Ibland läser man om människor som slutar på sitt jobb för att ”följa drömmen”. Ofta är det solskenshistorier även på ett ekonomiskt plan. Om inte de stora pengarna redan trillat in lever hoppet om dem. När det gäller klassresor verkar nästan ingen gå från övre medelklass till underklass, det är alltid tvärtom, och det är sällan jag ser någon få kraftigt minskad lön och vara nöjd med det.
Ändå är väl pengarna sällan den primära orsaken till att byta liv? De är nog oftare ett
hinder, man har det lite för bra där man är för att våga ta steget. Jag slutade själv som kontorschef vid 29 års ålder
för att frilansa som ståuppkomiker, och var på det klara med att
jag kanske aldrig skulle nå upp till min gamla inkomst, definitivt
inte de första åren. Det var bara något jag var tvungen att göra,
och även om jag nu har slutat skämta har jag inte ångrat det för en
sekund.
Och helt ensam är jag inte. Lukas, 26, gick från finanschef till teaterstudent via ett jobb som elevassistent,
så han lyckades antagligen halvera lönen två gånger. Och så har
vi Janne, 53, som sa upp sig och sålde allt för att bli eremit.
Han säger något tänkvärt i reportaget med SR, att skulle han vantrivas med livet utanför ekorrhjulet ”så finns det väl alltid ett ekorrhjul att hoppa in i igen”. Jag träffar och läser om så många människor som inte trivs med sitt jobb, sin bostad, sin familjesituation. Sitt liv, helt enkelt. Men de skulle aldrig i helvete riskera att ändra på det. Varför? Vi har bara ett liv (”Ja, låt oss hoppas det. Tanken på reinkarnation har ofta plågat mig”, som Elling säger i filmen med samma namn). Om vi inte trivs med det har vi väl nästan ingenting att förlora på att försöka förbättra det?
Jag verkar bli den första att kommentera, nog för att denna udda karriärsutveckling i stor mån är min.
SvaraRaderaNu vill jag inte flyga under falsk flagg och är gärna öppen med att jag saknar min gamla anställning som ingenjör på ett stort, svenskt, telecombolag. Jag drömmer fortfarande om det flera gånger i månaden, flera år efter att ha lämnat. Det var gott.
Det var utvecklande och givande. Lönen var en bra bit över det dubbla av vad jag har idag och möjligheterna att spara var exeptionella. Sista året som anställd räknade jag hem en sparkvot på 76% utan att känna att jag levde ett påvert liv för det.
Men även om det gick ett tag att engagera sig fullt ut politiskt, något man har lagstadgad rätt till utan att det ska slå negativt på sin anställning, så inbillade jag mig aldrig att denna fina föresats skulle vara giltig i längden.
Ingen överraskning när jag fick gå nästa uppsägningsrunda efter nästan 25 år med andra ord.
Men jag är glad och stolt över att offrat "den gyllene buren" för osäkerhet, lägre status, bra mycket färre pengar in. Jag lät den kognitiva dissonansen mellan det liv jag förde och mina tankar om samhället löpa linan ut tills jag inte kunde låta bli att agera på den.
Nu gör jag vad jag känner är rätt och påverkar vårt samhälle i en del fall, då och då i det lilla kommunala och icke synbart som en del av något större.
Det har kostat mer än vad jag nämnt, även vänner, delar av livet o tidigare förhållanden, rent av giftemål.
Ångrar mig. Icke en sekund. Man har ett liv.
/Jonas B
Det är viktigt att få göra det på sina egna villkor, men även om man byter karriär och liv av slumpmässiga orsaker kan det bli bra.
RaderaSjälv har jag aldrig fått sparken eller knappt ens fått försämrade villkor på ett jobb och det blir det såklart lättare. På ett sätt. På ett annat sätt svårare eftersom en uppsägning tvingen en till rannsakning. Å andra sidan har jag haft tillräckligt dåliga chefer som hjälpt mig med den biten :)
JonasB@
RaderaLivet är större än pengar och ayt kunna se sig i spegeln utan ska och skuld samtidigt som du gjort vad du kan för att återskapa en land med trygghet och välfärd är oerhört stort. Låt mig gissa att du hade modet att bli folkvald politiker för SD?
Mvh Janne
Hej Janne och tack för dina tankar som jag delar. Ja, din gissning är helt korrekt, jag är folkvald och gör mitt bästa för mitt land och mitt parti, SD.
RaderaAntyder du att det kostade dig giftermålet för att bli politiker för SD? Isåfall måste jag väl konstatera att din fd fru inte var någon större förlust att beklaga. Människor som inte kan respektera andras politiska uppfattning är inte vatten värda.
RaderaMvh investera-pengar.blogspot.com
Nu vill inte jag grotta i Jonas (eller andras) äktenskap, men som kommer till Investeraren, nog är det ändå viss skillnad att "respektera andras politiska uppfattning" och att vara gifta med dem. Skulle du kunna vara gift med en miljöpartist eller vänsterpartist?
RaderaJag vidhåller nog att om det var en anledning till att det sprack, då är det galet.
RaderaJag tror inte mitt kärleksliv per se är till något större allmänt intresse, men som jag ändå försöker vara så öppen jag kan här (samt inbillar mig inte att någon som vill ha min fulla identitet inte ganska enkelt kan finna den) så vill jag både ge Investeraren och Sparo rätt här.
RaderaNej, politisk övertygelse är inget jag själv skulle låta en så nära relation stå eller falla med. Men det är jag. Samtidigt är det en slags metamorfos jag själv genomgått, och den människa man gifte sig med kanske inte är den människa jag utvecklats till. Sådant sker på många plan. Jag kan omöjligt vara bitter över det.
Sedan har det inte varit roligt att tappa familjemedlemmar, då finns det de som varit tuffare att ta. Men för att inte sluta i ett mollackord så har jag haft två givande förhållanden efter detta, det nuvarande tror jag starkt på in i vår nya sköna värld.
Vackert så, lycka till!
RaderaJag har hört liknande från annat håll. Och det bevisar hur svinaktigt Socialdemokraterna har agerat, när det kom till sina rakt igenom patetiska försök att brännmärka andra partier och partimedlemmar (människor). Det belyser vilken typ av farliga människor som S består av. Det finns inte mycket dessa personer drar sig för att göra för maktens skull.
RaderaEn del riktigt stressiga, jävliga jobbdagar undrar jag om det inte är värt att gå ner i lön för att slippa ansvar för saker och ting.
SvaraRaderaIbland känns det otroligt lockande att göra något hjärndött 8 timmar om dagen och sen bara vara ledig resten av dygnet.
Jag har full förståelse för det och är inte säker på om jag hade gjort det tidigare. Hörde för tjugo år sedan om en professor som valt att bli städare. Det är mod!
RaderaÄr Projektledare och håller med dig helt och hållet, vissa dagar är helt hopplösa.
SvaraRaderaVarför en håller på med detta ??
Det är frågan...
Kan du inte svara på den frågan (åtminstone de dagar som inte är hopplösa) är du lite illa ute.
RaderaElling, vilken bra film!
SvaraRaderaJa, den är fantastisk. Tusan vet om jag flyttat till Norge om det inte vore för den.
Radera