Dåligt med flit?

Jag gillar inte gamla grejer bara för att det kostar pengar att köpa nytt. Det är också bökigt att handla. Min mobil är fem år och min dator över tio. Förr eller senare måste de bytas ut. När jag först svurit en stund över att de börjat fungera sämre ska jag inleda processen med att köpa nytt. Sedan ska jag försöka tanka över informationen till nya enheter och svära över de nya innan jag lärt mig dem.

Det här kostar både pengar och tid, men framförallt energi. Därför tycker jag att det är guld värt med saker som funkar. Det är inte bara jag som upplever att riktigt kvalitet blir allt ovanligare. Det är nästan som att saker numera byggs för att gå sönder. Det leder mig till ett tips jag fick från Antje om en kampanj från norska Forbrukerrådet, som ungefär går att jämföra med svenska Konsumentverket.

Vi misstänker nog lite till mans att det finns en plan bakom från företagens sida. Att det finns en plan bakom att saker funkar dåligt, även om det är lite extremt att ta extra betalt för att kunna använda bromsen i bilen. Men vem vet, kanske även Döden är inblandad:

Enshittification är sedan några år tillbaka ett officiellt ord i engelska språket. Vad kan vi då göra åt det? Det är svårt att föra krig mot så starka krafter, men vi kan åtminstone försöka att köpa kvalitet. När det gäller telefonen och datorn har jag nog bara haft tur, men ibland gör jag aktiva val. Min Moser hårtrimmer är som ny efter sex år, därför svider det inte så mycket att den var dyr i inköp.

När kaffebryggaren behövde bytas ut nyligen grävde jag extra djupt i fickan och köpte en lite dyrare Braun eftersom mina tidigare Braun-bryggare hållit i decennier, istället för att köpa en lågpriskedjemärkt bryggare för 129 kr.

Så jag försöker få ”gråta en gång” genom att köpa kvalitet, men jag är inte ofelbar utan gör ett och annat dumsnålt inköp. Dessutom går det inte att helt värja sig när hela världen tycks kämpa för att allt ska bli lite sämre och lite mindre hållbart och vi konsumenter som regel tiger och betalar.

Mjölbaggekaos

Så här i den politiskt motiverade nyhetstorkan är det som sagt svårt att hitta något ekonomirelaterat att blogga om, men något journalisterna aldrig slutar att skriva om är Bianca Ingrosso, så idag öppnar jag den lådan igen. Där finner vi ”mjölbaggekaos i lyxvåningen”.

Nej, fel bagge!

Pga mjölbaggar har Bianca tillsammans med sin assistent tvingats att ”slänga allt”, vilket resulterat i 30 stora sopsäckar med skräp! Jag gillar att laga mat, storhandlar ibland i Sverige och har dessutom inte hjärta att slänga fungerande köksgeråd, så jag skulle tro att jag har mer saker i mitt kök och skafferi än de flesta. Ändå skulle jag omöjligen få ihop 30 säckar med mindre än att jag kastar dörrar och hyllor från köksskåpen. Så vad har lilla Bianca och hennes personliga assistent kasserat?

”Varenda olivolja, varenda saltburk. Varenda grej som kan ha te, mat eller vätska i sig är slängt. Alla underlägg, alla glas och plastburkar som man kan lägga mat i till kylen, säger hon på Snapchat.”

Jag har drabbats av skadedjur i mitt kök tre gånger i livet och en av gångerna var det möss. Jag är osäker på om jag haft mjölbaggar (mer än någon enstaka i vetemjölet, det har nog de flesta), men enligt Anticimex ger de sig främst på torra mjöl- och grynprodukter, alltså inte salt, underlägg, tomma glasburkar, olivolja och annat Bianca säger sig ha slängt.

Sluta släng, men köp mindre.

Senare ska hon (eller kanske troligare assistenten) boka in städerskor som ska diska allt. Har de slängt 30 säckar tror jag resten är ganska lättdiskat, men vad vet jag. Här kommer några vuxentips från coachen:

Mjölbaggar är helt ofarliga (om än äckliga) såvida du inte är extremt allergisk. Sila spannmål och skaffa (eller låt bli att slänga!) några glas- eller plåtburkar och häll över mjöl och gryn i dem. Hittar du mjölbaggar kan du förvisso välja att slänga hela påsen där du fann dem, men du kan lugnt utgå ifrån att det varken finns ägg eller simmande mjölbaggar i glasflaskor med olivolja, lika säkert som att du inte har monster under sängen.

Om du vill kan du till och med samla ihop baggarna i en påse, mortla dem till ett mjöl som du bakar surdegsmuffins på och bjuder dina trendkänsliga kompisar på som kaffebröd till sojalatten. Hur hippt som helst ju!

När köket är färdigstädat (det klarar du själv, möjligen med hjälp av den personliga assistenten) börjar du hålla rent i det kontinuerligt. Diska regelbundet och ta för vana att torka ur köksskåpen med en fuktig trasa ett par gånger om året, särskilt de som innehåller matvaror. Klarar du inte detta bör du kanske överväga att flytta hem till mamma igen. Alla barn utvecklas i olika takt mentalt och du är ju trots allt bara 31 år.

Är norrmän förmögna?

Norge har förmögenhetsskatt sedan länge. I år beskattas personer med en nettoförmögenhet på 1,9 Mkr eller mer, men allt räknas inte in fullt ut. Pengar på börsen räknas bara till 80 procent, så är du pank i övrigt kan du ha aktier för 2,375 Mkr utan att straffas. Ens bostad räknas bara till 25 procent, så en bostad värd fyra miljoner motsvarar en miljon i förmögenhet. En uthyrningslägenhet eller sommarstuga (riktigt alla norrmän har inte en ”hytte”) beskattas däremot fullt ut.

Medianlönen ligger på c:a en halv miljon netto. Med mitt sätt att se på pengar innebär det att nästan alla vuxna borde ha en beskattningsbar förmögenhet. Åtminstone vi som fyllt 40, som oftast har en okej lön och ordnad ekonomi. Jag menar, hur kan man värja sig mot rikedom när det varje år trillar in en halv miljon på lönekontot?

Jag försökte skämta lite om det där med hytte, men faktum är att 18-25 procent av hushållen äger minst ett fritidshus, så de måste väl åtminstone vara förmögna? Det finns förvisso oisolerade hytter i friggebodsstorlek utan ström och avlopp, men snittkåken ser knappast ut så.

Så hur många hamnar över förmögenhetsstrecket? Femton procent! Bara var sjunde vuxen norrman kommer upp i en samlad förmögenhet på 1,9 miljoner! 40-45 procent av det samlade bostadsvärdet ägs av bankerna, för övrigt ungefär samma som i Sverige.

Jag fattar inte! Mängder av norrmän har dragit in miljonlön vartenda år i decennier, men lyckats konsumera så stor andel att banken äger bostaden och arbetsgivaren tiden. Men visst, allt är möjligt för den som är tillräckligt självdestruktiv. En vanlig utelunch går på över 200 kr och vill du ha en läsk eller flaskvatten till den kostar den lätt över 30 kr. En ny Tesla kostar från 330000 kr upp till 1,4 miljoner. Alla får välja själva, men ibland undrar jag om folk vill ha det svårt.

Hål på strumporna

När ”finanstwitter” drabbar samman som värst om ekonomiska prioriteringar handlar det antingen om diskmaskinstabletter eller trasiga kläder. Nu ska jag sparka in garderobsdörren.

Varje höst skrapar jag biramar. Dels skrapar jag rent de ytor på slungade ramar där det inte ska vara vax, dels skär jag ut allt vax ur ramar där vaxet är för mörkt och gammalt och därför behöver smältas om. Vax är ett fascinerande material. Det luktar gott, kan formas, smältas och återanvändas. Det vax jag inte använder själv efter smältning säljer jag för ganska många hundralappar per kilo till folk som använder det till ljustillverkning, hudvård, vaxdukar, träimpregnering mm.

En annan fascinerande egenskap är hur extremt kletigt vax är. När jag ska göra ren plast och plåt från vax använder jag kokande vatten och det behöver inte kallna många sekunder för att vattnet inte längre ska smälta vaxet. Att göra ren bidräkt och handskar är ett tidsödande arbete där jag först skrapar bort varje fläck med en kniv.

Det är ändå kläder som är avsedda för detta, men jag skulle aldrig försöka rengöra strumpor från vax. Har jag en gång klivit i vax kastas strumpan. På hösten lägger jag många dagar åt att slunga honung, skrapa ramar och annan vaxhantering. Inomhus, så jag vill inte stå med skor. Det innebär att många strumpor går åt, och varför då inte använda redan trasiga strumpor? Får jag hål på en strumpa slänger jag den inte. Istället hamnar de i en särskild låda.

För när jag slungar, skrapar eller kontrollerar fukten i ramarna gör jag det antingen barfota eller i trasiga strumpor. Trasiga eller udda strumpor går också utmärkt att använda vid målning eller annat kladdjobb. När jobbet är klart går strumporna i soporna. Jag är inte så snål att jag skulle drömma om att dyka upp hos andra människor i kläder med hål eller färgfläckar. Men hemma hos mig själv under tiden jag håller på med sånt som fördärvar kläder – inga problem.

Innan någon påpekar/frågar: Nej, en sista användning av trasiga strumpor eller t-shirts gör i stort sett ingen skillnad för min ekonomi, men jag gillar att vara sparsam med resurser, jag tror på teorin om ”många bäckar små” och att det är vettigt att alltid vara på utkik efter sparade kronor.

Bloggnytta

Eftersom jag inte har någon lust att skriva om svensk politik har det varit knepigt att hitta uppslag i svensk media de senaste veckorna, och tyvärr handlar nättidningarna fortfarande väldigt mycket om valet, så idag tänkte jag blicka inåt. En av bloggens allra trognaste läsare och ihärdigaste fans (även om han antagligen inte förstår det själv) skrev följande i kommentarsfältet häromdagen:

”Mer trams från Sparo...'suck'....orkar inte en läsa skiten!!”

Till honom eller andra som undrar ska jag berätta vad jag själv använder bloggen till allra mest (förutom att jag tycker att kommentarsfältet i övrigt brukar ge intressanta samtal). Det vanligaste är nog som receptbok. När jag ska göra exempelvis palt eller rabarberpaj söker jag upp recepten i bloggen via telefonen som jag sedan lägger på köksbänken.

Så gör jag även när jag behöver ett specifikt brödrecept, men oftast har jag ett annat tillvägagångssätt där. Genom att skriva ”matbröd” i sökfältet får jag upp alla mina matbrödsrecept eftersom jag sett till att få in det ordet i alla ”brödtexter”. Totalt får jag då drygt tjugo bröd att välja mellan.

Men det är inte bara mat man kan behöva påminna sig om. Ibland när jag ska skriva om något i andra sammanhang kan jag komma på att det där har jag bloggat om. Onödigt att göra sin egen research mer än en gång, så då går jag till bloggen. Ibland kommer jag in bakvägen, genom att webbsöka ett ämne som intresserar mig. Inte sällan kommer det då upp länkar till min egen blogg. Ofta kommer jag inte ihåg texten eller hur jag tänkte när jag skrev den. Ibland slås jag av att den är välskriven och kan då likt Beppe Wolgers i en fantastisk sketch utbrista: ”Har jag sagt det? Ja, men det är ju bra sagt!”. Ibland (tyvärr ännu oftare) tänker jag... annorlunda.

”Idiot...”

Vad du får ut av bloggen vet inte jag, men den dag du känner att det är trams du inte orkar läsa föreslår jag att du går vidare till nästa inlägg. Händer det varje dag är mitt förslag att du letar upp andra sidor du har större utbyte av. Det är helt okej, det med. Faktum är att en majoritet av världens befolkning nästan aldrig besöker min blogg. Märkligt ändå.

Tidstjuvar med offerkofta

Idag tänkte jag ta upp en tweet om tid:

Jag vet inget mer om avsändaren än det som står på hennes konto, nämligen att hon är forskare, författare, kolumnist och docent i organisation. Men tydligen inte mer organiserad än att hon tycker att sonen och hans kompisar ska få släntra in på lektioner när det passar dem. Det enda jag reagerar på med lärarens beteende är att ungarna släpptes in efter halva lektionen.

Tid är en ändlig resurs och skolan varar inte för evigt. Läraren har ett visst antal lektioner till sitt förfogande för att ge eleverna de kunskaper de behöver i vuxenlivet. Jag undrar hur mycket av denna tid fru Bringselius tycker att störande elever ska få vaska för sina klasskamrater. Om inte hon och andra lyckats lära sina barn respekt för andras tid är det jättebra att läraren gör det, även om det såklart inte borde behövas.

Förra gången jag tog upp det här ämnet lanserade en läsare det fantastiska ordet tidsegoist. Det är precis vad det handlar om när man låter bli att komma i tid till ett avtalat möte, att man värderar sin egen tid som mer värdefull än andras. Sonen är 17, så vi snackar inte om småbarn här även om de beter sig som sådana. Sjuttonåriga tidsegoister löper hög risk för att snart vara vuxna tidsegoister som fortsätter att stjäla andras tid.

Och nej, att hindra elever som inte lärt sig klockan från att störa undervisningen är inte pennalism utan just precis ”ett recept på studiero” för skötsamma elever. Det är nämligen de som är offren här, inte bortskämda slynglar som först står och bankar på en dörr i tjugo minuter och sedan springer hem till mamma och gnäller när de själva gjort fel.

Med Luther på axeln

Kanske är det typiskt svenskt, men jag är uppfostrad att ta betalt för det jag gör, inte för det jag inte gör. Redan första året avkastningen på börsen översteg löneinkomsten var det något som skavde. Då gjorde jag ändå aktiva placeringar och avsatte tid för att läsa på. Nu lever jag mest på passiva inkomster från indexfonder.

Lotterivinster och arv är andra inkomstkällor som anses skamliga, och när vi väl jobbar för pengarna ska det göras rejält. Som komiker kunde jag göra nästan gratis ”spekjobb” med specialskrivet material för att synas på ”rätt” ställe, för att nästa kväll fakturera tiotusen för en halvtimmes skåpmat jag hade kunnat rabbla i sömnen.

Varför tar det då emot att tjäna så mycket som möjligt med minsta möjliga insats? För jag pratar inte om att andra tittar snett på oss när vi använder de genvägar livet ger oss. Det händer säkert också, men det som verkligen stör mig är när jag lyckas ge mig själv dåligt samvete för att jag har det för bra.

Kanske finns det något bra med detta, men så länge man inte tar resultatet för givet är det väl bra med högsta möjliga avkastning? På börsen strävar vi efter hög procentuell vinst till låg risk och egentligen går det igen i allt från träning till odling. Jag tror inte att någon får dåligt samvete över en bra skörd eller nytt rekord i bänkpress. Men så fort det liknar jobb måste vi liksom lida för att det ska vara okej. Varför då?