempelvis ramslök.

Sälja ved. Hade jag varit tvungen att leta inkomster skulle jag överväga att köpa in ved i större kvantiteter (precis som jag gör nu för eget bruk), packa om till småpåsar till ”hyttefolk” utan framförhållning. Eller pressekreterare.

Ha höns och sälja ägg. Detta har jag absolut övervägt och blivit tipsad om åtskilliga gånger här i bloggens kommentarsfält, men hittills har jag valt att låta bli. Jag har en känsla av att det skulle kunna bli väldigt dyra ägg och jag har ju redan hundratusentals husdjur som kräver tillsyn. Nu köper jag ägg från grannen och det kan jag fortsätta med.

Hyra ut rum. Det har jag inte heller gjort, men tänker tanken att kunna göra det i en framtid. Inneboende vill jag inte ha, men kan däremot tänka mig att hyra ut hela hus. I Norge är det ett vanligt sätt att försöka bli rik på, minst lika vanligt som börshandel, tror jag.

Fånga och sälja päls. Jag sålde min farmors minkpäls, men där stannar kunskaperna. Lite samma med förslaget Hemarbete/sömnad. Jag gör det för eget bruk, men lär inte hitta någon som betalar mig för det, därtill är jag för dålig och långsam.

Men jag har symaskin!

Illegala nummerspel. Illegalt vet jag inte om jag hållit på med, men under några år tjänade jag bra pengar på poker.

Annat är desto mer olagligt. På denna lista över ”utdöda” jobb fanns Försäljning av medicin och hembränt. Det får man inte och det tycker jag är vettigt.

Men det finns gråzoner, som att Sälja hemlagad mat. Tveksamt om det vore något för mig, men det är nog ett exempel på sånt som omöjliggjorts i lag. Det är för mycket regler för att det skulle vara praktiskt genomförbart i liten skala. Behöver det vara så? Jag lutar åt att det skulle vara upp till var och en. Är jag villig att chansa på att köpa mat av någon som står vid vägen och grillar eller kokar soppa borde jag väl få göra det?

Roadkillgryta någon?

Några av aktiviteterna har verkligen dött ut. Som Sälja is. Det vore svårt när alla har kyl och frys, men min farmor (död 2005) drev matbutik där de faktiskt köpte is av issäljare, så det är inte så himla länge sedan. Ännu senare kunde man Tvätta åt andra, men det lär väl ha dött med tvättmaskinerna. Förutom kemtvätt, men det gör man inte hemma. Putsa skor tror inte heller att någon tjänar pengar på längre. Själv har jag knappt ens putsat mina egna.

Det finns fördelar med att göra saker i större skala, i fabriker och affärslokaler. Men det finns också nackdelar. När jag köper ägg och mjölk i granngården snackar jag och grannarna om gemensamma intressen och vad som händer i närområdet. Att sådana möten minskat tror jag har bidragit till att vi idag drar likhetstecken mellan samhället och staten. Vanlig grannsamverkan försvinner, eller organiseras av kommunen och polisen.

Slutet av videon tycker jag är så tänkvärt att jag bestämt mig för att citera det:

”De här tjugo sätten att tjäna pengar berättar en historia som sällan nämns. En historia om människor som inte väntade på tillstånd, som inte hade några alternativ, men som ändå hittade vägar framåt. De använde det de hade, sina händer, sina hem, sin kunskap och sin omgivning. Många av dessa möjligheter försvann inte av sig själva. De reglerades bort, ersattes eller glömdes när samhället förändrades, men instinkten bakom dem finns kvar, och kanske, i en tid där allt fler ifrågasätter vad arbete egentligen är finns det mer att lära här än vi vill erkänna.”

Visst finns saker att lära här! Kanske är en del av det också på väg tillbaka. Är det i så fall en backlash, bevis för att utvecklingen går bakåt? Inte nödvändigtvis. Kanske kan man också se det som att människorna i det moderna samhället tar tillbaka makten över sina egna liv.