Förutom det rent känslomässiga fylls livet då av en massa arbetsuppgifter. Det ska bokas begravningsbyrå, folk ska informeras, kyl och frys tömmas och administrativt jox fixas. Banker t ex. När pappa dog var det bökigt att ens få ut kontoutdrag trots att mamma hade fullmakt. För hennes fullmakt täckte ju bara pappa, inte pappas dödsbo. Den här gången drog jag ut egna utskrifter ungefär vid tiden för att döden fastställdes av vårdapparaten.
Sedan ska man fixa s k värdeintyg från
bankerna. På Avanzas hemsida hittade jag snabbt information om att
de skickar ut det automatiskt. Mycket riktigt, efter bara ett par
dagar hade jag det i brevlådan. Hos Handelsbanken hittade jag inte
den informationen utan mejlade till dem och bad dem berätta vad jag
ska göra. Jag väntar ännu.
Det där med bankerna är ett annat krux. När någon dör fryser man kontona, men räkningarna fortsätter att komma. Nu hade inte mamma så stora fasta utgifter, men månadsavgift och andra bostadskostnader tickar ju på och det är ju inte alldeles solklart att anhöriga har dessa marginaler.
Det där med bankerna är ett annat krux. När någon dör fryser man kontona, men räkningarna fortsätter att komma. Nu hade inte mamma så stora fasta utgifter, men månadsavgift och andra bostadskostnader tickar ju på och det är ju inte alldeles solklart att anhöriga har dessa marginaler.
Sedan ska bostaden tömmas på de mindre akuta ägodelarna. Det är papper, pärmar, kläder och grejer. Jag gick till apoteket och lämnade in tre påsar med mediciner, men hittar ständigt nya. Sånt är ju lätt, liksom biblioteksböcker och annat som bara ska bort.
Det är allt det andra där man måste
ställa sig frågan: Kasta, spara eller sälja? Det lättaste vore
såklart att bara fylla kartong efter kartong och knöla in
i ett förråd, men det löser inga problem och eftersom jag själv
inte tänker bo kvar i evighet utan har en egen bostad att tömma ser
jag helst att alla beslut tas nu.
Jag tycker att det är nog svårt att kasta egna saker, men när det gäller en nyligen avliden familjemedlem blir instinkten att spara tio gånger värre. Sånt jag vet att jag utan tvekan hade kunnat slänga för en vecka sedan, med hennes goda minne, känns plötsligt helt känslokallt. En urtvättad morgonrock, en opraktisk bordslampa, en kantstött tekopp...
Jag tycker att det är nog svårt att kasta egna saker, men när det gäller en nyligen avliden familjemedlem blir instinkten att spara tio gånger värre. Sånt jag vet att jag utan tvekan hade kunnat slänga för en vecka sedan, med hennes goda minne, känns plötsligt helt känslokallt. En urtvättad morgonrock, en opraktisk bordslampa, en kantstött tekopp...
En släkting sa åt mig att inte jobba
ihjäl mig när vi träffades i veckan. Hon känner mig, jag kan streta på dygnet runt. Jag får tvinga mig själv att äta, sova och åtminstone försöka träna. Kanske borde jag sitta och sörja, men nej, nu ska
lägenheten göras klar för försäljning, ägodelar ingen vill ha
ska ut till försäljning, skänkas bort eller kastas. Sörjer gör
jag hela tiden.
Beklagar sorgen. Även om det är väntat så blir det en chock.
SvaraRaderaLåt saker ta tid... i början är man i ett vakum.
Vad gäller kostnader som fortsätter komma in så kan dödsboägaren betala med dödsboets pengar eller så kan man frysa räkningarna hos de olika bolagen.
Tack! Vakuum var en bra beskrivning. Nästan så att jag förundras när jag ser människor som beter sig helt vanligt trots att min mamma är död.
RaderaHar inte hunnit bli dödsboägare än, väntar på blanketter. Men hur skulle man göra rent praktiskt för att använda dödsboets pengar? Då måste jag väl betala räkningarna över disk på banken? Förutom att de säkert slänger på en fet avgift för varje räkning är min erfarenhet att bankärenden numera tar minst en timme i kö eftersom alla som tvingas göra sina bankärenden fysiskt har superkrångliga grejer.
Jag talade med banken och kunde maila inskannade fakturor till dem, som de betalade med dödsboets pengar utan kostnad.
RaderaDet är 10 år sedan men jag tror att övriga dödsbodelägare fick godkänna mig som deras representant. Proceduren var lite omständig men fungerade bra.
Sen är allt praktiskt handhavande ett bra sätt att "umgås" med den avlidna för att komma vidare. Det är skönt att skingra tankarna med praktiska saker.
/nils
Det låter som att det enklaste är att jag lägger ut så länge.
RaderaVet inte om jag tycker att de praktiska göromålen känns som ett umgänge med andra än myndigheter och företag. Men visst skingrar det tankarna, och dessutom måste det göras.
Är ett drygt år sedan min far avled och jag fick ta hand om hans dödsbo. Eftersom jag är hans enda efterlevande arvinge kanske det var ovanligt enkelt men..... Anlitade en mindre lokal och fristående begravningsfirma som förutom att vara förhållandevis billig hade en fantastisk service. De ordnade av sig själva så att jag på en knapp vecka fick hem de intyg banken behövde för att godkänna mig som dödsboägare. Sedan lämnade jag bara in de räkningar som kom till Handelsbanken(som var hans bank men inte min). De betalade hans räkningar manuellt från hans konto och satte in återbetalningsavier från televerket, dagstidningen osv utan några avgifter eller ngt krångel ända tills bouppteckningen var godkänd och kontot kunde avslutas. Begravning och allt gick ju på dödsboet vilket kanske inte alla "vanliga människor" ens skulle klara. Tre månaders hyra inte att förglömma...
RaderaJag har gjort som du. Liten fristående begravningsentreprenör som kostar ungefär hälften av vad Fonus hade tagit, gör bouppteckningen själv (min tredje).
RaderaDe löpande räkningarna tror jag att jag lägger ut för så länge och när begravningen ska betalas borde bouppteckningen vara klar.
Gjorde också bouppteckningen själv. Förutom kostnadsbesparingar tyckte jag att det var både enklare och snabbare så.
RaderaEftersom jag (och som det låter som även du) är ensam arvinge så är det väl bara att ta den enklaste och snabbaste vägen genom pappersarbetet?
Tillräckligt med arbete och känslor ändå när man ska avveckla en förälders hem. Det spelar liksom ingen roll hur väntat dödsfallet är det är ändå tufft när man står där ensam....
Ja, när min farmor dog lät jag begravningsbyrån göra bouppteckningen eftersom det fanns särkullbarn, men vi var ju ändå tvungna att tillhandahålla alla uppgifter till den, så jag skulle säga att tidsbesparingen var obefintlig.
RaderaDet är när anhöriga blir sjuka eller dör som ivartfall jag ställer mig frågan kring livets mening. Inser att även mitt har ett slut, vilket jag egentligen aldrig reflekterat så mycket över innan. Man får försöka göra det bästa av situationen trots läget.
SvaraRaderaMvh investera-pengar.blogspot.se
Det är väl så, även om jag inte känner att tankar om ens egen dödlighet är särskilt uppbyggliga.
RaderaFrågan är väl om det finns någon mening med att ställa sig frågan om meningen med livet.
RaderaNej, man ska nog inte grubbla för mycket heller. Men när saker och ting händer så sätts processer onekligen i omlopp. Dock tror jag nog det finns anledning att fundera över livet ändå. Vad vill man egentligen uppnå med sin begränsade tid här? Hur vill ha resten av livet och vad ska man göra för att få det?
RaderaOch vad kom du fram till för svar på dina frågor till dig själv? Vad vill du uppnå med ditt liv? Hur vill du ha det resten av livet? Vad ska du göra för att uppnå detta? Det känns som att det blir lite väl mycket att besvara.
RaderaFramtiden är ju rätt svår att uttala sig om. Du vet ju inte ens om du har fem sekunder, fem minuter, fem dagar, fem år eller 50 år kvar att leva. Det är något enklare att istället fundera över detta:
Vad anser jag att jag har uppnått med mitt liv hittills?
Vad anser jag att jag har gjort för att uppnå det här?
Är det så här som jag lever idag som jag vill att mina efterlevande ska minnas mig när jag dör?
Om du inte är nöjd och om du vill förändra något - ta i så fall direkt ett steg i en motsatt riktning. Men om du är nöjd så går du förstås vidare i samma riktning. Det är du som bestämmer här och nu.
Här är tips på två bra sidor:
SvaraRaderahttps://www.efterlevandeguiden.se/ https://www.konsumenternas.se/forsakring/fakta/om-dodsbon/kontakten-med-banken-vid-dodsfall
Tack för länkarna! Har som sagt inget dödsfallsintyg än, vilket banken tycks behöva (men det var inga problem för Avanza att skicka ut värdeintyg till den dödas adress). Har inte Handelsbanken ens bemödat sig med att svara på mitt mejl när jag fått intyget får jag ta en ny och lite hårdare kontakt.
RaderaBeklagar sorgen. :(
SvaraRaderaTack!
RaderaSorgen kommer alltid finnas där. När min mamma dog så "tog jag ledigt" från universitetsstudierna en vecka, sen höll jag på att bli tokig och ville tillbaka till min vardag. Att rensa tog oss (fyra barn) flera veckor. Jag fyllde en flyttkartong med grejer jag ville spara, men nu, ca 6 år senare, så är det inte mycket kvar. Saker har rensats bort allt eftersom jag har insett att minnet av henne lever kvar utan att sakerna måste göra det. Men det är en process, låt den ta tid.
SvaraRaderaTa hand om dig!
Tack Sara! Jag försöker, både sörja, rensa och skapa någon slags vardag. Tänk att det finns folk (kvinnor) som påstår att män saknar simultankapacitet - nonsens!
RaderaÄsch, men du är ju inte som andra män;)
RaderaSant, jag har gikt och nedärvd ångest ;-).
RaderaDet låter bra!
RaderaHaha, det är ju skönt att höra att även män kan göra flera saker samtidigt!
Känner så väl igen mig i din situation. När min mamma gick bort (oväntat) hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. Begravningsbyrån var till väldigt stor hjälp här, men visst var det ändå mycket meck med banker, räkningar etc. Bl a så hade hon reklamerat en bilreparation och inte betalat räkningen. Hur hanterar man en sån sak?
SvaraRaderaDet låter som du är enda barnet och det var jag också. En fördel när det gäller dödsboadministration och bodelning men inte känslomässigt. Jag kände en oändlig saknad efter att prata minnen med någon som delat samma mamma och barndom.
Sakta återgår dock livet till det vanliga.
//Krusse
Nej, jag är inte enda barnet, men den som drabbas av administrationen. Vilket i och för sig inte gör mig något. Det vore nog värre att inte ha fullt upp nu.
RaderaLyckligtvis inga reklamerade bilreparationer här. Vi försökte klara av allt sånt eftersom vi visste att det här skulle hända, förr snarare än senare. Men känslorna hade jag ingen koll på. Jag trodde att jag så att säga sörjt färdigt 1,5 år efter att vården gav upp, men det hade jag inte. Ser fram emot det där "vanliga livet" alla pratar om.
Det svåraste med bilreparationen var väl att jag i princip höll med verkstaden... Fast det sa jag inte...
RaderaNåväl, vi löste det genom att jag betalade materialet men inte arbetet. På så sätt förlorade verkstaden inga utlagda pengar och vi var båda hyfsat nöjda.
Låter bra. Det är ändå ett hyfsat förhandlingsläge, för vem vill bråka med en död kund och dennas anhöriga.
RaderaMan lär sig och leva med
SvaraRaderasorg, kärlek, avund, lycka
girighet, godhet m.m.
Lite av varje behövs men
för mycket av det ena eller
andra drar bara ner en i
Dantes avgrund och sjunker
man för djupt där så kommer
man väldigt sällan upp.
Finns inget facit för
hur man undviker den, men
jag skulle kunna tänka
mig att djup andning och
motion hjälper en bra bit
på vägen så håll fast vid det.
Beklagar sorgen och
försök och "bryta ihop
lagom" som sagt. Det
här fixar du Micke.
Hoppas att jag kan stå
någorlunda handfast när
döden kliver över tröskeln
i min närhet vilket är
lättare sagt än gjort.
Tack! Ja, det här överlever jag på något vis.
RaderaFår be att beklaga sorgen.
SvaraRaderaTyvärr är det så att även döden är business. Jag ser ständigt reklam för diverse begravningsbyråer. Det är lite sisådär att spela på folks känslor, man vill ju inte välja den där billiga kistan, *den avlidne* förtjänar ju bättre än så.
Har själv föräldrar som närmar sig 80, så Döden kan komma och hälsa på när man minst anar det. Nu är de någorlunda friska tycker jag, men man vet ju aldrig. Det vi har gjort är att jag har bett dem att börja fundera lite kring hur de vill ha det, så att man är i alla fall lite förberedd när den dagen kommer. Det slog mig för något år sedan, att jag vet ingenting om var och hur de vill begravas. Nu har vi i alla fall rett ut den saken. Men det satt långt inne, det verkar som om den generationen inte gärna pratar om sånt.
Tack!
RaderaRätt tänkt. Det är mycket enklare att fråga levande människor om deras önskemål. Dels begravningsdetaljer, dels lite mer allmänna tankar så att man vet hur man ska förhålla sig till obesvarade frågor som kommer upp. I min familj har vi pratat ganska öppet om sånt här och det är skönt nu.
Beklagar sorgen! Var själv i samma sits för snart två år sedan då min mamma gick bort. Jag har fortfarande ett par lådor som står oupppackade efter hennes bortgång, men har tack och lov utrymme i huset som tillåter den lyxen att låta det ta lite längre tid med vissa ting. Det är också renande och helande att rensa efter någon annan på något sätt.
SvaraRaderaTa hand om er!
Tack! Två år varken kan eller vill jag vänta, men inser samtidigt att allt inte behöver vara klart till begravningen.
RaderaFör något år sedan skrev Margareta Magnussons boken ”Döstädning" eller fenomenet "The Gentle Art of Swedish Death Cleaning". Poängen är att redan i livet börja städa upp bland sina ägodelar så ens efterlevande inte ska få allt för stora våndor med sorterandet. Kanske har den redan diskuterats på bloggen annars är den ett hett boktips, speciellt till alla minimalister.
SvaraRaderaLider själv lite av samlande av allehanda prylar så nu är kanske tillfället att gå igenom alla de där kartongerna i källaren sedan förra flytten eller vad det nu kan vara som samlats i olika förråd.
Mamma döstädade, använde t o m det ordet, men oj vad med grejer som ändå är kvar, särskilt papper. Hoppas/tror att vi som levt med internet kommer ha mindre papper och pärmar när det är dags.
RaderaJa jösses, jag har just gått igenom samma sak...Blev förvånad hur krångligt det faktiskt är med banker/räkningar/fullmakter etc. Som tur var hade min mamma redan innan hon lades in på Hospice fört över en större summa pengar till mitt konto som jag sedan kunde använda för löpande utgifter innan bouppteckningen var klar och dödsboet upplöst.
SvaraRaderaFörstår att det är tungt, men tids nog har man gjort det man måste och kan gå vidare i någon form.
Då är det min tur att beklaga.
RaderaSmart lösning med överföringen. I vår familj hade vi tagit höjd för arvsskatt (https://sparosverige.blogspot.com/2016/10/forberedd-pa-arvsskatten.html) som jag fortfarande är övertygad om kommer, men vi hann före. Men med tanke på hur många som hävdar att deras ekonomi rasar ihop fullkomligt om deras bankkort inte funkar eller som får lönen/pensionen utbetald efter istället för före helgen pga ett datafel kan jag tänka mig att frysta konton vid ett plötsligt dödsfall kan slå undan benen för dem (särskilt eftersom situationen redan kan innebära att benen är lite skakiga).