Privatekonomisk barnuppfostran kan läggas upp på många sätt, men två saker som nästan alltid nämns är:
- Det är viktigt att barnen får en vecko- eller månadspeng så att de lär sig att hushålla.
- Om pengarna tar slut ska man inte kunna tjata till sig mer.
Punkt 2 är ju egentligen ganska given. Kan man handla tills det blir slut på kontot och därefter begära och få mer pengar växer man upp till en ansvarslös vuxen i stil med Malmö kommun. Så hur lyckas då svenska föräldrar? Tittar man på Länsförsäkringars undersökning är svaret: Dåligt!
”Undersökningen visar att den genomsnittliga månadspengen för barn och unga mellan 9 till 18 år ligger på 495 kronor. Men utöver detta swishas det i genomsnitt ytterligare 183 kronor per barn och månad.”
Det ger en genomsnittlig ”tjatbonus”
på 37 procent. Enligt reportaget får sju av tio barn precis motsatt
budskap av det önskvärda. När pengarna är slut är det bara att
höra av sig till mamma och/eller pappa och säga att man misslyckats
totalt med hushållandet och av den anledningen vill ha en
bonusutbetalning.
Att sedan majoriteten av föräldrarna inte har satt upp några regler kring detta utan improviserar alltihop gör mig inte direkt förvånad efter att ha sett siffrorna och hört mamman i reportaget:
”Jag vill ju att barnen ska lära sig att pengar har ett värde, och att det inte bara är något som kommer. Även om man har möjlighet att ge barnen pengar så tycker jag att de ska lära sig att man får kämpa lite för sina pengar.”
Det hade ju låtit fint ifall inte samma kvinna fem sekunder tidigare sagt:
”De ber inte jätteofta om pengar, men det kan väl vara att de vill gå och fika eller så med någon kompis och då får de ju det.”
Så exakt hur hade du tänkt att de
ska lära sig att pengar ”inte bara är något som kommer” när
du varje gång de frågar visar dem i praktisk handling att det är
precis så pengar funkar?! Be om pengar till den livsviktiga
aktiviteten ”fika med en kompis” och pengar kommer in på kontot
helt magiskt. Hade ”Årets Björntjänstmamma 2025” tänkt att en
flåsande gubbe barnen träffar på bussen ska lära dem pengars
värde? För själv visar hon ju väldigt tydligt att hon inte har
tänkt lära dem det, bara låtsas göra det.
För övrigt tycker jag att SVT:s lista på tips till föräldrar är riktigt bra:
- Prata om ekonomi. Hur ska barnen lära sig hur pengar funkar om ingen pratar pengar med dem?
- Bestäm månadspeng, belopp och vad den ska räcka till.
- När pengarna är slut – låt dem vänta till nästa månad. Det borde vara så självklart att det inte ens kommer upp till diskussion.
- Sätt upp regler för eventuella undantag. Klart ungen ska få pengar om han/hon blir rånad och inte har pengar att ta sig hem, men fika med kompisar är inte en rimlig anledning.
- Låt barnen arbeta till sig extrapengar. Jag är djupt tacksam att mina föräldrar lät mig klippa gräsmattan, putsa fönster osv för att dryga ut inkomsten. Kort sagt, att de lärde mig hur pengar funkar, inte bara sa att det är viktigt att göra det.
Att det var illa ställt med den ekonomiska barnuppfostran kom inte som en chock för mig som följer med och är intresserad av ämnet, men att det var så illa trodde jag faktiskt inte. Jag känner mig som programledarna i Lyxfällan som varje vecka efter den inledande genomgången konstaterade att just det här hushållet var det värsta de någonsin hade sett. Att det finns skräckexempel begriper jag, men att majoriteten av föräldrarna verkar ha sämre koll än vad man borde kunna kräva av deras barn är tamejtusan skrämmande!



Hade en anställd som bad om ett extra lönesamtal, och ville ha högre lön då den nya bostadsrätten medförde högre månadskostnader. Hon hade, ja, vissa svårigheter att förstå att det inte var ett godtagbart skäl till löneförhöjning.
SvaraRaderaHon borde väl ändå förstå att det knappast är företagets sak.
RaderaHa ha, ja det verkar som många föräldrar redan börjat träna barnen för en framtid som ekonomiansvariga i offentlig förvaltning – spendera först, fråga sen. :-)
SvaraRaderaJa, lite så.
RaderaOk, kunde man få pengar för att klippa gräset och jobba i skogen och måla hus? Det visste jag inte då... Jag gjorde det ändå. Å andra sidan bodde vi där jag inte kunde spendera några pengar. Och man hade ju inte internet heller.
SvaraRaderaInget internet, och man överlevde ändå :-)
RaderaDet gjorde man, men poängen var att man kunde inte internet-shoppa heller
RaderaJa, det gäller ju att använda nymodigheter till vettiga saker, inte dåliga för då går utvecklingen bakåt.
RaderaMina föräldrar byggde hus när jag fortfarande bodde hemma. Da snackades det om att mala carporten, och jag erbjöd mig utan att fatta hur jobbigt det är att mala ett tak. Men jag gjorde det, och inget fick jag betalt heller för det kom inte pa tal. Jag borde ha lärt mig att förhandla redan da! Men det gick bättre senare i livet som tur är.
SvaraRadera/Annika
Ja, även om man såklart ska bidra med jobb hemma utan att få betalt ser jag en poäng i att låta barn tjäna pengar genom att utföra arbete. Så att de - till skillnad från barnen till kvinnan i reportaget - får se en praktiskt koppling mellan att tjäna och att ha pengar.
Radera"Att säga nej till barn är en förlorad konst", läste jag i SVD i morse. Gentle parenting är tydligen något som föräldrar håller på med idag och ett lågaffektivt bemötande för att barn inte ska bli kränkta och få dålig självkänsla. Istället blir de egoboostade till den grad så att de blir odrägliga av den jolmiga behandlingen. Som det verkar kan man få råd på 1177 hur man ska uppfostra sina barn, går det inte för långt?
SvaraRaderaÅker buss i stort sett varje dag och nuförtiden och det är nästan alltid någon unge som sitter med fötterna på sätet, jag säger till nästan jämt. Sist fick jag till svar, "jag gör som jag vill." Men ungen tog ändå ner fötterna. Aldrig någon annan som säger något men jag fortsätter oförtrutet.
Tycker antagligen lika illa om att se ungar med fötterna på sätet, men jag orkar inte säga ifrån. Starkt av dig som orkar.
RaderaJag hörde ett reportage där förskolelärare sa att en del ungar blev helt apatiska när man sa till dem att de gjorde något de inte fick. Det var helt enkelt nytt för dem, föräldrarna hade aldrig sagt ifrån, så när det hände i förskolan visste de inte hur de skulle bete sig.
RaderaJag åker aldrig kollektivt längre, men jag är också tveksam till att jag skulle säga till. Jag ger mig tusan på att gör jag det kommer någon annan vuxen storma fram och skälla ut mig istället.
Skälla ut? Nej då, du får en kniv i halsen eller om du har tur en kula i huvudet.
RaderaEller som det heter på journalistiska: skärskador på halsen och en felskjutning
Jag bor i Norge ;-)
RaderaSverige - tryggaste landet i världen.....
RaderaVi fick en gång ett påpekande att vi talade på samma sätt till vår hund som till vår (då) tvååring :-) Ja, det funkade ju! Ett tydligt nej när man är på väg att göra något galet gör att det galna uteblir.
RaderaTvååringen har blivit mycket äldre och verkar inte ha tagit någon större skada. Mer än att när denne är tränare inom sin sport så finns det vissa barn som tycker att det är jättebra med tydlighet och andra som tycker att "den där tränaren är så himla hård".
Spargrisen
Det där är knepigt, för att inte säga omöjligt, att lägga sig på en nivå som funkar för alla.
RaderaTycker man glömmer bort att många har ekonomiskt tänkande i generna, dvs ärftligt. Jag och syrran fick samma uppfostran. Jag är en spara hon en slösa. Min son är mycket ekonomisk han har aldrig fått betalt hemma för att utföra något, han hade ingen veckopeng, han fick pengar när han behövde. Han behövde aldrig sommarjobba och är nu vuxen med fast jobb och som sagt mycket ekonomisk och investerar majoriteten av sin lön. /C
SvaraRaderaDet går säkert att bli vettig (eller ovettig för den delen) oavsett uppfostran, men om föräldrarna inte visar bra ekonomiskt beteende i handling tror jag att risken är betydligt större för dåligt ekonomiskt beteende hos barnen.
RaderaAtt påstå att egenskaper är ärftliga är ju rasistiskt. Det går inte för sig helt enkelt. Nej, alla är lika.
Radera