Dags för bär!

Jag har förståelse för att inte alla som kan väljer att odla grönsaker. Jag tycker att det känns bra att odla min egen mat från frö till tallrik, det sparar pengar, men det är också en del jobb. Det ska planeras, inhandlas, planteras, vattnas och rensas. Jag träffar ibland människor som vill vara lediga på sommaren. Det får man respektera, även om jag inte helt förstår hur de resonerar.

Men att skaffa ett par bärbuskar är en annan femma. Det är i stort sett ren vinst. Man kan behöva köpa buskarna för en dryg hundring, men högst troligt känner du någon som har buskar där du kan få en rot eller stickling och så är du igång utan en krona i investeringskostnad. Planteringen görs på nolltid med några spadtag. I mitt fall har jag dessutom hägnat in buskarna för att skydda dem mot rådjur, men sedan är det bara att vattna, gödsla och skörda.

Mina röda och svarta vinbär, krusbär och rabarber som jag planterade första sommaren här, 2022, har tagit sig och blivit lite större undan för undan utan att jag gjort någonting för att förtjäna det. Att skörda dem tar nästan ingen tid och man kan till och med ställa dit en stol och göra det sittande. Om man inte väljer att plocka ett par bär varje gång man går förbi. Särskilt svarta vinbär är så nyttiga att en näve bär ger ett stort bidrag till dagsbehovet av viktiga vitaminer.

Själv kokar jag sylt på vinbär och rabarber ihop med de blåbär jag plockar och som jag inte ens behöver odla själv. Det är också barnsligt enkelt. Så med andra ord – har du en tomt och några kvadratdecimeter ledig yta på den finns nästan inget hållbart argument för att inte plantera en bärbuske. Då har jag ändå inte räknat in mysfaktorn!

Halvlögn-på-halvlögn-effekten

Jag är inte dummare än att jag begriper att kvällstidningarnas spar-, ränte- och sparränteartiklar skrivs för att få klick och återbäring till den egna tidningen, men eftersom kvällstidningsjournalistik ändå är en slags journalistisk produkt borde de ge mer av den stora bilden. Exempel:

Varje månad redovisar Aftonbladet sparräntan på konton hos banker som de ingått ett reklamsamarbete med. Så här ser det ut i augusti. ”Sparkonton med hög sparränta i augusti”... nåja. Här tipsas om bankkonton med en sparränta så låg som 0,5 procent. Vilken bra idé... eller inte. Det rimliga vore såklart att dylika artiklar förses med en varningstext av typen:

”Varje krona på sparkonto eller andra sparformer som inte kommer i närheten av att slå inflationen innebär en garanterad förlust varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.”

Men det säljer inga annonser. Och i nästa exempel blir det ännu värre: ”Här får du räntan utbetald månadsvis – tips”:

”Ge dina pengar en chans att växa sig större med relativt låg risk med ränta på ränta-effekten. Här listar vi 11 banker som betalar ut räntan månadsvis.”

Här är alltså en annan lista på konton, med räntor som är ungefär lika dåliga. Särskilt om du inte väljer att låsa dina pengar för en längre tid. Gör du inte det får du ofta en lägre räntesats. Skillnaden på dessa konton jämfört med Aftonbladets ”topplista” är att bankerna på dessa kan betala ut räntan månadsvis, men även här finns undantag.

Okej, det är ju en slags ”ränta-på-ränta-effekt light” när bankerna betalar ut räntan månadsvis, men eftersom sparande på bankkonto ändå är en förlustaffär när ”vinsten” äts upp av inflationen handlar detta enbart om förlustminimering. Riktig ränta-på-ränta-effekt uppnås när du under flera år eller allra helst decennier, har pengar investerade på börsen, gärna i globala indexfonder eller andra ”tråkinvesteringar”, men det resulterar i tama rubriker och ger ingen provision till skvallerpressen.

Folkstillestånd eller folkrörelse?

”Replokalskrisen” – vad får de allt ifrån? Efter att studieförbunden fått mindre pengar från skattebetalarna är tydligen folkbildningen i kris och nu drabbar det också banden.

Jag har spelat en hel del i band. Ett av dem repade i en skola eftersom gitarristens flickväns mamma var rektor där. Ett annat band repade i en kontorslokal som hyrdes av en ideell förening. Jag har för mig att vi var tolv band på fyra rum, så vi och två andra band fick dela på tiderna i en av betongbunkrarna. Ett par av banden där nere var lite kända, så lokalen funkade nog. Vi var däremot inget vidare och det är det enda band jag var med i där jag tror att jag fick sparken.

Jag blev aldrig en del av det svenska popundret, men poängen är att jag aldrig fick en replokal organiserad av ett studieförbund och det är nästan så att jag tycker att det hade gått emot hela rock'n'roll-grejen. Tror ni Sex Pistols repade hos ABF?

”Vi har ju ingen lokal, juh!”

Okej, jag är lite raljant nu, men i reportaget sitter t ex några rebelliska punkbrudar och pratar om att de inte kan repa för att inte staten tillhandahåller en lokal. Jag undrar om Johnny Rotten är stolt över hur de förvaltar punk-arvet från 70-talet. Seriöst, skaffa era egna lokaler! Är det ingen som har garage längre, eller duger inte det? Knacka då på hos det lokala industriföretaget och hör om ni inte kan öva på deras lager på kvällar och helger, eller den lokala sporthallen. Ha lite visioner för bövelen!

Samma med den övriga folkbildningen. Vad kostar en kursledare? Jag har själv varit det och om alla kursdeltagare hade langat fram en tjuga i timmen hade det räckt till både lön och skatt. Jag motsätter mig inte studieförbund som fenomen, och särskilt när det gäller ungas utbildning kan skattebetalarna absolut chippa in en grundplåt, men det kan heller inte vara så att varje krona bara räknas om den går via staten, och utan den omvägen sitter folk som fågelungar med gapande näbbar. Det är vi som är samhället!

Räcker verkligen tio procent?

Investera tio procent av nettolönen på börsen. Det är ett råd man läser här och där. Men räcker det? Nej, inte om målet är att bli ekonomiskt oberoende och du inte tänkt vidta någon annan åtgärd.

Jag har i vanlig ordning några invändningar. Tio procent kanske inte räcker så långt, men någonstans måste man ju börja och jag tror att anledningen till rådet är att de flesta skulle kunna klara av tio procents sparkvot, på samma sätt som att kyrkan en gång i tiden krävde sitt ”tionde”. Vore rådet att spara halva lönen är risken överhängande att det istället blev noll.

Har man kommit igång med att spara tio procent kanske man istället upptäcker att det skulle gå att utöka till femton. De flesta får högre lön genom livet och det är heller ingen naturlag att öka sina utgifter i samma takt, så då kanske man kan öka procentsatsen successivt, samtidigt som det blir mer i kronor och ören.

Vidare är det inte poänglöst att spara pengar även om det inte skulle resultera i fullständig ekonomisk frihet. För de allra flesta betyder de där första kronornas sparande mer för välbefinnandet än senare sparande. För den som helt saknar buffert ger det en otroligt bra känsla att komma upp i hundratusen, och det vore väl idiotiskt att inte ens försöka det bara för att det kanske aldrig kommer att bli flera miljoner.

”Började med tio procent, sedan rullade det på...”

Dessutom vet man ju inte det när man börjar spara. Hur många vet i tidig ålder hur deras ekonomiska resa kommer att se ut fram till pensionen? För egen del hade jag aldrig gissat rätt om jag vart femte år fått frågan ”Hur ser din ekonomi ut om fem år?”. Ibland har det gått bättre, ibland sämre. Någon har gett mig affärsförslag som på pappret inte verkade så fantastiska, men som blev det, och vissa börsår har varit helt sanslösa.

Det sägs att ingen ligger på dödsbädden och tänker att de borde ha jobbat mer. Det kan stämma, men jag har heller aldrig träffat någon som ångrat att de kommit igång med ett sparande eller tänkt att de borde ha börjat senare och sparat lite mindre.

Fet lönecheck eller fetmapiller?

Jag tycker att det är moraliskt tveksamt att företag ger sina anställda friskvårdsbidrag eller betalar deras startavgifter i idrottstävlingar. Ska verkligen arbetsgivare uppfostra och styra sina anställda på det viset? Vore det inte rimligare att ge personalen högre lön, så får de själva bestämma om de ska köpa mountainbikes eller gräddbakelser?

Det är ändå ingenting emot USA där många företag betalar fetmamedicin till sina anställda. Faktiskt så många att det blir en nyhet när tio procent hotar med att dra in medicinbidraget. Och som alltid med USA är det big business (ursäkta ordvitsen). Bank of America lägger 250 miljoner dollar per år (!) på fetmaläkemedel till sina anställda. Det är över en tusenlapp per anställd. Som normalviktig hade jag velat ha pengarna i handen.

Jag ska inte försöka förstå mig på amerikansk hälsopolitik, men för mig som vuxen, självständig människa känns fenomenet helt galet. Så länge fetma inte diskvalificerar en anställd från att utföra sitt jobb borde inte detta vara en sak för arbetsgivaren. Är jag betrodd att sköta mitt jobb borde jag väl för bövelen också få sköta mitt matintag?!

”Max tvåtusen kalorier per dag! Det är mitt sista bud.”

Samtidigt känns det också helt surrealistiskt att en stor del av den vuxna befolkningen är fet, inte sällan på en mer eller mindre handikappad nivå. I Europa kan vi försöka trösta oss med att det är så mycket värre i USA, men sedan industrialismens vagga har vi sett den ena dårskapen efter den andra kopieras och överföras hit. Så snart går delar av ditt företags lönepott till fetmapreparat till personalen – det kan du fethaja!

Snabbfrallor

Att baka matbröd kräver lite framförhållning. Degen ska göras och jäsa en eller två gånger. Den effektiva arbetstiden är inte lång, men det tar gärna ett par timmar från start till mål. Vanligtvis inget problem, men även jag som sedan flera år bakar allt mitt bröd bommar ibland och upptäcker att frysen är tom.

För de tillfällena eller om det ska dyka upp någon som man vet inte gillar kaffebröd, men som man ändå vill kunna bjuda på något till kaffet är det bra med ett snabbt recept. Idag har jag därför valt bort färskjästen till förmån för bakpulver. Nu åker vi! Sätt ugnen på 200 grader och ta sedan fram följande ingredienser:

matfett, 50 gram
vatten, 2,5 dl
vetemjöl, 4,5 dl
havregryn, 1 dl
bakpulver, 2 tsk
salt, 0,5 tsk

Smält matfettet, häll i resten av ingredienserna och blanda/knåda med händer eller verktyg. För en så liten sats kör jag elvisp med degkrokar istället för min stora bakmaskin för att hålla nere mängden disk.

Dela degen i nio lika stora bitar (med våg eller ögonmått) på mjölat bakbord och forma bröden genom att rulla och platta till dem till önskad form.

In i ugnen c:a 20 minuter, eller ännu hellre tills färgen indikerar att de är färdiga.

Från ax till fralla på en halvtimme. Inte det mest fantastiska bröd jag bakat, men hembakt är hembakt. Färskt slår det all konkurrens inklusive bageriet.

Körlärargnäll

Jag kritiseras ibland för att ha åsikter i sånt jag inte har förstahandskunskaper om. Oftast gäller det barnuppfostran (märkligt nog har jag aldrig sett någon kritiseras för att tycka till om självmord utan att först pröva själv). Så nu ska jag vara transparent med att jag tog körkort för 35 år sedan, och jag tränade ytterst lite med andra än proffslärare eftersom jag fick ett fast pris av körskolan.

Men med det sagt tycker jag att det verkar vettigt att slopa kravet på introduktionskurs för privata körhandledare och elever. Jag har sett massor av kursdeltagare uttala sig om den och hittills inte hört någon säga något positivt överhuvudtaget.

Och nu när kravet tas bort applåderas det unisont. Den enda kritiska röst jag hört är körläraren i inslaget. Jag förstår honom. Hade jag jobbat i en bransch där politikerna aktivt förhindrat folk från att själva göra mitt jobb skulle jag också bli sur om det ändrades.

Han säger något annat i inslaget, nämligen att antalet olyckor hos privatister minskat sedan obligatoriet infördes. Det låter rimligt. Gissningsvis minskade antalet privatister dramatiskt när man tvingade dem att gå en extra kurs och då vore det konstigt om inte även privatisternas olyckor minskat. Skjut huvudet av alla pensionärer och vi kommer se en minskning av grå starr, för att ta ett annat samband.

”Let's do some friskvård.”

Sedan säger han att liv inte kan mätas i pengar. Först ska sägas att det antagligen inte går att översätta antalet olyckor i dödstal. Även om det körts sönder ett och annat baklyse av privatister är det inte detsamma som att det dött fler i trafiken. Sedan har han faktiskt fel i att liv inte mäts i pengar. Begreppet har till och med ett namn – värdet av ett statistiskt liv (VSL). Det bestäms av Trafikverket och är man körlärare har man nog själv skippat flera internkurser om man missat det.

Det kan tyckas cyniskt att sätta en gräns för hur mycket pengar ett människoliv är värt för samhället och jag är glad att jag slipper göra sådana bedömningar, men tänker man efter måste gränsen dras någonstans. Man kan inte tömma statens resurser för att rädda ett eller ett par liv även om jag lider med de drabbade. Bilskolorna lider jag däremot inte ett dugg med.