Som ett brev på posten... sa man förr

Här kommer en tänkvärd historia om den lilla människans kamp mot maktens dårskap. Jan Backman i Skellefteå har haft sin brevlåda på samma plats i 30 år, men plötsligt har Postnord kommit på att det är alldeles för jobbigt att köra fram till den. De kräver att Jan flyttar sin brevlåda två meter, men han vägrar.

Det kan tyckas som en skitsak, men det tycker inte jag. Tvärtom tycker jag att det är viktigt att vi står upp för vår rätt. Det får mig att tänka på den underbara Lars Molin-filmen Midvinterduell. Se den om du inte gjort det. Eller om du gjort det. Har du barn – tvinga dem också att se den, och/eller kräv att deras lärare visar den i skolan.

Den handlar nämligen också om stelbenta makthavares försök att köra över medborgare, i det fallet mjölkbonden Egon, spelad av Ingvar Hirdwall. Mjölkcentralen och Vägförvaltningen beslutar att upprätta en central mjölkpall, men Egon vägrar att gå de extra hundra meterna. Inte så mycket för sträckans skull som för att makten har bestämt utan att fråga.

”Frågar de oss inte om en sån skitsak som en mjölkpall, då kommer de inte fråga oss när de skär ballarna av oss. Men man är ingen stut...”

I fallet med Jans brevlåda är det ännu fånigare. Brevbäraren behöver bara vrida på ratten. Det klarade lokaltidningen när de var dit och gjorde ett reportage., men Postnord hävdar att deras minibil inte klarar det utan att backa ut därifrån. Jan påpekar att brevlådan funkat för Postnord i 30 år och undrar varför den plötsligt blivit ett problem.

Jag tror att svaret på frågan är att brevbärarna blivit så bekväma att de inte orkar cykla längre, och nu verkar de knappt klara att köra bil heller. Postnords distributionschef kanske skulle fundera över vem som betalar hennes lön och vara tacksam över att det fortfarande finns kunder som vill anlita dem.

I denna konflikt är jag definitivt Team Jan. Vill Postnord absolut att hans brevlåda flyttas två meter föreslår jag att de ödmjukt frågar om de kan få slå ner en ny stolpe och flytta den åt honom. Det tror jag absolut att Jan hade gått med på. Fast det viktiga för Postnord kanske inte är att flytta på brevlådan utan att få visa sin makt.

Låda på låda

Låda på låda blir nog aldrig samma hit som ränta på ränta, men inte så dumt ändå. Förra året odlade jag kål i en av mina odlingslådor, närmare bestämt grönkål och broccoli. För att slippa kålfjärilar hängde jag ett kålnät över lådan, men i takt med att grödorna växte passade nätet allt sämre. Till slut blev det glipor i nätet varenda gång det blåste.

Kålfjärilslarver.

Så i år tänkte jag göra en seriösare lösning. Istället för ett löst nät bygger jag en låda, ett nätbeklätt tak att ställa på den odlingslåda där jag odlar kål. För att någorlunda praktiskt kunna lyfta på och av lådan delar jag den i två om vardera c:a två kvadratmeter.

För att effektivisera ytterligare sätter jag luckor på sidorna. Jag vill ju kunna springa ut och hämta grönsaker i samband med varje måltid eller rensa ogräs när jag har några minuter över. Då får det inte ta en kvart att ta mig in till grödorna.

Själva lådorna bygger jag med 2tum2-reglar, luckorna byggs med läkt, nätet är vanligt kålnät och de gångjärn jag inte hade hemma köpte jag på Jula. Alltsammans behandlar jag med samma slipersolja som odlingslådorna är målade med, så smälter det in.

Jag har ingen totalsumma för detta bygge eftersom jag i vanlig ordning bygger med restprodukter, men virket är köpt från en bondsåg, gångjärnen kostar 15 kr/st och nätet 20 kr/kvm, så det är inga våldsamma kostnader. Hoppas och tror att jag kan återvända det i många år till skillnad från det lösa nätet som nog hade börjat blåsa sönder redan i år.

Bra att vara dollarmiljardär?

Jag har inga illusioner om att bli så mycket rikare än jag är. Jag hoppas att jag har så jag klarar mig, men jag kommer inte kunna köpa allt jag pekar på. Det hade varit kul att äga en egen semesterö eller att kunna köpa och lägga ner företag med dålig service. Som andra kan.

Arvid Lunnemark, 26, var med och grundade mjukvarubolaget Anysphere. I höstas lämnade han företaget, men har behållit 4,5 procent av aktierna, vilket kom väl till pass när Elon Musk köpte företaget för 60 miljarder dollar. Omräknat i kronor ger Lunnemarks andel drygt 25 miljarder.

Eftersom han är skriven i USA har jag ingen aning om hur mycket av pengarna han måste skatta bort, men han kan ha varit dollarmiljardär redan innan detta och det är väl en rimlig gissning att han inte behöver titta på kontoutdrag eller räkna på extrapriser någon gång mer i sitt liv. Med fyraprocentsregeln borde han kunna ta ut en miljard om året i avkastning utan att bli fattigare.

Han har redan startat ett forskningslabb inom AI och det skulle inte förvåna mig om han kommer att fortsätta att tjäna pengar. Kanske drivs han inte alls av pengar (även om jag hittills inte har träffat någon som inte gjort det), men det borde ändå vara ganska skönt att veta att ekonomi inte kommer att bli ett problem framöver.

Eller är det ett himla slit att hålla ordning på investeringarna vid sidan av risk för utpressning och kidnappning? Kanske är ”har så jag klarar mig” mer eftersträvansvärt än snuskrik i dollar. Eller också är jag bara bitter nu och präglad av min uppväxt i Landet Lagom. Hur som helst ger det perspektiv att läsa om människor på andra nivåer i näringskedjan. Är du nöjd där du är, vill du bli Lunnemark-rik eller nöjer du dig någonstans mittemellan?

Hela världen som sin trädgård?

Den här tiden på året funderar många över semester och hur de skulle kunna få mer semester eller åtminstone känsla av semester under resten av året. Jag läser om Andrea som sedan sex år tillbaka bor i en van.

Det är inte bilen på bilden som... Äh, ni fattar.

Från bilen jobbar hon på distans över nätet och verkar trivas med sitt liv, vilket hon inte verkade göra innan. Egentligen är det allt som betyder något, att hon är nöjd med sina val. Vi andra kan tycka vad vi vill. Men jag hakar upp mig på en sak hon säger:

”Jag har hela världen som min trädgård. Jag kan åka vart som helst, när som helst och ställa mig vid ett hav eller vid en sjö. Vill jag gå och vandra kan jag åka till bergen. Jag kan vara var jag vill, när jag vill och så länge jag mår bra av det.”

Gollum på tur.

Det låter praktiskt, men jag kan inte låta bli att vända på det. Samtidigt som hela världen är hennes trädgård har hon ingen trädgård för den är inte hennes. När som helst kan det dyka upp en högljudd barnfamilj och spela krocket i ”hennes” trädgård utan att hon kan göra något åt det, och själv kan hon inte ens ställa en blomkruka i trädgården utan att det kan bedömas som ett brott.

Visst, jag går promenader, springer eller plockar bär i ”min skog” utan att jag äger en kvadratmeter av den och tycker att det är väldigt lyxigt att kunna utnyttja ett område och till och med få mitt behov av bär tillgodosett utan att behöva köpa, odla eller göra någonting annat än att skörda, men ytan är inte min.

Mina bin, annans skog.

Det är inte bara jag som tänker så här. Jag har sett många Youtubers gå från att bo på heltid i sin husbil eller buss till att köpa sig ett hus, skaffa lite mark eller åtminstone hyra en lägenhet. Inte för att de vantrivdes i bilen, många fortsätter att leva ett kringflackande liv. Men vid sidan av det vill de ha sin plats på jorden, inte bara en jord där de får plats.

Jag drar själv mer och mer åt det minimalistiska hållet och behöver sannerligen inte en massa prylar för att vara lycklig, men samtidigt vill jag ha mina grejer. Jag vill kunna ta en biltur utan att hyra en bil, dra igång ett bygg- eller odlingsprojekt utan att anpassa mig eller vara beroende av världen runt omkring. Var och en blir salig på sin tro.

Nästan inga konstigheter alls

Igen och igen visas undersökningar som säger att korruptionen i Sverige är mycket lägre än i nästan alla andra länder. Inte bara lägre egentligen, man kan i princip säga att korruption inte existerar i Sverige.

Ändå dyker det regelbundet upp artiklar om personer i maktposition som tillförskansat sig jobb, pengar och fördelar på otillåtna eller tveksamma sätt utan att det avslöjandet drabbar dem det allra minsta. Som politikerna som får köpa kommunala fastigheter trots att de inte har högsta budet.

En professor säger att det inte får gå till så, men bevisligen får det ju det. Hur ska man annars tolka det faktum att politiker får köpa trots att andra lagt högre bud? Om man ens kör budgivning och inte bara slumpar iväg objekten till sina kompisar istället för att riskera att det hör av sig ”oseriösa köpare”. Vad gör man då åt oseriösa säljare, politiker och tjänstemän som slarvar bort skattebetalarnas egendomar? Ingenting.

Ekot hittade 300 fall där politiker eller politikers bolag fått köpa mark eller hus från de kommuner de själva är verksamma i. Det kan ju ha gått rätt till någon gång, men uppenbarligen är det fusk, mygel och korruption i många av fallen och jag vet inte om något enda fall fått juridiska följder. Eller politiska, de borde åtminstone ha röstats bort. Men det är klart, vad gör man när hela nämnder eller kommunstyrelser är inblandade i att slussa bort skattepengar från dess rättmätiga ägare?

Vi kommer säkert få höra många gånger till att Sverige är förskonat från korruption innan korthuset fallit, men jag tycker att dessa och andra exempel talar sitt tydliga språk. Jag vet hur det hade låtit i media om det skett i Italien, Polen eller Ungern, för att inte tala om Trumps USA. Men nu är det i trygga, hederliga Sverige där allt alltid går rätt till. Eller ja, nästan i alla fall.

Annorlunda prissättning

Vi har nu kommit fram till del 100 i serien ”Jag förstår inte min samtid”. Denna gång handlar det om bilvärdering. Jag är egentligen inte på jakt efter en ny bil (det kommer för övrigt ett inlägg om mitt senaste inköp, om den någonsin blir klar), så jag är inte sugen på någon av de två bilar jag nu ska visa. Jag har hittat bägge på Facebook Marketplace och de är till salu i Sverige.

Bil nr 1, en Oldsmobile från 1955. Det står att den är i originalskick och formuleringen ”mycket bra” återkommer inte mindre än tre gånger i annonsen. Förutom att den ska vara ”mycket bra” i kaross och inredning sitter det ett slutsteg av typen ”Herrejösses” i skuffen.

Bil nr 2, en Chevrolet från 1962. Den beskrivs som en ”skitbra raggarbil som bara går”. Att den släpar i backen är inte så illa som det ser ut eftersom den har luftfjädring som gör att den kan höjas vid behov (t ex om man skulle få för sig att vilja köra med bilen på en väg). Jag kan dock inte låta bli att notera att karossen är något anfrätt, att motorhuv och dörrar har en annan färg än resten, att bakluckan är bucklig och att någon tuggat på kofångaren.

Vad får man då betala om man vill bli ägare av något av dessa bägge fordon? Oldsmobilen säljs för 150000 kr. Mycket pengar för en bil om den bara ska köras på sommaren och kanske knappt ens då. Jag har alltid varit av åsikten att bilar ska användas, men de flesta som är intresserade av bilen kommer nog att åka fina sommardagar, kanske på några bilutställningar eller på sin höjd på en veckas bilsemester.

Chevan då? Bilen som ser ut att ha krockat med en elefantfamilj som hoppat på den i takt med en remix av Eddie Meduza. Den kan bli din för det facila priset av 275000 kr, alltså nästan dubbelt så mycket som Oldsen som i mitt tycke är en ungefär hundra gånger ballare modell som jag lätt hade föredragit även om bilarna varit i samma skick.

Är då inte bara Cheva-ägaren en galning utan koll? Troligtvis inte. Jag letade upp dessa bilannonser för att illustrera ett fenomen jag kände till sedan tidigare. Av någon för mig okänd anledning är vanskötta eller medvetet förstörda Chevor av ganska vanliga modeller attraktiva på veteranmarknaden.

Det är faktiskt så illa att jag tror att man skulle kunna tjäna pengar genom att köpa in en fin Cheva Impala från början av 60-talet, pensla den mattsvart, hoppa in taket, slå sönder bakluckan, sätta in luftfjädring, sänka den och köra några mil med karossen släpandes i backen, byta ut originalfälgarna och sätta på sådana här fula lättmetallfälgar med stötiga lågprofildäck och sedan sälja bilen till ett högre pris än innan du förstörde den.

Jag har sagt det förut och säger det igen – folk är tamejfan inte kloka någonstans!

Dags för ett slöseriministerium?

Ända sedan Trump införde DOGE, Department of Government Efficiency, har det föreslagits liknande åtgärder i flera andra länder, t ex i Sverige och Norge som redan har varsin ”slöseriombudsman” som uppmärksammar när skattepengar slarvas bort. Så det var väl ingen högoddsare att det skulle komma ett konkret förslag nu i valrörelsen.

Om vi försöker att inte göra partipolitik av detta, förtränger att grundidén kom från Elon Musk och genomfördes av Donald Trump eller att det liggande förslaget kommer från SD om vi nu inte gillar dem, utan bara ser till behovet, så kan jag inte förstå hur någon enda människa kan motsätta sig en effektiviseringsminister.

Vill man ha en liten stat med lågt skatteuttag kräver det att skattepengar används på ett effektivt sätt. Vill man tvärtom ha en stor och stark stat är det viktigt att människor känner ett förtroende för denna stat och då bör den inte slarva bort våra pengar. Det blir dessutom självuppfyllande. Vad folk än säger tror jag ingen gillar att betala skatt och glädjen blir inte större om pengarna används till annat än de var avsedda för.

Och jag tror att vi – återigen oavsett vad vi anser om staten och behovet av den – kan enas om att det slösas bort skattepengar. Jag har själv gett flera exempel genom åren, och skummar man igenom de senaste inläggen från Slöseriombudsmannen eller Sløseriombudsmannen får man mer vatten på kvarnen.

Här borde samtliga partier resa sig upp ur bänkraderna, applådera och bifalla. För en sak kan de vara säkra på. Det är fler än jag som upprörs när pengar som kunde gått till att rädda och förbättra liv istället används till ren skit.