En Volvo på sitt fjärde liv

I nästan alla sammanhang kan vi snåljåpar enas med miljömupparna om att återanvändning är bra, men det finns ett undantag – bilar. Där hävdas det plötsligt att det är bra ur miljöhänseende att kasta gammalt för att köpa nytt. Jag har en äldre släkting som i samband med inköp av elbil ska skrota sin fullt fungerande och relativt bränslesnåla bensinbil från 2005 för ”den ska inte rulla”.

Själv ser jag inte poängen, vare sig ur ett ekonomiskt eller miljömässigt perspektiv, med att slänga bort en bil som fungerar. Jag sålde nyligen min Volvo 745 som funnits i familjen ända sedan den var ny 1988.

Campingplatser är dyra, grustag billiga.

Jag sörjer lite. Mina föräldrar åkte på två bilsemestrar genom Europa med den bilen som också tagit oss till såväl bröllop som begravningar. Det här var den första bil jag körde efter att jag tog körkort. Jag har åkt till massor av jobb i hela Sverige med den och i dess passagerarsäte har ett stort antal av landets ståuppkomiker suttit.

Det senaste året har den tagit mig genom Norge för att hitta ett hus och därefter mina ägodelar från Sverige. Jag hade gärna fortsatt att ha den här bilen trots att den inte, som i Sverige, vore skattefri att äga här, men det blir för bökigt och dyrt att tulla och registrera in den, så den fick fortsätta sitt liv hos en svensk tjugoåring (som apropå miljödiskussionen inte valde mellan den och en ny Tesla).

Mitt kontor under husletarresan.

Om en bil förväntas hålla i tio år kommer nog ingen lyckas få mig att tro att en det är dåligt för miljön att köra runt i en bil som borde ha skrotats tre gånger om. Ja, den kanske drar ett par deciliter mer bensin per mil än motsvarande ny bil, men det kan knappast motsvara miljöpåverkan tre nya bilar hade gjort.

Och när det gäller den egna plånboken är det inte ens en fråga. Kan man leva med begagnat får man mer pengar över till annat.