Spara in i döden

Jag fick ett tips i kommentarsfältet om en tråd i Rikatillsammans-forumet. Läs gärna hela första inlägget, men det här var det mest centrala budskapet:

”Jag upplever att det är många som lever otroligt sparsamt (obs, självvalt och utan att lida!) för att lägga undan massor med pengar, och att det ofta nämns att det är på lång sikt eller till pensionen. 

Min fråga är då; vad är det ni ska göra med alla pengar sen? Och är ni inte rädda alls för att gå miste om en massa saker medan kroppen är pigg och frisk, som pengar inte kan lösa längre fram? Och; om det är okej att leva sparsmakat i 40 år för att uppnå det, då kan du uppenbarligen trivas gott utan alla de där pengarna, så kommer du ens få något ut av att vara rik när du är gammal?”

Fullt på kontot!

Äntligen ett rimligt ifrågasättande av FIRE, till skillnad från allt skuldbeläggande och galna matematiska kullerbyttor. Jag vill ge trådskaparen rätt. Det finns absolut en risk att spara sig igenom livet för att sedan dö.

Mitt svar är att jag inte tror på att spara hårt i ett par decennier. Det är en sak att extremspara i upp till ett år för att få råd med en större utgift som en resa eller ett husköp, men ska man spara år efter år bör man göra det på ett sätt som är förenligt med ett gott liv, annars blir det för slitigt. På det sättet blir det heller inte så stora omställningar. Om man först ska leva som en kyrkråtta blir det nog en utmaning att plötsligt börja skvätta pengar omkring sig, i fall det är målet.

Jag trivs med att köra en gammal bil, odla mat, leta extrapriser och försöka tjäna pengar på hobbies. Vidare har jag inget intresse av lyxiga restaurangbesök, årgångswhisky eller att resa dyrt. Däremot ser jag ett egenvärde i att ha pengar på kontot. Här är två av svaren trådskaparen fick på det temat:

”Jag skulle må bra av bara vetskapen att jag KAN köpa eller göra olika saker. Det i sig ger en bra känsla även om jag inte slår till.” 

”Precis, ekonomiskt oberoende ger frihet, och friheten har ett värde i sig även om den inte används till något särskilt. Trygghet har också ett stort värde. Så man behöver inte 'göra något' med sina pengar för att de ska vara till nytta för en.”

Jag har med andra ord inte unnat mig mer lyx i takt med att jag blivit äldre och rikare. Jag har istället unnat mig mer frihet och uppskattar att kunna välja bort sånt som inte är kul. Kanske kommer jag i framtiden välja bort att skotta snö eller rensa avlopp. Det jag redan nu och de senaste tjugo åren unnat mig är att välja bort jobbuppdrag som inte känns kul.

Samtidigt finns det en risk där med. Att underhålla hus och bil är ett sätt att hålla sig aktiv, både i kropp och själ. Har man barn finns ytterligare en risk med bekvämligheten, som formulerades så här i tråden:

”Ni i tråden som svarat att ni köper er fria från tråkiga arbetsuppgifter och/eller 'kastar pengar' på problem för att lösa dem, och samtidigt har barn i hushållet, hur resonerar ni kring vilken verklighetsuppfattning det ger dem? Ser ni någon risk med detta gällande hur det påverkar deras egen 'verktygslåda' och driv?”

Trots att jag inte har barn ser jag den risken. Jag tycker t ex att det är beklagligt att det av många nu ses som självklart att betala för att låta andra tvätta, städa och byta däck på bilen. Eller för den delen beställa hem mat, antingen i form av färdiga matkassar eller färdiglagad Foodora-mat.

Men nu har jag kanske kommit lite ifrån ämnet, särskilt det där med att ”få något ut av att vara rik när du är gammal”. Just den biten kommer det en liten uppföljning på i morgon.

Olika elstrategier

Media pumpar ut artiklar om hur hushållen tacklar de ökade strömpriserna. Jag tycker att det är intressant att jämföra olika strategier och har därför tagit fram tre väldigt olika exempel från en och samma nyhetskälla.

Vi börjar med Linda, som inte ens överväger att se glaset som halvtomt utan målar upp en nattsvart bild av läget.

”Det hade varit skönt att kunna leva lite på vintern också men det går inte med de här elräkningarna som är nu, säger Linda Helenius.”

Hon upplever alltså att hon inte kan leva under vintern. Lyckligtvis bor hon i Skåne där vintern är förhållandevis kort, men att vara död en årstid om året låter ändå inget vidare. Så vad gör hon åt det?

”Linda har installerat en kamin där hon eldar för att minska eluppvärmningen. Hon har valt bort elbil och hänger upp tvätten för att undvika att torktumla. Dessutom har hon undersökt möjligheten att byta uppvärmningsform på huset, men bedömer att det skulle bli för dyrt.”

Jag tror inte att hon valt bort elbil för att spara ström, där handlar det nog snarare om inköpspris och värdeminskning. Att hänga tvätten istället för att torktumla är en självklarhet för mig med, men den där undersökningen av alternativ skulle jag vilja se. En billig luftvärmepump kostar tiotusen inklusive montering, troligen mindre än kaminen. Den tjänar snabbt in sig själv, och om alternativet är att inte leva pga elräkningarna känns det som en no-brainer. Om du inte har råd med den investeringen – sälj huset, då bor du ändå för dyrt.

Låt oss gå vidare till Lars och Ing-Britt. De har ett timprisavtal, stenkoll på vad varenda grej i huset drar och har köpt varmluftsfritöser för att minska ugnsanvändningen. De ser strömsparande som en sport och när elpriset slog rekord tog de sovmorgon. Man kan invända att det finns roligare hobbies, men jag tycker att de verkar glada.

Avslutningsvis Jenny som tillsammans med sin make gett ett långfinger åt hela systemet genom att leva off-grid utan kommunalt vatten och avlopp, och framförallt utanför elnätet. Även om hon medger att det är ”friskt” att gå på utedasset nattetid med tjugo minusgrader är hon glasklar på frågan om hon saknar bekvämlighet:

”Inte alls. Jag är investerad i mitt eget liv och det är en tillfredsställelse att veta att det här har jag gjort själv. Det här klarar jag själv.”

Tre hushåll, tre strategier. Själv ligger jag närmast Lars & Ingbritt, men skulle jag tvingas välja att antingen röra mig mot Jennys ”kan själv” eller Lindas ”ingenting går” behöver jag ingen betänketid. Jag hade glatt gått ut till utedasset (har förresten levt med utedass i min ungdom) hellre än att sitta på inomhus wc i offerkofta.

Nu blåser vi kunden!

När jag flyttade till Norge kunde jag tyvärr inte behålla mitt svenska webbhotell, så jag behövde ett nytt. Det var lite kaotiskt i den vevan, så efter kort research valde jag ett billigt från Litauen med ganska bra användarbetyg och hoppades på tur.

Första året betalade jag under 200 kr för webbhotellet och fick domänen på köpet. Nästa år gick priset upp med några tior. Försumbara pengar, men procentuellt anmärkningsvärt. Samma sak året därpå och då passade jag på att låsa tjänsten för två år eftersom det såg ut som att det kunde öka rejält nästa gång. Jag skrev in slutdatumet med en påminnelse i min digitala kalender för att hinna göra något åt saken innan abonnemanget automatiskt skulle bli betydligt dyrare.

Och nu i vinter var det dags. Hade jag inte tagit tag i det hade priset sexdubblats. Då skulle jag få ett ”premiumavtal” som jag inte behövde, men även den billigaste lösningen hade blivit flera gånger dyrare än tidigare. För att ytterligare öka chanserna att lura kunderna tog mitt webbhotell kortbetalning med ”auto-renewal” som standardval. Själv klickade jag ur den rutan samma dag som pengarna dragits och för säkerhets skull tog jag även bort mina kortuppgifter, men företaget var såklart medvetet om att det inte är många som gör så.

Det där med chockhöjning av befintliga abonnemang tyckte jag var en märklig affärsmodell, men när jag tittade runt insåg jag att det är standard i branschen. Först lockar man in kunderna med ett introduktionserbjudande. Det kan vara gratis e-post första kvartalet eller halva priset på domänen. När det gått ett år eller två övergår abonnemanget automatiskt i något mycket dyrare. Så nu har jag bytt till ett nytt webbhotell, norskt denna gången. Här blir avgiften nästan exakt sju gånger högre efter ett år, så antagligen blir det att leta nytt framåt jul.

Jag vet inte om det är jag som är gammaldags, men jag tänker att introduktionspriser bör vara till för att locka in nya kunder. När de väl kommit ombord ska de helst upptäcka att de är nöjda med tjänsterna och välja att stanna kvar även om det blir lite dyrare. Men då får det bli lite dyrare, om alla leverantörer mångdubblar avgiften efter en startperiod samtidigt som alla har superrabatter för nya kunder leder det nästan garanterat till något som kan liknas vid den gamla leken ”hela havet stormar” – vid årsskiftet reser sig alla kunder på en given signal på jakt efter en ny stol.

Kanske vill företagen ha det så, och några stannar ju såklart kvar ändå, för att de inte orkar byta eller ens märker att det blivit mycket dyrare. Men ska man som företag satsa pengar i form av stora rabatter för att få in nya kunder vore det mer logiskt att också jobba aktivt för att behålla dem istället för att göra allt man kan för att skrämma dem på flykt.

Själv anpassar jag mig. Är det ekonomiskt fördelaktigt att byta webbhotell en gång om året gör jag så, det finns ganska många. Men det hindrar mig inte från att tycka att världen är underlig.

Tältprojekt

Jag är fascinerad av tältliv och ser gärna videos när andra ger sig ut för att sova i naturen. Kanske är det något jag hade fått utlopp och avsmak för om jag gjort lumpen. Senast jag bodde i tält tror jag var på en skolresa i sexan. Jag minns det som att det regnade konstant, men vätan och kylan har jag hunnit glömma bort. Jag har ändå inte kommit mig ut sedan dess, men nu ska det bli av.

Husvagn är överkurs.

I maj ska jag sälja honung på en marknad för långt bort för att åka hem på nätterna. Marknaden är bara två dagar, men jag måste rigga ganska tidigt dag 1. Alltså måste jag dit dagen innan, så två övernattningar. Det vore praktiskt att bo vid marknadsståndet för att slippa en hel del upp- och nedpackning och samtidigt ha koll på grejerna. Förstahandsvalet hade varit att bo bak i bilen, men ska jag kunna låsa in honung för tiotusentals kronor får jag inte plats, så nu har jag köpt mitt första tält i vuxen ålder.

Utomhus är vanligare.

Sovsäck, liggunderlag, gasolspis och stormkök har jag redan, så min enda campingutgift blev ett tält för 350 kr. Det slår Airbnb och hotell med hästlängder. Planen är att ta med mat för att äta alla måltider på plats. Standardlunchen på lokala marknader är soppa och smörgåsar (hembakt, jag är färdig med köpebröd) och det borde funka även här. Köper jag en liter mjölk på plats kan jag inta min vanliga grötfrukost, och de både middagarna kan exempelvis bli pasta med platslagad sås.

Jag vill inte krångla till campingmaten på första försöket, men tycker att det skulle vara fegt (och dyrt) att köra konserver. Lite matlagning bör jag klara, jag ska ändå inte göra det över öppen eld.

I det sammanhanget vill jag tipsa om min favoritcampingkanal Camping with Steve. Han ägnar sig åt så kallad ”stealth camping”, den bästa översättningen är kanske smygcamping. Han campar i stadsparker, rondeller osv. Oftast inte direkt olagligt, men ställen där det vore pinsamt att bli upptäckt. En gimmick (uppskattad av hans över två miljoner prenumeranter) är att han gör krånglig, avancerad matlagning, ofta med besvärlig utrustning. Det kan vara ostfondue eller risotto med flera timmars tillagningstid. När han campade på ett lastbilsflak släpade han med sig en pizzaugn.

När en annan av mina favoritcampare, Markus Torgeby, skulle intervjuas i Stockholm en förmiddag åkte han dit kvällen innan och bodde i hängmatta i någon tunnelbanenära skog. Jag gillar idén! Så förutom att överleva ett par dygn utan att lägga överskottet från försäljningen på kost och logi, vill jag känna efter om jag kan göra det igen, på en marknad eller annan resa, som lågbudgetalternativ till hotell.

Har ni campingtips eller erfarenheter? Var det lumpen och sedan aldrig mer eller händer det att ni bor i tält, hängmatta, under en tarp eller bar himmel?

Hur ska vi komma hem nu då?

Det här är något jag tänker på ofta. Så fort det är krig, oroligheter eller flygstrejk visar det sig att tusentals svenskar är strandsatta någonstans i världen. Till att börja med retar det mig att många av dessa ”svenskar” kräver svensk hjälp trots att de varken är födda i Sverige, bor i Sverige eller talar svenska, men det har jag gnällt om tidigare.

Bloggare lajvar norrman.

Men fenomenet gäller även svenskar, denna gång i och kring Iran. T ex sitter artisten Martin ”E-type” Erikson och en massa andra som valt att resa till diktaturen Dubai och gnäller över att UD inte håller dem informerade (trots att han är en av få resenärer som har sms-kontakt med ”Tuffe Uffe”). Jag fattar att det är jobbigt för E-type att inte vara ”free like a flying demon”, men är det verkligen UD:s problem? Det har varit känt ganska länge att det är en kalkylerad risk att resa till regionen.

Vems risk, resenärernas eller Utrikesdepartementets? Alla utlandsresenärer har ett personligt ansvar, det verkar helt bortglömt. Och i de fall man valt att åka till ett land UD avrått ifrån resor till, då tycker jag att det är solklart att man inte ska ha någon hjälp alls.

Sedan kan Expressens kulturchef Victor Malm ropa om att Sverige borde skicka Herkulesplan och otaliga oppositionspolitiker gnälla över regeringens handlingsförlamning. Jag undrar vad de sa när Laila Freivalds gick på teater när hundratals svenskar drunknat i tsunamin. Då förstod jag ropen efter handlingskraft hos UD. Den här gången är det – som vanligt – mest tjafs.

Familjen träskalle

Jag hörde en gång en intervju med Paul McCartney som berättade att han tog reda på vad barnens skolkamrater fick i veckopeng och la sig snäppet över den nivån trots att han nog hade kunnat ge dem hundra gånger mer. Det hade inte förstört hans ekonomi, men kanske barnens syn på pengar.

Jag kom att tänka på det nu när jag läste att Jesse Wood, son till Rolling Stones gitarrist Ronnie Wood tvingas leva på tusen pund i månaden, drygt tolvtusen kronor. Jag ser inte helt nyhetsvärdet, det är väl många som klarar sig på mindre pengar än så. Jag t ex.

Men här är det mycket som är märkligt, underhållande och lite skrämmande. Till att börja med har Daily Mail en utläggning om varför Ronnie Wood har mycket tightare ekonomi än sina bandkollegor.

”Hans förmögenhet är småpotatis jämfört med Mick Jaggers och Keith Richards, som båda äger drygt 5 miljarder kronor. Trots det har Ronny [sic] Wood ändå en förmögenhet på 150 miljoner pund, i svenska kronor: 1,82 miljarder kronor.”

I vilken värld är 1,82 miljarder ”småpotatis”?!

”Folk ser arenorna och tror att det är en enda stor pengapott för alla. Så har det aldrig varit. Mick och Keith befinner sig i en helt annan ekonomisk liga. Ronnies värld har alltid varit mer komplicerad, och det har påverkat även barnen, säger en källa till Daily Mail.”

Försöker de på allvar inbilla oss att Ronnie Woods tillvaro är mer ekonomiskt komplicerad än Jaggers eller Richards för att de har fem miljarder medan han bara har knappt två miljarder? Och vad har Jesse Woods pappas ekonomi med det här att göra? Jesse är inte en nittonåring som nyss flyttat hemifrån. Han är 49!

”Ronnie har alltid tyckt att hans barn ska klara sig själva. Han är stöttande, men han är ingen outsinlig checkbok. Efter allt han gått igenom är trygghet hans besatthet, inte att slösa pengar, tillägger personen, säger en familjevän till Daily Mail.”

Och vilken tack får han för det?

”Även Ronnie Woods andra son Jamie Wood har beskrivit fadern som 'snål'.”

Om definitionen på snål är att inte per automatik försörja sina medelålders barn hoppas jag att alla föräldrar är snåla. Allt annat vore orimligt.

Grattis skogsägare!

Vedförsäljarna beskriver en seg höst som i januari ledde till panikslagna kunder som behöver ved till varje pris. Då sinade lagren hos företagen och även om det inte framgår av reportaget passar de såklart på att maxa priserna när de vet att de ändå kommer att sälja slut. Jag som trodde att det bara var SJ som varje år förvånas över att det blev vinter igen.

”Det var ganska mild vinter så då tänkte folk att de hade ved kvar i sina förråd.”

Det går fort i hockey!

Jag är själv vedkund och tänker precis tvärtom. Sedan jag flyttade från lägenhet till hus för fem vintrar sedan har vedpriserna dubblats och med tanke på energikrisen och prisutvecklingen på ström är det inte troligt att veden blir billigare nästa år. Visst, enskilda år kan priset gå ner för att höga vedpriser driver fram ett större utbud som ger ett lägre pris, men i det långa loppet går det garanterat upp.

Ved blir inte gammal, i alla fall inte första decenniet, så jag ser det som rena sparbössan att hålla vedboden full. När jag beställde förra årets ved visste jag att den inte skulle komma till användning den här vintern och trots en kall och lång vinter kommer jag inte ens göra av med all ved jag fick hem våren -24.

Inte i år, men det kommer ju fler vintrar. Varför tänker inte alla så om allting? T ex började folk hamstra toalettpapper under Covid. Eller hamstra förresten, de började köpa balar. Borde inte alla friska människor upp till minst 75 år köpa toapapper i så stora förpackningar som möjligt? Om de inte bor inneboende på tio kvadratmeter, men då kanske toapapper ingår i hyran.

Jag fick ont om ved första året här för jag köpte huset på hösten och hade ingen aning om vedåtgång. Förresten hade jag inget bankkonto eftersom jag saknade personnummer, så livet var en aning kaotiskt. Men de människor som såg sina sinande vedförråd i november, men hoppades på en mild vinter tycker jag inte ett dugg synd om. Se det som en billig lektion i framförhållning.