Ett samhälle utan pengar

Jag har tidigare bloggat om Amish som jag tycker har ett intressant förhållningssätt till både pengar och prylar. Nu snubblade jag över Bruderhof, ett samfund som tycks dra lite åt samma håll. Det kanske mest intressanta med dem är att de lever helt utan privatekonomi.

Behöver man en vinterjacka säger man till klädavdelningen och så får man en efter några timmar – smidigt. Och det är klart, ju större familj, desto fler synergieffekter. Här är det 300 personer som gör sina matinköp ihop, kan ärva varandras kläder osv. Fyra tvättmaskiner är igång från morgon till kväll, maten lagas i storkök osv.

Jag tycker att det skulle vara tråkigt att leva utan pengar, men har full förståelse för att många tänker tvärtom där. Ingen lönecheck, inga dra-åt-helvete-pengar, men heller inga räkningar eller ekonomiska bekymmer överhuvudtaget.

Man blir inte fullvärdig medlem i församlingen förrän man fyllt 21. Någon påpekar i kommentarsfältet till videon att barnen inte förbereds för ett liv i det vanliga samhället, om de skulle välja att lämna Bruderhof. Å andra sidan växer barnen upp utan tv och internet, och med en himla massa socialt interagerande. Jag gissar att de är bättre förberedda än de flesta.

Intervjun med den artonåriga tjejen i reportaget tycker jag också tyder på det. Hon pratar om egna val och att hon inte kan vara med i gemenskapen bara för att andra sedan länge följt dessa traditioner. Hon låter mindre som kultmedlem än en genomsnittlig ungdom och pratar istället om konsumismens förtryck i medströmssamhället. T ex när hon under en resa i den moderna världen säger:

”Man fyller tomheten med grejer. Det är bisarrt för det är bara så onödigt. Jag kan inte förstå varför man använder sina surt förvärvade slantar för att köpa mängder av grejer.”

Där är hon inne på något. Någon annan skrev att det måste vara svårt att lämna församlingen just för att medlemmarna saknar pengar. Jag vet inte. Kanske för att man saknar erfarenhet av pengar, men att som vuxen person starta på noll är ju inte det sämsta. Många människor har ett betydligt sämre läge än så trots att de jobbat och tjänat pengar i decennier.

Vuxna människor bestämmer själva vad de vill göra med sina liv. Barnen har inga mopedbilar eller spelkonsoler, men de behöver heller inte mängder av leksaker, de leker med sina kompisar och djuren på gården. Inte min kopp te, som sagt, men det är många jag skulle ha ännu mindre lust att byta liv med.

Urspårat inköp

Inlandsbanan ägs av nitton kommuner, så när pengarna är slut är det bara att rekvirera mer från skattebetalarna. Det måste vara så man tänkte när man köpte in fem tåg från Holland 2019. Först kördes de till Polen där de skulle byggas om, men efter sju år har de åtminstone kommit fram till Sverige.

”Avstigning för samtliga passagerare!”

Vid det här laget har de kostat 170 miljoner för att få dem godkända för trafik, men nu när man kan börja använda dem har Inlandsbanan kommit på att man inte behöver dem eftersom man än så länge inte håller på med persontrafik! VD Otto Nilsson:

”Vi har funderat på olika ekonomiska lösningar för tågen. Vi vill få dem i trafik och försöker hitta sätt att få igång dem. Men går inte det kan det bli aktuellt att hyra ut dem eller i slutänden sälja dem.”

Än så länge har man inte annonserat ut dem eller försökt hitta någon som hyr eller köper dem, man bara funderar. Tågen är c:a 25 år gamla, så funderar man en stund till går de kanske att sälja till någon museijärnväg. Fast dessa brukar ju drivas av ideella föreningar bestående av pensionerad järnvägspersonal, så jag har svårt att tro att de kommer att hala fram 170 miljoner (plus ränta?).

En ansvarig (?) politiker, Jenny Sellsve (S), ordförande i kollektivtrafiknämnden i Region Jämtland Härjedalen, ser ändå positivt på möjligheten för persontrafik längs inlandsbanan: ”Vi är beredda ifall förutsättningarna finns.”

Foto: Katarina Norström/Pressbild Region Jämtland Härjedalen

Okej, så man köper alltså in persontåg för hundratals miljoner så att de är på plats om persontrafik någon gång i framtiden skulle bli aktuell? Jag antar att invånarna i de nitton kommuner som betalar för fanskapet ska vara glada att de inte köpt in rymdraketer som förberedelse för pendlarlinjen Brunflo-Saturnus.

Mörka FIRE

Berättar du om din ekonomi för andra? Jag har alltid stått för att jag är en girig fan som hela livet försökt samla pengar på hög, men jag tar sällan upp ämnet och nu när jag inte längre har ett riktigt jobb märker jag att det kan bli ännu känsligare. Konkret exempel:

Häromdagen snackade jag med en biodlare jag lånat en maskin av. Eller hyrt, vi hade inte helt rett ut det och när jag lämnade tillbaka den frågade jag honom vad han ville ha. Jag tänkte att det skulle bli gratis eller en symbolisk summa. Det blev det sistnämnda och det passar mig egentligen bättre för då slipper jag att känna mig som en parasit och behöver inte skämmas nästa gång jag är i samma läge.

Precis när jag skulle sätta mig i bilen och åka hem frågade han vad jag jobbar med. ”Så lite som möjligt” svarade jag, men så sa jag att jag är frilansande skribent. Det är inte en ren lögn, jag har fakturerat några timmar i höst, men det hade varit mer korrekt att säga att jag har slutat att jobba och lever på avkastningen av mina börsinnehav.

Men hur hade det tagits emot? Förhoppningsvis och förmodligen bra, men en del människor blir konstiga när det gäller pengar och risken finns att han hade ångrat att han inte tagit i mer gällande hyran och korrigerat det genom att hugga i nästa gång, eller bara säga nej. Jag ser heller ingen möjlig uppsida mer än att det känns bättre att vara öppen och ärlig.

Rätt eller fel, nu har jag blivit en som smyger med mina pengar. Kanske är det klokt, kanske ökar det bara på stigmat. Kanske borde jag alltid tala sanning och om det biter mig i foten får jag ta den smällen. Jag vet inte, men jag vet att jag kommer att tänka en del på detta. Hur tänker du?

Dagens rätt blev dagens fel

På Oscarsgymnasiet ägt av Oskarshamns kommun fick man idén att sälja överbliven mat för 30 kr/portion. Det låter vettigt att minska matsvinnet både för ekonomin och miljön, även om namnet ”Klimatlådan” har en del att önska. Det är säkert svårt att bedöma hur mycket mat det ska gå åt i skolmåltiden och det får inte ta slut i förtid. Så då blir det rester och det är ju fint om de går att sälja.

Men jag kan inte tänka mig en sämre kundgrupp att rikta in sig på än just skolelever. Många av dem tycker ju så illa om skolmaten att de står över även när den är gratis för dem, än mindre lär de vilja betala 30 kr för en matlåda med samma innehåll. Att sälja skolmat till elever låter faktiskt lika dumt som att sälja snäckor vid havet.

Sedan hjälper det såklart inte att marknadsföringen av lådorna varit så usel att ungarna inte ens känner till möjligheten, men det hade knappast hjälpt. Givetvis borde skolan istället sikta in sig på närliggande arbetsplatser, förslagsvis ett bygge eller annan arbetsplats där det jobbar folk som inte har koll på närliggande lunchhak och därför gärna skulle mikra en ”Dagens” för 30 spänn.

Men varför göra rätt när man kan göra fel? Ibland känns det som kommunala förvaltningars valspråk. När de nu bara sålt 57 matlådor på ett halvår intalar de sig att de ändå ska vara nöjda ”för det är ju bättre än noll”. Så resonerar bara den som har noll ekonomiskt incitament att lyckas med sin affärsidé.

Skönt att slippa ISK

När ordningen med investeringssparkonto och kapitalförsäkring infördes 2012 handlade jag aktivt på börsen och det var en no-brainer att flytta pengarna från den vanliga depån med reavinstskatt på varje affär. Inte för administrationens skull (jag har alltid bokfört mina affärer och att föra över dem till deklarationens K4-blankett gick ganska snabbt även när jag hade tusen avslut) utan för att det blev mycket billigare.

Men i takt med att jag gått från ”flippa random teknikaktie fyra gånger innan lunch” till ”köpa indexfond och behålla” är valet inte lika givet, utöver den skattefria delen. Nästa års ISK-skatt beror på statslåneräntan 30 november och inte minst på vad en ny regering kan koka ihop. Alldeles oavsett hur det blir hade jag fått räkna noga på detta.

Jag gillar matematik, men vad som lönar sig bäst beror på hur börsen kommer att gå, ekonomin i övrigt och när man behöver ta ut pengar ur systemet. Den första punkten vet ingen och resten vet de flesta av oss inte heller. Detta var ju argumentet för ISK, att det skulle bli förutsägbart med en ”fast” skattesats.

Lyckligtvis slipper jag bry mig. Mina investeringar ligger i ett norskt aksjesparekonto, ASK. Där skattar jag ingenting (utöver förmögenhetsskatt) förrän jag tagit ut mer pengar än jag satt in. Då betalar jag å andra sidan svindlande 37,84 procent på vinsten, men för mig som flyttat hit som vuxen tar det gissningsvis en himla massa år innan jag gjort större uttag än jag hade med mig från början, och då har den uppskjutna skatten nog gett mig så mycket ränta-på-ränta-vinster att jag överlever det med.

Det värsta är att många som skulle behöva bry sig om ISK-skatten inte heller kommer att göra det. Det vet man utifrån historiska exempel. Bara se på alla gratis- eller enkronasabonnemang som övergår i dyra avtal. En stor andel konsumenter gör ingenting även om de ställda inför faktum absolut inte skulle ha velat fortsätta prenumerera. Människosläktet är bekvämt, det är lätt att intala sig att redan gjorda val även funkar i framtiden när bonusen är att man då inte behöver göra någonting.

Jag avundas inte svenska sparare, men uppmanar er ändå att sätta er ner och räkna på det. Är det i ditt läge klokt att använda ISK fortsättningsvis? Bör du sluta att sätta in mer pengar i ISK:n och kanske även flytta allt utöver det skattefria beloppet till en vanlig aktiedepå med 30 procents kapitalvinstskatt? För många som investerar på börsen finns stora pengar att spara här – eller förlora!

Förvara potatis

Mycket odling floppade i sommar, antagligen för att jag har för lite jord, men potatisen har växt väldigt bra. Jag valde att odla en halvtidig och en sen sort. Jag gillar potatis och den blir inte sämre för att den är billig och hemodlad, men snart kommer frostrisken göra att jag måste ta upp all potatis ur jorden. Det är nog inte hundra kilo, men antagligen inte långt därifrån.

Då kommer nästa problem. Hur förvarar man potatis? Bäst hade antagligen en jordkällare funkat, men det har jag ingen och kommer inte hinna bygga en innan vintern. Det som finns att tillgå är ett bostadshus, en vedbod och en lada. Ska jag slippa möss är det antagligen bostaden som gäller. Jag har ett svalt skafferi, en relativt kall källare och en krypgrund där jag skulle tro att jag ligger på några plusgrader som kallast. Fast krypgrunden kan jag inte ta gift på är musfri, och så är den kanske i fuktigaste laget (nu gissar jag vilt, om inte det framgår).

Ganska ont om plats i frysarna nu på hösten, men får det gå någon månad till skulle jag kunna tillreda och frysa lite potatis (om inte annat har jag gärna ett lager palt där). Annars har jag verkligen ingen aning, men det vore synd om jag inte hinner äta upp all potatis innan den blivit dålig.

Ska jag chansa helt själv tror jag att det funkar bäst att lägga potatisen otvättad i pappkartonger i en mörk hörna av källaren, där temperaturen nog ligger på 5-10 grader. Och titta till den regelbundet så att jag får göra mig av med ruttna potatisar som väl annars saboterar även resten. Men jag räknar kallt med att det i vanlig ordning finns en massa kunskap där ute, vare sig det är Bondepraktikan, förfäders nedärvda tips, empirisk forskning eller sunt förnuft. Hur förvarar du potatis?

Svårt att leva som man lär

Jag har inga problem med att folk utnyttjar system de inte vill ha. T ex bör man kunna ta emot bidrag man är emot. I ett demokratiskt system får man rätta sig efter spelreglerna, oavsett om de gynnar eller missgynnar en själv.

Det är dock annorlunda att aktivt jobba för något för egen del som man är emot. Vill man t ex förbjuda privatskolor blir det märkligt att sätta sina egna barn på en. Och vill man få upp skattetrycket bör man betala sin egen skatt. Där faller Stellan Skarsgård som gång på gång straffats av Skatteverket för att han inte tagit upp sina utländska inkomster.

En gång kan det väl hända, för jag har förstått på andra att redovisningen är krånglig när man fått pension från flera länder. Men har man redan blivit slagen på fingrarna får man väl fatta läget. Det handlar trots allt om över en miljon och det är tredje året på raken han åker på straffskatt. Inga stora pengar för Skarsgård med förmögenhet på en halv miljard, men en miljon är ändå för mycket för att ”glömma”, kan jag tycka.

Så tutar det i hycklerivarnaren när samme Skarsgård går ut och vevar mot politiker som lägger för lite pengar på kultur och annat. Det blir ju lättare att betala ut skattepengar om de skattskyldiga betalar in det de är skyldiga.

Jag kommer att tänka på Skarsgårds samarbetspartner Jan Guillou, en annan uttalad socialist som också älskar skatt ända tills det drabbar honom. Bägge betalar stora mängder skatt och vad mig anbelangar har de redan gjort rätt för sig livet ut, så jag kastar inga stenar när de försöker komma undan. Men det hade sett oändligt mycket bättre ut om de vågat stå för det.