Minns Wibble

Framförhållning är ingen svensk nationalsport (även om det förmodligen är ännu värre på många håll i världen). Igår skrev Svenska Dagbladet att mer än var tredje svensk säger sig vara beroende av skatteåterbäringen för att få ihop ekonomin. Här hade jag publicerat en länk om inte de snåla jävlarna hade spärrat artikeln för icke-prenumeranter.

Naturligtvis är det inte så. Trots att många säger sig inte kunna spara en enda krona mer än de redan gör skulle ingen med normala inkomster svälta ihjäl med en tusenlapp mindre i månaden. Men det fick mig att tänka på det här med buffert. Anne Wibble, som var finansminister -91-94, tyckte att alla svenskar borde ha en årslön på banken.

Gud så hatad hon blev för det! Ingenting tycks provocera så mycket som när man påstår att det går att påverka sin egen ekonomi. Själv skulle jag bli mer provocerad om någon påstod motsatsen.

Har det blivit bättre sedan Wibbles uttalande? Nej, det har såklart blivit ännu värre. Skuldkvoten (hushållens skulder i andel av disponibel inkomst) har ökat stadigt under det dryga tjugotalet år som har gått, från 94 procent 1996 till 176 procent 2015 och en debattartikel i DI gissar att denna siffra kommer fortsätta att stiga. För svenskar med bolån är siffran 300-500 procent, beroende på var i Sverige de bor. Vad tror ni händer när boräntan går upp från 1-2 procent till 6-7 procent? Det lär vi få se.

På något vis kan jag förstå att bomarknaden i storstäderna gör att många måste skuldsätta sig för att ha någonstans att bo, men det är inte samma sak som att man inte kan ha ett sparande. En Sifoundersökning 2011 visade att 29 procent av svenskarna inte ens har tiotusen kronor sparade. Då riskerar varje oförutsedd utgift att bli en kris, som ett akut tandläkarbesök eller nya däck till bilen. För att inte tala om hur chanslös man skulle vara med dubbla hyror vid en flytt, eller en månad utan inkomst om man byter jobb.

När jag administrerade löner (på den tiden jag själv hade lön) ringde en kollega från semestern. Han hade inte fått sin semesterlön och nu var han tvungen att få den i en extra utbetalning typ inom en kvart. Han fick sina pengar, men i mitt stilla sinne tänkte jag att med den bristen på marginaler kanske man ska fira semester hemma, förslagsvis med övertidsarbete.

Men okej, det var hans pengar som han redan borde ha fått. En kompis berättade nyligen att en av hans anställda ville ha förskott på lönen eftersom hon fått en räkning på fordonsskatten. Vi pratar alltså om en kostnad på en tusenlapp eller två som man dessutom borde kunna räkna ut skulle komma. Vad är det för fel på folk?!

Kan vi inte enas om att varje svensk borde ha åtminstone en normal månadslön i buffert? Den behöver inte finnas disponibel på ett bankkonto, men den ska finnas sparad/investerad. Fast själv kommer jag fortsätta tycka att Wibble slog huvudet på spiken, vuxna människor med ambition att ha ”en ordnad ekonomi” bör åtminstone sträva efter en sparad årslön. Eller fler.