1984 styckmördades Catrine da Costa. Två läkare, Thomas Allgèn och Teet Härm, häktades för dådet. De friades för mordet, men i domskälen stod det mer eller mindre rakt ut att de hade styckat kvinnan. Eftersom de friades kunde de inte överklaga, men alla utgick ifrån att det var sant varpå de blev av med sina läkarlegitimationer och Allgén tappade vårdnaden om sitt barn som han fortfarande inte pratat med 40 år senare. Härm har levt isolerat sedan dess. Ingen av dem har kunnat jobba.
Det här fallet har alltid fascinerat
mig. Jag var ett barn när det hände, så givetvis köpte jag
historien om att ”allmänläkaren och obducenten” styckmördat
kvinnan. Att de inte kunnat dömas var naturligtvis bara en
teknikalitet så de förtjänade all skit de kunde få. Tänkte jag.
Senare har jag läst mycket om da Costa-mordet, hört intervjuer med
Allgén och var nästan med i en filmatisering av rättsprocessen. Eller rättare sagt: jag
var med, men blev bortklippt.
Nu vet jag att läkarna nästan säkert var
helt och hållet oskyldiga och att Allgéns fru och rättsläkaren
som obducerade kroppsdelarna betedde sig helt galet. På den tiden
visste jag inte ens att man lugnt kan utgå ifrån att f d
justitiekanslern Göran Lambertz alltid har fel. Det här var ju
långt innan Tomas Quick-cirkusen.
Regeringen har nu beslutat att ge Härm och Allgén två miljoner var.
Kul med pengar och en slags upprättelse, antar jag, men två
miljoner måste ändå mest av allt kännas som ett hån.
Justitieminister Gunnar Strömmer säger att han hoppas att pengarna
”kan bidra till deras upprättelse och möjlighet att gå vidare i
livet”.
Thomas Allgén är snart 80 och ganska
handikappad. Teet Härm har levt som eremit sedan mitten av 80-talet
och är gravt hörselskadad efter ett misslyckat självmordsförsök.
Hur ska de gå vidare i livet? Vilket liv? Deras lidande kan såklart
inte ersättas med pengar, men två miljoner känns mer som en
kräkning än ett skadestånd.
Kaj Linna fick arton miljoner efter att
ha suttit tretton år i fängelse för ett mord han inte begick.
Norske Viggo Kristiansen fick 55 miljoner efter 21
år i fängelse. Det är naturligtvis svårt
att jämföra. Allgén och Härm har varken dömts eller suttit i
fängelse, men undrar om inte åtminstone Härm känner att han
suttit fängslad i 40 år.
Två miljoner blir
femtiotusen per år eller en tusenlapp i veckan. För Gunnar Strömmer
motsvarar beloppet ungefär en årslön. Undrar hur upprättad han hade
känt sig av det. Jag tycker att de borde fått minst lika mycket som Linna. Samtidigt kommer inget belopp ersätta deras
förlorade år. Här finns inga vinnare, men vad säger folkdomstolen
om siffran? Låt höra i kommentarsfältet.



Att påstå att någon gjort något brottsligt i en dom där de inte blir dömda låter ju minst sagt knasigt. Förtal från staten i princip.
SvaraRaderaJa, jag förstår inte hur det ens kan ha hamnat i domskälen. Känns som att "vi har inga bevis, men på något vis ska vi nog kunna sänka de här svinen".
Radera1. Det är erkännandet från staten som är det viktiga, att en regeringsrepresentat faktiskt säger att staten har begått ett fel.
SvaraRadera2. Redan när det hände, dvs skriverierna, så förstod jag tidigt att det var något som inte stämde och att detta är något annat än en rättegång där bevis är det som egentligen ska vara gällande. Det handlade om något annat, och detta annat är något som jag/vi inte vet något om, och inte heller ska få veta.
Efter att ha sett hur staten godtyckligt kan behandla tex skogsägare i norra Sverige, med bisarra polisinsatser mot påstådd jakt, så förvånar mig inget längre. Den djupa staten existerar.
SvaraRaderaMvh Investeraren