Äntligen induktion!

Jag har saknat min induktionsspis ända sedan jag flyttade för snart fyra år sedan. Det fanns betydligt mer akuta problem att ta tag i, hål i tak och sånt, men från att jag köpte ett hus med glaskeramikhäll har jag tänkt att jag skulle byta ut spisen.

Där kan du sitta och skämmas ihop med övriga elsopor!

En utmaning med det är att ugnen var sammankopplad med hällen på ett sätt som övergick mitt förstånd. Jag tänkte inte att jag skulle behöva engagera en utbildad elektriker för jobbet, men min ”el i hemmet”-kurs från högstadiets NO-timmar var definitivt inte tillräckligt för att få till det.

Och så vill jag ha ett bra pris för att köpa spis. Jag har köpt en del ”outletvaror” från Power och Elkjøp, t ex en mobiltelefon som hade varit ute och vänt hos en kund innan mig. Tjänar jag pengar på att inte få originalkartongen gör jag gärna det. Jag kan även leva med en liten repa ingen ser, men ofta måste jag då dyka upp på rätt butik vid rätt tidpunkt. De skickar inte dessa reavaror mellan olika filialer i samma kedja, så då får man inte ha bråttom utan bör invänta lite tur.

Vanligtvis har induktionshällarna legat runt 4000 kr om man inte kan leva med ett okänt alternativt kasst fabrikat, men så hittade jag en Senz för 2700 kr som jag lyckades få ner till 2400 kr genom att samtidigt byta elbolag. Nu har jag fått hjälp med att installera spisen (det var precis så bökigt som jag trodde), så att jag slipper svära över min usla gamla spis som dessutom hade en spricka.

Eftersom jag bara lagar mat ett par gånger om dagen tror jag inte att köpet går att motivera med att strömförbrukningen är 20-30 procent lägre med induktion. Tidsvinsten är nog ett bättre skäl, men vet man på ett ungefär hur snabbt spisen kokar upp en kastrull eller värmer en stekpanna tar man ju höjd för det och slår igång spisen i tid till att löken är hackad. Då återstår bekvämlighet, eller irritationsminimering. Jag tycker helt enkelt att det är trevligare att laga mat på induktionshäll. Det är värdefullt, om än svårvärderat i kronor.

Vad är en klassfråga?

Hur definierar man vad som är en klassfråga? Min spaning är att det ordet används onödigt frikostigt. Dagens exempel: mopedkörkort. Tydligen ska den utbildningen fr o m nästa år bli fem timmar längre, sjutton istället för tolv. Detta bl a för att du idag även får köra mopedbil med AM-körkort, trots att utbildningen inte omfattar övningskörning med en sådan.

Jag tycker att det låter vettigt, men jag tänker inte babbla på om det. Istället fastnade jag för körskollärarens formulering om att ”den längre utbildningen kan göra körkortet till en klassfråga”. Verkligen? Enligt en sida med prisuppgifter kostar teoripaketet idag 1500-2000 kr. Om tiden ökar från åtta till tio timmar borde det bli några extra hundralappar. Enligt samma sida kostar övningskörningen 1020 kr/timme. Tre extra timmar blir 3060 kr utan mängdrabatt, så då snackar vi totalt om c:a 3500 kr.

Mycket pengar för en femtonåring, men klassfråga? Vad kostar en moped eller mopedbil i snitt? Det är väl en relevant fråga ifall en ökad kostnad på 3500 kr förvandlar moppeåkandet till en klassfråga? Andra frågor som poppar upp i mitt huvud är vad den genomsnittlige femtonåringens mobiltelefon kostar, eller om det finns några andra utgifter att spara på för tonårsfamiljen.

Eller låt oss gå över till inkomstsidan. Säg att en femtonåring tjänar hundra kronor i timmen på ett sommarjobb eller kvällsjobb. Om den ökade körkortskostnaden är en klassfråga betyder det att femtonåringen kan göra en klassresa genom att en extra veckas jobb i sommar, eller ett par timmar i veckan under hösten.

Det känns säkert surt att betala mer för utbildningen, särskilt om man betänker att det överhuvudtaget inte krävdes något körkort för moped när dessa körkortsaspiranter föddes. Men den som vill ha det här körkortet har råd eller kan ta sig råd att skaffa det, även nästa år. Jag vet inte om det redan höjts röster för subventioner och bidrag för att alla ungar ska kunna köra moppe, i demokratins namn. Men när de kraven kommer – för det gör de – har ni min tagning.

Staten ger staten rätt

Förhoppningsvis har ingen glömt rättsskandalen mot Karl Hedin, men kort sammanfattat frihetsberövades industridirektören Hedin i 31 dagar misstänkt för att ha skjutit en varg. Att någon varg överhuvudtaget skulle ha skjutits har fortfarande inte bevisats och gripandet var helt baserat på vittnesmålet från exfrun till en av Hedins jaktvänner. Hon har senare erkänt att alltihop var påhittat.

Ändå stormade man in med nationella insatsstyrkan, grep Hedin, körde honom i ilfart från Bergslagen till Kronobergshäktet i Stockholm och satte honom i fyllecell ”pga platsbrist” där han väcktes en gång i timmen på nätterna och förhördes hela dagarna. Under processens gång utsattes Hedin för olaglig telefonavlyssning där inga olagligheter framgick, så därför passade man på att manipulera utskrifterna av samtalen. Man tog också ifrån honom hans jaktvapen och det tog lång tid efter att man gett upp på att få honom fälld för brott innan han fick tillbaka dem. Som plåster på såren för dårskapen fick Karl Hedin larviga 31000 kr.

Det är inte svårt att förstå hans irritation över denna galna behandling styrd av ett antal aktivister i rättsväsendet (en av dem blev senare rikspolischef och gör allt hon kan för att visa att Dan Eliasson inte var sämsta valet för den posten). Hedin och andra har skrivit böcker om denna rättsröta, men sex och ett halvt år senare har ärendet också gjorts upp i domstol. Inte vargskjutningen alltså, den soppan var alldeles för tunn för att komma så långt. Jag talar om statens behandling av en hedervärd medborgare.

Tingsrätten avvisar Hedins stämning av staten, vilket också lett till att han får betala 56000 kr till staten som straff, eller officiellt ”för de kostnader staten haft för arbetet med stämningsansökan”.

Staten har alltså hindrat en enskild människa från att få upprättelse efter att staten gjort fel, och de tvingar honom till och med att betala för det. Hade detta skett i Polen, Ungern eller något annat land vars lagar och rättssystem Sverige älskar att kritisera hade det inte varit någon hejd på vad man kallat detta justitiemord. I Sverige är det ”business as usual”, där finns såklart inga brister i rättssäkerheten. Alla är lika inför lagen – utom staten, som är lagen.

Absurda jobbannonser eller rimlig utveckling?

Från och med idag måste alla skolor ha en skolbibliotekarie. Det löser många av dem genom att slå ihop bibliotekarietjänsten med andra arbetsuppgifter. Smart lösning, kan tyckas, men facket går i taket.

Det säger väl sig självt att inte alla skolor kan lägga en heltidstjänst på att sköta om skolbiblioteket. På vanliga kommunala bibliotek är det ju inte ovanligt att man har små filialer öppna 1-2 dagar i veckan och att samma bibliotekarie hinner med två sådana tjänster plus jobb på huvudbiblioteket i tillägg.

Jag anar ett visst förakt hos kritiker som kallar det absurt att anställa någon för att exempelvis sköta skolbibliotek och samtidigt vara vaktmästare eller ha hand om skolans återvinning. Skulle bibliotekarier med sin utbildning vara för fina för att smutsa ner sig med sophantering några timmar i veckan? En kombination som nämns och som jag är mer tveksam till är skolbibliotekarie och kommunikatör, för är det något vi lärt oss är det väl att kommunikatörer ofta är helt överflödiga.

Men rent allmänt tycker jag att det är berikande med varierande arbetsuppgifter och på de bästa arbetsplatser jag jobbat på har chefer och städerskor hjälpts åt med inventering av lagret eller att ta emot kunder när ordinarie personal är upptagna med lunchrast eller toalettbesök. Vad är problemet? Du har betalt för att jobba, då jobbar du. Och vill man inte jobba som bibliotekarie och vaktmästare finns en lösning på det – sök inte en sådan tjänst.

Jordgubbsrekord

När man läser om jordgubbar i svensk media gäller det oftast organiserade gängkrig, men den här gången är det själva bären som avses eftersom jordgubbspriset slog prisrekord lagom till årets midsommar.

”Ey, langa fram gubbarna innan det knasar, mannen!”

Detta pga att hela maj var kall med inslag av frost på nätterna (kom ihåg det när samma medier som nu skriver om jordgubbsrekord senare skriver om att det varit varmare än någonsin). Klenare skörd kombinerat med stor efterfrågan ger högre priser.

Vädret kan vi inte påverka, men för egen del påverkas min efterfrågan av vad saker kostar. En av kvinnorna i reportaget säger att hon aldrig skulle sluta köpa jordgubbar. ”Är jag sugen så köper jag.” Själv tycker jag faktiskt inte att det är så himla gott med jordgubbar. Jag äter minst lika gärna blåbär eller hallon, som jag inte betalar någonting för, så då får jag blåbär med grädde eller hallon och glass till ett lägre pris än bara jordgubbarna.

Även om man verkligen gillar jordgubbar får man ju göra en värdering. I alla fall om man försörjer sig själv och inte badar i pengar. Jag hade kunnat köpa jordgubbar för 100 kr litern några gånger varje sommar om jag tar mig råd, men det gör jag inte. Om det sedan beror på envishet, snålhet eller att jag inte är så beroende av en enskild matvara kan diskuteras. Antagligen lite av varje.

Vad säger du? Var går din smärtgräns för jordgubbspriset? Hade du sålt bilen eller pantsatt barnen för ynnesten av att äta svenska jordgubbar? Eller känner du som jag att om något plötsligt drar iväg i pris handlar du något annat istället?

Kryddträdgård på köksbänken

I flera års tid har jag planerat att odla kryddor så att jag hela tiden har tillgång till färska kryddor. Förra vintern skrev jag t ex följande:

”Men nu när jag blivit 'grönavågare' och flyttat ut på landet ska jag ta tag i det igen. Förra året hade jag visserligen krukor med chili, gräslök, mynta och dragon, men det kändes rätt oorganiserat. I år skulle jag vilja bli lite bättre på kryddodling.”

Jag kom ingenstans med detta då, mer än att jag alltid odlar chili inomhus. Men i år har jag kommit lite längre genom att odla oregano, basilika och citronmeliss i krukor, så att de precis som chilin kan kan skördas och hackas ner i maten på bara några sekunder.

Utomhus har jag visserligen haft gräslök och libbsticka (lite osäker på om dessa räknas som kryddor eller grönsaker), men det blir extra steg att sätta på sig skorna och gå ut på tomten när jag är mitt i matlagningen.

Nästa steg är att göra den mobila kryddträdgården ännu mer lättåtkomlig. På våren behöver den ljus och då kan jag inte ha kryddorna på köksbänken. Ibland får de heller inte plats där. Idealet (tror jag) vore att ställa alltihop på en stor bricka eller någon annan smidig lyftanordning så att växterna kan få solljus när de behöver det och stå precis bredvid spisen när det passar bättre utan att jag behöver bära fram och tillbaka igen och igen.

Och i en framtid känns en kryddträdgård bestående av chili, oregano, basilika och citronmeliss lite klen. Kanske kompletterar jag med rosmarin, salvia, persilja eller något annat. Andra förslag?

Kompensation?!

En gång i världen var jag sugen på att bli jurist. Det var nog tur att det sket sig. Här är ett exempel på historier jag inte begriper. Fotbollsspelaren Alexis Mac Allister var ihop med en tjej i fem år, Camila Mayan. Sedan gjorde han slut och blev kort tid därefter tillsammans med en annan tjej. Mayan hävdar att han var otrogen med den nya medan de fortfarande var ihop. Inte omöjligt, det är många som inte skött den övergången snyggt.

Men vad är det värt då, en ursäkt? Nej, sex miljoner dollar, enligt henne, ”i kompensation”. Kompensation för vad är lite oklart, men siffran har hon kommit fram till genom att hon tycker att det vore rimligt att hon får en kvarts miljon dollar för varje månad de levde ihop utomlands. Bägge är från Argentina, men under förhållandets gång började Mac Allister sparka boll för en engelsk klubb.

Kanske trivdes inte Mayan i England. Det har jag förståelse för, det är ju ett grått land utan matkultur som verkar ha fastnat någon gång på 1800-talet, men det hade varit läge att ta upp med pojkvännen då, inte med ex-pojkvännen fem år senare.

Till saken hör att Camila Mayan verkar ha några egna miljoner, så hon borde ha råd med bröd och potatis även utan exets ersättning. Värdighet verkar hon däremot sakna fullständigt, men det kan inga pengar i världen kompensera.