Camping som spartips

När jag var ung såg man ofta tyskregistrerade husvagnar och husbilar i Sverige, alltid med en uppklistrad älgsiluett. Ryktet sa att de aldrig köpte något i Sverige, när de campade hade de med sig allting hemifrån. Huruvida det var sant vet jag ingenting om, men nu har jag tydligen själv blivit en sådan campare.

Som jag nämnt tidigare hade jag bokat in mig på en marknad där det föll sig naturligt att bo i tält. Så förutom mitt vanliga partytält på 3x3 meter som jag alltid har med mig på marknad skaffade jag ett litet tvåmanstält att bo i.

Det ingick i marknadshyran att man fick bo på plats. De flesta andra gjorde det i husbilar eller husvagnar, men jag tyckte att det funkade ganska bra att sova i tält trots att det regnade konstant. Det tråkiga med det är att kunderna blir fler om det är bra väder. Sova gör jag ändå när jag blir tillräckligt trött, men visst kunde det ha låtit mindre.

Jag snackade med en knallekollega som hyrde en campinghytte på gångavstånd. Praktiskt, men han betalade 1800 kr för två nätter och de kan jag ha roligare för. Samma med maten. Där fanns t ex foodtrucks som serverade bakad potatis i ”Sibylla-kartonger” på 10x20 cm som hade hållit mig mätt i max två timmar och kostade från 185 kr och uppåt.

Istället tog jag med egen rå potatis, pasta, lite blandade grönsaker, en kartong krossade tomater och ett gasolkök. Let the magic begin!

Vid sidan av detta hade jag en burk fryst mangoldsoppa som höll övriga matvaror kalla i en kylväska, samt bröd, smör och ost. Jag har haft större kulinariska upplevelser, men någon hungersnöd led jag inte.

Med facit i hand borde jag ha förberett all mat på samma sätt som soppan. Det är en sak att värma upp en kastrull på ett campingkök, en helt annan sak att koka pasta och hacka grönsaker på en medhavd skärbräda. Nästa gång gör jag allt färdigt i förväg, så slipper jag dessutom ta med mig kryddor och köksgeråd.

Annars tyckte jag att det mesta gick bra, förutom vädret och försäljningen. När jag var ny i Norge hyrde jag en stuga när jag behövde en övernattning. Hade det varit nu skulle jag absolut ha valt att bo i tält. Så pass trivdes jag ändå.

Varför vill MP höja konsumtionen?

När jag var ung snackades det om ”miljonärer” som ett mytiskt väsen. Jag vet inte riktigt hur ”miljonären” uppfattades bland vanligt folk, men några decennier senare är en miljon inte ett så fantastiskt belopp. Nu är det istället ”miljardärerna” som får klä skott för politiska utspel, men Miljöpartiets Janine Alm Ericson vill ta tillbaka miljonären som hackkyckling. I en chat med potentiella väljare sa hon följande:

”Nu när regeringen lagt den skattefria nivån på 300 000 så föreslår vi ingen ändring på det. Det är inte småsparare som ska få mer i skatt. Däremot vill vi ha en mer progressiv kapitalbeskattning och tycker att de som har över en miljon ska skatta mer, och sedan ta det i en trappa upp.”

Jag fattar ju att pengarna måste in. Det kostar att subventionera elbilar och att finansiera nya Northvolt-fiaskon, men vad tror man sig åstadkomma genom att slå mot sparande? En uppenbar risk är att folk tänker att det är ingen idé att spara, högre sparande leder bara till högre skatt, så då kan man hellre konsumera pengarna. Inte är det väl det som är målet, att få svenskarna att höja sina ekologiska fotavtryck genom att köpa mer skit från Temu eller semesterresor till varmare länder?

Kommer staten ens tjäna pengar på att bråka med ISK-sparare? Jag kan ha fel, men min känsla är att många idag har hela sitt sparande i ISK för att de räknar med att det lönar sig, och så slipper man deklarera för vinsterna och det tror jag många drar sig för trots att det bara tar några minuter. Genom att försämra ISK-sparandet kommer man kanske mana fram mer skatteplanering, där sparare flyttar över långsiktigt sparande till en aktiedepå som inte ger en krona i skatteintäkt förrän innehavet säljs.

”Var är våra pengar?”

När Miljöpartiet bildades sa sig partiet vara tvärpolitiskt, varken höger eller vänster. Medlemmarna kom från olika läger. En av grundarna och första manliga språkröret var folkpartisten Per Gahrton, men åtminstone de senaste femton åren har språkrören och gruppledarna varit djupt rotade i vänstern. Detta utspel går helt i linje med det och hade precis lika gärna kunnat komma från Vänsterpartiet. Då tror jag att väljarna föredrar originalet.

Matbröd i långpanna

Dags för matbröd igen! Man kan aldrig få för många matbrödsrecept. Idag ett bröd jag skamlöst stulit från Köket.se, men modifierat lite.

Att baka bröd i långpanna är ett effektivt sätt att utnyttja ugnen samtidigt som man slipper knåda och forma så mycket. Till dagens långpannebröd krävs:

havregryn, 1,5 dl
vatten, 3 dl
mjölk, 3 dl
jäst, 25 gram
salt, 2 tsk
honung, 0,5 dl
ägg, 1 st
vetemjöl, 8 dl
rågsikt, 4 dl

Mät upp havregrynen i en bunke och slå över hett vatten.

Låt det stå och svälla några minuter till en blöt gröt och slå sedan på mjölken. Kontrollera att degvätskan ligger runt kroppstemperatur, inte mer! Smula ner jästen och rör ut den. Sedan är det bara i med allt annat.

Allt blir bättre med honung.

Bearbeta degen maskinellt (om du inte gillar att kladda ner dig, då funkar händerna också). När allt är klart täcker du över degen med en bakduk och låter den jäsa en timme.

Världens nionde underverk efter de vanliga sju och ränta-på-ränta – jäsningseffekten:

Smörj en långpanna med smör eller olja.

Mjöla bakbordet noggrant. Degen är ganska lös, så annars riskerar den att fastna.

Knåda ut den till en kaka du lägger i pannan. Fördela den jämnt. Skär degen i rutor du tycker är lagom stora, ända ner i botten. Själv valde jag 4x4. Perforera rutorna med en gaffel, strö över lite mjöl, täck med bakduken och vänta en timme till.

När timmen är över ska ugnen stå på 225 grader. In med plåten och vänta tills brödet är färdiggräddat, runt en kvart. Klart!

Riktigt gott om jag får säga det själv. Jag var rädd att det skulle bli i sötaste laget eftersom jag har svårt för sött matbröd, men det blev det inte, så jag kör på med samma recept. Däremot kör jag dubbel sats nästa gång eftersom jag har varmluftsugn och kan köra två plåtar samtidigt. Jag fryser ändå in det mesta och tycker sällan att bröd förlorar på det.

Obeskrivligt trist

Journalisten Steffo Törnquist har egentligen aldrig drabbat mig. När jag var ung var han sportjournalist och jag tittade aldrig på sport. Sedan hamnade han på TV4 och jag tittar aldrig på TV4. De få gånger jag sett honom har jag uppfattat honom som en dryg idiot, men nu tycker jag mest synd om honom.

Det efter ett skrytreportage i Expressen, som ständigt kommer tillbaka till lyx och pengar, något han verkar helt besatt av även om han säger motsatsen.

”Med ett intresse för konst, cigarrer, klassiska bilar, golf och jakt, är det inte jättesvårt att se Steffo som herrgårdspatron.”

Och så mitt personliga favoritcitat från Mallgrode-Steffo: ”Det handlar ju om kvalitet och proveniens.”

Wall-Enberg hade blivit grön av avund över Steffos sinnesnärvaro att få in ordet ”proveniens” där. Så kommer de in på Steffos rikedom och han gör vad han kan för att säga att han är rik utan att säga att han är rik:

”Ja, men är jag ens rik? Välbeställd kanske? svarar Steffo, lite motvalls.

– Men jag får alltid frågan om pengar. Senast var det väl (podden) 'Värvet'. Jag visste inte om det är 50 eller 100 miljoner jag har. Och jag vet inte det.”

Ja, ni läste rätt. Steffo frågade precis om en förmögenhet på mellan 50 och 100 miljoner verkligen är att betrakta som rikt. Undrar förresten om det var ett uttryckligt krav från hr Töntkvist att journalisten skulle skriva något om att han umgås med kungen.

Jag lider med Steffo Törnquist av två skäl. Dels för att han verkar vara världens mest osäkra människa. Tog man ifrån honom pengarna skulle han inte ha någonting. Men också för att han inte vet hur mycket pengar han har. Han skyller på att han inte vet vad hans samlingar av klockor och pennor är värda. Det är jag helt övertygad om att han gör, men han vet nog inte hur mycket pengar han har på banken och i aktier. För han badar redan i pengar och intäkten täcker både cigarrerna och hans larviga tweedjackor.

Det lär inte hända mig, men jag kan nästan inte tänka mig ett värre öde än att ha så mycket pengar att man inte behöver bry sig. På det viset tappar ju pengarna sitt värde. Mer än som statusmarkör då och det får en ju – uppenbarligen – bara att framstå som en osäker skithög.

Nu fick kommunen en brand att släcka

I fjorton år har Skinnskattebergs brandmän klagat på sin arbetsmiljö och lika länge har man planerat att bygga en ny brandstation. Det är bara det att exakt ingenting hänt, det har bara snackats. Nu har alla brandmännen sagt upp sig och någonting säger mig att det kommer att skynda på processen.

Själv hotade jag med uppsägning från flera av mina fasta anställningar och det var oerhört effektivt. Ofta ville jag ha högre lön, men det funkade även för att få intressantare arbetsuppgifter eller bättre arbetsvillkor. Som arbetstagare finns det inget effektivare övertalningsmedel än att hota med att säga upp sig. Jag är förvånad över att det inte görs oftare, alla kan väl inte ha glömt Hanna från Arlöv?

Kanske bygger det på att man är hyfsat populär och bra på sitt jobb, annars blir det ju rena vinstlotten för arbetsgivaren, men när tjugo deltidsbrandmän av tjugo möjliga kliver av får det garanterat effekt. Kanske är det lite dumt att det blir ett val i höst med möjlig ny majoritet som följd, men jag tror ändå att det kommer att finnas en tydlig tidplan innan brandmännen försvinner i december.

Det finns en förutsättning till som måste vara uppfylld – man ska ha möjlighet att sluta. I brandmännens fall tror jag inte att det är något problem. Samtliga jobbar deltid och får betalt för att vara standby på jour, men vid sidan av det har de ordinarie jobb. Några av dem skulle kanske lida ekonomiskt av att sluta, men det är också möjligt att de skulle kunna lägga in fler timmar på sina ”riktiga” jobb.

Bor man på en liten ort med få jobb, sitter fast med barn på skolan och en respektive som jobbar på samma plats bör man ge sig själv chansen genom att skaffa god ekonomi. Det betyder inte att man måste gå runt och skryta. Är du hyfsat ekonomiskt oberoende och därmed inte särskilt beroende av jobbet kommer kollegor och chefer att ana det. Jag tycker att det är en lite bortglömd aspekt av god ekonomi och ”fuckoff-kapital”, att pengarna inte ens behöver användas för att göra nytta.

Vi väljer att slösa

Nu trycks 700 miljoner valsedlar inför höstens val. Det är ungefär hundra valsedlar per röstberättigad invånare och då är det ändå en femtedel som inte röstar förutom de som röstar blankt och därför inte behöver partiernas valsedlar.

Tryckningen kostar valmyndigheten 28 Mkr, men små och nystartade partier får betala tryckningen av sina egna valsedlar. Dessutom måste de, till skillnad från de etablerade partierna, själva distribuera och lägga ut valsedlar i de runt sextusen vallokalerna.

Att Sverige fortfarande envisas med partiseparata valsedlar trots det gigantiska slöseriet av såväl pengar som miljö (undrar t ex hur många mil som körs runt med valsedlar) kan jag inte tolka på något annat sätt än att etablerade partier gillar systemet med en ekonomiskt tuff tröskel för nya partier. Jag hittar bara ett enda försök, när två Sverigedemokrater för tolv år sedan motionerade om gemensam valsedel. Motionen avslogs.

När får vi ärliga politiker?

Hade man gjort som exempelvis Danmark och haft en enda valsedel skulle ju nya partier slippa trycka valsedlar för hundratusentals kronor. Ännu viktigare, det skulle göra att alla väljare kände till deras existens. Hittills har 127 partier anmält att de ställer upp i höstens riksdagsval. Hur många känner du till? Jag fick ihop runt tjugo som jag åtminstone hade hört talas om.

Kanske hade en gemensam valsedel inte förändrat valresultatet, men eftersom jag inte ser några nackdelar överhuvudtaget borde alla partier som inte uttryckligen säger sig strunta i såväl pengar som miljö jobba för att det blir verklighet.

Playing with FIRE

Nu är det visserligen helgdag där jag bor, men här kommer ett blogginlägg värdigt en måndag. Dessutom den 25:e, den traditionella lönedagen.

När det snackats FIRE, Financial Independence, Retire Early, har jag ofta sagt att jag inte är säker på om jag vill ha den andra halvan. Jag har velat bli ekonomiskt oberoende och ha möjligheten att gå i tidig pension, men vill jag verkligen sluta jobba?

Det är jag fortfarande inte säker på, men det kan man kanske aldrig veta utan att prova. Nu har jag hur som helst lagt ner mitt företag och eftersom jag inte heller är anställd eller uppbär någon form av bidrag  utan har för avsikt att leva på avkastningen av mitt sparade kapital är jag per definition FIRE.

Att jag valde att dra i spaken just nu har många skäl. AI har inte ökat arbetstillfällena för skribenter och jag hade väl på känn att det inte var det smartaste karriärdraget att som svenskspråkig skribent lämna Sverige. Jag har sedan flytten haft norska, och faktiskt även en tysk, uppdragsgivare, men Sverige har varit min huvudsakliga marknad.

Och så har jag inte tyckt att det här med jobb varit så kul på slutet, annat har känts viktigare. En frilansande kompis sa för många år sedan att ska man välja bort anställningstryggheten och en säker inkomst ska man jobba med sånt som är roligt. Jag håller med och agerar nu därefter.

När jag berättat det här för vänner och bekanta har de frågat vad jag ska göra nu, och jag har blixtsnabbt och bergfast svarat: Ingen aning! Med bra hälsa har jag 40-50 år kvar och det är inte min avsikt att fylla mina dagar med att mata svanar och gå skogspromenader. Inte heller har jag tänkt skala upp biodlingen från hobby till näring. Men på något vis ska jag nog få dagarna att gå, annars får jag helt enkelt jobba med det.