Statliga skor

När man förespråkar en mindre stat får man mothugg av folk som menar att det staten styr idag måste styras av staten imorgon. ”Vem skulle annars bygga vägar?”, är en fråga som kommer upp ibland trots att det såklart fanns vägar långt innan det fanns stater. Finns behovet brukar det lösa sig.

En del menar att vårdinrättningar och skolor absolut ska drivas av staten, regioner eller kommuner. Märkligt nog brukar de inte ha några problem med att privata företaget bygger sjukhus eller städar i skolorna, men läkare och lärare måste absolut få sitt lönekuvert från en kommun eller myndighet.

Jag menar inte att allt blir bättre för att det är privat, eller att det inte skulle finnas plats för politikerstyrda förskolor eller vårdhem, kanske till och med en statlig bank. Jag förstår bara inte vad som gör samhällsinstitutioner till bättre arbetsgivare. Att det varit så tidigare räcker inte för mig.

En norsk politiker, Tor-Mikkel Wara (Fremskrittspartiet), gjorde ett tankeexperiment redan på 80-talet där han vände på det och undrade hur det skulle vara om det funnits ett statligt skomonopol, och jag har en känsla av att de som nu menar att bara staten kan driva äldreboenden eller sälja alkohol då skulle ha sagt detsamma om skor.

Se gärna inslaget. Bildkvaliteten är lite sådär, men ljudet är bra och jag tror att språket är begripligt. För den som inte vill följer här ett sammandrag på argument han trodde skulle komma om staten hade haft ett skomonopol, men som nu började ifrågasättas.

”Privata företag kan inte börja sälja skor, alla måste ju ha skor. Det är omoraliskt om någon ska tjäna pengar på något så grundläggande som folks behov av skor.”

”Tänk på landsbygden! Vem skulle sälja skor ute på landet om inte staten gör det? Där bor det ju så lite folk att det inte skulle löna sig.”

”Hur ska man kunna lita på att privata skor har hög kvalitet? Privata företag skulle försöka lura folk att köpa dåliga skor som går sönder. Staten måste se till att skor har bra kvalitet så att inte konsumenten blir blåst.”

”Företagen skulle bara satsa på skor till de rika, de med hög köpkraft, inte skor till vanligt folk. Staten måste se till att det finns skor som allmogen har råd att köpa.”

”Privata aktörer skulle bara producera skor som går att massproducera. De skulle inte ta hänsyn till dem som har små eller stora fötter.”

”Gå till båtavdelningen, jävla plattfot!”

Nu kan alla dessa argument viftas bort med att vi har en privat skomarknad som fungerar, det vore därför vansinne att låta staten börja producera skor. Om det hade bildats ett statligt skoföretag, vi kan kalla det Northshoes, hade deras skor förmodligen subventionerats och ändå inte sålts.

Men på områden där staten varit en – eller kanske ensam – aktör är det för många en naturlag huggen i sten att det ska fortsätta, vare sig företaget heter SVT, Sveriges Radio, Almi, Systembolaget, Postnord, Green Cargo eller Svenska Spel. Bara för att nämna några.

Svältuppföljning

I samband med måndagens inlägg om Eva som fick akut kris med medicin- och matbrist när hennes bostadsbidrag blev några dagar försenat fick jag följande frågor på Twitter.

Längre ner i tråden bad hon om länkar och jag skrev att jag nog utvecklat svar på dessa frågor hundra gånger, men jag kom på att jag lika gärna kan göra det en hundraförsta gång. Med det sagt har ni som följt bloggen sett mig föreslå föräldrar att tidigt lära sina barn om ekonomi genom att låta dem tjäna egna pengar. Jag har skrivit om olika sätt att spara ihop en tusenlapp, min och Anne Wibbles syn på behovet av en buffert och om hur viktigt det är att göra prioriteringar.

Där kom det trots allt några länkar, men nu tänkte jag försöka svara på fråga för fråga.

”Hur ser du på de som är dåliga på ekonomi? Är de helt enkelt födda så?”

Där finns det nog många svar. Jag tror inte att någon har med sig ett gott ekonomiskt sinnelag ända från födseln, men många får tidiga vanor eller ovanor tack vare sin omgivning. Mest får det tillskrivas föräldrarna, men träffade vi inte alla en släkting eller farsans kompis och tänkte att ”jag vill ha det han har” eller ”så där vill jag aldrig bli”?

Så föds vi ju också med egenskaper. Någon har hög IQ, någon annan låg impulskontroll. Det sistnämnda forskades på i samband med Marshmallow-testet där psykologen Walter Mischel upptäckte att barn på 3,5-5,5 år med dålig impulskontroll tjugo år senare i anmärkningsvärt hög grad hade blivit vuxna med dålig ekonomi och utbildning samt hög BMI.

”Tror du att de kan bli bättre?”

Ja! Hade jag inte varit övertygad om att människor, inklusive jag själv, kan förbättra sina förutsättningar för god ekonomi hade jag aldrig startat den här bloggen, och under de tio år som gått har många i kommentarsfältet vittnat om att de genom livet gått från ointresserade och dåliga på ekonomi till intresserade och bättre. Några har till och med hävdat att den här bloggen haft positiv inverkan på deras ekonomiska sinnelag, vilket såklart är fantastiskt kul att höra!

Ett parallellt exempel: Som ung var jag helt ointresserad av idrott och motion. Jag växte sent, var liten och klen, typiskt en sådan som blev vald sist i skolgymnastiken oavsett sport. Då får man inte direkt blodad tand. När jag växt till mig (185 cm idag) hade jag sedan länge gett upp. På gymnasiet hängde jag med musiker istället för med ”sportfånar”, under många år var jag en lätt överviktig rökare och enda gångerna jag sprang var för att hinna med bussen.

Hade någon då sagt att jag runt 40 skulle bli intresserad av hälsokost och springa maraton – inte som ett dumt vad på fyllan utan flera gånger och frivilligt – hade jag inte trott dem. Men vi människor kan utvecklas, även de som tidigt lär sig att ekonomi och börsinvesteringar inte är för dem.

”Är det lathet, okunskap? Finns det olika kategorier av personer som är dåliga på ekonomi?”

Återigen tror jag att det finns olika svar för olika människor. Definitivt går de att kategorisera, men människan är mer komplex än så. Vad är lathet egentligen? Jag tror att få människor vill göra de uppoffringar som skulle krävas för att bli ekonomiskt oberoende, men det betyder inte att man är lat, bara att det väntade resultatet inte är värt insatsen.

Men här kommer också okunskapen in. Många ser inte kopplingen mellan egna handlingar och resultat lika tydligt. Som Eva i artikeln, hon verkar anse att hennes bräckligare ekonomi och minskade marginaler beror på staten. Jag anser att det till största del beror på henne själv. Det positiva med det är att det går att göra något åt saken.

”Tror du det [är] några som har en dålig ekonomi men faktiskt är bra på ekonomi?”

Ja, men här beror det lite på vad man menar. Som jag tidigare skrivit om är det sällan de med högst inkomster som har minst ekonomiska problem. Man kan vara bra på att gneta ihop pengar, kanske även genom börsinvesteringar och andra passiva inkomster, men samtidigt vara usel på att hålla i pengarna. Kan man ändå ses som bra på ekonomi? Ja, åtminstone i teorin.

När jag skriver om Eva eller andra som inte kan hålla i pengar är det inte för att gnida in deras hopplöshet. Tvärtom tror jag att det finns en väg ut ur misären för de allra, allra flesta. Den som ändå väljer att se mig som en hjärtlös mobbare (och jag kan inte för mitt liv begripa varför ni då vill följa min blogg) är fria att göra så – det är ert val.

Bakåtsträvande utveckling

En kille i Malmö har startat en hyrvideobutik, år 2026! Jag håller tummarna för att det går bra. Inte bara för att det är så härligt motströms utan för att jag tror att vi behöver bli påminda om att det finns ett värde i att använda fysiska medier. Jag är så gammal att jag kommer ihåg när videon kom. Vår familj köpte en, men det var heller inte ovanligt att man hyrde en ”moviebox” för att ha något att spela hyrfilmer på.

Vad är det då som är så bra med fysiska filmer på dvd eller vhs, nu när det finns streamingtjänster? En är att allt faktiskt inte finns på Netflix. Jag har inga egna streamingtjänster, varken för film, musik eller böcker, men varje gång jag introduceras för en letar jag efter sånt jag saknat. Det finns nästan aldrig.

En annan grej är att själva otillgängligheten gjorde det exklusivt. Jag minns känslan av att gå runt i videobutiken och leta upp den perfekta filmen för kvällen, utifrån baksidestext, skådisar osv. Ibland blev det en höjdare, ibland blev det inte det, och oavsett vilket såg man filmen från början till slut, för hade man betalat 50 spänn för den fanns inget alternativ. För det gjorde det ju inte, det gick inte att scrolla vidare. Om videobutiken ens var öppen hade man fått lämna chipsskålen och ge sig ut igen – otänkbart.

Jag hörde om en kille som skaffat bioabonnemang och med det kunde gå obegränsat på bio. Inte för att han var överdrivet förtjust varken i film eller bio utan för att han ville ta medvetna beslut, inte sitta och scrolla bland klipp på nätet. Det må vara smidigt att strömma film i dator eller telefon, jag gör ju också det, men det är inte enbart av godo.

Jag saknar den där känslan. Lite grann kan jag uppleva samma förväntan när jag lånar böcker på biblioteket och kanske är det också en förlegad verksamhet på väg bort. De få av oss som fortfarande läser böcker kommer nog bli hänvisade till ljudböcker och e-böcker. Gamla sådana, för när nästan ingen läser böcker kommer nästan ingen skriva böcker.

Jag vet, utvecklingen fortskrider vare sig vi vill eller inte, men ingen kan tvinga mig att tycka att alla utveckling går framåt. Men Pauls hyrvideobutik tycker jag definitivt är ett steg åt rätt håll.

Eva svälter

Jag tror inte att Anne Wibbles gamla vision om att alla ska ha en årslön i buffert kommer bli verklighet i närtid, men är tre dagar för mycket begärt? Ja, för Eva i Torshälla är det överkurs. I tisdags förra veckan skulle hennes bostadsbidrag på 2900 kr komma, men det gjorde det inte. Inte heller på onsdagen, så på torsdagen ringde hon Aftonbladet.

”Det är pengar vi skulle ha levt på fram till fredag, då det kommer en större utbetalning.”

”Vi har knappt någon mat hemma. Min son ska åka på resa på söndag, men han har fått låna ut delar av sin reskassa till mig så att jag kunde köpa medicin och mjölk.”

Du är 61 år gammal, vuxen sedan drygt tre decennier, men när en utbetalning på 2900 kr blir ett par dagar försenad pga bankstrul har du inte ens råd att hämta ut medicin utan att ta hjälp från din artonårige son?! På frågan vad som skulle hända om pengarna dröjer ytterligare svarar Eva:

”Det blir ju katastrof i så fall. Både för mig men också en stor del av Sverige om folk inte får sina pengar.”

Jag vill inte på något vis förringa hennes problem... Eller jo, det här är faktiskt själva definitionen på I-landsproblem. Det borde verkligen inte bli katastrof för någon enda svensk om en utbetalning på strax under 3000 kr blir tre dagar försenad. Så dåliga marginaler får man helt enkelt inte ha. Varken på kontot, i plånboken eller i skafferiet. Uttrycket ”från hand till mun” fick just ett ansikte.

Medicin är en sak (är den viktig – prioritera den!), men att familjen (make och vuxen son) inte skulle kunna äta sig mätt i tre dagar på vad kyl, frys och skafferi innehåller utan Evas bostadsbidrag är i mitt tycke antingen trams eller hysteriskt sjukt. På sin Facebooksida har Eva delat en bild på en tegelvägg med texten ”Make humans great again”. När jag läser om Eva tänker jag att det är en bit dit.

Lönar sig odling?

SR-programmet Trädgården ställde sig frågan om det är lönsamt att odla. Många har väl andra skäl för sitt odlande än att spara pengar, men jag känner såklart igen mig i frågeställningen.

Dock visste jag redan svaret: Ja, odling lönar sig, även i kronor och ören. Det viktigaste när man väljer grödor tycker jag ändå ska vara att de är sådana man tycker om att äta. När någon odling blir särskilt lyckad blir det mycket av en specifik grönsak under kort tid och då bör det vara något man gillar.

I övrigt har jag tre kriterier där minst två måste vara uppfyllda:

1. Grödan bör vara lättodlad. Jag är inget odlingsproffs och har inga ambitioner om att bli det. En och annan utmaning kan jag ta, men det får inte kräva månader av förkultivering i miniväxthus, beskärning och pyssel för att få en minimal chans till lyckad skörd.
   
   
2. Fantastiskt odlingsresultat. Squashen ovan är minst dubbelt så stor som jag hittar i butik. Smaken på köpta morötter kommer inte i närheten av att kunna mäta sig med egenodlade. En del annat är exakt som det man kan köpa.
   
   
3. Prisskillnaden mellan att köpa och att odla själv bör vara betydande. Allt som går att odla blir billigare, men jag köper inte dyra plantor eller frön som sedan kräver månadsvis växtbelysning ifall jag kan handla samma sak ätklar för 30 kr/kilo.

I Trädgården fokuserade man i detta avsnitt på punkt 3, något som sällan nämns annars. Det tycker jag var kul även om några exempel haltade. T ex:

”I en butik så kostar purjolök ungefär 35 kr kilot.”

35 spänn?! Måste vara Ica, på Willys är det ordinarie priset 16,90 kr. Om jag inte ska jämföra med ekologiska (då är priset över femtiolappen), vilket på ett sätt vore rättvist, men när jag handlar är det inget jag överväger. Jag är inte ens säker på att de ekologiska alternativen är bättre för miljön, och definitivt inte för plånboken.

Något annat som ofta tas upp av folk som inte odlar (inte sällan som skäl för att inte odla, varför de nu känner att de behöver ha ett sådant) är alla odlingskostnader man inte tänker på. Visst, de finns. Mina odlingslådor var t ex inte gratis, men trots att jag odlar tjugo olika grödor i år har jag bara köpt sättpotatis och frön för 340 kr. En del köpefröer hade jag kvar sedan tidigare och en del odlar jag från frön jag tagit från tidigare frukter och grönsaker.

Men det är i stort sett det. Odlingskrukor, verktyg och sånt har jag också sedan tidigare. Gödsel får jag gratis från grannen, hemkörd med traktor.

Nu vet jag att några av er vill påpeka att om jag tar skulle ta betalt för arbetstiden i trädgården blir matematiken annorlunda. Jag har två invändningar. För det första kan jag inte ta betalt för den tiden, lika lite som du kan ta betalt för att kolla på Netflix. Dessutom är det bra motion och ganska kul att odla. Det är roligare att skörda än att rensa ogräs, men alla moment har sin charm.

Den andra invändningen är att butiksbesök inte heller går på nolltid (och de har inte sin charm). Det tar tid att gå runt och plocka i grönsaksdiskarna. Under sensommaren och hösten kan det gå över en månad mellan mina handlingsturer eftersom jag har det mesta av maten på baksidan av huset. Ägg och mjölk köper jag från samma granne som ger mig gratis gödsel.

Jag bor i ett jävla vykort!

Har du provat att odla är du i din fulla rätt att förkasta verksamheten som slöseri med tid – för dig. Själv får jag livskvalitet av att strosa runt på tomten och se mat växa. Dessutom impar det på besökare, särskilt när man är medelålders ensamstående man, men jag hade odlat även om ingen hade sett det.

Lönefixering

Jag följde första säsongen av Expedition Robinson, 1997. Efter programmet blev några av deltagarna kändisar medan andra såg till att snabbt försvinna ut i anonymitet, men jag kan inte påminna mig att det pratades om hur mycket pengar de tjänade. Annat är det nu.

Givetvis låst material, här har kvällstidningarna räknat ut att det finns en marknad som är villig att betala. Samma sak med ”De har högst lön i din kommun”-artiklarna – ständigt återkommande och nästan alltid med krav om prenumeration.

Vad är det som gör svenskar i allmänhet fanatiskt intresserade av vad andra tjänar? Är det avundsjuka eller skvallerinstinkt? Kanske handlar det om Jantelagens behov av att ställa alla som sticker utanför normen till svars.

Jag vet verkligen inte för jag saknar den genen. Jag är långt över genomsnittet intresserad av pengar och ekonomi, och har frivilligt jobbat med skvaller under en period av mitt liv. Vad du eller någon annan tjänar kunde jag dock inte bry mig mindre om. Men jag ser vad jag ser, när kända eller okända ska presenteras läggs inte längre tonvikten på vad de gör eller har gjort utan vad de tjänar.

Eller är det jag som kommer ihåg fel? Har andras inkomster alltid intresserat på ett nästan sjukligt vis? Och om inte (för jag tror verkligen inte det), vad hände?

Sexköp med Swish

Ingen har väl missat mannen som misstänks ha sålt sin fru för sexuella tjänster. Inte minst uppseendeväckande är att mannen är åtalad samtidigt som frun fått betala skatt för inkomsterna, om än bara en liten del av dem. Hade det inte varit lämpligt att först bestämma förövare och därefter kräva in skatt?

Den allmänna uppfattningen tycks vara att han är skyldig medan hon är oskyldig, men då kan jag tycka att det är märkligt att han nekar till skuld medan hon drömt om ett liv som prostituerad och verkar ha betalat skatten utan protest. Vem som är skyldig till vad tänker jag hur som helst inte spekulera i, det får domstolarna ta reda på.

Det jag reagerat på är istället betalningen. Om jag förstått rätt har det kommit in en miljon på Swish, eller 1014000 kr för att vara exakt. Med den taxa som anges blir det 338-667 köptillfällen (jag hittar faktiskt inget bättre ord). Två frågor:

1. Hur kan man välja att köpa sex (ett allmänt avskytt brott med fängelse i straffskalan oavsett om kvinnan var med på det) med Swish, ett betalningssätt otroligt lätt att följa?!
   
   
2. Hur kan inte banken reagera långt innan det trillat in hundratals inbetalningar på totalt över en miljon på kontot?! Mannen har dessutom skulder på 14 miljoner efter en tidigare konkurs, så är det han som stått för bankkontot borde Kronofogden ha reagerat.

Min bank frågade vad jag höll på med när jag växlade pengar efter att ha flyttat från Sverige till Norge. Det handlade om betydligt mindre belopp och kanske ett tjugotal transaktioner. Förresten har väl nästan alla tagit ut eller satt in tiotusen, eller ännu mindre, och direkt fått frågan varifrån pengarna kommer och/eller vad de ska användas till. Här snackar vi om en gubbe som får in en miljon i Swish!

Missförstå mig inte, jag är inget offer. Jag blev varken förvånad eller arg över att banken frågade mig om vad de upplevde som misstänkta transaktioner. Det som förvånar mig är istället hur andra kan flytta miljoner – vare sig det gäller norrländska trafficking-leverantörer eller ryska oligarker – utan att någon ställer en enda kritisk fråga.

Om jag inte var tydlig tänker jag alltså inte diskutera skuldfrågan i kommentarsfältet. Inte heller sexköpslagen, moral eller något annat ovidkommande. För den som så önskar finns säkert massor av ställen för det, det här är en ekonomiblogg.