Körlärargnäll

Jag kritiseras ibland för att ha åsikter i sånt jag inte har förstahandskunskaper om. Oftast gäller det barnuppfostran (märkligt nog har jag aldrig sett någon kritiseras för att tycka till om självmord utan att först pröva själv). Så nu ska jag vara transparent med att jag tog körkort för 35 år sedan, och jag tränade ytterst lite med andra än proffslärare eftersom jag fick ett fast pris av körskolan.

Men med det sagt tycker jag att det verkar vettigt att slopa kravet på introduktionskurs för privata körhandledare och elever. Jag har sett massor av kursdeltagare uttala sig om den och hittills inte hört någon säga något positivt överhuvudtaget.

Och nu när kravet tas bort applåderas det unisont. Den enda kritiska röst jag hört är körläraren i inslaget. Jag förstår honom. Hade jag jobbat i en bransch där politikerna aktivt förhindrat folk från att själva göra mitt jobb skulle jag också bli sur om det ändrades.

Han säger något annat i inslaget, nämligen att antalet olyckor hos privatister minskat sedan obligatoriet infördes. Det låter rimligt. Gissningsvis minskade antalet privatister dramatiskt när man tvingade dem att gå en extra kurs och då vore det konstigt om inte även privatisternas olyckor minskat. Skjut huvudet av alla pensionärer och vi kommer se en minskning av grå starr, för att ta ett annat samband.

”Let's do some friskvård.”

Sedan säger han att liv inte kan mätas i pengar. Först ska sägas att det antagligen inte går att översätta antalet olyckor i dödstal. Även om det körts sönder ett och annat baklyse av privatister är det inte detsamma som att det dött fler i trafiken. Sedan har han faktiskt fel i att liv inte mäts i pengar. Begreppet har till och med ett namn – värdet av ett statistiskt liv (VSL). Det bestäms av Trafikverket och är man körlärare har man nog själv skippat flera internkurser om man missat det.

Det kan tyckas cyniskt att sätta en gräns för hur mycket pengar ett människoliv är värt för samhället och jag är glad att jag slipper göra sådana bedömningar, men tänker man efter måste gränsen dras någonstans. Man kan inte tömma statens resurser för att rädda ett eller ett par liv även om jag lider med de drabbade. Bilskolorna lider jag däremot inte ett dugg med.

Vem ska styra kvinnor?

Jag läser sällan Aftonbladets ledarsida. Oftast räcker rubriken för att förstå vinkeln, och den är nästan alltid tröttsamt förutsägbar. Men när ordet ”fuck off-kapital” fanns med gjorde jag ett undantag och artikeln var faktiskt ganska intressant. Inte för budskapet i sig utan för att förstå hur 23-åriga vänsterbrudar med grönt hår tänker.

Temat är våld i nära relationer och hur det drabbar kvinnor. Eller rättare sagt vad de kan göra åt det. I en låst SvD-artikel ska statsminister Kristersson ha sagt att kvinnor bör ha ett sparkapital för att kunna lämna destruktiva relationer. En som gick igång på det var ledarskribenten Samael Atlagic (för krångligt namn, hädanefter kommer jag kalla henne fröken Grön, vilket hon antagligen blir kränkt över och eftersom sådana som hon lever för att få känna sig kränkta bjuder jag på det).

”Uttalandet visar återigen att Ulf Kristersson lever i en helt annan värld än resten av oss. Våldsutsatta kvinnor ska kunna lämna en relation även utan ett välfyllt sparkonto.”

”Den har axelvaddar!”

Det har hon såklart rätt i, på samma sätt som att berusade kvinnor ska kunna strosa runt halvnakna mitt i natten i socialdemokratiskt utsatta områden utan att riskera att bli sexuellt antastade, men det är inte alltid ”borde” och ”kan” är synonyma. För sedan beskriver fröken Grön en tjej hon kallar Jenny, som var ekonomiskt beroende och utnyttjad av sin senare dömda sambo. Jag ser det som ett bevis för Tuffe Uffes tes och mot fröken Gröns blinda tro, som blir ännu tydligare i ledartextens sista mening:

”Sveriges kvinnor behöver inte 'fuck-off-kapital'. De behöver en regering som bryr sig om kvinnor på riktigt.”

Hade jag varit ung kvinna i Sverige hade jag gärna både haft pengar och en regering som bryr sig. Även om hon aldrig skulle erkänna det är jag övertygad om att det även gäller fröken Grön. Det är faktiskt skrämmande att när kvinnor domineras och utnyttjas av sina män är hennes första tanke att det är statens jobb att styra över dem, inte att alla människor oavsett kön ska få styra sina egna liv.

Och i ett någorlunda marknadsekonomiskt samhälle är pengar en icke obetydlig komponent i den styrningen. ”Kvinnor och barn tvingas bo kvar hos sina förövare”, men hade Jenny haft ett ISK-sparande, om än aldrig så litet, hade hon kunnat ta sina barn bort från den destruktiva relationen och den hotande mannen tidigare än vad som nu blev fallet.

Dyrt skräp

Jag vet inte hur det kommer sig att nudlar inte har sämre rykte än de har. Det är tråkig skitmat utan vare sig smak eller näring. Ändå nämns nudlar som enkel och rimlig mat, inte minst när man pratar om studenter. Det finns t ex en studentmatblogg som heter ”Skippa nudlarna”. Om det beror på att studenter faktiskt äter mycket nudlar eller om det är en myt vet jag inte.

Annette påpekade något i kommentarsfältet häromdagen, nämligen att nudlar inte är särskilt billiga, så där försvinner även den fördelen. Ett paket snabbnudlar på 85 gram bestående av 91 procent nudlar och 9 procent kryddblandning kostar 4.63 kr på Willys, vilket ger ett kilopris på 54.47 kr. Det är i mina ögon långt ifrån en hel måltid ens ifråga om mättnad.

Pasta kostar i samma butikskedja från 13.50 kr/kg. Med det valet får man pengar över till både kryddor och andra tillbehör. Gul lök kostar en tia kilot och nästan ingen grönsak eller baljväxt jag köper kostar över 50 kr/kg, så då blir det i praktiken omöjligt för mig att sätta ihop en pastarätt som blir dyrare än en påse nudlar.

Om jag hade haft barn som efter att ha flyttat hemifrån köpt upp sig på stora mängder snabbnudlar hade jag sett det som ett personligt misslyckande. Det hade jag förvisso gjort även om han/hon levt på fryspizza, Dafgårds enportionsrätter eller ”Varma koppen”, men det är gradskillnader även i Helvetet.

Kall mat i värme

Det är kanske inte så konstigt att Livsmedelsverket försöker göra sig relevanta, men att informera om att matlådor håller kortare tid i varmt väder än i kallt kan väl folk för tusan räkna ut själva?

Eller kanske inte. Kan folk ha blivit så handlingsförlamade att de behöver en myndighet som säger till dem att välja rätt mat för matlådan under rötmånaden? Då ska jag komma med ett ännu enklare tips som jag själv praktiserar när jag måste ha mat med mig från tidig morgon fram till lunch utan kylskåpsmöjlighet, på marknader och andra utflykter nu på sommaren.

Kvällen innan ställer jag en flaska i frysen, fylld till 20-70 procent (beroende på hur varmt det är) med vatten, saft eller annan dryck utan kolsyra. På morgon ställer jag den i en kylväska ihop med den mat jag har med, vanligtvis en pastasallad, några mackor och kanske lite frukt. Drycken funkar som kylklamp och har förhoppningsvis smält lagom till när jag ska inta matsäcken.

När jag inte tar med ett helt kök.

Och som livsmedelsverket är inne på, en del mat håller bättre än annan. Jag tror att de flesta har på känn vilka av deras livsmedel som klarar värmen bäst, så jag tänker inte komma med en lista. Mjölk har t ex en förmåga att lukta skumt ganska snabbt, men vegetarisk kost blir åtminstone inte farlig för att den står för varmt, så har du tänkt köra en vegetarisk dag kan det med fördel göras när du måste lita längst tid på matlådan.

Annars gillar jag turmat som inte behöver kyla. Soppa, som min nya favorit mangoldsoppa, är en matsäck som tvärtom klarar sig bättre i sommarvärme. Okej, kanske är varm soppa allra godast som matsäck på vintern, men lite flexibilitet måste man ha.

När man är en glad pensionär

Fler än jag har eller har haft släktingar som gått i pension, men som trots det alltid är upptagna. Jag har misstänkt att de egentligen inte har fullt upp, men för att intala sig själva eller andra att de inte håller på att avveckla livet vill hålla illusionen av ett stressigt liv uppe. Eller att de upplever att en halvtimmes arbetsuppgift per dag innebär fulltecknad kalender.

Nu är jag inte säker längre. Jag la ner firman tidigare i år och tänkte att även om mina somrar alltid är stressiga ska det bli lite lugnare i år. Men nej, jag tror aldrig att jag känt mig så stressad. Ständigt på språng och ändå med en gnagande olustkänsla av att jag hela tiden borde göra mer och något annat.

Jag har haft bikupor på tre ställen i sommar och även om de inte är hemma behöver de tillsyn. Nu t ex har jag tio kupor i fjällen där de förhoppningsvis ska hämta nektar till ljunghonung, och varje vecka måste jag dit för att se att de har lagom mycket plats i kuporna.

Det här innebär en annan utmaning. Eftersom bin flyger på dagtid är det bäst att inspektera kupor mitt på dagen då det är minst antal bin hemma. Flyttning eller sammanslagning av kupor ska istället ske nattetid när alla bin är inne. För biodlaren innebär det ibland dygnet-runt-jobb.

Så är det honung. I källaren har jag tunnor med honung som ska röras varje morgon och kväll tills de är färdiga för att tappas upp på glas, och när tiden är inne måste det göras skyndsamt innan honungen blir för trögflytande. I biodlarverkstaden har jag honung i ramar som står på tork. När de är tillräckligt torra (och det kollar jag med en refraktometer) ska de slungas för att sedan också hällas upp i tunnor som ska röras.

Honung på tork.

Men det är inte bara biodling på agendan. Jag försöker ju odla grönsaker också, och även de behöver kärlek. Odlingslådorna ska vattnas, ogräs rensas och grönsaker skördas och tas om hand. Och vid sidan av den odlade maten hämtar jag bär i skogen, det är en annan sysselsättning som måste göras när bären är klara och inom ett begränsat tidsfönster. I år försöker jag bärga 40 liter blåbär, som ska plockas, rensas och frysas in. Varje tur i skogen resulterar i 4-5 liter så det blir ganska många turer innan det är färdigt.

Många byggprojekt som jag tänkt på under vintern ska realiseras på sommaren. Inte nödvändigtvis precis i juli, men i hus utan värme och med begränsad belysning är det praktiskt att göra det när dagarna är långa och varma.

Det för mig in på nästa punkt. Jag behöver hjälp med en del saker, särskilt när det kommer till bilar och byggnation, och när har folk tid att hjälpa kompisar? På sommaren. Och får man hjälp gratis eller till kompispris kan man ju inte börja med att ställa krav på tidpunkt, istället får man i möjligaste mån släppa allt annat och hugga i.

Sist men inte minst slutar inte resten av ens åtaganden vid högsäsong för något annat. Katterna ska ha mat och uppmärksamhet, räkningarna betalas, huset städas och relationer upprätthållas. På motionsområdet är min vanliga rutin tre löprundor per vecka. Just nu är jag nöjd om jag kommer mig ut två gånger, och av tidsbrist sällan mer än en mil. Ibland snörar jag på mig skorna vid 23-tiden och om jag då varit igång sedan gryningen undrar jag om det är någon friskvård inblandad eller om det bara är sjukt.

Jag klagar inte (jo, nu har jag väl gjort just det i ett helt blogginlägg). Det flesta av aktiviteterna är självvalda. Jag undrar bara när det där softa pensionärslivet ska kicka igång. Eller om.

När äganderätt går för långt

Ibland känns nyheter som rena skämtet. På Öland står en skrotbil sedan ett år tillbaka, men varken markägaren eller kommunen får flytta den. Detta eftersom den har litauiska skyltar och ingen lyckas ta reda på vem som faktiskt äger bilen.

Till att börja med är ju Litauen inte ett afrikanskt stamsamhälle utan ett modernt land som garanterat har ett fungerande bilregister. Om en svensk kommun skickar en officiell förfrågan är jag övertygad om att det går att få fram en delgivning till bilens ägare. Det ska inte ta ett år!

Annars ser jag inga problem med att kommunen skrotar bilen. Enligt det kommunala mähät i reportaget går inte det pga bilskrotens regler, men de vill såklart bara ha sin rygg fri. Om kommunen eller staten (regeringen – gå så högt upp ni måste!) tar ansvaret lär inte bilskroten ha något problem med att trycka ihop bilen.

Vidare skyller mähät på att om ägaren i framtiden kräver att få tillbaka sin (då skrotade) bil ”så kan det uppstå bekymmer”. Seriöst?! Jag gissar att bilen högt räknat är värd tiotusen. Vad är en rimlig parkeringsavgift inklusive böter för en bil på ett miljöskyddat område på Öland? Mer än det i alla fall, så be honom dra åt helvete eller skicka en räkning.

En kompis till mig fick en felparkerad bil på sin infart och ringde kommunen för att fråga vad som gick att göra. Svaret var i runda slängar ingenting. Så när det blev mörkt kopplade kompisen en kätting till bilen och drog ut den mitt i gatan utanför. Och kan ni tänka er, då kunde kommunen plötsligt flytta den!

En annan misslyckad parkering.

Fast det var många år sedan. Idag hade man kanske byggt en ny väg runt den gamla istället, för att inte uppröra felparkeraren. Jag är den förste att försvara äganderätten, men det måste väl i det öländska exemplet i första hand gälla markägaren, som ju inte gjort något fel.

Det här blir lite som när en grupp människor (och kommentarer som innehåller förslag på gruppernas etnicitet kommer plockas bort) upprättar ett illegalt husvagnsläger varpå markägaren får kontakta kommunen som kontaktar kronofogden som utreder huruvida ockupanterna kan avhysas. Ibland är det mest rimliga faktiskt att kasta ut folk och fordon!

De bygger – du betalar

Förespråkare av vindkraft hävdar ofta att vindkraft är billigare än kärnkraft. Det stämmer visserligen bara vid härdsmälta, men det är inte förbjudet att ljuga. Däremot blir det lite väl uppenbart ibland. Som nu när regeringen av outgrundlig anledning godkänt två havsbaserade vindkraftsparker.

Svensk vindkraft 2026.

De hade tretton ansökningar om havsbaserad vindkraft på bordet. Elva fick nej, men två fick tummen upp av miljöministern. ”Sätt igång och bygg”, sa hon. ”Nej”, svarar bolagen som ansökt och fått tillstånd, för ”i dagsläget saknas dock förutsättningar för investeringar i havsbaserad vindkraft i Sverige”. När de säger att det är ekonomiskt lönsamt att bygga vindsnurror menar de nämligen att det är lönsamt ifall staten går in och finansierar och ger bankgarantier.

Och det är klart, om någon annan tar notan och risken är ju nästan allt lönsamt. Då var till och med Northvolt lönsamt, visade det sig. I alla fall för vd:n som drog in ett par hundra miljoner på batterifabriken som i princip inte producerade ett enda batteri. Tv-serien Exit om norska börshajar var visserligen fiktion, men som jag förstått det var beskrivningen av norsk vindkraft helt och hållet verklighetsbaserad.

Om jag fick bestämma skulle nu de ansökande och godkända bolagen diskvalificerats från framtida kraftprojekt, alltså KonTiki Vind, Vattenfall, Zephyr, Østfold Energi, Vardar, Fyrskeppet Offshore och Skyborn Renewables. De fattar bevisligen inte hur upphandling funkar, alternativt så har de skickat in rena plojansökningar. Väck med dem!

Men om två månader får Sverige en regering där möjligen både MP och C ingår, två partier som aldrig sett ett enda problem med vindkraft. Så det lär inte hända, och låt oss vara ärliga – det hade inte hänt med den här regeringen heller. Ny chans 2030?