”Annars är jag väldigt noga”

Jag har förståelse för att gamla personer går på internetbluffar och luras på pengar. De är uppväxta i en tid då varken internet eller denna typ av skamlösa avskum fanns. Dessutom är de ofta inte så slängda i engelska och hör kanske dåligt, vilket gör dem till ännu lättare offer.

”Titta, man kan vinna en trisslott!”

Men när artonåringar glatt läser upp koden från sin bankdosa till en person de aldrig träffat undrar jag om allt hopp är ute för mänskligheten. Här har vi en tjej som behövde en studentbostad och letade på Facebook. OK, kanske inte bästa stället att leta på, men ändå helt rimligt.

Att lämna ut lösenord och koder över telefon är däremot inte ens ett gränsfall för någonting som ska kunna hända. Det gör man inte till vänner, inte till familjemedlemmar, inte till någon som säger sig ringa från banken och definitivt inte till vilt främmande människor! Det står i fetstil i vartenda användaravtal.

”Oj, det såg inte jag.”

”Annars är jag väldigt noga med mina bankuppgifter. Även när jag handlar på nätet är jag också jättenoggrann, liksom, för jag vet vad som kan hända.”

Om hon vet vad som kan hända, men ändå kliver rätt i fällan, vad är det då för fel på henne? Och hon nöjde sig inte där utan verkar också ha lämnat ut svarskoder från sina föräldrars dosor så att även de fick sina konton tömda. Med sådana döttrar behöver man inga fiender.

Yara berättar att det är många studenter som hamnat i samma situation och tycker att ”det är jättevidrigt, liksom, att de utnyttjar just studenter”. Varför det? Om det är som hon säger är ju studenter ”de nya dementa”, som aningslöst går på vad som helst. Vore jag internetbedragare är det precis den gruppen jag skulle välja att attackera.

Sveriges framtid.

Jag inser att jag raljerar och låter antagligen en gnutta hånfull också, men detta är allvarligt talat så långt ifrån att vara ”jättenoggrann, liksom” som det är bara är möjligt. Det är tufft när man precis kommit in på en skola och saknar studentbostad, men det är inte rysk-roulette-läge. Åk dit och bo på vandrarhem några dagar. Nog tusan hittar du någon soffa att sova på och så småningom en bostad i Malmö/Lund med omnejd.

Nu kostade tabben femtiotusen. Varken polisen eller banken har hört av sig. Nej, vad ska de säga? Polisen har väl viktigare fall att jobba med och är det ens kriminellt att ta pengar av en vuxen människa som ger bort dem frivilligt? Banken hade jag inte ens berättat detta för.