1 kr/kvm

I en kampanj för att bryta utflyttningstrenden säljer Emmaboda kommun tomter för 1 kr per kvadratmeter. Jag kan för lite om Emmaboda för att kunna döma ut försöket. Antagligen är det bättre än den vanliga ”lösningen” - att sitta på händerna och göra ingenting i väntan på att ens kommun ska bli attraktiv på något magiskt sätt.

Men när Götene gjorde samma sak blev det en flopp. Det får mig att tänka att man börjar i fel ände. Har man t ex frågat dem som flyttat ut ur kommunen varför flyttlasset gick åt det hållet? För om Emmaboda inte är en bra kommun att bo i är det knappast någon vits att slussa in fler.

”Emmaboda, here we come!”

De som är intresserade av erbjudandet lär t ex fundera över om det finns jobb. Arbetslösheten i kommunen är 6,4 procent, ungdomsarbetslösheten 8,7 procent. Det är något lägre än övriga landet, men sysselsättningsgraden på 78,5 % i åldern 20-64 år är istället sämre än snittet. Varför?

Jag ser att kommunen har en ganska hög andel utomeuropeiska invandrare, främst från Afghanistan, Syrien och Somalia, länder där kvinnor som regel inte är ute i arbetslivet. De kanske inte är arbetslösa i den meningen att de skriver in sig hos Arbetsförmedlingen, men är de hemma och inte söker jobb är de ju ändå det om familjen lever på bidrag. Emmaboda är för övrigt en industrikommun med låga löner. Många tvingas pendla till Karlskrona, Kalmar och Växjö. Kommunalskatten är 1,5 % högre än riksgenomsnittet. Det är sånt jag hade brytt mig om.

Och så är det detta med framtidstro. Jag har själv bott i en landsortskommun med hög utflyttning och hög medelålder. En sådan ort de unga lämnar när de ska studera och sedan kommer de inte tillbaka förrän de blivit pensionärer. Förutom att det är dålig ekonomi för en kommun att få tillbaka sina ungdomar först när de börjar kosta pengar igen är det själsdödande att bo på en plats ingen tror på.

Tidigare hade Emmaboda en känd musikfestival, Emmabodafestivalen (okej, inte världens mest innovativa namn), men den är nedlagd sedan åtta år tillbaka. Samtliga storbanker har lagt ner sina Emmabodakontor och även företagen lägger ner.

Jag har inga lösningar, men möjligen borde kommunen kämpa för att få behålla sina unga och sina företag istället för att lite halvdesperat rea ut sin tomtmark till nya invånare. För kanske är de man får in genom denna kampanj inte precis förstasorteringen. Den som lever får se, och möjligen även Emmaboda.

När skiten träffar fläktremmen

Mycket gammalt skit har jag kört runt i. Ändå är det inte många gånger mina bilar gått sönder under färd så att jag inte ens kan köra hem den. Jag minns en resa till jobbet på 90-talet i en Buick från -75. Plötsligt hoppar bilen till och börjar låta som en stenkross. Vevaxeln hade gått av och då var det färdigsnurrat för den dagen. En annan gång körde jag in i ett träd och fick snabbt lära mig skillnaden på en bil från 90-talet och en bil byggd av plåt. Istället för en buckla på kofångaren fortsatte trädet en meter in i motorrummet. Jag trodde att jag var med i Dolda kameran.

Och nu var det dags igen. Plötsligt smäller det till i motorrummet på motorvägen. Det börjar lysa på hela instrumentpanelen och innan jag hann stanna och köra in till sidan hade tempmätaren gått upp på rött. Fläktremmen hade hoppat av remskivan som stod i en märklig vinkel och jag insåg att det här skulle jag inte fixa själv.

Till skillnad från tidigare incidenter hade jag en försäkring som täcker bärgning hem utan självrisk, så bilen var snart hemma igen, men precis som vid vevaxel- och trädincidenterna stod jag nu i läget att jag saknade en fungerande bil. Jag har visserligen inget jobb jag måste kunna ta mig till, men jag har bikupor som ska tas hem, ett par lass ved i Sverige som jag redan borde ha hämtat och en mil till närmaste matbutik. Kort sagt – jag måste ha bil!

Tidigare har jag ofta löst det genom att köpa en skrothög som inte kommer att klara besiktningen, men det är inte längre så enkelt eller billigt. Till och med 30-40 år gamla Volvos och Toyotor börjar få ett samlarvärde som även gör rena reservdelsbilar attraktiva. Efter min misslyckade trädfällning köpte jag en Saab V4 av en jobbarkompis brorsa. Den kostade 750 kr, det gör de inte nu.

Och hur skulle jag lösa detta? I värsta fall var jag inne på att byta motor. Naturligtvis har jag en extra motor liggande i ladan, den som spar han har. Så det är väl bara att slänga in den istället. Man skruvar ur några skruvar, tar ur den gamla, slänger in den nya, skruvar fast, fyller på olja och kör. Hur det går till i detalj har jag lärt mig i tv-serien Macken.

Jag har ändå aldrig gillat motorn i denna bil (”för du var en sällsynt dålig konstruktion”, för att återigen referera till Macken), så inget ont som inte har något gott med sig. Fast med lite tur kunde det räcka att byta vattenpump, ifall den skurit. En ny vattenpump till min bil kostar 249 kr på Biltema, men det visade sig vara ännu lite lättare den här gången. Remskivan hade spruckit helt på egen hand, oklart varför, så vattenpumpen var intakt. Några timmar i garaget och bilder till människor som förstår på bilar, så satt en ny remskiva på plats och bilen var igång igen. Den här gången, men jag blir ändå orolig för framtiden.

Hur gör ni andra som bor utan kollektiva alternativ eller av andra skäl måste ha tillgång till bil? De flesta har väl bilar lite för nya för att praktiskt kunna eller ha råd att byta motor i. Försäkring med inkluderad hyrbil? Jag skulle gärna ha en startklar extrabil för tillfällen som detta. Eller rättare sagt, varje gång jag hamnar i situationen tänker jag att jag ska ha det, men nästa gång står jag där igen med skägget i brödrosten.

Familj med åtta barn (och två vuxna?)

Den här artikeln är två månader gammal. Jag blev dock nyligen uppmärksammad på den, och eftersom liknande notiser kommer hela tiden tänker jag att åldern kvittar. Vi är trots allt inne i den årliga nyhetstorkan.

Och redan i januari berättade Aftonbladet om åttabarnsfamiljen som inte klarade av sitt bolån, vilket ledde till att Kronofogden sålde deras hus. Till underpris, tyckte familjen, och det förstår jag är frustrerande, men det var ju inte längre deras val. Jag tror förresten att underpris är mer regel än undantag när bostäder säljs på exekutiv auktion, som köpare vet man ju inte vilka knarkare eller torpeder som ska dyka upp efter att man flyttat in.

Pappa Peter blev av med sin provanställning under pandemin och i samma veva kraschade mamma Marias nagelsalong.

”Inte heller hon hade ordnat med något skydd som kunde täcka den förlorade inkomsten.

    -   Jag tänkte inte på det. Allt rullade bara på, säger hon.”

Det får mig att tänka på Peps Perssons textrad ”Var du än släpper slantarna så rullar de åt samma håll”. Om det nu gick så bra, hade det inte varit en bra idé att lägga undan lite pengar? Hon är 45 år gammal, maken 62. De köpte huset 2015 för 2,5 miljoner och hade redan då betalningsanmärkningar så stora att bara Bluestep gav dem lån, mot hög ränta. Rätt beslut av de andra bankerna, visade det sig med facit i hand.

Jag undrar var pengarna är? Peter var 51 när huset köptes. Är man över 50 år och dessutom familjefar ska man väl ha något sparat kapital mitt i livet, inte bara betalningsanmärkningar?! Jag fattar att åtta barn inte är gratis, men det visste de väl redan innan pandemin, då när allt ”rullade på”? För övrigt är det inte en mänsklig rättighet att skaffa åtta barn. Åtminstone något av barnen verkar ha blivit till efter 2021 och antagligen ytterligare ett par mellan husköpet och pandemin. Hur tänkte Peter och Maria där?

”Barnen är vårt allt” säger föräldrarna, men det verkar finnas såväl hund som katt och kanin (åtminstone en inredd kaninbur) i hushållet, så riktigt allt verkar de inte vara. Men för ovanlighetens skull får ändå föräldrarna frågan om det egna ansvaret:

”Ja, det hade ju kunnat göras bättre såklart, från början, men banken som vi har haft har inte varit så medgörlig heller. De kunde lätt ha löst det här, om de hade velat bara.”

Så en halv mening om sin egen skuld, utan att precisera vad de hade kunnat göra bättre. Sedan är det offerkofta på och bankens fel. Senare får även Kronofogden en släng av sleven för ”de borde såklart ha gjort rätt från början” (till skillnad från Peter och Maria?).

Om vi börjar med banken hade det varit kul att få höra deras version, men att den inte varit medgörlig beror gissningsvis på att familjen inte betalat ränta och amortering enligt det avtal man kommit överens om. Går jag till mig själv uppfattas jag nog också ibland som omedgörlig när motparten svikit en överenskommelse. Särskilt om personen som svikit/ljugit inte själv tar första steget och kryper till korset utan lämnar det åt mig.

Nu har en okänd välgörare hjälpt familjen att få bo kvar, och därmed slipper barnen flyttas ut till olika fosterhem. Det är säkert det bästa för barnen, som ju är de verkliga förlorarna efter föräldrarnas omdömeslösa leverne. Men jag kan inte låta bli att tänka att Peter och Maria fått mer hjälp än de förtjänat och ändå låter de som om det är dem det är synd om. ”Vi har känt oss attackerade på alla fronter under en väldigt lång tid.” Brist på självömkan lider de åtminstone inte av.

Jag hade så gärna sett en uppföljning av detta, t ex en tv-serie om 30 år där man i åtta avsnitt följer barnen i varsitt program och tittar på deras ekonomi. Jag undrar om de sitter med blancolån och offerkofta, som föräldrarna, eller om de har månadssparande och järnkoll för att aldrig hamna i deras sits. Vad tror ni?

Den som sår får skörda

Det finns många spännande aspekter av biodling, men för mig är honungen det centrala. När det börjar rinna in nektar i kuporna och när ”dragen” efter respektive blomster (i mitt fall främst maskrosor, hallon och ljung i tur och ordning) är igång vill man veta hur länge det ska hålla i sig och hur många kilo det ska ge.

Det sistnämnda är svårt att uppskatta även om jag börjar få en aning när jag ser hur många skattlådor jag kan sätta på kuporna, men helt konkret blir det inte förrän jag börjar skörda honung. Det gör jag sedan förra året tre gånger per säsong – i början av juli, i slutet av juli och i slutet av augusti.

Årets första skörd inbringade elva lådor à tio ramar, alltså 110 stycken. Varje ram borstas ren från bin som sedan får klara sig med lite mindre yta än tidigare, men vid behov ger jag dem nya tomlådor att fylla upp. Fuktkvoten i honungen kontrolleras och de ramar som är för våta ställs på tork i staplar med ett lock täckt av datorfläktar, i ett rum med en avfuktare. Där får de stå tills de är tillräckligt torra.

Sedan är det dags att slunga honungen. Täckvaxet tas bort med en avtäckningsgaffel, ramarna ställs i en slunga, som är en slags centrifug som snurrar ramarnas tills honungen skvätter ut på slungans vägg, rinner ner mot botten och en kran. Därefter silas honungen fri från vaxrester och hälls i tunnor där jag rör honungen morgon och kväll tills den får den krämiga konsistens den ska ha när den är färdig. Detta är känsligt, den färdiga honungen tappas på glas när den är klar, varken för tidigt eller för sent, och har jag något annat i kalendern då får det stryka på foten.

Först därefter, när honungen är buteljerad, vet jag exakt hur mycket honung det blev, men jag har som sagt ett hum redan i bigården och ännu mer vet jag efter slungningen. Den gör jag idag, från tidig morgon till sen kväll (med korta datorpauser). Sedan återstår det alltså ytterligare en slungning innan jag har facit för sommarhonungen. Efter det tar jag med mig bina till ljungtätare nejder där de ska få samla ljunghonung, men dit är det ytterligare någon månad. Idag gäller slungning: Fyra ramar avtäcks och slungas medan fyra nya förbereds och så upprepas processen tills jag är så less att jag kan skrika. Samtidigt är det ju detta jag väntat på sedan i höstas. Äntligen lön för mödan.

Betala för att promenera

Avgifter för att få gå en skogspromenad låter som om dystopisk framtidsroman, men i Holland är privata skogar spärrade med bommar och betalautomater redan verklighet. Och det är inga struntsummor heller! En barnfamilj kan tvingas betala över en femhundring för att komma in i en nationalpark.

System för avgiftsbelagd natur har funnits länge där, men tidigare har avgifterna varit symboliska. Det känner jag förresten igen från Norge där man kan få vippsa en tjuga för att köra in på en privat väg eller parkera sin bil i en grusad skogsglänta. I sig inte upprörande. Jag kan till och med tycka att det är rimligt att en lokal förening tar ut självkostnadspris för sitt arbete att hålla ett område tillgängligt. Men vi måste nogsamt se till att det stoppar där.

För vi lever i en global värld där dumheter från andra länder sprider sig utan bättre argument än att de just finns i andra länder. Möjligen kan man hänvisa till miljö om man behöver, för alla bryr sig väl om miljön och då får man säkert inte ifrågasätta på vilket sätt miljön tar skada av att jag kör några meter på en skogsväg eller går runt i skogen med matsäck eller en termos kaffe.

I Sverige och Norden gör allemansrätten det möjligt att gratis få tillgång till i stort sett hela naturen mot att vi lämnar området i samma skick som när vi kom, tar hand om våra sopor osv. För oss är det en självklarhet, men mycket skit från andra länder införs även här, så bara för att vi kan njuta avgiftsfria skogspromenader idag är det inte givet att det är så även i morgon. Skyll på miljöskäl så ställer svenskarna upp på det mesta av dårskap. Att ”vi” dessutom älskar digitala system och ny teknik tror jag underlättar ytterligare. En del skulle nog se det som festligt och exotiskt att det dyker upp en betalstation mitt i skogen.

Exotiskt är det ju, men i förlängningen skulle det leda till sämre folkhälsa och att ännu mer makt flyttas från folket till de redan mäktiga. Nu låter jag dystopisk, och till viss del är jag det. Ingen vet hur framtiden blir, men är det någon som tror på mer frihet av allemansrättstyp, och färre avgifter i vardagen?

Gratis dusch

Sedan i höstas betalar jag 50 öre/kWh inkl moms för min ström. I vintras lönade det sig bra att ha låst priset, men nu på sommaren kan ju elen vara billigare ibland, så då snålar jag gärna lite för att kompensera. Värme kommer man undan nu, AC använder jag inte och mat blir oavsett elpris billigare på spisen än på grillen (som jag för övrigt tycker är ett alldeles för krångligt och tidsödande sätt att laga mat).

Men dusch kommer jag inte undan, särskilt inte när jag iklädd bidräkt stått och lyft tunga honungslådor i stekande sol i flera timmar. Hur funkar en sån där campingdusch egentligen? Ni vet, en sådan där svart påse som man hänger upp ute och som värms upp av solen. Jula och Biltema har varsin tjugoliters duschpåse för en hundring, men jag har en ännu billigare eftersom det följde med en påse med huset.

Idén är ju smart. Vattnet värms upp helt strömfritt genom att påsen och därmed dess innehåll värms upp av solljus. Har man inte sönder påsen är det en evighetslösning och allt som behövdes var en spik lagom högt upp på ladans södervägg. Sedan var det bara att vänta till eftermiddagen.

Jag vet, jag var inte med när Gud delade ut muskler, men låt oss fokusera på duschen istället. Efter en solig dag blev vattnet absolut tillräckligt varmt. Ballofixkranen var lite mekig att vrida på högt upp på väggen, men jag satte spiken där jag visste att jag hade en regel på baksidan. Påsen väger trots allt tjugo kilo och jag ville inte få den i huvudet. Vattentrycket hade gärna fått vara lite hårdare, men det hänger ju ihop med storleken och även om jag sett campingduschar på 40 liter tyckte jag att den här var tung nog att hänga upp (det är ju det där med muskler). 20 liter räcker dessutom gott till en dusch.

Slutsatsen blir att det skulle gå att hålla sig ren med en sån här påse, åtminstone tre månader om året. Men särskilt behagligt var det inte. Inte någon större ekonomisk vinst heller, tror jag. Jag är inte den långduschande typen utan brukar använda principen blöta ner – tvåla in – spola rent. Jag ska pröva igen, men för att få till en dusch värd att använda får jag nog sikta in mig på Ingvar Hirdwalls lösning från Potatishandlaren (och ett redigt duschdraperi för att inte skrämma grannarna):

Moralkaka till kaffet

Jag lever mitt liv med mina val och om någon vill inspireras är det upp till dem. Vill de se mig som varnande exempel är även det deras rätt. Jag försöker däremot vara försiktig med att säga hur andra ska leva, det har nämligen en tendens att slå tillbaka.

Kändisar är inte alltid lika återhållsamma och då är det viktigt att tänka på att den som pekar mot andra bör hålla rent framför egen dörr. Det mest aktuella exemplet är från politikerveckan i Almedalsveckan, där Thomas Stenström, som titulerar sig ”rockstjärna”, arrangerade ett event för ”en kraftfull klimatpolitik” tillsammans med bland andra skådespelaren Gustaf Skarsgård, som gjorde ett utspel om att ”vi” borde sänka vår konsumtion med 80 procent.

Stenström, rockstjärna.

Oklart vad han baserar den siffran på, men direkt efteråt satte sig Stenström på ett flygplan till USA för att gå på fotboll medan Skarsgård antagligen tog sin fyrhjulsdrivna diesel-SUV på drygt 200 hästkrafter hem till sin 143 kvm stora Södermalmsvåning värd femton miljoner. Det där med konsumtion och klimat var nog inte så viktigt när allt kom omkring.

Stenström kanske borde ta kontakt med de 87 influencers som skrev en debattartikel där de uppmanade statsminister Löfven att tvinga folk att flyga mindre. Även det hyckleriet uppmärksammades och när journalister började ställa frågor om influerarnas egna flygvanor var de inte så talträngda.

Men de är varken först eller värst. Ett annat exempel på hög svansföring jag minns är artisten Timbuktu som angrep näringslivet som han menade ”maximerar sin tillväxt och undviker samtidigt att betala skatt och bidra till att göra ett bättre samhälle”. Knappt hade etablissemangets applåd klingat ut innan det uppdagades att hr Timbuktu själv inte bara håller på med grötrim utan också är en fena på skatteplanering.

Det finns ingen lag som säger att man måste leva som man lär, men vill man i framtiden bli tagen på allvar (och vem vill inte det?) tror jag att det är klokt att sänka svansen ett hack och att inte leva stick i stäv med det liv man uppmanar andra att leva. Varför man överhuvudtaget ska utfärda råd till andra om hur de ska leva sina liv bara för att man själv har en känd pappa eller råkar kunna spela elgitarr.