Som de som läste gårdagens inlägg fått med sig dog min mamma i förrgår. Sedan dess har jag tyckt synd om henne, andra närstående, men förmodligen allra mest synd om mig själv. Jag känner mig ändå lyckligt lottad, vilket beror på mitt relativt fria liv.
När mamma insjuknade i en vidrig
variant av cancer (vid sidan av diabetes, epilepsi och en släng av
ålderdom) hade jag möjlighet att ta hand om henne. Hon behövde
inte bo på någon form av äldreboende eller ens ha hemtjänst
eftersom jag kunde ge en hjälpande hand i det dagliga livet.
Det mesta gjorde hon själv tack vare
en envishet utöver det vanliga, men i takt med sjukdomens utveckling
kunde hon göra allt mindre av matinköp, matlagning, städning osv.
Hon kunde ringa mig kl 4 på natten då hon ramlat och behövde hjälp
att ta sig upp (jag bodde tre minuter bort) och ibland sov jag där.
Det var en trygghet som möjliggjorde att bo hemma.
Och här kommer min tacksamhet in för
jag inser att de flesta inte när som helst kan släppa vad de har i
händerna på det sätt jag kunnat. Jag har ingen chef som förväntar
sig att jag ska jobba vissa tider. Om chefen inte är gjord av sten
kan man ta ledigt, men det finns gränser som jag inte behövt
förhålla mig till.
Förutom det rent praktiska livet där
och då gissar jag att den som tvingas sätta sina föräldrar på
institution kan känna en gnagande otillräcklighet som jag inte
behövt i samma utsträckning. Ibland är sjukhem, äldreboende eller
hospis rätt val, men för oss var det inte det och i all bedrövelse
är jag glad över att jag kunde skänka henne det.
Frågan vad vi som är relativt välbärgade ska med alla pengar till har många olika svar, men att ha kunnat göra min mammas sista tid lite ljusare för oss bägge står just nu högst upp på min lista.
Frågan vad vi som är relativt välbärgade ska med alla pengar till har många olika svar, men att ha kunnat göra min mammas sista tid lite ljusare för oss bägge står just nu högst upp på min lista.
Men precis! Det handlar för mig om friheten att ta hand om de mina. I mitt fall är det främst mitt barn under den snara framtiden, men det kommer sannolikt även bli föräldrar så småningom. Vilken gåva pengar blir på så sätt. /Frihetsmamman
SvaraRaderaJa, man vet aldrig vad för skit som ska dyka upp, bara att den gör det.
RaderaSå småningom..? Så småningom, när vi förhoppningsvis har mer tid, så är ens föräldrar sannolikt redan borta.
RaderaVi har alla samma möjlighet att bestämma över vad vi vill värdesätta här i livet. Vad är syftet bakom att vi vill värdesätta pengar? Kanske börjar jag förstå vad ditt syfte har varit. Att t.ex. få mer tid med din mamma? Vårt syfte med våra pengar borde vi nog alla fundera över. Tror inte att många av oss reflekterar över det innan det är för sent.
SvaraRadera”Jag insåg för ungefär 10 år sedan att min rikedom måste gå tillbaka till samhället. En förmögenhet, vars storlek är svår att föreställa sig, lämnas bäst inte vidare till ens barn. Det är inte konstruktivt för dem.”
(Bill Gates)
Det här var min lina in till att få in mannen på sparspåret. "Hur skulle det vara att den dag dina föräldrar blir dåliga kunna finnas där som hjälp, mer än under enstaka långhelger och industrisemestern?". Det är också min USP till att skippa barnförsäkringen. Jag behöver inte een extra inkomstförsäkring för att kunna vara med mina barn på sjukhuset e d. Att ha ett stash och låga omkostnader är underbart på många vis, men den absoluta friheten att kunna finnas där för nära anhöriga om skiten slår i fläkten ligger långt upp på topplistan.
SvaraRaderaOch han gick på det ;-)? Nej, men det stämmer ju verkligen. Under ett helt liv kommer skiten träffa fläkten flera gånger och i det läget skulle jag inte palla att vara beroende av en chefs välvilja för att få familjelivet att funka.
RaderaVad fint att du kunde hjälpa din mamma, att finnas där för henne och även spendera tid och umgås. Du gjorde så att hon fick en så bra sista tid som hon kunde få. Det är nog så alla föräldrar önskar att deras barn kunde hjälpa, men i dagens samhälle är det svårt för många. Jag hjälper min mamma med det hon vill och lite till. Just nu tycker min mamma inte att hon behöver så mycket hjälp, men märker att hon försämras i hälsan.
SvaraRaderaJag har ett barn med epilepsi. Kapital som ger tid underlättar inte bara för en själv. Jag hade aldrig kunnat ge mitt barn så mycket tid och stöd om jag inte börjat investera och tänka på vad är viktigt för mig och mitt liv.
Vad kommer jag senare blicka tillbaka till och tycka var bra val i mitt liv, jo att jag prioriterade de viktigaste personerna i mitt liv.
Det är ju en balansgång också. Föräldrar med sviktande hälsa behöver hjälp, men vill samtidigt ha egentid och känna att de klarar sig. Det gäller att vara lyhörd där.
RaderaJa, det är min vilja också, att kunna tänka tillbaka och inte ångra de prioriteringarna. Det finns säkert nog med annat att ångra när den tiden kommer.
En arbetsgivare kan inte neka en sådan ledighet för vård av närstående som man kan få närståendepenning för. Det finns möjlighet att ta ut närståendepenning i 100 dagar för vård av sjuk anhörig. Då krävs det att man är allvarligt sjuk, dvs risk för att man dör. Motsvarar vab men det krävs läkarintyg för att få ut det. Jag har en arbetskamrat som tar ut det för läkarbesök och annat relaterat till hennes pappas sjukdom.
SvaraRaderaJaha, det visste jag inte. Fast hundra dagar hade inte räckt för mig. Problemet är ovissheten, att man inte vet när man kommer behövas och man kan ju inte ha ständig jour vid sidan av en anställning. Åtminstone har jag haft många chefer som hade tråkat mig till uppsägning om de inte haft möjlighet att ge mig sparken i det läget.
RaderaJag gjorde som du. Min pappa fick somna in hemma i trygghet. Han hade också cancer. Känns fint att jag fanns där. Skickar en styrkekram till dig. Livet fortsätter men det blir inte samma. Finns alltid en tomhet och saknad.
SvaraRaderaTack! Ja, just nu är det väldigt tomt.
RaderaNej. Vet du va. Det är svårt att sluta tänka på det där.
SvaraRaderaHelt ärligt. Alltså. Fan så förbannad och ledsen jag skulle va. Även om ens morsa nästan kan vara rätt så dum i huvudet ibland. Nej. Jag skulle slå sönder både det ena och det andra. Nej. Några djävla kramar eller vackra ord från oss skulle inte hjälpa mig ett enda piss. Fan att man ska stå ut.
Bli asförbannad på hela det här djävla eländet som drabbade dig och din mamma. Det har du all rätt till. Gå ut och slå sönder någonting inatt. Hugg ner ett träd eller nåt. Avreagera dig på någonting och gör det ordentligt - utan att någon stackare blir skadad. Vråla sönder halsen mot någon oskyldig fan som bara råkar stå i vägen och se dum ut. Det är fan inte rättvist att ens föräldrar ska behöva gå bort sådär trots att du gjorde ditt bästa. Gå lös på något som bekostats av oss skattebetalare. Det är det minsta vi kan bjuda på. Jag har full förståelse på att du blir förbannad på cancer och allt djävla skit. Och om något går sönder eller någon råkar bli lite ledsen så har det i alla fall gett någon ett meningsfullt jobb imorgon.
Världen är så djupt djävla orättvis. Fy fan säger jag bara.
Det där kan du bära med dig länge, vetskapen att du kunde se till att din mamma fick ett värdigt avslut givet omständigheterna. Jag förstår att det måste kännas skönt att du gjort denna insats.
SvaraRaderaMvh investera-pengar.blogspot.com
Jag hoppas komma dit och tror nog att jag gör det, men just nu tänker jag nog mest på allt jag inte sa och gjorde eller kunde gjort bättre. Jag är lite dum på det viset...
RaderaAtt göra gott för någon som står en nära är en viktig handling. Min morsa finns inte kvar, men jag och brorsan anstränger oss hårt för att få farsans vardag att fungera så bra som möjligt. Brorsan har järnkoll på ekonomin och alla avtal, jag generalstädar rätt ofta för att få farsans vardag så lätthanterlig som möjligt.
SvaraRaderaOavsett hur man hjälper till är det mycket, mycket uppskattat. Också ditt engagemang har betytt mycket, det kan du vara helt säker på.
Ha inte bråttom, stanna kvar i känslan du har, låt det ta sin naturliga tid.
Tag hand om dig.
Wien-Lars
Jadå, jag kände mig väldigt uppskattad och kände redan när jag stod mitt i det att det här kommer jag förmodligen ta med mig i livet.
RaderaDet där med känslor är svårt, just nu är de både många och svårhanterliga.
Jag beklagar Micke!
SvaraRaderaDet är aldrig lätt att förlora en nära familjemedlem. Saknaden blir stor. Det känns mycket bra att du kunde ge din mor ett värdigt slut. Det ska du ta med dig och vara mycket stolt för. Inte alla som kan det.
Min mor gick bort när hon var 49 år i cancer, det var som att tiden stannade av en kort tid. Men allt fortsätter allt som vanligt, tiden rullar på..
Jag var hemma ett par dagar och tyckte allt var orättvist. Jag stod ute och högg ved med yxa har jag för mig. Köpte även en sandsäck som jag har haft stor nytta av från och till sedan dess.
Allt detta var 10år sedan nu, och med tiden känns allt bättre. Vet att det är klen tröst just idag, men så är det.
Kommer ihåg att jag blev erbjuden terapi, vilket jag naturligtvis tackade nej till, skulle jag gjort även idag.
Hitta ett bra sätt att bearbeta detta på, så kommer du ut starkare och an mer vis..
Yxa funkade för mig..
Tack! Vedhuggning är bra terapi. För tillfället bor jag i lägenhet med fjärrvärme så jag får hitta andra vägar. På något sätt ska det gå, det tror jag.
RaderaDet går om man vill! så är det bara!
RaderaDet vet du, för du är en positiv människa och då går allt!
Även om det känns skit just nu. Allt ordar sig till slut.
För att kanske muntra upp..:
I dagarna har jag haft hemma på gården en gubbe som hjälp mig med lite fix på ladugården. Jag har jobbat med han förut för länge sen. Han är just fyllda 80år och jag lovar att han slår oss i fysik ganska lätt. Liten ättrig jävel är han. Vi språkades vid idag och bestämde att jag ska hantlanga i morgon. Han startar här kl 0700. Vet inte varför, men sånna gubbar gillar jag. Lovar att han inte kan koka ett ägg, men jobba kan han! Såna hära gubbar borde man skriva böcker om, finns ett fåtal kvar nu..
Lika som jag tänkte om min mormor då hon levde. En av de sista som levde då och som kunde berätta om kriget.. men så poff och det är för sent.
Jag positiv?! Mycket har jag blivit kallad, men aldrig det ;-).
RaderaJa, gamla krutgubbar piggar alltid upp. När jag känner mig trött tittar jag på denna: https://www.youtube.com/watch?v=XjDsILv40XM
Denna gubbe var för ett par år sedan med på en nöjeskryssning.
RaderaNär vi andra satte oss i baren på småtimmen och njöt en dricka eller två. Så satt "lasse" då 78 som på nålar.. till sist flög han upp och sade..här kan jag inte sitta och förspilla min ungdom. Sedan drog han ut på dansgolvet å buggade ett par låtar till. Gissa vem som var uppe först dagen därpå? -Jo "lasseman" med meducin, gammeldansk. Vilken han redan hade inmundigat för länge sedan..
Jag tror att sånna som lasse nästan aldrig har det tråkigt i livet, kanske därför som jag ser upp så mycket till dessa personer..?
/sov gott
"Förspilla min ungdom" :-D.
RaderaAj kunde bara sen en kort stund sen fick jag ont i knät..;)
SvaraRaderaJa du är positiv, du tänker på ett bra sätt :)
Vilket du oxå vet om själv!
Nej, positiv känner jag mig sällan. Jag utgår ifrån att allt ska gå åt helvete så att jag inte ska bli så besviken. Fast ibland blir det ju ännu värre.
RaderaHaha. "Fast ibland blir det ju ännu värre.""
SvaraRaderaOk jag ger mig..
Men tänkt själv vad mycket lättare allt blir om man tänker mer positivt.
Jag säger så efter egen självstudie..
Jag har ju aldrig riktigt försökt det, men tänker att om man siktar lågt kan man bli positivt överraskad.
Radera