Undvik barn

Jag hade en diskussion med min kusin för minst tio år sedan. Ämnet var uthyrning av lokaler och jag minns särskilt hur han varnade för hyresgäster med barn. ”Dem blir du aldrig av med!” Redan då hade Sverige en nollvision för barnvräkningar.

Det låter naturligtvis bra att barn inte ska vräkas. Det är ju inte deras fel att föräldrarna handlat för pengar de inte har (som alltid är fallet när människor går i personlig konkurs eller drabbas av en ekonomisk kris de inte kan ta sig ur). Men kan man inte vinna en ekonomisk dispyt med en barnfamilj betyder det i förlängningen att ingen vågar göra affärer med föräldrar.

Samma sak när det höjs röster för att gamlingar inte ska behöva stå för sina handlingar. T ex när Ebba Busch köpte ett hus av Esbjörn, 81, som sedan ångrade sig när hans yngre familjemedlem ansåg att han sålt för billigt. Kontraktet var skrivet och gubben inte dement. Hade han sluppit genomföra försäljningen hade det försvårat för alla äldre att göra affärer.

Det finns alltid en baksida av ”positiv diskriminering”. Jag drabbas inte förrän möjligen ifall jag vill sälja mitt hus om tre decennier. Jag har inga vräkningsbara barn på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden kommer jag inte vara hemma med vård av barn eller längre föräldraledighet.

Kan finnas anledningar till det.

Jag ser såklart inget självändamål i att någon vräks, barnfamilj eller ej, men på sikt tror jag att vi gör alla en otjänst genom att särbehandla och se genom fingrarna, och värst drabbas – som vanligt – alla de som kämpar och gör rätt för sig.

”Helt plötsligt är det slut på pengar”

Jag fick ett tips i kommentarsfältet att skriva om längdåkaren Calle Halfvarsson. Det var en artikel i samband med en dokumentär jag inte sett och inte har för avsikt att se, men det omskrivna citatet från dokumentären är detta:

”Det blir en stress när man försöker göra något man inte är kapabel till att göra. När man går och lägger sig så ligger det där och nöter. Jag kan helt plötsligt få panik och tänka: 'Kommer jag inte till OS, då kanske jag inte får en sponsor.'

Helt plötsligt är det slut på pengar. Då kommer det bli panik, då måste jag skaffa ett jobb. Den sitsen har jag inte varit i tidigare.”

Den vanligaste åsikten jag sett om detta lyder ungefär: ”Nästan alla andra har det redan så. Att du inte varit i den sitsen innan du blev 36 år gör det inte ett dugg synd om dig.”

Den som hört mig lägga ut texten om Halfvarsson vet att jag tycker att det är en gnällig typ som alltid har något att skylla sina tillkortakommanden på, och det är aldrig han själv. Han har förlorarskalle, motsatsen till vinnarskalle. Jag fattar att norska längdåkare firade när han blev uttagen till OS, Halfvarsson har alltid varit sämst när det gäller, men 2026 måste han vara en drömmotståndare.

Men jag blir faktiskt inte provocerad av bortskämdheten. Vi lever alla i vår egen verklighet och i Halfvarssons har annat jobb än att åka skidor aldrig varit aktuellt, inte ens efter att han blev dålig på det. Att han tycker att det är normalt att finansiera sitt liv med sponsorer är inte konstigare än att Marie Antoinette tyckte att folket väl kunde äta tårta om brödet var slut.

Eller varför inte baka?

Jag har en kompis som startade eget ungefär samtidigt som jag, runt sekelskiftet, och jag minns när han sa att om det inte skulle funka ”då får jag väl ta ett vanligt chefsjobb”. Det hade kompiskretsen lite roligt åt för det gick inte ihop med vår verklighet (inte hans heller skulle det visa sig, ett par år senare la han ner företagandet och har inte haft några chefsjobb sedan dess). En av mina gamla komikerkollegor var skitsur över en filminspelning där han bara fick tiotusen per dag och själv glömmer jag ständigt bort att inte alla har en aktieportfölj att nalla av vid behov.

Människor är nog inte mer komplexa än att vi utgår från oss själva och tänker att de flesta nog har det ungefär som vi. Lyckligtvis slipper de flesta av oss lägga ut texten i en dokumentär och därmed blotta vår okunnighet.

Jag tänker ändå sticka ut hakan och gissa att Calle Halfvarsson inte kommer att vara i närheten av medaljer i olympiaden. Jag tror att han åker hem i förväg om han ens blir uttagen till något lopp och jag tror att han kommer att uppleva det som djupt orättvist. Och börjar han inte fundera över framtida karriär efter det kanske han borde sikta in sig på ”tokpension".

Honungskaka

Några har frågat varför jag inte använder mer honung när jag bakar. Eftersom jag funderar på alternativa produkter när jag säljer honung på marknader tänkte jag slå ihop en honungskaka och se om inte det kan vara något. Jag har sett sådana säljas till groteska priser, så varför inte?

Till denna behövs:

ägg, 3 st
strösocker, 2 dl
vetemjöl, 4 dl
bakpulver, 1 tsk
ingefära, 0,25 tsk
nejlika, 0,25 tsk
honung, 2 dl

Jag börjar med att vispa ihop sockret och äggen, tills det blir en ganska tjock smet. Därefter häller jag i alla torra ingredienser, mjölet, bakpulvret och kryddorna.

Ungefär i samma veva slår jag igång ugnen på 180 grader och smörjer en brödform. Därefter värmer jag upp två deciliter honung som jag häller ner i smeten när det svalnat lite. Honungen behöver inte vara helt rinnande, men den måste vara tillräckligt lös för att blanda sig med resten.

När allt är färdigblandat häller jag ner smeten i brödformen.

Den ställer jag längst ner i ugnen där den får stå i ungefär 45 minuter, men här gäller det att hålla koll så att kakan inte blir bränd. Efter en halvtimme kan det vara läge att lägga lite aluminiumfolie på toppen. Kör ner en provsticka för att se när kakan är genomstekt.

Klar! 700 gram honungskaka som räcker till c:a tjugo bitar.

Om det går att göra en kommersiell produkt av detta får jag förhoppningsvis svar på i helgen för nu ska jag ställa mig i köket och slå ihop ett gäng sådana här för att sälja på helgens marknad där min huvudprodukt ändå, precis som vanligt, är honung.

På jobbet jobbar man

Jag har inget emot att folk jobbar mindre. Det tror jag att många skulle må bra av, och eftersom medellönen är så hög att jag enkelt kan leva på mindre än hälften borde många kunna ta det steget. Fast det är ju aldrig så de menar, de som förespråkar arbetstidsförkortning, de vill ha betalt för att jobba heltid utan att göra det.

På en socialförvaltning i Göteborg har de börjat jobba enligt ”100:80:100-metoden, samma mängd arbete på mindre tid för samma lön”. Nästan lika smart som att halvera skatteintäkten, men skapa dubbelt så mycket välfärd för pengarna. Att ingen tänkt på det tidigare!

Jo, här är en som har det.

Alla har vi mer eller mindre produktiva dagar, men är jag fördomsfull om jag påstår att det bara är i kommunal eller statlig, skattefinansierad verksamhet, man utan vidare kan sänka arbetstiden med en femtedel och ändå hinna med samma arbete? Jag är på jobbet för att jobba. Inget gör en arbetsplats segare än att inte ha nog att göra. Visst kan jag slösurfa en stund, men sen då? På anställningar där jag haft för lite jobb har jag tagit på mig mer, det brukar sällan vara ett problem.

Jag har jobbat i många typer av företag, men det var bara under en praktikvecka på Posten jag upplevde att det fanns människor som drog runt på arbetsplatsen med flera timmars dötid varje dag. T ex möttes fyra anställda varje dag i källaren för att spela pingis i ett par timmar mellan morgonmötet och lunchen.

Kul för dem, men det bygger på dåligt ledarskap och/eller skattefinansiering. Jag är den förste att applådera socialförvaltningens omställning, men jag tycker inte att de ska ha bibehållen lön. Istället borde de anställda bli ersättningsskyldiga för den arbetstid de tidigare fått betalt för som bevisligen bara fanns där för att de lyckades dra ut på sina arbetsuppgifter.

Bli tidspacifist

I Claes Erikssons film Leif säger dansbandsfabrikens chef: ”Man ska inte slå ihjäl folk, man ska slå ihjäl deras tid istället.”

Det var nästan fyrtio år sedan. Nu är vi utrustade med internet och där slår vi effektivt ihjäl vår tid själva. Jag har en app som varje vecka berättar hur många timmar jag använt min telefon och hur mycket mer eller mindre det var än veckan innan det. Jag vet varken hur jag fått in appen eller hur jag blir av med den, men jag tror att vi tänker fel. Problemet är inte att vi använder telefoner utan hur vi gör det.

Internet används till distribution av porr, reklam och helt meningslösa filmklipp på människor eller husdjur som gör något dumt. Rätt klippta är dessa filmer beroendeframkallande och det är inga problem att slå ihjäl ytterligare en timme av sin tid genom att titta på något som bara påverkar andras liv. Om ens det, nu kan de vara AI-genererade så att det vi ser inte ens är andras liv utan ingens liv.

Samtidigt är internet en fantastisk källa till kunskap och idéer, men bara om vi använder det så. Vi kan låtsas att vi tränar engelska när vi ser amerikanska filmer eller att sociala medier är sociala och därigenom ett sätt att hålla kontakt med släkt och vänner. För all del, många av mina relationer hade dött utan internet och en del hade jag aldrig ens träffat om det inte vore för nätet, men nog tusan slår jag också ihjäl tid, och vad vi än intalar oss vet vi när vi gör det, på samma sätt som barn försöker lura föräldrar och lärare att dataspel tränar koordination och reaktion och därför är bra för hjärnan.

Mitt tips till mig själv och alla andra är därför inte att begränsa skärmtiden utan att använda tiden bättre. För många innebär det säkert mindre tid vid dator eller telefon, men det är inte huvudsyftet. Jag är inte ens motståndare till förströelse, men lägg då tiden på meningsfull förströelse som gör dig glad och avslappnad, som inte bara slår ihjäl din tid.

Den som nu kämpat sig igenom en bloggtext full av kvasifilosofiskt dravel kan t ex livas upp av ett roligt musikinslag, och eftersom jag snodde idén till den här texten av den norske komikern Jon Niklas Rønning känns det rätt och riktigt att han får stå för det:

Perspektiv

För en dryg vecka sedan, när det återigen vevades om tullar, tappade jag 2,8 procent av mitt börsinnehav på en dag. En rejäl slant, mer än jag gör av med på ett år utanför börsen och kanske den högsta summan någonsin. Fast, tänkte jag, 11 september 2001, när flygplan körde in i World Trade Center och världens börsen tokrasade, det måste väl ha varit värre?

Jag har facit. Varje års privatekonomi har ett Exceldokument i min PC, så jag kunde snabbt se att den dagen tappade jag 8 procent, nästan tre gånger mer. Jag minns illamåendet som igår. Men det var ju inte igår, det var nästan 25 år sedan! Förlusten i kronor den dagen var en bråkdel av vad jag tappade 21 januari i år.

Jag hoppar inte jämfota av glädje när jag tappar pengar, men jag låg på +1,65 procent sedan årsskiftet innan ”raset” och efter låg jag på -1,20 procent, inte världens ände eller ens i närheten, och jag har faktiskt blivit bättre på att ta börsförluster med fattning.

Åtminstone i mina bästa stunder försöker jag se tiden pengarna ligger i marknaden som bra oavsett hur det går. Om vi räknar med att börsen går upp 5 procent per år i genomsnitt innebär det ungefär 0,02 procent per börsdag. Det skulle innebära 20 öre per tusenlapp eller 200 kr per miljon. Jag är medveten om att det är otroligt teoretiskt, hypotetiskt och abstrakt, men ändå ett rimligare tänkesätt än att gräva ner sig när portföljen faller, eller jubla varje dag den går upp väsentligt mer. Livet är ett maratonlopp.

Skillnad på socker och socker

Tillhör du den stora grupp människor som lastar ner det ni vill ha i varukorgen i matbutiken utan att reflektera över priset eller ens kolla jämförelsepris? Troligen inte, då hade du nog inte hängt här. Men faktum är att många gör det. Hade du stoppat dem vid kassan och frågat om priset på deras varor skulle de inte ha en aning, så därför kommer de heller inte se om de får betala fel pris för någon vara.

Själv kollar jag alla priser eftersom det är min stora livsuppgift, men jag är särskilt engagerad i sockerpriset eftersom jag behöver femton kilo per bikupa varje höst, och sammanlagt blir det en himla massa. Så varje lockpris tas i beaktande. När Willys inte har några extrapriser på socker ser sortimentet ut så här.

Kunderna kan alltså välja en papperspåse med två kilo socker för 18,90 kr, eller lägga till en krona och få 750 gram i en plastförpackning med pip, nästan tre gånger så dyrt. Jag hade kanske förstått valet om det gällt någon märklig krydda man använder vart femte år, men vilken sockerkonsument gör inte av med två kilo innan det är för gammalt?

Vän av ordning frågar sig vem som för en sekund ändå överväger att köpa den mindre förpackningen, och svaret är väl gissningsvis alla de där som inte kollar priser utan bara skyfflar ner det de vill ha. Någon enfaldig stackare kanske tänker att plasten och pipen är värd den extra kronan, utan att tänka på att de får mindre än hälften av mängden socker. Jag vet i alla fall vad jag väljer.