Hemnet mot helvetet?

En del företag borde inte överleva. Nu är det femton år sedan hemelektronikkedjan Onoff gick i konkurs och det var inte en dag för tidigt. Av alla företag i den branschen (Elgiganten, Siba, Expert, Mediamarkt...) upplevde jag Onoff som den klart sämsta, och tydligen var jag inte ensam om att tycka det.

Hur stort och framgångsrikt ett företag än är har dess kunder alltid en möjlighet att fälla det, och ett företag jag så länge jag kan minnas tycker har förtjänat det är Hemnet, den digitala marknadsplatsen för svenska bostäder.

Först upplevde jag den som bostadssökande och noterade snabbt att sökfunktionerna på sajten var värdelösa. T ex fick jag upp en obebyggd tomt när jag klickat för ”villor”. Jag mejlade kundtjänst och frågade varför. På den här tiden kunde man nämligen mejla företag, och till och med få svar! I det här fallet var svaret att man ju kunde bygga en villa på tomten, så därför låg den i rätt kategori. Då mejlade jag igen och frågade varför den inte låg under ”gårdsbruk” eller ”slott”, för det hade ju också gått att bygga. Då fick jag inget svar.

Senare skulle jag själv sälja bostäder och då var man snudd på tvungen att annonsera ut dem på Hemnet, vilket var skitdyrt. Hur har de kunnat överleva, tänkte jag, när de är så dåliga. Men om det finns en gud verkar han/hon (såg ni – jämställt!) vara på väg in i matchen. Nu har främst Booli kommit in på marknaden och när ett så dåligt företag som Hemnet får konkurrens kan det gå fort. Värdet på aktien har mer än halverats i år och SVT berättar att Hemnet efter ett tufft år tvingas anpassa sig till Booli.

Tillhör du dem som köper enskilda aktier är mitt tips att du inte bara läser rapporter och tolkar nyckeltal. Företag som nästan haft monopol har inte nödvändigtvis fått sina marknadsandelar för att de är så bra. Det kan också vara för att ingen annan har tagit sig in, men när det väl händer kommer dåliga kolosser bara gå åt ett håll. Själv håller jag tummarna för att Hemnet går hela vägen och ansluter till Onoff i Företagshelvetet där företagsledare sitter och skäms i en nedlagd kyrka under ledning av bröderna Lehmann.

Hur slarvar man bort 38 bussar?!

Är du en tankspridd typ som brukar slarva bort saker kan jag trösta dig med att du inte är värst. Storstockholms Lokaltrafik slarvade bort 38 bussar! När de skulle säljas upptäckte man att bussarna var borta och polisanmälde det som stöld.

Dagen därpå kom man plötsligt på vad som hade hänt. SL hade försökt kränga de här bussarna tidigare, men den tilltänkte köparen hade så bråttom att bussarna hade hämtats innan affären var i lås. Så nu har man rett ut detta, slutet gott – allting gott?

Nej, inte precis. När bussbolagen inte lyckades kommunicera med varandra blandade man in både polisen och Transportstyrelsen. Vad kostar det? Apropå kostnader, hur tusan kan man klanta bort 38 SL-bussar?! Det måste ju handla om miljoner! Det låter lite som när staten ”sålde” tusen bilar till Nordkorea och ”glömde” att ta betalt.

Det är inte precis gratis att åka kollektivt i Stockholm. Många gånger blir det dyrare att ta bussen än att köra med egen bil och här har vi kanske förklaringen. Jag tror nog att SL:s presstalesman hade ett hum om händelseförloppet redan dag 1, men faktum kvarstår att SL släppte iväg 38 bussar man inte fått betalt för till ett icke-namngivet bussbolag som verkar lika struligt som SL, och sedan ringde till polisen för att reda ut det hela. Min standardlösning ”Avgå alla!” lär väl inte appliceras den här gången heller. Alla kan göra fel och det är ju ändå bara skattepengar.

Spela på börsen

Rätt ofta likställs börshandel med bingo och andra spel om pengar. I en reportageserie hos Sveriges Radio jämför Spelberoendes förening börshandel med traditionella spel och ser likheter.

De har en poäng, det finns absolut människor som ”spelar” på börsen. Här hittar de t ex en kille som brände allt han hade på krypto, men nöjde sig inte med att spela bort allt utan tog blancolån på ytterligare en miljon.

Det är ytterligheter, men jag kan villigt erkänna att när jag var yngre fanns det ett inslag i mitt eget börshandlande av att jag ville bräcka kompisar. Det gav en kick att göra en bra affär att kunna skryta med på helgens fest. Det slog inte över till spelberoende eller ens att jag såg börsen som ett spel och började göra våghalsiga köp för att kompensera mig, men jag hade antagligen varit rikare idag om jag inte haft det tänket.

Så passar man på i reportageserien för att varna för att ta råd från ”finfluencers”, men jag vet inte hur vanligt det är att folk ger finansiella tips på nätet. Jag tycker att det är ett evigt friskrivande om att värdepapper kan gå upp och ner i värde och att alla tar ansvar för sig själva.

För så är det ju, var och en gör sina val och allt går att missbruka. En del klarar inte av börshandel, poker, alkohol, socker eller ens att träna eller äta sunt utan att det går överstyr, men myndigheterna kan inte förbjuda fria val för att en del hade klarat sig bättre utan.

Det är farligt att gå på gatan.
Det är farligt med nitrit.
Det är farligt att ha roligt
och det är farligt med kredit.
Det är farligt att gå på krogen.
Det är farligt att ha glöd
och det är farligt att leva, man kan dö.
                    - Magnus Uggla

Äntligen!

I våras avslöjade SVT att en chef inom Vännäs kommun i sin yrkesroll handlade från sitt egna företag, men också från ett företag han ägt tidigare. En utredning startades och vi vet ju hur det brukar gå med sådana. Ingenting utöver att någon kommundirektör säger att ”det här var ju dumt”, så nu ska de se över sina rutiner och bla bla bla... Fast i det här fallet slutade det faktiskt med att chefen fick gå. Jag vet inte om jag är mer cynisk än andra, men jag blev uppriktigt förvånad över att agerandet för en gångs skull fick konsekvenser.

Men jag ska inte överösa kommunen med lovord. Som tack för korruptionen ger de chefen en halv årslön. Pengar som kunde ha gått till att någon gör sitt jobb istället för att betala någon för att inte göra sitt jobb.

Den sparkade chefen är i alla fall klar över sin roll i det hela. Han har inte gjort några fel överhuvudtaget (troligen inte under hela sin livstid). Han känner sig ”kastad under bussen” (fast ihop med sex månadslöner...) och menar att lagen om offentlig upphandling är ”svår att förstå”. Tydligen stod det inte i hans arbetsbeskrivning att han har något som helst ansvar att veta vad han ska göra på jobbet.

Jaja, kanske kan det här få en och annan kommunchef att vakna till och sluta att behandla kommunen som sin personliga lekstuga med tillhörande plånbok, och så håller jag tummarna för att nästa myndighetsperson som klantar sig på ett sätt som hade lett till polisanmälan på privata arbetsplatser åtminstone inte får betalt för att sluta.

Ett samhälle utan pengar

Jag har tidigare bloggat om Amish som jag tycker har ett intressant förhållningssätt till både pengar och prylar. Nu snubblade jag över Bruderhof, ett samfund som tycks dra lite åt samma håll. Det kanske mest intressanta med dem är att de lever helt utan privatekonomi.

Behöver man en vinterjacka säger man till klädavdelningen och så får man en efter några timmar – smidigt. Och det är klart, ju större familj, desto fler synergieffekter. Här är det 300 personer som gör sina matinköp ihop, kan ärva varandras kläder osv. Fyra tvättmaskiner är igång från morgon till kväll, maten lagas i storkök osv.

Jag tycker att det skulle vara tråkigt att leva utan pengar, men har full förståelse för att många tänker tvärtom där. Ingen lönecheck, inga dra-åt-helvete-pengar, men heller inga räkningar eller ekonomiska bekymmer överhuvudtaget.

Man blir inte fullvärdig medlem i församlingen förrän man fyllt 21. Någon påpekar i kommentarsfältet till videon att barnen inte förbereds för ett liv i det vanliga samhället, om de skulle välja att lämna Bruderhof. Å andra sidan växer barnen upp utan tv och internet, och med en himla massa socialt interagerande. Jag gissar att de är bättre förberedda än de flesta.

Intervjun med den artonåriga tjejen i reportaget tycker jag också tyder på det. Hon pratar om egna val och att hon inte kan vara med i gemenskapen bara för att andra sedan länge följt dessa traditioner. Hon låter mindre som kultmedlem än en genomsnittlig ungdom och pratar istället om konsumismens förtryck i medströmssamhället. T ex när hon under en resa i den moderna världen säger:

”Man fyller tomheten med grejer. Det är bisarrt för det är bara så onödigt. Jag kan inte förstå varför man använder sina surt förvärvade slantar för att köpa mängder av grejer.”

Där är hon inne på något. Någon annan skrev att det måste vara svårt att lämna församlingen just för att medlemmarna saknar pengar. Jag vet inte. Kanske för att man saknar erfarenhet av pengar, men att som vuxen person starta på noll är ju inte det sämsta. Många människor har ett betydligt sämre läge än så trots att de jobbat och tjänat pengar i decennier.

Vuxna människor bestämmer själva vad de vill göra med sina liv. Barnen har inga mopedbilar eller spelkonsoler, men de behöver heller inte mängder av leksaker, de leker med sina kompisar och djuren på gården. Inte min kopp te, som sagt, men det är många jag skulle ha ännu mindre lust att byta liv med.

Urspårat inköp

Inlandsbanan ägs av nitton kommuner, så när pengarna är slut är det bara att rekvirera mer från skattebetalarna. Det måste vara så man tänkte när man köpte in fem tåg från Holland 2019. Först kördes de till Polen där de skulle byggas om, men efter sju år har de åtminstone kommit fram till Sverige.

”Avstigning för samtliga passagerare!”

Vid det här laget har de kostat 170 miljoner för att få dem godkända för trafik, men nu när man kan börja använda dem har Inlandsbanan kommit på att man inte behöver dem eftersom man än så länge inte håller på med persontrafik! VD Otto Nilsson:

”Vi har funderat på olika ekonomiska lösningar för tågen. Vi vill få dem i trafik och försöker hitta sätt att få igång dem. Men går inte det kan det bli aktuellt att hyra ut dem eller i slutänden sälja dem.”

Än så länge har man inte annonserat ut dem eller försökt hitta någon som hyr eller köper dem, man bara funderar. Tågen är c:a 25 år gamla, så funderar man en stund till går de kanske att sälja till någon museijärnväg. Fast dessa brukar ju drivas av ideella föreningar bestående av pensionerad järnvägspersonal, så jag har svårt att tro att de kommer att hala fram 170 miljoner (plus ränta?).

En ansvarig (?) politiker, Jenny Sellsve (S), ordförande i kollektivtrafiknämnden i Region Jämtland Härjedalen, ser ändå positivt på möjligheten för persontrafik längs inlandsbanan: ”Vi är beredda ifall förutsättningarna finns.”

Foto: Katarina Norström/Pressbild Region Jämtland Härjedalen

Okej, så man köper alltså in persontåg för hundratals miljoner så att de är på plats om persontrafik någon gång i framtiden skulle bli aktuell? Jag antar att invånarna i de nitton kommuner som betalar för fanskapet ska vara glada att de inte köpt in rymdraketer som förberedelse för pendlarlinjen Brunflo-Saturnus.

Mörka FIRE

Berättar du om din ekonomi för andra? Jag har alltid stått för att jag är en girig fan som hela livet försökt samla pengar på hög, men jag tar sällan upp ämnet och nu när jag inte längre har ett riktigt jobb märker jag att det kan bli ännu känsligare. Konkret exempel:

Häromdagen snackade jag med en biodlare jag lånat en maskin av. Eller hyrt, vi hade inte helt rett ut det och när jag lämnade tillbaka den frågade jag honom vad han ville ha. Jag tänkte att det skulle bli gratis eller en symbolisk summa. Det blev det sistnämnda och det passar mig egentligen bättre för då slipper jag att känna mig som en parasit och behöver inte skämmas nästa gång jag är i samma läge.

Precis när jag skulle sätta mig i bilen och åka hem frågade han vad jag jobbar med. ”Så lite som möjligt” svarade jag, men så sa jag att jag är frilansande skribent. Det är inte en ren lögn, jag har fakturerat några timmar i höst, men det hade varit mer korrekt att säga att jag har slutat att jobba och lever på avkastningen av mina börsinnehav.

Men hur hade det tagits emot? Förhoppningsvis och förmodligen bra, men en del människor blir konstiga när det gäller pengar och risken finns att han hade ångrat att han inte tagit i mer gällande hyran och korrigerat det genom att hugga i nästa gång, eller bara säga nej. Jag ser heller ingen möjlig uppsida mer än att det känns bättre att vara öppen och ärlig.

Rätt eller fel, nu har jag blivit en som smyger med mina pengar. Kanske är det klokt, kanske ökar det bara på stigmat. Kanske borde jag alltid tala sanning och om det biter mig i foten får jag ta den smällen. Jag vet inte, men jag vet att jag kommer att tänka en del på detta. Hur tänker du?