tisdag 31 december 2019

Eftermäle

Nyårsafton. För många en dag då man summerar och tänker tillbaka på året som gått. Jag tänkte ta ett större grepp och prata om ett helt liv. Lite lagom pretto sådär.

Jag hörde nämligen att anledningen till att Alfred Nobel styrde upp Nobelpriset var att en tidning skrev hans dödsruna när det egentligen var hans bror som dött. Alfred tyckte att det var en sorglig text, kände att han vill ha ett bättre eftermäle och startade stiftelsen.

Jag tror inte att historien är sann, men kanske borde vi alla då och då fundera över vad vi lämnar efter oss. I en begravning i Grotesco lästes: ”Seargent Gordon Searge was known to us not only as a wife beating child molester and father of five...


Riktigt så illa är det väl inte för de flesta av oss, men jag kan ibland få ångest över hur lite jag åstadkommit. Kanske är det lättare om man har barn, det är ju ett påtagligt bevis på att man funnits och gjort ett historiskt avtryck. En blogg i all ära, men vad fan liksom.

Jag har inga ambitioner att instifta ett pris eller stipendium, men någon skit skulle jag vilja ha gjort innan det är dags att kila vidare. Så att det ska finnas något att skriva i den där runan. Men med det sagt är detta med bred marginal min favoritdödsannons:


Gott nytt år, hörni! För jag menar... Hur jävla mycket sämre kan det bli?

34 kommentarer:

  1. Hahaha - en sådan positivism som utspelar sig här!

    Du ska nog inte underskatta din bloggs betydelse, det är nog ganska många som tar till sig av dina alster och ändrar åtminstone något i sina liv till det "bättre". Personligen uppskattar jag dina alster mycket och har gett mig mer än en tankeställare kring t ex vad jag äter och lägger mina pengar på.

    Med förhoppning om att 2020 blir bättre (ribban verkar ju sitta ganska lågt, så det verkar som att jag inte behöver hoppas alltför mycket).

    Mvh

    Egon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Definitionsfråga vad som är positivt - "nu kan det jävlar i min låda inte bli värre" går ju att tolka på två sätt.

      Visst hoppas väl alla vi som bloggar att vi ska ge folk något av värde, men en blogg är trots allt bara en blogg. Om än med fler och fler läsare, det är något som gått åt rätt håll för mig det här året.

      Håller tummarna för ett gott 2020 för dig med (av rent egenintresse håller jag en extra hård tumme för att dina Bahnhofaktier ska utvecklas bra)!

      Radera
  2. Absolut är det så att barn gör att man lämnar något bra efter sig till världen. Tänker personligen spendera större delen av min tid, när jag väl når ekonomisk frihet, med att starta barnhem och hjälpa folk som har oturen att födas in en sämre värld än den jag själv växte upp i.

    Hört flera framtidforskare som tror vi om 20-30 år kan förlänga livet enorm eller t.o.m uppnå odödlighet då. Så här vi tur slipper vi ha någon dödsruna alls

    SvaraRadera
    Svar
    1. De jag träffat som uppnått riktigt hög ålder, i ett fall t o m tresiffrigt, har ofta varit less. Som när man är på en fest, gått runt ett antal varv, pratat med de man vill och känner att "nu kan vi väl det här...". Undrar om framtidsforskarna löser det med för annars tror jag inte att jag vill bli odödlig.

      Radera
    2. Fast då kanske man är rätt sliten också. Tänk dig att känna dig som 30 eller nåt hela livet. Tänk vad ränta på ränta-effekten skulle göra, se vart all vetenskap kommer ta oss, ha möjlighet att besöka andra himlakroppar, prova flera yrken, lära sig och utvecklas, alla böcker man vill läsa osv. Nu är det som att man lyckas skaffa rikedom, kunskap och visdom och sen är det dags att dö. Tycker det skulle vara oerhört spännande att se vad framtiden har att visa. Men nu är jag ju 30 år också, så det kanske är möjligt att man känner sig less när man närmar sig trelesiffrigt. Tror det har mer att göra med vad man gör dock än åldern. Sitter man ensam på ett boende utan anhöriga och glor på tv och kämpar med krämpor kan jag förstå att man är less. Sen finns det ju de som driver företag i 80-års åldern, umgås med barn, barnbarnsbarn, vänner, har fritidsintressen osv i hög ålder. Då kan kan säkert tanso sig fortsätta i hundra år till tror jag

      Radera
    3. Klart att krämpor och sjukdomar drar ner humöret, men jag tror inte att man ska underskatta den mentala aspekten, att man kanske kommer till ett läge när man helt enkelt är mätt på livet. DET tror jag inte forskarna löser de närmaste femtio åren och vad som händer därefter lär inte beröra mig. Men vi får se. Eller inte.

      Radera
  3. Men oj, här var stämningen på topp. Fast, måste man verkligen "åstadkomma något"? Det är väl personligt hur man lever sitt liv, och vill man ha en ändring får man ta tag i saken.
    Men tänk den som har levt ett så pass enormt misslyckat liv som våra politiker. Tänk dig Löfven eller Reinfeldt, människor vars enda eftermäle blir att ha förstört ett helt land. Fy fn att bli ihågkommen för något sådant! Så du har gjort det bra.
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får alltid en släng av prestationsångest vid nyår och födelsedag. Sen går det över, men jag tror att det är lite sunt också. Som du skriver, vill man ha en ändring får man ta tag i saken. Och man behöver inte jämföra sig mot andra, tror jag, varken goda, onda eller helt värdelösa människor.

      Radera
  4. Själv har jag varken fru, barn eller blogg. Ingen lär bry sig när jag kilar vidare. Eller jo, Greta och hennes sekt lär väl bli förbannade över att min kropp bränns till koldioxid. Alltid nåt att se fram emot.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gretas sekt är antagligen sura även för att du lever, så där går det inte att vinna.

      Radera
  5. Du kommer inte undan. Oavsett om du vill det eller ej kommer du att lämna avtryck i någon form. Genom människor du träffar, saker du har gjort eller kanske genom bloggen.

    Livet är som en gigantisk molekyl där alla individer, döda eller levande, är en liten elektron. Varje elektron är en förutsättning för att helheten ska se ut som den gör. Det är väl bra nog. Utan att det finns på pränt.

    När jag var liten tänkte jag att det kanske är så att när man kommer på vad livet egentligen är, då dör man för att inte kunna avslöja hemligheten för andra. Med tanke på min ålder kan jag i så fall framstå som ganska trögtänkt. /nils

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är väl som du säger. Något litet avtryck gör man hela tiden.

      Jag är nog lika trög för jag har inte kommit ett dugg närmare att knäcka meningen med livet. Snarare tycker jag att det går åt motsatt håll.

      Radera
  6. Skulle rekommendera dig till att prova vara God man, testa en person först sen kan du kanske utöka till kanske tre-fyra st. (fler än så blir det lätt ett heltidsjobb och då faller den humanitära biten)
    Då får du chansen att påverka en annan människa som verkligen behöver hjälp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter som läskigt mycket ansvar. Hur som helst funkar det inte i mitt liv just nu, så jag får nog nöja mig med att hjälpa granntanterna med snöskottning och ett och annat datorproblem.

      Radera
    2. Behjärtansvärt. Men passar inte den som är en introvert enstöring som jag. /nils

      Radera
    3. Lite samma för mig. Fast mest handlar det om att människor med behov av god man troligen också har behov av framförhållning och långsiktighet, och det har jag inte nu.

      Radera
  7. Personligen skiter jag fullkomligt i om jag lämnar något efter mig när jag dör. Jag är inte märkvärdigare än ekorrarna som klättrar i träden runt mitt hus. Vi är djur allihop av ungefär samma värde. När vi dör så är vi borta och relativt få kommer ihåg oss. Däremot har jag diverse mer eller mindre onödiga mål i livet som jag lägger prestige i. Jag vill springa så och så långt, lyfta det och det osv. Då upplever jag att jag går runt och är meningsfull. För att jag uppnått något och kan prestera. En illusion om livssyfte förstås men vem bryr sig, om det ger mig sinnesfrid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter sunt på ett sätt, men lite deppigt också (ekorrar i all ära). Apropå att "springa så och så långt" ska jag nu resa mig ur stolen och ge mig ut på den sista löprundan på ett uselt träningsår.

      Radera
    2. Jag har redan gjort det där...."springa så och så långt, lyfta det och det osv". Befinner mig nu i ett läge då det inte längre går att lyfta "det och det osv" i ett ökande kontinuum. Kroppem håller inte längre. Dags att tänka om...på nått sätt.

      Radera
    3. Rädd att jag också gått över det krönet, men har inte accepterat att det skulle vara så. Däremot måste jag prioritera träningen högre om det ska funka, så det kanske borde vara ett mål för 2020.

      Radera
  8. Oj, här känner jag att jag skulle kunna skriva en roman. Sådär en bitterf-tta till en annan. Men har inte tid idag. I´ll be back.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alla tycks tolka mitt inlägg som riktigt surt och bittert. Att jag inte uppfattade det så beror väl på att jag ÄR sur och bitter.

      Radera
    2. Jag tolkar det inte som bittert, snarare ganska djupt reflekterande kring ett ständigt aktuellt ämne.

      Radera
    3. Det är bra, jag försöker reflektera både det som är bra och det som är dåligt, och framförallt förbättra. Samtidigt har det här varit ett riktigt skitår och jag har många bekymmer framför mig. Att rycka på axlarna och alltid se allt i rosenrött ligger inte för mig.

      Radera
  9. Fritiof Nilsson Piraten har bästa texten på gravstenen:

    "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972."

    /Max

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den är inte dum. Jag skulle annars kunna tänka mig något kort och slagkraftigt. "Vad var det jag sa?!", "Låt stå!" eller "Äntligen!!!".

      Radera
  10. Gott slut och gott nytt till dig! Mitt 2019 har varit ett skitår (bara mitt fel, vilket inte gör det bättre), men jag arbetar för att 2020 ska bli en bra grund för resten av 20-talet.

    Tänker ha månadsvisa uppföljningar med mig själv, inte bara stå en gång per år i en snödriva och se på raketer samtidigt som man gör mentalt årsbokslut.

    Bästa!

    Wien-Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi håller tummarna för det. Jag tänkte själv bestämma att det vänder nu.

      Radera
  11. Alla lämnar spår efter sig, på ena eller andra sättet. Gott slut

    SvaraRadera
  12. Till och med drottning Elizabeth II refererar till 1997 (tror jag) som anno terrible.
    Själv upplevde jag ett år då bekantskapskretsen bokstavligt kraftigt decimerades kryddat med någras allvarliga sjukdomar och olyckor.
    Men man går vidare. Lite förändrad. Lite kantstött.

    Personligen tycker jag en del funderingar föll på plats efter min hjärnhinnetumör. (och jag struntar än mer vad andra tycker efter det)

    För det är ju bara vad jag tycker om mig själv som är viktigt. Så jag har lagt ner ganska mycket energi att vara en person jag kan tycka om och respektera. Sällskap av sig själv har man alltid.

    Önskar ett Gott Nytt År.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kloka tankar! Särskilt det där att man alltid ska umgås med sig själv, så visst underlättar det om det är en person man tycker om.

      Tack detsamma! Gärna ett år av lycka, hälsa och välstånd.

      Radera
  13. Ganska mycket sämre, visade det sig :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant både för mig och världen, men nu tar vi nya tag.

      Radera