Harrytur

Jag vet inte om begreppet harrytur har slagit igenom i Sverige, men för svenskar och norrmän i Norge på rimligt avstånd från Sverige är fenomenet välkänt och betyder helt enkelt konsumtionsresa till Sverige. Det var inte någon Harry som kom på det. Ordet harry används även i andra sammanhang för att beskriva något som är lite pinsamt och osmakligt. Tänk dokusåpa i Kanal5.

Alkohol, godis och en hel del mat är billigare i Sverige. Några basvaror i mitt skafferi går inte ens att köpa i Norge, eller är ohyggligt dyra. Ta mannagryn t ex. Standardvara i Sverige som kostar 13 kr/kilo på Willys. I Norge hittar man det i stort sett bara i hälsokostbutiker och alla som varit inne i en sådan vet att allt säljs i pytteförpackningar där och ingen av dem kostar 13 kr.

Men även sånt som betraktas som vanlig mat på bägge sidor om gränsen kan vara klokt att köpa i Sverige. Själv har jag inte gjort renodlade harryturer, men varje gång jag varit till Sverige av andra skäl (tömma lägenhet och förråd, laga bil...) har jag passat på att köpa mat med lång hållbarhet som jag vet går åt. Förutom att det spar pengar är det skönt när jag får slut på spaghetti, mjöl, matolja eller något annat att slippa åka till affären utan istället ta tre steg in i skafferiet.

För norska tullen får man ta med sig varor för 3000 kr per person, eller 6000 kr om man varit borta i över ett dygn, och i tider då man inte behöver skicka in en digital blankett med information om sin resa, vart man ska, vart man har varit osv, har jag svårt att se att de har koll på hur länge man lämnat landet.

Men det finns ju gränser för vad resan är värd. Det är betydligt enklare att räkna på en drivmedelsresa åt andra hållet – köra till Norge, tanka fullt, fylla dunkar, åka tillbaka. Om jag åker till Sverige och lyckas fylla bilen med varor för 5000 kr som hade kostat 8000 kr i Norge måste jag dra av reskostnaden från vinsten, och samma sak med eventuella provtagningskostnader för att få korsa gränsen. Och så är frågan vad jag ska sätta för prislapp på min tid.

Många verkar göra misstaget att handla på klassiska gränshandelsorter som Svinesund eller Töcksfors. Den sistnämnda är en gammal bruksort med tolvhundra invånare och två jättestora köpcentra någon kilometer från gränsen. Om butikerna inte har skyltar på norska lär de i alla fall kunna översätta allt i butiken och förmodligen går det att betala med norska kronor. Praktiskt, men mycket dyrare än en Willys eller Lidl längre in i landet även om det är billigt med norska ögon.

För det måste ju löna sig! Det kan tyckas självklart, men jag har en känsla av att både när svenskar och norrmän åker till Tyskland för att köpa öl kan det sluta med att det hade blivit billigare på Systembolaget/Vinmonopolet om man räknat in alla kringkostnader. Förresten samma sak när svenskar shoppar loss i Ullared (svenskars möjlighet att ”vara harry” inrikes). Extrapriser och ”Fynd!”-skyltar betyder inte nödvändigtvis att det är ett bra köp.