torsdag 31 december 2020

Lyckans algebra

Aktiepappa gjorde mig uppmärksam på ett klipp om en bok som jag tänkte filosofera lite kring nu eftersom jag tycker att det kan passa vid nyår då kanske fler än jag funderar över året som gått och vad jag vill göra det närmaste året och efter det. Vi tar det från början.

Boken, som jag inte läst, heter The Algebra of Happiness och är skriven av professor Scott Galloway. Det verkar vara en fiffig gubbe som är värd att lyssna på. Själv blev jag intresserad inte minst för att jag inte alls höll med honom i klippet. Här är hela intervjun:

Sevärd, men här tänkte jag inrikta mig på det korta klipp jag länkat till ovan. Vill ni se den direkt på Youtube spolar ni fram den inbäddade videon till 21.52. Sammanfattningsvis menar Galloway att det inte är vettigt att följa sin passion som ett sätt att bli framgångsrik. Istället bör man satsa på en karriär man har talang för och sedan satsa tusentals timmar på att bli ännu bättre på den. Hans exempel är skattejurist. Inget barn är passionerat intresserad av skattejuridik, men när du är en snuskigt rik skattejurist kommer du att vara det.

Även om du älskar gitarrer är chansen att bli rik betydligt större genom att starta gitarrimport eller en fabrik för gitarrsträngar än att försöka bli den nya Mark Knopfler, men tänkesättet förutsätter att framgång måste betyda ekonomiskt framgångsrik karriär och det gör det inte.

För några år sedan skrev jag en bloggtext kallad ”Följ drömmen” där man utgick ifrån att prioritera glädje i jobbet. PewDiePie skulle kunna vara en sån där riking som Scott Galloway varnar för. Lätt för honom att säga att man ska ha kul på jobbet, han är ju redan rik!

Felix S:t Clair Renard som jag också skrev om började på bank och jobbade med värdepapper i Stockholm och London, men blev snabbt fotograf och äventyrare istället. Han har nog bra ekonomi nu som 77-åring, men hade säkert tjänat mer på att fortsätta i banken. Fast då hade han inte fått se Antarktis eller hänga med Dalai Lama och Clint Eastwood.

Hade jag själv följt professor Galloways råd hade jag stannat kvar i skogsindustrin och förmodligen varit en välbetald chef nu. Säkert rik, men knappast lycklig. Det är ju det som är hela poängen med att spara pengar och leva ekonomiskt, att slippa ”bränna” halva livet för att sedan – i bästa fall – kunna ägna sig åt sina passioner.

Scott Galloway säger att om du väljer att jobba med din passion kommer du ångra dig så fort det blir jobbigt. Efter att ha hoppat av hans ekorrhjul tror jag tvärtom. När jag stötte på hinder som anställd i en bransch jag inte brann för var lönen den enda plusfaktorn, och i valet pengarna eller livet kommer pengar aldrig vara tillräckligt viktiga.

När du får problem i ett liv du har valt själv (och det får du, ingen arbetsplats består av enbart räkmackor, såvida du inte jobbar med ytterst nischad catering) kan du glädja dig åt att du ägnar dig åt det du vill och älskar. Och som jag sammanfattade min tidigare text i ämnet: ”Livet är väldigt kort. Sen är man död väldigt länge.

13 kommentarer:

  1. Jag tror det är viktigt att komma till insikt hyfsat tidigt vad man i alla fall INTE vill jobba med. Har du aldrig provat att jobba förräns du är nybakad ut ur universitetet har du bara utbildning som erfarenhet vilket förmodligen kommer vara lite av en kalldusch.

    Jag ”tvingar” mina barn att jobba med reklamutdelning, i livsmedelsbutiker, restauranger etc dels för att de ska få en insikt i vad det innebär att jobba, gärna med fysiskt hyfsat tunga jobb med ”dåliga” arbetstider. Det ger två (minst) fördelar.

    1. De får egna pengar för sitt slit och lär sig att den där gamingdatorn för 15 Ksek kräver rätt mycket insats i form av fysiskt slit vilket drar ner deras tjat om att jag ska köpa saker. De är dessutom mycket försiktigare med grejerna de köper för egna pengar...
    2. Alla jobb är inte roliga. De jobb som är roliga har delar som är pisstråkiga. Olika arbetsuppgifter ger olika mängd pengar och/eller frihet. Vilket drar ner tjafset om att göra läxor en del då ungarna börjat inse att vissa typer av jobb kräver ett visst mått av utbildning och/eller ett vansinnigt eget stort engegemang för självlärande i ämnet.

    Personligen tror jag en mix av passion för det man gör och hyfsad ersättning för det är det bästa. Så kan man ha andra intressen vid sidan av man är passionerad för som man kanske inte får en lön för idag men som kanske kan vara något man kan börja jobba med i ett senare skede av livet...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att tidigt testa på att jobba tror jag också är bra. Gärna med variation för att maximera antalet erfarenheter.

      Ja, inget jobb är kul hela tiden och i alla moment.

      Tack detsamma!

      Radera
    2. Bra visdomar. När jag var ung jobbade jag bara extra hemma på gården men aldrig något annat. Jag förstod många av de där sakerna automatiskt utan att någon lärde mig, men jämfört med mina jämngamla var jag nog udda. Om jag får egna barn ska jag överväga att göra som du, trots att jag lärde mig det där utan att tvingas jobba. Det lät pedagogiskt, det du beskrev.

      Radera
    3. Det finns säkert flera sätt att få barn att begripa livets realiteter, men arbete täcker in många punkter som har med ansvar och respekt att göra.

      Radera
  2. Vadå passion? Passion har med förälskelse att göra, och det har i sin tur noll att göra med jobb. Det kan aldrig bli samma sak. Möjligen om man är entreprenör, vilket jag har sett. Däremot tror jag många pratar om hur passionerade de är, för att det låter bra att säga det, mkt politiskt korrekt. Däremot kanske man inte bör jobba med det där man känner dess motsats.
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade gärna haft en annan översättning av engelskans passion för jag upplever det starkare på svenska.

      Jag tror att väldigt många inte har/får något intresse som de både kan och vill omsätta i ett arbete och då blir man tvungen att jobba med något annat. Fast idag verkar det kunna vara ett jobb att göra vad man helst vill, filma det och lägga upp på Youtube. Inget fel med det heller.

      Radera
  3. Kul att vi bloggare kan inspirera varandra. Gillar ditt inlägg även om jag inte håller med om allt. Jag tycker Galloway har helt rätt i att folk i allmänhet inte blint ska följa sin passion. Det han säger om Jay Z sammanfattar det rätt bra "assume you're not Jay Z". Jag tänker likadant med dig. Assume you're not Sparo. Du har ett driv, disciplin och en klarsynthet som inte gemene man har. :)

    Gott nytt år kompis!

    Aktiepappa - en blogg om ekonomi och aktier

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Blint" gör det för starkt, men särskilt om man kör egen firma och är helt befriad från helgdagar (jag sitter och fakturerar nu) eller trygghet får man se till att ha kul på jobbet.

      Men hur ska jag kunna anta att jag inte är Sparo? Det är jag ju :)

      Tack detsamma!

      Radera
  4. Håller med till 100%, Micke! Det är skönt att vara ”vuxen” för då finns inget jag MÅSTE göra öht faktiskt utan man bör göra det man brinner för eller iaf ”gillar”. Många ggr jag på olika arbetsplatser träffat, trötta o bittra människor i 50-55-års-åldern som tydligt börjat vänta ut sin pension. Och under de 10-15 år som de har kvar att vänta kommer de förpesta & ”pissa” på både sitt eget & sina arbetskollegors liv. Att då ist att välja att göra ngt de vill & brinner för - sannolikt m några tusenlappar lägre varje månad- kommer de... vänta.
    Det är svårt för mig att helt greppa det synsättet som sagt upp mig många ggr utan att alla ggr haft en plan då jag vet att det alltid löser sig. Att ”vänta” finns knappast m som alternativ.

    Gott nytt år, Micke!

    Hälsar
    Lars D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Börjar man vänta in pensionen vid 50 är man helt klart på fel plats i livet.

      Det är den stora nackdelen med att köra eget, att inte kunna säga upp sig i vredesmod :)

      Gott nytt år, Lars!

      Radera
  5. Jag skulle inte använda ordet passionerad, mer om jag har roligt eller ej på jobbet. Jag skulle ha svårt att ha ett jobb där jag inte hade roligt. Sedan förväntar jag mig inte att det skall vara roligt hela tiden eller att allt med jobbet skulle vara roligt.

    Jag tror också att om jobbet känns givande och utvecklande så behöver det inte heller vara lika roligt. Tex har jag läst en del kurser på Universitet som var mindre roliga men där jag kände att jag verkligen lärde mycket mycket, saker jag kommer ha nytta av i framtiden och då kändes de kurserna bra.

    Med tanke på att de flesta människor spenderar en väldigt stor del av livet på jobbet så känns det som att det skulle till extrema mängder pengar för att spendera en så stor del av ens liv med att gå runt och avsky sin vardag. Om ens några pengar skulle räcka för det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är svårt med orden. Professor Galloway använder ju det engelska ordet passion som jag tycker är lite mjukare än svenskans passion, kanske någonstans mellan passion och roligt.

      Givande och utvecklande är också viktigt, och variationen. Det skulle inte vara kul att sitta och skyffla i sig gräddbakelser hela dagarna heller.

      Jag tycker som du. Till någon chef har jag t o m sagt det, att så mycket pengar som skulle krävas för att få mig att stanna har ni inte. Ändå verkar skrämmande många faktiskt avsky sin vardag, utan att göra något åt det.

      Radera