Lev livet, inte jobbet

Volvo Cars ska säga upp 2500 anställda och det var inte det första stora sparpaketet. Antagligen inte heller det sista. Som anställd väljer man själv hur man ser på detta, som en katastrof eller en möjlighet att på sikt få en bättre tillvaro.

”Fin utsikt!”

Jag hade en kompis som jobbade på Telia i samband med sammanslagningen med Sonera 2002. Hela hans avdelning avvecklades och istället hamnade han på en avdelning med ett ironiskt namn av typen ”Telia Framtid & Utveckling” ihop med andra Telia-anställda som skulle omplaceras, pensioneras eller köpas ut. Min kompis ville starta eget och hoppades få Telia att betala ett startbidrag eller en årslön för att slippa se honom medan de flesta av kollegorna på den nya ”framtidsavdelningen” mest av allt ville ha tillbaka sina gamla jobb.

Jag kan förstå det, men det var inte ett alternativ och skulle inte bli det hur högt de än gnällde, och därför var det inte ett vettigt sätt att tänka. Jag såg en tanke från Volvo nu med en liknande problematik:

För snart tio år sedan bloggade jag om fritidslöshet och jag står fortfarande för allt i den texten. Oavsett om man har fritidsintressen eller inte tror jag att man blir räddare med åren, särskilt om man har jobbat på samma ställe i decennier. Grovt generaliserat är detta ett argument för FIRE och mot höjd pensionsålder.

Jag lider med 65-åringen på Volvo som undrar hur han skulle få dagarna att gå om det inte vore för jobbet, men det är ett tydligt exempel på att en arbetsplats bara är en arbetsplats. Förr eller senare är det över och då är det den enskilde individens ansvar både att få ihop sin ekonomi och sin tillvaro. Väntar man tills skiten träffar fläkten kan det vara för sent.

Hotbrev på posten

En gång fick jag ett kort i brevlådan från Posten (inte Postnord, det här var länge sedan). De hade kontrollvägt två av mina brev frankerade för 20 gram och upptäckt att de vägde 21 respektive 22 gram, så nu var jag tvungen att skicka tillbaka kortet med två frimärken på för att mina brev skulle skickas vidare till adressaterna.

Jag hade inga skäl att betvivla vägningen, så de var antagligen i sin fulla rätt. Jag blev ändå irriterad eftersom breven via det vägande postkontoret i stort sett aldrig kom fram på mindre än en vecka, ibland två, trots att inrikesbrev på den tiden skulle delas ut nästkommande vardag, och då var det såklart aldrig fråga om någon återbetalning.

Nu verkar brevbärarmaffian dock ha tagit det ett steg till genom att kräva mottagaren på mellanskillnaden för lågt frankerade brev, samt en ”eftertaxeringsavgift” på 30 kr, högre än portot och sex gånger mer än mellanskillnaden! Eller ja, de kräver egentligen inte utan kallar tiggarbrevet för en ”anmodan”.

Här får Postnord ett kort av mig – gratis!

Nuförtiden har Postnord varannandagsutdelning, att inrikesbrev tar en vecka är nog mer regel än undantag och jag har hört vansinnigt många rapporter om företagets fejkade ”leveransförsök” som slutar med att kunden får hämta paket på ett utlämningsställe trots att de betalt för hemleverans, men sån här skit har de tydligen tid att hålla på med. Eller som presstjänstens anonyme medarbetare skriver:

”Syftet med hanteringen är inte att tjäna pengar på eftertaxeringen, utan att brevet ska kunna nå sin mottagare även när avsändaren har frankerat det med för lågt porto. Det innebär en extra hantering för oss, men är en lösning som gör att brevet ändå kan delas ut. När underfrankering sker systematiskt hanteras det på annat sätt.”

”För lite porto? Skicka ett hästhuvud.”

Hos familjen Hagklint i Djursholm kammar de dock noll. På den punkten är familjeöverhuvudet Per tydlig och passar på att ge en känga även till en annan myndighet: ”Det är ju bisarrt. Jag kan inte förklara min känsla. Det låter ju som att skattemyndigheten är i närheten.” Den direkta frågan om att betala efter denna ”anmodan” besvaras: ”Nej, aldrig. Nej, det skiter jag i. Aldrig i hela mitt liv.” Helt rätt!

Jackpot!

Nu låter jag antagligen tråkigt svensk, men när jag läser om en lotterivinnare som sopat in 216 miljoner är min första tanke att det hade varit bättre att ge två vinnare 108 miljoner var.

Jag fattar att själva idén med många lotterier är att sälja in drömmen om att vinna snuskigt mycket pengar, i Eurojackpots fall 10-120 miljoner euro i förstapris. Samtidigt undrar jag hur mycket mindre glad tvåhundramiljonersvinnaren hade blivit om han/hon vunnit hälften. Jag menar hundra millar är ju också ganska mycket pengar.

Jag förespråkar inte ett myndighetspåbud för att begränsa vinststorleken och de får bevisligen kunder med det här upplägget. Så då är det väl bara att köra på, men för egen del hade det räckt med att kunna vinna hundra miljoner.

Nu spelar jag ändå inte eftersom rena lotterier är ekonomiskt förkastliga med mindre än att man tycker sig göra en god gärning genom att köpa en lott (och då kan lotteriet inte arrangeras av multinationella spelbolag), men jag hade inte blivit mindre sugen om jag kunnat vinna 100 miljoner (eller mer sugen om jag kunnat vinna mer än de 1,3 miljarder som nu är taket).

När veckans vinnare var underrättad gjorde Aftonbladets undersökande reportrar ett gräv:

7000 personer svarade ja.

Själv fortsätter jag att ”spela” på börsen istället och är fullt tillfreds med de c:a 7 procent per år som den avkastar. Köper du lotter, och i så fall – hur går det?

Höst i paradiset

Odlingen i sommar gick riktigt dåligt, men än är det mycket som kan gå på tok. Den mat jag ändå lyckades få fram ska förvaras, och helst bättre än när jag lyckades fylla källaren med ruttna äpplen. I år blev det inte så mycket äpplen och dessutom måste jag tydligen dela med mig. Man muckar inte med skogens konung.

Det som lyckades bäst i år var potatis och när jag frågade läsarna fick jag flera vettiga förvaringstips. Årets strategi blev att skörda potatisen utan att göra ren den och torka dem på tidningspapper i någon vecka i källaren där jag täckt för fönstren och på så vis mörklagt helt. Slutligen förvaras potatisen i kartonger med öppen botten ovanpå pallar för maximal luftgenomströmning.

Tomatodlingen tog fart till slut, men när bara en bråkdel blivit röda kom frosten, så därefter försöker jag eftermogna de gröna på fönsterbräda inomhus. När de börjar skifta i orange vänder och vrider jag på dem så att de till slut ska hamna i bunken med röda tomater längst till höger i bild.

Frysarna är fulla med bl a blåbär, men också lite svamp. Efter hand som utrymmet ökar kan jag tillreda och frysa in mer mat så att jag slipper svinn. Trist att inte skörden blev mer varierad i år, men jag fortsätter att äta gott och nyttigt, och dessutom verkar min matkostnad ha sjunkit till nya rekordnivåer, så jag har inte mycket att gnälla över.

Tunnan hamnade i tunnan

Jag gav upp om svensk tv redan innan Sverker Olofsson gick i pension och lämnade konsumentmagasinet Plus 2010, men nu läser jag att Plus lades ner 2020 (efter kontroll ser jag att det hände redan 2019) och inte ersattes av något annat konsumentprogram.

På ett sätt är jag inte förvånad. Plus lärde folk att tänka kritiskt, vilket ju går helt emot SVT:s anda av att skapa menlösa får. Samtidigt är jag ändå lite överraskad. Som jag minns det hade Plus en ganska liten redaktion och inte heller programbudgeten i övrigt borde ha varit särskilt stor. De granskade företag i Sverige och det kostar inte mycket att skicka en reporter från Umeå till Malmö. Lite videointervjuer och grafer, och en och annan obetald gäst som kom dit för att försvara sin heder. Det var allt.

Jag minns fortfarande efter drygt 30 år hur Nalle Knutsson försökte ta sig ur Sverkers frågor om huruvida det var sant att hans modellskola hade byggt upp Cindy Crawfords karriär. Den humorn spöar samtliga panelprogram med tävlande kändisar alla dagar i veckan (vilket lustigt nog är precis de dagar dessa program sänds).

Plus var dessutom populärt! Konsumentfrågor engagerar eftersom vi alla är konsumenter. SR har kvar Plånboken, men lyssnarna har antagligen dött av leda så tråkigt som det var. Detta är den samlade konsumentjournalistiken i public service. Ynkligt, säger jag som för övrigt gärna skulle trycka ner hela public service i Sverkers tunna.

Hur mycket klimatbekämpning tål jorden?

Jag är inte särskilt rädd för klimatförändringar. Något som däremot skrämmer skiten ur mig är när politiker och andra ska försöka besegra naturen genom att täppa till ozonhål, blockera solen, hindra kor från att fisa eller fånga in koldioxid.

”Who you gonna call – Miljöpartiet!”

För det skulle verkligen kunna leda till skador som förstör jorden och inte går att reparera. Kalka några sura sjöar om det får er att må bättre, men sluta att leka gud! Apropå gudar säger den allvetande AI-guden att Sverige varje år lägger 25-30 miljarder på ”klimatbekämpning”, men kostar bara det länkade projektet ovan 9 miljarder tror jag inte ett dugg på den siffran. Och jag undrar hur mycket av EU-avgiften (som snart höjs till svindlande hundra miljarder) som handlar om ”klimatbekämpning”.

Hur som helst, även om det ”bara” skulle vara 30 miljarder – 30000000000 kr! – har jag en berättigad fråga som jag undrar om någon politiker ställt sig: Vad hade hänt om man inte lagt dessa pengar? Hade någonting överhuvudtaget blivit sämre av det, eller hade det bara betytt att Sverige kunnat satsa 30 miljarder på något annat, exempelvis riktiga miljöproblem?

Eller på det egna jordbruket (om det fortfarande är tillåtet). Sverige importerar hälften av sin mat, så om kriget kommer, kommer svälten. Det skulle politikerna kunna engagera sig i om de inte var upptagna av att jaga koldioxid (vars koncentration för övrigt var mer än dubbelt så hög för hundra miljoner år sedan, trots bristen på fossilbilar).

Ny skrivare

Återfallsläsare har antagligen fått med sig hur ointresserad jag är av ny teknik, men att jag tvingar mig själv till att läsa på inför de köp jag ändå måste göra. Nu var det dags igen.

Den här skrivaren (och katten) fick jag med på köpet när jag köpte huset. Jag gick annars över från bläckstråleskrivare till laser för många år sedan. På den tiden kunde man få en bläckstråleskrivare nästan gratis, men det sved att köpa bläckpatroner, så ibland kastade man bort sin fullt fungerande skrivare för att köpa en ny där det ingick en skvätt bläck.

Laserskrivare var dyrare, men en tonerkassett räckte i flera år så till slut gjorde jag slag i saken och köpte en svartvit laser. Färgskrivare kostade minst det dubbla, men jag behövde den mest för att skriva ut text och bokföringsrelaterade dokument som funkade lika bra i svartvitt.

Bläckstråleskrivarna hade krånglat hela tiden, bläcket torkade eller tog slut och även om tre av fyra färger var kvar gick skrivarna nästan inte att använda utan att köpa nya patroner. Lasern bara funkade. Efter något decennium blev den för gammal för operativsystemet, så då köpte jag en ny som bara går och går.

Men så blev jag biodlare och började skriva ut honungsetiketter, reklamskyltar och foldrar i färg på min ”cat scan” här uppe. Plötsligt var jag tillbaka i bläckträsket med en maskin som tycks dricka magenta-bläck till frukost. Den kan scanna, faxa och en massa annat jag inte behöver, men varannan gång krånglar den en kvart innan den börjar skriva. Men jag behöver ju färgtryck, så när bläcket återigen tog slut kollade jag på nytt upp färglasermarknaden.

Betydligt bättre nu! Jag hittade några maskiner för under 3000 kr. Tyvärr fulla av en massa funktioner jag inte har nytta av. Jag vill inte ha utskrifter på bägge sidorna i olika format, sorteringsfunktion eller wifi. Helst skulle jag inte ens vilja ha en trådlös skrivare, jag kommer bara att använda den från min PC och kopplad med kabel slipper man vänta på att de bägge maskinerna ska hitta varandra i cyberrymden. Min filosofi går ut på att allt kan gå sönder, så ju mindre funktioner, desto bättre.

Efter noga övervägande och konsultation av en kompis med koll slog jag till på en HP-printer för 2490 kr. En tonerkassett för varje färg gör att jag kommer att få punga ut med ett par tusen till när färgen som medföljer skrivaren vid köpet tar slut, och det brukar inte dröja eftersom de medföljande är pyttesmå.

Troligen blir varje utskrift en aning dyrare än med bläckstråleskrivaren, men det kan det vara värt om det ger mig mindre problem. Jag tänker så här: Varje år kommer jag att skriva ut minst tusen honungsetiketter och lite annat kopplat till biodlingen (i övrigt är jag fullt nöjd med min svartvita laser). Slipper jag krångla har jag kanske tid med ytterligare en bikupa som kommer att ge mig mer honung. Troligen 50-100 kilo per år, men om den så bara ger mig tjugo kilo under ett enda år skulle det täcka inköpet av skrivaren och mina ökade utskriftskostnader för flera år.

Jag inser att jag låter som random hitech-kille som försöker rättfärdiga nya tekniska investeringar ekonomiskt när sanningen är att han köper mest för att han tycker att det är så kul. Inget kunde vara längre från sanningen. Jag hatar teknik, men eftersom jag inte har för avsikt att bli eremit i en egen luddit-sekt försöker jag samexistera med tekniken, om än inte i harmoni. Det återstår att se om jag blev övermodig nu och gjorde ett gigantiskt felköp.