Vad är ett rykte värt?

Det är chockerande hur en del riksdagsledamöter vill att svenska folket ska ha förtroende för att de ska kunna ta hand om hela landets ekonomi när de samtidigt tycks ha noll koll på sin egen. De tydligaste exemplen fram till nyligen var socialdemokraterna Mona Sahlin och Annika Strandhäll som badat i kronofogdeskulder. Den förstnämnda fick väl sin politiska karriär mer eller mindre ödelagd för att hon sjabblade med både räkningar och deklarationer.

Ingen har väl missat den nya stjärnan på området, Mohamed Ali. Inte den gamla boxaren utan vänsterpartisten som fick så många personkryss att det verkade snudd på felaktigt. Den biten håller man på att undersöka och jag tänkte inte snöa in på den utan istället på hans ekonomi.

Han kom till Sverige som sextonåring 2012 och verkar ha varit arbetslös hela livet, men det tycks inte ha hindrat honom från att shoppa. 2022 blev han beviljad skuldsanering, men skulderna gjorde ändå att han fick nej på sin ansökan om svenskt medborgarskap 2023 och återigen 2024 efter att ha överklagat.

I februari i år fick han ändå sitt medborgarskap. Oklart varför, skulderna var ju kvar. Så blev han alltså riksdagsledamot med en månadslön på 81400 kr. Då ordnar väl i alla fall ekonomin upp sig? Nej då, han jagas fortfarande av Kronofogden. Två av föreläggandena har inkommit efter att han valdes in i riksdagen.

Jag har aldrig haft skulder och vet inte hur lätt eller svårt det är, varken att hamna i skuldfällan eller att ta sig ur den, men Ali har skulder som motsvarar två månadslöner i riksdagen (han hintar för övrigt om att han snart ska börja dyka upp på jobbet också). Hur svårt kan det egentligen vara att göra rätt för sig?

Bygger hem av skrot

SVT har gjort ett reportage om en kille som bygger ett tiny house på hjul helt och hållet av återbrukat virke. Jag vet inte om det också är tänkt att byggas helt av gratismaterial, men åtminstone närapå.

Jag tycker att alla sådana här projekt är intressanta, om inte annat så för att visa att det faktiskt går. Vi är många som inte skulle vilja göra det, men det är en helt annan sak. Man behöver heller inte starta på noll utan kan välja att återanvända en del byggmaterial.

Lite mycket koja för min smak, men jag såg att han gjorde snygga hus tidigare. Hur som helst, i reportaget säger byggaren att man kan få mycket grejer genom att hjälpa andra att riva. Själv har jag fått plocka ner virke från en lada som var på väg att falla omkull, hjälpte till att riva panel på ett hus och demonterade ett gammalt kök mot att köksägaren sedan slapp se alla skåp och luckor. Men ofta räcker det långt att erbjuda sig att hämta material så att den som rivit slipper köra allting till tippen.

En annan grej man måste tänka på om man ska använda gammalt byggmaterial är att ha gott om tid och gärna också plats. Det är smidigt att åka till byggvaruhuset och köpa det man vill ha när man vill ha det jämfört med att scanna av nätet i flera veckor och kanske tvingas lagra virke, dörrar, isolering osv tills man kommit till det läget i den egna byggprocessen.

”Nu behöver jag tegelpannor.”

Dessutom gäller det att vara kritisk. Ibland är gratis för dyrt. Det behöver inte ens vara dåliga grejer, bara inte riktigt vad jag behöver till det jag ska göra. Ibland har jag fått tänka om och själv göra den där resan till tippen efter att först ha kånkat hem grejerna och sedan svurit över att de står i vägen. Det slipper man också genom att rata begagnat.

Men med det sagt finns stora pengar att spara på att samla ihop och använda gammalt byggmaterial, oavsett om det är använt eller andras restlager eller felköp. Och sälj av eget skräp om det inte kommer att gå åt under överskådlig tid. Eller ge bort det i värsta fall! Precis som att gratis ibland kan vara för dyrt för ”köparen” kan gratis vara ett bra pris försäljningspris om det spar tid och utrymme.

Hemnet mot helvetet?

En del företag borde inte överleva. Nu är det femton år sedan hemelektronikkedjan Onoff gick i konkurs och det var inte en dag för tidigt. Av alla företag i den branschen (Elgiganten, Siba, Expert, Mediamarkt...) upplevde jag Onoff som den klart sämsta, och tydligen var jag inte ensam om att tycka det.

Hur stort och framgångsrikt ett företag än är har dess kunder alltid en möjlighet att fälla det, och ett företag jag så länge jag kan minnas tycker har förtjänat det är Hemnet, den digitala marknadsplatsen för svenska bostäder.

Först upplevde jag den som bostadssökande och noterade snabbt att sökfunktionerna på sajten var värdelösa. T ex fick jag upp en obebyggd tomt när jag klickat för ”villor”. Jag mejlade kundtjänst och frågade varför. På den här tiden kunde man nämligen mejla företag, och till och med få svar! I det här fallet var svaret att man ju kunde bygga en villa på tomten, så därför låg den i rätt kategori. Då mejlade jag igen och frågade varför den inte låg under ”gårdsbruk” eller ”slott”, för det hade ju också gått att bygga. Då fick jag inget svar.

Senare skulle jag själv sälja bostäder och då var man snudd på tvungen att annonsera ut dem på Hemnet, vilket var skitdyrt. Hur har de kunnat överleva, tänkte jag, när de är så dåliga. Men om det finns en gud verkar han/hon (såg ni – jämställt!) vara på väg in i matchen. Nu har främst Booli kommit in på marknaden och när ett så dåligt företag som Hemnet får konkurrens kan det gå fort. Värdet på aktien har mer än halverats i år och SVT berättar att Hemnet efter ett tufft år tvingas anpassa sig till Booli.

Tillhör du dem som köper enskilda aktier är mitt tips att du inte bara läser rapporter och tolkar nyckeltal. Företag som nästan haft monopol har inte nödvändigtvis fått sina marknadsandelar för att de är så bra. Det kan också vara för att ingen annan har tagit sig in, men när det väl händer kommer dåliga kolosser bara gå åt ett håll. Själv håller jag tummarna för att Hemnet går hela vägen och ansluter till Onoff i Företagshelvetet där företagsledare sitter och skäms i en nedlagd kyrka under ledning av bröderna Lehmann.

Hur slarvar man bort 38 bussar?!

Är du en tankspridd typ som brukar slarva bort saker kan jag trösta dig med att du inte är värst. Storstockholms Lokaltrafik slarvade bort 38 bussar! När de skulle säljas upptäckte man att bussarna var borta och polisanmälde det som stöld.

Dagen därpå kom man plötsligt på vad som hade hänt. SL hade försökt kränga de här bussarna tidigare, men den tilltänkte köparen hade så bråttom att bussarna hade hämtats innan affären var i lås. Så nu har man rett ut detta, slutet gott – allting gott?

Nej, inte precis. När bussbolagen inte lyckades kommunicera med varandra blandade man in både polisen och Transportstyrelsen. Vad kostar det? Apropå kostnader, hur tusan kan man klanta bort 38 SL-bussar?! Det måste ju handla om miljoner! Det låter lite som när staten ”sålde” tusen bilar till Nordkorea och ”glömde” att ta betalt.

Det är inte precis gratis att åka kollektivt i Stockholm. Många gånger blir det dyrare att ta bussen än att köra med egen bil och här har vi kanske förklaringen. Jag tror nog att SL:s presstalesman hade ett hum om händelseförloppet redan dag 1, men faktum kvarstår att SL släppte iväg 38 bussar man inte fått betalt för till ett icke-namngivet bussbolag som verkar lika struligt som SL, och sedan ringde till polisen för att reda ut det hela. Min standardlösning ”Avgå alla!” lär väl inte appliceras den här gången heller. Alla kan göra fel och det är ju ändå bara skattepengar.

Spela på börsen

Rätt ofta likställs börshandel med bingo och andra spel om pengar. I en reportageserie hos Sveriges Radio jämför Spelberoendes förening börshandel med traditionella spel och ser likheter.

De har en poäng, det finns absolut människor som ”spelar” på börsen. Här hittar de t ex en kille som brände allt han hade på krypto, men nöjde sig inte med att spela bort allt utan tog blancolån på ytterligare en miljon.

Det är ytterligheter, men jag kan villigt erkänna att när jag var yngre fanns det ett inslag i mitt eget börshandlande av att jag ville bräcka kompisar. Det gav en kick att göra en bra affär att kunna skryta med på helgens fest. Det slog inte över till spelberoende eller ens att jag såg börsen som ett spel och började göra våghalsiga köp för att kompensera mig, men jag hade antagligen varit rikare idag om jag inte haft det tänket.

Så passar man på i reportageserien för att varna för att ta råd från ”finfluencers”, men jag vet inte hur vanligt det är att folk ger finansiella tips på nätet. Jag tycker att det är ett evigt friskrivande om att värdepapper kan gå upp och ner i värde och att alla tar ansvar för sig själva.

För så är det ju, var och en gör sina val och allt går att missbruka. En del klarar inte av börshandel, poker, alkohol, socker eller ens att träna eller äta sunt utan att det går överstyr, men myndigheterna kan inte förbjuda fria val för att en del hade klarat sig bättre utan.

Det är farligt att gå på gatan.
Det är farligt med nitrit.
Det är farligt att ha roligt
och det är farligt med kredit.
Det är farligt att gå på krogen.
Det är farligt att ha glöd
och det är farligt att leva, man kan dö.
                    - Magnus Uggla

Äntligen!

I våras avslöjade SVT att en chef inom Vännäs kommun i sin yrkesroll handlade från sitt egna företag, men också från ett företag han ägt tidigare. En utredning startades och vi vet ju hur det brukar gå med sådana. Ingenting utöver att någon kommundirektör säger att ”det här var ju dumt”, så nu ska de se över sina rutiner och bla bla bla... Fast i det här fallet slutade det faktiskt med att chefen fick gå. Jag vet inte om jag är mer cynisk än andra, men jag blev uppriktigt förvånad över att agerandet för en gångs skull fick konsekvenser.

Men jag ska inte överösa kommunen med lovord. Som tack för korruptionen ger de chefen en halv årslön. Pengar som kunde ha gått till att någon gör sitt jobb istället för att betala någon för att inte göra sitt jobb.

Den sparkade chefen är i alla fall klar över sin roll i det hela. Han har inte gjort några fel överhuvudtaget (troligen inte under hela sin livstid). Han känner sig ”kastad under bussen” (fast ihop med sex månadslöner...) och menar att lagen om offentlig upphandling är ”svår att förstå”. Tydligen stod det inte i hans arbetsbeskrivning att han har något som helst ansvar att veta vad han ska göra på jobbet.

Jaja, kanske kan det här få en och annan kommunchef att vakna till och sluta att behandla kommunen som sin personliga lekstuga med tillhörande plånbok, och så håller jag tummarna för att nästa myndighetsperson som klantar sig på ett sätt som hade lett till polisanmälan på privata arbetsplatser åtminstone inte får betalt för att sluta.

Ett samhälle utan pengar

Jag har tidigare bloggat om Amish som jag tycker har ett intressant förhållningssätt till både pengar och prylar. Nu snubblade jag över Bruderhof, ett samfund som tycks dra lite åt samma håll. Det kanske mest intressanta med dem är att de lever helt utan privatekonomi.

Behöver man en vinterjacka säger man till klädavdelningen och så får man en efter några timmar – smidigt. Och det är klart, ju större familj, desto fler synergieffekter. Här är det 300 personer som gör sina matinköp ihop, kan ärva varandras kläder osv. Fyra tvättmaskiner är igång från morgon till kväll, maten lagas i storkök osv.

Jag tycker att det skulle vara tråkigt att leva utan pengar, men har full förståelse för att många tänker tvärtom där. Ingen lönecheck, inga dra-åt-helvete-pengar, men heller inga räkningar eller ekonomiska bekymmer överhuvudtaget.

Man blir inte fullvärdig medlem i församlingen förrän man fyllt 21. Någon påpekar i kommentarsfältet till videon att barnen inte förbereds för ett liv i det vanliga samhället, om de skulle välja att lämna Bruderhof. Å andra sidan växer barnen upp utan tv och internet, och med en himla massa socialt interagerande. Jag gissar att de är bättre förberedda än de flesta.

Intervjun med den artonåriga tjejen i reportaget tycker jag också tyder på det. Hon pratar om egna val och att hon inte kan vara med i gemenskapen bara för att andra sedan länge följt dessa traditioner. Hon låter mindre som kultmedlem än en genomsnittlig ungdom och pratar istället om konsumismens förtryck i medströmssamhället. T ex när hon under en resa i den moderna världen säger:

”Man fyller tomheten med grejer. Det är bisarrt för det är bara så onödigt. Jag kan inte förstå varför man använder sina surt förvärvade slantar för att köpa mängder av grejer.”

Där är hon inne på något. Någon annan skrev att det måste vara svårt att lämna församlingen just för att medlemmarna saknar pengar. Jag vet inte. Kanske för att man saknar erfarenhet av pengar, men att som vuxen person starta på noll är ju inte det sämsta. Många människor har ett betydligt sämre läge än så trots att de jobbat och tjänat pengar i decennier.

Vuxna människor bestämmer själva vad de vill göra med sina liv. Barnen har inga mopedbilar eller spelkonsoler, men de behöver heller inte mängder av leksaker, de leker med sina kompisar och djuren på gården. Inte min kopp te, som sagt, men det är många jag skulle ha ännu mindre lust att byta liv med.