lördag 28 december 2019

En miljon pillertrillare

En miljon svenskar äter antidepressiva läkemedel. SVT tycks se det som odelat positivt att Sverige är på väg mot världsrekord i lyckopiller. Det ska bero på minskad skam och dessutom har pillren blivit billigare.

Till skillnad från statstelevisionen ser jag det som negativt att allt fler svenskar numera behöver medicinera sig för att orka leva. Hade jag fått bestämma skulle man lägga energin på att ta reda på orsakerna istället för att hitta något bra att säga om symptombehandlingen.


Så varför mår ”vi” sämre än någonsin? Gissningsvis tycker kommunister att skälet är för lite socialism, sportfånar att vi rör oss för lite osv. Antagligen finns det flera orsaker, men uppenbarligen har vi ordnat oss ett samhälle som passar allt färre. Skulle en orsak kunna vara att ekorrhjulet inte passar alla?

Tittar vi på hur samhället förändrats de senaste decennierna har antalet fysiskt krävande jobb minskat och kvinnorna har kommit ut på arbetsmarknaden. Allt fler jobbar med liknande grejer, med datorjobb som ”kräver” ganska mycket utbildning. Enkelt uttryckt har vi gått från bönder och hemmafruar till kontorister och karriärister.

Bra för vissa, men många svenskar trivs tydligen inte. Undersökningar visar att kvinnor som tar hand om hemmet och några ungar är lyckligare än mammor som lämnar bort barnen eller aldrig skaffar dem. Så grattis jorden, vi har nästan lyckats utrota världen lyckligaste yrkesgrupp. Det är ett riktigt I-landsproblem, inte ett sånt där påhittat som egentligen inte är ett problem.


Hur hemmapappor mår vet jag inte. Troligen är det för ovanligt för att någon skulle forska på det, men tydligen har män inte heller blivit gladare av ekorrhjulets ökade tempo även om vi inte knaprar lika mycket piller som kvinnorna. ”Fler kvinnor får antidepressiva – men män mår sämre.

Vi har också mer lån än någonsin, så att jobba mindre än heltid är det ytterst få som ens överväger, män som kvinnor. Men vad är ökad materiell levnadsstandard värd om livet försämras? Vid årsskiftet summerar många året som gått och tänker på vad man ska göra framöver. Kanske borde vi fokusera mindre på ny konsumtion, semester och bättre bostad till förmån för den läskiga frågan: ”Vad skulle göra mig lyckligare år 2020?

30 kommentarer:

  1. Vad skulle göra dig lyckligare Sparo? I mitt eget fall vet jag inte riktigt. Kanske betyder det att jag är förhållandevis lycklig? Jag befinner mig förvisso i ekorrhjulet, men det snurrar på i ganska behagligt tempo enligt mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För min del har jag ett par konkreta punkter för en dramatisk förbättring av lyckan. Precis som för alla är jag inte säker på att jag blir lyckligare av förändringarna, men jag tror det.

      Radera
    2. Är en av punkterna den förestående flytten?

      Radera
  2. Jag vågar dra följande slutsats av din utmärkta genomgång: Årsskiftesfundering: Kan vi klara oss med mindre konsumtion och mamma får stanna hemma med barnen

    SvaraRadera
    Svar
    1. En annan familj kommer att dra helt andra slutsatser ("Vi gör tvärtemot vad det där jävla skäggmiffot säger, för han verkar ju mest sur och bitter"), det viktigaste tror jag är att våga tänka i de här banorna. För det kan inte vara rimligt att var tionde svensk ska medicinera sig till lycka (vilket jag för övrigt inte tror fungerar).

      Radera
  3. Jag är en sportfåne som halva livet strävat efter nya resultat och prestationer. Nya resultat gjorde mig lycklig. Tills jag nådde mina livsmål. Då blev jag olycklig pga brist på syfte. Vad ska jag med resultaten till egentligen? Nu blir jag glad av att samla guld så jag kan säga upp mig från jobbet. Men jag börjar misstänka att det kommer göra mig lika olycklig när jag väl nått det målet också. Taskig ekvation :-P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske är det helt enkelt vägen som är målet. Jag tror att människan är skapt för att sträva. Om allt vore perfekt fanns ju inget att se fram emot. Lyckligtvis verkar vi alltid kunna komma på nya mål, mer eller mindre nåbara.

      Radera
    2. Eller så är det just strävande efter resultat som är problemet? För mig är resultatet en biprodukt av att jag strävar efter målen. Att ha resultat som mål innebär att man hela tiden måste flytta målen när man uppnått ett.

      Jag levde länge med resultat som mål själv, ett exempel kan vara viktnedgång (till en vikt eller med antal kilo). Detta blev standardreceptet för jojobantning. För mig tog det skruv att sätta målet ”Jag ska leva ett hälsosamt liv” och sedan definiera flera punkter för vad ett hälsosamt liv är för mig och sedan leva efter det. Viktnedgången kom som ett brev på posten och stannade där. Jag och min kropp mår dessutom mycket bättre.

      Just my five cents...

      Radera
    3. Jag tror inte att det behöver finnas en motsättning. Man kan både vara nöjd och sträva samtidigt. Är man exempelvis nöjd med sin hälsa kan man sträva efter ett bättre boende. Har man problem med hälsan eller ett hus där det regnar in orkar man kanske inte med något mer.

      Däremot tycker jag att mål måste gå att bocka av eller vara tydligt mätbara. "Jag ska leva ett hälsosamt liv" funkar inte för mig om inte det där punktdefinierandet är mer konkret.

      Radera
    4. Punkterna är definitivt avbockningsbara. Men de innehåller ingen definition av antal kilon som matchvikt eller för viktnedgång. Man måste bara definiera vad ett hälsosamt liv är för en själv. Det kan innebära flera nivåer av punkter.
      T ex så var en underpunkt för mig att ha en bra relation till mina barn. Men vad är en bra relation? Å så får man fortsätta tills man har definierat vad det innebär. För mig innebar det t ex att en av underpnkterna för en bra relation var att vi ska göra saker vi gillar tillsammans. Men vad innebär det? Å så får man hålla på. Sen har det i sig gett att vi börjat göra saker vi generellt inte gillar att göra men det är roligare att göra tillsammans. T ex städa har blivit en sak vi gör tillsammans, för det är pisstrist att göra själv men blir mycket roligare tillsammans.
      Ingen av De enskilda underpunkterna som är avbockningsbara är någonstans ett krav att de MÅSTE göras för att livet ska vara hälsosamt men ger en bra startpunkt för hur man vill leva sitt liv.

      Radera
    5. Då blev det begripligare, men känns fortfarande för dåligt mätbart för att passa mig. Kanske är det därför jag sällan ställer upp mål för mig själv, men funkar det för er är det ju kanon.

      Radera
  4. Mår man bra av att grubbla för mycket egentligen? Tveksamt. Bättre försöka leva mer i nuet kanske.
    Beträffande det där med hemmafruar och så vidare så drogs ju hela den skiten igång på 50-60-talet, för staten behövde massor med mer i skatter om de skulle bygga det så kallade "välfärdssamhället". Lite ironiskt bara att det i praktiken sedan ledde till sin motsats, med en befolkning som går på piller för att överleva dagen.
    Mvh investera-pengar.blogspot.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även där är människor olika. Jag är definitivt en grubblare och trivs med det (även om jag också ibland behöver sitta ner, hålla käft och få nå' gjort).

      Välfärdssamhälle låter som något alltigenom bra, vem vill inte ha välfärd liksom. Men helt klart finns förbättringspotential.

      Radera
    2. Skulle tro att idag när föräldrar är hemma med barnen så är det självvalt, vilket nog är en förutsättning för den upplevda lyckan. Då på femtiotalet var ju kvinnan beroende av mannens försörjning, många gånger gick det säkert bra men det fanns också hemmafruar som kände sig fjättrade till hemmet och mådde psykiskt dåligt av att gå hemma och typ krusa örngottsbandet efter att barnen hade blivit större.Att vara ekonomiskt beroende av vem det vara månde är väl inte ok, om man är vuxen.Är man det dessutom av någon som inte är så snäll blir det etter värre./M

      Radera
    3. Ja, det där är ju en svår balansgång. Att vara en familj är ju på ett sätt att vara beroende av varandra, men fjättrad låter inget vidare.

      Och varför krusade man egentligen örngottsbanden?! Att mangla lakan kan jag förstå även om jag själv aldrig skulle göra det, men örngottsbanden blev ju inte ett dugg bättre av behandlingen.

      Radera
  5. Mycket intressant och både otroligt och tragiskt att konsumtionen av antidepressiva är så hög.

    Jag tror det var självaste Mr Money Mustache som i något klokt inlägg hävdade att det är just maximerandet av lycka vi ska sträva efter, inte mest pengar, minst utgifter, störst bil osv. Jag kan inte annat än hålla med.

    Själv är jag övertygad om att motion (utan att för den skull behöva vara på någon elitmotionärsnivå) har en mycket stark koppling till minskande av stress och ökad lycka.

    Mvh

    Egon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett problem kanske är att mest pengar, minst utgifter eller störst bil är väldigt mätbart. Mest lycka är mer diffust.

      Jag började motionera när jag slutade röka och läste mig samtidigt till att ämnena i sluta-röka-piller var desamma eller liknande de som kroppen själv producerar vid motion, som minskar stress och påverkar hjärnans belöningssystem och då kändes löpning som en bättre metod.

      Radera
    2. Helt enig. Lite senare i livet insåg även jag att motion skapar mer livsglädje. Men bättre sent än aldrig. Även jag skrämdes kanske dock till det dock, efter att ha sett vad motsatsen kan göra... :)

      Radera
    3. Ibland behöver man skrämmas. Jag tycker fortfarande att bästa sättet att få ungdomar att inte börja röka vore att släpa in döende KOL- och lungcancerpatienter i klassrummen.

      Radera
  6. Jag trivs inte direkt med ekorrhjulet, jag trivs med mina arbetsuppgifter och alla kollegor. Men själva grejen att man fem dagar i veckan måste åka till ett jobb där man spenderar nästan hela dagen otrivs jag med. Nu är jag föräldraledig i lite mer än ett år och det är så härligt att få dela hela sin dag med sitt barn och partner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det förstår jag, och delar även känslan att även om arbetsuppgifterna och kollegorna kan vara okej är det en dryg känsla att man ska vara där fem dagar i veckan i åratal. Så har jag känt ända sedan jag kom ut i arbetslivet (och i skolan dessförinnan).

      Radera
  7. Börjar 2020 med att gå ned ytterligare i arbetstid. Bara för att jag kan. Har möjligheten och tillfället att göra det. Och struntar i vad andra tycker.
    Jobbade som kontorsslav heltid i många år. Det hårda fysiska jobbet som städerska var ekonomisk sett usch. Hälsomässigt halleluja.
    (Och nuförtiden slipper jag bråka med en dator hela dan. :-D )

    Idag när massmedia och social media fullkomligt spottar ut "förebilder" som lyckats, uppnått rikedom, har den perfekta kroppen och tydligt visar att hit kan du nå.
    Funderar jag faktiskt på om det om det finns något samband mellan användande av social media och bruk av antideressiva?
    Ekorrhjulet snurrar fortare, antal områden som ska visas upp och skrytas med fler. Samtidigt som "samhällssystem" som sjukvård, skola och äldrevård verkar mer ostadiga än någonsin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Och struntar i vad andra tycker." Viktig poäng!

      Intressant fundering. Att datorerna gjort att vi rör oss mindre och därför mår sämre både fysiskt och psykiskt nämns ibland, och det låter inte orimligt. Men kanske innebär en del datoraktiviteter i sig negativa effekter.

      Radera
    2. Lärde mig precis ett japanskt ord idag, "ikigai", att verka utan att få betalt, hjälpa grannen, så ett frö, relationer med nära och kära, lära sig spela ett instrument eller t ex kunna vara stöd till sitt barnbarn inför framtiden. inga nya tankar, men vad kan en vanlig enkel medioker människa göra som inte är bäst duktigast och vackrast, något som inte heller håller i längden eftersom allt obevekligt avtar om man får leva.
      Försöka förhålla sig till det liv man har och gör det som är bäst för en själv och strunta i vad andra tycker är ett bra råd.

      Radera
    3. När jag söker på ordet får jag upp "anledning att finnas till". Det låter ju mer som en mening med livet, men det är ju i samma härad för osjälviska handlingar kan definitivt ge det.

      Radera
  8. Googla "falskt medvetande" så får ni svaret på varför hemmamammor uppger sig vara lyckliga när de i själva verket mår väldigt dåligt och är offer för patriarkala samhällsstrukturer. Går även att likna vid Stockholmssyndrom där offren ställer sig på förövarens (i detta fall patriarkatets) sida. /Johan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst kan det vara så, på samma sätt som att alla som röstar vänster i själva verket skulle kunna vara psykopater med storhetsvansinne som tror att de själva vet bättre än alla andra och därför vill avskaffa människans valfrihet, men jag tror att världen är lite mer komplex än så.

      Radera
  9. Väldigt många verkar tro att de ska bli lyckliga då de kan bo fint, köpa ny bil, köpa nya prylar de inte behöver. Sedan märker de att det gav föga lycka att köpa nya saker. En del tänker om, men många testar igen och igen med samma resultat.
    Att köpa ett dyrt boende för man vill bo bra, sedan jobba 50 tim i veckan för att ha råd att bo.. Sover i stort sett bara där.

    Nej Fy faen, man får nog tänka på hur man själv vill ha det.

    För mig gäller: Enkelt boende, fysikt arbete, odla egen mat, vara ute i minst ett par tim om dagen och jobba med det man vill.

    Jag har varken ny bil, dyrt boende, senaste mobil. Men det funkar fint ändå.
    Har aldrig haft facebook och skiter i likes :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där att göra om samma sak man märkt inte funkat är fascinerande. Nästan alla har väl varit i det där racet att vi trott att shopping ger lycka, men för de av oss som det inte funkat är det snudd på obegripligt om man försöker igen. Och igen...

      Jag är förresten rätt lik dig, förutom att jag har haft Facebookkonto.

      Radera