Samma dag som dödsannonsen publicerats länsades dödsboet och tydligen är det vanligt.
”Vadå om jag har hemlarm?!”
Själv har jag aldrig publicerat en
dödsannons. När mina föräldrar dog ringdes släkt och vänner och
någon annan tyckte jag inte hade med det att göra. Jag tänkte
däremot inte på inbrottsrisken, men det har jag gjort när folk går
ut på Instagram eller Facebook och berättar att de ska åka på
semester till Långtbortistan. Då kan de ju lika gärna skicka en
inbjudan till varenda bandit i länet.
Tillfället gör tjuven, sägs det. Jag
minns ett avsnitt av tv-serien Snoken på 90-talet där ensamstående
drabbades av inbrott hemma när de själva var på semester. Det
visade sig att taxichauffören som kört dem till Arlanda knäckte
extra som tjuv.
Som om inte taxametern vore nog.
Man kan tycka att kriminella ska ha någon slags tjuvheder och inte ge sig på dödsbon, men är man på jakt efter moral får man nog leta någon annanstans. Man borde såklart kunna berätta om sitt liv (även när det just tagit slut) i offentligheten, men det kan man inte. Kanske kunde man det förr, jag vet inte för jag var inte med.
Tyvärr verkar vissa brottslingar se både dödsannonser och semesterinlägg som gratis underrättelseverksamhet, vilket säger mer om deras moral än om människors behov av att dela viktiga livshändelser.
SvaraRaderaJa, men jag är inte förvånad. Har man hög moral väljer man lämpligen ett annat yrke än tjuv.
RaderaDet vore intressant att veta huruvida Sverige skiljer ut sig i mängden vad detta beträffar? Jag antar att det är så, precis som med sprängningar och mord, som ingen säger sig ha en aning om vad det beror på.
SvaraRaderaMvh Investeraren