onsdag 5 augusti 2020

Swedish death cleaning

Vad är typiskt svenskt? Döstädning, tydligen. En webbsökning på ”Swedish death cleaning” ger tiotusentals träffar. Mest för att en svensk tant skrivit en bok som sålt över hela världen.

Men om det nu är ett svenskt fenomen, och inte bara en smart PR-cup, vet jag inte om vi ska vara stolta över att vi hittat på ett makabert ord för att städa. För det är ju vad det handlar om, att ta hand om sin egen skit. Vi julstädar inför julen, vi flyttstädar inför flytten och vi döstädar inför det där vi inte pratar om.

Har du kommit för att städa?

Fast egentligen tycker jag att vi ska göra det hela tiden, pö om pö. För att det är trevligt med ordning och reda, det spar tid och energi. Just döstädning kan man kanske komma undan, men egentligen tror jag ingen vill ösa det jobbet på någon annan, så då kan vi lika gärna göra det. Lite som att vi väntar med att fixa klart vårt hem tills vi ska lämna det. Inte förrän det är dags att sälja bostaden får vi tummen ur att sätta upp den där listen som borde ha satts dit för tio år sedan.

Det där kan jag göra sen”, tänker jag ofta. Jag borde skriva en bok om det, ”The art of sen”, men det kan jag också göra sen. Det enda jag egentligen vet om ”sen” är att jag kommer ha himla mycket att göra då.


Fast döstädning har jag läst att man kan börja med vid 50 eller 65 och eftersom jag har galet lång tid till dessa åldrar borde jag vänta om jag vill följa ”reglerna”, men jag är inne i en period när jag med viss framgång lyckas få saker gjorda, så därför river jag tag i gamla pärmar med texter, frågar mig själv om jag verkligen ska spara skolkatalogen från 1986 eller munspelet jag aldrig lärde mig spela på. Det ger lite pengar, men mest ger det struktur och ordning och fan vet om jag inte har större behov av det än pengar just nu.

måndag 3 augusti 2020

Securitas och politisk garanti

På börsen pratas det ofta om politisk risk. Det gäller företag och branscher vars verksamhet i ett slag kan hotas av politiska beslut. Det kan gälla energi, friskolor, sjukvård eller betting. En del undviker investeringar i dessa branscher, andra ”spelar” på risken.

Motsatsen till politisk risk är kanske politisk stabilitet, men jag vill nämna en bransch som gått ett steg till och bör få draghjälp av vad man skulle kunna kalla politisk garanti, nämligen säkerhetsbranschen.

Politiker av alla färger har i decennier lovat fler poliser, men åtminstone antalet poliser i aktiv tjänst på gator och torg har minskat. Eftersom folkmängden samtidigt ökat blir det ännu värre. Polishögskolan har dessutom sänkt begåvningskravet till en trea på en niogradig skala, så befintliga poliser är dummare än tidigare.


Resultatet är fler grova brott, mord, överfall och inbrott. De privatpersoner och företagare som försöker freda sin egendom riskerar straff, och de som publicerat övervakningsfilmer i frustration över ordningsmaktens oförmåga kritiseras av polisen.

Det är detta jag kallar politisk garanti. Samhället hårdnar och de som upprepade gånger drabbas av inbrott eller skadegörelse är till slut villiga att göra vad som helst. När polisen inte levererar kommer allt fler anlita bevakningsföretag, skaffa larm och övervakningskameror, sätta staket runt sitt bostadsområde och ställa en vakt vid infarten.


Lång inledning för att berätta att jag köpt aktier i Securitas. Trots bra vinster har aktien inte hängt med index. I år slopade man utdelningen, men anledningen till det var densamma som för de flesta – corona. Tror vi inte att detta virus knäcker samhället är det knappast ett skäl att överge Securitas, som ökade utdelningen flera år i rad innan dess. Insiders har köpt på sig aktier under första halvåret och flera analytiker har höjt riktkursen.

Delårsrapporten i förra veckan var inte tokstark, men helt klart godkänd i den kris världen befunnit sig i. Man har inlett ett kostnadsbesparingsprogram och ser ljust på framtiden. VD-ordet avslutades så här:
Vi fortsätter att fokusera på att vara en ledare i säkerhetsindustrin med vårt starka erbjudande av säkerhetstjänster och lösningar, och vi fortsätter att investera i vår strategiska omvandling för att bli ett ännu starkare företag imorgon.

Min spåkula är inte bättre än någon annans, men jag blir inte förvånad om Securitas kommer att gå bra de närmaste åren, att verksamheten utvecklas och att allt fler människor och företag kommer att köpa privat säkerhet för att få sin vardag att fungera när polisen inte löser problemen.

lördag 1 augusti 2020

Fler halvtomma glas?

Inte säker på att någon enda läsare får ut något av inlägg där jag reflekterar över min egen blogg och mitt sätt att tänka och formulera mig, men jag provar.


Egentligen börjar det med ett läsvärt inlägg från Frihetsmamman om prioriteringar och kostnader i hennes familj. Det jag tänkte prata om är formuleringen i hennes P.S:
Det tog faktiskt för en gångs skull lite mod att dela med sig av mina problem och funderingar. Det är mycket lättare att vara det dygdiga aset som påpekar hur enkelt det är att klippa sig själv och baka limpor.

Jag klipper mig själv och bakar limpor, men det jag verkligen fastnade för var det där om ”det dygdiga aset” som högst troligt är en passning till min presentation här högst upp på sidan, ”Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå”.

Frihetsmamman pratar säkert om sig själv, jag tror inte att det var ett subtilt sätt att dissa mig, men ordvalet får mig att undra om jag är ett dygdigt as. Eller nej, det vet jag att jag är, men borde jag kanske blogga mer om mina brister? Framstår jag (eller, rättare sagt, framställer jag mig) på ett icke-fördelaktigt sätt genom att peka med hela handen och påtala när människor beter sig dumt istället för att fokusera på bra inspirationskällor och sånt vi alla kan lära av och då inte enbart som avskräckande exempel?


Jag tycker att jag är en sund människa med vettiga värderingar, men att jag ibland kallar mina åsikter för facit är inte för att jag alltid tycker mig ha rätt. Jag tycker helt enkelt att det är lite kul att sticka ut hakan, särskilt i Jante-Sverige. Och det faller sig naturligt att inte blogga om ordinär, välavvägd sparsamhet eller samhällsfenomen som funkar ganska bra för det finns inte mycket att säga om det.

Men jag ska tänka över om det finns förbättringspotential här, för jag är verkligen en självreflekterande människa som ofta funderar över hur jag beter mig, ännu mer mot andra än mot mig själv. Hjälp mig gärna i kommentarsfältet (som ni brukar!). Borde jag försöka blogga mer positivt och/eller jobba med min ton? Jag lovar nästan att inte avfärda kritik som idiotiska dumheter.