Dog med skulderna på

Nu tänker jag att det gått tillräckligt med tid efter fotbollstränaren Sven-Göran ”Svennis” Erikssons död för att jag ska våga skriva den här texten utan att upplevas som hjärtlös. Fast egentligen handlar inte detta om Svennis utan om alla oss som lever.

Bakgrunden är att det efter fotbollsprofilens död framkom att han dog med skulder, närmare bestämt 118 miljoner, så vi snackar inte om en kille som bara lyckades bränna arvet med lite marginal när han fick sin dödsdom.

Hur lyckas man dra på sig stora skulder trots en årslön som i ett läge var 75 miljoner? Det är nog fler än jag som undrar hur det ens är möjligt att göra av med så mycket pengar. Svaret är aktivt ointresse. Jag kände inte Svennis (jag är osäker på om jag ens sett rörliga bilder på honom, fotboll är inte riktigt min grej), men när han betalade sin bror ett par miljoner för att vattna blommor och förvånades över att det skulle kunna uppfattas som lön förstod jag att här har vi en kille som är bättre på fotboll än pengar.

Och det är inget fel med det, alla kan inte behärska allt. Problemet är att pengahantering inte går att välja bort på samma sätt som du köper en robotklippare för att klippa gräset eller anlitar en målare för att måla om ditt hus. Pengar löper som en röd tråd genom våra liv, de går inte att undvika. Vi läser ofta om arbetslösa och sjukskrivna som fått sina liv omkullkastade pga pengabrist, men historien om Svennis visar att inte ens mångmiljonlön är en garanti mot pengaproblem.

De ser bara lite annorlunda ut. Rika människor utan koll drar till sig ”ekonomiska rådgivare”. I Svennis fall kostade det honom 100 miljoner, men inte ens det borde ha saboterat hans ekonomi om han haft ett sunt förhållande till pengar och pengahantering.

Till skillnad från den förtidspensionerade diversearbetaren hade Svennis ändå råd att äta, han bodde på en herrgård och hans begravning kostade över en halv miljon. Men han verkar ha lidit av att inte kunna efterlämna ett arv till sina barn och flickvän, och min gissning är att han hade skippat de sista tio årens tränarjobb, i thailändska och kinesiska klubblag och i Filippinernas mindre lyckade landslag, om det inte hade varit för pengar.

Det ska jag tänka på nästa gång jag hör någon säga att ”det där med pengar förstår jag mig inte på, det får andra ta hand om”, och det hör jag skrämmande ofta. Det är inget fel att ta hjälp, men ansvaret är ditt och ingen annans, och det behöver inte ta många minuter per vecka att skaffa sig kontroll över sin egen ekonomi. Men det måste göras, annars är det du som tvingas göra saker du inte vill de sista tio åren av ditt liv.