Bra att vara dollarmiljardär?

Jag har inga illusioner om att bli så mycket rikare än jag är. Jag hoppas att jag har så jag klarar mig, men jag kommer inte kunna köpa allt jag pekar på. Det hade varit kul att äga en egen semesterö eller att kunna köpa och lägga ner företag med dålig service. Som andra kan.

Arvid Lunnemark, 26, var med och grundade mjukvarubolaget Anysphere. I höstas lämnade han företaget, men har behållit 4,5 procent av aktierna, vilket kom väl till pass när Elon Musk köpte företaget för 60 miljarder dollar. Omräknat i kronor ger Lunnemarks andel drygt 25 miljarder.

Eftersom han är skriven i USA har jag ingen aning om hur mycket av pengarna han måste skatta bort, men han kan ha varit dollarmiljardär redan innan detta och det är väl en rimlig gissning att han inte behöver titta på kontoutdrag eller räkna på extrapriser någon gång mer i sitt liv. Med fyraprocentsregeln borde han kunna ta ut en miljard om året i avkastning utan att bli fattigare.

Han har redan startat ett forskningslabb inom AI och det skulle inte förvåna mig om han kommer att fortsätta att tjäna pengar. Kanske drivs han inte alls av pengar (även om jag hittills inte har träffat någon som inte gjort det), men det borde ändå vara ganska skönt att veta att ekonomi inte kommer att bli ett problem framöver.

Eller är det ett himla slit att hålla ordning på investeringarna vid sidan av risk för utpressning och kidnappning? Kanske är ”har så jag klarar mig” mer eftersträvansvärt än snuskrik i dollar. Eller också är jag bara bitter nu och präglad av min uppväxt i Landet Lagom. Hur som helst ger det perspektiv att läsa om människor på andra nivåer i näringskedjan. Är du nöjd där du är, vill du bli Lunnemark-rik eller nöjer du dig någonstans mittemellan?

Hela världen som sin trädgård?

Den här tiden på året funderar många över semester och hur de skulle kunna få mer semester eller åtminstone känsla av semester under resten av året. Jag läser om Andrea som sedan sex år tillbaka bor i en van.

Det är inte bilen på bilden som... Äh, ni fattar.

Från bilen jobbar hon på distans över nätet och verkar trivas med sitt liv, vilket hon inte verkade göra innan. Egentligen är det allt som betyder något, att hon är nöjd med sina val. Vi andra kan tycka vad vi vill. Men jag hakar upp mig på en sak hon säger:

”Jag har hela världen som min trädgård. Jag kan åka vart som helst, när som helst och ställa mig vid ett hav eller vid en sjö. Vill jag gå och vandra kan jag åka till bergen. Jag kan vara var jag vill, när jag vill och så länge jag mår bra av det.”

Gollum på tur.

Det låter praktiskt, men jag kan inte låta bli att vända på det. Samtidigt som hela världen är hennes trädgård har hon ingen trädgård för den är inte hennes. När som helst kan det dyka upp en högljudd barnfamilj och spela krocket i ”hennes” trädgård utan att hon kan göra något åt det, och själv kan hon inte ens ställa en blomkruka i trädgården utan att det kan bedömas som ett brott.

Visst, jag går promenader, springer eller plockar bär i ”min skog” utan att jag äger en kvadratmeter av den och tycker att det är väldigt lyxigt att kunna utnyttja ett område och till och med få mitt behov av bär tillgodosett utan att behöva köpa, odla eller göra någonting annat än att skörda, men ytan är inte min.

Mina bin, annans skog.

Det är inte bara jag som tänker så här. Jag har sett många Youtubers gå från att bo på heltid i sin husbil eller buss till att köpa sig ett hus, skaffa lite mark eller åtminstone hyra en lägenhet. Inte för att de vantrivdes i bilen, många fortsätter att leva ett kringflackande liv. Men vid sidan av det vill de ha sin plats på jorden, inte bara en jord där de får plats.

Jag drar själv mer och mer åt det minimalistiska hållet och behöver sannerligen inte en massa prylar för att vara lycklig, men samtidigt vill jag ha mina grejer. Jag vill kunna ta en biltur utan att hyra en bil, dra igång ett bygg- eller odlingsprojekt utan att anpassa mig eller vara beroende av världen runt omkring. Var och en blir salig på sin tro.

Nästan inga konstigheter alls

Igen och igen visas undersökningar som säger att korruptionen i Sverige är mycket lägre än i nästan alla andra länder. Inte bara lägre egentligen, man kan i princip säga att korruption inte existerar i Sverige.

Ändå dyker det regelbundet upp artiklar om personer i maktposition som tillförskansat sig jobb, pengar och fördelar på otillåtna eller tveksamma sätt utan att det avslöjandet drabbar dem det allra minsta. Som politikerna som får köpa kommunala fastigheter trots att de inte har högsta budet.

En professor säger att det inte får gå till så, men bevisligen får det ju det. Hur ska man annars tolka det faktum att politiker får köpa trots att andra lagt högre bud? Om man ens kör budgivning och inte bara slumpar iväg objekten till sina kompisar istället för att riskera att det hör av sig ”oseriösa köpare”. Vad gör man då åt oseriösa säljare, politiker och tjänstemän som slarvar bort skattebetalarnas egendomar? Ingenting.

Ekot hittade 300 fall där politiker eller politikers bolag fått köpa mark eller hus från de kommuner de själva är verksamma i. Det kan ju ha gått rätt till någon gång, men uppenbarligen är det fusk, mygel och korruption i många av fallen och jag vet inte om något enda fall fått juridiska följder. Eller politiska, de borde åtminstone ha röstats bort. Men det är klart, vad gör man när hela nämnder eller kommunstyrelser är inblandade i att slussa bort skattepengar från dess rättmätiga ägare?

Vi kommer säkert få höra många gånger till att Sverige är förskonat från korruption innan korthuset fallit, men jag tycker att dessa och andra exempel talar sitt tydliga språk. Jag vet hur det hade låtit i media om det skett i Italien, Polen eller Ungern, för att inte tala om Trumps USA. Men nu är det i trygga, hederliga Sverige där allt alltid går rätt till. Eller ja, nästan i alla fall.

Annorlunda prissättning

Vi har nu kommit fram till del 100 i serien ”Jag förstår inte min samtid”. Denna gång handlar det om bilvärdering. Jag är egentligen inte på jakt efter en ny bil (det kommer för övrigt ett inlägg om mitt senaste inköp, om den någonsin blir klar), så jag är inte sugen på någon av de två bilar jag nu ska visa. Jag har hittat bägge på Facebook Marketplace och de är till salu i Sverige.

Bil nr 1, en Oldsmobile från 1955. Det står att den är i originalskick och formuleringen ”mycket bra” återkommer inte mindre än tre gånger i annonsen. Förutom att den ska vara ”mycket bra” i kaross och inredning sitter det ett slutsteg av typen ”Herrejösses” i skuffen.

Bil nr 2, en Chevrolet från 1962. Den beskrivs som en ”skitbra raggarbil som bara går”. Att den släpar i backen är inte så illa som det ser ut eftersom den har luftfjädring som gör att den kan höjas vid behov (t ex om man skulle få för sig att vilja köra med bilen på en väg). Jag kan dock inte låta bli att notera att karossen är något anfrätt, att motorhuv och dörrar har en annan färg än resten, att bakluckan är bucklig och att någon tuggat på kofångaren.

Vad får man då betala om man vill bli ägare av något av dessa bägge fordon? Oldsmobilen säljs för 150000 kr. Mycket pengar för en bil om den bara ska köras på sommaren och kanske knappt ens då. Jag har alltid varit av åsikten att bilar ska användas, men de flesta som är intresserade av bilen kommer nog att åka fina sommardagar, kanske på några bilutställningar eller på sin höjd på en veckas bilsemester.

Chevan då? Bilen som ser ut att ha krockat med en elefantfamilj som hoppat på den i takt med en remix av Eddie Meduza. Den kan bli din för det facila priset av 275000 kr, alltså nästan dubbelt så mycket som Oldsen som i mitt tycke är en ungefär hundra gånger ballare modell som jag lätt hade föredragit även om bilarna varit i samma skick.

Är då inte bara Cheva-ägaren en galning utan koll? Troligtvis inte. Jag letade upp dessa bilannonser för att illustrera ett fenomen jag kände till sedan tidigare. Av någon för mig okänd anledning är vanskötta eller medvetet förstörda Chevor av ganska vanliga modeller attraktiva på veteranmarknaden.

Det är faktiskt så illa att jag tror att man skulle kunna tjäna pengar genom att köpa in en fin Cheva Impala från början av 60-talet, pensla den mattsvart, hoppa in taket, slå sönder bakluckan, sätta in luftfjädring, sänka den och köra några mil med karossen släpandes i backen, byta ut originalfälgarna och sätta på sådana här fula lättmetallfälgar med stötiga lågprofildäck och sedan sälja bilen till ett högre pris än innan du förstörde den.

Jag har sagt det förut och säger det igen – folk är tamejfan inte kloka någonstans!

Dags för ett slöseriministerium?

Ända sedan Trump införde DOGE, Department of Government Efficiency, har det föreslagits liknande åtgärder i flera andra länder, t ex i Sverige och Norge som redan har varsin ”slöseriombudsman” som uppmärksammar när skattepengar slarvas bort. Så det var väl ingen högoddsare att det skulle komma ett konkret förslag nu i valrörelsen.

Om vi försöker att inte göra partipolitik av detta, förtränger att grundidén kom från Elon Musk och genomfördes av Donald Trump eller att det liggande förslaget kommer från SD om vi nu inte gillar dem, utan bara ser till behovet, så kan jag inte förstå hur någon enda människa kan motsätta sig en effektiviseringsminister.

Vill man ha en liten stat med lågt skatteuttag kräver det att skattepengar används på ett effektivt sätt. Vill man tvärtom ha en stor och stark stat är det viktigt att människor känner ett förtroende för denna stat och då bör den inte slarva bort våra pengar. Det blir dessutom självuppfyllande. Vad folk än säger tror jag ingen gillar att betala skatt och glädjen blir inte större om pengarna används till annat än de var avsedda för.

Och jag tror att vi – återigen oavsett vad vi anser om staten och behovet av den – kan enas om att det slösas bort skattepengar. Jag har själv gett flera exempel genom åren, och skummar man igenom de senaste inläggen från Slöseriombudsmannen eller Sløseriombudsmannen får man mer vatten på kvarnen.

Här borde samtliga partier resa sig upp ur bänkraderna, applådera och bifalla. För en sak kan de vara säkra på. Det är fler än jag som upprörs när pengar som kunde gått till att rädda och förbättra liv istället används till ren skit.

Bimboavgifter

Carolina Gynning. Jag minns inte vilken dokusåpa som blev hennes genombrott och har inte fattat vad hon gör nu, någon slags konstnär tror jag. Och kronofogdeklient eftersom hon ”har svårt med räkningar”.

”Brev från Kronofogden, då tänker man nu är det kört, nu kommer de hit och tar hela huset, och så öppnar man brevet och så bara: 'fyra kronor'. Skojar de? Ska de sätta en prick i registret för fyra kronor?”

Om hon regelbundet får ”små trevliga lappar” från fogden tror jag inte att hennes första tanke är att hon ska bli av med huset. Människor anpassar sig till sin verklighet och hör det till vanligheterna att få påminnelser, inkassokrav och brev från Kronofogden blir även det vardag.

Jag förstår att det är surt att få en straffavgift på flera hundra för en ursprunglig räkning på fyra spänn. Lyckligtvis finns det en väldigt enkel lösning – betala räkningarna när de kommer! Eller bestrid dem om du anser dem felaktiga, men att rycka på axlarna, förtränga och ignorera är fel metod.

Istället nappade hon på ett erbjudande från ett företag som sa sig kunna ”hjälpa henne att inte hamna hos Kronofogden”. Givetvis utan att först kolla villkoren. Ja du, Carolina, vad trodde du att du skulle få för hjälp av ett företag som riktar in sig på skuldsatta människor med dålig koll? Att de skulle hjälpa dig helt gratis? Det gjorde de inte, de tog 16000 kr för det. Varför tror en del att det finns någon slags genväg för att slippa undan allt vuxenansvar?! Men om någon tänker att Gynning deppat ihop över sitt korkade beteende kan jag lugna er. Hennes slutsats:

”Jag är lurad av staten och av det här företaget.”

Nej, Carolina. Du har lurat dig själv att du kan glida genom livet utan att ta vuxna människors ansvar bara för att du är blond och storbystad, men livet funkar inte så. Du är en snart 50 år gammal kvinna med fyra barn och – även om det låter osannolikt – fans som vill kunna se upp till dig som en slags förebild. Dags att börja öppna breven när de kommer och ta hand om din egen skit! Nästan som en riktig människa.

Budgetreportage om budgetsemester

När jag ser SVT:s reportage om budgetsemester i tält kommer jag att tänka på jordgubbsodling. Låt mig förklara.

SVT fick så här i nyhetstorketider idén att skicka ut två knattereportrar för att campa. Men med en twist! De skulle fokusera på priset och visa att det är möjligt att campa billigt. Så i inslaget får vi först se att de lånar tält, sovsäckar och stormkök hos ”en gratisaktör”. Därefter köper de mat och rödsprit till stormköket.

Sedan får vi en inblick i deras campingvana och ordförråd när de berättar att de ”köpte vårt fucking T-röd, men vi har ingen jävla tändare”, vilket är ”depressing”. Strax efter att de berättat att de inte ens tänker sova i tältet utan bara sätta upp det och laga en måltid på stormköket innan de åker hem får vi siffrorna.

Mat och rödsprit gick på 124 kr och eftersom en liter T-Röd kostar 40 spänn innebär det 42 kr per person för en måltid bestående av en färdig pastarätt serverad i pappmugg. Vidare gör de av med 5,75 liter bensin till ett värde av 110,92 kr som de i sann knattereporteranda avrundar till 110 kr. Så deras ”campingtur” på c:a en timme gick lös på 234 kr. Är det billigt?

Det är nu jag tänker på jordgubbsodling, närmare bestämt radioreportaget ”Vem blir årets jordgubbsodlare?” i Nilecity där en jury bestående av några reggaemusiker fastslog att nr 3 var bäst. Det var all info tittarna/lyssnarna fick, att odlaren bakom kartong nr 3 hade de bästa bären. Skämtet var att det ju inte säger ett skit eftersom vi inte vet vilka som tävlade, vad lådorna kostade, vem som vann eller enligt vilka kriterier. Skämt 1995, SVT 2026.

Vad SVT hade kunnat göra vore att låta dessa två skjutjärnsjournalister vandra från SVT-kontoret i Östersund (1,5 km till närmaste skog), berättat vem "gratisaktören" var, troligtvis Fritidsbanken, konstaterat att vanlig hemlagad mat (man måste inte ha frystorkade färdigrätter för en kort tur) funkar på stormkök eller över öppen eld, så att hela campingen kunde ha blivit kostnadsfri (möjligen med undantag för en deciliter rödsprit). Men vad kan man begära för 5,7 miljarder skattepengar...

Mera bin

I år ska jag faktiskt fira midsommar för första gången på många år, i Norge ihop med norrmän och svenskar. Men eftersom det trots allt är en vanlig vardag kommer här ett blogginlägg om min vanliga vardag som denna tid på året handlar mycket om surrande steklar.

Som någon kanske kommer ihåg gick bigården från tio till sex samhällen i vintras och strax efter var jag nere i fem, så nu tyckte jag att det var hög tid att vända uppåt igen. Jag kör några parallella metoder.

Ett stort steg för mänskligheten och så vidare...

Först byggde jag fem avläggare, avyttringar av befintliga samhällen genom att flytta några ramar med yngel och foder till en ny låda. Där kan man tillsätta en ny drottning eller göra som jag gjorde nu, låta bina dra upp sin egen drottning. Jag ger avläggaren ägg från moderkupan och i samband med att dessa övergår från ägg till yngel väljer bina ut några drottningkandidater. I äggstadiet är en bidrottning ett vanligt arbetarbi, men genom att få särskilt foder, kallat drottninggelé, växer hon bättre och snabbare än de andra, utvecklar reproduktionsutrustning (kön på ren svenska) och blir drottning.

Avläggarna flyttas med fördel. Flyttas de mindre än tre kilometer kommer de bin som redan varit ute flyga hem till originalkupan där de bodde tidigare. Jag känner en familj fyra kilometer bort där jag ställt kupor tidigare och det gick bra den här gången också.

Där har de förhoppningsvis redan fött upp varsin drottning som inom kort ska flyga ut och para sig för att så återvända till kupan och börja lägga ägg. När jag hittar ägg vet jag att de har en fungerande drottning och kan ta hem kupan igen. Där letar jag upp och märker drottningen, så har jag ett nytt samhälle.

Men med lite otur är det kanske bara i fyra av fem avläggare det föds en drottning, och så kanske ytterligare minst en försvinner vid parningen eller av någon annan anledning inte börjar lägga ägg, så då blir det kanske bara 2-3 nya samhällen på fem försök, så varför inte bränna av en metod till?

Man kan själv välja ut dygnsfärska yngel, med hjälp av en nål flytta dem till en artificiell drottningcell ihop med lite drottninggelé och hoppas att bina bygger vidare på dem. Förutom att det är ett pillrigt jobb att flytta yngel som jag själv inte lärt mig än är det mer som ska till. Bina börjar nämligen inte försöka skapa drottningar om de inte tycker att de behöver det. Därför gör jag dem drottninglösa i en dag genom att flytta bort drottningen. När de väl börjat bygga på drottningcellerna kan man ge dem tillbaka drottningen för har de väl börjat kommer de att fortsätta.

Och det gjorde de bra denna gång! Hela nio av tio celler täcktes för att kläckas som drottningar sexton dagar efter äggläggning, det är bara koppen längst till höger som ratats. Men knepigheterna slutar inte där. Drottningar har inget kollegialt samarbete. Hade jag låtit dessa celler vara nu hade den drottning som först kläckts haft sönder sina ofödda systrars celler. Om två fötts samtidigt hade minst en av dem också dött. Så när cellerna täckts, 4-5 dagar efter omlarvningen med nålen, sätter jag en bur över dem så att drottningen blir kvar i buren.

Om hon är kvar i den kupan, men det bästa är att flytta hela cellen först. Även om hon nu är drottning måste hon alltså först ut och para sig innan hon kan lägga ägg, innan dess gör hon ingen nytta för samhället. Ett sätt att komma dit är att sätta henne i en parningskupa tillsammans med någon deciliter kompisar. Det visade jag i mitt första biodlingsinlägg här på bloggen, flera år innan jag själv skaffade bin.

Jag hade fyra parningskupor, så fyra av dem hamnade där. Så köpte jag precis en ny sort med plats för två till. Ytterligare två hamnade i nya avläggare och den nionde och sista drottningcellen gav jag bort till en biodlarkollega. Jag började som sagt säsongen med fem kupor och ville ha tio, och eftersom jag tappade så många förra vintern tänkte jag väl att det inte vore hela världen om jag invintrar några extra. Det ”värsta” som kan hända är att jag har för många i vår och då får jag väl sälja några.

Fast jag hade ju inte tänkt mig arton som det skulle kunna bli nu. Men av mina fem originalkupor hade två drottningar från 2024 som ändå behöver bytas ut i år. Ytterligare en har en drottning från 2025 som inte heller varit helt lysande, så jag byter ut den med. Femton kvar. Om jag har tur, men det är många ”om” innan dess. Det lär i alla fall inte bli en långtråkig sommar.

Men först blir det midsommar. Jag tror att jag skiter i sju sorters blommor och går direkt på spriten. Glad midsommar!

Hur lågt kan 40 års lidande värderas?

1984 styckmördades Catrine da Costa. Två läkare, Thomas Allgèn och Teet Härm, häktades för dådet. De friades för mordet, men i domskälen stod det mer eller mindre rakt ut att de hade styckat kvinnan. Eftersom de friades kunde de inte överklaga, men alla utgick ifrån att det var sant varpå de blev av med sina läkarlegitimationer och Allgén tappade vårdnaden om sitt barn som han fortfarande inte pratat med 40 år senare. Härm har levt isolerat sedan dess. Ingen av dem har kunnat jobba.

Det här fallet har alltid fascinerat mig. Jag var ett barn när det hände, så givetvis köpte jag historien om att ”allmänläkaren och obducenten” styckmördat kvinnan. Att de inte kunnat dömas var naturligtvis bara en teknikalitet så de förtjänade all skit de kunde få. Tänkte jag. Senare har jag läst mycket om da Costa-mordet, hört intervjuer med Allgén och var nästan med i en filmatisering av rättsprocessen. Eller rättare sagt: jag var med, men blev bortklippt.

Nu vet jag att läkarna nästan säkert var helt och hållet oskyldiga och att Allgéns fru och rättsläkaren som obducerade kroppsdelarna betedde sig helt galet. På den tiden visste jag inte ens att man lugnt kan utgå ifrån att f d justitiekanslern Göran Lambertz alltid har fel. Det här var ju långt innan Tomas Quick-cirkusen.

Regeringen har nu beslutat att ge Härm och Allgén två miljoner var. Kul med pengar och en slags upprättelse, antar jag, men två miljoner måste ändå mest av allt kännas som ett hån. Justitieminister Gunnar Strömmer säger att han hoppas att pengarna ”kan bidra till deras upprättelse och möjlighet att gå vidare i livet”.

Thomas Allgén är snart 80 och ganska handikappad. Teet Härm har levt som eremit sedan mitten av 80-talet och är gravt hörselskadad efter ett misslyckat självmordsförsök. Hur ska de gå vidare i livet? Vilket liv? Deras lidande kan såklart inte ersättas med pengar, men två miljoner känns mer som en kräkning än ett skadestånd.

Kaj Linna fick arton miljoner efter att ha suttit tretton år i fängelse för ett mord han inte begick. Norske Viggo Kristiansen fick 55 miljoner efter 21 år i fängelse. Det är naturligtvis svårt att jämföra. Allgén och Härm har varken dömts eller suttit i fängelse, men undrar om inte åtminstone Härm känner att han suttit fängslad i 40 år.

Två miljoner blir femtiotusen per år eller en tusenlapp i veckan. För Gunnar Strömmer motsvarar beloppet ungefär en årslön. Undrar hur upprättad han hade känt sig av det. Jag tycker att de borde fått minst lika mycket som Linna. Samtidigt kommer inget belopp ersätta deras förlorade år. Här finns inga vinnare, men vad säger folkdomstolen om siffran? Låt höra i kommentarsfältet.

Taskiga tider?

Läser en artikel om Kronofogdeskulder som fick mig att tänka. Tydligen har antalet ärenden hos Kronofogden ökat markant de senaste fem åren. Det i sig är inte anmärkningsvärt. Jag upplever att jag läst sådana rubriker under hela mitt liv. Kanske är det helt enkelt så att antalet skulder och skuldsatta ökar hela tiden, i takt med fler möjligheter att låna och folks mer och mer skruvade förhållande till krediter.

Det jag reagerar på är istället formuleringen ”de senaste årens ekonomiskt instabila tider”. Jag hade inte ens förstått att det varit, eller är, ekonomiskt instabila tider. Visst, ett par segdragna krig drar upp priserna på bl a olja och mat, och innan dess var det Covid. Men går inte lönerna också upp?

Om jag ser på min egen ekonomi sedan 2021 blomstrar den som aldrig förr. Detta eftersom jag har pengar på börsen och inga skulder. Nasdaq har stigit med 88 procent och Oslobörsen med 89. Det här säger jag inte för att slå mig själv för bröstet, vilken idiot som helst kan ha indexfonder.

Det visar bara hur olika verkligheter folk lever i. Har man inget kapital och kanske lever på relativt konstanta bidrag är det såklart ett stort problem att inflationen stigit med runt 25 procent, att mat stigit med 30 procent, olja och elenergi ännu mer.

På ytan kan det verka som att samhället är till för ”lånarna”. Lån subventioneras, sparande beskattas och politiker tävlar om nya sätt att straffa oss som ligger på plus i vår ekonomi, men i praktiken är vi vinnare eftersom vi – bokstavligt talat – ligger steget före. Så hur hamnar man i ”vinnargruppen”? Man konsumerar mindre än man tjänar och ser till att överskottet genererar passiva inkomster. Så lätt, kan tyckas. Ändå är vi som gör det en försvinnande liten grupp.

Aldrig mer Amazon!

Jag har inget principiellt emot näthandel. Vet man vad man vill ha kan man handla från hela världen och få hem varan till dörren eller åtminstone till ett utlämningsställe i närområdet, billigt och smidigt. Men när det blir fel verkar det ibland nästan omöjligt att kunna rätta till det. Nu ska jag berätta om mitt livs sista köp hos Amazon.

Jag behövde en ny tonerkassett till min laserskrivare och hittade ett billigt tvåpack hos Amazon, men innan jag la ordern hittade jag också ett par handskar till biodlingen. Handskarna gick på en hundring och eftersom frakten inte blev dyrare av det blev de ju så att säga fraktfria.

Med skatt och frakt landade totalsumman på 885 kr och jag såg till att ha en dryg tusenlapp på kortkontot, men efter någon timme fick jag ett meddelande om att handskarna var på väg medan tonerkassett-köpet nekats pga ”insufficient funds”. Varför de valde att dela på ordern istället för att rata den i sin helhet eller, ännu hellre, ta kontakt med mig får jag aldrig reda på.

Fast det var ju inte slut på kontot, med mindre än att man först tar betalt för handskar och frakt, därefter kollar om det finns pengar för att täcka hela ordern. Om det var en bugg hos Amazon eller något annat fel vet jag inte, bara att de nu tänkte skicka ett par handskar för 260 kr, som jag hade kunnat köpa billigare över disk i butik. Problemet var att det varken fanns en e-postadress eller ett telefonnummer till Amazon. Det fanns en chatfunktion dygnet runt, men den var ”tillfälligt” ur funktion under alla dygnets timmar.

Istället frågade jag mina följare på Twitter om idéer och fick ett telefonnummer till svenska Amazon. Även detta skulle funka dygnet runt, men det visade sig att Amazons dygn börjar kl 09.00, så där gick några timmar till. Väl framme fick jag prata med en yngling som inte kunde säga någonting utan att först verifiera mitt konto med hjälp av en bekräftelsekod.

Bank-ID har tydligen inte upptäckts av (o)techföretaget Amazon och att jag kunde lämna mina personuppgifter, kontouppgifter och ordernummer hjälpte inte heller. Efter att jag gått över till mobilt bredband har jag inte internet medan jag pratar i telefon och kan därför inte ta emot någon kod, men jag erbjöd mig att klicka på hans länk så fort samtalet var avslutat, så kunde han ringa upp igen, men se det gick inte. Den enda ”kundservice” jag lyckades få ur honom var en mejladress, så jag mejlade istället. Efter det kunde hans kollegor ringa mig overifierat, så den där integritetspolicyn var kanske inte så viktig när allt kom omkring.

Men jag fick ändå ingen hjälp. Det visade sig att min order låg hos Amazon.com, inte Amazon.se, och amerikanska Amazons kontaktuppgifter verkade vara lika hemliga för deras svenska kollegor som för kunderna. De gav mig en mejladress, men när jag skrev dit fick jag ett autosvar som sa att jag hade ”written to an address that does not accept incoming e-mails, but we have provided links to help answer some common questions”. Lustigt nog är det jag upplever som ”vanliga frågor” aldrig samma frågor som företag listar. I detta fall hade jag t ex tagit med ”Hur i helvete får man kontakt med ert skitföretag?!”.

Jag följer en Youtuber som fick sitt Gmail-konto hackat och han hade samma problem med Google – varken telefon, chat eller e-post – men genom att starta ett konto på Twitter/X fick han kontakt med dem där. Jag har ju ett Twitterkonto, och till slut hittade jag kontot ”Amazon Help”, som borde byta namn till ”No Help From Amazon”. Allt de lyckades med var att ge mig icke-svar på frågor jag inte ställt och hänvisa till en kontaktsida utan kontaktvägar.

Till slut fick jag i alla fall en skriftlig försäkran om att ifall jag låter bli att hämta ut handskarna kommer de att skicka tillbaka mina pengar inklusive frakt, så då har detta ”bara” kostat mig ett räntefritt lån på 260 kr till Amazon och en himla massa timmar.

Man kan hävda att så här är det överallt, men för det första är det inte sant. Så sent som förra veckan handlade jag hos en nätbutik som svarade på telefon och besvarade alla mina funderingar innan jag la ordern. För det andra tycker jag inte att det räcker för att vifta bort min kritik. Jag vill inte handla hos ett företag vars kundservice är under all kritik bara för att det även finns andra företag som är dåliga.

Jag anar en vändning vid horisonten. Det är inte bara jag som efterfrågar kundtjänsternas återkomst och jag har hört flera företag marknadsföra att de har ”riktiga människor” istället för chattrobotar och FAQ-avdelningar. Ja, automatisering sänker priser, men kundernas tid är också pengar.

Ingen aktivitet roar mig mindre än att sitta i timmar och dagar och tjafsa med företag för att få det jag betalat för eller pengarna tillbaka och gärna en ursäkt om de inte klarar det. För mig är Amazon ett avslutat kapitel (om vi inte pratar om bilen Amazon, en sådan skulle jag kunna tänka mig). När jag fått tillbaka mina pengar – och jag håller det för troligt att jag får tjata ännu mer för att få det – kommer jag aldrig mer ha med dem att göra oavsett prisbild.

Är jag trendig nu?

Jag har varit ute ända sedan grungen dog ut när Curt Cocaine blåste skallen av sig i mitten av nittiotalet, men nu undrar jag om jag är på väg att bli lite inne igen när till och med de svenska bankerna skriver om intresset för tidig pension.

”Lockas du av friheten att själv bestämma när arbetslivet ska trappas ned? En ny undersökning visar att många svenskar är beredda att spara extra för att nå dit. Och enligt vår pensionsekonom Mattias Munter handlar det snarare om långsiktighet än stora ekonomiska språng.”

Som jag uppfattat det tidigare har just bankernas ekonomer varit de som fördömt FIRE-idéer allra kraftigast. Fenomenet har låtit lika orimligt som att använda åska som energikälla och ladda batterier med blixten. Nu talar man istället om en trend att gå i frivillig pension innan man fått statens godkännande.

Fast bara för att 6 av 10 kan tänka sig en tidigarelagd exit från arbetslivet är det ju inget som säger att de kommer dit. Lite som att många vill leva hälsosammare utan att för den sakens skull orka jobba i den riktningen, de gillar bara idén.

Ska man ändå välja att se det optimistiskt ur ett individuellt perspektiv lär fler lyckas ju fler som tänker tanken. Att dagens unga är beredda att spara rejält i syfte att bli mer ekonomiskt oberoende ser jag som ett rejält sundhetstecken. Även om de inte skulle nå ända fram eller när det blir skarpt läge ens vilja göra det.

För det är inte självklart att man vill sluta jobba för att man kan, men om man vänder på det är det helt omöjligt att göra det om man inte har gett sig själv den ekonomiska möjligheten. Tidigare har bankerna låtit ungefär som statsmedia, som menar att finansiell frihet är en ouppnåelig utopi för alla som inte vunnit på lotto.

Men kanske ser jag något som inte finns där, om några veckor är jag säkert lika otrendig som vanligt. Mig gör det inget, men kanske finns det andra där ute som behöver höra att det finns vägar utanför ekorrhjulet.

Vräks från tältplats

Som nybliven campingentusiast (nåja...) blir jag illa till mods när jag läser om Göran, en man i 70-årsåldern som bor i tält och nu jagas av myndigheterna.

”För 13 år sen försvann mannen i 70-årsåldern från bokföringen. Han vill hålla sig under radarn och har flyttat till skogen av två anledningar. Dels för att det är svårt att hitta någonstans att bo, dels för att han har en frihetslängtan.”

Frihetlig bloggare på tur.

Sedan tre år bor han i tält i en skog utanför Lund och min första tanke är: Varför inte låta honom göra det? För som han själv säger: ”Jag stör väl egentligen ingen.” Men det är en del som gnisslar här. Han bor på kommunal mark och allemansrätten gör detta både möjligt och lagligt. Samtidigt står det om ”platsen han har slagit sig till ro på” de senaste två åren. Har han satt upp en permanent campingplats skyddas han inte längre av allemansrätten. Kommunen påstår sig ha uppmanat mannen att flytta medan han själv säger:

”Man kunde ju faktiskt ha kontaktat mig och hört om jag ville flytta frivilligt. Man har inte gjort någon propå alls.”

Någon ljuger och när kommunen nu säger att ”deras personal kommer söka upp honom i skogsdungen och be honom att packa ihop” undrar jag hur den tidigare uppmaningen löd, eller ärligt talat om den överhuvudtaget gjorts.

Nåväl, så småningom blir det en dialog och den slutar garanterat med att mannen flyttar, gissningsvis till en annan kommun. Då har kommunen haft några möten, Kronofogden utfärdat ett föreläggande och möjligen har polisen fått ta en paus i innebandyn mellan två fikaraster för att säga åt mannen att flytta. Till vilken nytta?

Som han säger stör han ju ingen och det tror jag på eftersom inte ens motparten antyder att mannen stört och stökat, druckit och svinat. Har allmänheten klagat? Någon ”anständig medborgare” måste väl ha ”tagit sitt ansvar” och tänkt att Göran sliter på det allmänna. Kanske begripligt, men mest av allt sorgligt. Har inte samhället större problem än att det ska jaga en oförarglig gubbe som bara vill vara ifred?

Att plugga sig arbetslös

Eskil och Marina är två unga svenskar utbildade i samhällsplanering respektive statsvetenskap, men de får inga jobb. Eskil har sökt 500 jobb och fått komma på totalt tolv intervjuer.

De undrar vad de kunde gjort annorlunda. Jag vet inte hur arbetsmarknaden såg ut när de sökte in och började plugga, men i bägge fallen är det utbildningar som väl främst ska leda till skattefinansierade jobb inom stat och kommun, och det är kanske ingen framtidsbransch? Förhoppningsvis inte, tänker jag som vill ha en mindre stat.

Det är åtminstone riktiga utbildningar, inte genusvetenskap eller Harry Potter-lära, men uppenbarligen är de ändå inte attraktiva på arbetsmarknaden. Jag vet inte vad de ska göra, men är tveksam till deras egen lösning, att studera ännu mer och skaffa ännu mer studielån.

Hade de varit mina barn skulle jag nog snarare föreslå att de med ljus och lykta letar upp ett jobb under eller vid sidan av deras kompetensnivå. Marina söker jobb som myndighetshandläggare. Om inte det funkar – bli diskare! Eller vad tusan som helst, men dels ger det pengar istället för att kosta ännu mer, och dels visar det potentiella arbetsgivare att hon är flexibel och villig att tänka i nya banor.

Arbetslösheten bland akademiker tycks bara öka och när Eskil och Marina är färdiga med nästa utbildning kanske den arbetsstyrkan har ersatts av AI. Kanske borde de börja i andra änden och fundera över vad de vill med sina liv. Jag känner dem inte, men jag får lite grann känslan av att de pluggat för att de vill vara akademiker och nu funderar de mest på hur de ska kunna få ett prestigefyllt jobb som matchar, inte på vad de faktiskt vill göra.

Kommunala maffiafasoner

För några år sedan chockhöjde min kommun avgiften för den årliga slamtömningen av avloppsbrunnen helt utan förvarning, från knappt 1000 kr till över 2000. Jag mejlade och frågade varför det plötsligt blev mer än dubbelt så dyrt att köra hit en slamtömningsbil och fick till svar att alla andra avloppslösningar också hade höjts. Om jag t ex hade haft en septitank skulle den över natten ha blivit 50 procent dyrare att tömma. Jag svarade att det inte var svar på frågan och att min slamtömningsfaktura inte blev roligare att betala för att jag fick veta att även andra kommunala tjänster blivit oförklarligt dyrare.

Det fick jag inget svar på, gissningsvis för att det inte fanns något, och både jag och kommunen vet att jag inte får hitta en annan leverantör av tjänsten, så i praktiken kan de ta hur mycket som helst så länge det inte gör att jag flyttar. Jag kom att tänka på detta när jag läste om restaurangägaren i Åre som får betala 29000 kr för 18 minuters tillsyn.

Kanske drar jag det här för långt nu, men en krögare som tvingas betala en hög avgift för något han inte bett om för om han inte betalar får det ännu värre följder – låter inte det som en beskyddarverksamhet Sverige varit relativt förskonad från?

”Åre kommun wants a piece of the action, huh?”

Men det här går igen i andra verksamheter. Åres miljöchef kan t ex inte förklara varför hennes tillsyn av lägenheter i snitt tar åtta gånger längre än andras och kostar tjugo gånger mer, men mellan raderna framgår det tydligt att hennes inställning är att Åre gör allt rätt.

Nu har det emellertid börjat svänga lite. Efter den negativa uppmärksamheten vädrar Åres samhällsbyggarnämnd möjligheten för att åtminstone sluta att ta betalt för tillsyn som inte utförs. Mm, det var ju hyggligt.

Tjäna pengar utan anställning

Kanske för att jag hoppat av ekorrhjulet (eller också för att jag är född till krämare och kommer kräma tills jag dör) fick jag ett videotips av Lars, ”Tjugo bortglömda sätt att tjäna pengar utan jobb”.

Jag vet inte hur bortglömda de är för jag insåg snabbt att jag gjort en del av dessa och övervägt desto fler. Kort genomgång för den som inte orkar/kan lyssna på inslaget:

Samla och sälja metallskrot. Det har jag gjort. Även andra ”sopor” som jag sålt på secondhand-sajter, men jag har ju inte gått runt på stan och samlat skräp. Det är sånt jag eller folk jag känner har köpt och ägt. Senaste exemplet, som inte är helt klart, är att jag köpte ett hus fullt med grejor. En del har jag användning för, en del har jag slängt, men mycket har jag också sålt.

Samla och sälja vilda växter. Nej, det har jag inte gjort, men ett bra blåbärsår för många, många år sedan övervägde jag att förädla blåbär till sylt och sälja på en marknad. Jag tror t o m att jag mejlade lite och kollade att det funkade. Minns inte varför det inte blev av, om jag inte hade tid eller om jag helt enkelt kom fram till att det inte skulle bli tillräckligt bra ekonomi av det. Däremot plockar jag till husbehov, inte bara blåbär utan även svamp, kirskål och annat. Men andra säljer, även 2026. Jag ser ständigt annonser för sprängticka till chaga-te, svamp och bär. Andra säljer exempelvis ramslök.

Sälja ved. Hade jag varit tvungen att leta inkomster skulle jag överväga att köpa in ved i större kvantiteter (precis som jag gör nu för eget bruk), packa om till småpåsar till ”hyttefolk” utan framförhållning. Eller pressekreterare.

Ha höns och sälja ägg. Detta har jag absolut övervägt och blivit tipsad om åtskilliga gånger här i bloggens kommentarsfält, men hittills har jag valt att låta bli. Jag har en känsla av att det skulle kunna bli väldigt dyra ägg och jag har ju redan hundratusentals husdjur som kräver tillsyn. Nu köper jag ägg från grannen och det kan jag fortsätta med.

Hyra ut rum. Det har jag inte heller gjort, men tänker tanken att kunna göra det i en framtid. Inneboende vill jag inte ha, men kan däremot tänka mig att hyra ut hela hus. I Norge är det ett vanligt sätt att försöka bli rik på, minst lika vanligt som börshandel, tror jag.

Fånga och sälja päls. Jag sålde min farmors minkpäls, men där stannar kunskaperna. Lite samma med förslaget Hemarbete/sömnad. Jag gör det för eget bruk, men lär inte hitta någon som betalar mig för det, därtill är jag för dålig och långsam.

Men jag har symaskin!

Illegala nummerspel. Illegalt vet jag inte om jag hållit på med, men under några år tjänade jag bra pengar på poker.

Annat är desto mer olagligt. På denna lista över ”utdöda” jobb fanns Försäljning av medicin och hembränt. Det får man inte och det tycker jag är vettigt.

Men det finns gråzoner, som att Sälja hemlagad mat. Tveksamt om det vore något för mig, men det är nog ett exempel på sånt som omöjliggjorts i lag. Det är för mycket regler för att det skulle vara praktiskt genomförbart i liten skala. Behöver det vara så? Jag lutar åt att det skulle vara upp till var och en. Är jag villig att chansa på att köpa mat av någon som står vid vägen och grillar eller kokar soppa borde jag väl få göra det?

Roadkillgryta någon?

Några av aktiviteterna har verkligen dött ut. Som Sälja is. Det vore svårt när alla har kyl och frys, men min farmor (död 2005) drev matbutik där de faktiskt köpte is av issäljare, så det är inte så himla länge sedan. Ännu senare kunde man Tvätta åt andra, men det lär väl ha dött med tvättmaskinerna. Förutom kemtvätt, men det gör man inte hemma. Putsa skor tror inte heller att någon tjänar pengar på längre. Själv har jag knappt ens putsat mina egna.

Det finns fördelar med att göra saker i större skala, i fabriker och affärslokaler. Men det finns också nackdelar. När jag köper ägg och mjölk i granngården snackar jag och grannarna om gemensamma intressen och vad som händer i närområdet. Att sådana möten minskat tror jag har bidragit till att vi idag drar likhetstecken mellan samhället och staten. Vanlig grannsamverkan försvinner, eller organiseras av kommunen och polisen.

Slutet av videon tycker jag är så tänkvärt att jag bestämt mig för att citera det:

”De här tjugo sätten att tjäna pengar berättar en historia som sällan nämns. En historia om människor som inte väntade på tillstånd, som inte hade några alternativ, men som ändå hittade vägar framåt. De använde det de hade, sina händer, sina hem, sin kunskap och sin omgivning. Många av dessa möjligheter försvann inte av sig själva. De reglerades bort, ersattes eller glömdes när samhället förändrades, men instinkten bakom dem finns kvar, och kanske, i en tid där allt fler ifrågasätter vad arbete egentligen är finns det mer att lära här än vi vill erkänna.”

Visst finns saker att lära här! Kanske är en del av det också på väg tillbaka. Är det i så fall en backlash, bevis för att utvecklingen går bakåt? Inte nödvändigtvis. Kanske kan man också se det som att människorna i det moderna samhället tar tillbaka makten över sina egna liv.

Avskaffa karensavdraget?

”Fler än hälften vill avskaffa karensavdraget”, enligt en undersökning. Det tror jag säkert. Hade folk fått frågan om de velat jobba mindre med bibehållen lön hade de säkert nappat på det med.

Problemet är att avskaffandet av karensdagarna inte betalar sig självt. Bland dem som tjänar minst åttahundra tusen om året är en majoritet för fortsatt karens. Det är nog ingen dålig gissning att det också är i den gruppen man betalar mest för andras sjukledighet, men i praktiken förlorar alla som är mindre sjuka än genomsnittet på att avskaffa karensen.

Man kan absolut argumentera för att det moderna samhället har råd att låta folk vara hemma med full ersättning när de är sjuka, även om det innebär att några skor sig på andras godtrogenhet, men är det rättvist? Såklart inte!

Fråga småföretagaren med några anställda om han har lust att betala medarbetares bondpermis. Eller ska skattebetalarna göra det, på bekostnad av sin egen välfärd? Är det bara jag eller känner inte exakt alla till någon som är duktig på att känna efter hur halsen eller magen mår precis de dagarna det är fotboll på tv eller då de festat dagen innan?

Jag bor i ett land utan karensdag och med nästan dubbelt så hög sjukfrånvaro som i Sverige. Det är nog inte en enda människa som tror att det beror på att norrmännen faktiskt är dubbelt så sjuka som svenskarna. Är målet att svenskarna ska vara hemma mer från jobbet är det således bara att köra på för det kommer att bli resultatet av slopad karens i Sverige.

Intressesmurfarna hoppar av glädje

Jag vet väldigt lite om Bianca Ingrosso. Jag hade inte trott att vi skulle ha mycket gemensamt och den känslan styrktes när jag läste om henne i Expressen. Det hela är egentligen ett referat från ett Youtube-inslag. Den som har lust att lägga en timme och en kvart på att se det är välkommen. Jag gör det inte.

Och jag vet såklart inte vad som är på riktigt och vad som handlar om att bygga image, men att hon är medveten om vad hon säger och vilka signaler det sänder ut är jag övertygad om. Så låt oss analysera några av citaten.

”Jag har sagt till dem: Jag vill inte veta vad jag tar ut i lön eller vad jag tjänar. Jag vill inte veta vad jag spenderar, utan ni säger till när jag måste chilla ner och de har aldrig sagt till mig. Så jag kör på.”

”Om någon skulle säga till mig: 'Nu räcker det, du får inte shoppa mer på tio dagar'. Då hade jag bytt ekonom.”

Så det hon egentligen säger är att de som sköter hennes ekonomi ska säga till om hon behöver dra ner på utgifterna, men gör de det får de sparken. Fast hon vill inte veta hur mycket pengar hon tjänar, hur mycket hon gör av med eller hur mycket hon kan göra av med. Så vad vill hon veta, hur många hundar man kan få ner i en överprisad väska från Ralph Lauren?

”Då avslöjar också Ingrosso den dyraste detaljen i hemmet: Bordet i matsalen.

    – Jag har ätit här en gång, det är lite för stort, säger hon i youtube-serien.

Hon vågar inte ens säga vad bordet kostar för att det är för dyrt. 

    – Tänk dig allting du tänker men gångra det med tio typ, säger Ingrosso.”

Alltså har hon köpt ett bord som är så dyrt att hon inte vågar tänka på kostnaden, men berättar att det var ett felköp. I min värld är det lite som att stämpla ”Dum i huvet” i sin egen panna. Begriper hon inte det? Eller ska det signalera en folklighet som går att kapitalisera på? Jag vet verkligen inte.

”Mina lägenheter kostar extremt mycket, om man tänker bort renoveringar och sånt så är det resor. Men jag shoppar ju för... nej men jag vet inte vad jag shoppar för.”

Då var vi där igen, i förnekelsen. Hon vill inte veta vad hon lägger pengar på, eller också vill hon bara inte säga det. Alternativ 2 kan jag förstå, läsarna/tittarna/fansen har ju inte med det att göra. Men om hon verkligen inte vet eller vill veta övergår det mitt förstånd.

Det som övergår mitt förstånd i alla lägen är hennes behov att framställa sig själv som godtrogen och enfaldig. Jag tillhör såklart inte målgruppen, så det är inte meningen att jag ska begripa, men jag trodde att målet var ”slipad affärskvinna”. Kanske säljer ”konsumtionshysterisk bimbo” bättre.