”Falsk faktura och vet inte hur jag ska gå tillväga”.
Hon har alltså fått en räkning för
en avlivad katt som hon aldrig ägt och väljer att tackla problemet
genom att skriva om det på internet. I hopp om att den som skickat
räkningen ska känna igen sig och ta kontakt? Troligen inte, men jag
hittar ingen annan förklaring heller. Vidare berättar hon att hon
redan har ”knepig ekonomi”. Tänk, det förvånar mig däremot
inte alls.
Och så har vi klassikern:
”Hur ska jag få min chef att förstå att han måste höja min lön om jag ska kunna vara kvar på företaget?”
Köp en tidningsannons i chefens
favorittidning vetja! Eller knacka på hans dörr och berätta att du
vill vara kvar, men inte till nuvarande prislapp. Jag fattar att det
inte är världens roligaste samtal att ta, men den chef som erbjuder
en löneförhöjning utöver vad fackliga avtal kräver till någon som inte bett om det är inte född
än. Jag tror för övrigt att det skulle bli en rätt dålig chef.
”Men hallå, kan vi prata civiliserat
om detta?!”
På det privata planet har vi denna:
”Mina vänner vill bara gå på dyra ställen och jag har inte råd.”
Återigen, utan att berätta är det
omöjligt att veta. Jag snackar gärna ekonomi, men har ändå ingen
aning om hur mina vänners privatekonomi ser ut. Skulle någon
föreslå en utekväll på ett ställe jag tycker är för dyrt
skulle jag inte ha några problem att säga det. Det behöver ju inte
ens betyda att jag inte har råd, bara att jag inte tycker att det är
värt kostnaden.
Om det bara vore på Lyxfällan sånt
här kom upp vore det en sak, men alla de här exemplen har jag sett
flera gånger om, på nätet, bland vänner eller ”hört på stan”.
Aldrig tidigare har vi haft så många olika kontaktvägar och aldrig
förr har vi kommunicerat så lite.
Jag har en spaning som är närbesläktad. Ibland i olika facebook-grupper eller chattar så ställer folk frågor där svaret bara är en enkel nätsökning bort. Varför? Är det för att de är lata? Inte vet hur man söker på exempelvis google? Tror de att frågan är mer komplicerad än den är? Jag tror inte det är så, utan jag tror helt enkelt att de vill vara delaktiga i en kommunikation. Även om den bara blir en kort sådan.
SvaraRaderaBeror kanske lite på frågan, men jag tror tyvärr att många människor har väldigt svårt för att leta på nätet. Hörde om några ungdomar som inte visste hur de skulle få tag i ett företag eftersom det inte hade en Facebooksida. Man blir mållös.
RaderaDriver du på oss Sparo? Klarade ungdomarna inte av att googla? Jag trodde att det bara var typ Agda 150 år gammal, som hade svårt för sånt. Dagens ungdom... Hågåjaja :-)
RaderaTyvärr gör jag inte det. Min teori är att vi som var med när internet var nytt var tvungna att leta upp allt själva. Nu finns "alla" i sociala medier, så då har man slutat leta utanför.
RaderaDet där exemplet med handel i annans namn kanske man kan skratta lite åt. Men å andra sidan har detta vad jag förstår blivit ett relativt vanligt brott som är enkelt att utföra i Sverige. Och tydligen kan det vara ett lite mindre helvete att reda ut det för den som råkar bli utsatt av identitetsstöld.
SvaraRaderaMvh investera-pengar.blogspot.se/
Det kan absolut vara ett helvete, inte ens bara ett mindre, men en av de enklaste attackerna att rentvå sig från måste väl vara vårdkostnader, där det inte torde råda något tvivel om vem och vems katt som opererats.
Radera:-) Huvudet på spiken igen, Micke!
SvaraRaderaHört chefer säga (om sina medarbetare) att "Nej det tänker jag inte säga till honom/henne. Det ska hon/han veta som har varit anställd här så länge och haft den här funktionen så länge...". Och jag har då försiktigt påpekat att så må vara men om de ÄNDÅ inte förstått det kanske du kan säga det till honom/henne...? "Nej det tänker jag absolut inte inte göra!"... Så att istället för att kolla om budskapet gått fram & om mottagaren förstått ger man hellre medarbetaren - som inte heller kan läsa tankar - sparken, vilket i många fall blivit kostsamt på flera vis...
På riktigt sjuka företag är information en hårdvaluta på ett rent obehagligt sätt, och beteendet brukar snabbt fortplanta sig nedåt i organisationen så att ingen berättar något för någon till slut.
RaderaAntar att det är ett sätt att pinka revir. Berättar man saker för sina kollegor och underställda kan de göra ett bra jobb och hotar ens egen plats i hackordningen.
Håller med till 100%. Man väljer att odla en "rädd" kultur där syndabockar ska pekas ut istället för att uppmuntra människor att utvecklas och lyckas... Det är ofta det som skiljer duktiga ledare från de som inte är det. En duktig ledare har inga problem med att medarbetare lyckas & t.o.m. överglänser chefen. Rätt smart om man kan låta det ske för då för man mindre sk*t att hantera själv som chef om man vet säkert att man kan delegera det till ngn som är riktigt duktig :-).
RaderaJag har uppträtt på firmafester för sådana där "räddkultursföretag". Det märker man direkt för folk vågar inte skratta och ha kul utan att först kolla om chefen gör det. Då vet man att det vore dags att sälja aktierna om man haft några.
RaderaDetta beteende kan också vara kulturellt betingat. Har slutat förvånas efter åtskilliga möten med kinesiska storbolag där yngre, engelsktalande ytterst kompetenta individer kommer fram till en under paus. Man har en givande teknisk diskussion och tror man kommit nånstans men när deras chef 10minuter senare totalt missuppfattat något så är det ingen som säger mot eller försöker förklara. Chefen ska helst själv komma på det komplexa och om inte det sker ledas in på rätt stig varsamt.
SvaraRaderaOch som anonym ovan skriver, ingen vågar ha fel. Antingen har något skett pga fel av långnäsa eller så är det ett udda happening som ingen rår för eller kunnat påverka.
Något raljerande men så frustrerande och ineffektivt.
Tack för en härlig blogg förresten! (Första kommentaren på x år)
Tror aldrig jag gjort business med asiater men känner igen beskrivningen från andra. Det är himla fascinerande, det där att olika folk har så otroligt olika företagskultur. Det som signalerar styrka på ett ställe är svaghet på ett annat och tvärtom.
RaderaJag hade en gång en svensk kollega som aldrig kunde erkänna ett fel. Ibland blev bortförklaringarna fantastiskt krystade och jag tyckte mest synd om honom när han trasslade in sig. Det var ändå en vettig och kompetent människa. Han kunde bara inte stå för ett fel.
Tack för kommentaren! Hoppas att det blir fler nu när du kommit igång.