Räcker verkligen tio procent?

Investera tio procent av nettolönen på börsen. Det är ett råd man läser här och där. Men räcker det? Nej, inte om målet är att bli ekonomiskt oberoende och du inte tänkt vidta någon annan åtgärd.

Jag har i vanlig ordning några invändningar. Tio procent kanske inte räcker så långt, men någonstans måste man ju börja och jag tror att anledningen till rådet är att de flesta skulle kunna klara av tio procents sparkvot, på samma sätt som att kyrkan en gång i tiden krävde sitt ”tionde”. Vore rådet att spara halva lönen är risken överhängande att det istället blev noll.

Har man kommit igång med att spara tio procent kanske man istället upptäcker att det skulle gå att utöka till femton. De flesta får högre lön genom livet och det är heller ingen naturlag att öka sina utgifter i samma takt, så då kanske man kan öka procentsatsen successivt, samtidigt som det blir mer i kronor och ören.

Vidare är det inte poänglöst att spara pengar även om det inte skulle resultera i fullständig ekonomisk frihet. För de allra flesta betyder de där första kronornas sparande mer för välbefinnandet än senare sparande. För den som helt saknar buffert ger det en otroligt bra känsla att komma upp i hundratusen, och det vore väl idiotiskt att inte ens försöka det bara för att det kanske aldrig kommer att bli flera miljoner.

”Började med tio procent, sedan rullade det på...”

Dessutom vet man ju inte det när man börjar spara. Hur många vet i tidig ålder hur deras ekonomiska resa kommer att se ut fram till pensionen? För egen del hade jag aldrig gissat rätt om jag vart femte år fått frågan ”Hur ser din ekonomi ut om fem år?”. Ibland har det gått bättre, ibland sämre. Någon har gett mig affärsförslag som på pappret inte verkade så fantastiska, men som blev det, och vissa börsår har varit helt sanslösa.

Det sägs att ingen ligger på dödsbädden och tänker att de borde ha jobbat mer. Det kan stämma, men jag har heller aldrig träffat någon som ångrat att de kommit igång med ett sparande eller tänkt att de borde ha börjat senare och sparat lite mindre.

Fet lönecheck eller fetmapiller?

Jag tycker att det är moraliskt tveksamt att företag ger sina anställda friskvårdsbidrag eller betalar deras startavgifter i idrottstävlingar. Ska verkligen arbetsgivare uppfostra och styra sina anställda på det viset? Vore det inte rimligare att ge personalen högre lön, så får de själva bestämma om de ska köpa mountainbikes eller gräddbakelser?

Det är ändå ingenting emot USA där många företag betalar fetmamedicin till sina anställda. Faktiskt så många att det blir en nyhet när tio procent hotar med att dra in medicinbidraget. Och som alltid med USA är det big business (ursäkta ordvitsen). Bank of America lägger 250 miljoner dollar per år (!) på fetmaläkemedel till sina anställda. Det är över en tusenlapp per anställd. Som normalviktig hade jag velat ha pengarna i handen.

Jag ska inte försöka förstå mig på amerikansk hälsopolitik, men för mig som vuxen, självständig människa känns fenomenet helt galet. Så länge fetma inte diskvalificerar en anställd från att utföra sitt jobb borde inte detta vara en sak för arbetsgivaren. Är jag betrodd att sköta mitt jobb borde jag väl för bövelen också få sköta mitt matintag?!

”Max tvåtusen kalorier per dag! Det är mitt sista bud.”

Samtidigt känns det också helt surrealistiskt att en stor del av den vuxna befolkningen är fet, inte sällan på en mer eller mindre handikappad nivå. I Europa kan vi försöka trösta oss med att det är så mycket värre i USA, men sedan industrialismens vagga har vi sett den ena dårskapen efter den andra kopieras och överföras hit. Så snart går delar av ditt företags lönepott till fetmapreparat till personalen – det kan du fethaja!

Snabbfrallor

Att baka matbröd kräver lite framförhållning. Degen ska göras och jäsa en eller två gånger. Den effektiva arbetstiden är inte lång, men det tar gärna ett par timmar från start till mål. Vanligtvis inget problem, men även jag som sedan flera år bakar allt mitt bröd bommar ibland och upptäcker att frysen är tom.

För de tillfällena eller om det ska dyka upp någon som man vet inte gillar kaffebröd, men som man ändå vill kunna bjuda på något till kaffet är det bra med ett snabbt recept. Idag har jag därför valt bort färskjästen till förmån för bakpulver. Nu åker vi! Sätt ugnen på 200 grader och ta sedan fram följande ingredienser:

matfett, 50 gram
vatten, 2,5 dl
vetemjöl, 4,5 dl
havregryn, 1 dl
bakpulver, 2 tsk
salt, 0,5 tsk

Smält matfettet, häll i resten av ingredienserna och blanda/knåda med händer eller verktyg. För en så liten sats kör jag elvisp med degkrokar istället för min stora bakmaskin för att hålla nere mängden disk.

Dela degen i nio lika stora bitar (med våg eller ögonmått) på mjölat bakbord och forma bröden genom att rulla och platta till dem till önskad form.

In i ugnen c:a 20 minuter, eller ännu hellre tills färgen indikerar att de är färdiga.

Från ax till fralla på en halvtimme. Inte det mest fantastiska bröd jag bakat, men hembakt är hembakt. Färskt slår det all konkurrens inklusive bageriet.

Körlärargnäll

Jag kritiseras ibland för att ha åsikter i sånt jag inte har förstahandskunskaper om. Oftast gäller det barnuppfostran (märkligt nog har jag aldrig sett någon kritiseras för att tycka till om självmord utan att först pröva själv). Så nu ska jag vara transparent med att jag tog körkort för 35 år sedan, och jag tränade ytterst lite med andra än proffslärare eftersom jag fick ett fast pris av körskolan.

Men med det sagt tycker jag att det verkar vettigt att slopa kravet på introduktionskurs för privata körhandledare och elever. Jag har sett massor av kursdeltagare uttala sig om den och hittills inte hört någon säga något positivt överhuvudtaget.

Och nu när kravet tas bort applåderas det unisont. Den enda kritiska röst jag hört är körläraren i inslaget. Jag förstår honom. Hade jag jobbat i en bransch där politikerna aktivt förhindrat folk från att själva göra mitt jobb skulle jag också bli sur om det ändrades.

Han säger något annat i inslaget, nämligen att antalet olyckor hos privatister minskat sedan obligatoriet infördes. Det låter rimligt. Gissningsvis minskade antalet privatister dramatiskt när man tvingade dem att gå en extra kurs och då vore det konstigt om inte även privatisternas olyckor minskat. Skjut huvudet av alla pensionärer och vi kommer se en minskning av grå starr, för att ta ett annat samband.

”Let's do some friskvård.”

Sedan säger han att liv inte kan mätas i pengar. Först ska sägas att det antagligen inte går att översätta antalet olyckor i dödstal. Även om det körts sönder ett och annat baklyse av privatister är det inte detsamma som att det dött fler i trafiken. Sedan har han faktiskt fel i att liv inte mäts i pengar. Begreppet har till och med ett namn – värdet av ett statistiskt liv (VSL). Det bestäms av Trafikverket och är man körlärare har man nog själv skippat flera internkurser om man missat det.

Det kan tyckas cyniskt att sätta en gräns för hur mycket pengar ett människoliv är värt för samhället och jag är glad att jag slipper göra sådana bedömningar, men tänker man efter måste gränsen dras någonstans. Man kan inte tömma statens resurser för att rädda ett eller ett par liv även om jag lider med de drabbade. Bilskolorna lider jag däremot inte ett dugg med.

Vem ska styra kvinnor?

Jag läser sällan Aftonbladets ledarsida. Oftast räcker rubriken för att förstå vinkeln, och den är nästan alltid tröttsamt förutsägbar. Men när ordet ”fuck off-kapital” fanns med gjorde jag ett undantag och artikeln var faktiskt ganska intressant. Inte för budskapet i sig utan för att förstå hur 23-åriga vänsterbrudar med grönt hår tänker.

Temat är våld i nära relationer och hur det drabbar kvinnor. Eller rättare sagt vad de kan göra åt det. I en låst SvD-artikel ska statsminister Kristersson ha sagt att kvinnor bör ha ett sparkapital för att kunna lämna destruktiva relationer. En som gick igång på det var ledarskribenten Samael Atlagic (för krångligt namn, hädanefter kommer jag kalla henne fröken Grön, vilket hon antagligen blir kränkt över och eftersom sådana som hon lever för att få känna sig kränkta bjuder jag på det).

”Uttalandet visar återigen att Ulf Kristersson lever i en helt annan värld än resten av oss. Våldsutsatta kvinnor ska kunna lämna en relation även utan ett välfyllt sparkonto.”

”Den har axelvaddar!”

Det har hon såklart rätt i, på samma sätt som att berusade kvinnor ska kunna strosa runt halvnakna mitt i natten i socialdemokratiskt utsatta områden utan att riskera att bli sexuellt antastade, men det är inte alltid ”borde” och ”kan” är synonyma. För sedan beskriver fröken Grön en tjej hon kallar Jenny, som var ekonomiskt beroende och utnyttjad av sin senare dömda sambo. Jag ser det som ett bevis för Tuffe Uffes tes och mot fröken Gröns blinda tro, som blir ännu tydligare i ledartextens sista mening:

”Sveriges kvinnor behöver inte 'fuck-off-kapital'. De behöver en regering som bryr sig om kvinnor på riktigt.”

Hade jag varit ung kvinna i Sverige hade jag gärna både haft pengar och en regering som bryr sig. Även om hon aldrig skulle erkänna det är jag övertygad om att det även gäller fröken Grön. Det är faktiskt skrämmande att när kvinnor domineras och utnyttjas av sina män är hennes första tanke att det är statens jobb att styra över dem, inte att alla människor oavsett kön ska få styra sina egna liv.

Och i ett någorlunda marknadsekonomiskt samhälle är pengar en icke obetydlig komponent i den styrningen. ”Kvinnor och barn tvingas bo kvar hos sina förövare”, men hade Jenny haft ett ISK-sparande, om än aldrig så litet, hade hon kunnat ta sina barn bort från den destruktiva relationen och den hotande mannen tidigare än vad som nu blev fallet.

Dyrt skräp

Jag vet inte hur det kommer sig att nudlar inte har sämre rykte än de har. Det är tråkig skitmat utan vare sig smak eller näring. Ändå nämns nudlar som enkel och rimlig mat, inte minst när man pratar om studenter. Det finns t ex en studentmatblogg som heter ”Skippa nudlarna”. Om det beror på att studenter faktiskt äter mycket nudlar eller om det är en myt vet jag inte.

Annette påpekade något i kommentarsfältet häromdagen, nämligen att nudlar inte är särskilt billiga, så där försvinner även den fördelen. Ett paket snabbnudlar på 85 gram bestående av 91 procent nudlar och 9 procent kryddblandning kostar 4.63 kr på Willys, vilket ger ett kilopris på 54.47 kr. Det är i mina ögon långt ifrån en hel måltid ens ifråga om mättnad.

Pasta kostar i samma butikskedja från 13.50 kr/kg. Med det valet får man pengar över till både kryddor och andra tillbehör. Gul lök kostar en tia kilot och nästan ingen grönsak eller baljväxt jag köper kostar över 50 kr/kg, så då blir det i praktiken omöjligt för mig att sätta ihop en pastarätt som blir dyrare än en påse nudlar.

Om jag hade haft barn som efter att ha flyttat hemifrån köpt upp sig på stora mängder snabbnudlar hade jag sett det som ett personligt misslyckande. Det hade jag förvisso gjort även om han/hon levt på fryspizza, Dafgårds enportionsrätter eller ”Varma koppen”, men det är gradskillnader även i Helvetet.

Kall mat i värme

Det är kanske inte så konstigt att Livsmedelsverket försöker göra sig relevanta, men att informera om att matlådor håller kortare tid i varmt väder än i kallt kan väl folk för tusan räkna ut själva?

Eller kanske inte. Kan folk ha blivit så handlingsförlamade att de behöver en myndighet som säger till dem att välja rätt mat för matlådan under rötmånaden? Då ska jag komma med ett ännu enklare tips som jag själv praktiserar när jag måste ha mat med mig från tidig morgon fram till lunch utan kylskåpsmöjlighet, på marknader och andra utflykter nu på sommaren.

Kvällen innan ställer jag en flaska i frysen, fylld till 20-70 procent (beroende på hur varmt det är) med vatten, saft eller annan dryck utan kolsyra. På morgon ställer jag den i en kylväska ihop med den mat jag har med, vanligtvis en pastasallad, några mackor och kanske lite frukt. Drycken funkar som kylklamp och har förhoppningsvis smält lagom till när jag ska inta matsäcken.

När jag inte tar med ett helt kök.

Och som livsmedelsverket är inne på, en del mat håller bättre än annan. Jag tror att de flesta har på känn vilka av deras livsmedel som klarar värmen bäst, så jag tänker inte komma med en lista. Mjölk har t ex en förmåga att lukta skumt ganska snabbt, men vegetarisk kost blir åtminstone inte farlig för att den står för varmt, så har du tänkt köra en vegetarisk dag kan det med fördel göras när du måste lita längst tid på matlådan.

Annars gillar jag turmat som inte behöver kyla. Soppa, som min nya favorit mangoldsoppa, är en matsäck som tvärtom klarar sig bättre i sommarvärme. Okej, kanske är varm soppa allra godast som matsäck på vintern, men lite flexibilitet måste man ha.