Tältprojekt

Jag är fascinerad av tältliv och ser gärna videos när andra ger sig ut för att sova i naturen. Kanske är det något jag hade fått utlopp och avsmak för om jag gjort lumpen. Senast jag bodde i tält tror jag var på en skolresa i sexan. Jag minns det som att det regnade konstant, men vätan och kylan har jag hunnit glömma bort. Jag har ändå inte kommit mig ut sedan dess, men nu ska det bli av.

Husvagn är överkurs.

I maj ska jag sälja honung på en marknad för långt bort för att åka hem på nätterna. Marknaden är bara två dagar, men jag måste rigga ganska tidigt dag 1. Alltså måste jag dit dagen innan, så två övernattningar. Det vore praktiskt att bo vid marknadsståndet för att slippa en hel del upp- och nedpackning och samtidigt ha koll på grejerna. Förstahandsvalet hade varit att bo bak i bilen, men ska jag kunna låsa in honung för tiotusentals kronor får jag inte plats, så nu har jag köpt mitt första tält i vuxen ålder.

Utomhus är vanligare.

Sovsäck, liggunderlag, gasolspis och stormkök har jag redan, så min enda campingutgift blev ett tält för 350 kr. Det slår Airbnb och hotell med hästlängder. Planen är att ta med mat för att äta alla måltider på plats. Standardlunchen på lokala marknader är soppa och smörgåsar (hembakt, jag är färdig med köpebröd) och det borde funka även här. Köper jag en liter mjölk på plats kan jag inta min vanliga grötfrukost, och de både middagarna kan exempelvis bli pasta med platslagad sås.

Jag vill inte krångla till campingmaten på första försöket, men tycker att det skulle vara fegt (och dyrt) att köra konserver. Lite matlagning bör jag klara, jag ska ändå inte göra det över öppen eld.

I det sammanhanget vill jag tipsa om min favoritcampingkanal Camping with Steve. Han ägnar sig åt så kallad ”stealth camping”, den bästa översättningen är kanske smygcamping. Han campar i stadsparker, rondeller osv. Oftast inte direkt olagligt, men ställen där det vore pinsamt att bli upptäckt. En gimmick (uppskattad av hans över två miljoner prenumeranter) är att han gör krånglig, avancerad matlagning, ofta med besvärlig utrustning. Det kan vara ostfondue eller risotto med flera timmars tillagningstid. När han campade på ett lastbilsflak släpade han med sig en pizzaugn.

När en annan av mina favoritcampare, Markus Torgeby, skulle intervjuas i Stockholm en förmiddag åkte han dit kvällen innan och bodde i hängmatta i någon tunnelbanenära skog. Jag gillar idén! Så förutom att överleva ett par dygn utan att lägga överskottet från försäljningen på kost och logi, vill jag känna efter om jag kan göra det igen, på en marknad eller annan resa, som lågbudgetalternativ till hotell.

Har ni campingtips eller erfarenheter? Var det lumpen och sedan aldrig mer eller händer det att ni bor i tält, hängmatta, under en tarp eller bar himmel?

Hur ska vi komma hem nu då?

Det här är något jag tänker på ofta. Så fort det är krig, oroligheter eller flygstrejk visar det sig att tusentals svenskar är strandsatta någonstans i världen. Till att börja med retar det mig att många av dessa ”svenskar” kräver svensk hjälp trots att de varken är födda i Sverige, bor i Sverige eller talar svenska, men det har jag gnällt om tidigare.

Bloggare lajvar norrman.

Men fenomenet gäller även svenskar, denna gång i och kring Iran. T ex sitter artisten Martin ”E-type” Erikson och en massa andra som valt att resa till diktaturen Dubai och gnäller över att UD inte håller dem informerade (trots att han är en av få resenärer som har sms-kontakt med ”Tuffe Uffe”). Jag fattar att det är jobbigt för E-type att inte vara ”free like a flying demon”, men är det verkligen UD:s problem? Det har varit känt ganska länge att det är en kalkylerad risk att resa till regionen.

Vems risk, resenärernas eller Utrikesdepartementets? Alla utlandsresenärer har ett personligt ansvar, det verkar helt bortglömt. Och i de fall man valt att åka till ett land UD avrått ifrån resor till, då tycker jag att det är solklart att man inte ska ha någon hjälp alls.

Sedan kan Expressens kulturchef Victor Malm ropa om att Sverige borde skicka Herkulesplan och otaliga oppositionspolitiker gnälla över regeringens handlingsförlamning. Jag undrar vad de sa när Laila Freivalds gick på teater när hundratals svenskar drunknat i tsunamin. Då förstod jag ropen efter handlingskraft hos UD. Den här gången är det – som vanligt – mest tjafs.

Familjen träskalle

Jag hörde en gång en intervju med Paul McCartney som berättade att han tog reda på vad barnens skolkamrater fick i veckopeng och la sig snäppet över den nivån trots att han nog hade kunnat ge dem hundra gånger mer. Det hade inte förstört hans ekonomi, men kanske barnens syn på pengar.

Jag kom att tänka på det nu när jag läste att Jesse Wood, son till Rolling Stones gitarrist Ronnie Wood tvingas leva på tusen pund i månaden, drygt tolvtusen kronor. Jag ser inte helt nyhetsvärdet, det är väl många som klarar sig på mindre pengar än så. Jag t ex.

Men här är det mycket som är märkligt, underhållande och lite skrämmande. Till att börja med har Daily Mail en utläggning om varför Ronnie Wood har mycket tightare ekonomi än sina bandkollegor.

”Hans förmögenhet är småpotatis jämfört med Mick Jaggers och Keith Richards, som båda äger drygt 5 miljarder kronor. Trots det har Ronny [sic] Wood ändå en förmögenhet på 150 miljoner pund, i svenska kronor: 1,82 miljarder kronor.”

I vilken värld är 1,82 miljarder ”småpotatis”?!

”Folk ser arenorna och tror att det är en enda stor pengapott för alla. Så har det aldrig varit. Mick och Keith befinner sig i en helt annan ekonomisk liga. Ronnies värld har alltid varit mer komplicerad, och det har påverkat även barnen, säger en källa till Daily Mail.”

Försöker de på allvar inbilla oss att Ronnie Woods tillvaro är mer ekonomiskt komplicerad än Jaggers eller Richards för att de har fem miljarder medan han bara har knappt två miljarder? Och vad har Jesse Woods pappas ekonomi med det här att göra? Jesse är inte en nittonåring som nyss flyttat hemifrån. Han är 49!

”Ronnie har alltid tyckt att hans barn ska klara sig själva. Han är stöttande, men han är ingen outsinlig checkbok. Efter allt han gått igenom är trygghet hans besatthet, inte att slösa pengar, tillägger personen, säger en familjevän till Daily Mail.”

Och vilken tack får han för det?

”Även Ronnie Woods andra son Jamie Wood har beskrivit fadern som 'snål'.”

Om definitionen på snål är att inte per automatik försörja sina medelålders barn hoppas jag att alla föräldrar är snåla. Allt annat vore orimligt.

Grattis skogsägare!

Vedförsäljarna beskriver en seg höst som i januari ledde till panikslagna kunder som behöver ved till varje pris. Då sinade lagren hos företagen och även om det inte framgår av reportaget passar de såklart på att maxa priserna när de vet att de ändå kommer att sälja slut. Jag som trodde att det bara var SJ som varje år förvånas över att det blev vinter igen.

”Det var ganska mild vinter så då tänkte folk att de hade ved kvar i sina förråd.”

Det går fort i hockey!

Jag är själv vedkund och tänker precis tvärtom. Sedan jag flyttade från lägenhet till hus för fem vintrar sedan har vedpriserna dubblats och med tanke på energikrisen och prisutvecklingen på ström är det inte troligt att veden blir billigare nästa år. Visst, enskilda år kan priset gå ner för att höga vedpriser driver fram ett större utbud som ger ett lägre pris, men i det långa loppet går det garanterat upp.

Ved blir inte gammal, i alla fall inte första decenniet, så jag ser det som rena sparbössan att hålla vedboden full. När jag beställde förra årets ved visste jag att den inte skulle komma till användning den här vintern och trots en kall och lång vinter kommer jag inte ens göra av med all ved jag fick hem våren -24.

Inte i år, men det kommer ju fler vintrar. Varför tänker inte alla så om allting? T ex började folk hamstra toalettpapper under Covid. Eller hamstra förresten, de började köpa balar. Borde inte alla friska människor upp till minst 75 år köpa toapapper i så stora förpackningar som möjligt? Om de inte bor inneboende på tio kvadratmeter, men då kanske toapapper ingår i hyran.

Jag fick ont om ved första året här för jag köpte huset på hösten och hade ingen aning om vedåtgång. Förresten hade jag inget bankkonto eftersom jag saknade personnummer, så livet var en aning kaotiskt. Men de människor som såg sina sinande vedförråd i november, men hoppades på en mild vinter tycker jag inte ett dugg synd om. Se det som en billig lektion i framförhållning.

Spara inte åt banken

Att aktivt förvaltade aktiefonder som i själva verket är förtäckta indexfonder blir ett kostsamt sparande har jag bloggat om förut och ingenting verkar ha hänt på tio år. När Ekonomibyrån i SVT nyligen ville intervjua storbankerna om vad man egentligen får för pengarna blev det kalla handen överallt.

Det kan inte nog understrykas att bankernas ”kundrådgivare” är säljare, och ofta helt skamlösa sådana. Hade de haft någon heder eller ärlighet skulle de t ex inte sälja på sina kunder den genomusla produkten fond-i-fond som egentligen borde heta skit-i-skit eller blåsning-på-blåsning eftersom hela poängen är att multiplicera bankens avgift för fondsparandet.

Köper man en vanlig (påstått) aktivt förvaltad fond riskerar man åtminstone bara att bli blåst en gång, men visst borde det vara kriminellt att ta minst fyra gånger högre avgift för en aktivt förvaltad fond om det i princip är en automatiskt förvaltad indexfond.

Men har det inte hänt än lär det inte hända i närtid. Min uppmaning till alla är därför att gå igenom ert sparande. Hittar ni en aktivt förvaltad fond – kolla upp hur den gått i förhållande till motsvarande indexfonder, åtminstone om det finns indexfonder som matchar någorlunda. Om du inte har tid eller lust att göra det – bara sälj fonden rakt av och köp något annat.

När du är klar (eller om du inte har några) kontaktar du släkt och vänner och uppmanar dem att göra detsamma. Börja med den äldsta och jobba dig nedåt. Jag misstänker nämligen att ju äldre en människa är, desto större risk är det att han/hon litat på banktjänstemannen, och här i ligger själva problemet! Människor måste sluta tro att bankens personal har vårt bästa för sina ögon. Deras första prioritet är sig själva. Deras andra är bankens (vilket tack vare bonusar ofta sammanfaller). Långt senare reflekterar de över kundnyttan, om någonsin.

Rika-Stig slutar

Björn Kjellman har slutat som Ica-Stig, men ser tillbaka på jobbet med glädje. Det förstår jag. De ursprungliga Ica-reklamsskådisarna Hans Mosesson, Paul Tilly, Robin Stegmar och Sanna Bråding fick en miljon per skalle för första omgången med Ica-reklam, och det var 25 år sedan.

Jag vet inte vad Björn Kjellman fått för att larva runt som Ica-Stig i fem år, men jag provfilmade själv för en reklamfilm där jag skulle tjäna 38000 kr för en dags arbete, och då riskerade jag inte att sabotera en skådespelarkarriär på kuppen och hade tveklöst tagit jobbet för en tiondel. För Kjellman snackar vi många miljoner för att under en femårsperiod i omgångar filma en dag varannan vecka.

”Pengarna från rollen som Ica-Stig har varit välkomna.

– Ja, det har varit bra för att fylla lite hål, det har det varit.”

Det måste ändå vara årets underdrift. Jag tror att han hade kunnat köpa en egen semesterö för det gaget, men kanske är det typiskt svenskt att inte förhäva sig. När skådespelarna i tv-serien Vänner fick frågan vad de köpt för pengarna svarade David Schwimmer som spelade Ross: ”I bought Ohio.”

För all del, de lär ha fått en miljon dollar för varje avsnitt i slutet av seriens tio år och 236 avsnitt, och skulle de pengarna ta slut får de än idag in rediga pengar på repriseringar världen över. Så kanske köpte han verkligen Ohio.

Det har inte Björn Kjellman råd med, men nog hade jag önskat att han inte sa att ”det har varit jättebra att ha en stadig inkomst eftersom jag är frilans” utan stått för att han faktiskt tjänat snuskigt mycket pengar på att vara Ica-Stig. Då hade också fler förstått varför han gjorde det.

Folk får vad folk vill ha

En festarrangör kör en turné med ”tjejfester” för kvinnor på 40+. Det är discomusik, allsång och Peter Siepen som discjockey. Jag fattar verkligen inte tjusningen, men det fina är att jag heller inte behöver göra det.

Men jämställdhetsstrategen (hur hade världen klarat sig utan henne?!) Marianne Nilsson stannar inte där utan har bestämt sig för att kritisera evenemanget när det kommer till hennes stad Karlstad. Glitter och formuleringar som ”tjejiga lekar” tycker hon ger en ”normativ bild av vad kvinnor är”. ”Det tycker jag är problematiskt för vi tycker om väldigt många olika saker.”

Men så bra! Då är det väl lämpligt att de kvinnor som tror sig uppskatta en fest med glitter och drinkar går dit och att Marianne (som för övrigt ger en väldigt normativ bild av jämställdhetsstrateger) låter bli, så blir alla nöjda och glada. Bevisligen finns det en marknad för festerna, men då är det tydligen problematiskt att kvinnor gillar olika saker. Marianne nöjer sig inte förrän hon bekräftat varenda fördom som finns om skattefinansierade kvinnosakskvinnor.

”Hur menar du nu?”

I reportaget undrar jämställdhetsstrategen vad som menas med tjejiga lekar och tävlingar. Trots att företagets namn stavats fel i artikeln tog det mig ungefär fem sekunder att hitta arrangörens mejladress och mobilnummer. Det hade fru strateg också kunnat göra om hon velat ha svar, men istället tar hon frågeställningen via SVT, vilket garanterat ger fler festdeltagare. Man kan kalla det Streisand-effekten, ofrivillig PR eller nyttig idioti, men så funkar det.

Fast kanske var det själva poängen. Jämställdhetsstrategen får visa att hon gör något. Festarrangören får fler gäster, tjänar mer pengar och kommer säkert köra fler tjejfestturnéer, och då måste ju strategen jobba vidare med sin mission om … Ja, vad det nu är hon vill åstadkomma. Ett festfritt Karlstad kanske.