På jobbet jobbar man

Jag har inget emot att folk jobbar mindre. Det tror jag att många skulle må bra av, och eftersom medellönen är så hög att jag enkelt kan leva på mindre än hälften borde många kunna ta det steget. Fast det är ju aldrig så de menar, de som förespråkar arbetstidsförkortning, de vill ha betalt för att jobba heltid utan att göra det.

På en socialförvaltning i Göteborg har de börjat jobba enligt ”100:80:100-metoden, samma mängd arbete på mindre tid för samma lön”. Nästan lika smart som att halvera skatteintäkten, men skapa dubbelt så mycket välfärd för pengarna. Att ingen tänkt på det tidigare!

Jo, här är en som har det.

Alla har vi mer eller mindre produktiva dagar, men är jag fördomsfull om jag påstår att det bara är i kommunal eller statlig, skattefinansierad verksamhet, man utan vidare kan sänka arbetstiden med en femtedel och ändå hinna med samma arbete? Jag är på jobbet för att jobba. Inget gör en arbetsplats segare än att inte ha nog att göra. Visst kan jag slösurfa en stund, men sen då? På anställningar där jag haft för lite jobb har jag tagit på mig mer, det brukar sällan vara ett problem.

Jag har jobbat i många typer av företag, men det var bara under en praktikvecka på Posten jag upplevde att det fanns människor som drog runt på arbetsplatsen med flera timmars dötid varje dag. T ex möttes fyra anställda varje dag i källaren för att spela pingis i ett par timmar mellan morgonmötet och lunchen.

Kul för dem, men det bygger på dåligt ledarskap och/eller skattefinansiering. Jag är den förste att applådera socialförvaltningens omställning, men jag tycker inte att de ska ha bibehållen lön. Istället borde de anställda bli ersättningsskyldiga för den arbetstid de tidigare fått betalt för som bevisligen bara fanns där för att de lyckades dra ut på sina arbetsuppgifter.

Bli tidspacifist

I Claes Erikssons film Leif säger dansbandsfabrikens chef: ”Man ska inte slå ihjäl folk, man ska slå ihjäl deras tid istället.”

Det var nästan fyrtio år sedan. Nu är vi utrustade med internet och där slår vi effektivt ihjäl vår tid själva. Jag har en app som varje vecka berättar hur många timmar jag använt min telefon och hur mycket mer eller mindre det var än veckan innan det. Jag vet varken hur jag fått in appen eller hur jag blir av med den, men jag tror att vi tänker fel. Problemet är inte att vi använder telefoner utan hur vi gör det.

Internet används till distribution av porr, reklam och helt meningslösa filmklipp på människor eller husdjur som gör något dumt. Rätt klippta är dessa filmer beroendeframkallande och det är inga problem att slå ihjäl ytterligare en timme av sin tid genom att titta på något som bara påverkar andras liv. Om ens det, nu kan de vara AI-genererade så att det vi ser inte ens är andras liv utan ingens liv.

Samtidigt är internet en fantastisk källa till kunskap och idéer, men bara om vi använder det så. Vi kan låtsas att vi tränar engelska när vi ser amerikanska filmer eller att sociala medier är sociala och därigenom ett sätt att hålla kontakt med släkt och vänner. För all del, många av mina relationer hade dött utan internet och en del hade jag aldrig ens träffat om det inte vore för nätet, men nog tusan slår jag också ihjäl tid, och vad vi än intalar oss vet vi när vi gör det, på samma sätt som barn försöker lura föräldrar och lärare att dataspel tränar koordination och reaktion och därför är bra för hjärnan.

Mitt tips till mig själv och alla andra är därför inte att begränsa skärmtiden utan att använda tiden bättre. För många innebär det säkert mindre tid vid dator eller telefon, men det är inte huvudsyftet. Jag är inte ens motståndare till förströelse, men lägg då tiden på meningsfull förströelse som gör dig glad och avslappnad, som inte bara slår ihjäl din tid.

Den som nu kämpat sig igenom en bloggtext full av kvasifilosofiskt dravel kan t ex livas upp av ett roligt musikinslag, och eftersom jag snodde idén till den här texten av den norske komikern Jon Niklas Rønning känns det rätt och riktigt att han får stå för det:

Perspektiv

För en dryg vecka sedan, när det återigen vevades om tullar, tappade jag 2,8 procent av mitt börsinnehav på en dag. En rejäl slant, mer än jag gör av med på ett år utanför börsen och kanske den högsta summan någonsin. Fast, tänkte jag, 11 september 2001, när flygplan körde in i World Trade Center och världens börsen tokrasade, det måste väl ha varit värre?

Jag har facit. Varje års privatekonomi har ett Exceldokument i min PC, så jag kunde snabbt se att den dagen tappade jag 8 procent, nästan tre gånger mer. Jag minns illamåendet som igår. Men det var ju inte igår, det var nästan 25 år sedan! Förlusten i kronor den dagen var en bråkdel av vad jag tappade 21 januari i år.

Jag hoppar inte jämfota av glädje när jag tappar pengar, men jag låg på +1,65 procent sedan årsskiftet innan ”raset” och efter låg jag på -1,20 procent, inte världens ände eller ens i närheten, och jag har faktiskt blivit bättre på att ta börsförluster med fattning.

Åtminstone i mina bästa stunder försöker jag se tiden pengarna ligger i marknaden som bra oavsett hur det går. Om vi räknar med att börsen går upp 5 procent per år i genomsnitt innebär det ungefär 0,02 procent per börsdag. Det skulle innebära 20 öre per tusenlapp eller 200 kr per miljon. Jag är medveten om att det är otroligt teoretiskt, hypotetiskt och abstrakt, men ändå ett rimligare tänkesätt än att gräva ner sig när portföljen faller, eller jubla varje dag den går upp väsentligt mer. Livet är ett maratonlopp.

Skillnad på socker och socker

Tillhör du den stora grupp människor som lastar ner det ni vill ha i varukorgen i matbutiken utan att reflektera över priset eller ens kolla jämförelsepris? Troligen inte, då hade du nog inte hängt här. Men faktum är att många gör det. Hade du stoppat dem vid kassan och frågat om priset på deras varor skulle de inte ha en aning, så därför kommer de heller inte se om de får betala fel pris för någon vara.

Själv kollar jag alla priser eftersom det är min stora livsuppgift, men jag är särskilt engagerad i sockerpriset eftersom jag behöver femton kilo per bikupa varje höst, och sammanlagt blir det en himla massa. Så varje lockpris tas i beaktande. När Willys inte har några extrapriser på socker ser sortimentet ut så här.

Kunderna kan alltså välja en papperspåse med två kilo socker för 18,90 kr, eller lägga till en krona och få 750 gram i en plastförpackning med pip, nästan tre gånger så dyrt. Jag hade kanske förstått valet om det gällt någon märklig krydda man använder vart femte år, men vilken sockerkonsument gör inte av med två kilo innan det är för gammalt?

Vän av ordning frågar sig vem som för en sekund ändå överväger att köpa den mindre förpackningen, och svaret är väl gissningsvis alla de där som inte kollar priser utan bara skyfflar ner det de vill ha. Någon enfaldig stackare kanske tänker att plasten och pipen är värd den extra kronan, utan att tänka på att de får mindre än hälften av mängden socker. Jag vet i alla fall vad jag väljer.

Hur kul är knark?

Igår blev det klart att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Katja Nyberg hade både narkotika och alkohol i blodet när hon körde av vägen med bil i mellandagarna. Dessutom hittades en påse pulver med något som misstänks vara två gram kokain.

Utredningen pågår, men vi kan väl ändå spekulera i att uppgifterna stämmer och att det inte var bakpulver i påsen. Det har redan resulterat i att partiet kastat ut henne. Alltså är hon arbetslös efter höstens val, och eftersom hon var tjänstledig från sitt gamla jobb som kriminalinspektör lär väl även den dörren vara stängd.

Hon tänker sitta kvar som politisk vilde, vilket jag inte tycker ska vara tillåtet, åtminstone om man inte tagit sig in på personkryss och därmed har ett personligt mandat. Fast inte då heller om det framkommer uppgifter man kan anta hade påverkat antalet kryss. Som i detta fall, men jag förstår om hon vill suga ut så mycket hon kan.

Hon har bara suttit i riksdagen sedan 2018, vilket gör att hon inte får livslång inkomstgaranti som man fick förr. Det görs individuella bedömningar och med tanke på att hon antagligen inte har så många vänner i politiken ska hon nog inte räkna med för mycket. Vad hon får betala i böter och eventuell kostnad för att ta om körkortet vet vi inte, men det lär ändå vara struntpengar jämfört med hur mycket hon förlorar i utebliven lön resten av livet (hon är 54).

Jag har aldrig testat någon form av narkotika, så jag vet ingenting om uppsidan. Med tanke på att det nu kostar henne karriären, antagligen rätt många vänner, kanske till och med familjemedlemmar eller släktingar som inte vill ha något att göra med henne efter detta, undrar jag: Hur kul kan det vara att knarka?!

Detta är inte det första fallet och när riksdagens toaletter checkades för kokain fanns spår på hälften av partiernas, så bevisligen knarkas det i maktens korridorer. Nyberg var fram till detta talesperson i polisfrågor för riksdagens näst största parti, satt i bl a justitieutskottet och är före detta polis. Jag fattar att det finns svikna SD-anhängare och skadeglada politiska motståndare som vill vrida om kniven, men låt oss försöka hålla en vuxen ton i kommentarsfältet och fokusera på den ekonomiska aspekten. Jag vill förstå hur någon enda människa kan riskera att förlora allt för en fest.

Tolv är större än Elfva

Oxfam, en organisation som med täckmanteln biståndsorganisation vräker ut rapporter om klimat och med ett ständigt ökande och onyanserat hat mot rika, har presenterat ytterligare en rapport på samma tema. Denna gång är slutsatsen att världens tolv rikaste personer äger mer än den fattigaste hälften av jordens befolkning. Detta är givetvis manna från himlen för svenska vänsterdebattörer. En av dem är S-studenters ordförande Elfva Barrio.

Elfva har i skrivande stund fått 363 svar på sitt inlägg och många frågar sig vad hennes bojkott löser, men hittills har hon inte hunnit svara någon. Däremot har hon skrivit några nya inlägg där hon inte heller svarat på tilltal. Andra S-debattörer, exempelvis Daniel Suhonen, har samma angreppsmetod – berätta fakta, fastslå att det är ”förjävligt”, ”äckligt” eller ”groteskt”, men utan egna idéer eller svar på tal.

Det där med ”världens rikaste” är relativt. Bara för att du äger ett stort företag kan du inte börja dela ut pengar till höger och vänster. Världens fattiga kan inte äta Elon Musks eller Jeff Bezos aktier, men säg att det skulle gå. Vad händer när de återigen får tomt på sina tallrikar och Bezos, Musk och de andra har slut på aktier? Det enda man då åstadkommit är att de anställda i världens rikaste människors likviderade företag har blivit av med sina jobb och så blir ännu fler fattiga. Till slut är vi fattiga allihop och till vilken nytta?

Hela problematiken får mig att tänka på den klassiska historien om tio vänner som delar solidariskt på en restaurangnota och där de fattigaste kräver mer solidaritet ända tills den rikaste ledsnar och lämnar middagssällskapet, och så får alla det sämre.

Jag tror att vi får acceptera att världen inte är exakt jämlik eller ens rättvis. Inte bara acceptera, jag tror att fördelarna överväger. Det finns ingen anledning att jaga dem som skapar värden i världen och deras rikedom. Det är fattigdomen som behöver bekämpas.

Och solen är gul

Labubu måste vara det tydligaste beviset för att folk har för mycket pengar. Man kan få lägga flera tusenlappar för att få en enda, anskrämligt ful labubudocka.

Det här med miljö och att inte stötta den kinesiska regimen, betyder det plötsligt ingenting? Det är svårt eller möjligen omöjligt att få tag i en smartphone utan kinesiska komponenter, men absolut ingen behöver en ”samlardocka”.

Så när det framkommer att de anställda i labubufabrikerna jobbar under slavliknande förhållanden undrar jag om det gör någon skillnad för kunderna. De verkar ju handla oavsett om de behöver eller inte. Och i ärlighetens namn, är någon överraskad? Jag hade blivit mer förvånad av att läsa en rapport om att kinesiska fabriksarbetare har det bra.

Man måste ändå imponeras lite av de som skapade denna trend. Hade man sagt till mig för några år sedan att folk kommer att betala stort för dockor som ser ut som efterblivna teletubbies ritade av dagisbarn och som sytts ihop av omdömeslösa alkoholister hade jag sagt att mycket tror jag om mänskligheten, men inte det. Nu är det ett faktum.