Fakturera utan företag

Jag letar verkligen inte efter jobb. Som jag varit inne på tidigare har jag fullt upp även utan, men så hörde en gammal kund av sig och frågade om jag eventuellt kunde göra en korrekturläsning/översättning.

Jobbet (om det nu blir något) är i höst efter att mina bin är invintrade och är antagligen klart på några dagar. Men så var det den lilla detaljen att jag lagt ner mitt företag. Även om kunden tog kontakt för att de varit nöjda med mitt tidigare arbete kommer de garanterat inte vilja anställa mig för ett kort uppdrag. Det blir för mycket pappersarbete.

Men jag tyckte att detta kunde vara en bra läge för att testa att anlita ett faktureringsbolag, ett ”egenanställningsföretag” som anställer dig på pappret för att du ska kunna fakturera uppdragsgivare. Dealen är att företaget tar några procent av totalsumman mot att de skickar fakturan och betalar in skatt och egenavgifter. Så jag startade konto hos ett och tycker att det verkar rätt smidigt.

När jag blev företagare för drygt 25 år sedan var jag så inställd på att jag skulle ha ett eget företag att jag startade upp det innan jag hade en enda betalande kund. Det är inget jag ångrar, men det är nog många som ser företagandet som ett nödvändigt ont i sammanhanget.

Vill man prova på att göra business av sin hobby och kanske driva verksamheten parallellt med en anställning kan detta vara lösningen. I Sverige kan man ha FA-skatt och därigenom både vara företagare och anställd på samma gång, men ska man frilansa och saknar stora uppstartskostnader och avdragsmöjligheter kan man lika gärna lägga ut företagandet på en extern firma.

Säsongsbetonat jobb.

Själv har jag inga utgifter för detta uppdrag som utförs vid min egen sedan länge betalda och avskrivna dator, men hade jag haft det skulle jag kunna meddela faktureringsfirman så att min skatt minskar motsvarande. Är man bergis på att man vill vara företagare i flera år tycker jag nog ändå att man ska starta ett eget, även om verksamheten inte kräver anställda, lager eller dyra maskiner. Sedan tycker jag i och för sig att alla skattebetalare borde få rätten att fakturera, men jag tror inte att någon politiker är överens med mig där. För att inte tala om facket...

Besatt klasstänk

Den politiska vänstern har snackat klass sedan innan Ådalen, men den senaste tiden låter inte bara högern likadant utan var och varannan människa i sociala medier. Det är ett fasligt tjafs om hur överklassen är och hur arbetarklassen borde vara. Vad har hänt?

Jag kanske lever i en klasslös bubbla, men jag har aldrig reflekterat över om mina vänner är arbetarklass, medelklass, överklass eller något annat, eller om de gjort klassresor upp, ner, fram eller tillbaka. För mig känns klass som ett förenklat sätt att dela in människor, och något man gjorde för mycket länge sedan. Eller i bakåtsträvande länder, som England och Indien.

Jag ser inte vitsen. Särskilt inte när det finns traditionella arbetare som badar i pengar och betydligt fattigare överklass. Det vore lika meningsfullt att dela in folk efter stjärntecken. ”Så här är stenbocken” och ”det vet man ju hur vattumän funkar”.

Så varför finns de som fortfarande ser klassbegreppen som relevanta? Är det den nya tidens astrologi (för när jag tänker efter var det rätt många år sedan jag såg ett horoskop)? Är det för att göra världen mer begriplig eller för att fördumma debatten? Jag begriper åtminstone inte, så kanske är jag redan fördummad.

Men det kanske bara är jag som är ute och cyklar. Tänker du samhällsklass när du möter nya människor? Definierar du dig själv i en klass? Och om så är fallet – varför då?