Arga Andersson har rätt!

Om vänsterregeringen inför en bankskatt efter valet hotar bankerna med att höja bolåneräntan. Magdalena Anderssons svar på det är att uppmana bankkunderna att i så fall byta bank till en med bättre villkor.

Hon till vänster... tror jag.

Jag har röstat både höger och vänster, men aldrig på socialdemokraterna, och Arga Andersson kan vara den sämsta och minst sympatiska ledaren för partiet under min livstid. Men om jag ser bortom partiantipatier tycker jag att hon har helt. Alla företag som höjer sina priser skyller på externa faktorer. De har fått höjda frakt- eller råvarupriser. Det är krig, pandemi eller missväxt, aldrig: ”Ägaren har köpt en ny båt och nu ska den betalas.”

När bankerna går bra tycker de att aktieägarna och möjligen personalen ska ha vinsten. När det går dåligt får staten gå in och stötta. Om det gör det rätt att införa en bankskatt vet inte jag. Höjda skatter är såklart den minst rimliga vägen från världens högsta skattetryck, men när det händer vill såklart varken personal eller aktieägare ta mer än sin andel av kostnaden, helst ingen alls.

Vidare har S-ledaren rätt i att kunder alltid bör rösta med fötterna. Om en bank försämrar villkoren flyttar man till nästa, så att de lär sig att den med bäst villkor får kunderna. När kunderna tvärtom stannar kvar när utlåningsräntorna höjs och inlåningsräntorna sänks blir det dyrare att vara bankkund. Nu skyller de på bankskatt, nästa gång på något annat.

Verkar du rik?

Vi ser alla människor med dyra bilar, i dyra kläder och hus, med välbetalda jobb. Det är lätt att tänka att det där är en rik människa. Någon gång stämmer det säkert, men ganska sällan, tror jag. Av två skäl:

1. Sverige har relativt små inkomstvariationer. Du tjänar mer som direktör än som städare, men undantag finns även där, och efter skatt och eventuella bidrag är det inte så stor skillnad (om du inte är chef för en myndighet eller ett stort börsbolag). Det betyder att den som har dyra saker ofta inte har så mycket pengar kvar.

”Tog en sväng med båten.”

2. Jag har aldrig träffat en riktigt rik människa som ansträngt sig för att framstå som rik. Den stereotypa nidbilden av en rik människa med en fet cigarr och en tjock plånbok är just en nidbild. Jag har däremot träffat en hel del inte så rika människor som jobbat hårt för att ge ett rikt intryck.

Så chansen att den tillsynes rika människa vi möter i själva verket är belånad till öronen och att ”Burk-Curt”-figuren vid sidan om har mer pengar på banken och börsen är ganska stor. Går jag till mig själv tror jag att få som träffat mig vid första (eller för den delen tionde) anblicken tänker att jag är tätare än genomsnittet.

Det är för- och nackdelar med det. Man riskerar att få sämre service i butiker när man för ovanlighetens skull bestämmer sig för att spendera och dyker upp i sin femtio år gamla skrothög. På plussidan är det ingen tänker att jag ska ta krognotan för att den märks mindre i min plånbok.

Hur som helst finns inget alternativ för mig. Det är få företeelser jag föraktar mer än människor som låtsas att de är mer lyckade eller framgångsrika än de egentligen är. Och i det moderna samhället förväxlas ju ofta framgång med pengar, trots att det är två helt olika saker.

Hur ska media tjäna pengar?

Förr satte mediehusen agendan. De bestämde vad som var en nyhet, hur den skulle framställas och inte minst när. De kunde ligga och ruva på ett scoop i flera månader för att ta fram det när det passade bäst i medieflödet, eller kanske när det gjorde mest skada för den det gällde.

Så hände något. Alternativmedia och inte minst sociala medier ritade om medielandskapet. Företag, politiker och andra makthavare var inte längre beroende av de traditionella och etablerade medierna och dess journalister. Därför kunde t ex Donald Trump be CNN fara och flyga och istället lägga ut texten i Joe Rogans podcast med minst lika bra räckvidd.

Ett på alla sätt mer närliggande exempel är när Dagens Nyheter intervjuade Örebropartiets partiledare Marcus Allard. För att göra ett reportage, kanske lägga ut några bilder och möjligen ett filmklipp. Men bara timmar efter intervjun ligger hela samtalet, oredigerat och ovinklat, ute till allas beskådan.

Därmed kan DN sluta att fundera över vilken vinkel de ville göra. Blir den långt från verkligheten kommer det att bli den verkliga nyheten, att DN inte klarar av att rapportera objektivt. Själva intervjun kommer alla intresserade redan ha sett, på Youtube, på Örebropartiets hemsida eller inbäddad på någon blogg. Att låsa en artikel och få folk att betala för den kan DN definitivt glömma.

Förra året ville SVT intervjua Marcus Allard för ett tvåminuters tv-inslag. Okej, sa han, ni får två minuter. Knattereportern missförstod och tänkte gå efter sin ursprungliga plan, att intervjua i tio eller tjugo minuter för att sedan klippa fram sin agenda. Detta märktes tydligt eftersom hon valde att lägga första halvminuten av intervjun på att förklara spelreglerna. Hon blev rätt förvånad när den intervjuade tackade för sig efter exakt två minuter. Även den gången antar jag att intervjun låg ute på nätet långt innan SVT Örebros inslag.

Första gången jag hörde ett intervjuoffer berätta för en journalist att han själv också spelade in intervjun var 30-40 år sedan och jag har ingen aning om vem det var. Bra gjort, men vad hade han kunnat göra om den publicerade intervjun fulklippts? Inte mycket. Gått till domstol eller någon form av pressombudsman, men dessa hade sannolikt valt att ställa sig på journalistens sida med mindre än att det rört sig om rena karaktärsmordet.

Än är inte slaget vunnet (eller förlorat, om man vill se det så). Om DN överhuvudtaget väljer att publicera klipp från Allard-intervjun kommer en del av deras publik läsa, titta och tro att de fått med sig hela bilden. De kommer inte ens upptäcka att hela intervjun finns att ta del av. Men för varje dag som går blir de alternativa mediekanalerna lite bättre, fler och större samtidigt som konsumenterna blir allt mer lyhörda för dem. Gamlingar som endast tar del av SVT, TV4 och en eller två dagstidningar blir allt färre.

Är utvecklingen bra? Å ena sidan är det fint att den som vill kan ta del av en hel intervju och inte bara ett journalistiskt urval. Å andra sidan är ju själva idén med journalistik att vanliga mediekonsumenter ska slippa att se timslånga intervjuer och läsa tjocka utländska forskarrapporter för att få reda på vad som egentligen hänt. Den tiden tar vi oss nog bara om vi redan är väldigt intresserade.

De mediekanaler som i framtiden vill tjäna pengar (på annat än presstöd) måste nog gå tillbaka till riktig journalistik, att koncentrera informationen till publiken. De som fortsätter att istället manipulera informationen till sin agenda, men under förespeglingen att det är journalistik de håller på med, tror jag inte har lång tid kvar i branschen, oavsett hur den agendan ser ut.

Disclaimer: Jag har inte sett DN-intervjun ovan eftersom jag inte tillhör de intresserade (jag har bara sett ett kort klipp) och ännu mer ointresserad är jag av att prata om Donalds Trumps politik. Blogginlägget handlar om media.

Tesla-Metall 1-0

Innan helgen avbröt If Metall strejken mot Tesla. Det låter, och har hela tiden låtit, som att Tesla gjort något kriminellt när allt de gjort är att inte skriva på ett kollektivavtal, något som är helt frivilligt, vilket är lätt att glömma bort när LO-pampar lägger ut texten. Att som LO-basen likställa kollektivavtal med ”trygghet och schyssta villkor” är rent skitsnack.

Det är inte första gången LO tar den striden. Ibland har de lyckats driva företag i konkurs för att de haft fräckheten att inte skriva avtal med facket, även om inte en enda anställd efterfrågat det. Det är det som känns så märkligt. Avtalet är valfritt, men hur frivilligt är det om Sveriges mäktigaste organisation tar ett nej som legitimt skäl för att starta krig?

Jag vet inte om vi någonsin får veta hur mycket LO betalat för att driva det här tramset i tre år, eller hur mycket det kostade Tesla att slippa kollektivavtalet. ”SVT Nyheter söker Tesla”, står det i artikeln efter fyra dagar. Det kan betyda allt från att de ringt och mejlat i flera dagar till att de blåljuger och överhuvudtaget inte försökt.

Världens dyraste camping?

Även om jag applåderar att Tesla tog striden med maffiaorganisationen önskade jag hela tiden att Elon Musk skulle ha sagt att ”vi skiter i Sverige” och lämnat landet åt sitt öde. Allt de ville var att sälja bilar till svenskarna. Tacken blev att If Metall tillsammans med Transport, Fastighetsanställdas Förbund, Hamnarbetarförbundet, Elektrikerna, Seko, Målareförbundet, Byggnads och Kommunal gjorde allt för att sätta käppar i hjulen för Tesla och bland annat saboterade deras möjligheter att bygga ut nya laddstationer.

If Metall sa längs vägen att Tesla ”är emot själva principen om ett kollektivavtal”. På samma sätt tycker jag att det är uppenbart att Metall skiter i om arbetarna på Tesla har bra eller dåliga villkor. De är bara intresserade i att deras kollektivavtal ska gälla. Efter detta hoppas jag att fler företag synar bluffen. 

Dags för bär!

Jag har förståelse för att inte alla som kan väljer att odla grönsaker. Jag tycker att det känns bra att odla min egen mat från frö till tallrik, det sparar pengar, men det är också en del jobb. Det ska planeras, inhandlas, planteras, vattnas och rensas. Jag träffar ibland människor som vill vara lediga på sommaren. Det får man respektera, även om jag inte helt förstår hur de resonerar.

Men att skaffa ett par bärbuskar är en annan femma. Det är i stort sett ren vinst. Man kan behöva köpa buskarna för en dryg hundring, men högst troligt känner du någon som har buskar där du kan få en rot eller stickling och så är du igång utan en krona i investeringskostnad. Planteringen görs på nolltid med några spadtag. I mitt fall har jag dessutom hägnat in buskarna för att skydda dem mot rådjur, men sedan är det bara att vattna, gödsla och skörda.

Mina röda och svarta vinbär, krusbär och rabarber som jag planterade första sommaren här, 2022, har tagit sig och blivit lite större undan för undan utan att jag gjort någonting för att förtjäna det. Att skörda dem tar nästan ingen tid och man kan till och med ställa dit en stol och göra det sittande. Om man inte väljer att plocka ett par bär varje gång man går förbi. Särskilt svarta vinbär är så nyttiga att en näve bär ger ett stort bidrag till dagsbehovet av viktiga vitaminer.

Själv kokar jag sylt på vinbär och rabarber ihop med de blåbär jag plockar och som jag inte ens behöver odla själv. Det är också barnsligt enkelt. Så med andra ord – har du en tomt och några kvadratdecimeter ledig yta på den finns nästan inget hållbart argument för att inte plantera en bärbuske. Då har jag ändå inte räknat in mysfaktorn!

Halvlögn-på-halvlögn-effekten

Jag är inte dummare än att jag begriper att kvällstidningarnas spar-, ränte- och sparränteartiklar skrivs för att få klick och återbäring till den egna tidningen, men eftersom kvällstidningsjournalistik ändå är en slags journalistisk produkt borde de ge mer av den stora bilden. Exempel:

Varje månad redovisar Aftonbladet sparräntan på konton hos banker som de ingått ett reklamsamarbete med. Så här ser det ut i augusti. ”Sparkonton med hög sparränta i augusti”... nåja. Här tipsas om bankkonton med en sparränta så låg som 0,5 procent. Vilken bra idé... eller inte. Det rimliga vore såklart att dylika artiklar förses med en varningstext av typen:

”Varje krona på sparkonto eller andra sparformer som inte kommer i närheten av att slå inflationen innebär en garanterad förlust varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.”

Men det säljer inga annonser. Och i nästa exempel blir det ännu värre: ”Här får du räntan utbetald månadsvis – tips”:

”Ge dina pengar en chans att växa sig större med relativt låg risk med ränta på ränta-effekten. Här listar vi 11 banker som betalar ut räntan månadsvis.”

Här är alltså en annan lista på konton, med räntor som är ungefär lika dåliga. Särskilt om du inte väljer att låsa dina pengar för en längre tid. Gör du inte det får du ofta en lägre räntesats. Skillnaden på dessa konton jämfört med Aftonbladets ”topplista” är att bankerna på dessa kan betala ut räntan månadsvis, men även här finns undantag.

Okej, det är ju en slags ”ränta-på-ränta-effekt light” när bankerna betalar ut räntan månadsvis, men eftersom sparande på bankkonto ändå är en förlustaffär när ”vinsten” äts upp av inflationen handlar detta enbart om förlustminimering. Riktig ränta-på-ränta-effekt uppnås när du under flera år eller allra helst decennier, har pengar investerade på börsen, gärna i globala indexfonder eller andra ”tråkinvesteringar”, men det resulterar i tama rubriker och ger ingen provision till skvallerpressen.

Folkstillestånd eller folkrörelse?

”Replokalskrisen” – vad får de allt ifrån? Efter att studieförbunden fått mindre pengar från skattebetalarna är tydligen folkbildningen i kris och nu drabbar det också banden.

Jag har spelat en hel del i band. Ett av dem repade i en skola eftersom gitarristens flickväns mamma var rektor där. Ett annat band repade i en kontorslokal som hyrdes av en ideell förening. Jag har för mig att vi var tolv band på fyra rum, så vi och två andra band fick dela på tiderna i en av betongbunkrarna. Ett par av banden där nere var lite kända, så lokalen funkade nog. Vi var däremot inget vidare och det är det enda band jag var med i där jag tror att jag fick sparken.

Jag blev aldrig en del av det svenska popundret, men poängen är att jag aldrig fick en replokal organiserad av ett studieförbund och det är nästan så att jag tycker att det hade gått emot hela rock'n'roll-grejen. Tror ni Sex Pistols repade hos ABF?

”Vi har ju ingen lokal, juh!”

Okej, jag är lite raljant nu, men i reportaget sitter t ex några rebelliska punkbrudar och pratar om att de inte kan repa för att inte staten tillhandahåller en lokal. Jag undrar om Johnny Rotten är stolt över hur de förvaltar punk-arvet från 70-talet. Seriöst, skaffa era egna lokaler! Är det ingen som har garage längre, eller duger inte det? Knacka då på hos det lokala industriföretaget och hör om ni inte kan öva på deras lager på kvällar och helger, eller den lokala sporthallen. Ha lite visioner för bövelen!

Samma med den övriga folkbildningen. Vad kostar en kursledare? Jag har själv varit det och om alla kursdeltagare hade langat fram en tjuga i timmen hade det räckt till både lön och skatt. Jag motsätter mig inte studieförbund som fenomen, och särskilt när det gäller ungas utbildning kan skattebetalarna absolut chippa in en grundplåt, men det kan heller inte vara så att varje krona bara räknas om den går via staten, och utan den omvägen sitter folk som fågelungar med gapande näbbar. Det är vi som är samhället!