Bra att vara dollarmiljardär?

Jag har inga illusioner om att bli så mycket rikare än jag är. Jag hoppas att jag har så jag klarar mig, men jag kommer inte kunna köpa allt jag pekar på. Det hade varit kul att äga en egen semesterö eller att kunna köpa och lägga ner företag med dålig service. Som andra kan.

Arvid Lunnemark, 26, var med och grundade mjukvarubolaget Anysphere. I höstas lämnade han företaget, men har behållit 4,5 procent av aktierna, vilket kom väl till pass när Elon Musk köpte företaget för 60 miljarder dollar. Omräknat i kronor ger Lunnemarks andel drygt 25 miljarder.

Eftersom han är skriven i USA har jag ingen aning om hur mycket av pengarna han måste skatta bort, men han kan ha varit dollarmiljardär redan innan detta och det är väl en rimlig gissning att han inte behöver titta på kontoutdrag eller räkna på extrapriser någon gång mer i sitt liv. Med fyraprocentsregeln borde han kunna ta ut en miljard om året i avkastning utan att bli fattigare.

Han har redan startat ett forskningslabb inom AI och det skulle inte förvåna mig om han kommer att fortsätta att tjäna pengar. Kanske drivs han inte alls av pengar (även om jag hittills inte har träffat någon som inte gjort det), men det borde ändå vara ganska skönt att veta att ekonomi inte kommer att bli ett problem framöver.

Eller är det ett himla slit att hålla ordning på investeringarna vid sidan av risk för utpressning och kidnappning? Kanske är ”har så jag klarar mig” mer eftersträvansvärt än snuskrik i dollar. Eller också är jag bara bitter nu och präglad av min uppväxt i Landet Lagom. Hur som helst ger det perspektiv att läsa om människor på andra nivåer i näringskedjan. Är du nöjd där du är, vill du bli Lunnemark-rik eller nöjer du dig någonstans mittemellan?

Hela världen som sin trädgård?

Den här tiden på året funderar många över semester och hur de skulle kunna få mer semester eller åtminstone känsla av semester under resten av året. Jag läser om Andrea som sedan sex år tillbaka bor i en van.

Det är inte bilen på bilden som... Äh, ni fattar.

Från bilen jobbar hon på distans över nätet och verkar trivas med sitt liv, vilket hon inte verkade göra innan. Egentligen är det allt som betyder något, att hon är nöjd med sina val. Vi andra kan tycka vad vi vill. Men jag hakar upp mig på en sak hon säger:

”Jag har hela världen som min trädgård. Jag kan åka vart som helst, när som helst och ställa mig vid ett hav eller vid en sjö. Vill jag gå och vandra kan jag åka till bergen. Jag kan vara var jag vill, när jag vill och så länge jag mår bra av det.”

Gollum på tur.

Det låter praktiskt, men jag kan inte låta bli att vända på det. Samtidigt som hela världen är hennes trädgård har hon ingen trädgård för den är inte hennes. När som helst kan det dyka upp en högljudd barnfamilj och spela krocket i ”hennes” trädgård utan att hon kan göra något åt det, och själv kan hon inte ens ställa en blomkruka i trädgården utan att det kan bedömas som ett brott.

Visst, jag går promenader, springer eller plockar bär i ”min skog” utan att jag äger en kvadratmeter av den och tycker att det är väldigt lyxigt att kunna utnyttja ett område och till och med få mitt behov av bär tillgodosett utan att behöva köpa, odla eller göra någonting annat än att skörda, men ytan är inte min.

Mina bin, annans skog.

Det är inte bara jag som tänker så här. Jag har sett många Youtubers gå från att bo på heltid i sin husbil eller buss till att köpa sig ett hus, skaffa lite mark eller åtminstone hyra en lägenhet. Inte för att de vantrivdes i bilen, många fortsätter att leva ett kringflackande liv. Men vid sidan av det vill de ha sin plats på jorden, inte bara en jord där de får plats.

Jag drar själv mer och mer åt det minimalistiska hållet och behöver sannerligen inte en massa prylar för att vara lycklig, men samtidigt vill jag ha mina grejer. Jag vill kunna ta en biltur utan att hyra en bil, dra igång ett bygg- eller odlingsprojekt utan att anpassa mig eller vara beroende av världen runt omkring. Var och en blir salig på sin tro.

Nästan inga konstigheter alls

Igen och igen visas undersökningar som säger att korruptionen i Sverige är mycket lägre än i nästan alla andra länder. Inte bara lägre egentligen, man kan i princip säga att korruption inte existerar i Sverige.

Ändå dyker det regelbundet upp artiklar om personer i maktposition som tillförskansat sig jobb, pengar och fördelar på otillåtna eller tveksamma sätt utan att det avslöjandet drabbar dem det allra minsta. Som politikerna som får köpa kommunala fastigheter trots att de inte har högsta budet.

En professor säger att det inte får gå till så, men bevisligen får det ju det. Hur ska man annars tolka det faktum att politiker får köpa trots att andra lagt högre bud? Om man ens kör budgivning och inte bara slumpar iväg objekten till sina kompisar istället för att riskera att det hör av sig ”oseriösa köpare”. Vad gör man då åt oseriösa säljare, politiker och tjänstemän som slarvar bort skattebetalarnas egendomar? Ingenting.

Ekot hittade 300 fall där politiker eller politikers bolag fått köpa mark eller hus från de kommuner de själva är verksamma i. Det kan ju ha gått rätt till någon gång, men uppenbarligen är det fusk, mygel och korruption i många av fallen och jag vet inte om något enda fall fått juridiska följder. Eller politiska, de borde åtminstone ha röstats bort. Men det är klart, vad gör man när hela nämnder eller kommunstyrelser är inblandade i att slussa bort skattepengar från dess rättmätiga ägare?

Vi kommer säkert få höra många gånger till att Sverige är förskonat från korruption innan korthuset fallit, men jag tycker att dessa och andra exempel talar sitt tydliga språk. Jag vet hur det hade låtit i media om det skett i Italien, Polen eller Ungern, för att inte tala om Trumps USA. Men nu är det i trygga, hederliga Sverige där allt alltid går rätt till. Eller ja, nästan i alla fall.

Annorlunda prissättning

Vi har nu kommit fram till del 100 i serien ”Jag förstår inte min samtid”. Denna gång handlar det om bilvärdering. Jag är egentligen inte på jakt efter en ny bil (det kommer för övrigt ett inlägg om mitt senaste inköp, om den någonsin blir klar), så jag är inte sugen på någon av de två bilar jag nu ska visa. Jag har hittat bägge på Facebook Marketplace och de är till salu i Sverige.

Bil nr 1, en Oldsmobile från 1955. Det står att den är i originalskick och formuleringen ”mycket bra” återkommer inte mindre än tre gånger i annonsen. Förutom att den ska vara ”mycket bra” i kaross och inredning sitter det ett slutsteg av typen ”Herrejösses” i skuffen.

Bil nr 2, en Chevrolet från 1962. Den beskrivs som en ”skitbra raggarbil som bara går”. Att den släpar i backen är inte så illa som det ser ut eftersom den har luftfjädring som gör att den kan höjas vid behov (t ex om man skulle få för sig att vilja köra med bilen på en väg). Jag kan dock inte låta bli att notera att karossen är något anfrätt, att motorhuv och dörrar har en annan färg än resten, att bakluckan är bucklig och att någon tuggat på kofångaren.

Vad får man då betala om man vill bli ägare av något av dessa bägge fordon? Oldsmobilen säljs för 150000 kr. Mycket pengar för en bil om den bara ska köras på sommaren och kanske knappt ens då. Jag har alltid varit av åsikten att bilar ska användas, men de flesta som är intresserade av bilen kommer nog att åka fina sommardagar, kanske på några bilutställningar eller på sin höjd på en veckas bilsemester.

Chevan då? Bilen som ser ut att ha krockat med en elefantfamilj som hoppat på den i takt med en remix av Eddie Meduza. Den kan bli din för det facila priset av 275000 kr, alltså nästan dubbelt så mycket som Oldsen som i mitt tycke är en ungefär hundra gånger ballare modell som jag lätt hade föredragit även om bilarna varit i samma skick.

Är då inte bara Cheva-ägaren en galning utan koll? Troligtvis inte. Jag letade upp dessa bilannonser för att illustrera ett fenomen jag kände till sedan tidigare. Av någon för mig okänd anledning är vanskötta eller medvetet förstörda Chevor av ganska vanliga modeller attraktiva på veteranmarknaden.

Det är faktiskt så illa att jag tror att man skulle kunna tjäna pengar genom att köpa in en fin Cheva Impala från början av 60-talet, pensla den mattsvart, hoppa in taket, slå sönder bakluckan, sätta in luftfjädring, sänka den och köra några mil med karossen släpandes i backen, byta ut originalfälgarna och sätta på sådana här fula lättmetallfälgar med stötiga lågprofildäck och sedan sälja bilen till ett högre pris än innan du förstörde den.

Jag har sagt det förut och säger det igen – folk är tamejfan inte kloka någonstans!

Dags för ett slöseriministerium?

Ända sedan Trump införde DOGE, Department of Government Efficiency, har det föreslagits liknande åtgärder i flera andra länder, t ex i Sverige och Norge som redan har varsin ”slöseriombudsman” som uppmärksammar när skattepengar slarvas bort. Så det var väl ingen högoddsare att det skulle komma ett konkret förslag nu i valrörelsen.

Om vi försöker att inte göra partipolitik av detta, förtränger att grundidén kom från Elon Musk och genomfördes av Donald Trump eller att det liggande förslaget kommer från SD om vi nu inte gillar dem, utan bara ser till behovet, så kan jag inte förstå hur någon enda människa kan motsätta sig en effektiviseringsminister.

Vill man ha en liten stat med lågt skatteuttag kräver det att skattepengar används på ett effektivt sätt. Vill man tvärtom ha en stor och stark stat är det viktigt att människor känner ett förtroende för denna stat och då bör den inte slarva bort våra pengar. Det blir dessutom självuppfyllande. Vad folk än säger tror jag ingen gillar att betala skatt och glädjen blir inte större om pengarna används till annat än de var avsedda för.

Och jag tror att vi – återigen oavsett vad vi anser om staten och behovet av den – kan enas om att det slösas bort skattepengar. Jag har själv gett flera exempel genom åren, och skummar man igenom de senaste inläggen från Slöseriombudsmannen eller Sløseriombudsmannen får man mer vatten på kvarnen.

Här borde samtliga partier resa sig upp ur bänkraderna, applådera och bifalla. För en sak kan de vara säkra på. Det är fler än jag som upprörs när pengar som kunde gått till att rädda och förbättra liv istället används till ren skit.

Bimboavgifter

Carolina Gynning. Jag minns inte vilken dokusåpa som blev hennes genombrott och har inte fattat vad hon gör nu, någon slags konstnär tror jag. Och kronofogdeklient eftersom hon ”har svårt med räkningar”.

”Brev från Kronofogden, då tänker man nu är det kört, nu kommer de hit och tar hela huset, och så öppnar man brevet och så bara: 'fyra kronor'. Skojar de? Ska de sätta en prick i registret för fyra kronor?”

Om hon regelbundet får ”små trevliga lappar” från fogden tror jag inte att hennes första tanke är att hon ska bli av med huset. Människor anpassar sig till sin verklighet och hör det till vanligheterna att få påminnelser, inkassokrav och brev från Kronofogden blir även det vardag.

Jag förstår att det är surt att få en straffavgift på flera hundra för en ursprunglig räkning på fyra spänn. Lyckligtvis finns det en väldigt enkel lösning – betala räkningarna när de kommer! Eller bestrid dem om du anser dem felaktiga, men att rycka på axlarna, förtränga och ignorera är fel metod.

Istället nappade hon på ett erbjudande från ett företag som sa sig kunna ”hjälpa henne att inte hamna hos Kronofogden”. Givetvis utan att först kolla villkoren. Ja du, Carolina, vad trodde du att du skulle få för hjälp av ett företag som riktar in sig på skuldsatta människor med dålig koll? Att de skulle hjälpa dig helt gratis? Det gjorde de inte, de tog 16000 kr för det. Varför tror en del att det finns någon slags genväg för att slippa undan allt vuxenansvar?! Men om någon tänker att Gynning deppat ihop över sitt korkade beteende kan jag lugna er. Hennes slutsats:

”Jag är lurad av staten och av det här företaget.”

Nej, Carolina. Du har lurat dig själv att du kan glida genom livet utan att ta vuxna människors ansvar bara för att du är blond och storbystad, men livet funkar inte så. Du är en snart 50 år gammal kvinna med fyra barn och – även om det låter osannolikt – fans som vill kunna se upp till dig som en slags förebild. Dags att börja öppna breven när de kommer och ta hand om din egen skit! Nästan som en riktig människa.

Budgetreportage om budgetsemester

När jag ser SVT:s reportage om budgetsemester i tält kommer jag att tänka på jordgubbsodling. Låt mig förklara.

SVT fick så här i nyhetstorketider idén att skicka ut två knattereportrar för att campa. Men med en twist! De skulle fokusera på priset och visa att det är möjligt att campa billigt. Så i inslaget får vi först se att de lånar tält, sovsäckar och stormkök hos ”en gratisaktör”. Därefter köper de mat och rödsprit till stormköket.

Sedan får vi en inblick i deras campingvana och ordförråd när de berättar att de ”köpte vårt fucking T-röd, men vi har ingen jävla tändare”, vilket är ”depressing”. Strax efter att de berättat att de inte ens tänker sova i tältet utan bara sätta upp det och laga en måltid på stormköket innan de åker hem får vi siffrorna.

Mat och rödsprit gick på 124 kr och eftersom en liter T-Röd kostar 40 spänn innebär det 42 kr per person för en måltid bestående av en färdig pastarätt serverad i pappmugg. Vidare gör de av med 5,75 liter bensin till ett värde av 110,92 kr som de i sann knattereporteranda avrundar till 110 kr. Så deras ”campingtur” på c:a en timme gick lös på 234 kr. Är det billigt?

Det är nu jag tänker på jordgubbsodling, närmare bestämt radioreportaget ”Vem blir årets jordgubbsodlare?” i Nilecity där en jury bestående av några reggaemusiker fastslog att nr 3 var bäst. Det var all info tittarna/lyssnarna fick, att odlaren bakom kartong nr 3 hade de bästa bären. Skämtet var att det ju inte säger ett skit eftersom vi inte vet vilka som tävlade, vad lådorna kostade, vem som vann eller enligt vilka kriterier. Skämt 1995, SVT 2026.

Vad SVT hade kunnat göra vore att låta dessa två skjutjärnsjournalister vandra från SVT-kontoret i Östersund (1,5 km till närmaste skog), berättat vem "gratisaktören" var, troligtvis Fritidsbanken, konstaterat att vanlig hemlagad mat (man måste inte ha frystorkade färdigrätter för en kort tur) funkar på stormkök eller över öppen eld, så att hela campingen kunde ha blivit kostnadsfri (möjligen med undantag för en deciliter rödsprit). Men vad kan man begära för 5,7 miljarder skattepengar...