En mille är ändå en mille

”Men du behöver ge dig på Cornucopia nu istället när han i flera inlägg har börjat hata på att spara”, skrev Gustav i kommentarsfältet igår. ”Ge mig på” ska jag inte göra, men jag funderar lite över hans inlägg med rubriken ”Nä, du kan inte leva på en miljon” som enkelt uttryckt går ut på att eftersom man ändå inte kan leva på en miljon är summan ”meningslös”.

”Nä, ska du spara ihop en miljon, gör det i åldern 55-65 när barnen lämnat boet, så att du har fått ihop lite att dryga ut din pension med. Innan dess kanske det finns viktigare saker att använda pengarna till. Dessutom är det kanske först efter 40 som du kommer ha så hög lön om du är medelklass att du verkligen får ett överskott och kan spara 10-20-30 000:- SEK i månaden.”

Läs gärna hela Cornucopias text istället för att låta mig välja ut några citat, men som jag uppfattar den är poängen att det inte är mödan värt att spara ihop en miljon innan 30 för det kommer att kräva sådana eftergifter att man bara ångrar sig. Särskilt eftersom avkastningen på en investerad miljon är så låg att det enda raka är att plöja in miljonen som handpenning på en bostad, vilket i förlängningen gör dig till låneslav. Jag har några invändningar:

Är det alltid en eftergift att spara pengar?

Cornucopia skriver: ”Titta sedan tillbaka på allt du försakade i åldern 20 - 30 år för de där nollorna på aktiekontot, och njut av känslan när nästa börskrasch på några månader utplånar dina 10 års slit och placeringar i högriskaktier.”

Känner man att man måste försaka ett värdigt liv under tio års tid är sparandet knappast värt det, men vem tusan lägger upp livet på det viset? Jag tillhör dem som sparade ihop min första miljon innan 30 och känner inte alls att sparandet var mitt livs hela mening under det decenniet.

Du kan inte börja med den andra miljonen

En förmögenhet är som ett maratonlopp. Om du efter första minuten tänker ”Nu är det 42 kilometer kvar och jag är redan andfådd” kan du lika gärna ge upp. Tricket är delmål, att koncentrera sig på att springa den första kilometern eller fram till nästa korsning. Man kan inte lägga undan en hundralapp och tänka att processen ska upprepas tiotusen gånger för en miljon, eller hundratusen gånger för tio miljoner. Man tar ett steg i taget.

Alla vill inte samma saker

Förvånansvärt många ekonomiintresserade pratar om individuella val, att var och en blir lycklig på sitt sätt, för att sedan så fort de stöter på någon med ett annat mål döma ut dem som naiva, orealistiska knäppgökar. Cornucopias drömvilla må kosta 20 miljoner, men det betyder inte att alla vill ha den.

Lika lite som alla behöver medianlön för att leva. I kommentarsfältet skriver han ”Nä, men vad är poängen om målet är att leva sämre än medianen? Det kan man även göra på försörjningsstöd.” För det första är det en bit mellan existensminimum och medianlön. För det andra ser förhoppningsvis fler än jag en poäng i att försörja sig själva.

Så ja, begreppet miljonär må ha devalverats sedan jag och Cornucopia var under 30, men det betyder inte att en miljon blivit en värdelös summa.