Ur hand i mun

Så länge jag kan minnas har jag haft framförhållning i min ekonomi. Tills nu.

När jag kom till Norge hade jag inga norska pengar, och när jag väl fick ett norskt bankkonto och VISA-kort visste jag att varje växlingstransaktion från SEK på svenskt bankkonto till NOK på norskt kostar. Jag gjorde därför en så liten överföring som möjligt för att klara de löpande utgifterna tills jag kunde flytta hela min ekonomi, men tog i alldeles för lite så snart var det slut på kontot igen.

Det kom räkningar jag inte räknat med och så köpte jag hastigt och lustigt en bil som inte heller fanns i kalkylen. Exakt just nu har jag 24 kr på mitt norska konto. Men okej, jag har mat i skafferiet, bränsle i bilarna och inga akuta räkningar, så det är ingen panik.

Jag kan ju alltid göra en ny överföring från Sverige, men jag hoppas att det ska klara sig tills jag fått betalt för min sålda lägenhet och kan göra en större överföring (med större förhandlingsmöjlighet).

Tills dess eller tills det inte går kämpar jag emot på två fronter. Dels säljer jag secondhand. Det blir några hundra här och där, vilket kanske inte verkar som så mycket, men några hundralappar räcker till en teleräkning, en bensintank eller en kubikmeter ved.

Dessutom försöker jag växla pengar med andra än bankerna (eftersom exakt alla andra ger bättre kurs). När en svensk kompis hade pengar på ett norskt valutakonto han inte behövde köpte jag dem med svenska kronor från mitt svenska bankkonto. Jag hoppas kunna sälja mer SEK och inte köpa bil för alla pengar nästa gång så kanske de räcker lite längre.

Jag fattar att det är ett lyxproblem, men det känns ändå olustigt för mig som alltid har marginaler. Samtidigt vill jag ta chansen att uppleva detta för jag hoppas att det är sista gången jag kommer ha så lite pengar på banken att jag inte kan lägga in en enda räkning till betalning utan att samtidigt fundera över hur jag ska få råd. Kanske låter detta helt schizofrent, men det skiter jag i. Och jag också ;-)