fredag 17 augusti 2018

Resan från Jante

SVT skriver om 25-åriga Evelina som reser runt på heltid, och den aktuella vinkeln är att hon nu bestämt sig för att resa helt utan att flyga, senast till Iran.


Och det finns fler sådana här heltidsresenärer. Colin Wright heter en kille som åkt runt i världen på heltid sedan 2009. Han har dragit denna livsstil ett steg till genom att låta sina läsare bestämma vart han ska åka. Allt han äger får plats i en ryggsäck, så jag antar att han har rätt låga utgifter som mer än väl täcks av de böcker han skriver, de föredrag han håller och de länkar han delar på sin hemsida.

Jag ogillar resor rent allmänt och gör dem bara för att ta mig från punkt A till punkt B. Jag har till och med svårt för fenomenet semester. Att t ex åka Istanbul-Teheran med buss i fyrtio timmar finns inte på min bucketlist. Jag vet ingenting om Evelina mer än att jag skummat igenom hennes hemsida. Hon lever inte mitt drömliv, men jag högaktar henne för sin beslutsamhet att leva både som hon lär och som hon själv vill.


Därför var det med viss sorg jag tog del av Twitterkommentarerna efter SVT-artikeln. Många verkar förutsätta att Evelina indirekt gör sitt flygfria resande för att kunna kritisera alla som flyger, något jag inte alls läser in varken i artikeln eller på hemsidan. Och så har vi gruppen som ifrågasätter hur den här tjejen har råd att leva som hon gör:
För de med rika föräldrar kanske.
Ja Evelina är ju inte arbetande småbarnsförälder så då funkar det ju.

Jag vet inte vad Evelina och hennes föräldrar har för ekonomi, men ser reklam på hennes hemsida och noterar att hon har aktningsvärda 40000 följare på Instagram, vilket också lär gå att kapitalisera på. Kanske lever hon snålt och får det att gå runt, kanske jobbade hon arslet av sig innan hon började resa.

Jag vet inte, och jag skiter i det. Men jag önskar henne lycka till och gissar att hon är närmare ett lyckligt liv än väldigt många gnälliga twittrare som troligen skulle må bra av att själva fundera på vad de vill med sina liv och hur de ska komma dit.

onsdag 15 augusti 2018

Alla är medelklass – utom Strandhäll

Mycket av svensk komik kommer från England, både på scen, tv och film. Svenskar gillar generellt brittisk humor. Men det finns ett undantag – klasshumor. I England finns klasser med tydliga företrädare, och folk identifierar sig dessutom med klasserna. Sådan humor funkar inte i Sverige eftersom vi inte går runt och känner oss som representanter för en klass.

Så när den den populära situationskomediserien Only when I laugh översattes till svenska under namnet Sjukan tokfloppade den trots stabila rolltolkningar av halva Jönssonligan och Sveriges kanske bästa skådespelare genom tiderna, Jan Mybrand.


Brunnbergs överklasskaraktär skär sig inte lika bra med Björn Gustafsons diversearbetarroll som den hade gjort i engelska förhållanden, för i Sverige finns nästan inte överklass och arbetarklass. Här påstår sig alla vara medelklass. Nej, inte riktigt alla.


Social- och medmeraminister Annika Strandhäll är stolt över att vara arbetarklass. Fast är hon det, med en månadslön på över 130000 kr? Det närmaste ett riktigt jobb hon kommer är som projektledare för ett arbetsmarknadsprojekt i Göteborg. Därefter är det bara fackliga och politiska uppdrag.

Och även om ett projektledarjobb där man med kommunala medel trollar med arbetslöshetsstatistik är betydligt mer working class hero än styrelseledamot i Folksam eller ordförande för SKTF skulle jag inte kalla det för ett knegarjobb.

Weiron i ottan...

Men okej, vi vet alla varför hon gör det – det är är en månad kvar till valet. Fast det innebär inte att det är smart, och det tror jag inte att det är. Dels för att hon inte är arbetarklass, så om någon till äventyrs identifierar sig som det vill de nog inte att Strandhällskan ska lajva att hon är en av dem.

Dessutom tror jag alltså att nästan alla svenskar känner sig som medelklass, så vi känner oss därmed inte identifierade med arbetarklassen, särskilt inte en påhittad sådan. Kanske är det kärnan i den socialdemokratiska krisen, att nästan ingen längre identifierar sig med partitoppen. Jag säger inte att Göran Persson eller Ingvar Carlsson var arbetarklass, och Gud vet att Palme inte var det. Men aldrig har väl skillnaden mellan verkligheten och självbilden i det socialdemokratiska partiet varit större.

måndag 13 augusti 2018

Less på aktier

Det är över 30 år sedan jag köpte mina första aktier och jag har nog ägt aktier i åtminstone något bolag ända sedan dess. Jag gillar ekonomi, siffror, statistik och psykologi. Intresset har gått upp och ner, och rätt mycket har dessa perioder sammanfallit med min ekonomi.

Från början hade jag nästan inga andra inkomster, så då var ju alla aktievinster fantastiska. När jag fick en lön gjorde portföljavkastningen inte längre så stor skillnad, men framåt slutet av 1900-talet hade portföljvärdet stigit så att börsavkastningen gick förbi lönen.

Sedan startade jag eget varpå skillnaden mellan kapitalvinster och arbetsinkomster blev ännu större. När jag fick fart på firman blev det dags att köpa bostad och i samband med det blev portföljen rätt luftig, så då var det ombytta roller. De senaste åren har portföljen fyllts på, vilket gjort det roligare att investera igen.


Tills nu. Just nu är det helt enkelt inte så himla kul att plöja kvartalsrapporter och planera inköp och försäljningar. Troligen beroende på att jag har ont om tid för verksamheten, men om viljan finns brukar jag alltid hitta tiden, så jag gissar att det är intresset som sviktar.

När man sitter vid ett pokerbord och kommer på att enda anledningen att man sitter kvar är för att tjäna pengar, inte för att det är kul att spela, brukar den bästa lösningen vara att resa sig upp och gå hem alternativt stänga av datorn, så kanske kommer mina redan ganska passiva investeringar bli ännu passivare framöver.


Nu tror jag visserligen inte att någon följer min blogg för bolagstips (i så fall har ni nog känt er bra besvikna de senaste... två åren). Det mesta jag skrivit om börsen har varit mer allmängiltigt, men kanske blir det ännu färre bolagsspecifika texter tills andan faller på igen. För det gör den nog.

lördag 11 augusti 2018

Sista-minuten-tandläkare

Fick ett spartips tillsänt mig, men det är inte ett sponsrat inlägg för jag har ingen ekonomisk vinning i detta.

Folktandvården i Stockholm erbjuder sista-minuten-tider för vuxna. Rätt smart egentligen. För att slippa att tandläkare eller tandhygienister ska stå utan jobb när någon patient hoppar av på kort varsel får den patient som kan ta en tid med mindre än ett dygns framförhållning behandlingen för 300 kr, där ordinarie priset i skrivande stund är 830 kr för en basundersökning och 980 kr för tandstensborttagning. 300 kr är för övrigt lika mycket som det allmänna tandvårdsbidraget, så räcker det med en behandling per år kan man vara nere på gratisnivå.

40 minuter tandvård? Bra, jag har lite plack...

Två problem. Man måste vara beredd att snabbt åka till tandläkaren och man måste hålla koll. Fast punkt nummer två kan ha hittat sin lösning här, en bevakningssida så att man själv slipper hänga på folktandvardenstockholm.se (en på det hela taget lam webbsida).

Hur bra den här bevakningen funkar vet jag ingenting om och tar således inget ansvar för den, men jag är förvånad över att det inte finns mer sånt här. När man var hänvisad till telefon för att boka precis var ju läget ett annat, men med internet är det lätt att anpassa priser och skräddarsy tjänster. Så varför görs det inte oftare?


Jag har tidigare varit inne på att matbutikerna kunde ha olika priser beroende på personalkostnad, och sådan anpassning kunde ju göras både här och där. Jag som har möjlighet att komma på kontorstid, när personalen är billig, vill slippa betala för att andra inte kan det. Och den som vill betala för att slippa ha framförhållning, kunna handla på udda tider, inte behöva vänta på leveranser osv borde kunna göra det. Fast inte lika billigt.

torsdag 9 augusti 2018

Minsta möjliga insats

När SVT vill ha program om hälsa, träning och populärvetenskap köper man in dem från BBC, vilket i nio fall av tio betyder att man får ett program av och med Michael Mosley. Antar att de flesta har läst eller sett något av honom eftersom han är mer linslus än Ernst Hirchenkeller och Laila Bagge sammanlagt. Till er som eventuellt lever i ovisshet har han skapat och/eller populariserat ett antal dieter och skrivit böcker om diet och träning.


Lugn, jag ska inte göra om detta till en hälsoblogg, snart kommer poängen. Gemensamt för allt jag hört om och med Mosley är att målet alltid är att slippa undan. Dieterna går ut på att man åtminstone stundtals får äta vad man vill och när Mosley snackar träning är målet alltid att träna så lite som möjligt. T ex har han skrivit en bok om högintensiv träning som går ut på att man bara ska behöva anstränga sig tre minuter i veckan.

Blir någon hälsosammare av det är det väl bra, men om tanken är att man i möjligaste mån ska få sitta i tv-soffan och hetsäta chips tror jag att utövarna förr eller senare skippar träningen helt. Människan är av naturen en lat varelse som försöker undvika sådant hon hatar. Bättre då att hitta en träningsform och nyttig mat man gillar, så att man slipper tvinga sig till hälsosamma vanor.


Här ser jag en tydlig koppling till ekonomi. De som inte sparar verkar genomgående tycka att sparande är tråkigt och innebär försakelse medan vi som sparar ser fördelarna, möjligheterna och oberoendet pengarna kan ge oss, utmaningen i att få ett bättre liv för mindre pengar.

Därför är jag allmänt skeptisk till köpstopp, snålmånad och sådana projekt. Om inte ens de som skriver böcker om fenomenen kan få det att låta kul är risken stor att det inte är det. Dra med barn i fördärvet så kanske de hatar sparande ända upp i vuxen ålder, på samma sätt som mina urusla idrottslärare såg till att jag hatade träning tills jag närmade mig 40 (ungefär som Mosley gör vid 61).

tisdag 7 augusti 2018

Vem köper t-shirts?

Jag har säkert hundra t-shirts, men jag kan inte ens komma ihåg när jag senast köpte en. Jag minns inte att jag överhuvudtaget köpt en t-shirt även det troligen hände någon gång i ungdomen. Min teori är att det är med t-shirts som med bläckpennor - alla har dem, men ingen köper.

Okej, den till vänster kostade fyra timmars löpning i helvetesväder.

Några har jag fått som reklam, av uppdragsgivare eller arbetsgivare. Ett gäng fick jag av en kompis vars arbetsgivare hade bytt logga. ”Vill du ha ett gäng felfria tishor i bra kvalitet?” Vad tror ni Snål-Larsson svarar på det?


Men särskilt minimalistiskt är det inte. Snåljåpen i mig vill spara alla, pedanten vill slänga hälften, helst igår. Jag kommer allt oftare på mig själv med att slitas mellan sparsamhet och minimalism.

Om mina hundra tröjor i snitt håller för femtio dagars användning blir det femtusen dagar. Den här årstiden funkar de i värsta fall två timmar från garderob till tvättkorg, men vintertid kanske jag har långärmade tröjor eller skjortor utan t-tröja under lika ofta, så mitt lager håller nog i tjugo år förutsatt att det inte fylls på med fler gratiströjor längs vägen. Inte helt friskt va?

söndag 5 augusti 2018

Börsens bästa bolag?

På aktiechattar, poddar, börsbloggar och i sociala medier har jag sett allt fler ställa eller svara på frågan vilket som är börsens bästa bolag. Man kan mena lite vad som helst med det, men jag upplever att det handlar mer om vilket företag som har bäst långsiktiga potential och är mest välskött. Inte vilket som för närvarande har den mest tilltalande aktiekursen, helt oberoende av P/E och andra nyckeltal.


Två frågor:

1. Ska man göra det? Alltså strunta i om kursen gått upp eller ner de senaste veckorna och behandla varje nytt aktieköp som början på ett livslångt förhållande.

2. Vilket är i så fall börsens bästa bolag?

Om vi börjar med ettan är mitt svar ett solklart nej. Jag vill inte gifta mig med mina aktier, jag vill köpa billigt och sälja dyrt. Det kan bli en dag eller två, men vanligtvis några månader och i undantagsfall i flera år, men mitt syfte är aldrig att köpa ett aktieinnehav för att ha tills jag blir gammal. Ingen kritik mot dem som tänker annorlunda, men så resonerar jag.


Men om jag ändå försöker tänka bort kursen och vd-ordet i senaste rapporten, vilket bolag skulle jag helst äga i decennier om jag var tvungen att göra det?

Bahnhof, tror jag. Jag gillar företaget, jag gillar produkterna, affärsidén, filosofin och ledningen. Dessutom tycks de kunna tjäna pengar nästan hela tiden oavsett allt. Och hur det än är, aktier köper jag för att tjäna pengar. Löser företaget cancergåtan eller skapar fred på jorden är det en bra sidoeffekt, men det är inte därför jag handlar.


Andra företag med potential att kvala in på topp-1-listan? Paradox, Nibe, SEB... Enligt principen bra företag i bra branscher och bäst i klassen. Spolar vi fram världen tio år tror jag att de här företagen fortfarande lever och frodas, rikare än idag. Men som sagt, nu svarade jag på en hypotetisk fråga jag inte tycker behöver ställas.

Vad säger ni? Finns det någon vits med att fundera över vilket som är börsens bästa bolag, vilket är det i så fall, och varför?