En uggla glömde bort tiden och hann inte somna innan gryningen. Upp på horisonten stiger ett stort eldklot, allt blir ljust och ugglan ser för första gången färger. Upprymd av upplevelsen försöker han sedan lobba hos sina ugglekompisar att våga stanna uppe och uppleva dagen. ”Det var fantastiskt! Världen är inte alltigenom grå, ni måste se detta!” Men de andra ugglorna vägrar. Någon konstaterar: ”Jag kände en uggla som också yrade om eldklot och färger. Stannar jag uppe blir jag kanske lika galen som honom. Världen är grå, och hör sen!”
Vi som förespråkar strävan mot
ekonomiskt oberoende eller sätt att bryta heltidsnormen känner igen
oss i reaktionen. Den blir sällan ”Vad kul med nya tankar!” utan
oftare ”Kom inte här och ifrågasätt mitt liv!”. Därför var
det intressant att läsa ett inlägg från min bloggkollega Cosmonomics som är
läkare och därför oftare än andra träffar människor som kört
fast i livet, psykiskt såväl som fysiskt.
När jag kom ner från scenen efter 45
minuter ståuppkomik hände det ibland att människor som själva aldrig stått
på scen kom fram för att berätta vad jag borde ha gjort annorlunda.
Något säger mig att läkare sällan behöver höra det och jag tycker
att det här inlägget gav bränsle till den teorin.
Men visst är det ändå surt att
höra att man kanske inte är på väg åt rätt håll i livet.
Behöver man söka vård står man inte heller och stampar utan är
troligare på väg åt helt fel håll och behöver ta en omväg
tillbaka. Jag har också varit deprimerad och, som de flesta, haft
svårare perioder i livet. Har också varit (är?) utbränd och
upplever att det svåraste med dylika tillstånd är att se ljus.
Inte nödvändigtvis i form av ett eldklot utan bara någon slags
strimma av att det kan bli bättre längre fram.
Själv har jag i princip slutat
missionera, i alla fall utanför bloggen. Så är jag heller inte
läkare, men en uppsida jag tillskansat mig genom att ha haft mindre
glada perioder är att kunna tänka utanför boxen, att inte
nödvändigtvis göra majoritetens vägval i alla lägen.
Om du är tillräckligt gammal innebär FIRE delvis en resa genom efterklokhet. Eftersom det är läskigt att ifrågasätta sig själv är det många som hoppar av innan resan ens börjat.
SvaraRaderaPrecis! Sedan är den resan ändå inte för alla, men det är synd att inte göra den bara för att man inte vill rannsaka sitt liv.
Radera"Inte gråta över spilld mjölk" med CaRpe Diem-trä-bokstäver i köket.
SvaraRaderaJag försöker hålla ett öppet sinne till andras val, men vid väggbokstäver drar jag gränsen :-).
RaderaPå journalistutbildningen får vi lära oss att gå emot strömmen och leta efter historier som ingen annan letar efter...då hittar man gobitarna.
SvaraRaderaUndrar varför nästan ingen färdigutbildad journalist jobbar på det sättet. Det kanske du kan gräva i när du är klar. Misstänker att det verkligen skulle vara att gå emot strömmen :-).
RaderaJo FruEB, men det verkar som verkligheten lägger hinder ivägen. Verkligheten i form av chef (-redaktörer) och andra gatekeepers. Och man, dvs journalister, är beroende av kassaflödet i form av utbetald lön. För inte är det någon som helst brist på godbitar, om man skulle våga sig fram och nosa lite.
RaderaDe som är FIRE har ju därmed en USP utan dess like, om det nu inte vore så att även en FIRE är beroende av plattform för att sprida sina historier.
Oj där ser man, man får lära sig grejer varje dag. Tänka sig att de lär ut att gå emot strömmen på journalistskolan? Det hade några vi andra ingen aning om, eftersom det tycks vara kommunistkrav på alla som anställs idag i TV, radio och tidningar?
SvaraRaderaMvh investera-pengar.blogspot.se/
Vi får hålla tummarna för att FruEB bryter den trenden (och inte slutar som ännu en npc-journalist med ring i näsan och asymmetrisk lugg i blått eller rosa).
RaderaMissionera är nog lite att ta i, men att vardagligt så frö skadar inte. När man minst anar det öppnar folk upp sina sinnen och vågar utmana gränserna. Har nog fått en och en annan att tänkta till och även förändra sin livsstil åt något mer jordnära håll eller ska vi kalla det medveten omprogrammering av allt brus i dagens samhälle ;)?På tal om det tagit bort FB, insta på telefonen vilken fröjd att inte slösurfa.
SvaraRaderaTänkt dig att en dag kommer någon att tacka dig att du öppnat upp deras sinnen till ett bättre liv. Även om det inte sker direkt så har personen fått in en liten form av information som kan gro till något större när de väl inser vikten av informationen som sades. Det är där lärdomarna finnes i kritiken men även i det okända som känns fel och oförklarligt. Alltid lättare att vara efterklok som man säger.
Mvh Anonym-m
Ordet missionera har en dålig klang. Det är nog fler än jag som tänker på någon världsfrånvänd västerlänning som ska prångla sin religion på människor på andra sidan jorden.
RaderaVisst är det fint om man kan så ett frö och skulle man sticka ut hakan ofta ökar man chansen till att lyckas någon gång. Samtidigt ökar man chansen till krig.
Jag försöker låta bli att missionera för mina patienter, men jag tar upp frågan med dem eftersom det ofta är så tätt sammankopplat med hur de mår. Som det diskuterades i kommentarerna är ju folk generellt inte särskilt tillgängliga vid första besöket, men efter ett par samtal kan de ha börjat fundera på alternativ.
SvaraRaderaCosmonomics
Jag förstår att du inte missionerar, men jag tänker att du hamnar i situationer där patienten är mottaglig för livsstilsförändringar. Det är ju ditt jobb att hjälpa dem till en bättre plats till skillnad från oss andra där det är en hårfin gräns mellan hjälpa och lägga sig i.
RaderaUndrar om det är skillnad på svenska patienter och andra länder. Jag tänker att vi som grupp är mer auktoritetsstyrda och vill/tycker att vården ska lösa problemen medan andra inte lika lätt ropar efter samhällsåtgärder när livet går dem emot.
Det är många gånger man blir ifrågasatt som läkare ;)
SvaraRaderaIbland korrekt och ibland långt ifrån korrekt, speciellt när känslor är inblandade.
Livsstillsförändringar måste komma inifrån eller via "uppenbarelse". Då får en rökare att gå ut och röka en cigg till i ren protest om du tar upp ämnet fel för just den patienten. Bekymret är att man inte vet när man första gången träffar dem vad som är "nyckeln" till att få just denna patient att överväga att sluta.
Vet inte om jag tycker att det är någon jätteskillnad utifrån kultur. Utbildningsnivå och ålder spelar större roll.
En skillnad som jag dock ofta lägger märke till är att den svenska patienten vill vara delaktig och få framföra sin åsikt. Även om den bara är att man vill höra doktorns. Det är vanligare att en invandrad patient snarast blir rädd av att doktorn frågar om hur denne vill bli behandlad (vederbörande tolkar det som att doktorn inte kan något alls...)
Som alltid. Det gäller att använda rätt språk till rätt mottagare. Annars går inte meddelandet fram.
Med vänlig hälsning
Thz
Rökare tror jag på att skrämma skiten ur. Skicka lungcancerpatienter till skolorna med syrgasmask och berätta om sina plågsamma liv.
RaderaJag tänkte inte på skillnaden mellan svenskar och invandrare i Sverige utan hur det skulle vara att vara läkare i Sverige jämfört med ett land där man inte är lika auktoritetstroende (och det är väl typ alla andra länder).
Jag har jobbat deltid sen barnen var små. Dom är sedan länge utflugna och jag får ibland frågan varför jag inte jobbar heltid. Svaret är för att jag inte vill. Jag klarar mig på min lön och är nöjd så. Jobbar extra ibland när det passar och har inget emot det. Pga utbrändhet för länge sen så prioriterar jag att leva här och nu, men har även en plan för framtiden eftersom min pension inte kommer att bli lysande. Din blogg inspirerar till nytänk! Fast jag gissar att det är de redan frälsta som nosar upp din blogg ;)
SvaraRaderaKul att höra! Ja, tyvärr är det väl så med de flesta tankar, att de som verkligen skulle ha nytta av dem inte är benägna att lyssna.
Radera