Precis som att det alltid finns någon som är rikare finns det också alltid någon det är lite mer synd om. Eller? Laila, 39, ska försörja fyra hemmavarande barn, med bidrag eftersom hon är arbetslös. Varje månad får hon ut 23000-25000 kr. Till det ska läggas bostadsbidrag på 4800 kr. Hyran på det hus hon hyr är 12500 kr. Det ger ett netto på 15300-17300 kr, vilket tidningen Arbetet avrundar till 15000 och slänger med en faktaruta om barnfattigdom, vad ända in i glödheta helvete det har för relevans för Lailas situation.
Visst, många (men långt ifrån alla!)
som jobbar har en mindre stram månadsbudget att förhålla sig till,
men betyder det att det är synd om Laila? Hennes eget svar är ett
rungande ja, och hon konstaterar att när bostadsbidraget nu minskat
med fyrahundra kronor är det pengar familjen hade behövt för att
överleva. För nu har de inte råd med någonting (så snusdosorna
och energidrycken på vardagsrumsbordet måste vara reporterns).
När hyran är betald har hon alltså
15300 kr som ska räcka till ”samtliga räkningar, kläder, skor,
all mat, resor med kollektivtrafik, aktiviteter och så vidare”
(posten ”och så vidare” hade jag gärna sett en mer detaljerad spec på)
för Laila och fyra barn på mellan 4 och 16 år. Eller ja, kyrkan
sponsrar med en matkasse varje vecka. Det nämns i förbifarten, lite
som en självklar rättighet.
Någon semester (från vadå?) blir det
såklart inte tal om. ”Det finns ett kommunalt utomhusbad inom
gångavstånd”, men det är för dyrt. Att det finns en sjö 1,5 km
från huset där de kan bada alldeles gratis var tydligen inte
relevant för artikeln. Ej heller var papporna till barnen håller
till och på vilket sätt de bidrag till familjens ekonomi.
Som om det inte vore misär nog med
avsaknad av semester och bad har Laila problem med tänderna (snus
och energidryck är kanske ingen hälsokur för munhygienen) och
utreds för diabetes, men på frågan vad hon skulle göra om hon
fått tusen kronor extra i månaden var hennes första tanke
lördagsgodis till barnen (de kanske inte nöjer sig med snus), så
hon ger sig nog inte förrän hela familjen har dåliga tänder.
Men nu kommer kanske det märkligaste i hela artikeln. På Arbetets Facebooksida fick man mothugg deluxe av folk som, precis som jag, inte förstått hur synd det var om Laila. Så då rensade man bland kommentarerna, begränsade vilka som fick kommentera och någon dag efter artikeln skrevs ändrade man citatet om lördagsgodis. Nu svarar Laila istället följande på vad hon skulle göra om hon fick ytterligare en tusenlapp i månaden till skänks.
”Hade jag fått extra pengar hade jag köpt någon finare frukt. Just nu får mina barn bara äpplen och päron. Eller så hade jag handlat något bättre mellanmål, kanske lite riskakor.”
Det är inte utan att jag undrade hur det där gick till. Ändrade de bara svaret för att sätta Laila i bättre dager, eller ringde de och frågade om hon inte egentligen skulle köpa frukt och riskakor för pengarna? Om hon tänkte efter riktigt noga alltså... Oavsett, hur journalisten Tora Villanueva Gran känner för sitt jobb och hur hon kan leva med sig själv, det vet bara hon.
Tillbaka till Laila istället. Nu var det en bidragssänkning på 400
kr som fick henne att gå i taket, men hon var knappast nöjd med
ekonomin innan, så jag undrar var den gränsen går. Om hon skulle
få den där extra tusenlappen till godis eller riskakor, hade det räckt? Två
tusenlappar? Fem? I något skede hade hon såklart inte längre
kunnat gnälla över sin ekonomi, men den brytpunkten tror jag är
väldigt mycket högre. Laila är nog helt enkelt den typ av människa
som aldrig blir nöjd, hur mycket hjälp hon än får, och den enda
som helt saknar ansvar för hennes liv är märkligt nog hon själv.














