Goddag yxskaft!

Som om det inte räckte med elpriset har det nu också blivit vedbrist. Ja, det finns rimligen ett samband och jag var inte dummare än att jag fattade att det var där vi skulle landa, vilket dock inte hjälpte.

Efter att jag hade köpt huset beställde säljarna ved av en lokal skogsägare. Jag erbjöd mig såklart att betala (jag är ekonomisk, men lite moral har jag), men deras inställning var att de hade köpt huset med ved (inte för ved, alltså, jaja, ni fattar) och ville överlämna det på samma sätt.

Jag förstod snabbt att det skulle behövas mer för att klara vintern, men hade inga norska pengar så det fick vänta. När det till slut fanns pengar beställde jag lika mycket till. Då framgick att säljaren helst ville ha betalt med vipps (norskt swish), så jag tänkte att jag skulle fixa det före nästa beställning.

För att få vipps krävdes dock bank-ID (den historien har jag dragit några gånger här på bloggen), så allt drog ut på tiden. När jag till slut fick iväg min beställning fanns inte den mängd jag ville ha. Säljaren vågade inte släppa för mycket med risk för att själv gå tom. Vid en mild vinter lovar han att ompröva, men vid en mild vinter behöver jag den ju inte.

Så vad gör man då? Deppar ihop och lyssnar till Svenne Rubins megahit Du värmer dig med min ved?

”Du som värmer din kropp
med min ved,
jag undrar vem du e',
men jag hoppas att din bottenfrusna själ tinar opp
så du kan se
att du värmer dej med min ved.”

Nej, jag får naturligtvis leta efter en alternativ kran. Jag läser i media att det är vedbrist i hela Sverige, vilket inte är svårt att tro på, men det är väl inget som inte den internationella nyckeln till prylar, tjänster och engagemang – pengar – kan ändra på?

Med lite tur kanske jag hittar en svensk skogsägare som gärna vill sälja till norska priser även framtida år, och jag har ju som sagt en lada på några hundra kvadratmeter. När livet ger dig citronträd - hugg ner dem!