Jag köper bildelar och lite annat
smått och gott av en kille som har flera hundra kvadratmeter lager,
från golv till tak.
När det gäller Volvo tror jag att
hans sortiment är större än Bilias, på däck och fälgar likaså. Men
det slutar inte med bilar, vad jag än behöver brukar det vara idé
att kolla med honom. Jag har bl a köpt en bandsåg och isolering.
Trots miljoner (?) av lagerartiklar tycks han ha förvånansvärt bra
koll på vad han har och var han har det.
I garagen och ute på gården står det
bilar, husvagnar, släpkärror, traktor, gräsklippare och andra
motormaskiner, en del snudd på hela och andra bortom räddning. Jag
gissar att han tänkt sätta ihop mycket av detta och ibland gör han
kanske det också, men vid sidan av skrothandlandet jobbar han
heltid. Hur energisk han än kommer att vara misstänker jag att han
kommer att efterlämna sig hundra fordon och tre hundra containrar
med skrot. Inte värdelöst för den som vet vad det är och har vett
att ta hand om det, men så ser ju inte världen ut.
Sisyfos, en kille med ett slitigt jobb.
Häromveckan var jag hem till en
plåtslagare för att beställa ett par trösklar och en plåt under en kamin. Han berättade att verksamheten numera sköttes av sonen,
men i hans frånvaro tog han upp beställningen. Så snackade vi en stund om ditten, datten och gamla bilar. Innan jag kom därifrån
hade jag tittat på sex eller sju bilprojekt från 50-talet och framåt. Någon skulle kunna
rulla snart, men några av dem saknade rätt väsentliga delar som
motorrum och innergolv.
Ägaren var 79 år och även om han såg ut
som hälsan själv kan man förmoda att han inte har tid att lägga
tusen timmar per bil om han dessutom vill hinna köra dem. Jag har själv inget emot projekt. Det
kan till och med vara kul att ha ett lite större jobb framför sig
som man inte helt vet hur man ska ro i land, men det måste vara på
en nivå att man vet att det är görligt.
Det är tur att folk är olika. Jag
skulle bli helt matt av att varje dag behöva titta på
arbetsuppgifter jag har framför mig som motsvarar tre livstider, och
då har jag inte ens nämnt de ekonomiska värden som på detta sätt
bundits upp i saker. Mitt liv berikas
av att kunna åka hem till någon som har tjugo kylare till Volvo
240, men allra mest gläds jag åt att det inte är jag som har dem.
Fantastiskt att någon finner sitt kall i att samla och erbjuda reservdelar till gamla Volvo-bilar. Det är något för ägare av gamla Volvo-bilar att vara tacksam för. Ska man hålla liv i gamla bilar så är man nästan tvungen att ha tillgång till reservdelar. Förra året behövde min Toyota Starlet från 1997 en ny bensintank. Den fanns faktiskt ny att köpa, för 8000 kr, men tyvärr visade det sig vara fel variant. Rätt variant hade drygt en månads leveranstid - vilket blev dödsstöten för Starleten. Hade gärna köpt en begagnad tank, men hittade ingen.
SvaraRaderaDet är ett väldigt starkt argument för Volvo i Sverige (och Norge), tillgången på reservdelar. Det finns fortfarande grejer att köpa nytt i kartong till både Volvo 140 och Amazon, t o m på Biltema och Mekonomen.
RaderaJag blir mentalt stressad av att ha för mycket junk omkring mig även om jag inte är något organisationsfreak. Men det är för mig skönt som musik o filmälskare att kunna rippa ner till något dussin TB hårddiskar isf att belamra hela rum.
SvaraRaderaSedan tycker jag mycket om gamla saker och ser gärna program som Salvage Hunters med kunnigt folk som åker runt bland allt från "galna" skrotsamlare till andra antikhandlare och rotar runt.
Mina favoritprylar har inte kostat mycket. Ett par 10 kilos glasbitar av vanligt lätt grönt flaskglas som kommer från bottensatsen när ett glasblåseri lades ned. Det var 30 år sedan jag hittade dem på en antikaffär så minns bara att jag gav 50:-. Om det nu var för båda eller en. Sedan älskar jag ett massivt torpedgyro av tidig svensk tillverkning som jag fick gratis av en farbror. Min favoritmöb(ler)el är ett väldigt enkelt omålat vackert inslitet litet slagbord plus matchande enkel skönt "kroppsputsad" stol. Ärvt.
Då har jag ändå ett Carl Malmsten-vitrinskåp som jag själv varit med o byggt på och som säkert ligger många procent upp från de 35k det betingade nytt -95.
/Jonas B
Helt klart behöver inte sakers värde för en själv motsvara värdet den så kallade marknaden ger dem.
RaderaObs, att vitrinskåpet var en bonus för oss på snickerigolvet när företaget haft ett kanonår, men fick en öppning bland ordrarna närmre vintern. Vi hade lite tid o fick material att hjälpas åt att bygga oss varsitt. Med skyhög marginal den bästa o roligaste bonus jag fått i arbetslivet.
RaderaDet förstår jag.
RaderaDet blev en del övertid utöver den vanliga tiden som lades på egetjobb o var betald för att jobba på vitrinskåpen för att få ihop det innan vanliga ordnarna kom in igen, men jag tror att du tror mig om jag säger att ingen j*vel klagade om vi jobbade på in mot midnatt utan att vi skulle ha extra. =)
RaderaJag har varit på bägge typerna av arbetsplats, både det där man får tjata om det uppenbara för att få jobba övertid och arbetsplatser där man får jobba precis hur mycket som helst.
RaderaDet är väl en sak att ha gamla grejer i en lada eller nagot förrad, men jag skulle bli galen av att se en massa skrot liggande pa en gard. Paminner om de program pa tv där folk inte kan lata bli att samla, och till slut blir alltihop en soptipp.
SvaraRaderaVisst, det är väl bra att atervinna, men det far finnas gränser.
Annika
Jag tycker också att det är värre ju tydligare påmind jag blir, men jag skulle må dåligt även av att ha hundratals kvadratmeter av förrådsbyggnader fyllda med grejer jag inte har någon tydlig användning eller snar avsättning för.
RaderaJag köpte 75% av min föräldraråd med ans föräldrarna levde. Fanns säkert 1000 m2 yta i logar, bodar, gamla ladugården, bodar o ett övergivet hus. När pappa blev för gammal för att protestera så röjde vi. 4 pers, traktor , miniräknare mm. Vi jobbade som galärslavar i två veckor. Inte mycket spara mest elda och slänga. Trots att vi eldade mycket så tror jag vi hade 8 30 m3 container som skrot, betong o brännbart. Skulle vi kollat på varenda pryl hade vi aldrig blivit klara. Jag den fjärde generation rensade nog skit från tre generationer för mig. När folk inte kan döstäda utan lämnar skiten till barnen så mår jag numera fysiskg illa. Men betänk det fanns nästan inga prylar utomhus, för pappa var noga med vad grannarna skulle tycka. Att vissa logdörrar inte gick att öppna för då ramlade allt ut - de var en annan sak de....
SvaraRaderaJag förstår att det var mest i "kasta"-högen för annars hade inte två veckor räckt hur hårt ni än jobbade.
RaderaDet där är ett gissel för samtidigt måste man ju få leva som man vill så länge man kan.
Skrattade gott åt ovanstående osentimentala beskrivning, hade vänner( gift par) när de skulle sälja sitt hus( mannen hade bott där i 45 år) så fyllde de 4 container, hon slängde för glatta livet och han gick och bar tillbaka .
SvaraRaderaSamtidigt måste man släppa taget om en del i ett sånt läge. Ska man flytta så ska man.
RaderaMin pappa fick en del grejer slängda när han inte var hemma. Jag kommer inte ihåg förloppet, men av något skäl fick familj, släkt och vänner välja. Troligen hade han fått över en container och så krockade det med något annat. Hur som helst, i många år efter det, när någon frågade honom om inte han har en [X] svarade han "Hade" med sorg i rösten.