Vänner och bekanta vet att jag är
intresserad av ekonomi. Därför får jag ofta frågor om
investeringar, aktier och bankkonton. (Och banklån, men eftersom jag
inte inte haft ett lån i hela mitt liv passar jag på dem.)
Jag förstår och tycker att det är
okej att vilja ta hjälp. Det gör jag också, både om ekonomi och
annat. Men hur ointresserad får man egentligen vara av sin egen
plånbok? Även om man tycker att pengar är det tråkigaste som
finns kommer man ju inte undan ansvaret som myndig person. Om man
inte ska gå i barndom är man ytterst ansvarig för sin egen
ekonomi. Ändå ser jag både i vänkretsen och i nyhetsflödet
exempel på människor som medvetet eller omedvetet kämpar emot
genom att tillhöra någon av följande kategorier:
PERSONTYP 1
Vill ha mer (eller överhuvudtaget
några) pengar över i slutet av månaden och kan inte
begripa vad det beror på att det aldrig blir så. Att ta reda på
det? Äh, nu är det fredagsmys, det är det minsta man är värd
efter en vecka full av gnäll.
PERSONTYP 2
Har en hopplös ekonomi, men är
fast besluten om att detta är en naturlag. Lönen är för låg för
att kunna spara pengar. Den som är i ett liknande läge och påstår
annorlunda ljuger eller fuskar.
PERSONTYP 3
Tycker sig vara ganska duktig på
att hålla i pengar, men frun, pojkvännen eller ungarna ser till
att pengarna ändå tar slut. Istället för att ta snacket med den
skyldige (eller ta reda på om det ens förhåller sig så) kan man
lika gärna skita i allt, spela martyr och se pengarna rulla iväg i
takt med åren. På gravstenen ska det stå: ”Här vilar en felfri
person efter ett ruttet liv!”
PERSONTYP 4
Men så här hopplös är väl ingen?
Jodå! Som exempel: Årsskiftet 2014-2015 sänktes pensionsavdraget
och vid detta årsskifte slopades det helt. Numera är det vansinnigt ofördelaktigt att spara i en
pensionsförsäkring. Trots det fortsätter många som tidigare.
Varför jobba för att tjäna pengar om man ändå frivilligt tänker
ge bort dem till staten bara för att man inte orkar hålla koll på
vad som gäller?
De enda jag fullt ut respekterar för
sitt ointresse är människor som badar i pengar, men alla vi som på
något sätt måste hushålla gör klokt i att bry oss. Om
man stressar så man får ont i magen för att få ihop livet och
samtidigt inte tar tag i sin ekonomi är man en idiot.
Så hur mycket engagemang krävs, som
allra minst? Naturligtvis olika om du är student som bor med dina
föräldrar eller om du har hus, lån, två bilar och en
sexbarnsfamilj. Men börja någonstans, kanske genom att ta reda på
hur mycket pengar som kommer in och var de försvinner, vilka
kostnader som går att pressa och se över ditt sparande. Det kräver
varken universitetsstudier eller avancerade dataprogram. Du behöver
ett vitt papper, en miniräknare och tid. Börja med att lägga en timme i månaden. Får du inte med bästa vilja loss den tiden
är ditt liv så eländigt att nästan alla förändringar är till
det bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar