”Exakt här går min gräns”

I en internationell undersökning påstår 24 procent av tillfrågade svenskar att de skulle behöva minska sina utgifter avsevärt om de inte får löneförhöjning, och 15 procent att lönen annars inte ens skulle räcka till grundläggande behov.

Riktiga problem.

Här är det många frågetecken. När måste de ha den här löneökningen för att inte allt ska gå åt skogen, idag eller? Och vad menas med ”avsevärt” och ”grundläggande behov”? Överhuvudtaget har den här typen av självrapporterade undersökningar lågt värde eftersom subjektiva bedömningar styr resultatet.

Men om vi gör som journalisten och struntar i detaljerna utan bara sväljer siffrorna – vore det så himla farligt om 24 procent minskade sina utgifter? Hade de gjort det tidigare skulle de inte sitta i den rävsax de uppenbarligen gör. Det är faktiskt ingen regel som säger att man måste konsumera upp 99+ procent av lönen varje månad.

Jag vet! De flesta tycker att privatekonomin precis går ihop, varenda krona går åt, och med en oförutsedd utgift skulle man typ svälta ihjäl. Men så kommer den där utgiften och på något konstigt sätt går livet vidare ändå.

Jag har säkert berättat om den tjugoåriga killen som skulle köpa bil med billån en bit fram i tiden, ett halvår eller ett år. Jag föreslog att han kunde tokspara fram tills dess (han hade heltidsjobb och bodde hos sina föräldrar) för att slippa en stor del av lånet. Men nej, han hade inte ens råd att spara det belopp han senare skulle amortera. Det gick inte att förklara, men utan kniven på strupen var det tydligen omöjligt.

Hade han försökt skulle det såklart gå. Därför tänker jag att en utebliven löneökning eller till och med en sänkning kanske skulle göra underverk för någons ekonomi. Att upptäcka att man har verktygen är första steget. ”Jag kan spara en hundring, då kan jag kanske spara två. Och kan jag spara tvåhundra ...”

Vem kastar bort sitt liv?

Ett Twitterinlägg fångade mitt intresse.

Jag vet inget mer än det som står i texten, men utifrån det verkar mamman en aning... ytlig. Det är inget fel med att bli jurist, men att klubbhäng vid Stureplan skulle vara ett slags kvitto på ett lyckat liv håller jag definitivt inte med om.

Och vad är det för fel med att gå byggprogrammet? Alla som försökt få tag i en hantverkare vet att de har jobb så det räcker och med tanke på bostadsbristen i stora städer i kombination med att allt fler tycks oförmögna att göra sina egna renoveringar verkar inte det vara på väg att ändra sig. Inte heller är AI ett närliggande hot mot duktiga byggare, värre är det för jurister.

När det kommer till pengar kan en byggare få ut en bra månadslön efter gymnasiet, och möjligheten till sommarjobb inom området även tidigare är nog skaplig. En jurist måste genomgå minst fyra och ett halvt års eftergymnasiala heltidsstudier. Vill man bli advokat krävs ytterligare tre års praktik, om än betald sådan.

Är målet att bli rik är jag inte säker på vilken av karriärerna som lönar sig bäst. Sonen kan börja jobba heltid vid 18 medan dottern lär plugga till 23-25 och har då ett gigantiskt studielån att beta av. Det är inte alls givet att hon någonsin kommer ikapp. Det viktigaste tycker jag hur som helst är att man utbildar sig till en profession man vill jobba inom. Vill man tjäna mycket pengar gäller det sedan att bli så bra som möjligt på det man gör, vare sig det är advokat eller snickare.

Dessutom går det att ändra inriktning längre fram, det gymnasieval man gör som fjortonåring bestämmer inte hela ens liv. Den av mina kompisar det gått bäst för karriärmässigt gick Handel & Kontor, en tvåårig linje (den tidens program) för skoltrötta som ändå ville ta sig igenom gymnasiet. Några år senare gick han en internationell hotellutbildning i Schweiz och de senaste två decennierna har han haft titlar som CEO och CFO på stora företag. Jag vet inte vad han tjänar (jag skiter i folks lön), men det kan nog vara flera miljoner i årslön.

Men återigen, det viktigaste är inte lönen utan att man trivs med sitt liv. Om jag får gissa vem i familjen Byggare/Jurist det kommer gå sämst för så är det mamman. Att vara så fyrkantigt inskränkt måste vara ett handikapp i väldigt många situationer.

In med några miljarder till

Västlänken, en kort järnvägsförbindelse i Göteborg, trodde man år 2020 skulle kosta 20 miljarder. Tre år senare räknade man med 36,5 miljarder. 2025 var man uppe i 49,3 miljarder och när det nu talas om 56 miljarder behöver man ”täcka Västlänkens skenande kostnader”.

Vad jag undrar är vilka tjänstemän som fått sparken längs vägen. När man tredubblar kostnaderna (och det är förmodligen ingen insatt som tror att det kommer att stanna där) måste det väl vara ett antal personer som sjabblat rejält? Tur att det bara är skattebetalarna som drabbas.

Jag är särskilt fascinerad av fördelningen. Med ”skatten” menade de väl specifikt trängselskatt. Annars är det lätt att tro att SVT gör en skillnad på pengar som kommer från staten och skatten, och det är det ju faktiskt inte. Alla statens pengar är skattepengar, antingen skatt som tagits ut för att finansiera välfärd och annat, eller pengar som kunde ha använts till ett sänka skattetrycket från ett av världens högsta.

Ansvarig (?) minister pratar om ”de 7,6 miljarder som regeringen nu skjuter till”. Kanske tror han på det själv, kanske borde hans väljare påminna honom oftare om att det faktiskt är folkets pengar, så att han slipper göra bort sig nästa gång det ska in ännu mer pengar i den här soppan.

”More money for you!”

Hela bygget skulle förresten ha varit klart i år, men den senaste gissningen är 2030. Om det av någon anledning inte blir ytterligare förseningar kanske det blir en vänsterregering som får besluta om att skjuta till de resterande kostnadsökningarna. Jag fattar att det är svårt att exakt räkna ut vad en järnvägssträcka ska kosta, men visst vore det kul om det någon gång blev en tredjedel så dyrt istället för tre gånger så dyrt. Eller att man bara lyckas hålla budgeten och tidplanen en endaste gång!

Swishgrupper

Någon i kommentarsfältet uppmärksammade mig på fenomenet swishgrupper, där syftet är att hjälpa varandra ekonomiskt genom att låna ut en slant till någon som sitter lite trångt. Jag skulle så gärna önska att sånt här funkade, men tydligen gör det inte det.

”Person A har skrivit i en grupp 'Varning för bedrägeri' om hur hon lånat ut 400 kr till person B i en 'swishgrupp'. Nu skriver person A att person B kommit med lögner i en vecka och att hon nu inte svarar alls.”

Jag är inte förvånad. Jag lånar av princip aldrig ut pengar, men det finns två undantag: Mycket nära vänner som jag anser mig veta skulle gå extremt långt för att betala tillbaka och dessutom hade lånat ut samma summa till mig, och så pengar jag är beredd att förlora. Det kan vara en hundring till någon som gjort mig en tjänst eller som jag vet har det knapert. Kul om det blev ett lån, men jag kan också leva med det som en karmainvestering.

Till vilt främmande människor? Inte en chans! Det handlar om logik. Nästan alla har några vänner eller släktingar. Sannolikheten att jag är den första som tillfrågas är låg. Antingen har de riktiga vännerna sagt nej eller så fick de aldrig frågan (troligen för att de ändå skulle ha sagt nej). Kanske är personen redan skyldig dem pengar och då är chansen att jag får tillbaka min peng ännu lägre.

Men här handlar det om människor som frivilligt sökt upp ekonomiskt svaga individer. Varför går man med i en ”swishgrupp”? Jag läste en veckas inlägg i en av dem och det är hjärtskärande historier om handikappade och diabetiker som behöver pengar till mat och medicin. De flesta är säkert ärliga och jag tvivlar inte på att de har för avsikt att betala tillbaka det önskade beloppet på det datum de anger.

Oddsen för att det ska hända är dock alldeles för dåliga. Kalla mig cyniker om ni vill, men den som betalar pengar till en bedragare försämrar inte bara sin egen ekonomi, det leder dessutom sannolikt till ännu fler offer. Den som lurats och lyckats lär göra det igen och då får den goda gärningen motsatt effekt.

Genvägar är senvägar

Användningen av diabetes- och obesitasläkemedel ökar i Sverige. Att diabetesmedicinkonsumtionen ökar beror knappast på mer diabetes utan att att man kommit på att det funkar för viktnedgång.

Gör det något att användningen av vissa mediciner ökar med 351 procent på några år, eller 48 procent på ett år? Jag ser två problem. Det uppenbara är att alla mediciner har biverkningar och här pratar vi om medicin man kan bli blind av.

Ett annat problem är att ”vi” (människor i de delar av världen med stora ekonomiska möjligheter) allt oftare letar genvägar istället för riktiga lösningar, symptombekämpning istället för att ta tag i orsakerna. För en normalviktig är det mycket lättare att gå upp i vikt än det sedan är att gå ner igen. Framförallt går uppgången mycket snabbare. Det du går upp på ett år kan ta fem år att bli av med, eller hela livet.

Samma sak med ekonomi. Alla vill ha ett sparande, men få vill spara. Jag vet inte hur många jag pratat med som säger att de skulle vilja spara och investera, men de vill inte ändra sin konsumtion för att få pengar över. Och när de får höra hur lång tid det tar att dra ihop exempelvis en miljon tänker de att det måste finnas något snabbare sätt, t ex att öka risken till bingonivå, inte att låta det ta den tid det tar eller att sänka ambitionen. Nej, då struntar de hellre i det och kan (nöjt?) konstatera att det inte går att spara sig rik. För om man vill ha en miljon är en halv inget värd?

Vi måste sluta att applicera just-in-time-samhällets principer på våra egna liv. Det lönar sig att tänka rätt från början, men när vi inte klarar det bör vi kavla upp ärmarna och göra jobbet istället för att leta möjligheter att slippa.

Momsfri mat

Medan svenska folket funderar över om momssänkningen från 12 till 6 procent märks i plånboken vill jag särskilt den här tiden på året påminna om att det finns gratis mat i naturen, sånt som varken kräver odling eller vattning utan bara är att hämta.

Nässlorna till höger är allra bäst att plocka i april-maj. Jag sköljer och förväller genom att koka dem i några minuter, mest för att de ska sluta att bränna. Sedan kan de bli soppa, stuvning eller hackas ner i en sås ihop med andra grönsaker. I år är det möjligt att jag fryser in en del för att förlänga säsongen.

Kirskålen till vänster går att plocka under längre tid, men är allra bäst på våren. Detta underbara ogräs växer lyckligtvis på min tomt. Fram till midsommar försöker jag att alltid ha en burk med kirskål i kylen. Den hackar jag ner i det mesta eftersom den har en mild och fin smak av gratis.

Men det är inte bara jag som äter gratis. Här är en kille som plockar allt möjligt och till och med håller kurser om ätliga växter i naturen – ramslök, backlök, älgört, rölleka, måra, maskrosor... Han menar att vilda växter generellt är mer näringsrika än odlade grönsaker.

Förutom att det är god och nyttig mat som bara finns att hämta (i år siktar jag t ex på 40 liter blåbär) kan man lära sig något. Jag har aldrig haft ett brinnande intresse för att hålla isär det som växer. Hos mig har det fått samlingsnamnet ”grönt” och det har räckt alldeles utmärkt, men det är ju lite kul att kunna skilja på en ek och en påsklilja. Att det finns ätliga växter i skog och natur (även indirekt genom att mina bin samlar nektar och pollen från dem) har gjort mig mer naturintresserad.

Alltså inte bara gratis mat utan samtidigt kunskaper, motion och frisk luft. Momsfritt alltsammans!

Statliga skor

När man förespråkar en mindre stat får man mothugg av folk som menar att det staten styr idag måste styras av staten imorgon. ”Vem skulle annars bygga vägar?”, är en fråga som kommer upp ibland trots att det såklart fanns vägar långt innan det fanns stater. Finns behovet brukar det lösa sig.

En del menar att vårdinrättningar och skolor absolut ska drivas av staten, regioner eller kommuner. Märkligt nog brukar de inte ha några problem med att privata företaget bygger sjukhus eller städar i skolorna, men läkare och lärare måste absolut få sitt lönekuvert från en kommun eller myndighet.

Jag menar inte att allt blir bättre för att det är privat, eller att det inte skulle finnas plats för politikerstyrda förskolor eller vårdhem, kanske till och med en statlig bank. Jag förstår bara inte vad som gör samhällsinstitutioner till bättre arbetsgivare. Att det varit så tidigare räcker inte för mig.

En norsk politiker, Tor-Mikkel Wara (Fremskrittspartiet), gjorde ett tankeexperiment redan på 80-talet där han vände på det och undrade hur det skulle vara om det funnits ett statligt skomonopol, och jag har en känsla av att de som nu menar att bara staten kan driva äldreboenden eller sälja alkohol då skulle ha sagt detsamma om skor.

Se gärna inslaget. Bildkvaliteten är lite sådär, men ljudet är bra och jag tror att språket är begripligt. För den som inte vill följer här ett sammandrag på argument han trodde skulle komma om staten hade haft ett skomonopol, men som nu började ifrågasättas.

”Privata företag kan inte börja sälja skor, alla måste ju ha skor. Det är omoraliskt om någon ska tjäna pengar på något så grundläggande som folks behov av skor.”

”Tänk på landsbygden! Vem skulle sälja skor ute på landet om inte staten gör det? Där bor det ju så lite folk att det inte skulle löna sig.”

”Hur ska man kunna lita på att privata skor har hög kvalitet? Privata företag skulle försöka lura folk att köpa dåliga skor som går sönder. Staten måste se till att skor har bra kvalitet så att inte konsumenten blir blåst.”

”Företagen skulle bara satsa på skor till de rika, de med hög köpkraft, inte skor till vanligt folk. Staten måste se till att det finns skor som allmogen har råd att köpa.”

”Privata aktörer skulle bara producera skor som går att massproducera. De skulle inte ta hänsyn till dem som har små eller stora fötter.”

”Gå till båtavdelningen, jävla plattfot!”

Nu kan alla dessa argument viftas bort med att vi har en privat skomarknad som fungerar, det vore därför vansinne att låta staten börja producera skor. Om det hade bildats ett statligt skoföretag, vi kan kalla det Northshoes, hade deras skor förmodligen subventionerats och ändå inte sålts.

Men på områden där staten varit en – eller kanske ensam – aktör är det för många en naturlag huggen i sten att det ska fortsätta, vare sig företaget heter SVT, Sveriges Radio, Almi, Systembolaget, Postnord, Green Cargo eller Svenska Spel. Bara för att nämna några.