Nytt rekord för julhandeln?

Analysföretaget HUI tror att svenska hushåll kommer att spendera 104,5 miljarder i julhandeln. Jag vet inte hur de räknar fram den här siffran och exakt vad som ingår i den, men ”det här är allt vi handlar inom detaljhandeln inom hela december” (inte ”under hela december”, så journalisternas språkliga begåvning tycks åtminstone inte ha förbättrat sig).

Det betyder runt tiotusen per svensk, men för att den siffran ska bli meningsfull måste man kunna jämföra den med en månad utan julhandel, t ex mars. SCB redovisar den procentuella förändringen månad för månad, men den uppgiften är rensad för normala säsongsvariationer, så då kan vi ändå inte jämföra julhandeln med ”vanliga” månader, bara med tidigare års december och där kan vi se att förra årets siffra var 100,5 miljarder. Upp fyra procent, inflationsjustering alltså, eller bara att årets julkonsumenter förväntas ha sämre framförhållning.

Varför vill inte Svensk Handel (som äger HUI) redovisa så tydliga siffror som möjligt? Skäms de? Det tror jag inte. Jag tror snarare att de försöker ta bort alla tvivel hos den konsument som åtminstone går in i julhandeln med målsättningen att inte tokhandla.

”Ungarna kanske inte behöver tio julklappar var, vi kan köpa en flaska glögg istället för fem kartonger och i fjol var det ju faktiskt ingen som ens smakade på lutfisken.”

Men så läser man att gemene man kommer att shoppa femsiffrigt i julhandeln och ingen vill ju sticka ut som den snåla familjen, vad ska de säga på förskolan och på jobbet, och vi sparade ju faktiskt pengar på att bara köra en utlandssemester i år, så lika bra att köra tomteluvan i väggen och shoppa loss som aldrig förr.

Nåväl, jag ska åtminstone kämpa emot hysterin. Det blir enkla julklappar till de grannar som brukar ge något till mig, men totalsumman blir tresiffrig och närmare två än fyra. Jag är en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad.

Gör-det-själv-begravning

Det enda som är säkert i livet är att det tar slut. Jag har lyckligtvis inte behövt planera begravningar för unga människor som dött utan förvarning, men jag tycker att det är ganska jävligt även när den avlidna har haft åldern inne. Alma har dock testat den unga och oväntade varianten när hennes bror försvann. Hon och hennes familj valde att göra det mesta själva.

I vår familj har vi också gjort mycket själva. En gång anordnade vi kyrkkaffet hemma, en annan gång hyrde vi en lokal där vi kokade kaffe och serverade hemgjord smörgåstårta. Blomsterarrangemanget på kistan var ett annat spartillfälle, liksom bouppteckningen som man inte alls måste betala dyrt för att låta begravningsentreprenören eller banken fixa.

Alma tog det här ett steg till. Hennes familj hoppade helt över begravningsentreprenör. Förutom att pynta vid begravningen snickrade de t ex en egen kista och gjorde en egen urna. ”Det hade jag aldrig orkat”, säger säkert många läsare nu, och det är helt okej! Men jag hoppas att det beror på att ni inte hade orkat känslomässigt eller klarat att frigöra den tid det tar att rodda ihop allt själv.

Tyvärr tror jag att många inte ens vågar tänka tanken med rädsla för att framstå som snåla. Det tycker jag är helt fel ingång. Efter att ha sett inslaget är det tydligt för mig att Alma inte gjorde detta för att hon missunnade sin bror en fin begravning, tvärtom! Att jag t ex fixade mammas och pappas bouppteckningar berodde på att det hade kostat flera tusen att lämna bort jobbet, och jag hade ändå fått tillhandahålla alla uppgifter till blanketterna. Den som till äventyrs skulle se det som tecken på att jag inte älskade mina föräldrar kunde med fördel få bege sig till ett varmt ställe.

Förresten känns det som att denna mix av fördomar och ängslighet är anledningen till att jurister kan ta femtusen eller ännu mer för att upprätta en bouppteckning som tar dem max en kvart, att blomsterarrangemang blir dyrare för att resultatet ska levereras till en begravning, att Svenska kyrkan kan ta flera hundra per person för ett enkelt begravningskaffe medan restaurangen mitt emot serverar en trerätters middag för samma pengar och att dödsannonser kan vara flera gånger dyrare än bröllopsannonser.

Låt inte dessa dödsparasiter utnyttja din rädsla för att framstå som girig, sorg mäts inte i kronor. Låt egenarbetet bli en del av sorgeprocessen om du vill det eller betala för bekvämlighet om du föredrar det, men styr med fördel undan från dem som helt uppenbart bara vill sko sig på din sorg, vare sig de säger sig tjäna Gud eller lagen. Att pruta, ta in anbud eller ens fråga om kostnader är lika rimligt oavsett om det handlar om begravningar, bröllop eller byggprojekt.

Skänk inte fisk, skänk metspön!

Matfattigdom var ett okänt begrepp för mig innan Sveriges Radio tog upp det. Fattigdom är väl fattigdom liksom? Så länge det gäller pengar, idéfattig eller näringsfattig är något annat.

Hur som helst går SR-reportaget ut på att matbutikerna inte kasserar lika mycket mat som tidigare, vilket gör att Svenska kyrkans butik Matkassen i Landskrona, där man säljer mat för 20 kr/påse till behövande, nu kommer att stängas. Istället ska man ge fattiga barnfamiljer matkuponger så att de får handla mat i vanliga butiker.

Jag vet för lite om Svenska kyrkans sociala arbete i Landskrona för att recensera det, men jag ska tänka högt en stund. Varje gång jag hör fattiga (på riktigt eller inbillat) slås jag av deras okunskap. T ex berättar de att de handlar produkter med högt kilopris och lågt näringsvärde, inte sällan ultraprocessat skräp. Trots att de nästan alltid är arbetslösa verkar de aldrig baka bröd eller laga mat från grunden. På frågor om vad de skulle göra ifall de fick pengar över är svaret som regel mer färdigmat till högt pris. ”Då skulle jag bjuda barnen på pizza och glass.” Och inte sällan är föräldrarna överviktiga, trots att de säger sig svälta för att barnen ska få äta.

Om Svenska kyrkans representant i inslaget inte bara vill godhetssignalera utan på allvar hjälpa dessa familjer ekonomiskt och samtidigt stärka deras självbild borde hon jobba från ett annat håll. Starta matlagningskurser, dela ut kokböcker, anordna föredragskvällar med dietister och kockar, eller varför inte någon som är bra på odling?

Jag äter själv gott och nyttigt långt billigare än alla normer för försörjningsstöd, så förutsatt att Matkassens kunder ingår i det svenska välfärdssystemet är det inte där skon klämmer. De behöver inte mat, de behöver kunskap. Utan den kommer deras ”matfattigdom” cementeras.

I hjärnan på Marcus Hernhag – recension

I torsdags rasade Nasdaq 5,5 procent. Större ras än så på en enda börsdag har indexet bara gjort drygt tjugo gånger under min livstid, så här snackar vi Ras med stort R. I lägen som dessa behövs perspektiv, t ex genom att påminna sig om att alla tidigare ras har hämtats tillbaka. Lite hjälp på traven kan man få av erfarna börsexperter, som Marcus Hernhag.

Jag (och katten) har läst I hjärnan på Marcus Hernhag och om jag räknat rätt blir det här fjärde gången jag recenserar en Hernhag-bok på Sparo. Låt oss börja med titeln. Jag tror att jag tråkat Marcus för hans långa titlar i samtliga tidigare recensioner, så här vill jag istället berömma. Denna titel är slagkraftig, dessutom lite kaxig på ett bra sätt. Jag hade inte kunnat sälja en bok på möjligheten av att se in i min hjärna, det hade folk velat ha skadestånd för att göra.

Titeln beskriver dessutom boken. Här får vi läsa hur Marcus Hernhag tänker kring börsen och aktier i allmänhet, när man ska agera och när man ska avvakta, hur man ska tänka kring orealiserade förluster och vad som gör ett bolag intressant. Vore jag mitt i målgruppen och önskat fler verktyg för att köpa enskilda aktier (istället för att som nu – köpa och hålla fast vid globala indexfonder) hade jag kanske önskat lite mer handfasta råd om att välja rätt aktier, men flera av hans tidigare åtta böcker är bättre på det.

Här får vi istället veta mer om hur författaren själv tänker och hur han hamnat där han är idag, misstag han gjort och hur han kommit över dem. Det är intressant och (tror jag) inte helt vanligt. Börspsykologi är en nyckel till framgångsrik börshandel och gör man det inte personligt blir ämnet ofta lite stelt.

Boken är uppdelad i 55 korta kapitel med titlar som ”Lär dig tänka enkelt”, ”Sälj dina sämsta aktier, men sälj aldrig i panik” och ”Psykologiska knep vid aktieanalys”. Nästan alla ger mig något, inte minst i ”Mitt råd!”-rutorna där vi får konkreta förslag på hur vi kan tänka. När jag läser om boken betar jag kanske av ett kapitel per dag och låter det sjunka in ordentligt.

Ett par av mina favoritkapitel är ”Rika personer är lyckligare” och ”Gör inte för mycket”. Det första eftersom vi överöses av uttalanden om motsatsen, och det andra för att det är tips jag hade behövt höra när jag var ny på börsen. Resultatet blir inte bättre ju fler affärer man gör och det gäller förresten inte bara på börsen, att sitta på händerna är underskattat i många sammanhang.

Flera gånger kommer boken tillbaka till att du bör ha en strategi och sedan hålla dig till den. ”Om det sedan är investmentbolag, värdeaktier, utdelningsaktier, småbolag eller något annat spelar mindre roll”. Det låter bra, men att utdelningsaktier är Hernhags strategi går som en röd tråd genom boken och det tycker jag är lite synd. Det är verkligen inget fel på utdelningsaktier och han förklarar pedagogiskt varför han valt just det, men eftersom det återkommer i alla hans böcker och två av dem (Bli rik på aktieutdelning och Bygg din egen pengamaskin) nästan uteslutande sjunger utdelningsaktiernas lov tycker jag att denna hade vunnit på att tona ner det ett snäpp.

Men det är detaljer. I det stora hela är boken väldigt bra, och gillar man utdelningsaktier lika mycket som de flesta svenska aktieinvesterare tycks göra reagerar man nog inte alls på detta. Den här boken funkar både för den som precis börjat handla aktier och och för oss som hållit på i decennier. Språket är enkelt, råden tydliga och användbara. Och tidlösa! I hjärnan på Marcus Hernhag är en perfekt julklapp till någon i din omgivning, så kan du låna den efteråt. Se där, ett spartips på sluttampen!

Aroniasylt

Ett äldre par i min by har tomten full med aroniabuskar som jag fick möjlighet att plocka av. Aronia marknadsförs som ett superbär med runt fem gånger högre koncentration av antioxidanter än blåbär. I privatannonser brukar bären säljas för 100 kr/kg och aroniajuice i butik kostar ofta 200 kr/liter. Så det är klart att jag ville testa det! Inte bara för priset, jag har varit intresserad av aronia länge. Lyssna bara på detta:

”Några egenskaper aronia har är att motverka oxidativ stress, reglera blodtrycket, reglera blodsockret, minska inflammationer, skydda cellerna och stödja kroppens hormoner.”

Sätter man i sig det där blir man väl typ odödlig! Alltså begav jag mig dit och plockade ett par hinkar. Den som eventuellt undrar om jag tömt buskarna och blivit bannlyst kan jag lugna med att de frågade om jag inte ville ha mer redan när jag var där och i eftertid har de frågat om jag inte vill komma tillbaka och plocka mer, men jag har inte plats.

Ett tips jag sett är att bär som utsatts för frost smakar sötare. Är man för tidigt ute kan man lägga dem i frysen i ett par dagar. Det hade varit frost innan jag plockade, men jag började för säkerhets skull ändå med att frysa ner bären. I omgångar, för nu är det trångt i frysarna.

Vad använder man då aroniabär till? De påminner om rönnbär i smaken, så den som använder rönnbär till något (rönnbärsgelé?) skulle kunna testa att byta ut allt eller en del mot aroniabär. Man kan använda dem i smulpaj ihop med glass eller vaniljsås. Själv bytte jag ut rabarberna i detta recept mot lika mycket aronia och det blev helt okej.

Vanligast är kanske att dricka aronia. Hacka bären, koka upp och sila bort fruktköttet. Saften kan du blanda med socker till en söt måltidsdryck eller dricka som en sur shot. En halv deciliter per dag rekommenderas för hälsans skull. Vätskan påminner lite om rött vin, så man skulle säkert kunna servera det som ett alkoholfritt alternativ till vin, eventuellt smaksatt med citron och/eller ingefära. Blanda drinkar av vargtasstyp om du inte känner för att vara så hälsosam.

Jag prövade att framställa juice, men det blev väldigt mycket fruktkött i förhållande till vätska. Mycket skrik för lite ull, som bonden sa när han klippte grisen. Fruktköttet kan man i och för sig torka och mala ner till ett pulver som också säljs dyrt och funkar till lite av varje. Var bara klar över att slutprodukten alltid kommer att bli blå eller lila eftersom aronia är ett starkt färgämne.

Vidare har jag sett matbrödsrecept där man tillsatt en deciliter aroniabär. Kanske poppis hos ungarna att få blå scones eller frukostfrallor. Antar att det även skulle funka i kaffebröd som exempelvis kanelbullar.

Bristvaran i mitt hushåll är sylt till frukostgröten. Där brukar jag använda en syrlig blandning av blåbär, vinbär och rabarber, men ombyte förnöjer så jag letade upp ett antal aroniasyltrecept och testade extremt vetenskapligt tre olika varianter.

Välkommen till Sparos provkök!

Det vinnande bidraget framställs så här:

Mixa/hacka ett kilo aroniabär efter att de fått gotta till sig i frysen en dag eller två, och ett halvt kilo äpple som gör sylten mindre sträv och sur. Koka mixen på svag värme ihop med 3 dl vatten. Efter 20 minuter tillsätter du 300 gram strösocker, en matsked lime- eller citronsaft och en tesked kanel. Rör om ordentligt och koka i ytterligare några minuter. Klart!

Slut på kontot

Jag fick ett tips från Hanna om en nyhet som verkar ha blivit veckans snackis i sociala medier, nämligen om Carolines tioårige son som tömde mammas bankkonto på dataspelplattformen Roblox.

Det kostade Caroline sextiotusen och internets dom är tydlig, hon kallas allt från omdömeslös till efterbliven, samt får förslag om att hon kan sälja sonen. Jag är inte beredd att kasta så stora stenar, men lite grus ska hon få. Här är några punkter Caroline borde ha gjort annorlunda:

1. Ha aldrig så mycket pengar på kortet att det blir katastrof om kontot töms! Det är gratis att skaffa ett extra bankkonto, så kan du slussa över lite i taget till kortkontot. I det här fallet skulle pengarna användas till en bilreparation flera veckor senare. Caroline var dessutom på semester vilket jag tycker är ytterligare anledning till att hålla saldot nere.

2. Ha koll på kontot! Nu försvann det lite pengar varje dag. Den minsta transaktionen var på 9 kr. Tänk så mycket billigare det hade kunnat bli om Caroline dragit i handbromsen tidigare.

3. Spara aldrig dina kontouppgifter på en sajt! Det tar några sekunder att skriva in kortuppgifterna på nytt. Har du inte den tiden – låt bli att handla! ”Hon hade lagt in sina bankuppgifter i spelet under julen för att köpa en julklapp.” Och detta skedde i juni, ett halvår senare!

4. Sluta förutsätta en massa! ”Apple-kontot är kopplat till hans [sonens] mejl och köpbekräftelserna har gått dit. Jag har varit riktigt chockad. Hur är det ens möjligt när jag bara har lagt in mitt bankkort en gång?”, ”Jag trodde att det automatiskt krävdes att man identifierar sig med Bank-ID inför varje köp.” Tro gör man i kyrkan. Vid ekonomiska transaktioner tar man reda på vad som gäller, inte kastar in sina kontouppgifter och hoppas på tur och välvilja från en hård omvärld.

5. Uppfostra dina barn! Carolines son är 10, inte 3! En tioåring ska begripa att pengar inte är en gratisvara som finns i överflöd på mammas plastkort. Det största beloppet som plockades ut var 895 kr, det motsvarar ett halvårs genomsnittlig veckopeng för en tioåring. Jag hade såklart varken tillgång till mina föräldrars plånböcker eller bankkort när jag var tio, men om jag hade haft det skulle jag inte ha bränt sextiotusen kronor!

Här är något jag inte förstår. Första meningen i artikeln lyder: ”Bara några dagar in på semestern upptäckte Caroline Damberg att hennes konto var tomt.” På slutet står det: ”Familjens planerade semester fick utebli och hon fick ta ut sonens sparpengar från banken.” Avbröts semestern eller uteblev den? Hade de planerat en semester till? Måste man ta lån när man tappar 60000 kr låter det inte rimligt med två semestrar på ett halvår. Och beträffande ”sonens sparpengar” förutsätter jag att de numera är mammas sparpengar. Eller fick han bränna mammas samlade sparkapital utan några som helst följder för honom?

Vi slänger in ett ”Va?!” nr 2 också. När Caroline upptäckte att hennes bankkonto var tomt vände hon sig till Allmänna reklamationsnämnden. Jag utgår ifrån att hon inte tänkte stämma en tioåring, för det skulle i bästa fall leda vidare till tioåringens målsman, alltså Caroline själv. Så då var det väl spelbolaget hon ville kräva på pengar. Med vilken motivering då, menar hon att de brutit mot några avtal dem emellan?

Med det sagt tycker jag också att det i bästa fall är en moralisk gråzon att utveckla ett spel för barn som är gratis att spela, men där det går att köpa till extrafunktioner med en virtuell valuta som spelaren kan köpa för riktiga pengar. Det är ju som gjort för att blåsa barn och deras föräldrar.

Särskilt sådana som glatt låter sig blåsas. Och var är det personliga ansvaret? Caroline nämner varken sitt eget eller sonens ansvar. Så vem är ansvarig för deras liv då, är det spelföretaget, ARN eller banken?

Frätskador på tänderna

SVT:s reporter, 27, berättar att hon i snart tio år börjat nästan varje dag med att knäcka en energidryck till frukost.

Reportaget handlar om vad detta gjort med hennes tänder, men jag tänkte fokusera på ekonomin. På Willys kostar energidrycken från 8,42 kr/st. Räknar vi med att hon handlar dem där eller på annan lågprisbutik blir det ändå runt 3000 kr om året. Hade hon månadssparat energidryckspengarna på börsen i tio år hade det varit minst 40000 kr nu. Om hon nöjer sig med den där ”morgonsupen” alltså. Köper hon en till under dagen, kanske på Pressbyrån på väg till jobbet, så har vi snabbt ett sexsiffrigt belopp.

Och då har jag inte räknat tandvårdskostnaderna. Tandläkaren berättar att hon har frätskador som på sikt kommer att kräva underhåll. Förutsatt att tänderna går att rädda alltså, annars blir det väl löständer. Som inte heller är gratis, om vi bara räknar pengar och inte värderar lidandet.

Vanligt bryggkaffe kostar under en krona koppen och innehåller minst lika mycket koffein som energidryck. Vid normalt intag sliter det ytterst begränsat på tänderna även om det kan ge lite missfärgning på sikt (mr MacGowan här uppe tror jag aldrig märkte det, men han drack å andra sidan mer allsidigt). Som tandläkaren i reportaget säger om kaffe: ”Det är ju fantastiskt.”

Men som sagt, de spenderade eller sparade pengarna borde vara ett tillräckligt argument i sig. Jag tror att många undervärderar återkommande småutgifters inverkan på den totala privatekonomin. En fika här, en öl där, några plastpåsar i matbutiken, ett abonnemang ...