Plommonsylt

Den här tiden på året blir jag ofta erbjuden frukt, bär och annan mat från människor vars tomter svämmar över av livsmedel de inte hinner ta hand om. Igår frågade grannen om jag inte ville ha ett par kilo plommon. Onödigt retorisk fråga, han borde känna mig vid det här laget. Förresten har han inget plommonträd, så antagligen hade han fått dem i sin tur.

Utmaningen var att de nog inte skulle hålla så länge, så jag bestämde mig för att koka sylt. Det jag använde var följande:

plommon, 2 kg
blåbär, 500 gram
strösocker, 5 dl
vatten, 2 dl

Jag läste om någon som lyckats koka och pressa plommon och därigenom sluppit att kärna ur dem, men själv tog jag en kniv och skar runt för att förhoppningsvis frigöra kärnan utan allt för mycket pillande, lite som man gör med avokados, som ju också har svårtuggade kärnor.

Att jag blandade med blåbär var för att jag hade dem tillhands och dessutom tänkte att det skulle bli en bra kombo. Plommon kan ju dessutom vara laxerande pga halten sorbitol, så då tänkte jag att det skulle vara smart att spä ut det lite. I med lite vatten i botten på kastrullen och så kokade jag under omrörning i ungefär en kvart, tills plommonhalvorna blivit mosiga.

Innan jag började kollade jag några recept för inspiration, och några av dem innehöll sinnessjukt mycket socker, upp till lika mycket som mängden bär. Det här var ganska söta plommon, och det är ju blåbär också, så då borde det inte behövas så mycket sötning.

Det är förresten ett av problemen jag upplever med köpesylt nu när jag gör nästan all sylt själv, att färdig sylt ofta är alldeles för söt. Sylt ska smaka bär! Socker är ju billigare än frukt och bär, så jag förstår tillverkarna, men gott blir det inte. Själv tyckte jag att fem deciliter socker blev lagom, men ta rör ned lite i taget och smaka av. Efter några minuters kokning och omrörning ansåg jag sylten färdig.

Gratisbär är inte bara goda, de ger en väldigt billig sylt. Denna sylt kostade mig runt fem kronor (c:a 2 kr/kg) och räcker till åtskilliga gröttallrikar, pannkakor, smörgåsar... In med burkarna i frysen så sprider jag ut dem över året.

Fattiga arbetare?

”Working poor” är ett ganska nytt begrepp bland forskare och debattörer. Det handlar om människor som trots arbete har svårt att försörja sig, men det används lite lagom luddigt så att det ska kunna passa in på väldigt många. Lyssna bara på detta:

”The working poor are working people whose incomes fall below a given poverty line due to low-income jobs and low familial household income. These are people who spend at least 27 weeks in a year working or looking for employment, but remain under the poverty threshold.”

Så även om man inte arbetar och inte ens söker jobb mer än halva året är man ”arbetande fattig”? En som naturligtvis älskar begreppet är kommunisten och krönikören Åsa Linderborg, som ser alla frågor som klassfrågor. I ett angrepp från vänster på Magdalena Andersson spinner hon loss på temat med tre exempel.

”Melanie är 29 år och arbetar på Din sko i Mall of Scandinavia sedan tio år tillbaka. Hon vill jobba heltid men får bara 22 timmar i veckan, och tjänar 21 000 före skatt med ob. Hon – som står i en skobutik – drömmer om att köpa sig ett par nya gympadojor. De hon har är begagnade.

Jonathan, 26, vet också nåt om samma deltidsträsk. Han har jobbat deltid på Coop men knegar just nu på ett bemanningsföretag, med tänder som ruttnar bort. Får man som bäst ut 12 000 i månaden, kan man inte gå till käftdoktorn. Emelie, 39, som jagar timmar på ICA, har inte köpt nya glasögon på många år.”

Exemplen kommer från en reportageserie i Arbetet, men att bevärdiga dem med länkar är Linderborg tydligen inte tillräckligt solidarisk för. Men det är jag, så den som vill kan klicka på artiklarna om Melanie, Jonathan och Emelie.

Melanie har alltså jobbat i stort sett hela sitt vuxna liv på ett deltidsjobb och har inte råd att köpa nya gymnastikskor. Till Arbetet säger hon att hon skulle kunna jobba extra på någon annan arbetsplats, men det framgår inte om hon sökt något sådant under de tio år som gått. Har hon ens berättat för chefen att hon vill jobba heltid och att hon av den anledningen söker andra jobb (om hon nu gör det)? Så många frågor, men mest av allt undrar jag hur en kvinna på 29 år med över tjugotusen i månadslön inte har råd att lägga undan ett par hundralappar till skor.

Jonathans tänder ruttnar bort för att han inte har råd att gå till tandläkaren. Jag går visserligen regelbundet till tandläkaren, men periodvis har jag inte gjort det. Senast när jag flyttade mellan två länder hann det nog gå tre år, men inte ruttnade mina tänder bort för det. Lever han på energidryck eller räcker inte lönen ens till en tandborste?

”Jag spelar i två band, ett punkband och ett progressivt doom metal band. Lönen räckte till hyra för replokalen på 160 kronor och att utfodra mig själv.”

Det räcker heller inte till bostadshyra, så han bodde hemma hos flickvännens föräldrar tills tjejen fick en 72%-anställning och kunde fixa lägenhet. De måste vara stolta över dottern och hoppas på att hon lyckas snärja detta kap till man så att han kan bli försörjd av svärföräldrarna livet ut. Men svälta lär han inte göra om det stämmer att allt han köper utöver replokalshyran är mat. Då blir det 12000-160=11840 kr dit. Grattis Ica!

Vilket leder oss över till Emelie som trots bristen på deg jobbar på Icas bageri. Hon snittar 16000 kr netto och bor ihop med sin heltidsarbetande make, så jag förstår varför Linderborg ”glömde” att nämna det. Det skär sig nämligen lite med att hon inte skulle ha råd med glasögon. Ett par nya glasögon på en lågpriskedja kostar under tusenlappen inklusive synundersökning, och den som vill kan dela upp betalningen på 24 månader med 20 kr i månatlig fakturaavgift som enda tillägg. Då kostar det 39-åriga Emelie 60 kr i månaden, knappt fyra promille av hennes lön. Till skillnad från övriga är Emelie tydlig med att hon inte söker andra jobb, men har funderat över det.

”Man kanske får se över sin livssituation, hitta ett annat jobb som ger mer timmar. Så ska det ju inte behöva vara.”

Jag tror säkert att åtminstone två av Linderborgs tre exempelpersoner har tuff ekonomi, men om de lever sparsamt, aldrig unnar sig något extra och trots det inte har råd att lägga undan några tior i månaden undrar jag vad jag missat. Kan det vara extrem brist på rimliga prioriteringar hos Melanie, Jonathan och Emelie? Det kan ju hur som helst inte vara en mänsklig rättighet att jobba deltid med heltidslön eller att utforma sin anställning helt själv för då hamnar vi här:

Dyra biljettpriser?

Idag tänkte jag försöka mig på att försvara en av världens mest hatiska artister, Zara Larsson. Hon är ute på turné där hon bl a besöker Thailand. När hon gjorde reklam för Thailandsspelningen fick hon kritik för de dyra biljettpriserna och att den genomsnittlige Bangkok-bon inte har råd eftersom ”den billigaste biljetten motsvarar en fjärdedel av deras månadslön”.

Det räkneexemplet är inte helt korrekt. Snittlönen ligger på 4400 kr och de billigaste biljetterna 800 kr. Det gör mindre än en femtedel av lönen, men visst är det mycket pengar. Hur lätt det är att spara ihop dem kan inte jag bedöma, men det är ju också rätt mycket billigare att leva i Bangkok än exempelvis Stockholm där det absolut finns folk som är beredda att lägga en femtedel av lönen på nöjen. ”En biljett kan betala deras mat i månader”, skriver en kritiker och det beror ju på att du kan få en tallrik thaimat på stan för några kronor.

Vidare uppmanas Zara Larsson att anpassa biljettpriserna efter land. Varför det? En jourhantverkare i Stockholm har samma priser i Djursholm och Saltsjöbaden som i Bergshamra och Fisksätra. Det vore väl konstigt om han skulle sänka priserna i områden med sämre betalningsförmåga, hans egna räkningar påverkas ju inte av det.

Zara Larsson säger att hon inte tjänar några stora pengar på att turnera. Det låter underligt med tanke på hur mycket det pratas om henne nu. Tjänar hon inte ens pengar nu kan hon lika gärna lägga ner, men alldeles oavsett är en artistkarriär tidsbegränsad. Under några få år har man chansen att dra in pengar man bara kunde drömma om innan man slog igenom och efter att man tappat sin stjärnstatus.

OK, det finns undantag.

Jag hade därför förstått om hon låtit bli att spela i länder med en stor andel fattiga, men eftersom hon hoppas på fullsatt i Bangkok är hon inte dyrare än vad marknaden tycker att det är värt. Att sedan alla som vill inte har råd att köpa konsertbiljetter är ett fenomen som inte kom med henne, så har det varit sedan marknadsekonomin uppfanns.

Ni ser, hon har inte ens råd med scenkläder!

Jag undrar om de godhetssignalister som sitter på Tiktok och kräver billigare konsertbiljetter är beredda att sänka sina egna löner för en god sak. Nu kanske någon invänder att den som scrollar Zara Larssons Tiktok inte har lön eftersom hennes fanbase är minderårig. Ja, där har vi kanske problemet. I den riktiga världen vill folk ha betalt för sitt arbete, artist som arkivarie.

Dejting-tv-marknaden mättad? Skojar'u?!

Dokusåpor på dejtingtema:

”Produktionsbolagen försöker karva ut nya koncept som kan bli succéer, trots att marknaden är ganska mättad.”

Ganska mättad? Ganska?!! Den marknaden borde ha varit mättad för tjugo år sedan. Först visade man amerikanska dejtingprogram på svensk tv. Sedan började man producera egna versioner av The Bachelor, Första dejten och allt vad de hette. Vid sidan av dessa har man sänt mindre sofistikerad ”knull-tv” med namn som Paradise Hotel och Ex on the beach och sett till att övriga dokusåpor som Farmen och Big Brother också kretsar kring sex. Antar att det inte är svårare än att casta rätt deltagare och fylla dem med sprit.

”Är det öråd nu?”

Så ja, det är inte omöjligt att marknaden nu är mättad, men det brukar inte hindra svenska produktionsbolag. Ta bara alla panelprogram med tävlande kändisar, som det också går tretton på dussinet av. Det är två lag med två eller tre personer, en tokrolig programledare och tydligt färdigskrivna skämt som ”improviseras” fram inför en publik som får order om att klappa på kommando, och räcker inte det fyller man upp med pålagda skratt. Parlamentet, Timeout, Snacka om nyheter... Jag fick nog av detta redan på 90-talet, men det är väl knappt att den här farsoten är utrotad än.

Det är säkert svårt att komma på nya tv-koncept och trist att bli den som bryter ny mark bara för att upptäcka att publiken är less redan vid första avsnittet (och så har man utvecklat idén, skrivit manus och skickat ett helt tv-team och Anders Lundin till Bahamas), men måste verkligen alla springa åt samma håll? Att tro att den åttonde varianten av samma dokusåpa ska bli en succé är lite som att bänka sig framför Jönssonligan 19 eller den femtioelfte Beckfilmen med Peter Haber och förvänta sig att bli underhållen.

Dyrt svenskaprov

Överallt läser jag om det medborgarskapsprov som invandrare kan skriva för att kunna bli svenska medborgare. 90 minuter, 60 frågor med fyra svarsalternativ där ett är rätt och tre fel, så det låter som att man kan chansa sig fram ganska långt om man har ett hum och är lite vaken.

Nåväl, jag har inte sett provet och har därför inga åsikter om det. Med en reservation, och det är därför jag börjar prata om medborgarskapsprov i en ekonomiblogg – avgiften! Den första omgången, som genomfördes strategiskt nära valet, var avgiftsfri, men från och med 2027 ska det kosta 2000 kr att göra provet!

Undantag görs för personer med flyktingstatus, som helt slipper att betala. Det kan jag också tycka är lite underligt, men det allra konstigaste är hur det kan kosta tvåtusen spänn för dem som betalar full avgift. Det som ingår är pappren provet skrivs på, du får inte ens en blyertspenna på köpet. Det är möjligt att arrangören (Universitets- och högskolerådet) ändå tillhandahåller pennor och suddgummin till dem som glömt, men då snackar vi om en kostnad på kanske en krona per person.

Så vad är det som kostar? Utformningen av provet gissningsvis, men det är ju snudd på en engångskostnad. Lokaler misstänker jag redan finns. Vakter under provet, men det måste ju också röra sig om en struntkostnad i sammanhanget. Rättningen av provet görs såklart maskinellt och lär inte bereda några större problem eftersom det handlar om kryssfrågor med givna svar.

Högskoleprovet och teoriprovet till körkort kostar ungefär en fjärdedel, så de har inte fläskat på lite! Norge kritiseras ofta för hur dyrt allt är här, men motsvarande statsborgerskapsprøve kostar från 300 kr beroende på var man bor. Det vanliga verkar vara runt tusenlappen, så halva priset mot Sverige.

Fint ifall Sverige börjar ta sina medborgarskap på allvar, men om målet är att få människor att ta provet borde man kanske inte försöka skrämma iväg dem med avgiften, som gissningsvis är så hög bara för att UHR kommer undan med det. Själva provet vet jag som sagt inget om, men kostnaden får underkänt av mig.

Ljungen blev till sand

För fjärde året i rad flyttade jag i slutet av juli upp mina bikupor till ett fjällområde för att få höstens attraktiva ljunghonung. Det är ett vanligt beteende bland biodlare med dålig ljungblomning på hemmaplan.

Ljunghonung är en seg geléig historia, besvärlig att slunga och svår att torka ned till tillräckligt låg fukthalt. Bina har dessutom en förmåga att sprida ut den i kupan så om man ger samhället för mycket utrymme kommer de att skvätta ut nektar lite här och lite där, vilket gör slungningen ännu mer tidskrävande.

Så varför gör jag detta, rent självplågeri? Nja, inte bara. Många biodlare ser ljungdraget som årets höjdpunkt. Det är svårt att veta på förhand hur mycket honung det ska bli, det beror på allt från vårens frostnätter och sommarens torka, kan se hoppfullt ut... och så spricker det. Eller tvärtom, smäller till och blir 70 kilo per kupa på kort tid.

Tidigare har det gått från skapligt till bra, men i år blev det en total katastrof. Efter att ha kört upp bina till ”sommarstället” ovan har jag åkt dit och tittat till dem tre gånger. Första gången verkade de inte ha hittat några blommor värda att vittja överhuvudtaget. Nästa gång hade det regnat och såg lite bättre ut i kuporna, men tredje gången hade de ätit mer än de samlat. Några av kuporna fick jag till och med stödfodra så att bina inte skulle svälta. Vore just snyggt att köra iväg dem flera mil för att de ska dra in mer honung, och så går de och dör.

I helgen eller strax efter åker jag upp och hämtar hem kuporna. Hämtningen sker nattetid eftersom alla bin helst ska sitta i kupan när den flyttas. Från början gjorde jag detta tidigt på morgonen. Förra året klev jag upp vid fyratiden på morgonen, men när jag kom fram strax efter gryningen flög bina för fullt, så det var bara att åka hem igen och vänta på ett bättre tillfälle. Så nu gör jag det istället på kvällen. Är det för tiden väntar jag ut dem. Pannlampa på.

Lite som när det går dåligt på börsen får man försöka intala sig att det är långsiktigt bra även när det går ner, men när bina är tillbaka i år har jag bränt drygt 50 liter bensin och åtskilliga timmar till ingen som helst nytta. Undrar om jag inte har mer honung i kupan jag lämnade hemma. Jag är för övrigt inte ens särskilt förtjust i ljunghonung.

Arga Andersson har rätt!

Om vänsterregeringen inför en bankskatt efter valet hotar bankerna med att höja bolåneräntan. Magdalena Anderssons svar på det är att uppmana bankkunderna att i så fall byta bank till en med bättre villkor.

Hon till vänster... tror jag.

Jag har röstat både höger och vänster, men aldrig på socialdemokraterna, och Arga Andersson kan vara den sämsta och minst sympatiska ledaren för partiet under min livstid. Men om jag ser bortom partiantipatier tycker jag att hon har helt. Alla företag som höjer sina priser skyller på externa faktorer. De har fått höjda frakt- eller råvarupriser. Det är krig, pandemi eller missväxt, aldrig: ”Ägaren har köpt en ny båt och nu ska den betalas.”

När bankerna går bra tycker de att aktieägarna och möjligen personalen ska ha vinsten. När det går dåligt får staten gå in och stötta. Om det gör det rätt att införa en bankskatt vet inte jag. Höjda skatter är såklart den minst rimliga vägen från världens högsta skattetryck, men när det händer vill såklart varken personal eller aktieägare ta mer än sin andel av kostnaden, helst ingen alls.

Vidare har S-ledaren rätt i att kunder alltid bör rösta med fötterna. Om en bank försämrar villkoren flyttar man till nästa, så att de lär sig att den med bäst villkor får kunderna. När kunderna tvärtom stannar kvar när utlåningsräntorna höjs och inlåningsräntorna sänks blir det dyrare att vara bankkund. Nu skyller de på bankskatt, nästa gång på något annat.