Tunnan hamnade i tunnan

Jag gav upp om svensk tv redan innan Sverker Olofsson gick i pension och lämnade konsumentmagasinet Plus 2010, men nu läser jag att Plus lades ner 2020 (efter kontroll ser jag att det hände redan 2019) och inte ersattes av något annat konsumentprogram.

På ett sätt är jag inte förvånad. Plus lärde folk att tänka kritiskt, vilket ju går helt emot SVT:s anda av att skapa menlösa får. Samtidigt är jag ändå lite överraskad. Som jag minns det hade Plus en ganska liten redaktion och inte heller programbudgeten i övrigt borde ha varit särskilt stor. De granskade företag i Sverige och det kostar inte mycket att skicka en reporter från Umeå till Malmö. Lite videointervjuer och grafer, och en och annan obetald gäst som kom dit för att försvara sin heder. Det var allt.

Jag minns fortfarande efter drygt 30 år hur Nalle Knutsson försökte ta sig ur Sverkers frågor om huruvida det var sant att hans modellskola hade byggt upp Cindy Crawfords karriär. Den humorn spöar samtliga panelprogram med tävlande kändisar alla dagar i veckan (vilket lustigt nog är precis de dagar dessa program sänds).

Plus var dessutom populärt! Konsumentfrågor engagerar eftersom vi alla är konsumenter. SR har kvar Plånboken, men lyssnarna har antagligen dött av leda så tråkigt som det var. Detta är den samlade konsumentjournalistiken i public service. Ynkligt, säger jag som för övrigt gärna skulle trycka ner hela public service i Sverkers tunna.

Hur mycket klimatbekämpning tål jorden?

Jag är inte särskilt rädd för klimatförändringar. Något som däremot skrämmer skiten ur mig är när politiker och andra ska försöka besegra naturen genom att täppa till ozonhål, blockera solen, hindra kor från att fisa eller fånga in koldioxid.

”Who you gonna call – Miljöpartiet!”

För det skulle verkligen kunna leda till skador som förstör jorden och inte går att reparera. Kalka några sura sjöar om det får er att må bättre, men sluta att leka gud! Apropå gudar säger den allvetande AI-guden att Sverige varje år lägger 25-30 miljarder på ”klimatbekämpning”, men kostar bara det länkade projektet ovan 9 miljarder tror jag inte ett dugg på den siffran. Och jag undrar hur mycket av EU-avgiften (som snart höjs till svindlande hundra miljarder) som handlar om ”klimatbekämpning”.

Hur som helst, även om det ”bara” skulle vara 30 miljarder – 30000000000 kr! – har jag en berättigad fråga som jag undrar om någon politiker ställt sig: Vad hade hänt om man inte lagt dessa pengar? Hade någonting överhuvudtaget blivit sämre av det, eller hade det bara betytt att Sverige kunnat satsa 30 miljarder på något annat, exempelvis riktiga miljöproblem?

Eller på det egna jordbruket (om det fortfarande är tillåtet). Sverige importerar hälften av sin mat, så om kriget kommer, kommer svälten. Det skulle politikerna kunna engagera sig i om de inte var upptagna av att jaga koldioxid (vars koncentration för övrigt var mer än dubbelt så hög för hundra miljoner år sedan, trots bristen på fossilbilar).

Ny skrivare

Återfallsläsare har antagligen fått med sig hur ointresserad jag är av ny teknik, men att jag tvingar mig själv till att läsa på inför de köp jag ändå måste göra. Nu var det dags igen.

Den här skrivaren (och katten) fick jag med på köpet när jag köpte huset. Jag gick annars över från bläckstråleskrivare till laser för många år sedan. På den tiden kunde man få en bläckstråleskrivare nästan gratis, men det sved att köpa bläckpatroner, så ibland kastade man bort sin fullt fungerande skrivare för att köpa en ny där det ingick en skvätt bläck.

Laserskrivare var dyrare, men en tonerkassett räckte i flera år så till slut gjorde jag slag i saken och köpte en svartvit laser. Färgskrivare kostade minst det dubbla, men jag behövde den mest för att skriva ut text och bokföringsrelaterade dokument som funkade lika bra i svartvitt.

Bläckstråleskrivarna hade krånglat hela tiden, bläcket torkade eller tog slut och även om tre av fyra färger var kvar gick skrivarna nästan inte att använda utan att köpa nya patroner. Lasern bara funkade. Efter något decennium blev den för gammal för operativsystemet, så då köpte jag en ny som bara går och går.

Men så blev jag biodlare och började skriva ut honungsetiketter, reklamskyltar och foldrar i färg på min ”cat scan” här uppe. Plötsligt var jag tillbaka i bläckträsket med en maskin som tycks dricka magenta-bläck till frukost. Den kan scanna, faxa och en massa annat jag inte behöver, men varannan gång krånglar den en kvart innan den börjar skriva. Men jag behöver ju färgtryck, så när bläcket återigen tog slut kollade jag på nytt upp färglasermarknaden.

Betydligt bättre nu! Jag hittade några maskiner för under 3000 kr. Tyvärr fulla av en massa funktioner jag inte har nytta av. Jag vill inte ha utskrifter på bägge sidorna i olika format, sorteringsfunktion eller wifi. Helst skulle jag inte ens vilja ha en trådlös skrivare, jag kommer bara att använda den från min PC och kopplad med kabel slipper man vänta på att de bägge maskinerna ska hitta varandra i cyberrymden. Min filosofi går ut på att allt kan gå sönder, så ju mindre funktioner, desto bättre.

Efter noga övervägande och konsultation av en kompis med koll slog jag till på en HP-printer för 2490 kr. En tonerkassett för varje färg gör att jag kommer att få punga ut med ett par tusen till när färgen som medföljer skrivaren vid köpet tar slut, och det brukar inte dröja eftersom de medföljande är pyttesmå.

Troligen blir varje utskrift en aning dyrare än med bläckstråleskrivaren, men det kan det vara värt om det ger mig mindre problem. Jag tänker så här: Varje år kommer jag att skriva ut minst tusen honungsetiketter och lite annat kopplat till biodlingen (i övrigt är jag fullt nöjd med min svartvita laser). Slipper jag krångla har jag kanske tid med ytterligare en bikupa som kommer att ge mig mer honung. Troligen 50-100 kilo per år, men om den så bara ger mig tjugo kilo under ett enda år skulle det täcka inköpet av skrivaren och mina ökade utskriftskostnader för flera år.

Jag inser att jag låter som random hitech-kille som försöker rättfärdiga nya tekniska investeringar ekonomiskt när sanningen är att han köper mest för att han tycker att det är så kul. Inget kunde vara längre från sanningen. Jag hatar teknik, men eftersom jag inte har för avsikt att bli eremit i en egen luddit-sekt försöker jag samexistera med tekniken, om än inte i harmoni. Det återstår att se om jag blev övermodig nu och gjorde ett gigantiskt felköp.

Vad är ett rykte värt?

Det är chockerande hur en del riksdagsledamöter vill att svenska folket ska ha förtroende för att de ska kunna ta hand om hela landets ekonomi när de samtidigt tycks ha noll koll på sin egen. De tydligaste exemplen fram till nyligen var socialdemokraterna Mona Sahlin och Annika Strandhäll som badat i kronofogdeskulder. Den förstnämnda fick väl sin politiska karriär mer eller mindre ödelagd för att hon sjabblade med både räkningar och deklarationer.

Ingen har väl missat den nya stjärnan på området, Mohamed Ali. Inte den gamla boxaren utan vänsterpartisten som fick så många personkryss att det verkade snudd på felaktigt. Den biten håller man på att undersöka och jag tänkte inte snöa in på den utan istället på hans ekonomi.

Han kom till Sverige som sextonåring 2012 och verkar ha varit arbetslös hela livet, men det tycks inte ha hindrat honom från att shoppa. 2022 blev han beviljad skuldsanering, men skulderna gjorde ändå att han fick nej på sin ansökan om svenskt medborgarskap 2023 och återigen 2024 efter att ha överklagat.

I februari i år fick han ändå sitt medborgarskap. Oklart varför, skulderna var ju kvar. Så blev han alltså riksdagsledamot med en månadslön på 81400 kr. Då ordnar väl i alla fall ekonomin upp sig? Nej då, han jagas fortfarande av Kronofogden. Två av föreläggandena har inkommit efter att han valdes in i riksdagen.

Jag har aldrig haft skulder och vet inte hur lätt eller svårt det är, varken att hamna i skuldfällan eller att ta sig ur den, men Ali har skulder som motsvarar två månadslöner i riksdagen (han hintar för övrigt om att han snart ska börja dyka upp på jobbet också). Hur svårt kan det egentligen vara att göra rätt för sig?

Bygger hem av skrot

SVT har gjort ett reportage om en kille som bygger ett tiny house på hjul helt och hållet av återbrukat virke. Jag vet inte om det också är tänkt att byggas helt av gratismaterial, men åtminstone närapå.

Jag tycker att alla sådana här projekt är intressanta, om inte annat så för att visa att det faktiskt går. Vi är många som inte skulle vilja göra det, men det är en helt annan sak. Man behöver heller inte starta på noll utan kan välja att återanvända en del byggmaterial.

Lite mycket koja för min smak, men jag såg att han gjorde snygga hus tidigare. Hur som helst, i reportaget säger byggaren att man kan få mycket grejer genom att hjälpa andra att riva. Själv har jag fått plocka ner virke från en lada som var på väg att falla omkull, hjälpte till att riva panel på ett hus och demonterade ett gammalt kök mot att köksägaren sedan slapp se alla skåp och luckor. Men ofta räcker det långt att erbjuda sig att hämta material så att den som rivit slipper köra allting till tippen.

En annan grej man måste tänka på om man ska använda gammalt byggmaterial är att ha gott om tid och gärna också plats. Det är smidigt att åka till byggvaruhuset och köpa det man vill ha när man vill ha det jämfört med att scanna av nätet i flera veckor och kanske tvingas lagra virke, dörrar, isolering osv tills man kommit till det läget i den egna byggprocessen.

”Nu behöver jag tegelpannor.”

Dessutom gäller det att vara kritisk. Ibland är gratis för dyrt. Det behöver inte ens vara dåliga grejer, bara inte riktigt vad jag behöver till det jag ska göra. Ibland har jag fått tänka om och själv göra den där resan till tippen efter att först ha kånkat hem grejerna och sedan svurit över att de står i vägen. Det slipper man också genom att rata begagnat.

Men med det sagt finns stora pengar att spara på att samla ihop och använda gammalt byggmaterial, oavsett om det är använt eller andras restlager eller felköp. Och sälj av eget skräp om det inte kommer att gå åt under överskådlig tid. Eller ge bort det i värsta fall! Precis som att gratis ibland kan vara för dyrt för ”köparen” kan gratis vara ett bra pris försäljningspris om det spar tid och utrymme.

Hemnet mot helvetet?

En del företag borde inte överleva. Nu är det femton år sedan hemelektronikkedjan Onoff gick i konkurs och det var inte en dag för tidigt. Av alla företag i den branschen (Elgiganten, Siba, Expert, Mediamarkt...) upplevde jag Onoff som den klart sämsta, och tydligen var jag inte ensam om att tycka det.

Hur stort och framgångsrikt ett företag än är har dess kunder alltid en möjlighet att fälla det, och ett företag jag så länge jag kan minnas tycker har förtjänat det är Hemnet, den digitala marknadsplatsen för svenska bostäder.

Först upplevde jag den som bostadssökande och noterade snabbt att sökfunktionerna på sajten var värdelösa. T ex fick jag upp en obebyggd tomt när jag klickat för ”villor”. Jag mejlade kundtjänst och frågade varför. På den här tiden kunde man nämligen mejla företag, och till och med få svar! I det här fallet var svaret att man ju kunde bygga en villa på tomten, så därför låg den i rätt kategori. Då mejlade jag igen och frågade varför den inte låg under ”gårdsbruk” eller ”slott”, för det hade ju också gått att bygga. Då fick jag inget svar.

Senare skulle jag själv sälja bostäder och då var man snudd på tvungen att annonsera ut dem på Hemnet, vilket var skitdyrt. Hur har de kunnat överleva, tänkte jag, när de är så dåliga. Men om det finns en gud verkar han/hon (såg ni – jämställt!) vara på väg in i matchen. Nu har främst Booli kommit in på marknaden och när ett så dåligt företag som Hemnet får konkurrens kan det gå fort. Värdet på aktien har mer än halverats i år och SVT berättar att Hemnet efter ett tufft år tvingas anpassa sig till Booli.

Tillhör du dem som köper enskilda aktier är mitt tips att du inte bara läser rapporter och tolkar nyckeltal. Företag som nästan haft monopol har inte nödvändigtvis fått sina marknadsandelar för att de är så bra. Det kan också vara för att ingen annan har tagit sig in, men när det väl händer kommer dåliga kolosser bara gå åt ett håll. Själv håller jag tummarna för att Hemnet går hela vägen och ansluter till Onoff i Företagshelvetet där företagsledare sitter och skäms i en nedlagd kyrka under ledning av bröderna Lehmann.

Hur slarvar man bort 38 bussar?!

Är du en tankspridd typ som brukar slarva bort saker kan jag trösta dig med att du inte är värst. Storstockholms Lokaltrafik slarvade bort 38 bussar! När de skulle säljas upptäckte man att bussarna var borta och polisanmälde det som stöld.

Dagen därpå kom man plötsligt på vad som hade hänt. SL hade försökt kränga de här bussarna tidigare, men den tilltänkte köparen hade så bråttom att bussarna hade hämtats innan affären var i lås. Så nu har man rett ut detta, slutet gott – allting gott?

Nej, inte precis. När bussbolagen inte lyckades kommunicera med varandra blandade man in både polisen och Transportstyrelsen. Vad kostar det? Apropå kostnader, hur tusan kan man klanta bort 38 SL-bussar?! Det måste ju handla om miljoner! Det låter lite som när staten ”sålde” tusen bilar till Nordkorea och ”glömde” att ta betalt.

Det är inte precis gratis att åka kollektivt i Stockholm. Många gånger blir det dyrare att ta bussen än att köra med egen bil och här har vi kanske förklaringen. Jag tror nog att SL:s presstalesman hade ett hum om händelseförloppet redan dag 1, men faktum kvarstår att SL släppte iväg 38 bussar man inte fått betalt för till ett icke-namngivet bussbolag som verkar lika struligt som SL, och sedan ringde till polisen för att reda ut det hela. Min standardlösning ”Avgå alla!” lär väl inte appliceras den här gången heller. Alla kan göra fel och det är ju ändå bara skattepengar.