onsdag 18 november 2026

För smal reklam?

Lovisa Worge, grundare av solglasögonmärket Lagni, poserade på en reklambild för solglasögonen och det såg ut så här:

Bilden anmäldes till Reklamombudsmannen för att Lovisa är ”extremt mager” och reklamen därmed ”brister i socialt ansvar”. RO fällde reklamen och menar att den bidrar ”till ett ideal som kan vara skadligt att sträva efter”.

Lovisa Worge är smal, men eftersom hon snart fyller 30 och enligt egen uppgift alltid haft den kroppskonstitutionen har jag svårt att tro att hon är sjukligt smal. Huruvida hon är ett ideal får var och en bedöma, mitt ideal är hon inte (inte glasögonen heller), men ska verkligen en myndighet kunna bestämma om hon ska få göra reklam för sina egna solglasögon?!


Vadå ”fula”?!

Och det där med skadligt att sträva efter kan man ju säga om precis allting. Det är nyttigt att träna, men om jag skulle sträva efter New York Marathon-vinnaren Andreas Almqvist fysik (jag har mött honom på träning och blev faktiskt lite starstruck) och börjar springa 23 mil i veckan med stora inslag av intervallträning och hårda långpass skulle jag med stor sannolikhet gå sönder. Är det skäl att förbjuda reportage där han berättar om sin träning?

Låt oss vända på Lagni-exemplet. Med jämna mellanrum används överviktiga modeller i reklam. Det hyllas för att det är naturligt eller ”kroppspositivt”. Ja, folk i allmänhet är överviktiga. Många människor (och allt fler) är ohälsosamt tjocka och jag vill inte förbjuda dem från att vara modeller, men det råder väl inga tvivel om att det är ”ett ideal som kan vara skadligt att sträva efter”?

Sedan tycker jag att en faktor som spelar in i Lagni-reklamen är att Worge och hennes pojkvän äger varumärket. Du måste väl ändå få göra reklam för din egen produkt utan att myndigheterna ska ha synpunkter på hur du ser ut? Eller är fat-shaming förkastligt medan det ska vara fri jakt på smalisar som inte har den goda smaken att gömma sig?

tisdag 17 november 2026

Sila elbilar och svälja spisar

Så har vi de sedvanliga strömprisartiklarna den här tiden på året, när mörkret och kylan tvingar oss till ökad elförbrukning. Denna gång är det Jeanette Jönsson i skånska Röstånga som berättar att hon är rädd för att familjen inte kommer att ha råd med elräkningarna ”även om vi har välbetalda jobb”.

Hur det är med jobben ska jag låta vara osagt även om jag konstaterar att makens takfirma nyligen försattes i konkurs, men hur är det med utgifterna? Hon och maken bor tillsammans med fem barn och tre hundar i en villa på 246 kvm. Stort, men det behöver de nog.

En annan prioritering funderar jag desto mer på, nämligen Jeanettes elbil från 2025. Inte för att hon och maken redan ägde fem andra bilar utan mest för att elbil är fel grej att köpa om man är rädd för höga elräkningar. Visst, el blir billigare än diesel, men då bortser man ifrån att modellen Jeanette äger kostade runt en halv miljon ny, beroende på utförande.

De tre hundarna är av en ras som kostar från 20000 kr och uppåt i inköp. Sedan tillkommer löpande utgifter för mat, veterinärbesök osv. Ett par hundratusen lär de nog vara upp i redan nu. Det kan man tycka att det är värt, men den yngsta är bara ett år gammal och därmed född ungefär samtidigt som firman gick i konkurs, för ett par som är rädda för att inte klara av att betala grundläggande räkningar. Ja, ni fattar.

Men tillbaka till elen. Jeanette berättar att de ”bara” har nitton grader varmt i huset på vintern, och när de inte är hemma (hur ofta nu ingen är hemma i en familj på sju personer och tre hundar) sänker de en hel grad, till 18, som för övrigt är Folkhälsomyndighetens nedre riktvärde för människor som är hemma. Vidare gör de en stor grej i artikeln av att familjen kokade extra mycket pasta vid en tidigare måltid för att därefter äta kall pastasallad ”som inte kräver mer el”.

Jag ska försöka låta bli att raljera över det, men själv kommer jag precis upp från köket där termometern visade 9,8 grader och då kostar ändå strömmen här en åttondel av vad Jeanette betalar i Skåne, så behöver hon uppslag för att få ner sina kostnader kanske jag kan komma med några goda råd.

Till att börja med skulle jag sälja elbilen som ni antagligen inte hade råd med ens när du köpte den. Det lär påverka elräkningen betydligt mer än att undvika ett tio minuter långt pastakok (högt räknat en krona när strömpriset är som högst). Passa på att sälja några bilar till när ni ändå är igång. Samtliga sex är från 2000-talet och eftersom bara ett av barnen ens har åldern inne betyder det att minst tre är överflödiga.

Vidare ondgör sig Jeanette över hur det ska gå med julfirandet. Mitt förslag är att ge hela familjen varma tröjor och tjocka sockor i julklapp, så att ni kan sänka värmen lite ordentligt. Med så mycket folk i huset kanske ni skulle överväga vedeldning. Inte alltid idealiskt, kanske till och med lite obekvämt från tid till annan, men att gå runt och vara rädd för att inte klara nästa elräkning ger nog inte heller höjden av välmående.

måndag 16 november 2026

Förlorade fyra miljoner på en månad

SVT skriver om Robert, 40, som blev spelberoende på börsen (eller om han var det redan innan), köpte hävstångsprodukter och till slut brände fyra mille på en månad.

En rätt meningslös siffra när vi inte vet hur mycket han hade totalt, som mest och efter att han kom ur sitt missbruk, men vi får väl förmoda att det gick käpprätt åt helvete och att han i bästa fall slutade på noll. Det är ungefär en månad sedan public service senast uppmärksammade spelberoende investerare, men jag tyckte ändå att Roberts fall var intressant att ta upp, av flera skäl.

För det första för att Robert är något så ovanligt som en människa som tar ansvar. Han skyller inte på börsen, banken eller någon annan. Ansvaret är hans och bara hans. Dessutom beskriver han sin jakt på pengar väldigt pedagogiskt för oss som inte drabbats.

”Hade jag inte förlorat de fyra miljonerna, så hade jag velat ha åtta miljoner, sedan sexton. Jag ville bara ha mer och mer och mer. Så det fanns ingen lycka. Det fanns bara hela tiden en strävan efter mer.”

Det i sin tur tror jag beror på att Robert hade ganska dålig koll på pengars värde. Han beskriver antalet miljoner som siffror, inte som pengar, och helt orelaterat till vad han faktiskt skulle kunna köpa för dessa pengar eller vilken ekonomisk trygghet de skulle kunnat ge. Bl a berättar han att han köpte ett soffbord för 17000 kr och det är uppenbart att han nu insett det idiotiska med ett sådant köp.

Jag hade velat veta mer om Roberts förhållande till pengar innan han hittade börsen. Jag skulle inte bli förvånad över om han kommer ifrån relativt knappa förhållanden där ingen lärde honom pengars värde och att hushålla med dem. Nu spekulerar jag fritt, men kanske pratade man tyst om pengar i Roberts barndomshem.

Jag är otroligt tacksam gentemot mina föräldrar att jag fick veckopeng/månadspeng och i tidig ålder fick möjlighet att hjälpa till hemma för en slant, ett fast belopp för att klippa gräset osv, och inte minst fick lära mig att när pengarna är slut är de slut. Brände jag månadspengen dag 3 blev det till att leva utan pengar i 27 dagar.

Det kan tyckas som helt skilda saker, att hushålla med en månadspeng på en hundring och att inte ta för hög risk på börsen så att man plötsligt tappar fyra miljoner, men jag tror verkligen att det hänger ihop. Jag tror att det finns beroendepersonligheter, att oturen kan leda till att man hittar sin ”drog”, vare sig det är opiater eller certifikat, men också att vi människor kan lära oss saker och hantera våra problem. Ibland är det dyrköpta kunskaper, för Robert kostade det minst fyra miljoner.

fredag 13 november 2026

Att laga mat i mikrougnen

Jag fick ett tips i kommentarsfältet om ett radioprogram som helt gick ut på att laga mat i mikrovågsugn. Jag drog mig till minnes att det fanns en bok i mitt barndomshem om hur man kunde laga mat från grunden i mikron. Jag gissar att vi fick den på köpet när vi köpte en mikrougn och jag minns inte om några av bokens recept testades, men jag tror att det var denna:

Jag använder mikron dagligen. Varje morgon kokar jag gröt i den. Vanligtvis havregrynsgröt som jag gör direkt i tallriken. Även grahamsgröt och mannagrynsgröt där det ingår mjölk gör jag i mikron, men då i en djupare bunke och på lägre värme så att det inte kokar över. Annars används min mikro mest till uppvärmning, av matrester, chagate eller kaffe. Jag vet att många häller bort kaffe som blivit kallt, men det finns verkligen ingen anledning. Bara man är försiktig med uppvärmningen blir mikrovärmt kaffe lika gott som nybryggt.

De gör vad de kan i radioprogrammet för att sälja in mikromat från grunden, men jag kan inte säga att jag blev helt såld på det. Bäst verkar mikron vara på fisk och det lagar jag inte alls. Att koka grönsaker utan vatten ska också funka, men jag kommer inte på så många grönsaker jag har behov av att koka och servera som de är. För mig är grönsaker sällan ett tillbehör på matbordet utan ingår som del i en sås eller som ingrediens ihop med annat. Jag testade i alla fall att koka potatis i mikron.

Helt okej, om än lite torr på ytan. Tveklöst sämre än potatis kokt i vatten på spisen. För bakverk från grunden känns mikron ännu mer fel. I radioprogrammet beskrivs en äppelpaj utan stekyta som åtminstone inte fick igång mina smaklökar, och inte blir jag mer sugen efter att ha sett Matkoma servera mikrad pizza hoprörd i en kopp, kladdkaka och tårta med tårtbotten ”gräddad” på full effekt på en tallrik.

Jag gillar idén med mat tillredd så energieffektivt som möjligt, men det ska ju vara gott också. Kanske ändrar jag mig, men både Matkoma och gubben i SR-programmet får mig att tänka på tips på ”ungkarlsmat” som att steka fiskpinnar i brödrosten eller tillreda Varma koppen på kaffebryggarens värmeplatta. Jag må vara ungkarl, men det är ändå inte där jag är i livet. Lyckligtvis.

torsdag 12 november 2026

Nytt rekord för julhandeln?

Analysföretaget HUI tror att svenska hushåll kommer att spendera 104,5 miljarder i julhandeln. Jag vet inte hur de räknar fram den här siffran och exakt vad som ingår i den, men ”det här är allt vi handlar inom detaljhandeln inom hela december” (inte ”under hela december”, så journalisternas språkliga begåvning tycks åtminstone inte ha förbättrat sig).

Det betyder runt tiotusen per svensk, men för att den siffran ska bli meningsfull måste man kunna jämföra den med en månad utan julhandel, t ex mars. SCB redovisar den procentuella förändringen månad för månad, men den uppgiften är rensad för normala säsongsvariationer, så då kan vi ändå inte jämföra julhandeln med ”vanliga” månader, bara med tidigare års december och där kan vi se att förra årets siffra var 100,5 miljarder. Upp fyra procent, inflationsjustering alltså, eller bara att årets julkonsumenter förväntas ha sämre framförhållning.

Varför vill inte Svensk Handel (som äger HUI) redovisa så tydliga siffror som möjligt? Skäms de? Det tror jag inte. Jag tror snarare att de försöker ta bort alla tvivel hos den konsument som åtminstone går in i julhandeln med målsättningen att inte tokhandla.

”Ungarna kanske inte behöver tio julklappar var, vi kan köpa en flaska glögg istället för fem kartonger och i fjol var det ju faktiskt ingen som ens smakade på lutfisken.”

Men så läser man att gemene man kommer att shoppa femsiffrigt i julhandeln och ingen vill ju sticka ut som den snåla familjen, vad ska de säga på förskolan och på jobbet, och vi sparade ju faktiskt pengar på att bara köra en utlandssemester i år, så lika bra att köra tomteluvan i väggen och shoppa loss som aldrig förr.

Nåväl, jag ska åtminstone kämpa emot hysterin. Det blir enkla julklappar till de grannar som brukar ge något till mig, men totalsumman blir tresiffrig och närmare två än fyra. Jag är en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad.

onsdag 11 november 2026

Gör-det-själv-begravning

Det enda som är säkert i livet är att det tar slut. Jag har lyckligtvis inte behövt planera begravningar för unga människor som dött utan förvarning, men jag tycker att det är ganska jävligt även när den avlidna har haft åldern inne. Alma har dock testat den unga och oväntade varianten när hennes bror försvann. Hon och hennes familj valde att göra det mesta själva.

I vår familj har vi också gjort mycket själva. En gång anordnade vi kyrkkaffet hemma, en annan gång hyrde vi en lokal där vi kokade kaffe och serverade hemgjord smörgåstårta. Blomsterarrangemanget på kistan var ett annat spartillfälle, liksom bouppteckningen som man inte alls måste betala dyrt för att låta begravningsentreprenören eller banken fixa.

Alma tog det här ett steg till. Hennes familj hoppade helt över begravningsentreprenör. Förutom att pynta vid begravningen snickrade de t ex en egen kista och gjorde en egen urna. ”Det hade jag aldrig orkat”, säger säkert många läsare nu, och det är helt okej! Men jag hoppas att det beror på att ni inte hade orkat känslomässigt eller klarat att frigöra den tid det tar att rodda ihop allt själv.

Tyvärr tror jag att många inte ens vågar tänka tanken med rädsla för att framstå som snåla. Det tycker jag är helt fel ingång. Efter att ha sett inslaget är det tydligt för mig att Alma inte gjorde detta för att hon missunnade sin bror en fin begravning, tvärtom! Att jag t ex fixade mammas och pappas bouppteckningar berodde på att det hade kostat flera tusen att lämna bort jobbet, och jag hade ändå fått tillhandahålla alla uppgifter till blanketterna. Den som till äventyrs skulle se det som tecken på att jag inte älskade mina föräldrar kunde med fördel få bege sig till ett varmt ställe.

Förresten känns det som att denna mix av fördomar och ängslighet är anledningen till att jurister kan ta femtusen eller ännu mer för att upprätta en bouppteckning som tar dem max en kvart, att blomsterarrangemang blir dyrare för att resultatet ska levereras till en begravning, att Svenska kyrkan kan ta flera hundra per person för ett enkelt begravningskaffe medan restaurangen mitt emot serverar en trerätters middag för samma pengar och att dödsannonser kan vara flera gånger dyrare än bröllopsannonser.

Låt inte dessa dödsparasiter utnyttja din rädsla för att framstå som girig, sorg mäts inte i kronor. Låt egenarbetet bli en del av sorgeprocessen om du vill det eller betala för bekvämlighet om du föredrar det, men styr med fördel undan från dem som helt uppenbart bara vill sko sig på din sorg, vare sig de säger sig tjäna Gud eller lagen. Att pruta, ta in anbud eller ens fråga om kostnader är lika rimligt oavsett om det handlar om begravningar, bröllop eller byggprojekt.

tisdag 10 november 2026

Skänk inte fisk, skänk metspön!

Matfattigdom var ett okänt begrepp för mig innan Sveriges Radio tog upp det. Fattigdom är väl fattigdom liksom? Så länge det gäller pengar, idéfattig eller näringsfattig är något annat.

Hur som helst går SR-reportaget ut på att matbutikerna inte kasserar lika mycket mat som tidigare, vilket gör att Svenska kyrkans butik Matkassen i Landskrona, där man säljer mat för 20 kr/påse till behövande, nu kommer att stängas. Istället ska man ge fattiga barnfamiljer matkuponger så att de får handla mat i vanliga butiker.

Jag vet för lite om Svenska kyrkans sociala arbete i Landskrona för att recensera det, men jag ska tänka högt en stund. Varje gång jag hör fattiga (på riktigt eller inbillat) slås jag av deras okunskap. T ex berättar de att de handlar produkter med högt kilopris och lågt näringsvärde, inte sällan ultraprocessat skräp. Trots att de nästan alltid är arbetslösa verkar de aldrig baka bröd eller laga mat från grunden. På frågor om vad de skulle göra ifall de fick pengar över är svaret som regel mer färdigmat till högt pris. ”Då skulle jag bjuda barnen på pizza och glass.” Och inte sällan är föräldrarna överviktiga, trots att de säger sig svälta för att barnen ska få äta.

Om Svenska kyrkans representant i inslaget inte bara vill godhetssignalera utan på allvar hjälpa dessa familjer ekonomiskt och samtidigt stärka deras självbild borde hon jobba från ett annat håll. Starta matlagningskurser, dela ut kokböcker, anordna föredragskvällar med dietister och kockar, eller varför inte någon som är bra på odling?

Jag äter själv gott och nyttigt långt billigare än alla normer för försörjningsstöd, så förutsatt att Matkassens kunder ingår i det svenska välfärdssystemet är det inte där skon klämmer. De behöver inte mat, de behöver kunskap. Utan den kommer deras ”matfattigdom” cementeras.