Nattjästa frallor

Dags för ett matbröd igen! Detta har jag valt av två skäl:

1. Det kräver ingen knådning eller maskinell bearbetning.
2. Jäsningen sker i en enda omgång på tio timmar, så att degen kan göras klar på kvällen för att få nygräddat bröd på morgonen.

Detta behövs:

vatten, 7 dl
jäst, 10 gram
socker, 2 msk
salt, 1,5 tsk
havregryn, 3 dl
vetemjöl, 12 dl

Värm vattnet till max 37 grader och rör ut jäst, socker och salt i det. Tillsätt havregrynen och mixa med en sked eller slickepott.

Tillsätt vetemjölet, några deciliter i taget, och blanda med samma sked/slickepott så att inte degen klumpar sig. När du är klar har du en kletig smörja som är ett mellanting mellan deg och smet.

Täck bunken med plastfolie och ställ den rumstempererat i 30-60 minuter.

Dag 1 klar. Nu ställer du bunken i kylen över natten. Eller i mitt fall i köket, eftersom det oftast håller kylskåpstemperatur nu på vintern.

På morgonen sätter du ugnen på 230 grader. Därefter mjölar du ett bakbord och gräver fram och formar tolv bullar, en i taget, med hjälp av två skedar. Notera att jag varken knådat eller rört brödet med händerna, positivt för oss som inte nödvändigt gillar att kladda ner oss.

Fördela bullarna på två ugnsplåtar som du ställer in i ugnen när den är uppe i värme. Jag har varmluftsugn, men upplever ändå att gräddningen blir jämnare om jag byter plats på plåtarna ungefär halvvägs. Totalt tar gräddningen c:a tjugo minuter, så jag kör sidbyte efter tio.

Den som önskar kan pensla bröden innan gräddning och strö över sesamfrön eller något annat pynt. Det händer att jag gör det, men egentligen tycker jag att det skräpar ner mer än det smakar.

”Ingen kan lyckas!”

Ett inlägg på Twitter (eller X om ni envisas) fångade mitt intresse:

Normalt brukar jag länka till inlägg, men med tanke på hur stöddigt han besvarade frågor och kommentarer jag upplevde som artiga och relevanta vill jag inte ge honom reklam i onödan. Människor som uppenbart inte vill diskutera på ett civiliserat sätt har jag inga problem med att tala om istället för med.

Det anade jag redan på formuleringarna, så själv försökte jag inte ens. ”Ingen” har lyckats, verkligen ingen? Eller kanske någon för två meningar senare är det ”sällan”. Som ni kanske anar fick skribenten svar från människor som själva gjort det han sa inte går, blivit miljonärer på arbetarlöner.

Andra visade pedagogiskt hur litet månadssparande som faktiskt krävs för att spara ihop en miljon, men då var det också fel eftersom de räknade med en viss ränta på sparandet. Det var tydligen fusk, men jag ser det inte som givet att alla undersköterskor, fabriksarbetare etc ska ha sitt sparande i madrassen.

Och det var ingen galen avkastning i räkneexemplen, några procent bara. Men även utan dem – börja jobba som ”arbetare” vid 20, spara 3000 kr/månad i en räntefri skrivbordslåda och du är miljonär vid 48. Om man nu ser ett egenvärde i att undvika passiva inkomster, men jag har hittills inte träffat någon som gör det, åtminstone inte för egen del.

Sedan betyder ju inte miljonär vad det en gång gjorde. Inte ens med mina utgifter blir man ekonomiskt fri med ett sparande på en miljon kronor, så kanske menade trådskaparen inte miljonär så bokstavligt. Fast det är lätt att tro när någon uttrycker sig så kategoriskt. Det gjorde förresten fler i samma diskussion:

Man behöver alltså minst fem miljoner för att köpa en ”minimalt skaplig kåk”, oavsett storlek och standard och var i världen den ligger. Sedan behövs tydligen trehundratusen om året för det tristaste och fattigaste liv som tänkas kan (jag antecknar, det här var siffror jag inte hade en aning om). Boende plus tio miljoner behövs, och hör sen! Fast tydligen räcker inte heller det för att bli rik, bara semi-oberoende.

Jag tänker att bägge dessa herrar antagligen lever ofantligt fattiga liv. Inte på pengar, det har jag ingen aning om, även om jag antar att de inte sparat några större summor och istället för att lägga energin på det engagerar sig i att förklara för sig själva och andra varför de inte har gjort det. Nej, jag talar om intellektuell fattigdom. Den första har bestämt sig för att ”vanligt folk” omöjligen kan bli rika och den andra för att ingen kan leva drägligt (om än trist) utan månadslön om de inte först dragit ihop femton miljoner. Jaja, de är rika på fördomar i alla fall.

Dra åt helvete!

När man pratar om dra-åt-helvete-pengar brukar man mena att med pengar på kontot har man råd att be folk dra åt helvete, men det slog mig att man även kan tänka åt andra hållet. Genom att be dyra och dåliga företag dra åt helvete får man möjlighet att fylla kontot. Det har jag hållit på med den senaste tiden.

SEB införde ju en dyr straffavgift för utlandskunder så att jag var tvungen att hitta en ny bank i Sverige. Det har jag gjort nu, men på begäran återkommer jag med ett helt inlägg om det när allt är igång, om en månad eller två gissningsvis.

I höstas berättade jag att jag bestämt mig för att stänga av fiberbredbandet till huset och gå tillbaka till mobilt bredband. Prishöjningen som knuffade mig till beslutet sker i april och nu har jag sagt upp det, för att ha tidsmarginal så att det inte finns någon risk att jag får betala det högre priset.

Då behöver jag ett mobilabonnemang med fritt internet och det hade blivit för dyrt med den operatör jag har nu, så jag bytte till ett lågprisbolag. Jag hade ett lågprisbolag för bara några månader sedan, men det la ner varpå jag flyttades över till moderbolaget, men med samma pris. Det funkade bra så länge jag inte behövde ändra det, men nu sprack det alltså så från mars är det nya kvastar som sopar.

Försäkringsbolag är ett ständigt irritationsmoment för de allra flesta. Först vill de ha betalt, sedan vill de ha mer betalt, men när du behöver dem gäller ingenting eftersom de hade 539 undantag i en finstilt bilaga.

När jag köpte hus 2021 tog jag en inflyttningsförsäkring genom mäklaren på 10000 kr för första året. Nästa år kollade jag vad det skulle kosta att behålla bolaget efter introduktionserbjudandet, men det var så dyrt att jag inte ens förhandlade. Istället bytte jag till ett bolag som tog 11000 kr. År två höjde de till 13000 kr och året därpå till 16000 kr. Stopp nu, sa jag och frågade vad de kunde göra på priset. Ingenting sa de, varpå jag istället tog bort lösöret från försäkringen (jag äger ju ändå bara billig gammal skit) och kom tillbaka till 13000 kr.

Men nästa år blir det väl 16000 kr utan lösöre och vad ska jag ta bort då? Dags att shoppa försäkring. Till slut hittade jag ett bolag som kunde gå ner till knappt 5000 kr när jag höjde självrisken och drog ner försäkringsbeloppet rejält för bostadshuset. Brinner det ner till grunden vill jag ändå inte bygga upp det lika stort, det som är viktigt för mig att försäkra är ladan.

Så jag tog ett möte med det gamla försäkringsbolaget för att höra vad de kunde kontra med nu när jag hade ett konkret erbjudande från konkurrenten. Inte mycket. De kunde visserligen också höja självrisken och sänka försäkringsbeloppet. En jättetrevlig försäkringsagent vred på siffrorna, men hur hon än ändrade blev det nästan samma pris. I deras ursprungliga beräkning skulle bostadshuset kosta 6,8 Mkr att bygga upp, och eftersom jag köpt tomten, huset, ladan och ytterligare tre byggnader för 3,5 Mkr hade jag hellre tagit pengarna, köpt en ny bostad och fått pengar över.

Så det blev tack och hej där med. Ny bank, ny telefonoperatör, nytt försäkringsbolag och inget bredband blev resultatet av denna veckas ändringar. Får se vad jag hittar på nästa vecka. Ny fru kanske? Nej, jag har ju ingen gammal att byta in.

Undvik barn

Jag hade en diskussion med min kusin för minst tio år sedan. Ämnet var uthyrning av lokaler och jag minns särskilt hur han varnade för hyresgäster med barn. ”Dem blir du aldrig av med!” Redan då hade Sverige en nollvision för barnvräkningar.

Det låter naturligtvis bra att barn inte ska vräkas. Det är ju inte deras fel att föräldrarna handlat för pengar de inte har (som alltid är fallet när människor går i personlig konkurs eller drabbas av en ekonomisk kris de inte kan ta sig ur). Men kan man inte vinna en ekonomisk dispyt med en barnfamilj betyder det i förlängningen att ingen vågar göra affärer med föräldrar.

Samma sak när det höjs röster för att gamlingar inte ska behöva stå för sina handlingar. T ex när Ebba Busch köpte ett hus av Esbjörn, 81, som sedan ångrade sig när hans yngre familjemedlem ansåg att han sålt för billigt. Kontraktet var skrivet och gubben inte dement. Hade han sluppit genomföra försäljningen hade det försvårat för alla äldre att göra affärer.

Det finns alltid en baksida av ”positiv diskriminering”. Jag drabbas inte förrän möjligen ifall jag vill sälja mitt hus om tre decennier. Jag har inga vräkningsbara barn på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden kommer jag inte vara hemma med vård av barn eller längre föräldraledighet.

Kan finnas anledningar till det.

Jag ser såklart inget självändamål i att någon vräks, barnfamilj eller ej, men på sikt tror jag att vi gör alla en otjänst genom att särbehandla och se genom fingrarna, och värst drabbas – som vanligt – alla de som kämpar och gör rätt för sig.

”Helt plötsligt är det slut på pengar”

Jag fick ett tips i kommentarsfältet att skriva om längdåkaren Calle Halfvarsson. Det var en artikel i samband med en dokumentär jag inte sett och inte har för avsikt att se, men det omskrivna citatet från dokumentären är detta:

”Det blir en stress när man försöker göra något man inte är kapabel till att göra. När man går och lägger sig så ligger det där och nöter. Jag kan helt plötsligt få panik och tänka: 'Kommer jag inte till OS, då kanske jag inte får en sponsor.'

Helt plötsligt är det slut på pengar. Då kommer det bli panik, då måste jag skaffa ett jobb. Den sitsen har jag inte varit i tidigare.”

Den vanligaste åsikten jag sett om detta lyder ungefär: ”Nästan alla andra har det redan så. Att du inte varit i den sitsen innan du blev 36 år gör det inte ett dugg synd om dig.”

Den som hört mig lägga ut texten om Halfvarsson vet att jag tycker att det är en gnällig typ som alltid har något att skylla sina tillkortakommanden på, och det är aldrig han själv. Han har förlorarskalle, motsatsen till vinnarskalle. Jag fattar att norska längdåkare firade när han blev uttagen till OS, Halfvarsson har alltid varit sämst när det gäller, men 2026 måste han vara en drömmotståndare.

Men jag blir faktiskt inte provocerad av bortskämdheten. Vi lever alla i vår egen verklighet och i Halfvarssons har annat jobb än att åka skidor aldrig varit aktuellt, inte ens efter att han blev dålig på det. Att han tycker att det är normalt att finansiera sitt liv med sponsorer är inte konstigare än att Marie Antoinette tyckte att folket väl kunde äta tårta om brödet var slut.

Eller varför inte baka?

Jag har en kompis som startade eget ungefär samtidigt som jag, runt sekelskiftet, och jag minns när han sa att om det inte skulle funka ”då får jag väl ta ett vanligt chefsjobb”. Det hade kompiskretsen lite roligt åt för det gick inte ihop med vår verklighet (inte hans heller skulle det visa sig, ett par år senare la han ner företagandet och har inte haft några chefsjobb sedan dess). En av mina gamla komikerkollegor var skitsur över en filminspelning där han bara fick tiotusen per dag och själv glömmer jag ständigt bort att inte alla har en aktieportfölj att nalla av vid behov.

Människor är nog inte mer komplexa än att vi utgår från oss själva och tänker att de flesta nog har det ungefär som vi. Lyckligtvis slipper de flesta av oss lägga ut texten i en dokumentär och därmed blotta vår okunnighet.

Jag tänker ändå sticka ut hakan och gissa att Calle Halfvarsson inte kommer att vara i närheten av medaljer i olympiaden. Jag tror att han åker hem i förväg om han ens blir uttagen till något lopp och jag tror att han kommer att uppleva det som djupt orättvist. Och börjar han inte fundera över framtida karriär efter det kanske han borde sikta in sig på ”tokpension".

Honungskaka

Några har frågat varför jag inte använder mer honung när jag bakar. Eftersom jag funderar på alternativa produkter när jag säljer honung på marknader tänkte jag slå ihop en honungskaka och se om inte det kan vara något. Jag har sett sådana säljas till groteska priser, så varför inte?

Till denna behövs:

ägg, 3 st
strösocker, 2 dl
vetemjöl, 4 dl
bakpulver, 1 tsk
ingefära, 0,25 tsk
nejlika, 0,25 tsk
honung, 2 dl

Jag börjar med att vispa ihop sockret och äggen, tills det blir en ganska tjock smet. Därefter häller jag i alla torra ingredienser, mjölet, bakpulvret och kryddorna.

Ungefär i samma veva slår jag igång ugnen på 180 grader och smörjer en brödform. Därefter värmer jag upp två deciliter honung som jag häller ner i smeten när det svalnat lite. Honungen behöver inte vara helt rinnande, men den måste vara tillräckligt lös för att blanda sig med resten.

När allt är färdigblandat häller jag ner smeten i brödformen.

Den ställer jag längst ner i ugnen där den får stå i ungefär 45 minuter, men här gäller det att hålla koll så att kakan inte blir bränd. Efter en halvtimme kan det vara läge att lägga lite aluminiumfolie på toppen. Kör ner en provsticka för att se när kakan är genomstekt.

Klar! 700 gram honungskaka som räcker till c:a tjugo bitar.

Om det går att göra en kommersiell produkt av detta får jag förhoppningsvis svar på i helgen för nu ska jag ställa mig i köket och slå ihop ett gäng sådana här för att sälja på helgens marknad där min huvudprodukt ändå, precis som vanligt, är honung.

På jobbet jobbar man

Jag har inget emot att folk jobbar mindre. Det tror jag att många skulle må bra av, och eftersom medellönen är så hög att jag enkelt kan leva på mindre än hälften borde många kunna ta det steget. Fast det är ju aldrig så de menar, de som förespråkar arbetstidsförkortning, de vill ha betalt för att jobba heltid utan att göra det.

På en socialförvaltning i Göteborg har de börjat jobba enligt ”100:80:100-metoden, samma mängd arbete på mindre tid för samma lön”. Nästan lika smart som att halvera skatteintäkten, men skapa dubbelt så mycket välfärd för pengarna. Att ingen tänkt på det tidigare!

Jo, här är en som har det.

Alla har vi mer eller mindre produktiva dagar, men är jag fördomsfull om jag påstår att det bara är i kommunal eller statlig, skattefinansierad verksamhet, man utan vidare kan sänka arbetstiden med en femtedel och ändå hinna med samma arbete? Jag är på jobbet för att jobba. Inget gör en arbetsplats segare än att inte ha nog att göra. Visst kan jag slösurfa en stund, men sen då? På anställningar där jag haft för lite jobb har jag tagit på mig mer, det brukar sällan vara ett problem.

Jag har jobbat i många typer av företag, men det var bara under en praktikvecka på Posten jag upplevde att det fanns människor som drog runt på arbetsplatsen med flera timmars dötid varje dag. T ex möttes fyra anställda varje dag i källaren för att spela pingis i ett par timmar mellan morgonmötet och lunchen.

Kul för dem, men det bygger på dåligt ledarskap och/eller skattefinansiering. Jag är den förste att applådera socialförvaltningens omställning, men jag tycker inte att de ska ha bibehållen lön. Istället borde de anställda bli ersättningsskyldiga för den arbetstid de tidigare fått betalt för som bevisligen bara fanns där för att de lyckades dra ut på sina arbetsuppgifter.