Veden hemma!

Det har nog aldrig dröjt till juni innan jag fått hem årets ved, men egentligen är det inte årets ved utan nästa års. Efter första vinterns vedbrist har jag sett till att alltid köpa ved så att det räcker.

Detta i kombination med att jag fått ved har gjort att jag nu sparat in ett helt år. Under föregående vinter gjorde jag precis av med veden jag köpte 2023, vilket gör att förra sommarens ved står kvar i vedboden och den ved jag precis hämtat hem kommer inte behövas förrän vintern 26/27.

Om ens då. Förra året beställde jag femton kubikmeter. I år nöjde jag mig med tio. Det har inget med förbrukning att göra utan handlar om att det var vad jag bedömde att jag skulle få plats med i vedboden. Det var ändå innan jag snubblade över några kubikmeter ved i skogen som grannen och tillika skogsägaren hjälpte mig med.

Det är säkert bra för veden att få stå till sig ett år i vedboden. Jag har tidigare skakat på huvudet åt äldre gubbar som har så mycket ved att de skulle kunna elda dygnet runt tills de själva ska in i ugnen, och där är jag inte (än). Men känslan av att jag skulle kunna hålla mig varm de närmaste 2-3 åren utan att lägga ut en enda krona till gör mig alldeles varm, helt vedlöst.

Glad midsommar på er! Eller som vi säger i Norge: fredag.

Tok-Torsdag!

Nej, inte idag, det var förra torsdagen. Då fick jag ett mejltips från Tobbe om ett event hos Ica i Örebro kallat Tok-Torsdag. Det är en Ica Maxi-butik som har extrapris på ett åttiotal produkter. Det handlar om ”tillfälliga partier” och ”STOR risk för slutförsäljning”.

Vad gör man inte för att handla billigt i dessa tider? En del kunder väljer att sitta i kö hela natten för att inte missa utvalda extrapriser. Jag förstod det lite på Tobbe som att han var tveksam till om det var värt att sitta flera timmar i kö för att exempelvis köpa ett sexpack ägg för 99 öre. Jag är väl också försiktigt skeptisk.

Å andra sidan sitter ju folk i kö en hel natt för att försäkra sig om att få köpa ett speciellt dataspel eller gå på konsert med Taylor Swift. Jämfört med det känns Ica-vakandet faktiskt helt rimligt. Man kan väl kanske se det som en kul grej också. Jag har aldrig legat i en sovsäck på en parkeringsplats för att köpa konsertbiljetter, men jag kan tänka mig att köandet i sig är en happening, och då köar jag hellre för Bregott för 20 kr än för de kulturella exemplen ovan.

Vi är alla olika. Varje dag sitter hundratusentals svenskar i bilkö i Stockholm eller Göteborg. Fem dagar i veckan, c:a 45 veckor om året. Jag har aldrig riktigt prövat det, men jag tror att jag hade känt mig som Michael Douglas i Falling Down när han slår in tänderna på en mottrafikant. Så ja, hade jag bott i Örebro hade jag kunnat tänka mig att sätta mig i denna matkö. Om inte annat hade det blivit ett blogginlägg av det. Fast det blev det ju ändå.

En downsizing-historia

Av en slump (eller logaritm) fick jag upp en video där skådespelaren/komikern Mikael Tornving pratar om hur han gjort en resa i minimalismens tecken. I kommentarsfältet beskrev någon detta som ”6 minuter och 37 sekunder av skitnödig självömkan”, men jag upplevde det tvärtom som intressant. Se själv och gör en egen bedömning!

Jag blir själv trött på när så kallade kändisar berättar om sina liv som om allt de gör vore av allmänintresse, men tänk bort att han är en offentlig person för det har faktiskt ingen relevans här. Det han berättar om att han upptäckte att han jobbade för mycket och med fel saker tror jag att vi är många som upplevt.

Tyvärr tror jag att de flesta i det läget kör på och tänker att det ska lösa sig eller att livet väl inte var roligare än så här. Tornving gjorde något åt det. Han sålde sin bostadsrätt på 83 kvm och bytte ut den mot 38 kvm. Så gjorde han sig av med en massa saker längs vägen, bl a ”lite skog”.

I samband med flytten gick han från styrelseordförande i bostadsföreningen till vanlig medlem och slutade som bataljonschef i hemvärnet. Gissningsvis hade han kunnat göra detta utan att flytta för så mycket pengar tror jag inte att det gav. Att aktivt sänka sina utgifter möjliggjorde däremot att han kunde tacka nej till moderatoruppdrag han inte tyckte var kul. Istället såg han till att ha tid med sommarstugan och att besöka släkt och vänner. Ännu en kritisk kommentar:

”Har man en förmögenhet på 10 mille så kan man göra så.”

Är det inte typiskt att bittra människor alltid lyckas hitta en krok till sin offerkofta?! När andra flyttar, byter jobb eller gör någon annan ansträngning för att ta sig ur ekorrhjulet går det alltid att säga att ”det där funkar säkert för andra, men inte för mig”. Nu säger inte jag att alla borde downsiza (kan man säga ”växla ner” på svenska?), men alla som inte trivs med tillvaron borde försöka hitta vägar till ett bättre liv.

Alla kan inte skaffa sig en lyxvilla eller sluta jobba och segla jorden runt, men är det något alla kan så är det väl just att sälja ägodelar och sänka sina utgifter? Återigen, inte önskvärt för alla, men alla som vill kan, om de vågar. 

Byggde ett växthus

Växthus för husbehov är kanske inte dyrare än att man kan köpa dem nya, men jag tänkte ha det på på ladans södervägg och där är det bara ett par meter till en åker som jag inte äger, så jag tänkte att det skulle vara smart att bygga måttanpassat. Dessutom vore det inte riktigt jag att inte bygga mitt eget växthus. Först en ritning.

Det gör jag alltid när jag bygger något. Inte så att det skulle hålla för en bygglovsansökan, men i samband med att jag ritar upptäcker jag nästan alltid något jag inte tänkt på. Det blir billigare och enklare att kasta pappret än att bygga om halvvägs in i skapandet. Steg 2: Lägga ut materialet på marken.

Här är framsidan i mitten omgiven av de bägge kortsidorna. Färgen är min nya favorit slipersolja. Genom att måla allt i förväg får färgen tränga in även på sidor jag inte kommer åt när det är hopsnickrat. Det är särskilt viktigt på ändträ, som blir extra utsatt för fukt. Här är väggarna på plats.

Själva odlingslådan gjorde jag ungefär som mina stora odlingslådor på tomten, bara mindre.

Att den inte går ända in till väggen är dels för att odlingsytan blir lättare att nå, dels för att i en framtid kunna förlänga växthuset om jag känner för det. Har jag tid och lust kan jag ha ett tjugo meter långt växthus längs laduväggen.

Dags för glasväggar. Jag hade för ändamålet samlat på mig två spröjsade fönster och fem glasskivor, alltsammans gratis från människor utan visioner och/eller utrymme. Måttet på växthuset bestämdes utifrån glaslagret.

Nu börjar det likna något! Och det är bra, för vid det här laget visade mina förodlade tomatplantor tecken på att börja blomma i sina krukor. Väggen med dörren fick bli i plexiglas. På själva dörren var det nästan tvunget, annars hade den blivit onödigt tung för gångjärnen.

Då återstod taket. Från början tänkte jag plexiglas där med, men det visade sig att kanalplast var billigare (för här blev jag tvungen att betala pengar). Kanalplasten rekommenderas dessutom på växthus eftersom luften i den isolerar och ger en jämnare temperatur.

Även här var vikten viktig eftersom jag bestämt mig för att ventilera huset genom taket. Blir det för varmt inne (och det kan det fort bli en varm sommardag i ett inglasat hus på en södervägg) lyfter jag taket som sitter med gångjärn mot framväggen, och jag måste med enkla handgrepp kunna justera taket själv.

Så var det bara planteringen kvar. Arton tomatplantor som växt till sig inomhus. De tre längst till vänster i bild är av arten Rio Grande, de övriga hette Moneymaker – vad kan gå fel liksom … Det återstår att se. Jag har aldrig lyckats med tomater, men den här gången känns det bättre än någonsin.

Pengar? Plexiglas, glas och fönster var som sagt gratis. Virket kostade väl några hundralappar. Förutom framsidan är det egentligen bara korta spillbitar som nästan kan ses som gratis. Oljan kostade 67 kr litern. Jag har inte räknat på åtgången, men kanske gick det en liter. Kanalplasten kostade 645 kr, så för enkelhets skull kan vi väl säga att hela bygget kostade en tusenlapp. Det får man visserligen ganska mycket tomater för, men min tanke är att detta ska stå i många år och vara i stort sett underhållsfritt.

Tramp eller trams?

Arbetsmarknadspolitisk åtgärd – vad är din första association? Själv tänker jag tyvärr meningslös fasadputsning, en kostnad utan långsiktig vinst. Dagens exempel, Luleå kommuns cykelkurs.

”För sjunde året i rad arrangeras cykelskolan i Luleå – och hittills har ett 40-tal vuxna och barn deltagit. Syftet är bland annat att öka chansen till jobb.”

 

Om syftet vore jobb, varför har då även barn deltagit? Jag trodde barnarbete var förbjudet. Men såklart har detta ingenting med jobb att göra. Vi kan dessutom vara ganska säkra på att om tidigare deltagare fått jobb genom att gå denna kurs hade man trummat ut det i den helt okritiska artikeln. Men det gör man inte. Istället talar man i flummiga ordalag om den frihet cyklandet ger, under den ännu flummigare parollen ”integration, jämställdhet och hållbarhet”.

Jag missunnar ingen att lära sig saker, men är det verkligen ett av kommunens kärnområden att lära vuxna människor att cykla? ”Skolan kostar ingenting”, står det i artikeln. Men jo, det gör den, bara det att de som betalar inte har någon glädje av den. Och på vilket sätt hjälper cyklandet kursdeltagarna att komma närmare en anställning? Hur många cykelbud behövs det på Foodora i Luleå? När jag ser reportaget tänker jag att det hade varit mycket bättre att lära ut begriplig svenska.

I Sverige kan nästan alla sexåringar cykla. Jag vet inte vad ni andra säger, men mina färdigheter i cykling har aldrig kommit upp i en jobbsökningsprocess. Jag vill till och med gå så långt som att säga att det antagligen hade motverkat sitt syfte och minskat mina chanser att få jobb om jag skrivit ”Jag kan cykla” på mitt CV.

Betala för skit?

Jag skriver ofta om folk som köper skit, men nu menar jag det bokstavligt. Under sommarhalvåret säljs jordförbättringsmedel av olika typer, men för oss som inte planterat på tjugo hektar är det inga större problem att skaffa gratis gödsel.

En gödselsort har vi allihop tillgång till, den som på svenska kallas guldvatten (jag föredrar det mer rättframma norska ordet tissevann). Blandningen ska vara nio delar vatten och en del … guld, så urinera en deciliter och du har en liter ypperlig näring.

Ett annat medel som är lätt att få till är nässelvatten. Nässlor är kväverika och uppskattade av andra växter. Fyll en hink eller tunna med nässlor och täck dem med vatten. Låt blandningen ruttna i två veckor. Sedan används det på samma sätt – nio delar vatten och en del av denna illaluktande sörja. Fyll på mer vatten i nässelhinken efterhand så kan du vittja upprepade gånger.

När det gäller organiskt gödsel som koskit eller hönsskit tror jag inte att det finns en bonde som inte kan erbjuda dig en skvätt av dessa undermedel om du knackar på med några hinkar eller en släpkärra. Själv är jag så lyckligt lottad att grannbonden kommer över och ger mig en skopa skit ibland. I detta fall koskit blandat med halm.

Längst ner i bild har jag fyllt en plastlåda med detta. Planen är att använda det på samma sätt som nässelvatten och se om jag märker någon skillnad. Gödseljämföring är den typen av stimulerande hobbies jag håller på med. Inte bara för att det är kul utan också för att näringsrik jord ger näringsrik mat.

Arbetsmo... blubb-blubb-blubb

Arbetsmoralen bland unga sjunker, toleransen för bidragsfusk ökar. Det visar en rapport om ungas normer i Sverige, skriven av Nima Sanandaji. Fler människor än tidigare har inga problem med att ta emot bidrag de inte har rätt till och ser inte poängen med hårt arbete på samma sätt som tidigare generationer.

Jag tror att det stämmer, och hoppas att det inte bara beror på att jag själv blivit gubbe och gillar att se min egen grupp hamna i bättre dager. Vad beror då detta moraliska förfall på? Hur kommer det sig att dubbelt så många unga på 80-talet ansåg att det alltid är fel att ta emot pengar man inte har rätt till?

Eftersom jag redan fackat in mig som grinig gubbe går jag hela vägen och säger att sociala medier är en anledning. Vi som växte upp på 80-talet såg hårt arbetande människor eftersom vi levde i verkligheten. På nätet tar man del av en mycket begränsad del av verkligheten som fokuserar på framgång. Vad som inte visas är kampen, skitjobben och misslyckandena på vägen dit. Ungdomar vill inte bli industriledare, de vill bli artister och influencers.

Förebild?

Dessutom finns det mer och fler bidrag nu, vilket gör att fler lever på dem. Det är ju bra för dem som verkligen behöver, men jag tror att ett samhällsbygge som utgår ifrån att staten har huvudansvaret för allt helt enkelt har normaliserat bidragsberoendet. Som man ropar får man svar, heter det ju, och det tänker jag även om denna formulering:

”I rapporten framhålls att det inte bara är arbetsnormerna som försvagats, utan även tilltron till att följa samhällets spelregler.”

Inte minst när det kommer till arbetsmoral blir det tydligt för oss att politiker och makthavare inte är föredömen. Riksdagsmän jobbar tredagarsvecka utan närvaroplikt, med hög lön och många förmåner. När de slutar kan de få mångmiljonbelopp, även om anledningen är att de ruskat tupp i kollektivtrafiken. Det ger knappast en ökad arbetsmoral bland vanligt folk, eller gör oss mer sugna på att följa samhällsreglerna, när de som ställt upp reglerna beter sig så.

Vad gör vi åt detta då? Det sistnämnda kräver ”bara” några politiska beslut, men det lär inte hända. Och resten … Sociala medier lär inte försvinna. Bidragen kanske stramas åt, men jag tror inte att man kan tvinga fram arbetsmoral. Jag har fler frågor än svar alltså, som vanligt. Vad tror ni?