Lyckans algebra

Aktiepappa gjorde mig uppmärksam på ett klipp om en bok som jag tänkte filosofera lite kring nu eftersom jag tycker att det kan passa vid nyår då kanske fler än jag funderar över året som gått och vad jag vill göra det närmaste året och efter det. Vi tar det från början.

Boken, som jag inte läst, heter The Algebra of Happiness och är skriven av professor Scott Galloway. Det verkar vara en fiffig gubbe som är värd att lyssna på. Själv blev jag intresserad inte minst för att jag inte alls höll med honom i klippet. Här är hela intervjun:

Sevärd, men här tänkte jag inrikta mig på det korta klipp jag länkat till ovan. Vill ni se den direkt på Youtube spolar ni fram den inbäddade videon till 21.52. Sammanfattningsvis menar Galloway att det inte är vettigt att följa sin passion som ett sätt att bli framgångsrik. Istället bör man satsa på en karriär man har talang för och sedan satsa tusentals timmar på att bli ännu bättre på den. Hans exempel är skattejurist. Inget barn är passionerat intresserad av skattejuridik, men när du är en snuskigt rik skattejurist kommer du att vara det.

Även om du älskar gitarrer är chansen att bli rik betydligt större genom att starta gitarrimport eller en fabrik för gitarrsträngar än att försöka bli den nya Mark Knopfler, men tänkesättet förutsätter att framgång måste betyda ekonomiskt framgångsrik karriär och det gör det inte.

För några år sedan skrev jag en bloggtext kallad ”Följ drömmen” där man utgick ifrån att prioritera glädje i jobbet. PewDiePie skulle kunna vara en sån där riking som Scott Galloway varnar för. Lätt för honom att säga att man ska ha kul på jobbet, han är ju redan rik!

Felix S:t Clair Renard som jag också skrev om började på bank och jobbade med värdepapper i Stockholm och London, men blev snabbt fotograf och äventyrare istället. Han har nog bra ekonomi nu som 77-åring, men hade säkert tjänat mer på att fortsätta i banken. Fast då hade han inte fått se Antarktis eller hänga med Dalai Lama och Clint Eastwood.

Hade jag själv följt professor Galloways råd hade jag stannat kvar i skogsindustrin och förmodligen varit en välbetald chef nu. Säkert rik, men knappast lycklig. Det är ju det som är hela poängen med att spara pengar och leva ekonomiskt, att slippa ”bränna” halva livet för att sedan – i bästa fall – kunna ägna sig åt sina passioner.

Scott Galloway säger att om du väljer att jobba med din passion kommer du ångra dig så fort det blir jobbigt. Efter att ha hoppat av hans ekorrhjul tror jag tvärtom. När jag stötte på hinder som anställd i en bransch jag inte brann för var lönen den enda plusfaktorn, och i valet pengarna eller livet kommer pengar aldrig vara tillräckligt viktiga.

När du får problem i ett liv du har valt själv (och det får du, ingen arbetsplats består av enbart räkmackor, såvida du inte jobbar med ytterst nischad catering) kan du glädja dig åt att du ägnar dig åt det du vill och älskar. Och som jag sammanfattade min tidigare text i ämnet: ”Livet är väldigt kort. Sen är man död väldigt länge.”