Hur lågt kan 40 års lidande värderas?

1984 styckmördades Catrine da Costa. Två läkare, Thomas Allgèn och Teet Härm, häktades för dådet. De friades för mordet, men i domskälen stod det mer eller mindre rakt ut att de hade styckat kvinnan. Eftersom de friades kunde de inte överklaga, men alla utgick ifrån att det var sant varpå de blev av med sina läkarlegitimationer och Allgén tappade vårdnaden om sitt barn som han fortfarande inte pratat med 40 år senare. Härm har levt isolerat sedan dess. Ingen av dem har kunnat jobba.

Det här fallet har alltid fascinerat mig. Jag var ett barn när det hände, så givetvis köpte jag historien om att ”allmänläkaren och obducenten” styckmördat kvinnan. Att de inte kunnat dömas var naturligtvis bara en teknikalitet så de förtjänade all skit de kunde få. Tänkte jag. Senare har jag läst mycket om da Costa-mordet, hört intervjuer med Allgén och var nästan med i en filmatisering av rättsprocessen. Eller rättare sagt: jag var med, men blev bortklippt.

Nu vet jag att läkarna nästan säkert var helt och hållet oskyldiga och att Allgéns fru och rättsläkaren som obducerade kroppsdelarna betedde sig helt galet. På den tiden visste jag inte ens att man lugnt kan utgå ifrån att f d justitiekanslern Göran Lambertz alltid har fel. Det här var ju långt innan Tomas Quick-cirkusen.

Regeringen har nu beslutat att ge Härm och Allgén två miljoner var. Kul med pengar och en slags upprättelse, antar jag, men två miljoner måste ändå mest av allt kännas som ett hån. Justitieminister Gunnar Strömmer säger att han hoppas att pengarna ”kan bidra till deras upprättelse och möjlighet att gå vidare i livet”.

Thomas Allgén är snart 80 och ganska handikappad. Teet Härm har levt som eremit sedan mitten av 80-talet och är gravt hörselskadad efter ett misslyckat självmordsförsök. Hur ska de gå vidare i livet? Vilket liv? Deras lidande kan såklart inte ersättas med pengar, men två miljoner känns mer som en kräkning än ett skadestånd.

Kaj Linna fick arton miljoner efter att ha suttit tretton år i fängelse för ett mord han inte begick. Norske Viggo Kristiansen fick 55 miljoner efter 21 år i fängelse. Det är naturligtvis svårt att jämföra. Allgén och Härm har varken dömts eller suttit i fängelse, men undrar om inte åtminstone Härm känner att han suttit fängslad i 40 år.

Två miljoner blir femtiotusen per år eller en tusenlapp i veckan. För Gunnar Strömmer motsvarar beloppet ungefär en årslön. Undrar hur upprättad han hade känt sig av det. Jag tycker att de borde fått minst lika mycket som Linna. Samtidigt kommer inget belopp ersätta deras förlorade år. Här finns inga vinnare, men vad säger folkdomstolen om siffran? Låt höra i kommentarsfältet.

Taskiga tider?

Läser en artikel om Kronofogdeskulder som fick mig att tänka. Tydligen har antalet ärenden hos Kronofogden ökat markant de senaste fem åren. Det i sig är inte anmärkningsvärt. Jag upplever att jag läst sådana rubriker under hela mitt liv. Kanske är det helt enkelt så att antalet skulder och skuldsatta ökar hela tiden, i takt med fler möjligheter att låna och folks mer och mer skruvade förhållande till krediter.

Det jag reagerar på är istället formuleringen ”de senaste årens ekonomiskt instabila tider”. Jag hade inte ens förstått att det varit, eller är, ekonomiskt instabila tider. Visst, ett par segdragna krig drar upp priserna på bl a olja och mat, och innan dess var det Covid. Men går inte lönerna också upp?

Om jag ser på min egen ekonomi sedan 2021 blomstrar den som aldrig förr. Detta eftersom jag har pengar på börsen och inga skulder. Nasdaq har stigit med 88 procent och Oslobörsen med 89. Det här säger jag inte för att slå mig själv för bröstet, vilken idiot som helst kan ha indexfonder.

Det visar bara hur olika verkligheter folk lever i. Har man inget kapital och kanske lever på relativt konstanta bidrag är det såklart ett stort problem att inflationen stigit med runt 25 procent, att mat stigit med 30 procent, olja och elenergi ännu mer.

På ytan kan det verka som att samhället är till för ”lånarna”. Lån subventioneras, sparande beskattas och politiker tävlar om nya sätt att straffa oss som ligger på plus i vår ekonomi, men i praktiken är vi vinnare eftersom vi – bokstavligt talat – ligger steget före. Så hur hamnar man i ”vinnargruppen”? Man konsumerar mindre än man tjänar och ser till att överskottet genererar passiva inkomster. Så lätt, kan tyckas. Ändå är vi som gör det en försvinnande liten grupp.

Aldrig mer Amazon!

Jag har inget principiellt emot näthandel. Vet man vad man vill ha kan man handla från hela världen och få hem varan till dörren eller åtminstone till ett utlämningsställe i närområdet, billigt och smidigt. Men när det blir fel verkar det ibland nästan omöjligt att kunna rätta till det. Nu ska jag berätta om mitt livs sista köp hos Amazon.

Jag behövde en ny tonerkassett till min laserskrivare och hittade ett billigt tvåpack hos Amazon, men innan jag la ordern hittade jag också ett par handskar till biodlingen. Handskarna gick på en hundring och eftersom frakten inte blev dyrare av det blev de ju så att säga fraktfria.

Med skatt och frakt landade totalsumman på 885 kr och jag såg till att ha en dryg tusenlapp på kortkontot, men efter någon timme fick jag ett meddelande om att handskarna var på väg medan tonerkassett-köpet nekats pga ”insufficient funds”. Varför de valde att dela på ordern istället för att rata den i sin helhet eller, ännu hellre, ta kontakt med mig får jag aldrig reda på.

Fast det var ju inte slut på kontot, med mindre än att man först tar betalt för handskar och frakt, därefter kollar om det finns pengar för att täcka hela ordern. Om det var en bugg hos Amazon eller något annat fel vet jag inte, bara att de nu tänkte skicka ett par handskar för 260 kr, som jag hade kunnat köpa billigare över disk i butik. Problemet var att det varken fanns en e-postadress eller ett telefonnummer till Amazon. Det fanns en chatfunktion dygnet runt, men den var ”tillfälligt” ur funktion under alla dygnets timmar.

Istället frågade jag mina följare på Twitter om idéer och fick ett telefonnummer till svenska Amazon. Även detta skulle funka dygnet runt, men det visade sig att Amazons dygn börjar kl 09.00, så där gick några timmar till. Väl framme fick jag prata med en yngling som inte kunde säga någonting utan att först verifiera mitt konto med hjälp av en bekräftelsekod.

Bank-ID har tydligen inte upptäckts av (o)techföretaget Amazon och att jag kunde lämna mina personuppgifter, kontouppgifter och ordernummer hjälpte inte heller. Efter att jag gått över till mobilt bredband har jag inte internet medan jag pratar i telefon och kan därför inte ta emot någon kod, men jag erbjöd mig att klicka på hans länk så fort samtalet var avslutat, så kunde han ringa upp igen, men se det gick inte. Den enda ”kundservice” jag lyckades få ur honom var en mejladress, så jag mejlade istället. Efter det kunde hans kollegor ringa mig overifierat, så den där integritetspolicyn var kanske inte så viktig när allt kom omkring.

Men jag fick ändå ingen hjälp. Det visade sig att min order låg hos Amazon.com, inte Amazon.se, och amerikanska Amazons kontaktuppgifter verkade vara lika hemliga för deras svenska kollegor som för kunderna. De gav mig en mejladress, men när jag skrev dit fick jag ett autosvar som sa att jag hade ”written to an address that does not accept incoming e-mails, but we have provided links to help answer some common questions”. Lustigt nog är det jag upplever som ”vanliga frågor” aldrig samma frågor som företag listar. I detta fall hade jag t ex tagit med ”Hur i helvete får man kontakt med ert skitföretag?!”.

Jag följer en Youtuber som fick sitt Gmail-konto hackat och han hade samma problem med Google – varken telefon, chat eller e-post – men genom att starta ett konto på Twitter/X fick han kontakt med dem där. Jag har ju ett Twitterkonto, och till slut hittade jag kontot ”Amazon Help”, som borde byta namn till ”No Help From Amazon”. Allt de lyckades med var att ge mig icke-svar på frågor jag inte ställt och hänvisa till en kontaktsida utan kontaktvägar.

Till slut fick jag i alla fall en skriftlig försäkran om att ifall jag låter bli att hämta ut handskarna kommer de att skicka tillbaka mina pengar inklusive frakt, så då har detta ”bara” kostat mig ett räntefritt lån på 260 kr till Amazon och en himla massa timmar.

Man kan hävda att så här är det överallt, men för det första är det inte sant. Så sent som förra veckan handlade jag hos en nätbutik som svarade på telefon och besvarade alla mina funderingar innan jag la ordern. För det andra tycker jag inte att det räcker för att vifta bort min kritik. Jag vill inte handla hos ett företag vars kundservice är under all kritik bara för att det även finns andra företag som är dåliga.

Jag anar en vändning vid horisonten. Det är inte bara jag som efterfrågar kundtjänsternas återkomst och jag har hört flera företag marknadsföra att de har ”riktiga människor” istället för chattrobotar och FAQ-avdelningar. Ja, automatisering sänker priser, men kundernas tid är också pengar.

Ingen aktivitet roar mig mindre än att sitta i timmar och dagar och tjafsa med företag för att få det jag betalat för eller pengarna tillbaka och gärna en ursäkt om de inte klarar det. För mig är Amazon ett avslutat kapitel (om vi inte pratar om bilen Amazon, en sådan skulle jag kunna tänka mig). När jag fått tillbaka mina pengar – och jag håller det för troligt att jag får tjata ännu mer för att få det – kommer jag aldrig mer ha med dem att göra oavsett prisbild.

Är jag trendig nu?

Jag har varit ute ända sedan grungen dog ut när Curt Cocaine blåste skallen av sig i mitten av nittiotalet, men nu undrar jag om jag är på väg att bli lite inne igen när till och med de svenska bankerna skriver om intresset för tidig pension.

”Lockas du av friheten att själv bestämma när arbetslivet ska trappas ned? En ny undersökning visar att många svenskar är beredda att spara extra för att nå dit. Och enligt vår pensionsekonom Mattias Munter handlar det snarare om långsiktighet än stora ekonomiska språng.”

Som jag uppfattat det tidigare har just bankernas ekonomer varit de som fördömt FIRE-idéer allra kraftigast. Fenomenet har låtit lika orimligt som att använda åska som energikälla och ladda batterier med blixten. Nu talar man istället om en trend att gå i frivillig pension innan man fått statens godkännande.

Fast bara för att 6 av 10 kan tänka sig en tidigarelagd exit från arbetslivet är det ju inget som säger att de kommer dit. Lite som att många vill leva hälsosammare utan att för den sakens skull orka jobba i den riktningen, de gillar bara idén.

Ska man ändå välja att se det optimistiskt ur ett individuellt perspektiv lär fler lyckas ju fler som tänker tanken. Att dagens unga är beredda att spara rejält i syfte att bli mer ekonomiskt oberoende ser jag som ett rejält sundhetstecken. Även om de inte skulle nå ända fram eller när det blir skarpt läge ens vilja göra det.

För det är inte självklart att man vill sluta jobba för att man kan, men om man vänder på det är det helt omöjligt att göra det om man inte har gett sig själv den ekonomiska möjligheten. Tidigare har bankerna låtit ungefär som statsmedia, som menar att finansiell frihet är en ouppnåelig utopi för alla som inte vunnit på lotto.

Men kanske ser jag något som inte finns där, om några veckor är jag säkert lika otrendig som vanligt. Mig gör det inget, men kanske finns det andra där ute som behöver höra att det finns vägar utanför ekorrhjulet.

Vräks från tältplats

Som nybliven campingentusiast (nåja...) blir jag illa till mods när jag läser om Göran, en man i 70-årsåldern som bor i tält och nu jagas av myndigheterna.

”För 13 år sen försvann mannen i 70-årsåldern från bokföringen. Han vill hålla sig under radarn och har flyttat till skogen av två anledningar. Dels för att det är svårt att hitta någonstans att bo, dels för att han har en frihetslängtan.”

Frihetlig bloggare på tur.

Sedan tre år bor han i tält i en skog utanför Lund och min första tanke är: Varför inte låta honom göra det? För som han själv säger: ”Jag stör väl egentligen ingen.” Men det är en del som gnisslar här. Han bor på kommunal mark och allemansrätten gör detta både möjligt och lagligt. Samtidigt står det om ”platsen han har slagit sig till ro på” de senaste två åren. Har han satt upp en permanent campingplats skyddas han inte längre av allemansrätten. Kommunen påstår sig ha uppmanat mannen att flytta medan han själv säger:

”Man kunde ju faktiskt ha kontaktat mig och hört om jag ville flytta frivilligt. Man har inte gjort någon propå alls.”

Någon ljuger och när kommunen nu säger att ”deras personal kommer söka upp honom i skogsdungen och be honom att packa ihop” undrar jag hur den tidigare uppmaningen löd, eller ärligt talat om den överhuvudtaget gjorts.

Nåväl, så småningom blir det en dialog och den slutar garanterat med att mannen flyttar, gissningsvis till en annan kommun. Då har kommunen haft några möten, Kronofogden utfärdat ett föreläggande och möjligen har polisen fått ta en paus i innebandyn mellan två fikaraster för att säga åt mannen att flytta. Till vilken nytta?

Som han säger stör han ju ingen och det tror jag på eftersom inte ens motparten antyder att mannen stört och stökat, druckit och svinat. Har allmänheten klagat? Någon ”anständig medborgare” måste väl ha ”tagit sitt ansvar” och tänkt att Göran sliter på det allmänna. Kanske begripligt, men mest av allt sorgligt. Har inte samhället större problem än att det ska jaga en oförarglig gubbe som bara vill vara ifred?

Att plugga sig arbetslös

Eskil och Marina är två unga svenskar utbildade i samhällsplanering respektive statsvetenskap, men de får inga jobb. Eskil har sökt 500 jobb och fått komma på totalt tolv intervjuer.

De undrar vad de kunde gjort annorlunda. Jag vet inte hur arbetsmarknaden såg ut när de sökte in och började plugga, men i bägge fallen är det utbildningar som väl främst ska leda till skattefinansierade jobb inom stat och kommun, och det är kanske ingen framtidsbransch? Förhoppningsvis inte, tänker jag som vill ha en mindre stat.

Det är åtminstone riktiga utbildningar, inte genusvetenskap eller Harry Potter-lära, men uppenbarligen är de ändå inte attraktiva på arbetsmarknaden. Jag vet inte vad de ska göra, men är tveksam till deras egen lösning, att studera ännu mer och skaffa ännu mer studielån.

Hade de varit mina barn skulle jag nog snarare föreslå att de med ljus och lykta letar upp ett jobb under eller vid sidan av deras kompetensnivå. Marina söker jobb som myndighetshandläggare. Om inte det funkar – bli diskare! Eller vad tusan som helst, men dels ger det pengar istället för att kosta ännu mer, och dels visar det potentiella arbetsgivare att hon är flexibel och villig att tänka i nya banor.

Arbetslösheten bland akademiker tycks bara öka och när Eskil och Marina är färdiga med nästa utbildning kanske den arbetsstyrkan har ersatts av AI. Kanske borde de börja i andra änden och fundera över vad de vill med sina liv. Jag känner dem inte, men jag får lite grann känslan av att de pluggat för att de vill vara akademiker och nu funderar de mest på hur de ska kunna få ett prestigefyllt jobb som matchar, inte på vad de faktiskt vill göra.

Kommunala maffiafasoner

För några år sedan chockhöjde min kommun avgiften för den årliga slamtömningen av avloppsbrunnen helt utan förvarning, från knappt 1000 kr till över 2000. Jag mejlade och frågade varför det plötsligt blev mer än dubbelt så dyrt att köra hit en slamtömningsbil och fick till svar att alla andra avloppslösningar också hade höjts. Om jag t ex hade haft en septitank skulle den över natten ha blivit 50 procent dyrare att tömma. Jag svarade att det inte var svar på frågan och att min slamtömningsfaktura inte blev roligare att betala för att jag fick veta att även andra kommunala tjänster blivit oförklarligt dyrare.

Det fick jag inget svar på, gissningsvis för att det inte fanns något, och både jag och kommunen vet att jag inte får hitta en annan leverantör av tjänsten, så i praktiken kan de ta hur mycket som helst så länge det inte gör att jag flyttar. Jag kom att tänka på detta när jag läste om restaurangägaren i Åre som får betala 29000 kr för 18 minuters tillsyn.

Kanske drar jag det här för långt nu, men en krögare som tvingas betala en hög avgift för något han inte bett om för om han inte betalar får det ännu värre följder – låter inte det som en beskyddarverksamhet Sverige varit relativt förskonad från?

”Åre kommun wants a piece of the action, huh?”

Men det här går igen i andra verksamheter. Åres miljöchef kan t ex inte förklara varför hennes tillsyn av lägenheter i snitt tar åtta gånger längre än andras och kostar tjugo gånger mer, men mellan raderna framgår det tydligt att hennes inställning är att Åre gör allt rätt.

Nu har det emellertid börjat svänga lite. Efter den negativa uppmärksamheten vädrar Åres samhällsbyggarnämnd möjligheten för att åtminstone sluta att ta betalt för tillsyn som inte utförs. Mm, det var ju hyggligt.