Jag har ingen buffert

I privatekonomiska sammanhang pratar man ofta om vikten av att ha en buffert. Jag har nog också stämt in i talkörerna som tjatat om buffert, men nu skulle jag vilja nyansera lite. Under livets gång har jag mer och mer börjat ifrågasätta det vettiga i att ha en buffert på ett bankkonto med låg eller ingen sparränta, för att inte tala om räntefonder.

Visst kan det dyka upp oförutsedda utgifter och då kan det vara bra att ha lättillgängliga pengar, kanske särskilt för oss som inte har fasta inkomster. Men hur stora och oförutsedda är de där utgifterna? Jag flyttade hemifrån för 35 år sedan och jag kan inte komma på ett enda tillfälle när det plötsligt dykt upp en större kostnad jag inte kunnat förutse och där jag behövt få fram pengarna så fort att det blivit ett problem. Kanske är det därför jag blivit modigare.

Jag har sällan mer än max två månaders förväntade utgifter på banken, och min månadskostnad är nog  oftast mindre än hälften av normala människors månadsbudget, så i kronor är det lägre än alla rekommendationer. Och eftersom jag bara har fonder i min börsdepå räknar jag med att det tar en vecka från försäljning tills jag har pengarna i handen eller på ”lönekontot”. Men som sagt, det är ytterst sällan jag inte kan vänta en vecka och jag är sällan helt barskrapad innan dess heller, om inte tajmingen är maximalt otursam.

Den som skulle gå runt med en ständig klump i magen av oro av att göra som jag ska naturligtvis jobba med större marginaler även om det drabbar avkastningen, men när jag hör människor berätta att de har delat upp sin buffert på flera olika fasträntekonton öronmärkta till olika ändamål tänker jag att det är att krångla till det i onödan. Så tycker jag, vad tycker ni?

Lika lön nu då?

Lika lön för lika arbete är ett gammalt fackligt krav som åtminstone på ytan låter rimligt, även om jag tycker att det är helt i sin ordning att företag ger högre lön till de medarbetare som utför jobbet bäst, vare sig de är säljare med provisionslön eller löneadministratörer.

Går man över till mer publika jobb blir jämförelserna fåniga. När jag jobbade som komiker fick kunden betala kanske fyra gånger mer pengar för att få Babben Larsson eller Johan Glans än en skäggig kille nästan ingen människa hade hört talas om. Inga konstigheter, på samma sätt som inget dansband kräver Metallicas gager.

Inte ens Gert-Jonnys!

Ännu märkligare i idrott, som när en manlig fotbollsspelare fick en bonus och Fotbollförbundet kritiserades för att ingen damspelare fick det. Ungefär som att kvinnliga landslagsspelare i fotboll skulle få Zlatans lön – av rättviseskäl! Men även fackförbund har skrivit rapporter där de ifrågasätter rättvisan i att kvinnliga fotbollsspelare på elitnivå inte kan leva på sin lön trots att de manliga kollegorna kan det. Nu har dessa fackliga debattörer chansen att ta en ny strid när det framkommit att de svenska längdåkningstjejerna tjänat mycket mer än killarna i vinter.

”Lägger man ihop alla insamlade prispengar på svenska herrsidan når man upp till ungefär samma summa som Maja Dahlqvist – fyra bland svenska damerna – drog in på egen hand.”

Fruktansvärt orättvist?! Nej, självklart inte. Tjejernas resultat har ju varit otroligt mycket bättre. Att en kille som Calle Halfvarsson överhuvudtaget får lön utöver kost och logi på läger och tävlingar kan tyckas frikostigt oavsett summa. Det går såklart inte att jämföra med Jonna Sundlings OS-medaljer eller Moa Ilars världscupsresultat, så det gör jag inte.

Men andra gör det. Tidningen Arbetet har gått ännu längre och verkade snarast förespråka ”lika lön för alla former av arbete” med rubriken ”Så många av dina årslöner går det på Zlatans lön”. Det får mig att tänka på ett skämt av min gamla komikerkollega Håkan Jäder när någon journalist räknat ut att Peter ”Foppa” Forsbergs lön var lika hög som priset för åttatusensjuhundranitton höftledsoperationer:

”Vilken jävla tur att han valde pengarna!”

Han borde ha tjänat lika mycket som Babben. Jäder alltså, inte Zlatan. Han spelar ju bara fotboll.

Sjukvård kontra friskvård

Att sjukvård är big business är ingen hemlighet, men vi vill väl tro att de som valt att bli läkare, forskare eller läkemedelsbolagsdirektörer valt sina karriärer utifrån ett genuint intresse för hälsa och människor. Kanske var det så, men många av dem upptäckte längs vägen att det är enklare och mer lönsamt att rätta in sig i ledet än att följa sitt hjärta. Kanske var det inte ens ett aktivt val, det bara blev så.

Låt mig ta ett exempel på vad det kan leda till. Cancer är en sjukdom som drabbar nästan alla, som patient eller anhörig. Och alla vill väl lösa cancergåtan? En norsk filmskapare, Terje Toftenes, drabbades av en ovanlig cancer som påstods vara obotlig. Han började jobba med sin kost efter att ha kontaktat människor inom alternativmedicin (alltså behandlingar som ännu inte accepterats som en del av skolmedicinen – ibland på goda grunder, ibland inte) och blev frisk!

Lycklig över det tog han kontakt med cancerspecialister och erbjöd dem att ta del av hans berättelse, testa hans kropp och försöka dra nytta av denna medicinska sensation, men möttes av idel ointresse. På Radiumhospitalet i Oslo sa man det rakt ut, ”Vi har ikke tid til å forske på dem som blir friske”, och den smått fantastiska slutsatsen:

”At du ble syk var uflaks, at du ble frisk var flaks.”

Bara så där, utan att undersöka honom. Om det är ”riktig” vetenskap skulle jag föredra den alternativa alla dagar i veckan! Och tyvärr är Toftenes historia långt ifrån unik. Ett svenskt exempel är Sven Erik Nordin, som också han blev frisk från cancer genom att ställa om sin kost och livsstil.

Varför hör vi inte mer om sådant här på de allra största mediekanalerna? Till viss del säkert pga lättja, okunskap och bekvämlighet. Precis som för läkare är det lättare att rätta in sig i ledet. Sedan tror jag inte att vi ska underskatta den ekonomiska aspekten. Under corona-året 2022 satsade Pfizer 2,8 miljarder dollar på reklam. Tjugosex miljarder kronor – från ett enda bolag under ett enda år!

För Pfizer ska den satsningen ge avkastning, till aktieägarna, personalen och inte minst ledningen. De tjänar inte en spänn på att du tar stärkande promenader, undviker socker eller äter rödbetor och blåbär istället för kosttillskott. Företagets övergripande mål är att sälja piller.

Kanske inte jättekonstigt ifall stora mediehus som lever på annonsintäkter inte lägger sina anslag på att ifrågasätta en av de branscher som satsar mest pengar på reklam. Och de mindre mediehusen täcker ofta vetenskapsfrågor genom att göra rewrites av de stora mediehusens texter. Där har vi lättjan och bekvämligheten igen.

Innan ni dömer ut mig som foliehatt vill jag inskjuta att jag tycker att vi har läkarvetenskapen och läkemedelsbolag att tacka för mycket. Men om du eller någon du tycker om blir sjuk, var klar över att dina intressen inte nödvändigt sammanfaller med deras. Som Radiumhospitalet konstaterade – de jobbar med sjukvård, inte med friskvård.

Om en miljard kineser hoppar

Ibland låter det i media som att svensk konsumtion och politik styr hela världen. Genom att bojkotta länder kan svenskarna få världsledare att ändra sig 180 grader och genom att åka mer elbil räddas klimatet.

Lite med tanke på det vill jag uppmärksamma att även konsumtion utanför Sverige spelar in. Unga kineser dricker mindre vin beroende på att drycken anses tråkig eftersom den associeras till affärsuppgörelser, och för att de upplever sig få fläckar på läpparna (möjligen i kombination med läppstift, tänker jag).

Förra året minskade Kinas vinimport med elva procent vilket gör att hela den globala vinmarknaden riskerar att dö, enligt en spetsig rubrik. Jag har svårt att tro att fransmän och italienare, eller ens svenskar, ska sluta att dricka vin, så några vinbönder lär nog fortsätta att odla vindruvor, men det är fullt möjligt att flaskorna blir dyrare och att flera producenter och importörer får slå igen.

Jag är ingen storkonsument, men vin är den enda alkohol jag konsumerar, så det vore tråkigt. På plussidan kanske det kan bota några svenska debattörers hybris att bli påmind om kineserna, så att vi slipper mer av detta.

Kinesernas köpkraft är också anledningen till att deras vinkonsumtion överhuvudtaget diskuteras. Nordkorea och Ryssland får övriga världen inte handla med eller knappt prata med, men trots att Kina för länge sedan ersatt mänskliga rättigheter med fyra små rätter är det helt okej att sälja vin till dem och köpa deras elkomponenter producerade i fabriker med vidriga förhållanden, eftersom det skulle bli dyrt att låta bli. Plånboken vinner nästan alltid över moraliska principer.

Odla pengaintresse

Gurka tycker jag är en väldigt överskattad grönsak. Jag köpte den ytterst sällan innan den sköt iväg i pris och nu köper jag den aldrig. Det är inte heller en grönsak jag odlar. Jag fick en av grannen som odlar dem i växthus, och den smakade helt okej, men inte mycket bättre än butiksgurkan, som är fallet med en del andra odlingar.

Men här är en gurkodling jag applåderar. Förskolan slutade köpa in gurka eftersom den var dyr och importerad varför dagisfröknarna (nej, man får säkert inte kalla dem så) började odla gurka ihop med barnen.

Ska man ge barn ett intresse för mat och odling, och i förlängningen hushållsekonomi och näringslära, tror jag det är viktigt att de så snart som möjligt får en inblick i varifrån maten kommer. Därför är det bra om man kan odla och laga mat ihop med sina barn, men även ta med dem på kosläpp eller besök på bondgårdar. Tyvärr är det nog många föräldrar som varken har tid eller egna kunskaper, så då är det bra om förskola och skola tar tag i den biten.

”Fröken, hur ser ett pannkaksträd ut?”

Odling kan tyckas som en futtig del av privatekonomi, men jag ser det inte så. Genom att odla sin egen mat får man inte bara ner sina utgifter. Man lär sig att tänka kretslopp där matrester och koskit används för att få fram ny mat. Jag skulle vilja vända på det och säga att jag nästan inte förstår hur man kan lära barn att tänka ekonomiskt utan att odla, baka och återvinna. Det är ju grunden för hela idén med sparande.

Hållbar hållbarhet?

Nordnets hållbarhetschef Marja Carlsson låter hälsa att Nordnet ”är på rätt väg” ifråga om hållbarhet. Detta genom att i större grad än tidigare erbjuda fonder som ”främjar hållbarhet eller har hållbarhet som mål”.

Snömos

Vad är då hållbarhet? Att det i Nordnets definition inte handlar om ekonomiskt hållbara investeringar hade jag nog räknat med, men lite förvånad är jag över att det inte bara handlar om kampen mot koldioxiden utan också om att öka andelen kvinnor bland företagets kunder.

Jag har inget emot vare sig kvinnor eller miljömässig hållbarhet, men tidigare har jag uppfattat Nordnet som en sparplattform och inte som en politisk aktör. Nu vet jag bättre, att ett av Nordnets mål är att minska utsläppen i linje med Parisavtalet och att man startat ett könsdiskriminerande nätverk.

Nästa steg?

Jag vet att jag ibland har orealistiska förhoppningar, men jag drömmer om en värld där företag agerar företag och låter kunder och andra intressenter ha vilka värderingar och samhällsåskådningar de själva önskar, utan påverkan från privata leverantörer av varor och tjänster.

”Finally, Nordnet works to make it easier for our customers to opt out of fossil fuels when making investment decisions. Nordnet offers a large number of sustainable investment alternatives which, combined with various functions on our platform, facilitate environmentally conscious choices for customers, such as filtering out funds and ETFs with exposure to fossil fuels.”

Den som erbjuder sparprodukter får gärna ha riktade erbjudanden och fonder som exempelvis undviker investeringar i vapen eller droger, men att aktivt försöka påverka kunderna att inte investera i fossila bränslen eller kärnkraft känns som ett steg närmare DDR än jag hade önskat. I Nordnets filter kan man välja bort investeringar i kärnkraft och försvarsindustri, men inte vindkraft eller genusexperiment. Så mycket var den mångfalden värd.

Använder du finservisen?

Jag har lite av ett dilemma. I min iver att leva sparsamt vill jag gärna köra slut på saker. En t-shirt med en diskret färgfläck funkar för hemmabruk, det tror jag att många håller med om. Men var drar man gränsen? Här är ett exempel.

Jag har kanske tio muggar av den här sorten, men bara en där en flisa gått ur. Ofta dricker jag kaffe själv och när jag diskar koppen tar jag inte en ny. Den diskas, ställs i diskstället och nästa gång jag dricker kaffe tar jag samma. Den kantstötta i väntan på att jag ska tappa den i golvet. Men det gör jag ju inte, varpå följden blir att jag kommer att använda den defekta muggen mycket mer än de perfekta. Nästa exempel:

Exakt en sån här hushållsassistent hade jag med mig när jag flyttade in här, men min var i bättre skick än denna som ingick i husköpet. Så då ställde jag min i källaren för att först göra slut på den här. Med tanke på att sladden är lagad med eltejp borde det gå undan, men nu är den inne på femte året och den bara funkar. När den väl går sönder (om den gör det) ger jag mig tusan på att min felfria har gett upp av ren envishet.

Jag sparar kristallglasen till festmåltider, finkläderna till mingelparty. Övriga tiden gäller slitna verktyg, skamfilade husgeråd och nötta kläder, och när jag dör kommer jag efterlämna mig finfint porslin och andra ägodelar inplastade i sina originalförpackningar. Gör ni också så här? Ser ni det då som ett problem och vad gör ni i så fall åt det?