När äganderätt går för långt

Ibland känns nyheter som rena skämtet. På Öland står en skrotbil sedan ett år tillbaka, men varken markägaren eller kommunen får flytta den. Detta eftersom den har litauiska skyltar och ingen lyckas ta reda på vem som faktiskt äger bilen.

Till att börja med är ju Litauen inte ett afrikanskt stamsamhälle utan ett modernt land som garanterat har ett fungerande bilregister. Om en svensk kommun skickar en officiell förfrågan är jag övertygad om att det går att få fram en delgivning till bilens ägare. Det ska inte ta ett år!

Annars ser jag inga problem med att kommunen skrotar bilen. Enligt det kommunala mähät i reportaget går inte det pga bilskrotens regler, men de vill såklart bara ha sin rygg fri. Om kommunen eller staten (regeringen – gå så högt upp ni måste!) tar ansvaret lär inte bilskroten ha något problem med att trycka ihop bilen.

Vidare skyller mähät på att om ägaren i framtiden kräver att få tillbaka sin (då skrotade) bil ”så kan det uppstå bekymmer”. Seriöst?! Jag gissar att bilen högt räknat är värd tiotusen. Vad är en rimlig parkeringsavgift inklusive böter för en bil på ett miljöskyddat område på Öland? Mer än det i alla fall, så be honom dra åt helvete eller skicka en räkning.

En kompis till mig fick en felparkerad bil på sin infart och ringde kommunen för att fråga vad som gick att göra. Svaret var i runda slängar ingenting. Så när det blev mörkt kopplade kompisen en kätting till bilen och drog ut den mitt i gatan utanför. Och kan ni tänka er, då kunde kommunen plötsligt flytta den!

En annan misslyckad parkering.

Fast det var många år sedan. Idag hade man kanske byggt en ny väg runt den gamla istället, för att inte uppröra felparkeraren. Jag är den förste att försvara äganderätten, men det måste väl i det öländska exemplet i första hand gälla markägaren, som ju inte gjort något fel.

Det här blir lite som när en grupp människor (och kommentarer som innehåller förslag på gruppernas etnicitet kommer plockas bort) upprättar ett illegalt husvagnsläger varpå markägaren får kontakta kommunen som kontaktar kronofogden som utreder huruvida ockupanterna kan avhysas. Ibland är det mest rimliga faktiskt att kasta ut folk och fordon!

De bygger – du betalar

Förespråkare av vindkraft hävdar ofta att vindkraft är billigare än kärnkraft. Det stämmer visserligen bara vid härdsmälta, men det är inte förbjudet att ljuga. Däremot blir det lite väl uppenbart ibland. Som nu när regeringen av outgrundlig anledning godkänt två havsbaserade vindkraftsparker.

Svensk vindkraft 2026.

De hade tretton ansökningar om havsbaserad vindkraft på bordet. Elva fick nej, men två fick tummen upp av miljöministern. ”Sätt igång och bygg”, sa hon. ”Nej”, svarar bolagen som ansökt och fått tillstånd, för ”i dagsläget saknas dock förutsättningar för investeringar i havsbaserad vindkraft i Sverige”. När de säger att det är ekonomiskt lönsamt att bygga vindsnurror menar de nämligen att det är lönsamt ifall staten går in och finansierar och ger bankgarantier.

Och det är klart, om någon annan tar notan och risken är ju nästan allt lönsamt. Då var till och med Northvolt lönsamt, visade det sig. I alla fall för vd:n som drog in ett par hundra miljoner på batterifabriken som i princip inte producerade ett enda batteri. Tv-serien Exit om norska börshajar var visserligen fiktion, men som jag förstått det var beskrivningen av norsk vindkraft helt och hållet verklighetsbaserad.

Om jag fick bestämma skulle nu de ansökande och godkända bolagen diskvalificerats från framtida kraftprojekt, alltså KonTiki Vind, Vattenfall, Zephyr, Østfold Energi, Vardar, Fyrskeppet Offshore och Skyborn Renewables. De fattar bevisligen inte hur upphandling funkar, alternativt så har de skickat in rena plojansökningar. Väck med dem!

Men om två månader får Sverige en regering där möjligen både MP och C ingår, två partier som aldrig sett ett enda problem med vindkraft. Så det lär inte hända, och låt oss vara ärliga – det hade inte hänt med den här regeringen heller. Ny chans 2030?

Kroppslig klotterborttagning

Jag har en bekännelse: Jag har inga tatueringar. Jag tycker inte att det är särskilt snyggt, jag litar inte på att de är ofarliga och de kostar en massa pengar.

När det gäller ekonomi har jag tidigare konstaterat att det verkar finnas ett samband mellan tatueringar och dålig ekonomi. T ex verkar nästan alla i Lyxfällan vara tatuerade. Är det en slump? Och om inte, hur ser sambandet ut? Är det så enkelt som att den som är beredd att betala pengar för att måla kroppen ofta är oekonomisk? Självklart är det ur ekonomisk synvinkel bättre att skaffa ISK än kinesiska tecken på huden. En annan aspekt är att tatueringar kan diskvalificera från en del välbetalda jobb.

Ångrar man sig blir det dyrt en gång till. Tydligen är det en pågående trend att ta bort sina tatueringar och det är inte gratis. En kvinna med c:a femton tatueringar (har man inte för många om man inte ens vet det exakta antalet?) ångrar de flesta, men att ta bort dem skulle kosta hundratiotusen.

Hudläkaren i reportaget konstaterar att man får vad man betalar för även när man ska sudda ut konstverken. Ett dåligt utfört (men kanske billigare) ingrepp kan ge ärr och det låter inte heller så snyggt.

Istället för ”Carpe Diem”.

Jag blir inte fotomodell i det här livet, men blir mer och mer bekväm i mitt val av en tatueringsfri kropp. Är det något motiv jag verkligen skulle vilja föreviga skulle jag beställa en tavla istället. Det gör mindre ont och verkar överhuvudtaget väldigt mycket enklare.

Världens största offerkofta?

Precis som att det alltid finns någon som är rikare finns det också alltid någon det är lite mer synd om. Eller? Laila, 39, ska försörja fyra hemmavarande barn, med bidrag eftersom hon är arbetslös. Varje månad får hon ut 23000-25000 kr. Till det ska läggas bostadsbidrag på 4800 kr. Hyran på det hus hon hyr är 12500 kr. Det ger ett netto på 15300-17300 kr, vilket tidningen Arbetet avrundar till 15000 och slänger med en faktaruta om barnfattigdom, vad ända in i glödheta helvete det har för relevans för Lailas situation.

Visst, många (men långt ifrån alla!) som jobbar har en mindre stram månadsbudget att förhålla sig till, men betyder det att det är synd om Laila? Hennes eget svar är ett rungande ja, och hon konstaterar att när bostadsbidraget nu minskat med fyrahundra kronor är det pengar familjen hade behövt för att överleva. För nu har de inte råd med någonting (så snusdosorna och energidrycken på vardagsrumsbordet måste vara reporterns).

När hyran är betald har hon alltså 15300 kr som ska räcka till ”samtliga räkningar, kläder, skor, all mat, resor med kollektivtrafik, aktiviteter och så vidare” (posten ”och så vidare” hade jag gärna sett en mer detaljerad spec på) för Laila och fyra barn på mellan 4 och 16 år. Eller ja, kyrkan sponsrar med en matkasse varje vecka. Det nämns i förbifarten, lite som en självklar rättighet.

Någon semester (från vadå?) blir det såklart inte tal om. ”Det finns ett kommunalt utomhusbad inom gångavstånd”, men det är för dyrt. Att det finns en sjö 1,5 km från huset där de kan bada alldeles gratis var tydligen inte relevant för artikeln. Ej heller var papporna till barnen håller till och på vilket sätt de bidrag till familjens ekonomi.

Som om det inte vore misär nog med avsaknad av semester och bad har Laila problem med tänderna (snus och energidryck är kanske ingen hälsokur för munhygienen) och utreds för diabetes, men på frågan vad hon skulle göra om hon fått tusen kronor extra i månaden var hennes första tanke lördagsgodis till barnen (de kanske inte nöjer sig med snus), så hon ger sig nog inte förrän hela familjen har dåliga tänder.

”Tänder är överskattade!”

Men nu kommer kanske det märkligaste i hela artikeln. På Arbetets Facebooksida fick man mothugg deluxe av folk som, precis som jag, inte förstått hur synd det var om Laila. Så då rensade man bland kommentarerna, begränsade vilka som fick kommentera och någon dag efter artikeln skrevs ändrade man citatet om lördagsgodis. Nu svarar Laila istället följande på vad hon skulle göra om hon fick ytterligare en tusenlapp i månaden till skänks.

”Hade jag fått extra pengar hade jag köpt någon finare frukt. Just nu får mina barn bara äpplen och päron. Eller så hade jag handlat något bättre mellanmål, kanske lite riskakor.”

Det är inte utan att jag undrade hur det där gick till. Ändrade de bara svaret för att sätta Laila i bättre dager, eller ringde de och frågade om hon inte egentligen skulle köpa frukt och riskakor för pengarna? Om hon tänkte efter riktigt noga alltså... Oavsett, hur journalisten Tora Villanueva Gran känner för sitt jobb och hur hon kan leva med sig själv, det vet bara hon.

Tillbaka till Laila istället. Nu var det en bidragssänkning på 400 kr som fick henne att gå i taket, men hon var knappast nöjd med ekonomin innan, så jag undrar var den gränsen går. Om hon skulle få den där extra tusenlappen till godis eller riskakor, hade det räckt? Två tusenlappar? Fem? I något skede hade hon såklart inte längre kunnat gnälla över sin ekonomi, men den brytpunkten tror jag är väldigt mycket högre. Laila är nog helt enkelt den typ av människa som aldrig blir nöjd, hur mycket hjälp hon än får, och den enda som helt saknar ansvar för hennes liv är märkligt nog hon själv.

Hyckleri-VM

Jag har inga problem med politiker som tar emot bidrag de är emot eller t ex gör ROT-avdrag privat samtidigt som de propagerar för att avskaffa avdraget. Vi lever alla i ett system och är tvungna att anpassa oss till det. För att dra det till sin spets kan man inte börja komma en timme för sent till avtalade tider bara för att man är motståndare till sommartid.

”Nu har du ringt klart!”

Om man som Lars Ohly är emot friskolor och samtidigt sätter sina egna barn i privatskola, eller som Laila Freivalds motståndare till ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt samtidigt som hon propagerade och aktivt röstade för att hennes eget hus skulle omvandlas till bostadsrätter blir det mer problematiskt. Då har du inte bara agerat inom systemet, du har aktivt utnyttjat det för att det ska gynna dig personligen. Men det är fortfarande en gråzon.

Här kommer ett exempel som inte är en gråzon. Förra året fångades den franske vänsterpolitikern Louis Boyard (jag tror inte att det var hans fort Gunde fyllde med dvärgar och tävlande kändisar) av en filmkamera när han inför en intervju tog av sig sin Rolexklocka.

Själv hävdar han att det A inte var en äkta Rolex och B att anledningen att han ändå tog av sig den var för att han i politiska samtal vevar så mycket med armarna att han riskerar att slå ner saker med sitt armbandsur. Den som vill är välkommen att tro på den förklaringen. Jag gör det inte. Tydligen inte så många andra heller eftersom den här historien delas friskt över ett halvår efter händelsen.

Det jag vänder mig emot är hyckleriet. Killen har uppenbarligen ett klockintresse och så länge privat ägande tillåts och klockorna köps in för egna pengar är han i sin fulla rätt att ha det. Om han bara stod för det! Själv hade jag inte reagerat på någon av dessa klockor, jag kan inte bedöma om de är värda hundra spänn eller hundra tusen. Men vore jag högerpolitiker i debatt med honom hade jag gjort så många klockreferenser att han hade velat resa i tiden, eller ur.

Tjugotusen mer i lön

Aftonbladet konstaterar något som jag tycker tas upp alltför sällan, nämligen att det bästa sättet att få upp sin lön är att säga upp sig.

”Man utvecklas inte lönemässigt genom att kompetensutveckla sig eller stanna kvar på samma arbetsplats. Det gör man genom att byta jobb.”

De exemplifierar med sjuksköterskan Elin som fått upp sin lön med 120 procent sedan hon började i yrket för elva år sedan. Detta genom att hon bytt jobb fyra gånger. Hennes gamla kollegor som är kvar på samma arbetsplats, dessutom i regionen istället för hos kommunen, tjänar tjugotusen mindre i månaden än Elin trots att många av dem har specialistkompetens till skillnad mot henne som bara har grundutbildning.

Jag har ingen aning om detta fenomen är mer utbrett i skattefinansierade jobb än i privata näringslivet, men man ser samma sak där. De kompisar jag har som bytt jobb minst vart femte år tjänar mycket bättre än de som stannat hos samma arbetsgivare så länge att de mottagit hot om att få en guldklocka.

Liiite för länge på samma arbetsplats.

Arbetsgivare betalar inte mer än de måste. Bäst förhandlingsläge har den som kommer utifrån och som kräver betalt för att skriva på. Den som suttit på samma post i 25 år räknar chefen med att få behålla oavsett, och oftast får han rätt också.

Det finns en logik. Den som är ny på jobbet är normalt hungrigare, mer nyfiken och intresserad av att hitta förbättringar av företagets produkter och tjänster. Efter ett par decennier har man förmodligen fått de snilleblixtar man ska där.

Å andra sidan har jag inte träffat en arbetsgivare som inte säger sig vilja ha trogna och långvariga medarbetare som regelbundet vidareutbildar sig internt för att vara up-to-date och bli bättre på sitt jobb. Då borde de kanske betala för det, men som Elin säger: ”Om jag ska vidareutbilda mig kommer det inte att märkas i lönekuvertet.”

Den som vill förändra världen till det bättre borde kanske arbeta politiskt eller ändra fackföreningsrörelsen inifrån. Själv tänker jag bara konstatera att den som vill få högre lön bör sluta på jobbet. Eller åtminstone hota med det, det kan också räcka långt. Den som agerar som en livegen blir förslavad. Så funkar tillgång/efterfrågan på arbetsmarknaden.

Regeringskvarter för 54 miljarder

22 juli är ett speciellt datum här i Norge. Idag är det femton år sedan Anders Behring Breivik sprängde en bomb i Oslos politikerkvarter för att därefter åka till Utøya och skjuta prick på ungsocialister.

77 personer dog och ingen frisk människa kan tycka att det var en bra idé. Jag tänkte istället fokusera på det nya regeringsbygget. 2011 sa Stortingspolitikerna att det skulle kosta mellan 3 och 6 miljarder att bygga upp på nytt. Mycket pengar, men det kostar att bygga stora kontorslokaler, dessutom med högre säkerhetskrav än innan terrorattacken.

Men nu är man redan uppe över 20 miljarder och slutsumman förväntas bli 54 miljarder. Det innebär 13 miljoner per kontorsplats, som en fin villa per anställd! Och det är vad man räknar med nu, facit har vi tidigast 2030, men jag skulle gissa att det kan gå upp en bra bit till, när man ändå har ångan uppe.

Kritiken har varit stor, men den viftas alltid bort med att det här är samhällets sätt att visa Breivik att vi står enade mot terror, att han misslyckats i sitt uppsåt. Nuvarande digitaliserings- och förvaltningsministern Karianne Tung:

”Det är klart att det är dyrt. Men det symboliska värdet av att demokratin ska vinna över terroristen anser jag också är viktigt.”

Utøya

Jag tror att Breivik skiter i både demokratin och samhället. Han är inte längre en del av det och chansen att han får en enda dag till i frihet om 50 år eller så är ytterst liten. Jag tycker hur som helst att det är ett dåligt argument. Säg att bygget istället skulle kosta 100 miljarder, blir det då ett ännu större långfinger till Breivik? Borde vi då inte gå för 200?

Det går ju faktiskt att tänka tvärtom också. Genom att lägga 50 eller 100 miljarder på att bygga upp det Brevik sprängde visar man honom att han verkligen gjorde skillnad. Det är få terrorister förunnat att ödelägga så stora värden med en enda bomb. Men politikerna vill väl ha en fin arbetsplats. Kan de dessutom lura väljarna att deras skattepengar därigenom gör en demokratisk insats är det kanske ännu bättre? Dumheter!